Cybernetikens hypotes
Tiqqun
Cybernetikens hypotes
Översättning:
Victor Andreasson
korpen koloni förlag
Göteborg 2013
Originalets titel: L’hypothèse cybernétique
Publicerad i Tiqqun 2: Organe de Liaison au sein
du Parti Imaginaire. Zone d’Opacité Offensive år 2001.
Översättning:
Victor Andreasson
Inget upphovsrättsligt skydd.
Läsaren uppmuntras att sprida texten.
Tryck: Pozkal, Polen, 2013
ISBN: 978-91-86923-05-1
korpen koloni förlag
Heurlins plats 1
413 01 Göteborg
[email protected]
www.korpenkoloni.se
Vi kan fantisera om en tid när en regeringsmaskin kommer
att – till det bättre eller till det sämre, vem vet? – ersätta
politikens traditionella hjärnor och apparater, vars nuvarande otillräcklighet är uppenbar.
Fader Dominique Dubarle
Le Monde, den 28 december 1948
Det finns en slående kontrast mellan den begreppsliga
förfining och noggrannhet som kännetecknar vetenskapens
och teknikens arbetssätt, och den summariska och vaga
stil som kännetecknar politikens arbetssätt. ... Det väcker
frågan om detta är en sorts oöverkomlig situation som visar
på rationalitetens yttersta gränser, eller om man kan hoppas att den här oförmågan en dag kan övervinnas, så att
samhällslivet till slut kan rationaliseras helt och hållet.
Cybernetisk encyklopediker på 1970-talet
Det finns troligtvis inget område av människans tänkande
eller materiella aktivitet där cybernetiken inte förr eller
senare kommer att spela en viktig roll.
Georges Boulanger
”Dokument om cybernetiken:
Utopi eller morgondagens vetenskap i dagens värld”, 1968
Den stora cirkelvärlden kräver stabila kretsar, likformiga cykler, förutsägbara repetitioner, räkenskaper utan
oklarheter. Den vill eliminera alla partiella drifter, den vill
immobilisera kroppen. Likt oron hos den kejsare som Borges berättar om, som önskade en så exakt karta över sitt
imperium att den behövde täcka hela territoriet ner i dess
minsta punkter, och därmed bilda en fullskalig duplicering,
så att monarkens undersåtar lade så mycket tid och energi
på att finputsa och underhålla den att själva det verkliga
imperiet förföll till ruiner allt eftersom dess kartografiska
inventering färdigställdes. Sådant är den stora centrala
Nollpunktens vansinne, dess begär att immobilisera en
kropp som inte kan ”vara” utan att vara representerad.
Jean-François Lyotard
Économie libidinale, 1973
Kapitel I
”De ville ha ett äventyr och de ville uppleva det tillsammans med dig. Det är egentligen det enda man
kan säga. De är fast övertygade om att framtiden
kommer att vara modern: annorlunda, fascinerande, säkert också svår. Befolkad av cyborger och entreprenörer med två tomma händer, börsyror och
neurala människor. Vilket redan är verklighet för
de som är beredda att inse det. De är övertygade
om att framtiden kommer att vara mänsklig, ja
rentav feminin, och pluralistisk – för att var och
en ska kunna uppleva den, för att alla ska kunna
delta. Det här är de upplysningsmän som vi hade
förlorat, det här är framstegets infanterister, det
tjugoförsta århundradets invånare. De tar strid
mot alla former av okunnighet, orättvisa, elände
och lidande. De är på plats där saker händer, där
någonting är på gång. De vill inte missa något. De
är ödmjuka och modiga, de tjänar ett syfte som är
större än dem själva, vägledda av en högre princip. De kan formulera problem men även hitta
lösningar. De kommer att räcka oss en hand från
framtidens stränder och få oss att överskrida de
9
farligaste av gränser. De skriver historia – det som
är kvar av historien, för det mesta ligger bakom
oss. De är helgon och profeter, sanna socialister. De
insåg för länge sedan att maj 1968 inte var någon
revolution. Den sanna revolutionen är den som de
genomför. Nu är det bara en fråga om organisation
och transparens, intelligens och samarbete. Ett
enormt program! Och sen...”
ursäkta! va? vad säger du? Vadå för program?
De värsta mardrömmarna är ofta varianter av någon saga, ni vet, någon av de godnattsagor som man
berättade för oss när vi var små, för att främja vår
moraliska fostran. De nya erövrarna, som vi här
kommer att kalla cybernetikerna, bildar inte en
organiserad grupp – vilket skulle ha gjort vår uppgift betydligt lättare – utan är en diffus konstellation av aktörer som alla är inspirerade, besatta
och förblindade av samma saga. De är tidens mördare, likhetens korsriddare, ödesbestämdhetens
älskare. De är ordningens sekterister, förnuftets
entusiaster, mellanhändernas folk. De stora berättelserna må vara döda, som det ständigt upprepas
i den postmoderna vulgatan, men vi domineras
fortfarande av härskarfiktioner. Ett sådant exempel är boken The Fable of the Bees som Bernard
de Mandeville publicerade i början av 1700-talet,
en bok som lade en viktig grund till den politiska
ekonomin och rättfärdigade kapitalismens landvinningar. Välstånd, social ordning och politisk
stabilitet berodde enligt den inte längre på katol10
ska dygder om självuppoffring, utan på att varje
individ såg till sina egna intressen. De ”privata
lasterna” förklarades utgöra garantier för ”det allmänna bästa”. Mandeville, eller Man-Devil, som
man kallade honom på den tiden, lade därmed – i
strid med sin tids religiösa anda – grunden till den
liberala hypotesen, som senare kom att inspirera
Adam Smith. Men även om den regelbundet återuppväcks och åkallas i någon ny form av liberalism
är denna saga i dag föråldrad. För kritiskt sinnade
följer av detta att liberalismen inte längre behöver
kritiseras. En annan modell har intagit dess plats,
en modell som återfinns bakom ord som internet,
informationsteknologi, genteknik eller ”den nya
ekonomin”. Liberalismen är numera inte mer än
ett kvardröjande rättfärdigande, ett alibi för de
brott som dagligen begås av cybernetiken.
Rationalistiska kritiker av ”den ekonomiska religionen” eller ”teknologiska utopier”, antropologiska kritiker av samhällsvetenskapernas utilitarism
eller marknadens hegemoni, marxistiska kritiker
av den ”kognitiva kapitalismen”, som vill ställa
den mot en ”multitudernas kommunism”, kritiker
av en kommunikationsutopi som återuppväcker
de allra värsta exkluderande fantasierna, kritiker av kritiker av den ”nya kapitalistiska andan”
eller kritiker av ”den straffande staten” och den
övervakning som döljer sig bakom nyliberalismen
– alla tycks de ovilliga att beakta framträdandet
av cybernetiken som en ny regeringsteknologi. Den
förenar och håller samman både disciplinen och
11
biopolitiken, polisen och reklamen – dess äldre
släktingar som i dag är alldeles för ineffektiva
när det gäller att utöva herravälde. Cybernetiken är följaktligen inte det som man uteslutande
tycks vilja betrakta den som: en separat sfär av
informations- och kommunikationsproduktion, ett
virtuellt rum som breder ut sig ovanpå den verkliga världen. Snarare är den en självständig värld
av anordningar* som är sammansmälta med det
kapitalistiska projektet såsom politiskt projekt, en
gigantisk ”abstrakt maskin” sammansatt av olika
binära maskiner som sköts av imperiet, en ny form
av politisk suveränitet. Den kan beskrivas som en
abstrakt maskin som har gjort sig till en världsomspännande krigsmaskin. Deleuze och Guattari
relaterar detta historiska skifte till ett nytt sätt för
nationalstater att tillägna sig krigsmaskiner:
Det var först efter andra världskriget som automatiseringen och automationen av krigsmaskinen fick
sitt verkliga genomslag. I och med de nya antagonismer som nu genomkorsar den har krigsmaskinen inte
längre krig som sitt enda syfte, utan börjar ta ansvar
för freden, politiken, världsordningen, kort sagt målsättningen för all politik. Det är här som inverteringen av Clausewitz formel dyker upp: Det är politiken
* Ordet ”anordning” motsvaras i originaltexten oftast av franskans dispositif, ett ord som har ett särskilt bruk hos Michel
Foucault och Giorgio Agamben. Andra svenska översättningar
som har förekommit är ”mekanism”, ”apparat”, ”dispositiv”. På
engelska översätts det ofta till apparatus. Övers. anm.
12
som blir en fortsättning av kriget, det är freden som
tekniskt frigör det totala krigets gränslösa materiella
process. Kriget upphör att vara en materialisering av
krigsmaskinen – det är krigsmaskinen själv som blir
det materialiserade kriget.
Därför är inte heller cybernetikens hypotes någonting som behöver kritiseras. Den behöver bekämpas och besegras. Det är en fråga om tid.
Den cybernetiska hypotesen är alltså en politisk
hypotes, en ny saga som sedan andra världskriget
definitivt har ersatt den liberala hypotesen. I motsats till den senare föreslår den en förståelse av
biologiska, fysiska och sociala beteenden som fullständigt programmerade och omprogrammerbara.
Mer specifikt föreställer den sig varje beteende
som i sista hand ”styrt” av nödvändigheten av att
hålla ett ”system” vid liv, ett system som möjliggör själva beteendet och till vilket beteendet måste
bidra. Det är en idé om jämvikt som föddes mot en
bakgrund av kris. Medan 1914 stadfäste upplösningen av de antropologiska villkor som verifierade
den liberala hypotesen – Blooms uppdykande, konkursen för idén om individen och för all metafysik
om subjektet, tydligt manifesterad i skyttegravarnas kött och ben – och medan 1917 stadfäste dess
historiska bestridande i bolsjevikernas ”revolution”, markerar 1940 utplånandet av idén om samhället, så uppenbart framkallat av den totalitära
självdestruktionen. Betraktade som den politiska
modernitetens gränsupplevelser har Bloom och
13
totalitarismen med andra ord varit de mest solida
vederläggningarna av den liberala hypotesen. Det
som Michel Foucault senare skämtsamt skulle
komma att kalla för ”människans död” är för övrigt
ingenting annat än den förödelse som orsakades av
dessa två skepticismer, den ena gentemot individen, den andra gentemot samhället, båda framkallade av det trettioåriga krig som präglade Europa
och världen under den första halvan av 1900-talet. Problemet som de årens tidsanda brottas med
är ännu en gång att ”försvara samhället” mot de
krafter som orsakar dess upplösning; att återupprätta den samhälleliga helheten trots en generell
närvarons kris som ansätter alla dess atomer. Den
cybernetiska hypotesen är följaktligen ett gensvar
inom både natur- och samhällsvetenskaperna på
ett begär efter ordning och visshet. Den är det mest
effektiva arrangemanget av en konstellation av reaktioner som inspireras av ett aktivt begär efter
totalitet – inte bara av en nostalgisk längtan efter
totalitet, likt i de många formerna av romantik.
Den är besläktad med totalitära ideologier och med
alla slags holismer: mystiska, solidaristiska likt
hos Durkheim, funktionalistiska och även marxistiska. Det enda den gör är att avlösa dem.
Som etisk position är cybernetikens hypotes ett
komplement till, ehuru absolut motsatt, det humanistiska patos som återupplivades från och med
1940-talet, i ett försök att låtsas som om ”människan” kunde betrakta sig som intakt efter Auschwitz; ett försök att återupprätta subjektets klas14
siska metafysik trots totalitarismen. Men medan
den cybernetiska hypotesen inneslöt och samtidigt
överskred den liberala hypotesen, syftar humanismen endast till att utsträcka den liberala hypotesen till allt fler situationer som gör motstånd mot
den. Detta är den ”dåliga tron” i ett företag som
till exempel Jean-Paul Sartres, för att vända en
av denna författares mest verkningslösa begrepp
mot honom själv. Modernitetens grundläggande
mångtydighet – som ytligt brukar förstås som en
antingen disciplinär eller liberal process, som totalitarismens förverkligande eller som liberalismens
tillkomst – omsluts och undanröjs av, med och i det
nya regerandekomplex* som framträder inspirerat
av den cybernetiska hypotesen. Detta nya regerandekomplex är ingenting annat än försöksprotokollet
för det framväxande imperiets experiment i naturlig skala. Dess förverkligande och dess utbredning
medför förödande sanningseffekter, och korroderar alla institutioner och samhällsrelationer som
grundar sig på liberalismen. Det omvandlar kapitalismens väsen liksom möjligheterna att motsätta
sig den. Den cybernetiska gesten gör sig gällande
genom att förneka allt som undgår styrning och
reglering: alla de flyktlinjer som existensen i normernas och anordningarnas springor tillåter, alla
beteendemässiga variationer som inte följer naturlagarna ända till slutet. I den mån den har lyckats
* Fra. gouvernementalité, neologism myntad av Michel Foucault 1978 i en föreläsningsserie som finns utgiven på svenska
med titeln Säkerhet, territorium, befolkning. Övers. anm.
15
producera sina egna sanningar är cybernetikens
hypotes i dag den mest konsekventa antihumanismen: Den strävar efter att upprätthålla sakernas
allmänna tillstånd samtidigt som den skryter med
att ha överskridit det mänskliga.
Likt alla andra diskurser har cybernetikens hypotes bara kunnat verifieras genom att förena de
existenser eller idéer som förstärker den och sätta
sig själv på prov i dessa föreningar, genom att böja
till världen efter sina egna lagar i en kontinuerlig process av självbekräftande. Den är i dag en
samling anordningar med ambitionen att ta ansvar för existensens och det existerandes totalitet.
Grekiskans kybernesis betyder bokstavligen ”att
styra ett skepp” och i bildlig mening ”att styra, att
leda”. I sina föreläsningar under läsåret 1981–1982
framhöll Michel Foucault betydelsen av begreppet
”styrning” för de grekiska och romerska civilisationerna, och föreslog att det också skulle kunna ha
en mer samtida relevans:
Idén om styrandet som en konst, som en både teoretisk och praktisk teknik vilken är nödvändig för
existensen, det är en idé som jag tror är viktig och
som eventuellt förtjänar en närmare analys. Vi kan
se åtminstone tre sorters tekniker som mycket ofta
relateras till denna idé om styrning. Den första är
medicin, den andra är politiskt styre och den tredje
är styrningen och vägledningen av en själv. Dessa
tre aktiviteter (att bota, att styra andra, att styra sig
själv) förknippas ständigt i den grekiska, hellenistis16
ka och romerska litteraturen med denna bild av styrning [cette image du pilotage]. Och jag tror att denna
tanke om styrning ganska väl framhäver en viss sorts
kunskaper och praktiker som grekerna och romarna
såg som besläktade med varandra, och för vilka de
försökte upprätta en techne (en konst, ett system av
praktiker knutna till allmänna principer, till begrepp
och föreställningar): Fursten behöver styra över andra men också styra sig själv, och bota stadens, medborgarnas och sina egna besvär; individen styr över
sig själv som man styr en stad, för att bota sina egna
besvär; läkaren ska inte bara uttala sig om kroppens
besvär, utan även den individuella själens. Så ni ser
att vi har ett helt paket, en hel uppsättning föreställningar hos grekerna och romarna som jag tror hör till
en och samma sorts kunskap, samma sorts aktivitet,
samma sorts spekulativa vetande. Och jag tror att vi
skulle kunna följa denna metafors hela historia praktiskt taget fram till 1500-talet, när en ny definition
av regeringskonsten – med tyngdpunkt på statens
förnuft – på ett radikalt sätt kom att särskilja mellan
styrandet av sig själv, läkekonsten och styrandet över
andra – dock inte utan att denna bild av styrningen,
som ni vet, fortsatte att förknippas med den aktivitet
som vi kallar ”att styra” [l’activité de gouvernement].
Det som Foucaults åhörare förväntades veta om,
det som han noga undvek att nämna, var att bilden
av styrningen, det vill säga bilden av ledandet, i
slutet av 1900-talet har blivit metaforen framför
andra för att beskriva inte bara politiken, utan alla
17
mänskliga aktiviteter. Cybernetiken har blivit den
gränslösa rationaliseringens projekt. År 1963, då
cybernetikens hypotes som bäst höll på att utvecklas inom naturvetenskaperna, publicerade Karl
Deutsch, amerikan och universitetslärare inom
samhällsvetenskap, boken The Nerves of Government, där han tog cybernetikens politiska möjligheter på största allvar. Han menade att vi borde
överge de gamla föreställningarna om makt som
suveränitet, vilka alltför länge har varit politikens
kärna. Att styra innebär numera att rationellt koordinera de flöden av information och beslut som
cirkulerar i samhällskroppen. Tre saker måste ombesörjas, enligt Deutsch: installation av en mängd
sensorer som ser till att ingen information som härrör från ”subjekten” går förlorad; bearbetning av
informationen genom korrelation och association;
samt att placera sig nära alla levande gemenskaper. Den cybernetiska moderniseringen av makten
och av äldre former av samhällsauktoritet ter sig
alltså som en synlig produktion av Adam Smiths
”osynliga hand”, som tidigare hade fungerat som
det liberala experimentets mystiska hörnsten.
Kommunikationssystemen skulle bli samhällenas
nervsystem, ursprunget till och målet för all makt.
Cybernetikens hypotes är således varken mer eller
mindre än formulerandet av politiken för ”slutet
på politiken”. Den är både ett paradigm och en regeringsteknik. Den som studerar cybernetikens
hypotes blir varse att polisväsendet inte bara är
ett maktorgan, utan lika mycket ett sätt att tänka.
18
Cybernetiken är imperiets polisiära tänkande,
helt och hållet inspirerat – såväl historiskt som
metafysiskt – av en offensiv förståelse av politik.
Den håller i dag på att fullborda integreringen
av olika tekniker för individuering (eller separation) och totalisering som har utvecklats separat:
”anatomo-politiska” tekniker för normalisering
och ”biopolitiska” tekniker för reglering, för att använda Foucaults uttryck. Det som Foucault kallar
för separationstekniker kallar jag för egenskapspolis. Det han kallar totaliseringstekniker kallar
jag, efter Lukács, för den sociala produktionen av
samhället. I och med cybernetiken kan produktionen av singulära subjektiviteter och produktionen
av kollektiva totaliteter haka i varandra och återskapa Historien som en evolutionens falska rörelse.
Cybernetiken förverkligar fantasin om ett Samma
som hela tiden lyckas integrera den Andre. Som
en cybernetiker har förklarat: ”All verklig integration grundar sig på en föregående differentiering.”
I detta avseende har nog ingen bättre kunnat ge
uttryck åt cybernetikens oinskränkta, mordiska
drift än ”maskinen” Abraham Moles, dess mest
högljudda franska ideolog:
Vi föreställer oss att ett globalt samhälle, en global
stat, skulle kunna styras på ett sådant sätt att de är
skyddade från alla framtida olyckor – så att de själva
förändras av evigheten. Det är idealet om ett stabilt
samhälle, översatt till samhällsmekanismer som är
objektivt kontrollerbara.
19
Cybernetiken är ett krig som förs mot allt som
lever och allt som är varaktigt. Genom att studera
tillkomsten av cybernetikens hypotes framlägger
jag här en genealogi över det imperiella regerandekomplexet. Mot cybernetikens hypotes ställer jag
därefter andra former av krigiskt vetande, som
den dagligen söker radera, och med vars hjälp den
en dag kommer att krossas.
20
Syntetiskt liv är utan tvekan ett möjligt resultat av den
teknobyråkratiska kontrollens utveckling, på samma sätt
som hela planetens tillbakagång till den oorganiska nivån
ironiskt nog är ett annat möjligt resultat av samma revolution: den kontrollteknologiska revolutionen.
James R. Beniger
The Control Revolution, 1986
Kapitel II
Även om ursprunget till anordningen internet är
välkänt i dag så är det befogat att på nytt framhålla dess politiska betydelse. Internet är en krigsmaskin som uppfanns i samma syfte som motorvägssystemet – vilket även det utvecklades av den
amerikanska militären som ett decentraliserat
verktyg för inrikes mobilisering. Militären behövde
en anordning som kunde bevara ledningsstrukturen vid ett eventuellt kärnvapenangrepp. Lösningen blev ett elektroniskt nätverk som automatiskt
kan dirigera om information även om nästan alla
förbindelselänkar förstörs, så att de makthavare
som ännu är vid liv kan hålla kontakten och fatta
beslut. Med en sådan anordning kan den militära
auktoriteten upprätthållas under de mest allvarliga katastrofer. Internet är alltså resultatet av en
nomadisk omvandling av den militära strategin.
Med ett sådant ursprung finns det anledning att
betvivla denna anordnings påstått antiauktoritära
egenskaper. Cybernetiken är liksom internet, som
är dess avkomma, en krigskonst med ändamålet
att rädda samhällskroppens hjärna i händelse av
23
en katastrof. Det metafysiska problem som historiskt och politiskt kom i dagen under mellankrigstiden, och vars gensvar blev den cybernetiska
hypotesen, var hur man skapar ordning ur oordning. Hela det vetenskapliga bygge som utgick
från den newtonska fysikens mekaniska och deterministiska modeller störtade samman under
seklets första hälft. Vetenskapen kan vid denna
tid liknas vid ett antal territorier som slits sönder mellan en nypositivistisk restaurering och den
sannolikhetsteoretiska revolutionen, och som trevar sig fram mot en historisk kompromiss för att
lagen ska kunna omdefinieras utifrån kaoset, och
vissheten omdefinieras utifrån sannolikheten. Cybernetiken genomkorsar hela denna rörelse, som
hade sitt ursprung i sekelskiftets Wien och nådde
England och Förenta staterna under 1930- och
1940-talen, och som upprättade ett Förnuftets Andra Välde där idén om Subjektet, som dittills hade
betraktats som oundgänglig, var helt frånvarande.
Som ny kunskapsform sammanförde cybernetiken
ett antal heterogena diskurser som alla brottades
med det praktiska problemet att tygla osäkerheter.
I grund och botten gav dessa diskurser inom sina
respektive tillämpningsområden uttryck för en
och samma önskan att återupprätta och kunna
vidmakthålla en ordning.
När cybernetiken grundlades i det vetenskapliga samfundet var det i det totala krigets kontext.
Det vore fåfängt att söka påvisa några ondskefulla
avsikter eller spåren av en sammansvärjning – vad
24
man finner är en handfull vanliga människor som
hade mobiliserats av Förenta staterna under andra världskriget. Norbert Wiener, en amerikansk
vetenskapsman av rysk härkomst, fick i uppdrag
att tillsammans med några kollegor utveckla en
maskin som kunde förutsäga och övervaka fiendeplans positioner i syfte att förstöra dem. Det enda
som kunde förutsägas med säkerhet var samband
mellan vissa av flygplanens positioner och vissa av
deras beteenden. Utformningen av ”The Predictor”,
den maskin för förutsägelser som Wiener skulle
konstruera, krävde alltså en särskild metod för behandling av flygplans positioner och en förståelse
för samspelet mellan ett vapen och dess mål. Hela
cybernetikens historia har handlat om att besegra
denna omöjlighet att simultant fastställa en kropps
position och beteendemönster. Wieners innovation
bestod i att översätta detta osäkerhetsproblem till
ett informationsproblem, uttryckt som en tidsserie
där vissa data redan är kända och andra ännu inte,
samt att betrakta kunskapens objekt och subjekt
som en helhet, ett ”system”. Lösningen gick ut på
att i den ursprungliga datauppsättningen oavbrutet föra in det observerade gapet mellan önskat
beteende och faktiskt beteende, så att de två sammanfaller i takt med att gapet minskas, på samma
sätt som mekanismen i en termostat. Upptäckten
gick dock långt utöver den experimentella vetenskapens gränser: System skulle kunna kontrolleras genom att inrätta en cirkulation av information, vad som kallades feedback eller återkoppling.
25
Den omfattande betydelsen av dessa resultat för
natur- och samhällsvetenskaperna beskrevs i en
bok som publicerades i Paris 1948 med den mystiska titeln Cybernetics, vilket var Wieners benämning på läran om ”kontroll och kommunikation hos
maskiner och djur”. Cybernetiken uppenbarade sig likväl som en
vanlig, harmlös informationsteori: en teori för att
hantera det slags information som är utan specifikt ursprung men potentiellt alltid tillgänglig i
varje situation. Cybernetiken gör gällande att man
kontrollerar ett system genom att etablera en så
optimal kommunikation som möjligt mellan dess
delar. Detta kräver först och främst ett oavbrutet
framtvingande av information, en process där levande varelser separeras ifrån sina egenskaper
och skillnader skapas. Kontrollen över osäkerheten uppnås med andra ord genom att representera
och memorera det förf lutna. Två fenomen samverkar för att skapa sådana förhållanden på kollektiv nivå: å ena sidan den spektakulära bilden,
den binära matematiska kodningen av information – som utarbetades av Claude Shannon i hans
Mathematical Theory of Communication samma år
som den cybernetiska hypotesen för första gången
formulerades –, å andra sidan uppfinnandet av
minnesmaskiner som inte förvränger information,
och otroliga ansträngningar för att förminska dem
– den strategiska rollen hos dagens nanoteknologi.
När informationen har fått denna form förs den
tillbaka till de levande varelsernas värld för att
26
förbinda dem med varandra, på samma sätt som
cirkulationen av varor garanterar deras ekvivalens. Återkopplingen, som utgör systemets regleringsmekanism, fordrar nu kommunikation i strikt
teknisk bemärkelse. Cybernetiken är ett projekt
för att omskapa världen genom att placera dessa
två moment i en oändlig loop: en åtskiljande representation och en förenande kommunikation. Det
första skapar död, det andra efterliknar liv.
Den cybernetiska diskursen har sin början i ett
avvisande av de falska problemformuleringarna
från 1800-talets kontroverser, när mekanistiska
världsåskådningar ställdes mot vitalistiska eller
organiska. Den postulerar en funktionell analogi
mellan levande organismer och maskiner, vilka likställs i tanken om ”system”. Därmed legitimerar
den cybernetiska hypotesen två slags vetenskapliga och sociala experiment. Det första syftar till
att göra om levande varelser till en mekanik, att
behärska, programmera och bestämma människan och livet, samhället och dess ”framtid”. Detta
experiment underblåste rashygienens återkomst
som bionisk fantasi. Det eftersträvar på ett vetenskapligt sätt historiens slut, och rör sig främst på
kontrollens område. Det andra experimentet syftar
till att efterlikna det levande med maskiner: först
som individer, vilket har lett till utvecklingen av
robotar och artificiell intelligens; därefter som kollektiv, vilket har lett till cirkulerandet av information och inrättandet av ”nätverk”. Här rör vi oss
snarare på kommunikationens område. Även om
27
de socialt består av mycket mångskiftande populationer – biologer, läkare, datatekniker, neurologer, ingenjörer, konsulter, poliser, reklammakare,
o.s.v. – så är de två kategorierna av cybernetiker
fullständigt eniga i sin gemensamma fantasi om
en universell maskin, jämförbar med Hobbes bild
av staten i Leviatan: ”en artificiell människa (eller
djur)”.
Enhetligheten i det cybernetiska framsteget
uppstår ur dess metod. Cybernetiken har gjort
sig gällande som hela världens inskrivningsmetod,
på samma gång ett experimentellt ursinne och en
överförenkling som snabbt sprider sig. Den sammanfaller med explosionen av tillämpad matematik som följde på den förtvivlan som den österrikiske matematikern Kurt Gödel väckte, när han
visade att alla försök att ge matematiken en logisk grund och ena vetenskaperna var dömda till
”ofullständighet”. Gödel hade tillsammans med
Werner Heisenberg fått mer än hundra års positivistiska bevis att kollapsa. Den som mest drastiskt
uttryckte denna abrupta känsla av att matematikens grundvalar hade förintats var dock John von
Neumann. Han tolkade matematikens logiska kris
som beviset på alla mänskliga skapelsers oundvikliga ofullkomlighet. Därför ville han etablera en
logik som verkligen kunde vara konsekvent, en logik som bara kunde härröra från en maskin! Från
att ha varit en renodlad matematiker gjorde han
sig till ombud för en vetenskaplig korsbefruktning,
en universell matematisering som skulle göra det
28
möjligt att praktiskt återskapa vetenskapernas
förlorade enhet underifrån, med cybernetiken som
sitt mest stabila teoretiska uttryck. Sedan dess
har det inte funnits en enda bevisföring, ett enda
föredrag, en enda bok eller ett enda rum som inte
har inspirerats av de förklarande diagrammens
universella språk, förnuftets visuella form. Cybernetiken upphöjer den för byråkratin och kapitalismen gemensamma rationaliseringsprocessen till
den totala modelleringens plan. Herbert Simon,
den artificiella intelligensens profet, återupptog
på 1960-talet von Neumanns forskningsprogram
i sitt arbete med att konstruera en tänkande maskin. Den skulle utrustas med ett program som
kallades expertsystemet. Programmet skulle kunna
hantera information i syfte att lösa problem som
sysselsatte experter inom alla tänkbara områden,
och därmed i förlängningen kunna lösa varenda
praktiska problem som mänskligheten ställs inför!
Den ”General Problem Solver” (GPS) som skapades
1972 är modellen för denna universella kompetens
som sammanfattar alla andra kompetenser: en
modellernas modell, den högsta tillämpade intellektualismen; det praktiska förverkligandet av
det talesätt som är så populärt bland dessa små
härskare utan undersåtar: ”Det finns inga problem,
bara lösningar”.
Cybernetikens hypotes utvecklas utan tydlig åtskillnad mellan dess teori och dess teknologi, där
den ena hela tiden bekräftar den andra. Norbert
Wiener träffade 1943 John von Neumann, som då
29
hade i uppdrag att bygga maskiner som var tillräckligt snabba och kraftfulla för att utföra beräkningarna i Manhattanprojektet, i vilket 15 000
vetenskapsmän och ingenjörer samt 300 000 tekniker och arbetare tjänstgjorde under ledning av fysikern Robert Oppenheimer. Datorn och atombomben föddes med andra ord tillsammans. Utifrån
vårt nutida perspektiv utgör sålunda ”kommunikationsutopin” ett komplement till berättelsen om
kärnkraftens uppfinning; det handlar alltid om
att göra slut på tillsammans-varon, via antingen
ett övermått av liv eller ett övermått av död, via
antingen jordisk fusion eller kosmiskt självmord.
Cybernetiken framställde sig som det mest lämpliga svaret på den Stora Rädslan för att jorden och
mänskligheten ska förintas, och von Neumann
var dess dubbelagent, dess främsta ”outsider på
insidan”. Överensstämmelsen mellan å ena sidan
de begrepp han använde för att beskriva sina maskiner eller levande organismer och å andra sidan
Norbert Wieners cybernetiska koncept beseglade
alliansen mellan cybernetiken och datavetenskapen. Det skulle dröja några år innan molekylärbiologin, i arbetet med avkodningen av DNA, i sin tur
använde informationsteorin för att förklara människan som individ och som art, och därmed gav
den experimentella genmanipulationen av människan en oöverträffad teknisk kraft.
Den övergång från systemmetaforen till nätverksmetaforen som ägde rum i samhällsdiskursen mellan 1950-talet och 1980-talet åskådliggör
30
den andra fundamentala analogin i cybernetikens
hypotes, och visar också på en djupgående förändring i den senare. För när man i cybernetikerkretsar har talat om ”system” har det varit via en jämförelse med nervsystemet. Och när man i dag inom
de kognitiva vetenskaperna talar om ”nätverk” så
tänker man på det neurala nätverket. Cybernetiken är ett likställande av alla verkligt existerande
fenomen med fenomen inuti hjärnan. Genom att
göra huvudet till världens begynnelse och ände har
cybernetiken tillförsäkrat sig en position som alla
avantgardens avantgarde, det som alla kommer att
jaga efter för all framtid. Den upprättar nämligen
en fullständig enhet mellan liv, tanke och språk.
Denna radikala monism har sin grund i en analogi mellan begreppen information och energi. Wiener introducerade denna analogi genom att foga
1800-talets termodynamiska diskurs till sin egen
diskurs. Vad han gjorde var att jämföra tidens inverkan på ett energisystem med tidens inverkan
på ett informationssystem. Ett system är aldrig
rent och perfekt: dess energi korrumperas när den
omvandlas, och likadant korrumperas information
när den cirkuleras. Detta är vad Clausius kallade
för entropi. Entropi betraktat som naturlag är cybernetikerns helvete. Den förklarar allt levandes
sönderfall, obalanser i ekonomin, upplösningen
av de sociala banden, dekadens… Till en början
gjorde cybernetiken därför spekulativt anspråk
på att ha lagt en gemensam grund på vilken det
31
skulle vara möjligt att ena natur- och humanvetenskaperna.
Det som sedermera skulle komma att kallas
”andra ordningens cybernetik” var ett överordnat
projekt som innebar ett experimenterande med
mänskliga samhällen: en antropoteknologi. Cybernetikernas uppgift är att bekämpa den generella
entropi som hotar alla levande varelser, maskiner
och samhällen – det vill säga att frambringa de experimentella förutsättningarna för en permanent
revitalisering; att ständigt återställa helhetens
integritet. ”Det viktiga är inte att människan är
närvarande, utan att hon existerar som ett levande
stöd för tekniska idéer”, sade den humanistiske
kommentatorn Raymond Ruyer. I och med cybernetikens utarbetande och utveckling kom den experimentella vetenskapens ideal – som redan hade
legat till grund för den politiska ekonomin i form
av den newtonska fysiken – än en gång att räcka
kapitalismen en hjälpande hand. Alltsedan dess
kallas det laboratorium där den cybernetiska hypotesen prövas för ”det moderna samhället”. Tack
vare de tekniker som den har lärt ut sedan sextiotalets slut är den andra ordningens cybernetik inte
längre en laboratoriehypotes, utan ett samhälleligt
experiment. Den syftar till att konstruera vad Giorgio Cesarano kallade ett ”stabiliserat djursamhälle”, i vilket
den naturliga förutsättningen för samhällets automatiska funktion [hos termiterna, myrorna eller bina] är
32
förnekandet av individen. Djursamhället i sin helhet
(termitboet, myrstacken eller bikupan) framträder
således som en flertalig individ vars enhetlighet bestämmer och bestäms av fördelningen av roller och
funktioner – allt inom ramen för en ”organisk sammansättning” som det är svårt att inte betrakta som
en biologisk förebild för kapitalets teleologi.
33
Det krävs ingen profet för att se att de vetenskapsdiscipliner som håller på att etablera sig snart kommer att
bestämmas och styras av den nya grundvetenskap som går
under namnet cybernetik. Denna vetenskap utgår från en
bestämning av människan som en handlande-samhällelig
varelse: Cybernetiken är teorin om hur planering och organisering av mänskligt arbete kan styras.
Martin Heidegger
”Das Ende der Philosophie und die Aufgabe des Denkens”, 1966
Cybernetiken ser sig förvisso tvingad till erkännandet att
en genomgående styrning av den mänskliga tillvaron ännu
inte låter sig göras. Därför betraktas människan, inom den
cybernetiska vetenskapens universella domän, än så länge
som ”störningsfaktor”. Det tycks vara människans förmåga
till fri planering och handling som uppfattas som störande.
Men på senare tid har cybernetiken också börjat ta denna
del av den mänskliga existensen i anspråk. Den företar
sig en strängt metodisk undersökning och planering av
den handlande människans möjliga framtid, och använder
resultaten för att räkna på det som väntar henne och som
är möjligt att planera.
Martin Heidegger
”Die Herkunft der Kunst und die Bestimmung des Denkens”, 1967
Kapitel III
År 1946 hölls en konferens i New York med målsättningen att utvidga cybernetikens hypotes till
samhällsvetenskapernas domäner. Deltagarna förenades i ett upplyst avfärdande av kälkborgerliga
samhällsfilosofier som utgår från individen eller
samhället. Socio-cybernetiken skulle fokusera på
det förmedlande fenomenet social återkoppling,
likt den som den amerikanska antropologin då
trodde sig ha blottlagt mellan ”kultur” och ”personlighet” och som skulle möjliggöra upprättandet av en ”karaktärologi” över olika nationer för
amerikanska soldaters bruk. Uppgiften bestod i
att reducera dialektiskt tänkande till observation
av processer av cirkulär kausalitet inuti en på förhand given, oföränderlig samhällelig helhet; att
föra samman motsättning och missanpassning på
samma sätt som i den cybernetiska psykologins
centrala begrepp dubbelbindningen. Cybernetik
som samhällsvetenskap strävar efter att uppfinna en social styrning som kan överge makroinstitutionerna Staten och Marknaden till förmån
för mikromekanismer för kontroll; till förmån för
35
anordningar. Sociocybernetikens fundamentala
lag är följande: tillväxt och kontroll utvecklas i
negativ korrelation. Det är med andra ord lättare
att skapa en cybernetisk samhällsordning i liten
skala: ”Snabb återställning av jämviktstillstånd
kräver att avvikelserna upptäcks där de uppstår,
samt att korrigeringar sker på ett decentraliserat
sätt.” Under Gregory Batesons inflytande – samhällsvetenskapernas svar på John von Neumann
– och influerad av den amerikanska sociologiska
traditionens besatthet av det avvikande (the hobo,
immigranten, den kriminelle, ungdomarna, jag,
du, han och så vidare) riktar sociocybernetiken
främst in sig på studiet av individen som en plats
där återkoppling äger rum, det vill säga som en
”självdisciplinerande personlighet”. Under 1900-talets andra halva blev Bateson samhällets främste
återanpassningsspecialist, och gav upphov till såväl familjeterapirörelsen som utbildningar i säljteknik från Palo Alto. Cybernetikens hypotes fordrar nämligen en radikalt ny sammansättning hos
subjektet, det individuella liksom det kollektiva:
en urholkning. Den avfärdar människans inre som
en ren myt, och därmed hela 1800-talets psykologi
inklusive psykoanalysen. Det handlar inte längre
om att rycka bort subjektet från dess traditionella
band till sin omgivning, så som den liberala hypotesen påbjöd, utan om att återskapa de sociala
banden genom att frånta subjektet all substans.
Var och en måste bli ett hölje utan kött, med bästa
möjliga ledningsförmåga för social kommunika36
tion, platsen för en oändlig återkopplingskrets
som fungerar felfritt. Cybernetiseringsprocessen
fullbordar på så vis den ”civiliseringsprocess” där
kroppar och deras affekter abstraheras i en symbolisk regim. Jean-François Lyotard:
I denna bemärkelse framträder systemet som en
avant­gar­dis­tisk maskin som drar människan efter
sig genom att avhumanisera henne, för att sedan
återhumanisera henne på en annan nivå av normativ
kapacitet. Sådan är beslutsfattarnas högfärd, sådan
är deras blindhet. ... Till och med eftergivenheten i
förhållande till de olika spelen medges enbart på villkor av ökade prestationer. Omdefinieringen av livets
normer består i en förbättring av systemets kompetens i termer av potential.
Sporrade av det kalla kriget och dess ”häxjakt”
förföljde sociocybernetikerna alltså oavbrutet det
patologiska som döljer sig bakom det normala,
kommunisten som slumrar i var och en. För detta
ändamål etablerade de under femtiotalet World
Federation for Mental Health, som utarbetade en
originell, närapå slutgiltig, lösning på den tidens
gemenskapsproblem:
Det högsta målet inom mental hälsa är att hjälpa
människor att leva med sina likar i en och samma
värld ... Begreppet mental hälsa har samma omfattning som världsordningen och det globala kollektivet,
37
och dessa måste utvecklas så att människor kan leva
fredligt tillsammans.
Genom att omformulera mental ohälsa och sociala
patologier i termer av information inrättar cybernetiken en ny subjektets politik som grundar sig på
kommunikation och transparens inför sig själv och
andra. Det är på Batesons begäran som Norbert
Wiener i sin tur får reflektera över en sociocybernetik av större kaliber än detta mentalhygieniska
projekt. Han fastställer med lätthet det liberala
experimentets misslyckande: På en marknad är
informationen alltid förorenad och bristfällig, lika
mycket på grund av marknadsföringens lögner och
massmedias monopolistiska koncentration som på
grund av okunnighet hos stater, vilka som kollektiv alltid innehåller mindre information än civilsamhället. Den utvidgning av marknadsrelationerna som blev följden av växande gemenskaper och
återkopplingskretsar ökar ytterligare risken för
att kommunikation förvrängs och att det uppstår
problem med den sociala kontrollen. Inte nog med
att sociala band hade förstörts av tidigare ackumulationsprocesser – själva samhällsordningen i sig
framstod som cybernetiskt omöjlig inom kapitalismen. Den cybernetiska hypotesens framgångar
blir därmed begripliga när vi betraktar de kriser
som drabbade kapitalismen under 1900-talet och
som ifrågasatte den klassiska politiska ekonomins
påstådda ”lagar”. Det är detta tomrum som det cybernetiska projektet har kunnat fylla.
38
Den ekonomiska diskursens samtidshistoria
måste förstås utifrån denna det växande informationsproblemets synvinkel. Från krisutbrottet 1929
fram till 1945 ägnade ekonomer sin uppmärksamhet åt att förekomma möjliga händelser, åt osäkerheter kring effektiv efterfrågan, justeringar
mellan produktion och konsumtion, prognoser för
ekonomisk aktivitet. Den klassiska ekonomin med
ursprung i Adam Smith gav vika, liksom andra vetenskapliga diskurser som var direkt inspirerade
av Newtons fysik. Den framträdande roll som cybernetiken skulle komma att spela för ekonomin
efter 1945 kan förklaras med hjälp av en av Marx
ingivelser, när han konstaterade att ”i den politiska ekonomin bestäms lagarna av sin motsats,
det vill säga av frånvaron av lagar. Den politiska
ekonomins verkliga lag är slumpen”. För att bevisa
att kapitalismen inte genererar entropi och samhälleligt kaos kom den ekonomiska diskursen från
1940-talet och framåt att prioritera en cybernetisk
omdefiniering av sin egen psykologi. Denna omdefiniering byggde på den ”spelteori” som utvecklades 1944 av John von Neumann och Oskar Morgenstern. De första sociocybernetikerna visade att
homo oeconomicus bara kan existera om hennes
preferenser är fullständigt transparenta för henne
själv och andra. Om inte de andra ekonomiska aktörernas samtliga beteenden kan utrönas så är den
utilitaristiska idén om en rationalitet som bygger
på mikroekonomiska val bara inbillning. Under
Friedrich von Hayeks ledarskap övergavs sålunda
39
det utilitaristiska paradigmet till förmån för en teori om mekanismer som spontant koordinerar individuella val, en teori som accepterar att varje aktör
endast har en begränsad kännedom om sina egna
och andras beteenden. Lösningen blev att ge upp
den ekonomiska teorins självständighet genom att
slå ihop den med cybernetikens löfte om balansering av system. Den hybriddiskurs som detta resulterade i, sedermera kallad ”nyliberalism”, tillskrev
marknaden en förmåga att optimalt fördela information – inte tillgångar – i samhället. Marknaden
blir här ett instrument för perfekt koordination av
aktörer, med vars hjälp den samhälleliga helheten finner en hållbar jämvikt. Kapitalismen blir
oemotsäglig genom att den framhålls som ett rent
medel – det bästa medlet – för att åstadkomma
självregleringen av samhället.
1968 års globala politiska motstånd, och i ännu
högre grad krisutbrottet 1973, ställde precis som
1930-talets kris den politiska ekonomin inför ett
osäkerhetsproblem, men nu av såväl existentiell
som politisk karaktär. Vi drunknar i högtravande
teorier: än är det den arrogante gamlingen Edgar
Morin med sin ”komplexitet”, än Joël de Rosnay,
denna korkade fantast med sitt ”realtidssamhälle”.
Den ekologiska filosofin livnär sig på denna det
Stora Alltets nya mysticism. Totaliteten är inte
längre ett ursprung att hitta tillbaka till, utan
en framtid som vi har att utarbeta. Cybernetikens
uppgift är inte längre att förutse framtiden, utan
att reproducera nuet. Det är inte längre fråga om
40
en statisk ordning, utan om dynamisk självorganisering. Individen tillskrivs inte längre någon form
av makt: Hennes kunskap om världen är bristfällig, hennes begär är okända för henne, hon är
ogenomskinlig för sig själv, allt undgår henne och
hon är därför spontant samarbetsvillig, naturligt
empatisk, ofrånkomligen solidarisk. Hon vet själv
ingenting om detta, men man vet allt om henne.
Här får den samtida individualismen sin mest avancerade form, och i den införlivas den hayekska
filosofin, i vilken alla osäkerheter, alla möjligheter
till verkliga händelser, bara är tillfälliga problem
orsakade av bristande kunskap. Liberalismen til�lämpas ideologiskt som täckmantel för en uppsättning nya tekniska och vetenskapliga praktiker,
en diffus ”andra ordningens cybernetik” som avsiktligen raderar sitt ursprungliga namn. Sedan
sextiotalet har nämligen själva termen cybernetik kommit att subsumeras av olika hybridtermer.
Vetenskapernas upplösning tillåter nämligen inte
längre något teoretiskt enande: cybernetikens enhetlighet manifesteras nu endast praktiskt, i den
värld som den dagligen konfigurerar. Den är det
verktyg med vilket kapitalismen har jämkat ihop
sin upplösande effekt med sin jakt efter profit. Den
franska statens lakejer Simon Nora och Alain Minc
skrev 1978 i en rapport att ett samhälle som hotas av permanent sönderfall kan kontrolleras så
mycket bättre om ett datanätverk, ett autonomt
”nervsystem” som kan styra det, finns på plats.
Det som man i dag kallar ”den nya ekonomin” – en
41
ursprungskontrollera­d benämning som förenar de
senaste tre decenniernas cybernetiska förändringar i västvärldens länder – är en samling nya underordningar, en ny lösning på den praktiska frågan
om samhällsordningen och dess framtid, det vill
säga en ny politik.
Under digitaliseringens inverkan har teknikerna
för justering av utbud och efterfrågan som utvecklades under perioden 1930–1970 förfinats, förminskats och decentraliserats. Bilden av en ”osynlig
hand” är inte längre en rättfärdigande fiktion, utan
den faktiska principen för den sociala produktionen
av samhället, så som den materialiseras i datorns
processer. Marknadens och finansväsendets förmedlande funktioner har automatiserats. Internet
har gjort det möjligt att ta reda på konsumenters
preferenser på samma gång som de betingas med
reklam. På en annan nivå cirkulerar all information om ekonomiska aktörers beteenden i form av
värdepapper på finansmarknader. Varje aktör i den
kapitalistiska värdeförmeringen är ett medium för
kvasipermanenta återkopplingskretsar i realtid.
På både reella och virtuella marknader orsakar
varje transaktion numera en cirkulation av information om utbytets subjekt och objekt som går utöver den rena prisbestämningen, vilken har blivit
sekundär. Å ena sidan ser vi nu betydelsen av information som en produktionsfaktor skild från arbete
och kapital, och avgörande för ”tillväxten” i form av
kunskap, tekniska innovationer och distribuerade
kompetenser. Å andra sidan fortsätter den sektor
42
som specialiserar sig på informationsproduktion
att växa. Det är den ömsesidiga förstärkningen
av dessa två tendenser som gör att dagens kapitalism kan betecknas som en informationsekonomi.
Information har blivit en tillgång att utvinna och
ackumulera, vilket har förvandlat kapitalismen till
cybernetikens assistent. Förhållandet mellan kapitalismen och cybernetiken har under det gångna seklet kastats om: Medan man efter trettiotalskrisen
konstruerade ett system för information om ekonomisk aktivitet i syfte att möjliggöra en styrning
– detta var alla planers målsättning – är ekonomin
efter 1973 års kris en där samhällets självreglering
är baserad på valoriseringen av information.
Ingenting är ett bättre uttryck för cybernetikens
triumf i vår tid än det faktum att värde nu kan
utvinnas som information om information. Den
marknadscybernetiska eller ”nyliberala” logiken
omfattar all verksamhet, även den som ännu inte
är kommersiell, med ett aldrig svikande stöd från
moderna stater. Mer generellt resulterar prekariseringen av kapitalismens objekt och subjekt i en
utökad cirkulation av information om desamma –
detta gäller i lika hög grad för den arbetslöse som
för snuten. Cybernetiken strävar följaktligen efter
att oroa och kontrollera i en och samma rörelse.
Den grundar sig på rädsla som en faktor i utvecklingen – i den ekonomiska tillväxten, det moraliska
framsteget – eftersom rädsla utgör en anledning
att producera mer information. Undantagstillståndet, alla krisers kännetecken, är det som möjliggör
43
att självkontrollen stimuleras och upprätthåller
sig själv som oavbruten rörelse. I motsats till den
klassiska ekonomins modell, där en jämvikt mellan tillgång och efterfrågan möjliggör ”tillväxt” och
därigenom kollektivets välstånd, är det numera
”tillväxten” som betraktas som en oändlig väg mot
jämvikt. Det är därmed helt riktigt att beskriva
den västerländska moderniteten som en process av
”oändlig mobilisering”, vars ändamål är ”en rörelse
mot mer rörelse”. Ur cybernetikens synvinkel är
dock den självproduktion som kännetecknar såväl
staten och marknaden som roboten, lönearbetaren
eller den arbetslöse omöjlig att särskilja från den
självkontroll som modererar och saktar ner produktionen.
44
Om de motordrivna maskinerna utgjorde den tekniska
maskinens andra tidsålder bildar cybernetikens och informationsteknologins maskiner en tredje, under vilken en ny
regim av generaliserad förslavning utarbetas: omvändbara
och rekursiva ”människa/maskin-system” ersätter de gamla
icke-omvändbara och icke-rekursiva underordningsrelationerna mellan de två komponenterna. Förhållandet mellan
människa och maskin bygger nu på intern, ömsesidig kommunikation och inte längre på användning eller manövrering. I kapitalets organiska sammansättning definierar
det variabla kapitalet en arbetarens underordningsregim
(mänskligt mervärde), vars främsta ramverk är företaget
eller fabriken. Men när det konstanta kapitalet gradvis
växer proportionellt till följd av automatisering ser vi en
ny förslavning, samtidigt som arbetets regim förvandlas,
mervärdet blir maskinellt, och ramverket utvidgas till hela
samhället. Man skulle också kunna säga att en liten mängd
subjektivering fjärmade oss från den maskinella förslavningen, men att en stor mängd för oss tillbaka till den.
Gilles Deleuze & Félix Guattari
Mille plateaux, 1980
Det enda ögonblick då en klass är permanent som klass är
också det ögonblick då den besitter ett medvetande för sig
själv: klassen som förvaltar kapitalet i egenskap av social
maskin. Dess medvetande är, med maximal koherens, apokalypsens och självförstörelsens medvetande.
Giorgio Cesarano
Manuale di sopravvivenza, 1974
Kapitel IV
Det står klart att cybernetiken i dag inte bara är
en aspekt av våra liv, ett neotekniskt inslag, utan
den nya kapitalismens själva utgångspunkt och
slutpunkt. Cybernetisk kapitalism – vad betyder
det? Det handlar om att vi sedan 1970-talet har
sett en framväxande samhällsformation som har
tagit över efter den fordistiska kapitalismen, och
som är ett resultat av att cybernetikens hypotes
har tillämpats på den politiska ekonomin. Den
cybernetiska kapitalismen utvecklas för att samhällskroppen, efter att ha ödelagts av kapitalet,
ska kunna återbildas och erbjuda sig själv ännu
en gång åt ackumulationsprocessen. Å ena sidan
behöver kapitalismen växa, vilket innebär förstörelse. Å andra sidan behöver den återskapa en
”mänsklig gemenskap”, vilket förutsätter cirkulation. Lyotard:
Det finns två bruk för rikedom, det vill säga för förmåga-makt*: ett reproducerande bruk och ett plundrande
* Fra. puissance-pouvoir. Anspelar sannolikt på Spinozas
47
bruk. Det första är cirkelformigt, globalt, organiskt;
det andra är partiellt, förödmjukande, avundsjukt. ...
Kapitalisten ... är en erövrare, och erövraren är ett
monster, en kentaur. Dess främre del lever av att reproducera det system som regleras genom kontrollerade metamorfoser enligt lagen om standardvaran,
och dess bakre del lever av att plundra överstimulerade energier. Den ena handen tillägnar sig och bevarar,
det vill säga reproducerar i ekvivalens, återinvesterar,
medan den andra handen fångar in och förstör, stjäl
och flyr undan, urholkar ett annat rum och en annan
tid.
Enligt Marx förståelse av kapitalismens kriser
härrör de alltid från en urkoppling mellan tiden
för erövringen och tiden för reproduktionen. Cybernetikens uppgift är att undvika dessa kriser genom
att säkerställa koordinationen mellan kapitalets
”framdel” och dess ”bakdel”. Cybernetikens utveckling är ett endogent gensvar på det problem som
kapitalismen hela tiden ställs inför, nämligen att
utvecklas utan att ödesdigra ojämvikter uppstår.
Inom kapitalets logik svarar utvecklingen av
den styrande och lotsande funktionen, utvecklingen av ”kontroll”, mot ackumulationssfärens underordning under cirkulationssfären. I kritiken av den
politiska ekonomin bör vi inte vara mindre uppdistinktion mellan två sorters makt: makt som potential och
kraft, italienskans potenza, franskans puissance, och världslig makt över andra, italienskans potere, franskans pouvoir.
Övers. anm.
48
märksamma på cirkulationen än på produktionen.
Cirkulationen är – liksom Marx visste – ingenting
annat än en viss sorts produktion i vid bemärkelse.
Socialiseringen av ekonomin – det vill säga det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan kapitalister
och andra delar av samhällskroppen; ”den mänskliga gemenskapen”; utvidgandet av kapitalets
mänskliga bas – gör att utvinnandet av mervärde,
som är profitens källa, centreras allt mindre kring
lönearbetets exploaterande relation. Värdeförmeringens tyngdpunkt förf lyttas till cirkulationssfären. Oförmögen att öka exploateringsgraden i
arbetet, vilket skulle generera en underkonsumtionskris, kan den kapitalistiska ackumulationen
likväl fortskrida på villkor att cykeln av produktion–konsumtion accelereras, det vill säga på villkor att såväl produktionsprocessen som varucirkulationen accelereras. Vad ekonomin har förlorat
på en statisk nivå kan kompenseras på dynamisk
nivå. Flödets logik dominerar nu framför den avslutade produktens logik. Hastighet går före kvantitet som faktor i skapandet av rikedomar. Den
dolda sidan av ackumulationens upprätthållande
är en accelererad cirkulation. Kontrollanordningarna har följaktligen till uppgift att maximera de
kommersiella flödenas volymer och minimera alla
händelser, hinder och olyckor som kan sakta ner
dem. Den cybernetiska kapitalismen strävar efter
att upphäva själva tiden, att öka flödescirkulationen till dess maximala punkt: ljusets hastighet
– vilket redan är så gott som uppnått vid många
49
finansiella transaktioner. Populära begrepp som
”realtid” och just-in-time vittnar tydligt om detta
hat mot varaktigheten. Just av denna anledning är
tiden vår bundsförvant.
Denna kapitalismens tendens till kontroll är
ingenting nytt, och den är bara postmodern i den
betydelse där det postmoderna blandas ihop med
modernitetens sista fas. Den är orsaken till att byråkratin utvecklades i slutet av 1800-talet, liksom
till att datavetenskapen utvecklades efter andra
världskriget. Kapitalismens cybernetisering påbörjades i slutet av 1870-talet i och med en växande
kontroll av produktionen, distributionen och konsumtionen. Sedan dess har information om flöden
haft en central strategisk betydelse som ett villkor
för värdeförmering. Historikern James Beniger
har beskrivit hur de första kontrollrelaterade problemen uppstod när kollisioner mellan tåg började
utgöra en fara för både varor och människoliv. Signalsystem för järnvägar och verktyg för att mäta
restider och överföra data måste uppfinnas för att
undvika dylika ”katastrofer”. Telegrafen, synkroniserade klockor, stora företags organisationsscheman, vägningssystem, vägkartor, procedurer för
prestandautvärdering, grossister, löpandebandarbete, centraliserat beslutsfattande, reklamannonser i kataloger och media för masskommunikation
är anordningar som uppfanns under denna period
för att i hela det ekonomiska kretsloppet hantera
en allmän kontrollkris som hängde ihop med den
acceleration av produktionen som USA:s industri50
ella revolution utlöste. Informations- och kontrollsystem utvecklades alltså parallellt med att den
kapitalistiska processen för förädling av råmaterial bredde ut sig. En ny klass av mellanhänder, av
middlemen, bildades och växte – det som Alfred
Chandler kallade för kapitalets ”synliga hand”.
Efter 1800-talets slut konstaterade man att förutsägbarhet hade blivit en källa till profit genom att
vara en källa till förtroende. Fordismen och taylorismen var en del av denna förändring, liksom
utvecklingen av en kontroll över konsumentmassan och den allmänna opinionen via reklam och
marknadsföring, vilka fick till uppgift att med våld
utkräva och sedan sätta i arbete de ”preferenser”
som enligt den dominerande hypotesen hos marginalnyttans ekonomer är värdets egentliga källa.
Investeringar i teknologier för planering och styrning, av organisationer eller av ren teknik, blev
alltmer lönsamma. Efter 1945 försåg cybernetiken
kapitalismen med en ny maskinell infrastruktur
– datorn – och framför allt med en intellektuell
teknologi som gjorde det möjligt att reglera samhällets cirkulation av flöden och förvandla dem till
rena kommersiella flöden.
Att informationens, kommunikationens och kontrollens ekonomiska sektor har spelat en allt större roll i ekonomin sedan den industriella revolutionen, att ”immateriellt arbete” ökar i förhållande
till materiellt arbete, är därför varken överraskande eller nytt. I de industrialiserade länderna mobiliserar denna sektor i dag mer än två tredjedelar
51
av arbetskraften. Men detta är inte tillräckligt för
att definiera den cybernetiska kapitalismen. Eftersom dess jämvikt och tillväxt hela tiden är beroende av dess kontrollerande kapacitet har den fått
en ny natur. Osäkerhet är i betydligt högre grad än
knapphet kärnan i den nutida kapitalistiska ekonomin. Som Ludwig Wittgenstein kände på sig efter
krisutbrottet 1929, och John Maynard Keynes strax
därefter (i februari 1934 skrev den senare i det tolfte kapitlet av Allmän teori om sysselsättning, ränta
och pengar att det finns ett mycket starkt samband
mellan ”ett tillstånd av förtroende” och kapitalets
marginaleffektivitet), vilar ekonomin i sista hand
på ett ”språkligt spel”. Marknaderna – och med
dem varorna och handelsmännen, cirkulationssfären i allmänhet och följaktligen företaget och
produktionssfären som plats för förutseendet av
framtida intäkter – kan inte existera utan konventioner, sociala normer, tekniska normer, normer
om vad som är sant: en metanivå som krävs för
att kroppar och ting ska kunna existera som varor
innan de kan förses med ett pris. Kontrollens och
kommunikationens sektorer utvecklas därför att
värdeförmeringen kräver att ett kretslopp för cirkulation av information organiseras parallellt med
varucirkulationen: produktionen av gemensamma
trossatser som får sina objektiva uttryck i bytesvärdet. För att något utbyte ska komma till stånd
krävs ”investeringar i form”: information om och
utformning av det som utbyts, en formatering som
möjliggör fastställandet av ekvivalens innan det
52
kan äga rum; en paketering som också är en förutsättning för överenskommelser på marknaden.
Detta är sant för såväl varor som människor. Att
förfina cirkulationen av information är att förfina
marknaden som universellt koordinationsinstrument. Tvärtemot den liberala hypotesens antagande är samhällskontraktet inte ensamt tillräckligt
för att bära upp den bräckliga kapitalismen. Efter
trettiotalskrisen blev man medveten om att alla
kontrakt måste kombineras med kontrollmekanismer. Cybernetiken införlivades i kapitalismens
funktionssätt för att minimera de osäkerheter, inkommensurabiliteter och oförutsägbarheter som
skulle kunna störa affärstransaktioner. Cybernetiken bidrar till att befästa den grund på vilken kapitalismens mekanismer kan verka. Den smörjer
kapitalets abstrakta maskin.
I den cybernetiska kapitalismen dominerar således den politiska ekonomins politiska moment
alltid dess ekonomiska moment. Eller som Joan
Robinson beskriver det utifrån nationalekonomins
perspektiv i en kommentar till Keynes: ”Så snart
man erkänner graden av osäkerhet i de förutsägelser som vägleder ekonomiskt beteende förlorar
jämvikten sin betydelse, och historien intar dess
plats.” Det politiska momentet, här förstått i vid
bemärkelse som det som betvingar och underordnar, det som normaliserar, det som bestämmer vad
som får passera genom kroppar och kan registreras
som socialt erkända värden, det som extrahera­r en
53
form ur livs-former,* är grundläggande såväl för
”tillväxten” som för systemets reproduktion. Å ena
sidan blir infångandet av energier, deras orientering och kristallisering, den främsta källan till
värdeförmering; å andra sidan kan mervärde utvinnas ur vilken del som helst av den biopolitiska
vävnaden, på villkor att den senare oupphörligen
återskapar sig själv. Att den totala mängden utgifter tenderar att förvandlas till kvaliteter som
kan exploateras kommersiellt innebär också att
kapitalet genomtränger alla levande flöden: Socialiseringen av ekonomin och antropomorfiseringen
av kapitalet är två processer som hör ihop och inte
kan skiljas från varandra. Ett nödvändigt och tillräckligt villkor för att de ska äga rum är att alla
handlingar som är möjliga utförs inuti en kombination av anordningar för övervakning och datainsamling. De förra är inspirerade av fängelset, som
innebar en panoptisk, centraliserad synlighetsregim, och de har länge uteslutande drivits i de
moderna staternas regi. De senare är inspirerade
av datavetenskapen, som eftersträvar en regim av
decentraliserad inrutning i realtid. Den gemensamma visionen för dessa anordningar är en total
transparens, en absolut överensstämmelse mellan
karta och territorium, en vilja till vetande med en
så hög grad av ackumulation att den blir en vilja
till makt. Ett av cybernetikens framsteg har varit
att lyckas inhägna övervakningssystemen och sä* Fra. formes-de-vie, övers. anm.
54
kerställa att de som övervakar och förföljer i sin
tur blir övervakade och förföljda, och detta i överensstämmelse med den socialisering av kontrollen
som kännetecknar det så kallade ”informationssamhället”. Kontrollsektorn vinner autonomi därför att nödvändigheten av att kontrollera kontrollen
infinner sig i och med att alla kommersiella flöden
åtföljs av informationsflöden, vars cirkulation och
säkerhet i sin tur måste optimeras. Överst i denna
kontrollhierarki spelar den statliga kontrollen –
polis och rättsväsende, det legitima våldet och den
juridiska makten – rollen som sista kontrollinstans.
Denna eskalerande övervakning är kännetecknande för ”kontrollsamhällena”, och Deleuze har en enkel förklaring till varför: ”De läcker överallt”. Det
gör att kontrollens nödvändighet hela tiden kan
bekräftas. ”I de disciplinära samhällena började
man ständigt om (från skolan till kasernen, från
kasernen till verkstaden), under det att man i kontrollsamhällena aldrig blir färdig med någonting.”
Därför är det inte förvånande att vi parallellt
med den cybernetiska kapitalismens utveckling
ser en utveckling av all form av repression, en
hypersäkerhetsmani. Den traditionella disciplineringen och generaliseringen av undantagstillståndet, av emergenza, kan inte annat än tillta i ett
system som är så fullständigt fokuserat på rädslan
inför hotet. Den synbara motsättningen mellan å
ena sidan en förstärkning av statens repressiva
funktioner, å den andra en nyliberal ekonomisk
diskurs som förordar en ”minimal stat” – som har
55
fått exempelvis Loïc Wacquant att inlåta sig på en
kritik av den liberala ideologi som förtiger ”den
straffande statens” uppgång – kan bara begripliggöras i ljuset av den cybernetiska hypotesen. Lyotard förklarar:
I varje cybernetiskt system finns en referensenhet
som gör det möjligt att mäta den avvikelse som uppstår när en händelse dyker upp i systemet, att med
hjälp av denna mätning översätta händelsen till information för systemet och slutligen, om det rör sig
om en mängd som regleras till ett stabilt tillstånd,
att eliminera avvikelsen och återföra systemet till
samma kvantiteter av energi eller information som
det innehade tidigare. ... Låt oss stanna upp här ett
ögonblick. Vi ser hur anammandet av detta sätt att
se på samhället, det vill säga den despotiska fantasin
om att som härskare placera sig själv i en föregiven
central nollpunkt, och på så vis identifiera sig med
en Intets matris ... oundvikligen driver honom till att
utvidga sin föreställning om hotet och därmed om
försvaret. För vilken händelse innebär inte ett hot ur
detta perspektiv? Ingen. Alla händelser utgör hot, eftersom de är störningar av en cirkulär ordning som
reproducerar mer av samma, störningar som kräver
att energi mobiliseras för bemäktigande och eliminering. Är detta för ”abstrakt”? Behöver vi ett exempel?
Det är just det projekt som utförs på hög nivå i Frankrike av institutionen för det operationella försvaret av
territoriet, försedd med en särskild sambandscentral
för militären med uppgiften att avvärja det ”inre” ho56
tet, det som föds i mörka vrår av den samhällskropp
vars klarsynta huvud ”generalstaben” menar sig utgöra. Denna klarsynthet kallas för ”nationell databas”; ... översättningen av händelsen till information
för systemet kallas underrättelse ...; och verkställandet av reglerande order och deras inskrivning i ”samhällskroppen”, i synnerhet när man tänker sig den
senare drabbad av någon intensiv sinnesrörelse, t.ex.
den paniska skräck som skulle omskaka den, i alla
bemärkelser, om ett kärnvapenkrig utbröt (likaså om
någon ”vansinnig” våg av protester, motstånd eller
civil desertering uppstod) – detta verkställande kräver slutligen en enträgen och finkornig infiltration av
kommunikationskanalerna i det sociala ”köttet”, eller
som någon högt uppsatt officer så förträffligt beskrev
det: ”bevakning av alla spontana rörelser”.
Fängelset återfinns alltså överst i en serie kontrollanordningar, som den sista instansen som
garanterar att inga störande händelser äger rum
i samhällskroppen, händelser som kan hindra cirkulationen av människor och varor. Emedan cybernetikens logik går ut på att ersätta centraliserade
institutioner och stationära kontrollformer med
spårningsanordningar och nomadiska former av
kontroll, måste fängelset som klassiskt övervakningsredskap givetvis förlängas med anordningar
för datainsamling, till exempel den elektroniska
fotbojan. Utvecklandet av vad som i den anglosaxiska världen kallas community police, i Frankrike
”närpolis”, svarar också mot en cybernetisk logik
57
som går ut på att avvärja alla händelser och organisera återkoppling. Enligt denna logik kvävs
störningar i en region som bäst när de dämpas av
systemets närmaste delregioner.
Om repressionens roll i cybernetisk kapitalism
är att avvärja händelser så är förutseendet dess
naturliga konsekvens, då den syftar till att eliminera alla framtidens osäkerhetsfaktorer. Detta är
de statistiska teknologiernas utmaning. Medan
välfärdsstatens statistikkonst var helt och hållet
inriktad på att förutsäga risker, med eller utan
sannolikhetskalkyler, är målet för den cybernetiska kapitalismens statistik att skapa fler ansvarsområden. Risk- och säkerhetsdiskursen är själva
motorn i den cybernetiska hypotesens utbredning:
först sprids den ut, för att sedan internaliseras.
Det är nämligen lättast att vinna acceptans för
risker om de som är utsatta för dem upplever att
de själva har valt att ta riskerna, om de känner sig
ansvariga, och i synnerhet om de har en känsla av
att själva kunna kontrollera och behärska riskerna.
Men som en expert har medgett finns det inget sådant som en ”riskens nollpunkt”:
Riskbegreppet försvagar orsakskedjor, men får dem
inte att försvinna. Tvärtom mångfaldigas de. ... Att
betrakta en fara i termer av risk innebär att man med
nödvändighet erkänner att man aldrig kan skydda sig
helt och hållet. Risker kan skötas om, tämjas, men
aldrig utplånas.
58
Det är på grund av dess beständighet i systemet
som risken är ett idealiskt redskap för affirmationen av nya maktformer som främjar anordningarnas växande makt över kollektiv och individer. Risken eliminerar all potential för konflikt genom att
tvinga alla individer att sluta upp kring hanteringen av hot som påstås beröra alla på samma sätt.
Resonemanget som man vill att vi ska gå med på
är följande: Ju mer säkerhet, desto mer samtidig
produktion av osäkerhet. Och om du tror att osäkerheten växer, men att förutsägelserna blir mer
och mer felfria, så är du likväl själv rädd för riskerna. Och om du är rädd för risker, om du inte litar
på systemet tillräckligt för att låta det styra hela
ditt liv, riskerar din rädsla att smitta av sig och
utvecklas till en reell risk för misstro mot systemet.
Med andra ord: Den som fruktar riskerna utgör
redan själv en risk för samhället. Varucirkulationens imperativ, som bär upp hela den cybernetiska
kapitalismen, förvandlas till en allmän skräck, till
en självdestruktiv fantasi. Kontrollsamhället är
ett samhälle präglat av paranoia, vilket bekräftas
av mängden konspirationsteorier som frodas i det.
Under cybernetisk kapitalism subjektiveras således varje individ som en risk-divid, som en alldaglig fiende till ett samhälle i balans.
Det är därför inte förvånande att kapitalets
främsta kollaboratörer (i Frankrike François
Ewald eller Denis Kessler) drar slutsatsen att välfärdsstaten, fordismens vanligaste form av samhällsstyrning, fråntog individerna allt eget ansvar
59
genom att reducera samhällets risker. Den nedmontering av de sociala skyddsnäten som vi har bevittnat sedan åttiotalets början är i stället ämnad
att förse var och en med ansvar, och låta alla bära
de ”risker” som kapitalisterna ensamma utsätter
”samhällskroppens” kollektiv för. Det handlar i
slutändan om att få varje individ att sätta samhällets reproduktion i första rummet – ett samhälle
som individen inte kan förvänta sig någonting
av, men som hon måste offra allt för. Samhällets
hantering av katastrofer och det oförutsedda kan
i dag nämligen inte likt under medeltidens spetälska bygga på enkel social uteslutning, på en syndabockens, inspärrningarnas eller inhägnadens
logik. Anledningen till att varje individ nu måste
ansvara för den risk som hon utsätter samhället
för är att man inte längre kan utesluta någon utan
att avsäga sig en potentiell källa till profit. I cybernetisk kapitalism går därmed socialiseringen
av ekonomin hand i hand med utbredningen av en
”ansvarsprincip”. Denna princip producerar medborgaren som en risk-divid som själv neutraliserar
sin egen förmåga att förstöra ordningen. Det gäller
alltså att sprida självkontroll, då det underlättar
kontrollanordningarnas utbredning och säkerställer att de effektivt kan avlösa varandra. Alla kriser i den cybernetiska kapitalismen åtföljs av förstärkningar av kontrollanordningarna. Motståndet
mot genmanipulerade livsmedel, till exempel de
senaste årens ”galna kosjukan-kris” i Frankrike,
har i slutändan möjliggjort inrättandet av aldrig
60
förr skådade möjligheter att spåra divider och
ting. Den ökade professionaliseringen av kontrollen – tillsammans med försäkringsbranschen en
av de ekonomiska sektorer vars tillväxt garanteras
av den cybernetiska logiken – är bara en annan
sida av utbredningen av en medborgarsubjektivitet som själv fullständigt har undertryckt den
risk som hon objektivt utgör. Den medborgerliga
vaksamheten bidrar alltså till att förbättra styrningsanordningarna.
Om ökningen av kontrollen i slutet av 1800-talet
skedde via en upplösning av personliga relationer –
orsaken till att man har kunnat tala om ”förlorade
gemenskaper” – sker den under den cybernetiska
kapitalismen via en ny väv av sociala band, som
är fullständigt indränkta i imperativet att styra
sig själv och andra för den samhälleliga helhetens
skull. Det är detta människans blivande-anordning som imperiets medborgare förkroppsligar.
Dessa nya medborgar-anordningssystem urholkar statens gamla institutioner och driver den
förenings-medborgerliga nebulosan framåt. Deras
centrala betydelse i dag visar att den enorma samhällsmaskin som den cybernetiska kapitalismen är
inte kan fungera utan människor – även om envisa
cybernetiker har tagit lång tid på sig att erkänna
det. Det senare illustreras väl av denna besvikna
insikt från mitten av 1980-talet:
Systematisk automatisering skulle verkligen vara
ett radikalt medel för att övervinna de fysiska eller
61
mentala begränsningar som orsakar flest mänskliga
misstag: tillfälligt bristande vaksamhet på grund av
trötthet, stress eller vana; tillfällig oförmåga att simultant tolka en mängd motsägelsefull information
och följaktligen bemästra alltför komplexa situationer; förskönande beskrivningar av risker och faror på
grund av krävande omständigheter (brådska, hierarkiska krav, med mera); bristfällig representation som
leder till överskattad säkerhet hos system vilka normalt sett är mycket pålitliga (ett exempel är piloten
som vägrade tro på att en av hans jetmotorer hade
fattat eld). Man måste emellertid ställa sig frågan om
förbikopplandet av människan, betraktad som den
felande länken i gränssnittet människa/maskin, inte
riskerar att i slutändan skapa nya sårbarheter, om
inte annat så genom att utöka representationsfel och
bristande vaksamhet vilka, som sagt, ofta motsvaras
av en överdriven känsla av säkerhet. I vilket fall förtjänar diskussionen att hållas öppen.
Det gör den verkligen.
62
Eko-samhället är decentraliserat, gemenskapsbaserat och
deltagarbaserat. Det individuella ansvaret och initiativet
existerar på riktigt. Eko-samhället vilar på en pluralism
vad gäller idéer, stilar och livsföringar. Följden blir att jämlikheten och den samhälleliga rättvisan går framåt. Men
det sker också en omvälvning av vanor, tänkesätt och seder.
Människor har uppfunnit ett annat liv i ett samhälle som
befinner sig i jämvikt. De har insett att upprätthållandet av
ett jämviktstillstånd var mycket mer krävande än upprätthållandet av ständig tillväxt. Tack vare en ny vision, en
ny komplementaritetens logik, tack vare nya värden, har
eko-samhällets människor kunnat utveckla en ekonomisk
doktrin, en politisk vetenskap, en sociologi, en teknologi och
även en psykologi för det kontrollerade jämviktstillståndet.
Joël de Rosnay
Le Macroscope, 1975
Kapitalismen och socialismen står för två sätt att organisera ekonomin som härrör från samma grundläggande system, nämligen kvantifieringen av värde. ... Sett ur denna
synvinkel är det system som kallas ”socialism” bara ett korrigerande undersystem som tillämpas på det system som
kallas ”kapitalism”. Vi skulle därför kunna säga att även
den mest överdrivna kapitalismen likväl är socialistisk i
vissa avseenden, och att all socialism är en ”mutation” av
kapitalismen avsedd att försöka stabilisera systemet genom
omfördelning – en omfördelning som bedöms vara nödvändig för att säkerställa alla människors överlevnad, och stimulera dem till ökad konsumtion. I denna skiss använder
vi benämningen ”social kapitalism” på en organisering av
ekonomin som utvecklas i syfte att etablera en acceptabel
jämvikt mellan kapitalism och socialism.
Yona Friedman
Utopies réalisables, 1974
Kapitel V
Händelserna i maj 1968 gav upphov till en politisk
reaktion i västvärlden vars omfattning man har
svårt att komma ihåg i dag. Mycket snabbt organiserades en omstrukturering av kapitalismen, likt
en armé som sattes i rörelse. Vi såg hur multinationella företag som Fiat, Volkswagen och Ford via
Romklubben betalade ekonomer, sociologer och
ekologer för att de skulle fastställa vilka slags produktion som företagen behövde avstå ifrån för att
det kapitalistiska systemet skulle kunna stärkas
och fungera bättre. År 1972 publicerades rapporten Limits to Growth, framtagen av Massachusetts
Institute of Technology på beställning av Romklubben. Den vållade stor uppståndelse eftersom den
rekommenderade att den kapitalistiska ackumulationsprocessen skulle hejdas, även i de så kallade
utvecklingsländerna. Från maktens högsta toppar
krävde man nu ”nolltillväxt” för att kunna rädda de
sociala relationerna och planetens resurser. man
introducerade kvalitativa element i sin analys av
utvecklingen och kontrasterade den mot kvantitativa prognoser där fokus låg på tillväxt. man krävde
65
att tillväxten i princip omdefinierades helt och hållet, och detta tryck ökade allt mer ända tills krisen
bröt ut 1973. Kapitalismen tycktes utöva självkritik. Men anledningen till att jag återigen nämner
krig och arméer är att MIT:s rapport, som skrevs
av ekonomen Dennis H. Meadows, hade inspirerats av en viss Jay Forresters arbete. Forrester
fick 1952 i uppdrag av Förenta staternas flygvapen
att utveckla ett varnings- och försvarssystem, det
så kallade SAGE-systemet, som för första gången
koordinerade radar och datorer för att upptäcka
och förhindra en eventuell raketattack mot amerikanskt territorium. Forrester hade kombinerat
infrastrukturer för kommunikation och kontroll
mellan människor och maskiner så att de för första
gången var förenade ”i realtid”. Efter detta kal�lades han till MIT:s företagsekonomiska skola för
att utsträcka sin systemanalytiska kompetens till
ekonomins värld. I sin bok World Dynamics, som
blev en inspirationskälla för författarna till ovan
nämnda MIT-rapport, tillämpade han först samma
ordnings- och försvarsprinciper på företag, därefter var det städernas tur, och till sist hela planetens. På så vis blev ”andra ordningens cybernetik”
en avgörande faktor i fastställandet av principerna
för kapitalismens omstrukturering. Den förvandlade den politiska ekonomin till en vetenskap om
allt levande. Den analyserade världen som ett öppet system som omvandlar och cirkulerar flöden av
energi och pengar.
66
I Frankrike samlades en grupp pseudoforskare
(den fanatiske Joël de Rosnay och den arrogante
Morin, men också mystikern Henri Atlan och Henri Laborit, René Passet samt karriäristen Attali)
för att i MIT:s kölvatten formulera sina ”tio budord
för en ny ekonomi”, som de själva beskrev som en
”eko-socialism”. Dessa budord byggde på ett systemiskt, det vill säga cybernetiskt, synsätt och en
besatthet av ”jämviktstillstånd” i allt och alla. När
man så här i efterhand hör vad ”vänstern” och även
”vänsterns vänster” säger i dag, är det nyttigt att
erinra sig några av de principer som Rosnay presenterade 1975:
1. Bevara mångfalden av både arter och kulturer:
biodiversitet och mångkultur.
2. Vara noga med att inte bryta reglerande kretsar
eller gå miste om den information som de innehåller.
3. Återupprätta jämvikter i systemet som helhet
medelst decentralisering.
4. Differentiera för att kunna integrera bättre, ty
enligt Teilhard de Chardin, den högst uppsatte fanatikern bland alla cybernetiker, ”har all
verklig integration sin grund i en föregående
differentiering. ... Det homogena, blandningen,
sammanjämkningen, det är entropi. Det är
bara förening i mångfald som är kreativt. Det
ökar komplexiteten och genererar högre nivåer
av organisation.”
67
5. Låta sig angripas för att utvecklas.
6. Föredra målsättningar och projekt framför detaljerad planering.
7. Veta hur man gör bruk av information.
8. Vara kapabel att bevara begränsningarna i systemets komponenter.
Det handlade inte längre – som man år 1972 fortfarande hade kunnat låtsas tro – om att ifrågasätta
kapitalismen och dess förödande effekter, utan om
att
omorientera ekonomin för att bättre kunna tjäna människors behov, samhällssystemets upprätthållande
och utveckling samt strävan efter en verklig symbios
med naturen, allt på en och samma gång. Den jämviktens ekonomi som kännetecknar eko-samhället är
således en ekonomi som är ”reglerad” i cybernetisk
bemärkelse.
Den cybernetiska kapitalismens första ideologer
talade även om att öppna för en kollektiv administration av kapitalismen underifrån, om att ge
var och en ansvar med hjälp av den ”kollektiva
intelligens” som skulle bli resultatet av telekommunikationens och informationsteknologins framsteg. Utan att ifrågasätta varken privategendom
eller statlig egendom bjöd man in till en gemensam
förvaltning och kontroll av företagen tillsammans
med lönearbetare och användare. Den cybernetis68
ka reformyran var i början av sjuttiotalet så stor
att man utan att blinka kunde frammana idén om
en ”social kapitalism” (som om vi inte hade haft
det sedan 1800-talet) och försvara den på det sätt
som bland annat arkitekten, ekologen och grafomanen Yona Friedman gjorde. Därmed utkristalliserades det som man sedermera kom att kalla för
”den tredje vägens socialism” och dess allians med
ekologin, vars politiska inflytande man är väl bekant med i dagens Europa. Men om vi skulle peka
ut en enda händelse under de där åren som synliggjorde den slingrande vägen mot den nya alliansen mellan socialism och liberalism i Frankrike
– i vilken det likväl fanns ett hopp om att något
annat skulle kunna framträda – så vore det utan
tvekan LIP-affären. I den såg vi hur hela socialismen, inklusive dess mest radikala strömningar
som ”rådskommunismen”, misslyckades med att
störta den liberala ordningen, och hur den utan
att ha lidit något egentligt nederlag helt sonika absorberades av den cybernetiska kapitalismen. Att
den hygglige ”ledaren” från 1968, ekologen Daniel
Cohn-Bendit, på senare tid har anslutit sig till en
liberal-libertariansk fåra är bara en logisk följd av
att de ”socialistiska” idéerna på ett djupare plan
har vänts mot sig själva.
Dagens ”globaliseringskritiska” rörelse, och dagens medborgarprotester i allmänhet, utgör inte
något väsentligt brott med de uttalanden och protester som tog form för trettio år sedan. De kräver
bara att verkställandet ska accelereras. Bakom
69
toppmötenas dundrande motdemonstrationer finner vi samma kalla syn på samhället, som en helhet
som hotas av sönderfall, och samma strävan efter
att reglera samhället. Det handlar om att återställa
den sociala sammanhållning som den cybernetiska
kapitalismens dynamik har pulveriserat, och att
i sista hand garantera att alla kan delta i den senare. Därför är det inte förvånande att se hur de
mest torftiga formerna av ekonomism så ihärdigt
och kväljande genomsyrar massan av medborgare.
Medborgaren, som har fråntagits allt, framträder
som ett slags hobbyexpert på social förvaltning och
betraktar sin tillvaros tomhet som en oavbruten
serie ”projekt” att förverkliga. Sociologen Luc Boltanski anmärker med spelad naivitet hur ”allt kan
upphöjas till projekt, till och med initiativ som står
i motsättning till kapitalismen”. På samma sätt
som ”självförvaltning” var en avgörande anordning
för de senaste trettio årens omorganisering av kapitalismen, är medborgerliga protester ingenting
annat än vår tids redskap för moderniseringen av
politiken. Denna nya ”civilisationsprocess” grundar sig på den auktoritetskritik som utvecklades
under sjuttiotalet, samtidigt som den andra ordningens cybernetik utkristalliserade sig. Kritiken
av den politiska representationen som separat
makt, en kritik som den nya förvaltningen redan
från början absorberade i den ekonomiskt produktiva sfären, återinvesteras nu i den politiska sfären. Överallt finns bara horisontella relationer och
deltagande i projekt tänkta att ersätta dammiga
70
hierarkiska och byråkratiska auktoriteter; motmakt och decentralisering som förväntas upplösa
monopol och hemliga konspirationer. Därmed kan
kedjorna av samhälleligt ömsesidigt beroende, som
ibland utgörs av övervakning, ibland av delegering,
utökas och stramas åt utan hinder. Statens integration av civilsamhället och civilsamhällets integration av staten samverkar bättre och bättre. På
detta vis organiseras den fördelning av arbetet att
administrera befolkningen som den cybernetiska
kapitalismens dynamik behöver, och som helt förutsägbart kommer att krönas av välkomnandet av
ett ”globalt medborgarskap”.
Från och med 1970-talet är nämligen socialismen inte mer än en demokratism, och som sådan
har den har blivit absolut nödvändig för den cybernetiska hypotesens framåtskridande. Det direktdemokratiska och deltagardemokratiska idealet bör
förstås som en vilja till det cybernetiska systemets
generella expropriering av all information som
finns i dess delar. Kravet på transparens och spårbarhet är ett krav på perfekt cirkulation av information, en framstegsoptimism beträffande den flödeslogik som styr den cybernetiska kapitalismen.
Mellan 1965 och 1970 lade en ung tysk filosof, den
”kritiska teorins” förväntade arvtagare, grunden
till det demokratiska paradigmet i dagens samhällskritik genom att med buller och bång inleda
flera dispyter med sina äldre. I polemik mot den
hyperfunktionalistiske systemteoretikern och sociocybernetikern Niklas Luhmann hävdade Jürgen
71
Habermas dialogens och samtalets oförutsebarhet,
att dessa inte kan reduceras till rena informationsutbyten. Men det var framför allt i motsättning till
Herbert Marcuse som Habermas utarbetade sin
generaliserade ”diskursetik”, i syfte att kritisera
och radikalisera upplysningens demokratiska projekt. Marcuse hade i sina kommentarer till Max
Webers verk förklarat att ”rationalisering” innebär
att det tekniska förnuftets grund i industrialiseringen och kapitalismen gör det till ett ofrånkomligen politiskt förnuft. Mot detta genmälde Habermas att en samling omedelbara intersubjektiva
relationer undslipper de subjekt/objekt-relationer
som medieras av tekniken, och i sista hand omger
och vägleder dem. Med andra ord borde politiken
i ljuset av den cybernetiska hypotesens utveckling
ha som ändamål att utvidga diskursens sfär och
göra den autonom, att mångfaldiga de demokratiska arenorna, att skapa och söka en konsensus
som i sig själv är emancipatorisk. Bortsett från att
Habermas reducerar den ”upplevda världen” och
”vardagslivet” – allt det som undflyr kontrollmaskinen – till sociala interaktioner och diskurser, så
ignorerar han på ett djupare plan den grundläggande heterogeniteten i olika livs-former. Målet
med konsensus är precis som med ett kontrakt att
ena och pacificera genom att administrera skillnader. Inom cybernetikens ramverk är all tilltro till
”kommunikativt handlande”, all kommunikation
som inte accepterar möjligheten av sin egen omöjlighet, dömd att i slutändan gynna kontrollen. Det
72
är därför som tekniken och vetenskapen inte bara
är ideologier vilka täcker över den konkreta väven
av relationer mellan individer, så som idealisten
Habermas tror. De är ”materialiserade ideologier”,
en kaskad av anordningar, ett konkret regerandekomplex som genomkorsar dessa relationer. Vi
behöver inte mer transparens eller mer demokrati.
Det har vi tillräckligt av som det är. Vi behöver mer
ogenomskinlighet och mer intensitet.
Men vi är inte färdiga med socialismen och hur
den har gjorts föråldrad av cybernetikens hypotes förrän vi har hört ytterligare en röst. Jag vill
beröra den kritik som fokuserar på förhållandet
mellan människor och maskiner, och som sedan
sjuttiotalet har angripit vad den uppfattar som
kärnan i cybernetikens problem genom att ställa
frågor om tekniken bortom teknofobi (exempelvis
teknofobin hos någon som Theodore Kaczynski, eller John Zerzan, den bildade apan från Oregon)
och teknofili; en kritik som ämnade lägga grunden
till en ny radikal ekologi som inte var löjligt romantiskt. Efter sjuttiotalets ekonomiska kris var Ivan
Illich en av de första att uttrycka en förhoppning
om ett omstöpande av sociala praktiker, inte enbart genom nya relationer mellan subjekt, likt hos
Habermas, utan även genom nya subjekt och objekt, via ”ett återtagande av verktyg” och via institutioner som måste övervinnas av en allmän ”sällskaplighet” * – en sällskaplighet som skulle kunna
* Eng. conviviality, övers. anm.
73
undergräva värdelage­n. Teknikfilosofen Gilbert Simondon tänkte sig till och med detta återtagande
som en språngbräda för att överskrida Marx och
marxismen:
Arbetet besitter beståndsdelarnas intelligens och kapitalet besitter helhetens intelligens. Men det är inte
genom att förena beståndsdelarnas och helhetens intelligenser som man kan skapa intelligensen hos den
förmedlande och ej sammansatta varelse som den
tekniska individen utgör. ... Dialogen mellan kapital och arbete är falsk, för den tillhör det förflutna.
Kollektiviseringen av produktionsmedlen kan inte
i sig själv minska alienationen, utan bara om den
utgör en förutsättning för den mänskliga individens
tillägnande av det individuerade tekniska objektets
intelligens. Denna relation mellan den mänskliga
individen och den tekniska individen är den allra
svåraste att utveckla.
Lösningen på den politiska ekonomins, den kapitalistiska alienationens och cybernetikens problem
skulle ligga i att finna en ny relation till maskinerna, en ”teknisk kultur” som den västerländska
moderniteten hittills har saknat. Det är en sådan
doktrin som har rättfärdigat den massiva utvecklingen av ”medborgerlig” undervisning inom vetenskap och teknik sedan trettio år tillbaka. Eftersom
människan väsentligen skiljer sig från maskiner
– tvärtemot vad den cybernetiska hypotesen antar
74
– skulle hon ha ett ansvar att representera tekniska
föremål. Simondon:
Människan är maskinernas vittne och därför ansvarig för deras relation. Den individuella maskinen representerar människan, men människan representerar hela samlingen av maskiner, eftersom det inte
finns någon maskin för alla maskiner, medan det kan
finnas en tanke som omfattar alla maskiner.
I dess nuvarande utopiska skepnad, till exempel
i Félix Guattaris sista texter, eller hos någon som
Bruno Latour, gör denna skola anspråk på att ”få
tingen att tala”, att representera deras normer i
offentligheten via ett ”tingens parlament”. Teknokraterna måste till slut lämna plats åt ”mekanologer” och andra ”mediologer” – figurer som det är
svårt att särskilja från dagens teknokrater annat
än genom att de är mer vana vid det tekniska livet, att de som medborgare är perfekt ihopkopplade med sina apparater. Vad våra utopister låtsas
att de inte har insett är att om alla medborgare
integrerades i det tekniska tänkandet skulle det
inte tillfoga våra befintliga maktförhållanden den
minsta skråma. Ett erkännande av människa/maskin-hybriders betydelse för sociala institutioner
skulle med säkerhet inte göra något annat än att
utöka striderna om erkännande, och genomskinlighetens tyranni, till de döda tingens värld. I denna
reformerta politiska ekologi uppnås den optimala
sammanstrålningen av socialism och cybernetik:
75
den gröna republikens projekt; den tekniska demokratins projekt; ”målsättningen för en förnyelse av
demokratin skulle kunna vara en pluralistisk förvaltning av dess maskiniska beståndsdelars helhet”, skrev Guattari i den sista text han publicerade. Den dödliga visionen av en definitiv inbördes
fred mellan människor och icke-människor.
76
På samma sätt som för moderniseringen under en tidigare
epok, är postmoderniseringen eller informationaliseringen
startpunkten för ett nytt sätt att bli människa. När det gäller själens framalstrande, som Musil uttryckte det, borde
man verkligen ersätta industrimaskinernas traditionella
teknik med den cybernetiska intelligensen hos informations- och kommunikationsteknologier. Vi måste uppfinna
det som Pierre Lévy kallar en cyberrymdens antropologi.
Michael Hardt & Antonio Negri
Imperiet, 1999
Etern är det tredje grundläggande uttrycket för den imperiella kontrollen. ... Dagens kommunikationssystem är inte
underordnade suveräniteten; tvärtom förefaller suveräniteten vara underordnad kommunikationen ... Kommunikationen är den form av kapitalistisk produktion genom
vilken kapitalet helt och hållet, på global nivå, har lyckats
underordna samhället sin regim och kuvat alla alternativ.
Michael Hardt & Antonio Negri
Imperiet, 1999
Kapitel VI
Den cybernetiska utopin har inte bara tömt socialismen på blod och oppositionell kraft genom att
förvandla den till en ”lokaldemokratism”. Under
det förvirrade 1970-talet kontaminerade den också
de mest avancerade marxistiska strömningarna
och gjorde deras perspektiv både ohållbart och
ofarligt. Lyotard skrev 1979: ”Överallt används på
ett eller annat sätt kritiken av den politiska ekonomin, och kritiken av det alienerade samhälle som
är dess korrelat, som beståndsdelar i programmeringen av systemet.” Det abstrakta axiomet om en
potentiellt revolutionär antagonism – klasskampen, ”det mänskliga samfundet” (Gemeinwesen)
eller ”det socialt levande” kontra kapitalet; det
allmänna intellektet kontra utsugningsprocessen;
”multituden” kontra ”imperiet”; ”kreativitet” eller
”virtuositet” kontra arbete; ”social rikedom” kontra marknadsvärde och så vidare – är till syvende
och sist, när det ställs inför cybernetikens förenande hypotes, till nytta för det politiska projekt
som går ut på att utöka den sociala integrationen.
Ekologer och kritiker av den politiska ekonomin
79
kritisera­r inte kapitalismens ekonomiska särart
eller cybernetikens totalitära och systemiska vision, utan gör dem paradoxalt nog till drivkrafter i
sina emancipatoriska historiefilosofier. Deras teleologier är inte längre proletariatets eller naturens,
utan kapitalets. De har i dag helt och hållet samhällsekonomins, den ”solidariska ekonomins” eller
”produktionssättets omvandlings” perspektiv – inte
längre genom kollektivisering eller förstatligande
av produktionsmedlen, utan genom kollektivisering av produktionens beslutsprocesser. Som till exempel Yann Moulier-Boutang uttrycker det handlar det i sista hand om att erkänna ”den kollektiva
sociala karaktären i skapandet av rikedomar”, att
uppvärdera yrket att leva som medborgare. Denna
så kallade kommunism reduceras till blott en ekonomisk demokratism, till projektet att återupprätta en ”postfordistisk” stat underifrån. Det sociala
samarbetet framställs som någonting redan givet,
något som inte är fullt av etiska ojämförligheter,
som inte påverkar cirkulationen av affekter; något
som är helt oproblematiskt för gemenskaper.
Toni Negris karriär inom Autonomia-rörelsen
och hans kluster av lärjungar i Frankrike och den
engelskspråkiga världen visar i vilken utsträckning marxismen har kunnat rättfärdiga en dylik
urartning till en vilja att vilja, en ”oändlig mobilisering”, vars ofrånkomliga nederlag beseglas av
cybernetikens hypotes. Den senare har med lätthet kunnat koppla ihop sig med den produktionens
metafysik som genomsyrar hela marxismen, och
80
som Negri drog till sin spets genom att betrakta
all affekt, alla känslor och all kommunikation som
arbete i sista instansen. Ur denna synvinkel är autopoiesis, självproduktion, självorganisering och
autonomi begrepp som spelar en likadan roll i alla
de olika diskursiva formeringar där de har förekommit. De krav som har inspirerats av denna kritik av den politiska ekonomin, exempelvis kraven
på en garanterad inkomst eller ”identitetshandlingar åt alla” angriper i grund och botten enbart
den rena produktionssfären. Om en del av de som
i dag kräver en garanterad inkomst för alla har
lyckats bryta med uppfattningen att alla måste
sättas i arbete – det vill säga tron på arbetet som
ett fundamentalt värde – som tidigare var förhärskande bland politiska rörelser av arbetslösa, så har
det paradoxalt nog varit på villkor att de behåller
en nedärvd, begränsande definition av värde som
”arbetets värde”. Det är därför de har kunnat ignorera hur de när allt kommer omkring bidrar till att
förbättra cirkulationen av varor och personer.
Det är emellertid just på grund av att värdeförmeringen inte längre i slutändan kan hänföras till
vad som sker i den rena produktionssfären, som
vi nu behöver flytta tonvikten i den politiska gesten (jag tänker då exempelvis på strejker – för att
inte tala om generalstrejker) mot sfärerna för cirkulation av produkter och information. Vem inser
inte att kravet på ”identitetshandlingar åt alla”,
om det uppfylldes, bara skulle bidra till en större
rörlighet hos arbetskraften på global nivå – något
81
som till och med amerikanska liberala tänkare
har förstått? Och vad gäller den garanterade inkomsten: Skulle den inte, om den blev verklighet,
bara lägga till en extra inkomstform till värdets
kretslopp? Den skulle bli det formella uttrycket för
systemets investering i sitt ”humankapital” – ett
lån som är ett förskott på en förväntad framtida
produktion. I den pågående omstruktureringen
av kapitalismen är detta krav kunna jämförbart
med nykeynesianska förslag om att stimulera ”effektiv efterfrågan”, vilket skulle kunna utgöra ett
skyddsnät för den så önskvärda utvecklingen av
”den nya ekonomin”. Samma resonemang ligger
bakom många nationalekonomers stöd till idén om
en ”universell inkomst” eller ”medborgarlön”. Det
som skulle berättiga en sådan inkomst, anser till
och med Negri och hans anhängare, är en samhällelig skuld som kapitalismen ska ha ådragit sig i
förhållande till ”multituden”. Och om jag sade ovan
att Negris marxism, liksom alla andra marxismer,
har fungerat utifrån ett abstrakt axiom om den
samhälleliga antagonismen, så beror det på att
den har ett konkret behov av fiktionen om en enhetlig samhällskropp. I sina mest offensiva stunder,
till exempel dagarna han tillbringade i Frankrike
under de arbetslösas kamp vintern 1997–1998, har
Negri velat instifta ett nytt socialt kontrakt, som
han kallar kommunistiskt. Inom den klassiska politiken spelar negrismen med andra ord redan rollen som den ekologiska rörelsens avantgarde.
82
För att förstå den intellektuella konjunktur som
kan förklara denna blinda tro på samhället som
möjligt subjekt och objekt för ett kontrakt, som en
samling ekvivalenta beståndsdelar, som en homogen klass, en organisk kropp, behöver vi gå tillbaka
till slutet av 1950-talet, när marxistiska teoretiker
bekymrades av arbetarklassens gradvisa upplösning i västländerna, eftersom denna upplösning
hotade att kullkasta klasskampens axiom. En del
av dem trodde sig då i Grundrisse kunna se en demonstration, ett förebådande av vad kapitalismen
och dess proletariat var på väg att förvandlas till.
I ”fragmentet om maskiner” föreställde sig Marx,
mitt under den pågående industrialiseringen, hur
den individuella arbetskraften skulle kunna upphöra att vara den främsta källan till mervärde, i
och med att ”samhällets allmänna kunskap och
kunnande” blir den mest direkta produktivkraften. Denna kapitalism, som man nu för tiden kallar
”kognitiv”, skulle inte längre motarbetas av ett proletariat som föddes i stora fabriker. Marx trodde
i stället att den rollen skulle spelas av ”samhällsindividen”. Så här förklarade han logiken bakom
denna omvälvande och oundvikliga process:
Kapitalet väcker vetenskapens och naturens krafter
till liv och stimulerar den samhälleliga kombinationen och kommunikationen för att göra skapandet av
rikedom (relativt) oberoende av den därtill svarande
arbetstiden. ... Detta är de materiella betingelser som
kommer att spränga kapitalets grundvalar i luften.
83
Systemets motsägelse, dess katastrofala antagonism, härrör här från det faktum att kapitalet mäter allt värde i arbetstid, samtidigt som det hela
tiden minskar arbetstiden genom de produktivitetsökningar som automatiseringen möjliggör. Kapitalismen är alltså dömd till undergång eftersom
den på en och samma gång kräver mer arbete och
mindre arbete. Reaktionerna på 1970-talets ekonomiska kris, den cykel av kamper som i Italien
varade i över tio år, gav denna teleologi en oväntad skjuts. Den utopi där maskinerna arbetar i
vårt ställe tycktes vara inom räckhåll. Kreativiteten, samhällsindividen, det allmänna intellektet – unga studenter, välutbildade men marginaliserade individer, immateriella arbetare, och så
vidare – skulle lösgöra sig från den exploaterande
relationen och bli den stundande kommunismens
nya subjekt. För vissa, som Toni Negri eller Cornelius Castoriadis, men även för situationisterna,
innebar detta att det nya revolutionära subjektet
skulle komma att återerövra sin ”kreativitet” eller
”fantasi”, som hade beslagtagits i lönearbetets relationer, och göra fritiden till en ny källa till personlig och kollektiv frigörelse. Autonomia som rörelse
hade sin grund i dylika analyser.
År 1973 anmärkte Lyotard, som länge hade umgåtts med Castoriadis i gruppen kring tidskriften
Socialisme ou Barbarie, hur lite som skilde denna
nya marxistiska eller postmarxistiska diskurs om
det allmänna intellektet från den nya politiska
ekonomins egen diskurs:
84
Den kropp av maskiner som ni kallar för ett samhälleligt subjekt och människans universella produktivkraft är själva det moderna kapitalets egen kropp.
Den kunskap som cirkulerar i den är på intet sätt
skapad av alla individer; det är en separat kunskap,
ett moment i kapitalets metamorfos, och den både lyder under det och styr det.
Det etiska problem som formuleras när man sätter sitt hopp till den kollektiva intelligensen, något som vi i dag kan se i utopierna om autonoma,
kollektiva bruk av kommunikationsnät, är det följande:
Vi kan inte bestämma att kunskapens främsta roll är
som en oundgänglig komponent i samhällets funktion,
och behandla den därefter, om vi inte samtidigt också
bestämmer att samhället är en stor maskin. Omvänt
kan vi bara räkna med kunskapens kritiska funktion,
och hoppas kunna vrida kunskapens utveckling och
spridning i en kritisk riktning, om vi redan har bestämt oss för att den inte utgör en integrerad helhet,
och är övertygade om att den hemsöks av en ifrågasättandets princip.
I och med att de söker föra samman de två oförenliga villkoren i detta ultimatum, döms summan av de heterogena positioner vars mall utgörs
av Negris och hans anhängares uttalanden – och
vilka utgör fulländandet av den marxistiska traditionen och dess metafysik – till ett evigt politiskt
85
kringflackand­e, utan några andra mål än de som
makten inrättar åt dem. Det centrala här, och
det som vilseleder så många intellektuella noviser, är att ett dylikt vetande aldrig är makt, att
förståelsen aldrig är en självförståelse, och att intelligensen alltid förblir skild från erfarenheten.
Negrismens politiska mål är att formalisera det
informella, att göra det implicita explicit, att klargöra det underförstådda och att kort sagt valorisera allt som tidigare fallit utanför värdets kretslopp.
Och mycket riktigt erkände Yann Moulier-Boutang,
som är en av Negris trotjänare, år 2000 i en försvagad kokainmissbrukares otroliga rossling: ”I sin
nya fas, eller vid sin slutgiltiga gräns, behöver kapitalismen multitudernas kommunism.” Negris
opartiska kommunism och den mobilisering som
den uppmanar till är inte bara förenlig med den
cybernetiska kapitalismen – den är i dag ett villkor
för dess förverkligande.
När budskapet i Limits to Growth-rapporten
från MIT väl hade sjunkit in började tillväxtekonomerna understryka kreativitetens och den tekniska innovationens mycket centrala roll – vid
sidan av faktorerna kapital och arbete – i produktionen av mervärde. Andra experter förklarade
kunnigt att benägenheten att ”innovera” beror på
nivån av utbildning, allmänbildning, hälsa, folkmängd – vad man efter Gary Becker, den mest
radikale nationalekonomen, skulle komma att
kalla ”humankapital” – samt på de ekonomiska
aktörernas komplementaritet, vilken kan främjas
86
genom att inrätta en regelbunden cirkulation av
information via kommunikationsnätverk, liksom
på komplementariteten mellan aktiviteten och
omgivningen: den levande människan och den levande icke-människan. Orsaken till sjuttiotalets
kris sades vara att det finns en social, kognitiv och
naturlig grund för kapitalismens upprätthållande
och utveckling som dittills hade försummats. På
ett djupare plan innebär det att tiden utanför arbetet, det vill säga vardagslivet, alla de ögonblick
som undgår värdeförmeringens kretsar, också är
en faktor i tillväxten, och utgör ett potentiellt värde
genom att vara ett underhåll av kapitalets mänskliga grundval. Sedan dess har man fått se arméer
av experter uppmana företag att tillämpa cybernetiska lösningar på organiseringen av produktionen: utvecklad telekommunikation, nätverksbaserad organisation, projektbaserad eller ”deltagande”
management, konsumentpaneler, kvalitetskontroller – allt detta bidrar till att vända profitkvoterna
uppåt. För de som ville ta sig ur sjuttiotalskrisen
utan att ifrågasätta kapitalismen, de som ville ”få
fart på tillväxten”, inte hejda den så som Limits to
Growth föreskrev, krävdes därför en djupgående
omorganisering i riktning mot en demokratisering
av ekonomiska beslut och ett institutionellt understöd av fritiden, exempelvis i kravet på att vissa
institutioner ska vara avgiftsfria. Det är uteslutande baserat på detta som man i dag kan hävda att
”kapitalismens nya anda” har ärvt sextio- och sjuttiotalens samhällskritik: i exak­t den utsträcknin­g
87
som cybernetikens hypotes inspirerade det nya
sätt att styra och kontrollera samhället som utvecklades under den perioden.
Det är därför inte förvånande att den kommunikation och det fria utbyte av harmlös kunskap
som cybernetiken förverkligar i dag gör det möjligt för de mest avancerade ideologerna att tala
om en ”cybernetisk kommunism”, likt till exempel
Dan Sperber eller Pierre Lévy – Lévy, som är den
franskspråkiga världens överstecybernetiker, medarbetare på tidskriften Multitudes och upphovsman till aforismen ”den kosmiska och kulturella
evolutionen kulminerar i dag i cyberrymdens virtuella värld”. Hardt och Negri:
Socialister och kommunister har under lång tid krävt
att proletariatet skall få fri tillgång till och kontroll
över maskinerna och det material som det använder
för att producera. I det immateriella och biopolitiska
produktionssammanhanget tar detta traditionella
krav en ny form. Mängden inte bara använder maskinerna för att producera, utan blir också själva i
allt högre grad maskinella i takt med att produktionsmedlen undan för undan införlivas i mängdens
sinnen och kroppar. I detta sammanhang innebär
återtagandet att ha fri tillgång till och kontroll över
kunskap, information, kommunikation och affekter
– eftersom dessa är några av de främsta biopolitiska
produktionsmedlen.
88
I den här kommunismen, fantiserar de, kommer
man inte att dela tillgångar, utan information, och
alla kommer att vara både producenter och konsumenter på en och samma gång. Var och en kommer att bli sitt eget ”automedium”! Kommunismen
kommer att vara en robotkommunism!
Oavsett om kritiken av den politiska ekonomin
bara bryter med nationalekonomins individualistiska postulat eller om den betraktar varuekonomin som en del av en större och mer generell
ekonomi – vilket impliceras i diskussionerna om
värdebegreppet hos exempelvis den tyska Krisisgruppen; i försvarandet av gåvan kontra utbytet,
inspirerade av Marcel Mauss; i den anticybernetiska energetiken hos Bataille; liksom i alla betraktelser över det symboliska, vare sig det är hos
Bourdieu eller Baudrillard – så förblir den i slutändan avhängig av ekonomismen. Enligt frälsninggenom-aktivitet-perspektivet skulle avsaknaden
av en arbetarrörelse som lever upp till det revolutionära proletariat som Marx föreställde sig kunna
avhjälpas genom militant arbete för organiseringen av en sådan rörelse. Lyotard:
Partiet måste framlägga bevis på att proletariatet
är verkligt, vilket det inte kan göra, lika lite som det
går att bevisa ett förnuftsmässigt ideal. Det enda det
kan lägga fram som bevis är sin egen existens, och
på så vis föra en realistisk politik. Referenspunkten för dess diskurs förblir omöjlig att direkt presentera, den förblir icke-påtaglig. Den förträngda
89
meningsskiljaktighete­n handlar om arbetarrörelsens
inre, i synnerhet i form av återkommande konflikter
om organisationsfrågan.
Jakten på en kämpande klass av producenter gör
marxisterna till de mest konsekventa producenterna av en integrerad klass. Men det är inte existentiellt och strategiskt obetydligt att göra politiskt
motstånd i stället för att producera samhälleliga
antagonismer, att vara en systemets motståndare snarare än dess reglerande instans, att skapa
i stället för att önska att kreativiteten ska släppas
fri, att begära i stället för att begära själva begäret
– kort sagt: att bekämpa cybernetiken i stället för
att vara en kritisk cybernetiker.
Den som närde en sorglig besatthet vid sakers
ursprung skulle kunna genomsöka den historiska
socialismen efter premisserna för den här alliansen, som har blivit så uppenbar under de senaste
trettio åren, och finna dem i Saint-Simons nätverksfilosofi, Fouriers jämviktsteori eller Proudhons mutualism, och så vidare. Men det som alla
socialister har gemensamt sedan tvåhundra år tillbaka, och som de delar med de ibland sig som kal�lar sig kommunister, är att de bara bekämpar en
enda av kapitalismens effekter: Alla former av socialism kämpar mot separationen genom att återskapa de sociala banden mellan subjekt, mellan
subjekt och objekt, utan att bekämpa den totalisering som gör att man kan assimilera det sociala i en
kropp, och assimilera individen i en sluten helhet,
90
en sub­jekts­kropp. Men det finns också en annan
gemensam domän, en mystisk sådan, inom vilken
överföringen av socialismens och cybernetikens
tankefigurer har kunnat förenas: en skamlig humanism, en okontrollerad tro på mänsklighetens
genialitet. På samma sätt som det är löjligt att betrakta konstruktionen av en bikupa som ett verk av
en ”kollektiv själ” därför att binas beteende framstår som kaotiskt – som författaren Maeterlinck
gjorde utifrån ett katolskt perspektiv vid förra sekelskiftet – på samma sätt är upprätthållandet av
kapitalismen inte alls beroende av att det finns ett
”multitudens” kollektiva medvetande i hjärtat av
produktionen. Under klasskampsaxiomets täckmantel har den historiska socialistiska utopin, den
enda gemenskapens utopi, i grunden varit en Enhetens utopi, promulgerad av ett Huvud ut till en
kropp som inte orkar mera. All socialism står i dag
på cybernetikens sida, oavsett om den åberopar sig
mer eller mindre explicit på demokratins, produktionens eller samhällskontraktets principer. En
icke-medborgerlig politik måste acceptera sig själv
som såväl antisocial som anti-statlig; den måste
vägra att bistå med en lösning på ”den sociala frågan”, vägra att tolka världen som en mängd problem, och förkasta det ”demokratiska” perspektiv
som strukturerar alla människors godtagande av
allt som samhället kräver. Cybernetiken, å sin sida,
är inget annat än den sista möjliga socialismen.
91
Teori är att finna njutning i att vara orörlig. ... Det som ger
er teoretiker ståfräs, och skickar ner er till oss andra, det
är kylan i det tydliga och distinkta – eller egentligen bara
i det distinkta, det vill säga det som kan ställas mot något
annat, ty det tydliga är bara ett suspekt överflödigt uttryck
för det distinkta, översatt till filosofi inom ämnet i fråga.
”Stoppa ribban”, säger ni, ”kom ut ur ditt patos” – detta är
ert patos.
Jean-François Lyotard
Économie libidinale, 1973
Kapitel VII
Om man är författare, poet eller filosof är det
brukligt att sätta sin tilltro till Ordets förmåga
att hindra, gäcka och punktera imperiets informationsflöden, de binära yttrandemaskinerna. Ni har
nog hört hur de som sjunger poesins lov framhåller den som det sista skyddsvärnet mot kommunikationens barbari. Till och med när författaren
identifierar sin position som den mindre litteraturens, excentrikerns, de ”litterära dårarnas”; när
han ringar in de idiolekter som alla språk dras
med, för att visa vad som undslipper koden, för
att implodera själva tanken om förståelse, för att
blottlägga det grundläggande missförstånd som
motarbetar informationens tyranni; denna författare som dessutom vet att det är en mängd intensiteter som påverkar, talar genom och genomtränger honom, inspireras ändå i lika hög grad av en
profetisk föreställing om yttrandet, när han sitter
framför sitt tomma ark. För mig som ”mottagare”
är de häpnadsväckande effekter som en del texter
medvetet har eftersökt sedan 1960-talet inte mindre paralyserande i detta avseende än den gamla
93
snusförnuftig­a och kategoriska kritiska teorin. Att
från min läsfåtölj betrakta hur Guyotat eller Guattari på varje rad får orgasm, förvrider sig, rapar, pruttar och spyr ut sitt blivande-delirium gör
ytterst sällan att jag själv får upp den och börjar
njuta och stöna – det sker bara om något begär för
mig till voyeurismens stränder. Storslagna prestationer, utan tvekan, men vad är det egentligen
som presteras? En internatskolans alkemi där de
vises sten eftersöks bland kaskader av bläck och
sperma. Den deklarerade intensiteten lyckas inte
frambringa någon passage av intensitet. Och vad
gäller teorin och kritiken förblir de instängda i en
teckenuppsättning av klara och tydliga yttranden,
lika transparenta som övergången från ”falskt
medvetande” till upplyst medvetande måste vara.
Långt ifrån att ge efter för någon Ordets mytologi eller essentialisering av betydelsen föreslog
William S. Burroughs i The Electronic Revolution
olika former för kamp emot den kontrollerade cirkulationen av yttranden: offensiva yttrandestrategier som hörde till hans ”mentala manipulationer”
och inspirerades av hans cut-up-experiment, det
slumpmässiga kombinerandet av yttranden. Hans
förslag att förvandla ”störningen” till ett revolutionärt vapen höjde onekligen nivån för studiet av det
offensiva språket. Men i likhet med den situationistiska praktiken détournement* – som i sitt modus
* Ung. ”omdirigering”, övers. anm.
94
operandi är omöjlig att särskilja från récupération,*
vilket förklarar dess öde i samhällsspektaklet – så
är ”störningen” bara en reaktiv handling. Likadant
är det i dag med de former av kamp på internet
som har inspirerats av Burroughs. Piratkopiering,
spridning av virus och spamming kan när allt kommer omkring inte leda till mer än att kommunikationsnätets funktion tillfälligt destabiliseras. Men
beträffande vårt egentliga ämne var Burroughs
tvungen att medge, i ordalag som han säkert ärvde från kommunikationsteorier som hypostaserar †
förhållandet mellan avsändare och mottagare, att
”det skulle vara mer användbart att klarlägga hur
modeller för utforskning kunde ändras så att subjektet kan frigöra sina egna spontana modeller”.
Det som står på spel i varje yttrande är inte mottagandet, utan smittan. Jag använder benämningen
insinuation – det som i medeltida filosofi kallades
illapsus – på den strategi som går ut på att följa
tankens slingrande bana, de kringirrande ord som
övervinner mig och samtidigt utgör den ödemark
där deras eget mottagande slår sig ned. Genom att
spela med förhållandet mellan tecknet och dess
referenter, genom att använda klichéer mot sig
själva likt i en karikatyr, genom att låta läsaren
komma närmare, möjliggör insinuationen ett möte,
en intim närvaro, mellan yttrandets subjekt och de
* Ung. ”återvärvning”, övers. anm.
† Ung. ”att felaktigt betrakta ett koncept eller en idé som reellt existerande och absolut verklig”, övers. anm.
95
som ansluter sig till yttrandet. ”Under slagorden
finns lösenorden”, skriver Deleuze och Guattari.
”Ord som uttalas som passager, beståndsdelar i en
övergång, medan däremot ett slagord utmärker ett
avstannande, en stratifierad och organiserad sammansättning.” Insinuationen är teorins dimma,
och lämpar sig väl för en diskurs vars syfte är att
möjliggöra kamper mot den transparenskult som
alltid har varit förenad med cybernetikens hypotes.
Att den cybernetiska bilden av världen är en abstrakt maskin, en mystisk fabel, en kall vältalighet
som flera kroppar, gester och ord hela tiden undkommer, innebär inte att den oundvikligen kommer att besegras. Om någonting fattas cybernetiken i detta avseende så är det just samma sak som
bär upp den: den överdrivna rationaliseringens
njutning, brännmärken från en tautologisk autism,
passionen för reduktion, det binära utslätandets
njutning. Att angripa cybernetikens hypotes – detta
måste upprepas – innebär inte att kritisera den och
mot den uppställa en konkurrerande bild av den
sociala världen, utan att experimentera vid sidan
om den, att upprätta andra protokoll, att skapa
dem från början och njuta av dem. Ända sedan
femtiotalet har den cybernetiska hypotesen varit
föremål för en dold fascination hos en hel ”kritisk”
generation: från situationisterna till Castoriadis,
från Lyotard till Foucault, Deleuze och Guattari.
Man skulle kunna kartlägga deras reaktioner på
följande sätt: De förra motsatte sig den genom att
utveckla ett tänkande utanför den, som skjuter
96
ut över den; de senare genom att tänka från mitt
inuti den, en skillnad som Peter Sloterdijk sammanfattade som å ena sidan ”en metafysisk meningsskiljaktighet med världen, som tar sikte på
överjordiska, transcendenta världar eller utopiska
mot-världar”, å andra sidan ”en poetisk meningsskiljaktighet med världen som i själva det Verkliga
ser vägen till frihet”. Alla framtida revolutionära
försöks framgångar kommer i princip att kunna
mätas utifrån deras förmåga att göra denna motsättning ogiltig. Det kan börja när kroppar byter
skala, när de känner hur de själva tätnar, när de
genomkorsas av molekylära fenomen som undslipper systemiska synpunkter och molära representationer, och alla porer blir till en seende maskin som
hakar fast i blivanden, snarare än en fotoapparat
som centrerar, avgränsar och anvisar existenser.
I det följande kommer jag att insinuera ett försöksprotokoll med syftet att göra sönder cybernetikens
hypotes och den värld som den framhärdar i att
upprätta. Men liksom andra erotiska eller strategiska konstformer är dess tillämpning inte något
som kan beslutas eller påbjudas. Det kan bara
vara följden av något helt och hållet ofrivilligt – vilket förstås förutsätter ett visst mått av nonchalans.
97
Vi saknar också den där generositeten, den där likgiltigheten som, i brist på all större glädje, skänks oss av bekantskapen med de värsta förlusterna, och som den stundande
världen kommer att ge oss.
Roger Caillois
Det fiktiva betalar ständigt ett allt högre pris för sin kraft,
när den möjliga verkligheten lyser igenom bakom dess
skärm. Utan tvekan är det först nu som det fiktivas herravälde har blivit totalitärt. Men det är just här som dess dialektiska och ”naturliga” gräns finns. Antingen kommer till
och med begäret självt att brännas bort i det sista likbålet,
tillsammans med sitt subjekt, den blivande kroppsligheten
i det latenta Gemeinwesen; eller så kommer alla simulacra att skingras: Artens extrema kamp mot alienationens
förvaltare bryter ut, och i alla ”framtidens solars” blödande
skymning börjar äntligen en möjlig framtid att gry. Hädanefter är det enda som människor behöver göra, innan de
kan Vara, att slutgiltigt skiljas från alla ”konkreta utopier”.
Giorgio Cesarano
Manuale di sopravvivenza, 1974
Kapitel VIII
Alla individer, alla grupper, alla livs-former kan
inte infogas i återkopplingskretsar. En del är för
ömtåliga, och hotar att gå sönder. Andra är för
starka, och hotar att slå sönder.
När dessa tillblivanden går sönder,
förutsätter de att kropparna,
i ett visst ögonblick av upplevd erfarenhet,
förnimmer den skarpa känslan av att allt snabbt
skulle kunna ta slut,
från ett ögonblick till nästa;
att intet,
tystnaden,
och döden är inom räckhåll för kroppar och gester.
Det kan ta slut.
Hotet.
Att motarbeta cybernetiseringsprocessen, att störta imperiet, innebär att öppna för panik. Eftersom
imperiet är en samling anordningar som har till
uppgift att avvärja alla händelser, en process av
kontroll och rationalisering, kommer dess ombud
och kontrollapparater oundvikligen att uppleva
99
imperiets fall som någonting ytterst irrationellt.
Följande rader ger en bild av hur ett dylikt cybernetiskt perspektiv på panik kan se ut, och pekar
därmed också ganska väl ut panikens verkliga potential:
Paniken är således ett ineffektivt kollektivt beteende
eftersom den är dåligt anpassad till (verklig eller
tänkt) fara. Den kännetecknas av en mental regression till arkaiska eller flockmässiga nivåer. Den leder
till primitiva, desperata flyktreaktioner, oorganiserad
upprördhet, fysiskt våld och allmän aggression mot
andra eller mot en själv. Panikreaktionerna framhäver den kollektiva själens tendenser till förvrängd
perception och omdömesförmåga, anammandet av
grövsta tänkbara beteenden, påverkbarhet och deltagande i våldsamheter utan tanke på individuellt
ansvar.
Paniken gör cybernetiker panikslagna. Den utgör den yttersta risken, det permanenta, potentiella hotet från intensifieringen av relationer mellan
olika livs-former. Därför måste samma avlönade
cybernetiker få den att framstå som någonting
fruktansvärt:
Paniken är farlig för den befolkning som drabbas av
den. Den ökar mängden offer för en olycka till följd
av olämpliga flyktreaktioner, och kan till och med
själv ge upphov till dödsfall och skador. Det är alltid
100
samma sak: Handlingar begås i blint raseri, någon
trampas ner, någon blir krossad...
Lögnen i en sådan beskrivning ligger i att den uteslutande behandlar panik som uppstår i en sluten
miljö: I stället för en kropparnas frigörelse förstör
paniken sig själv när alla försöker fly genom en
utgång som är för trång.
Men det går också att tänka sig en panik likt
den i Genua i juli 2001, panik på en tillräckligt stor
skala för att kullkasta de cybernetiska programmeringarna och genomtränga många olika samhällsmiljöer; en panik som når bortom sammanbrottsstadiet, så som Canetti föreslår i Masse et
puissance:
Om vi inte befann oss på en teater skulle vi ha kunnat
fly tillsammans, likt en flock djur som är i fara, och
förstärka flyktens energi genom att röra oss i samma
riktning. En aktiv masskräck av detta slag är den
stora gemensamma händelse som upplevs av alla djur
som lever i flock, och som flyr tillsammans därför att
de kan springa fort.
I det avseendet var det i mina ögon en politisk händelse av största betydelse när Orson Welles spred
panik hos mer än en miljon människor i oktober
1938, när han meddelade i radio att marsianer var
på väg att landa i New Jersey – detta i en tid då
radion ännu var tillräckligt ung för att dess sändningar skulle tillmätas ett visst sanningsvärde.
101
Med tanke på att ”ju mer man slåss för sitt eget liv,
desto tydligare blir det att man slåss mot de andra, som är i vägen överallt”, så framhäver paniken
också, utöver en oerhörd och okontrollerbar utgift,
det pågående inbördeskriget i sitt nakna tillstånd:
Paniken är ”massan som löses upp i massan”.
I paniksituationer bryter gemenskaper sig loss
från samhällskroppen betraktad som totalitet och
söker undkomma den. Men eftersom de fortfarande
är dess fysiska och sociala fångar blir de tvungna
att angripa den. Paniken ådagalägger mer än något annat fenomen artens multipla och oorganiska
kropp. Peter Sloterdijk, filosofins sista människa,
har utvecklat denna positiva bild av paniken:
Ur ett historiskt perspektiv är de ”alternativa” förmodligen de första personerna att utveckla en ickehysterisk relation till världens möjliga undergång.
... Dagens alternativa medvetande kännetecknas av
något som skulle kunna kallas för ett pragmatiskt
förhållande till katastrofen.
Det finns en implicit fråga i cybernetikens hypotes:
Är inte frånvaron eller rent av uteslutandet av alla
paniska inslag en förutsättning för civilisationen,
i den mån den måste bygga på förhoppningar, upprepningar, säkerheter och institutioner? Sloterdijk
svarar att ”det är endast genom närheten till panikupplevelser som levande civilisationer är möjliga”. Panikupplevelser avvärjer sin tids möjliga
katastrofer genom att återuppväcka sin ursprung102
liga förtrolighet. De erbjuder en möjlighet att förvandla dessa energier till ”en rationell extas genom
vilken individen öppnar sig för intuitionen ’jag är
världen’.” Vad som får paniken att spränga fördämningarna och förvandlas till en potentiellt positiv
laddning, en förvirrad intuition om dess överskridande, är att var och en blir den levande grundvalen för sin egen kris, i stället för att genomlida den
som en extern oundviklighet. Sökandet efter den
aktiva paniken – ”hela världens panik” – är alltså
en teknik för att ta över den risk för upplösning
av samhället som var och en utgör i egenskap av
risk-divid. Det innebär slutet för hoppet och slutet för alla konkreta utopier som söker slå en bro
över det faktum att det inte längre finns något att
invänta, att vi inte har något att förlora. Och det
är ett sätt att – genom en speciell känslighet för
upplevda situationers möjligheter, deras potential
för kollaps, en känslighet för den extrema bräckligheten i deras organisering – återinföra ett rofyllt
förhållningssätt till den cybernetiska kapitalismens besinningslösa flykt. Det handlar om att i
nihilismens skymning göra rädslan lika omåttlig
som hoppet.
Inom den cybernetiska hypotesens ramverk
förstås panik bara som en förändring av det självreglerande systemets tillstånd. För en cybernetiker kan oordning bara härröra från diskrepanser
mellan systemets uppmätta beteenden och verkliga beteenden. Ett beteende som undgår kontroll
men förblir oväsentligt för systemet, som inte kan
103
reduceras till 0 eller 1 och behandlas av en binär
maskin, kategoriseras som ”brus”. Bruset är olika
flyktlinjer, olika kringflackande begär som ännu
inte har införlivats i värdeförmeringskretsen; det
oregistrerade. Det som vi har kallat det Imaginära
Partiet är den heterogena mängd brus som sprider
sig under imperiet, men utan att förstöra dess instabila jämvikt, utan att förändra dess tillstånd.
Avskildheten är till exempel den mest utbredda
formen som dessa det Imaginära Partiets passager antar. När Norbert Wiener grundlade cybernetikens hypotes föreställde han sig existensen av
system – som han kallade för ”slutna reflekterande
kretsar” – där skillnaderna skulle mångfaldigas
mellan beteenden som var önskvärda för helheten
och faktiska beteenden hos beståndsdelarna. Han
tänkte sig att dessa brus skulle kunna öka häftigt
i serier på samma sätt som en bilförares reaktioner
kan få en bil att börja sladda när föraren har kört
över en hal fläck, eller snuddat vid motorvägens
skyddsräcke. En överproduktion av bristfällig återkoppling som förvränger det som den var avsedd
att signalera, som förstärker det som den skulle
dämpa – dylika situationer pekar ut vägen mot en
ren reflekterande potential. Dagens sätt att bombardera vissa av internets noder med information
– så kallad spamming – är avsett att skapa liknande situationer. Alla uppror under och mot imperiet
kan bara föreställas med utgångspunkt i en förstärkning av sådana ”brus”, vilka förmår bilda vad
Ilya Prigogine och Isabelle Stengers i en analogi
104
mellan den fysiska och samhälleliga världen har
kallat för ”bifurkationspunkter”: kritiska trösklar
där ett nytt tillstånd hos systemet blir möjligt.
Misstaget som både Marx och Georges Bataille
begick i sina begrepp ”arbetskraft” och ”utgift” var
att förlägga kraften som kan störta systemet utanför de kommersiella flödenas cirkulation, i en försystemisk utsida, före och efter kapitalismen; i naturen hos Marx och i ett grundläggande offer hos
Bataille. Dessa utsidor gjorde de till hävstänger
utifrån vilka det kapitalistiska systemets oändliga
metamorfos måste tänkas. I det första numret av
tidskriften Le Grand Jeu formuleras frågan om
jämviktens sammanbrott i mer immanenta, om än
fortfarande ganska tvetydiga, ordalag:
Denna existerande kraft kan inte förbli outnyttjad i
ett kosmos som är fullt, likt ett ägg, och i vilket allting inverkar och reagerar på allting. Alltså måste
någon utlösare, någon okänd spak få denna ström av
våld att vika av i en annan riktning. Eller snarare i
en parallell riktning, men på ett annat plan till följd
av en hastig förflyttning. Dess revolt måste bli den
Osynliga Revolten.
Det handlar inte bara om ”en miljon sinnens osynliga uppror”, som den himmelske Trocchi föreställde sig. Kraften i det som vi kallar extatisk politik
härrör inte från någon substantiell utsida, utan
från diskrepansen, den lilla skiftningen, de virvlande rörelser som utgår från systemets inre och
105
lokalt driver det till dess brytpunkt. Den härrör
alltså från de intensiteter som ännu rör sig mellan livs-former, trots det mildrande av intensiteter
som livs-formerna samtidigt upprätthåller. Mer
precist uttryckt härrör den extatiska politikens
kraft från det begär som överskrider flödet genom
att nära det utan att kunna spåras i det, genom
att röra sig under dess bana och ibland slå sig ner,
ibland instansiera sig bland livs-former som vid
varje givet tillfälle fungerar som attraktorer. Vi vet
att det ligger i begärets natur att inte lämna några
spår där det passerar. Låt oss återvända till det
ögonblick då ett system i jämvikt kan omstörtas.
Prigogine och Stengers:
I närheten av bifurkationspunkterna, där systemet
kan ”välja” mellan två funktionella regimer och
egentligen befinner sig i varken den ena eller den andra, är avvikelsen från den allmänna lagen fullständig: fluktuationerna kan nå samma storleksordning
som de makroskopiska medelvärdena. ... Regioner
som skiljs åt av makroskopiska avstånd korrelerar:
snabbheterna i reaktionerna som uppstår anpassar
sig till varandra och lokala händelser återverkar på
så vis i hela systemet. Det rör sig om ett verkligt paradoxalt tillstånd som trotsar alla våra ”intuitioner” om
populationers beteenden – ett tillstånd där små skillnader långt ifrån att upphäva varandra efterträder
varandra och fortplantar sig oavbrutet. Jämviktens
oberörda kaos ersätts alltså av ett skapande kaos likt
106
det som antikens folk talade om, ett fruktbart kaos ur
vilket många olika strukturer kan framträda.
Det vore naivt att härleda en ny politik direkt ur
denna vetenskapliga beskrivning av potentialer för
oordning. Filosofernas misstag, och misstaget i allt
tänkande som utvecklar sig utan att inse hur stor
del av dess formuleringar som är begär, är att artificiellt placera sig själv över de processer som det
vill behandla objektivt, även om det är utifrån erfarenhet – för övrigt något som inte heller Prigogine
och Stengers lyckas undvika. Experimenterandet,
som inte innebär en erhållen, avslutad erfarenhet, utan processen att uppleva något, utspelar sig
i fluktuationen, mitt i bruset, i ett sökande efter
bifurkationen. De händelser som empiriskt äger
rum i det sociala, på en tillräckligt signifikant nivå
för att påverka generella utfall, består inte av en
enkel summering av individuella beteenden. Omvänt kan individuella beteenden inte längre i sig
själva påverka de generella utfallen. Det återstår
dock tre stadier, vilka tillsammans bildar ett enda,
och vilka även om de inte representeras upplevs av
kropparna som direkt politiska problem. Jag talar
om förstärkningen av icke-konforma handlingar,
intensifieringen av begär och deras rytmiska samstämmighet, inrättandet av ett territorium, med
tanke på att
fluktuationen inte plötsligt kan översvämma hela
systemet. Den måste först etablera sig i någon region.
107
Beroende på om denna första regions dimensioner
överskrider en viss kritisk gräns eller inte kan fluktuationen antingen avta eller fylla hela systemet.
Det finns alltså tre frågor som en antiimperiell offensiv måste förhålla sig till: frågan om kraft, frågan om rytm samt frågan om ansats.
I stället för att ställa dessa frågor ur den neutraliserade och neutraliserande observatörens, laboratiets eller salongens synvinkel, måste de återtas
och prövas utifrån ens egen situation. Att förstärka
fluktuationer – vad skulle det innebära för mig?
Hur kan avvikelser, till exempel mina egna, framkalla oordning? Hur rör vi oss ifrån spridda och
unika fluktuationer, var och ens skillnader gentemot normen och anordningarna, till blivanden och
öden? Hur kan det som flyr undan i kapitalismen,
det som undslipper värdeförmeringen, göra sig till
en kraft och vända sig emot den? Den klassiska
politikens lösning på detta problem var mobilisering. Att mobilisera innebar att addera, aggregera,
samla ihop och syntetisera. Det innebar att förena
de små skillnaderna och fluktuationerna genom
att föra in dem i ett stort misstag, en irreparabel
orättvisa som likväl skulle repareras. Singulariteterna fanns redan. De behövde bara underordnas
ett unikt predikat. Energin fanns också redan. Den
behövde bara organiseras. Jag blir huvudet, de blir
kroppen. På så vis har teoretikern, avantgardet eller partiet satt denna kraft i arbete på samma sätt
som kapitalismen: genom att inrätta den i en cir108
kulation och en kontroll i syfte att, likt i ett klassiskt krig, snärja fiendens hjärta och ta makten
genom att ta fiendens huvud.
Den osynliga revolten, den ”världskupp” som
Trocchi talade om, satsar tvärtom på potentialer.
Den är osynlig därför att den är oförutsägbar i
det imperiella systemets ögon. Fluktuationerna i
förhållande till imperiets anordningar aggregeras
inte under det att de förstärks. De är lika heterogena som begären och kan aldrig bilda en sluten
helhet, inte ens en multitud, vars benämning bara
är en illusion såvida den inte betyder en oförenlig
mångfald av livs-former. Begären flyr: antingen
uppnår de klinamen eller inte, antingen framkallar de intensiteter eller inte, och bortom flykten
fortsätter de att fly. De blir bångstyriga inför alla
former av representation, inför att representeras
som kropp, klass eller parti. Vi måste därför sluta
oss till att all fortplantning av fluktuationer också
är inbördeskrigets fortplantning. Den utspridda
gerillan är den kampform som kan uppnå en dylik osynlighet i fiendens ögon. Att en fraktion av
Autonomia-rörelsen tog till utspridd gerillakamp
i Italien under sjuttiotalet kan också förstås just
i ljuset av det italienska regerandekomplexets
cybernetiskt avancerade karaktär. Det var under
dessa år som den så kallade konsociationalismen
utvecklades, föregångaren till dagens ”medborgarism”: sammanslutningen av partier, fackförbund
och andra föreningar för att sprida ut makten och
styra gemensamt. Det centrala här är inte maktens
109
uppdelning, utan administrationen och kontrollen.
Detta sätt att regera går långt bortom välfärdsstaten genom att skapa längre kedjor av ömsesidigt
beroende mellan medborgare och anordningar, och
på så sätt utvidga principerna om kontroll och styrning av den administrativa byråkratin.
110
Det är detta som de generaliserade programmen står kraftlösa inför: små delar av världar, bitar av människor som
inte vill ha några program.
Philippe Carles & Jean-Louis Comolli
”Free Jazz: Hors programme, hors sujet, hors champ”, 2000
De få aktiva rebellerna måste besitta snabbhet och uthållighet. De måste vara överallt och de måste ha tillgång till
oberoende provianteringsvägar.
T. E. Lawrence
”Guerilla”, Encyclopaedia Britannica, band X, 1926
Kapitel IX
T. E. Lawrence utarbetade ett antal principer för
gerillakrigföring baserat på sina erfarenheter av
att strida tillsammans med araberna mot turkarna
år 1916. Vad har han att säga oss? Att slaget inte
längre är den centrala processen i ett krig, liksom
förstörandet av fiendens hjärta inte längre är dess
huvudsakliga mål – i synnerhet inte om fienden
saknar ansikte, vilket är fallet med den opersonliga makt som gestaltas i imperiets cybernetiska
anordningar:
De flesta krig är kontaktbaserade: två styrkor som
kämpar för att hålla sig nära varandra, för att på så
vis undvika alla taktiska överraskningar. Det arabiska kriget behövde bygga på brytningar: på att hålla
tillbaka fienden med hjälp av det tysta hotet från den
stora, okända öknen, och inte uppenbara sig förrän i
angreppet.
Gilles Deleuze, som förvisso såg en alltför rigid
motsättning mellan gerillan, som väcker frågan
om individualitet, och kriget, som väcker frågan
113
om kollektiv organisering, förtydligade att det
handlar om att öppna rummet så mycket som möjligt, och att förutsäga eller ännu hellre ”fabricera
verkligheten, i stället för att reagera på den”. Den
osynliga revolten och den utspridda gerillan sanktionerar inte en orättvisa, utan skapar en möjlig
värld. Uttryckt med den cybernetiska hypotesens
språk kan den osynliga revolten och den utspridda
gerillan på den molekylära nivån skapas på två olika sätt. Första sättet: Jag fabricerar en verklighet,
jag förstör saker och förstör mig själv i förstörelsen.
Detta är kärnan i alla sabotage. Vad mitt beteende
representerar i detta ögonblick existerar inte för
anordningen, som förstörs tillsammans med mig.
Jag är varken 0 eller 1, den yttersta tredje parten.
Min vällust överskrider anordningen. Andra sättet: Jag reagerar inte på de mänskliga eller maskinella återkopplingskretsar som försöker ringa
in mig. Likt Herman Melvilles Bartleby föredrar
jag att avstå: jag håller mig vid sidan av, jag undviker flödenas utrymmen. Jag kopplar inte upp
mig. Jag stannar kvar. Jag använder min passivitet som en kraft mot anordningarna. Varken 0
eller 1: Jag är det absoluta intet. Steg ett: Jag får
en pervers orgasm. Steg två: Jag håller tillbaka.
Bortom. Hitom. Kortslutning och nedkoppling.
I båda fallen förekommer ingen återkoppling, och
det finns en början till en flyktlinje. Å ena sidan
en extern flyktlinje som tycks välla fram ur mig;
å andra sidan en inre flyktlinje som återför mig
till mig själv. Alla former av störningar utgår från
114
dessa två rörelser – externa och interna flyktlinjer, sabotage och tillbakadragande, utforskande av
kampformer och anammandet av livs-former. Den
revolutionära utmaningen består i dag i att förena
dessa två moment.
Lawrence berättar att detta också var det problem som araberna var tvungna att lösa i kampen
mot turkarna. Deras taktik gick ut på att
alltid göra små stötar och reträtter – inga stora anfall eller slag. Den arabiska armén försökte aldrig
bibehålla eller öka sitt övertag, utan drog sig tillbaka
och slog sedan till någon annanstans. Den använde
minsta möjliga kraft under kortast möjliga tid på en
maximalt avlägsen plats.
Angrepp på materiella tillgångar, i synnerhet kommunikationskanaler, prioriterades, exempelvis
att avlägsna ett stycke järnvägsräls. Revolten blir
bara osynlig i den mån den uppnår sitt mål, nämligen att ”frånta motståndaren alla dess mål”, att
aldrig erbjuda fienden några måltavlor. I detta fall
tvingar den fienden till ett ”passivt försvar” som är
mycket kostsamt i fråga om materiel och människor – i fråga om energier – och expanderar i samma rörelse sin egen front genom att förbinda de
olika angreppspunkterna med varandra. Gerilla­
krigföring har alltså alltid strävat efter att vara
utspridd. Denna sorts strid ger dessutom upphov
till nya relationer som tydligt skiljer sig från de
traditionella arméernas:
115
Vi strävade efter maximal oregelbundenhet och smidighet. Vår mångsidighet förvirrade fiendens underrättelsetjänster. ... Var och en kunde återvända hem
om han inte kände sig motiverad. Det enda kontrakt
som förenade dem var äran. Följaktligen hade arabernas armé inte någon disciplin i bemärkelsen något som inskränker och kväver individualitet, som
fungerar som en minsta gemensam nämnare bland
mannarna.
Samtidigt idealiserar inte Lawrence den frihetliga andan bland sina trupper så som spontanister ofta frestas göra. Det viktigaste är att kunna
räkna med en sympatiskt inställd befolkning, som
på samma gång utgör platsen för potentiell rekrytering och spridning av kampen. ”En revolt kan genomföras av två procent aktiva element och nittioåtta procent passiva sympatisörer”, men det kräver
tid och propagandainsatser. Omvänt är en perfekt
underrättelsetjänst en förutsättning för alla offensiver i syfte att störa moståndarleden. Denna underrättelsetjänst ”måste möjliggöra utarbetandet
av planer med en fullständig tillförlitlighet”, så att
fienden aldrig erbjuds några nya måltavlor. Det är
precis denna funktion som en organisation, i den
klassiska politikens bemärkelse av ordet, kan fylla
i dag: underrättelsefunktionen och överföringen av
ackumulerad kunskaps-makt*. Gerillakrigarnas
spontanitet står med andra ord inte i något mot* Fra. savoirs-pouvoirs, övers. anm.
116
satsförhållande till organisationer som strategiska
informationsreservoarer.
Men av största vikt är att de störande praktikerna i Burroughs tappning, och efter honom
i hackarnas, är förgäves om de inte åtföljs av en
organiserad praxis av underrättelser om makten.
Denna nödvändighet förstärks av det faktum att
platsen där den osynliga revolten skulle kunna äga
rum i dag inte är den öken som Lawrence talade
om. Internets elektroniska rum är inte heller det
släta och neutrala rum som informationsålderns
ideologer brukar prata om. Den senaste tidens studier bekräftar för övrigt att internet är sårbart för
riktade och samordnade attacker. Nätverket konstruerades utifrån den amerikanska militärens
behov på så sätt att det skulle kunna fungera även
om 99 procent av 10 miljoner ”routrar” – de noder
i kommunikationsnätet som koncentrerar och dirigerar om information – slumpmässigt förstördes.
Men ett selektivt angrepp som planerades baserat
på exakta underrättelser om trafik och riktade in
sig på de strategiskt mest viktiga fem procenten
av noderna – de stora operatörernas höghastighetsnoder i nätet, de transatlantiska kablarnas
ingångspunkter – skulle räcka för att få systemet
att kollapsa. Oavsett om de är virtuella eller fysiska är imperiets utrymmen strukturerade i territorier, räfflade av en uppsjö av anordningar som ritar upp gränser och sedan raderar dem när de blir
oanvändbara, i en konstant avsökning som utgör
själva cirkulationsflödenas motor. Och i ett sådant
117
strukturerat, territorialiserat och deterritorialiserat rum kan inte frontlinjen mot fienden vara lika
tydlig som i Lawrences öken. Maktens flytande
karaktär och herraväldets nomadiska dimension
kräver därför en ökning av informationsinsamlande aktiviteter, vilket innebär en organisering
av cirkulationen av kunskaps-makt. Detta måste
vara uppgiften för Sällskapet för Främjandet av
Kriminell Vetenskap (SFKV).
I sin bok The Human Use of Human Beings: Cybernetics and Society betonade Norbert Wiener, tyvärr alltför sent, hur den politiska tillämpningen
av cybernetiken tenderar att stärka den som redan utövar makt. Han ställer sig där en relaterad
fråga, som förebådar den mystiska kris som han
genomgick i slutet av sitt liv:
Alla tekniker för hemlighet, störning av meddelanden
och bluffmakeri går ut på att förvissa sig om att ens
egen sida kan göra mer effektivt bruk av kommunikationens krafter och operationer än motståndarsidan.
I detta kamporienterade bruk av information är det
precis lika viktigt att hålla sina egna informationskanaler öppna som det är att blockera de kanaler som
motståndaren förfogar över. En generell hemlighetspolitik kräver så gott som alltid att mycket mer än
bara själva hemligheten tas i beaktning.
När frågan om kraft omformuleras som en fråga
om osynlighet blir den således en fråga om att modulera öppnande och stängande. Den kräver orga118
nisering och spontanitet på samma gång. Annorlunda uttryckt kräver ett utspritt gerillakrig i dag
upprättandet av två konsistensplan som är klart
avgränsade men ändå ihopblandade: ett där öppnande organiseras, där spelet mellan livs-former
förvandlas till information, och ett annat där stängande organiseras, där livs-former gör motstånd mot
att omvandlas till information. Renato Curcio:
Gerilla-partiet är den maximala agenten för osynlighet och exteriorisering av proletariatets kunskapsmakt: osynlighet i förhållande till fienden och exteriorisering i förhållande till fienden inom proletariatet
självt, på den högsta nivån av syntes.
Här skulle man kunna invända att det i slutändan
bara rör sig om ytterligare en binär maskin, varken
bättre eller sämre än de som cybernetiken förverkligar. Men det vore ett misstag, ty då skulle man
inte se att det i början av dessa rörelser finns ett
grundläggande avstånd till de kontrollerade flödena, ett avstånd som är själva villkoret för alla erfarenheter i en värld av anordningar; ett avstånd som
är en potential som jag kan omvandla till ett djup
och en framtid. Men framför allt vore det fel därför
att man då inte skulle inse att växlandet mellan
suveränitet och maktlöshet inte kan programmeras, att den bana som dessa hållningar bildar är en
irrande bana; att de platser som den kommer att
välja ut – på kroppen, på fabriken, i stadens och
förortens icke-rum – är omöjliga att förutse.
119
Revolutionen är rörelsen, men rörelsen är inte
revolutionen.
Paul Virilio
Vitesse et politique, 1977
I en värld av välreglerade scenarion, minutiöst kalkylerade
program, felfria partitur,
välplacerade alternativ och åtgärder,
vad är det som utgör hinder? Vad släpar efter, vad haltar?
Haltandet kännetecknar kroppen.
Kroppens kropp.
Den ostadiga gången visar en människa med sköra hälar.
En Gud höll honom i hälarna. Han var Gud i hälen. Gudarna haltar när de inte är puckelryggiga.
Obalansen är kroppen. Det som haltar, gör ont, inte kan
stå upp, den utmattade andningen och balansens mirakel.
Och musiken kan inte stå upp mer än människan.
Kroppar är fortfarande inte tillräckligt väl reglerade för
handelsvarans lag.
De fungerar inte. De lider. De slits ut. De misstar sig. De
undkommer.
För varmt, för kallt, för nära, för långt, för snabbt, för
långsamt.
Philippe Carles & Jean-Louis Comolli
”Free Jazz: Hors programme, hors sujet, hors champ”, 2000
Kapitel X
Många har liksom T. E. Lawrence betonat politikens och krigets rörelseaspekt som en strategisk
kontrapunkt till en rent kvantitativ förståelse av
kraftförhållanden. Detta är det gerillaperspektiv
som typiskt ställs mot det traditionella krigets perspektiv. Det har sagts att en rörelse som inte är
massiv måste vara snabb – snabbare än makten.
Så beskrev exempelvis Situationistiska internationalen sitt politiska program år 1957:
Det måste stå klart att vi kommer att uppleva och
delta i en kapplöpning mellan fria konstnärer och
polisväsendet i experimenterandet med och utvecklingen av nya tekniker för psykologisk betingning.
I detta lopp har polisen redan ett avsevärt försprång.
Dess utgång avgör dock om vi kommer att få se framträdandet av spännande och befriande miljöer, eller
i stället en sömlös och vetenskapligt kontrollerbar
förstärkning av den gamla världen med alla dess förtryck och fasor. ... Om kontrollen över dessa nya medel
inte är fullständigt revolutionär riskerar vi att landa
i bisamhällets civiliserade ideal.
121
Enligt denna sista bild, detta explicita men statiska frammanande av imperiets egen bild av den
fulländade cybernetiken, måste revolutionen bestå i ett övertagande av de mest moderna teknologiska verktygen, ett övertagande som skulle göra
det möjligt att motsätta sig polisväsendet på dess
eget område, och skapa en motvärld med polisens
egna medel. Snabbhet förstås här som en av de
viktigaste egenskaperna för den revolutionära politiken. Men denna strategi går ut på att angripa
orörliga krafter, och i imperiet tenderar sådana
krafter att vittra sönder i takt med att anordningarnas opersonliga makt blir mer nomadisk, i takt
med att den genomtränger alla institutioner och
får dem att implodera.
I kontrast till detta har långsamhet präglat en
annan sida av kamperna mot kapitalet. Ludditernas sabotage bör inte tolkas ur ett traditionellt
marxistiskt perspektiv, det vill säga som ett primitivt uppror hos det organiserade proletariatet,
som reaktionära hantverkares protest mot det
gradvisa fråntagande av produktionsmedlen som
industrialiseringen innebar. Det är ett medvetet
nedsaktande av flödet av varor och personer, som
föregriper den cybernetiska kapitalismens centrala kännetecken: rörelsen mot rörelse, viljan till
styrka, den generaliserade accelerationen. Frederick Taylor utvecklade för övrigt sin ”vetenskapliga organisering av arbetet” som en teknik för att
bekämpa maskning bland arbetare, något som utgjorde ett reellt hinder för produktionen. I fysikens
122
värld beror mutationer i systemet också på en viss
tröghet, som Prigogine och Stengers påpekar: ”Ju
snabbare kommunikationen i systemet är, desto
större är andelen obetydliga fluktuationer som är
oförmögna att förändra systemets tillstånd; desto
stabilare är tillståndet.” De nedsaktande taktikerna bär med andra ord på en extra potential i kampen mot den cybernetiska kapitalismen, eftersom
de inte bara angriper den i dess existens, utan i
själva dess process. Dessutom är långsamhet även
nödvändigt för att upprätta relationer mellan livsformer som inte kan reduceras till rent informationsutbyte. Långsamheten uttrycker relationens
motstånd mot inter­ak­tionen.
Bortom eller hitom kommunikationens snabbhet och långsamhet finns planet för möten, som
låter oss dra en absolut gräns för analogin mellan den fysiska och den sociala världen. Det är
nämligen just därför att två partiklar aldrig möts
som sammanbrottsfenomen inte kan härledas ur
laboratorieobservationer. Mötet är det varaktiga
ögonblick när intensiteter framträder mellan de
livs-former som finns närvarande i var och en. Det
är, bortom socialiteten och kommunikationen, den
domän som realiserar kroppars potentialer och
realiserar sig i de intensitetsskillnader som kropparna frigör, som kropparna är. Mötet sker framför
språket, utanför orden, på det icke-sagdas jungfrueliga marker, på det oavslutades nivå, på nivån för
denna världens potential som lika mycket är dess
negation, dess ”förmåga att inte vara”. Vad är den
123
Andre? ”En annan möjlig värld”, svarar Deleuze.
Den Andre förkroppsligar världens möjlighet att
inte vara, eller att vara något annat. Det är därför som kriget i så kallade ”primitiva” samhällen
fylls med den centrala betydelsen av att utplåna
alla andra möjliga världar. Det tjänar emellertid
ingenting till att tänka på konflikt utan att tänka
på vällust, att tänka på krig utan att tänka på kärlek. I varje kärleks stormiga födsel återuppstår det
grundläggande begäret att förvandla sig själv och
samtidigt förvandla världen. Hatet och misstänksamheten som älskande människor väcker i sin
omgivning är en automatisk, defensiv reaktion på
det krig som de för bara genom att älska varandra,
i en värld där all passion måste undervärdera sig
själv och dö ut.
Våldet är verkligen mötets första spelregel. Och
det är våldet som polariserar de begärets kringirrande rörelser vars oinskränkta frihet Lyotard
åkallade i sin bok Économie libidinale. Men eftersom han vägrar se att njutningarna enas om
ett territorium som föregår dem, där livs-former
träffas; eftersom han vägrar förstå att neutraliseringen av alla intensiteter i sig själv är en intensifiering – närmare bestämt imperiets intensifiering; eftersom han inte kan dra slutsatsen att
trots sin oskiljaktighet så är levnadsdrifter och
dödsdrifter inte neutrala i förhållande till en unik
Annan, lyckas Lyotard i slutändan inte gå bortom
den hedonism som är maximalt kompatibel med
cybernetiseringen: Slappna av! Släpp loss! Släpp
124
fram begären! Njut, njut, det finns alltid någonting kvar! Att överföring, övergivande och allmän
rörlighet kan förstärka avvikelser från normen
råder det ingen tvekan om, men det förutsätter en
medvetenhet om det som i hjärtat av cirkulationen
avbryter flöden. I ljuset av den acceleration som
cybernetiken ger upphov till kan snabbheten och
nomadismen inte vara mer än sekundära utvikningar i förhållande till nedsaktandets politik.
Snabbhet bär upp institutioner. Långsamhet
avbryter flöden. Politikens verkligt kinetiska problem är därför inte att välja mellan två sorters revolt, utan att överlämna sig åt ett pulserande, att
utforska andra intensifieringar än de som brådskandets temporalitet påbjuder. Cybernetikernas
makt har varit makten att ge samhällskroppen en
rytm som tenderar att hindra all andning. Elias
Canetti menade att rytmens antropologiska uppkomst är förknippad med just gången:
Rytmen är till sitt ursprung en fötternas rytm. Alla
människor går, och när de går på två ben och växelvis
träffar marken med vardera fot, och inte kan röra sig
framåt annat än genom att upprepa denna fötternas
rörelse, så uppstår medvetet eller omedvetet ett rytmiskt ljud.
Denna gång är dock inte förutsägbar likt den hos
en robot: ”Fötterna landar aldrig med samma kraft.
Skillnaden kan vara större eller mindre beroende
på personlighet och humör. Men människan kan
125
alltid gå snabbare eller långsammare, hon kan
springa, hoppa, plötsligt stanna.” Detta innebär
att rytmen är motsatsen till ett program, att den
är avhängig livs-former, samt att frågor om snabbhet kan reduceras till frågor om rytm. Alla kroppar
bär i och med sin ostadighet på en rytm som visar
att det ligger i kroppens natur att inta ohållbara
positioner. Canetti tillägger också att denna rytm,
som härrör från kroppens ostadighet, fötternas rörelser, även bildar ursprunget till skriften, i form
av spåren av djurs rörelser, det vill säga historiens
rörelser. Händelser är inget annat än uppdykandet
av sådana spår, och att göra historia är därför att
improvisera i sökandet efter en rytm. Oavsett vad
vi tillmäter Canettis demonstrationer för värde så
antyder de, på det sätt som sanna fiktioner gör, att
den kinetiska politiken bättre skulle kunna förstås
som en rytmens politik. Det innebär åtminstone att
den binära teknorytm som cybernetiken föreskriver måste bemötas med andra rytmer.
Men av Canettis resonemang följer också att
dessa andra rytmer alltid har haft en politiskt
skapande funktion, i egenskap av uttryck för ett
ontologiskt haltande. Han talar om hur å ena sidan
den snabba upprepning genom vilken steg följer på
steg ger illusionen av ett mycket större antal kroppar. De förflyttar sig inte mellan olika platser, utan
fortsätter sin dans på ett och samma ställe. Ljudet
av deras steg dör inte ut, utan upprepas och behåller
126
länge samma resonans och styrka. Deras begränsade
antal vägs upp av deras intensitet.
Å andra sidan: ”När deras trampande tilltar i styrka är det som om de hade kallat på förstärkning.
De utövar en attraktionskraft på alla människor i
närheten, som inte avtar så länge de fortsätter att
dansa.” Sökandet efter den rätta rytmen öppnar
alltså för både en intensifiering av upplevelsen och
en numerisk ökning. Det är lika mycket ett instrument för aggregering som en exemplarisk handling
att imitera. På såväl individens som samhällets
nivå förlorar kropparna sin känsla av enhet och delar upp sig som potentiella vapen: ”Deltagarnas ekvivalens förgrenar sig i deras lemmars ekvivalens.
All rörlighet hos människokroppen får eget liv;
varje ben, vare arm lever liksom för sig själv.” Rytmens politik är med andra ord sökandet efter en
återklang, efter ett annat tillstånd som kan jämföras med en samhällskroppens trans – ett sökande
som går via varje kropps förgrening. Ty det finns
två möjliga rytmiska regimer i det cybernetiserade
imperiet. Den första, som Simondon hänvisar till,
är den som tillhör ingenjören som ”tryggar den integrerande funktionen och utökar självregleringen
utanför varje monad av automatism”, teknikern
vars liv ”utgörs av rytmen hos de maskiner som
omger honom, som han kopplar ihop med varandra.” Den andra rytmen syftar till att undergräva
denna sammankopplande funktion. Den är djupt
sönderdelande utan att bara vara rent störande.
127
Det är en urkopplandets rytm. Den gemensamma
erövringen av detta rätta, dissonanta tempo uppnås genom att först överlåta sig åt improvisationen.
När ordens ridå lyfts bort blir improvisationen en
gest,
en handling som ännu inte har uttalats,
en form som ännu inte har namngetts, normerats,
honorerats.
Att överlåta sig åt improvisationen
för att frigöra sig från världens redan befintliga musikaliska berättelser – hur vackra de än må vara.
Redan befintliga, redan vackra, redan berättelser,
redan värld.
Att upplösa, å Penelope, de musikaliska lindor som
bildar vår ljudkokong,
som inte är världen, men som är världens rituella
vana.
Hon överlämnar sig åt det som flyter runtom betydelsen, runtom orden,
runtom kodifieringarna,
hon överlämnar sig åt intensiteterna,
åt återhållsamheterna, åt hänförelserna, åt energierna,
åt det som inte kan namnges.
...
Improvisationen välkomnar hotet och överskrider
det, det fråntar hotet sig själv och registrerar det,
dess styrkor och risker.
128
Det är diset, soldiset, som fyller rymden. Revolten är själv
en gas, en ånga. Dimman är det första tillståndet hos den
begynnande perceptionen, och skapar en hägring där saker
höjs och sänks, som av verkan från en kolv, och där människor svävar, hängandes i en lina. Att se dimmigt, att se
oklart: en antydan till en hallucinatorisk perception, ett
kosmiskt grått. Det gråa delar sig i två delar, och ger ifrån
sig svart när skuggan tar över eller när ljuset försvinner, men ger också ifrån sig vitt när det lysande i sig blir
ogenomskinligt.
Gilles Deleuze
”La Honte et la gloire: T. E. Lawrence”, Critique et clinique, 1993
Inget och ingen kan ge ett alternativt äventyr i gåva; det
finns inget annat möjligt äventyr än det att erövra ett öde.
Denna erövring kan inte göras på något annat sätt än att
utgå från den tid-rumsliga plats där ”dina” ting inpräntar
sig i dig såsom tillhörande sig själva.
Giorgio Cesarano
Manuale di sopravvivenza, 1974
Kapitel XI
Utifrån ett cybernetiskt perspektiv kan hot inte bemötas och övervinnas med kraft. Hoten måste absorberas, elimineras. Jag har redan nämnt att det
omöjliga i detta projekt att utplåna händelser, en
omöjlighet som förnyas i det oändliga, är den sista
förvissning i vilken vi kan grunda ett praktiskt
motstånd mot en värld som styrs av anordningar.
Hotet, och dess generalisering i form av paniken,
ställer den cybernetiska hypotesens anhängare
inför ett antal olösliga energiproblem. Simondon
förklarar att maskiner med hög informationsmässig produktivitet, som kontrollerar sin omgivning
med hög precision, har en låg energimässig produktivitet. Omvänt producerar de maskiner som
kräver lite energi för att verkställa sin cybernetiska uppgift en dålig återgivning av verkligheten.
Omvandlingen av former till information rymmer
nämligen två motsatta imperativ:
Information är i en viss bemärkelse det som för
med sig en rad oförutsägbara och nya tillstånd, tillstånd som inte ingår i någon på förhand definierbar
131
ordningsfölj­d. Informationen är det som av sin informationskanal kräver en oinskränkt tillgänglighet vad
gäller alla aspekter av den modulering som den transporterar: Informationskanalen får inte själv föra med
sig någon förutbestämd form och får inte vara selektiv.
... I en annan, motsatt bemärkelse skiljer sig information från brus genom att informationen kan tilldelas
en viss kod och en relativ uniformering. I alla situationer där bruset inte direkt kan minskas till under
en viss nivå företar man en minskning av signalernas
osäkerhets- och oförutsebarhetsgrad.
Med andra ord: För att ett fysiskt, biologiskt eller socialt system ska ha tillräcklig energi för att
garantera sin egen reproduktion måste dess kontrollanordningar skära i det okändas massa, hugga
sig in hopen av möjligheter, in i utrymmet mellan
å ena sidan det som är ren slump och faller utanför kontrollens ämbete, å andra sidan det som kan
ingå i kontrollens ämbete i egenskap av risk, och
som därmed kan bli föremål för sannolikhetskalkyler. Av detta följer att samma sak gäller för alla
anordningar som för ljudinspelningsutrustning,
nämligen att
det måste göras en kompromiss som bevarar en tillräckligt hög informationsmässig produktivitet för de
praktiska behoven och en tillräckligt hög energimässig produktivitet för att hålla bakgrundsbruset på en
så pass låg nivå att det inte stör ut signalen.
132
Ett annat exempel är polisarbetet, där det handlar om att nå en jämvikt mellan repression – med
funktionen att minska det sociala bakgrundsbruset – och underrättelser – som ger information om
samhällets tillstånd och rörelser baserat på de signaler som skickas omkring.
Att orsaka panik innebär därmed först och
främst att sprida ut bakgrundsdimman som lägger sig över återkopplingskretsarna när de arbetar
och gör registreringen av beteendemässiga avvikelser kostsam för den cybernetiska apparaturen.
Strategiska tänkare förstod tidigt den offensiva
betydelsen av denna dimma: till exempel Clausewitz, som noterade att ”det folkliga motståndet är
klart oförmöget att genomföra några större kupper”
men att ”likt någonting dimmigt eller flytande får
det inte tillåtas att kondenseras någonstans”; eller
Lawrence, som kontrasterade traditionella arméer,
vilka ”liknar orörliga växter”, mot gerillan, som
kan beskrivas som ”ett inflytande, en idé, en sorts
ogripbart, osårbart väsen, utan fram- eller bakdel
och som sprider sig överallt likt en gas”. Dimman
är revoltens främsta instrument. När metaforen
överförs till den cybernetiska världen snuddar den
också vid motståndet mot den genomskinlighetens
tyranni som kontrollen har infört. Dimman vänder
upp och ner på perceptionens vanliga koordinater.
Den gör det omöjligt att urskilja både synligt och
osynligt, information och händelser. Just därför
utgör den ett villkor för de sistnämnda. Dimman
gör revolten möjlig. I romanen Blind är kärleken
133
föreställde sig Boris Vian vilka följder en högst
konkret dimma skulle kunna få för våra befintliga
relationer. Invånarna i en storstad vaknar en morgon upp omgivna av en ”tsunami av ogenomskinlighet”, som gradvis förändrar alla deras beteenden.
Alla behov med anknytning till människors yttre
blir snabbt irrelevanta, och staden låter sig övertas av kollektiva experiment. Kärleken blir fri och
underlättas av alla kroppars permanenta nakenhet. Orgier bryter ut överallt. Huden, händerna
och köttet återfår sin företrädesrätt eftersom ”det
möjligas horisont vidgas när man inte är rädd för
att ljuset ska tändas”. Eftersom invånarna inte
själva har skapat dimman, och därmed inte kan
kontrollera den, blir de rådlösa när ”radion meddelar att vetenskapsmän har observerat en stadig
återgång i fenomenet”. Till slut bestämmer de sig
alla för att sticka ut sina ögon, så att de kan fortsätta leva lyckliga. Passagen till ödet: Dimman som
Vian talar om kan erövras. Den erövras genom att
återta våldet – ett återtagande som kan gå så långt
som självstympning. Detta våld, som inte vill uppfostra till något, som inte vill utarbeta något, är
inte samma sak som den politiska terrorism som
välmenande kommentatorer gärna pladdrar om.
Detta våld består helt och hållet i undanröjandet
av försvar, öppnandet av vägar, riktningar och sinnen. ”Är det aldrig rent?”, frågar sig Lyotard. ”Är
en dans någonting sant? Man skulle kunna hävda
det. Men däri ligger inte dansens kraft.” Att säga
att revolten måste göra sig till en dimma betyder
134
att den måste vara både utspridning och förställning. På samma sätt som offensiven måste göra sig
ogenomskinlig för att lyckas, måste ogenomskinligheten göra sig offensiv för att kunna bli varaktig:
detta är den osynliga revoltens chiffer.
Men detta indikerar också att den osynliga revoltens främsta mål måste vara att motstå alla försök
att reducera den genom krav på representation.
Dimman är ett viktig gensvar på klarhetens och
transparensens tvång, som är den imperiella maktens första avtryck i kroppen. Att göra mig själv till
en dimma innebär att jag slutligen accepterar den
skugga som styr mig, och som hindrar mig från att
tro på alla fantasier om direktdemokrati, där målet alltid är att ritualisera individens transparens i
förhållande till sina egna intressen och kollektivets
transparens i förhållande till kollektivets intressen. Att bli ogenomskinlig likt dimman är att inse
att jag inte representerar någonting, att jag inte
är identifierbar; att acceptera både den fysiska och
den politiska kroppens icke-totaliserbara karaktär;
att öppna sig för ännu okända möjligheter. Det är
att med full kraft göra motstånd mot alla kamper
för erkännande. Lyotard:
Vad ni teoretiker kräver är att vi ska konstituera oss
själva som identiteter, som ansvariga personer. Men
om det finns något vi är säkra på så är det att denna
(exkluderande) handling är en bluff, att en glöd inte
kan vara någon persons handling eller tillhöra någon.
135
Samtidigt handlar det inte om att bilda några
hemliga sällskap eller erövrande konspirationer,
likt frimurarna eller carbonari, så som det förra
århundradets avantgarden ännu fantiserade om –
jag tänker i synnerhet på Frankrikes ”Collège de
sociologie”. Att inrätta en opacitetszon där det går
att cirkulera och pröva saker fritt, utan att hjälpa
imperiets informationsflöden, innebär att producera ”anonyma singulariteter”, att återskapa villkoren för en möjlig erfarenhet, en erfarenhet som
inte omedelbart slätas ut av en binär maskin som
tilldelar den en betydelse; en kompakt erfarenhet
som omformar begären och deras instansiering till
någonting bortom begären, till en berättelse, en
förtätad kropp. När Toni Negri frågade Deleuze
om kommunismen var den senare noga med att
inte likställa den med en realiserad, transparent
kommunikation:
Du undrar om kontroll- eller kommunikationssamhällena inte kommer att uppväcka motståndsformer
som kan öppna nya möjligheter för en kommunism
förstådd som en ”tvärgående organisering av fria individer”. Jag vet inte... kanske det. Men det skulle i så
fall inte ske i takt med att minoriteter får möjlighet
att göra sina röster hörda. Kanske är talet och kommunikationen korrumperade. De är fullständigt genomträngda av pengar – inte av en tillfällighet, utan
till sin natur. Det behövs en talets détournement. Att
skapa har alltid varit någonting annat än att kommunicera. Kanske är det viktiga att skapa håligheter av
136
icke-kommunikation, kretsbrytare som gör det möjligt
att undgå kontrollen.
Ja, för oss är det viktiga dessa opacitetszoner, öppnandet av håligheter, tomma mellanrum, svarta
block i maktens cybernetiska väv. Det oregelbundna kriget mot imperiet, på rummets, stridens eller
upploppets nivå, börjar numera med konstruerandet av ogenomskinliga och offensiva zoner. Var och
en av dessa zoner är på samma gång dels en cell,
utifrån vilken det går att pröva sig fram utan att
kunna fångas in, dels ett moln som sprider panik
i det imperiella systemets helhet, dels en koordinerad krigsmaskin och dels en spontan subversiv
verksamhet på alla nivåer. Mångfaldigandet av
dessa zoner av offensiv opacitet (ZOO), och intensifieringen av deras relationer till varandra, kommer
att ge upphov till en irreversibel obalans.
För att peka ut under vilka förhållanden det går
att ”skapa ogenomskinlighet” som vapen och som
brytare av flöden, är det lämpligt att en sista gång
vända sig till den interna kritiken av det cybernetiska paradigmet. Att framkalla en förändring i ett
fysiskt eller socialt systems tillstånd fordrar att
oordningen, avvikelserna från normen, koncentreras till ett utrymme, som kan vara antingen fysiskt
eller virtuellt. För att beteendefluktuationerna
ska smitta av sig och spridas måste de först nå en
”kritisk massa”, vars natur Prigogine och Stengers
beskriver på följande vis:
137
Den är en följd av det faktum att ”den yttre världen”,
den fluktuerande regionens omgivning, alltid tenderar att dämpa fluktuationen. Den kritiska massan är
ett mått på förhållandet mellan den volym där reaktionerna äger rum och kontaktytan, platsen för ihopkopplingen. Den kritiska massan bestäms alltså av en
konkurrens mellan systemets ”integrationsförmåga”
och de kemiska mekanismer som förstärker fluktuationen inuti den fluktuerande delregionen.
Detta innebär att all spridning av fluktuationer
i ett system är dömd att misslyckas om den inte i
förväg har en lokal förankring, en plats utifrån vilken de avvikelser som framträder kan smitta ner
systemet som helhet. T. E. Lawrence, återigen, bekräftar detta: ”Upproret måste ha en bas som inte
kan angripas, en plats som är skyddad, inte bara
mot angrepp men också mot rädslan för angrepp.”
För att en sådan plats ska kunna existera fordrar
den ”oberoende provianteringsvägar”, och utan sådana är inget krig tänkbart. Men om frågan om
en bas är central för varje revolt är det också på
grund av själva principerna för system i jämvikt.
För cybernetiken måste risken att en smitta omkullkastar systemet försvagas och dämpas av den
närmaste omgivningen runt den autonoma zon där
fluktuationerna äger rum. Det betyder att kontrollens effekter är mer kraftfulla i periferin närmast
den zon av offensiv opacitet som skapas runtom
den fluktuerande regionen. Basen måste därför
138
vara desto större ju mer den lokala kontrollen förstärks.
Dessa baser måste vara lika väl inpräntade i
själva rummet som i människors medvetanden.
”Den arabiska revolten”, förklarar Lawrence, ”återfanns i Röda havets hamnar, i öknen eller i sinnena
hos de människor som stöttade den.” Baserna är
lika mycket territorier som de är mentaliteter. Vi
kan kalla dem för konsistensplan. För att zoner av
offensiv opacitet ska bildas och stärkas måste sådana plan först existera, som kopplar ihop olika
avvikelser, fungerar som hävstänger och vänder
på rädslan. Såväl den historiska autonomin (till
exempel den italienska Autonomia-rörelsen på
sjuttiotalet) som den möjliga framtida autonomin
är ingenting annat än en kontinuerlig rörelse av
uthållighet hos konsistensplan, vilka etablerar sig
som orepresenterbara utrymmen, som baser för ett
utträde ur samhället. De kritiska cybernetikernas
övertagande av begreppet autonomi – med dess
tillhörande föreställningar om självorganisering,
autopoiesis, självreferens, självproduktion, självförmering av värde, o.s.v. – är ur denna synvinkel
de senaste tjugo årens mest centrala ideologiska
manöver. Betraktat genom det cybernetiska prismat finns ingen motsättning mellan å ena sidan
det att ge sig själv egna lagar, att producera subjektiviteter, och systemets reproduktion och styrning å den andra. När Hakim Bey för tio år sedan förespråkade mångfaldigandet av ”tillfälliga
autonoma zoner” (TAZ) i både den virtuella och
139
den fysiska världen, var han ett offer för idealismen hos de som vill avskaffa politiken utan att ha
tänkt över det ordentligt. Han såg sig nödgad att
inom den tillfälliga autonoma zonen skilja mellan
utrymmet för hedonistiska praktiker, ”frihetliga”
uttryck för livs-former, och utrymmet för politiskt
motstånd och former av kamp. Om autonomin här
föreställs som något tillfälligt så beror det på att
vi för att kunna tänka oss dess varaktighet måste
tänka oss en kamp som hänger ihop med livet, att
till exempel föreställa oss överföringen av krigiskt
vetande. Liberala anarkister av Beys slag förbiser det fält av intensiteter där deras självbestämmande kräver att få breda ut sig, och deras tänkta
samhällskontrakt utan stat postulerar i grund
och botten alla människors likhet, eftersom det i
slutändan går ut på att maximera sina njutningar
i lugn och ro för evigt. Å ena sidan definieras tillfälliga autonoma zoner som ”fria enklaver”, platser där friheten, det goda, det Fantastiska är lag.
Å andra sidan kan det utträde ur världen som de
bygger på, de ”veck” mellan det verkliga och kodningen av det verkliga som de bosätter sig i, bara
komma till stånd efter en rad ”vägranden”. Denna ”kaliforniska ideologi” framställer autonomi
som ett attribut hos individuella eller kollektiva
subjekt, och blandar därmed avsiktligen ihop två
ojämförliga plan: människors ”självförverkligande”
och det socialas ”självorganisering”. I filosofihistorien är ”autonomi” ett mångtydigt begrepp som på
en och samma gång uttrycker frihet från all sorts
140
tvång och underkastelse inför högre naturlagar,
och det är därför som det har kunnat ge näring åt
”anarkokapitalistiska” cyborgers hybridartade och
omstrukturerande diskurser.
Men den autonomi som jag talar om är inte tillfällig eller enbart defensiv. Den är inte någon substantiell kvalitet hos existenser, utan själva villkoret för deras tillblivande. Den utgår inte ifrån
någon förmodad enhet hos Subjektet, utan frambringar mångfalder. Den angriper inte bara maktens ingrodda former, såsom staten, för att sedan
surfa på sina egna cirkulerande ”mobila” och ”flexibla” former. Den ger sig själv medlen för att fortgå
och förflytta sig, retirera och attackera, öppna sig
och stänga sig, att förena såväl stumma kroppar
som röster utan kropp. Den ser detta växlande
som resultatet av ett oändligt experimenterande.
”Autonomi” betyder att vi expanderar de världar
som vi är. Imperiet, beväpnat med cybernetiken,
kräver autonomi enbart för sig självt, i egenskap
av totalitetens enhetliga system. Det måste därför
utplåna all autonomi hos det som är oenhetligt i
förhållande till imperiet. Vi säger att autonomi tillkommer alla, och att kampen för autonomi måste
förstärkas. Inbördeskrigets nuvarande form är
framför allt formen av en kamp mot monopolet på
autonomi. Detta experimenterande kommer att
vara ”det fruktbara kaoset”, kommunismen, slutet
på cybernetikens hypotes.
