Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 8 2015

1
Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 8 2015
Innehåll
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. ..................................................... 2
Migrationsrätt .......................................................................................................... 2
Fri rörlighet ......................................................... Fel! Bokmärket är inte definierat.
Allmänna principer .................................................................................................. 2
EU-DOMSTOLEN ....................................................................................................... 3
Avgöranden rörande Sverige .................................................................................. 3
Förslag till avgöranden rörande Sverige ................................................................. 6
Institutionell rätt och allmänna principer .................................................................. 7
Processrätt .............................................................................................................. 7
Skatterätt................................................................................................................. 8
Konkurrensrätt och statligt stöd ............................................................................... 8
Inre marknaden ....................................................................................................... 9
Övriga rättsområden ............................................................................................. 10
NYA MÅL .................................................................................................................. 15
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN .......................................................................... 15
ÖVRIGT .................................................................................................................... 15
INLEDNING
Advokatsamfundet har beslutat införa ett krav på kunskaper i konstitutionell rätt i de
teoretiska proven för advokatexamen. Nyhetsbrevet har naturligtvis lika lite
synpunkter på det som på något annat vi rapporterar om. Det kan dock konstateras
att konstitutionella frågor och allmänna principer länge fått en allt viktigare roll i
praktisk juridisk verksamhet, inklusive den dömande. I det första mål som refereras
nedan – HFD:s avgörande om överklagbarhet av beslut om vargjakt från den 18
december, vilket är anledningen till att Nyhetsbrevet inte kommit ut tidigare – görs
följande mer eller mindre uttryckliga hänvisningar till allmänna EU-rättsliga principer:
rätten till domstolsprövning, lojalitetsprincipen, rätten till ett effektivt rättsmedel, direkt
effekt, likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (avseende tillämpningen av
nationella rättsmedel), principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan, EUrättens företräde. Dessutom tillämpas de s.k. CILFIT-kriterierna. Det kan konstateras
att lagstiftaren gjort en bedömning av huruvida det är nödvändigt att tillåta
domstolsprövning av beslut om licensjakt efter varg när den utfärdade 58 §
jaktförordningen, och att sedan myndigheter och domstolar därefter kommit till olika
slutsatser i den frågan. Nu är den, såvitt kan bedömas, slutligt avgjord genom HFD:s
avgörande. Det är dock en inte alltför vildsint gissning att vi kommer att få se
liknande draman utspelas på andra områden, i fältet mellan politiska ambitioner och
den konstitutionella rätt som brukar kallas för allmänna principer. Ett sådant exempel
är Högsta domstolens dom den 17 december 2015 i mål T 3269-13, det så kallade
Byggnadsmålet, som rörde frågan bl.a. frågan om fackförbundet Byggnads har en
sådan ställning att det kan hållas skadeståndsrättsligt ansvarigt för kränkning av ett
privat rättssubjekts rättigheter enligt Europakonventionen. Ett annat sådant – inte
mindre intrikat – är det nedan kort refererade avgörandet från Arbetsdomstolen, AD
2015 nr 70. Dessa avgöranden är exempel från en förändrad spelplan för
rättstillämpningen som det kan komma att dröja väldigt lång tid innan vi är mogna att
2
i alla led hantera. Krav på kunskaper i konstitutionell rätt för advokater är möjligen ett
steg på vägen mot bättre förutsättningar för hanteringen av detta spel.
Med detta och ett även i övrigt synnerligen fullmatat julnummer – med bl.a. tre
avgöranden och ett förslag till avgörande från EU-domstolen rörande Sverige –
tackar Nyhetsbrevet för i år, önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt år, samt hoppas
på ett snart återseende nästa år.
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M.
Allmänna principer
Högsta förvaltningsdomstolen HFD har i beslut den 18 december 2015 i mål 312-15
uttalat att ett beslut om licensjakt efter varg måste få överklagas till domstol,
trots att det finns ett förbud mot överklagande av Naturvårdsverkets beslut
angående sådana frågor i 58 § 1 jaktförordningen. Föreningen Nordulv m.fl.
överklagade, trots den bestämmelsen, ett beslut om licensjakt efter varg under
januari och februari 2015 till förvaltningsrätten, som meddelade inhibition.
Kammarrätten undanröjde förvaltningsrättens beslut och uttalade att
förvaltningsrätten borde ha avvisat överklagandet med hänvisning till bestämmelsen.
HFD avslog begäran om förhandsavgörande med motiveringen att målet kan
avgöras med ledning av befintlig praxis. I sak uttalade HFD bl.a. att
livsmiljödirektivet 92/43/EEG enligt domen C-127/02 Waddenzee innebär att
miljöorganisationer kan göra gällande rättigheter baserade på livsmiljödirektivet,
vilket även är förenligt med den bärande tanken i svensk rätt att miljöorganisationer
genom sin talerätt ska företräda allmänna intressen. HFD uttalar vidare att det är
nödvändigt för dess ändamålsenliga verkan att livsmiljödirektivet kan åberopas av
enskilda inför domstol och att de nationella domstolarna kan pröva om nationell rätt
håller sig inom de gränser för skönsmässig bedömning som anges. Avsaknaden av
möjligheter för Naturvårdsverket, om överklagandeförbudet i 58 § 1
jaktförordningen skulle gälla, att begära förhandsavgörande från EU-domstolen
förstärkte HFD:s slutsats, som alltså var att den bestämmelsen var oförenlig med
EU-rätten.
Högsta domstolen har i beslut den 10 december 2015 i mål Ö 3996-13 beviljat
resning i ett mål där en person LB dömdes av tingsrätten för bl.a. skattebrott, men
frikändes från åtal för bl.a. grovt bedrägeri. Skattebrottet avsåg att han som
företrädare för ett aktiebolag hade lämnat oriktiga uppgifter om mervärdesskatt.
Åklagaren överklagade domen. Hovrätten dömde LB också för grovt bedrägeri och
bestämde påföljden till fängelse i 1 år och 8 månader. Högsta domstolen beviljade
med hänvisning till tidigare avgöranden angående ne bis in idem prövningstillstånd i
fråga om påföljd och satte ned fängelsestraffet till 1 år och 4 månader (NJA 2011 N
11, dvs. efter domen i målet Zolotuchin mot Ryssland). Skatteverket hade innan åtal
väcktes ansökt om att LB skulle åläggas betalningsansvar för bolagets skattetillägg.
RÅ ansökte om resning beträffande ansvar för skattebrott och påföljd. Högsta
domstolen beviljade resning och förordnade, med hänvisning till instansordningen
och trots att Högsta domstolen var den instans som sist dömt i målet, att hovrätten,
som sist dömt i skuldfrågan, skulle pröva det resta målet.
Kammarrätten i Stockholm har i beslut den 8 december 2015 i mål 6164-14 avslagit
en ansökan om resning avseende tidigare påförda skattetillägg. Kamarrätten
3
påpekade att Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen har funnit att det
svenska systemet får anses ha blivit oförenligt med förbudet mot dubbel lagföring
och dubbla straff i och med Europadomstolens Grand Chamber-avgörande i målet
Zolorukhin mot Ryssland den 10 februari 2009 (se HFD 2014 ref. 35 och NJA 2013 s.
746). Grund för resning ansågs föreligga när ett förfarande som inletts i strid med
förbudet avslutats efter detta datum. Ingen handläggning avseende skattetilläggen
eller brottmålet rörande samma oriktiga uppgifter hade i aktuellt mål skett efter den
10 februari 2009. Kammarrätten noterade emellertid att uttalanden i
Europadomstolens dom Lucky Dev mot Sverige den 27 november 2014 skulle kunna
tolkas som att den nationella praxis som slagit fast att brytpunkten for när resning
kan beviljas är Europadomstolens avgörande i Zolotukhin mot Ryssland kan behöva
omprövas (varvid kammarrätten hänvisade till ett uttalande från Clarence Crafoord i
Dagens Juridik den 20 februari 2015). Kammarrätten ansåg dock bakgrund att
Europadomstolens uttalanden i Lucky Dev mot Sverige inte kan läggas till grund för
att frångå Högsta förvaltningsdomstolens och Högsta domstolens praxis. Den
avgörande tidpunkten ska alltså enligt kammarrätten alltjämt anses vara Zolotukhinavgörandet den 10 februari 2009.
Avgörandet har kommenterats av sagde Clarence Crafoord, se
http://www.dagensjuridik.se/2015/12/debatt-analys-clarence-crafoordeuropadomstolen?utm_source=apsis&utm_medium=email&utm_campaign=unspecifi
ed
Arbetsrätt
Arbetsdomstolen har i dom den 25 november 2015 i mål AD 2015 nr 70 prövat en
tvist om giltigheten av kollektivavtal som ett fackförbund träffat med ett rederi efter att
ha tillgripit stridsåtgärder för att förmå rederiet att teckna avtalet. Frågan var bl.a. om
de krav som förbunden ställde för att avsluta stridsåtgärderna var för långtgående för
att stridsåtgärderna ska vara tillåtna enligt EU-rätten. AD besvarade frågan jakande.
Att förbunden vidtog stridsåtgärder, som hindrade Fonnships utövande av fri rörlighet
för sjötransporttjänster, och därvid krävde kollektivavtal med sådana lönevillkor stod
därför i strid med fördragets regler om fri rörlighet för tjänster.
Avgörandet kommer att behandlas vid ett öppet och kostnadsfritt seminarium:
Kollektivavtal var oskäligt enligt EU-rätten – vad innebär AD:s dom? måndagen den
18 januari kl. 15.00 – 17.00, Rum Bergsmannen, Aula Magna, Stockholms
universitet.
EU-DOMSTOLEN
Avgöranden rörande Sverige
1- I flertalet av EU:s medlemsstater beaktas skattebetalares skatteförmåga genom
att det ges möjlighet till avdrag. Enligt svensk lagstiftning medges som huvudregel
emellertid inte avdrag för dem som är bosatta utomlands. De beskattas istället
genom en särskild skatt enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för
utomlands bosatta (”SINK”). Sedan EG-domstolen, genom dom den 1 juli 2004 i
målet C-169/03, Wallentin, hade klargjort att källstaten behövde medge avdrag i
vissa situationer, blev det uppenbart att SINK:s brist på avdragsmöjligheter var
oförenligt med EG-rätten. EG-domstolen hade nämligen uttalat följande i domslutet:
”Artikel 39 EG utgör hinder för att det i lagstiftningen i en medlemsstat föreskrivs att
fysiska personer som inte anses vara skatterättsligt bosatta i den medlemsstaten,
4
men som uppbär inkomst från arbete där, beskattas genom en källskatt så beskaffad
att grundavdrag eller andra avdrag avseende personliga förhållanden inte medges,
medan de i landet bosatta har rätt till sådana avdrag vid ordinarie taxering till
inkomstskatt för all inkomst de i medlemsstaten och utomlands förvärvat, när de
personer som inte är bosatta i den stat där beskattningen sker, i bosättningsstaten
endast har uppburit medel som till sin natur inte inkomstbeskattas.” - För att få SINK
förenlig med EG-rätten införde den svenske lagstiftaren därför en valmöjlighet
för utomlands bosatta att beskattas enligt Inkomstskattelagen (1999:1229) (”IL”)
istället för SINK. EG/EU-rättens krav ansågs av den svenske lagstiftaren vara att
skattebetalare utomlands inte fick en totalt sett högre beskattning än inhemska
skattebetalare. Lösningen var därför att låta skattebetalaren själv välja det alternativ
som var mest fördelaktigt för denne. - Högsta förvaltningsdomstolen (”HFD”)
begärde i december 2013 förhandsavgörande i sitt mål 4651-12, Skatteverket mot
Hilkka Hirvonen. HFD:s begäran i det nya målet (EU-domstolens mål C‑632/13)
avsåg tolkning av artikel 45 FEUF. Målet gäller Skatteverkets beslut att inte bevilja
Hirvonen skatteförmåner vid inkomstbeskattningen för år 2005. - EU-domstolen
uppfattade HFD:s tolkningsfråga så att den rörde huruvida det utgör
diskriminering i strid med artikel 21 FEUF om en lagstiftning nekar utomlands
bosatta skattskyldiga – som får merparten av sina inkomster från källstaten och som
har valt systemet med källskatt – samma avdragsmöjligheter avseende personliga
förhållanden som de som medges skattskyldiga bosatta i landet i det ordinarie
förfarandet för fastställande av skatteunderlaget. Tolkningsfrågan avsåg således om
den svenska lagstiftningen begränsar den fria rörligheten. EU-domstolen slår efter
omfattande motivering i sin dom 2015-11-19 i målet C‑632/13 fast följande i sitt
domslut: ”Det utgör inte diskriminering i strid med artikel 21 FEUF att utomlands
bosatta skattskyldiga – som får merparten av sina inkomster från källstaten och som
har valt systemet med källskatt – vid inkomstbeskattningen inte medges samma
avdragsmöjligheter avseende personliga förhållanden som de som medges
skattskyldiga bosatta i landet inom ramen för systemet med ordinarie inkomstskatt,
då den sammanlagda skattebelastningen för utomlands bosatta skattskyldiga inte är
högre än för skattskyldiga bosatta i landet och personer som likställs med dessa och
som befinner sig i en jämförbar situation.”
2 - Mål C‑455/15 PPU gällde tolkning av förordning (EG) nr 2201/2003 om
domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i
äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Begäran hade framställts av
Varbergs tingsrätt i ett mål mellan P, som är bosatt i Sverige, och Q, som är bosatt i
Litauen, angående vårdnaden om deras barn. Tingsrätten hade ställt en fråga för att
få klarhet i om artikel 23 a i förordningen ska tolkas så, att en domstol i en
medlemsstat, vilken anser sig vara behörig att besluta om vårdnaden av ett barn,
enligt denna bestämmelse har rätt att vägra att erkänna ett avgörande från en
domstol i en annan medlemsstat som har beslutat om vårdnaden av detta barn. EUdomstolen gav i dom 2015-11-19 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln ska
tolkas så, att när det, med hänsyn tagen till barnets bästa, inte föreligger ett
uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande
betydelse i rättsordningen i en medlemsstat eller av en rättighet som anses vara en
grundläggande rättighet i denna rättsordning, har en domstol i den
medlemsstaten, vilken anser sig vara behörig att besluta om vårdnaden av ett
barn, inte enligt denna bestämmelse rätt att vägra att erkänna ett avgörande
5
från en domstol i en annan medlemsstat som har beslutat om vårdnaden av
detta barn.
3 - För att förbättra den fria rörligheten för biocidprodukter inom EU och för att
samtidigt säkerställa en hög skyddsnivå för hälsa och miljö antog EU förordning
(EU) nr 528/2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av
biocidprodukter. I denna förordning anges de ämnen som i princip inte får
godkännas. Bland dessa återfinns till exempel de verksamma ämnen som anses
ha hormonstörande egenskaper som kan ha skadliga effekter. Enligt
förordningen skulle kommissionen senast den 13 december 2013 anta delegerade
akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för att fastställa hormonstörande
egenskaper.
Sverige väckte i juli 2014 passivitetstalan hos Tribunalen i syfte att få det
fastställt att kommissionen hade brutit mot förordningen genom att underlåta att anta
sådana akter.
Tribunalen konstaterar i sin dom 2015-12-16 (mål T-521/14) först att det av
förordningen tydligt framgår att det förelåg en klar, precis och ovillkorlig skyldighet för
kommissionen att anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier
för att fastställa hormonstörande egenskaper, och att detta skulle ske senast den 13
december 2013. Kommissionen har emellertid inte antagit sådana akter. Eftersom
förordningens lydelse är helt klar och inte ger upphov till tvetydighet, finns det ingen
anledning att tolka skyldigheten mot bakgrund av dess sammanhang eller ändamål.
Tribunalen anför vidare att lagstiftaren, efter det att förordningen antogs, inte genom
någon bindande författningstext har ändrat eller upphävt slutdatumet för antagande
av de delegerade akterna. Kommissionen har inte heller föreslagit för lagstiftaren att
denna ska ändra förordningen för att senarelägga detta datum. Tribunalen anger
vidare att kommissionen inte med framgång kan stödja sig på det faktum att de
vetenskapliga kriterier som den hade föreslagit bemöttes med kritik, under sommaren
2013, enligt vilken kritik dessa kriterier var ovetenskapliga, och att genomförandet av
kriterierna skulle ha en inverkan på den inre marknaden. Förekomsten av denna
kritik påverkar inte det faktum att det förelåg skyldighet för kommissionen att senast
den 13 december 2013 vidta åtgärder genom att anta de delegerade akter som
avses i förordningen. Förordningen ger uttryck för den av lagstiftaren önskade
balansen mellan förbättringen av den inre marknadens funktion genom
harmonisering av reglerna för tillhandahållande på marknaden och användning av
biocidprodukter, å ena sidan, och säkerställandet av en hög skyddsnivå både för
människors och djurs hälsa och för miljön, å andra sidan. Kommissionen får inte
ifrågasätta denna balans vid genomförandet av de befogenheter som delegerats till
den av lagstiftaren. Det förhållandet att förordningen även syftar till att förbättra den
inre marknadens funktion kan, under dessa omständigheter, inte i något fall i sig
påverka den klara, precisa och ovillkorliga skyldighet som förelåg för kommissionen
att anta delegerade akter eller tillåta kommissionen att undandra sig denna
skyldighet. Vad beträffar kommissionens påstående att det var nödvändigt att göra
en konsekvensanalys för att utvärdera konsekvenserna av olika tänkbara alternativ,
konstaterar tribunalen att det inte finns någon bestämmelse i förordningen som
kräver en sådan konsekvensanalys. Även om det antogs att kommissionen var
skyldig göra en sådan konsekvensanalys, skulle den, i avsaknad av bestämmelser
med en sådan innebörd, ändå inte befrias från skyldigheten att iaktta det datum som
fastställts för att anta de delegerade akterna. Tribunalen drar följaktligen slutsatsen
att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter.
6
Tribunalens domslut har i sak följande lydelse: Kommissionen har underlåtit att
uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.3 första stycket i förordning (EU)
nr 528/2012 genom att inte anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga
kriterier för att fastställa hormonstörande egenskaper.
Förslag till avgöranden rörande Sverige
I april 2013 dömde Hovrätten över Skåne och Blekinge Anders Rantén för
försvårande av miljökontroll i enlighet med miljöbalken. Anders Rantén hade
inte, anmält till Kemikalieinspektionen att företaget Canadian Oil Company
Sweden AB hade importerat 392 ton kemiska produkter till Sverige under 2009.
Rantén var ansvarig för införseln och dömdes därför till 60 dagsböter à 100 kronor.
Hovrätten dömde också företaget att betala företagsbot på 200 000 kronor.
Företaget hade emellertid infört kemikalierna i enlighet med föreskriven
registreringsskyldighet. Rantén och företaget överklagade hovrättens dom till Högsta
domstolen (”HD”), som med följande frågor beslöt att begära förhandsavgörande:
1. Strider det mot förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering,
godkännande och begränsning av kemikalier (”Reachförordningen”) att den som
yrkesmässigt för in en kemisk produkt – för vilken registreringsskyldighet föreligger
enligt Reachförordningen – till Sverige enligt svenska bestämmelser ska anmäla det
till Kemikalieinspektionen för registrering i det svenska produktregistret?
2. Om svaret på fråga 1 är nej, strider den svenska anmälningsskyldigheten mot
artikel 34 FEUF med beaktande av undantagen i artikel 36?
Generaladvokaten har i sitt 2015-12-10 lämnade förslag till avgörande (mål
C-472/14) påpekat att det förekommer viss överlappning mellan det nationella
anmälnings- och registreringskravet och Reachförordningens anmälnings- och
registreringskrav. HD har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i om det
sistnämnda kravet ger medlemsstaterna utrymme att uppställa ytterligare krav på
anmälning och registrering av kemiska produkter. Tolkningsfrågan avser
huvudsakligen införsel av kemiska produkter till Sverige. Samma fråga blir dock
också aktuell i fråga om tillverkning av kemiska produkter i Sverige. Både införsel
och tillverkning omfattas av de extra anmälningskrav som är föremål för
bedömning i det nationella målet. Följaktligen kan hennes bedömning i den första
frågan även tillämpas på tillverkning av kemiska produkter. Den andra frågan gäller
dock särskilt förhållandet att kravet att kemiska produkter ska anmälas för
registrering i det svenska produktregistret kan utgöra hinder för den fria rörligheten
för varor i den mån det är tillämpligt på kemiska produkter som förs in till Sverige från
andra medlemsstater. Det är också klarlagt att de böter som Rantén och företaget
har ålagts att erlägga endast ska fastställas i HD om anmälnings- och
registreringskraven är förenliga med Reachförordningen samt artiklarna 34 FEUF
och 36 FEUF.
Generaladvokaten föreslår att EU-domstolen besvarar de frågor som HD har
framställt på följande sätt: Artikel 128 i Reachförordningen samt artiklarna 34 FEUF
och 36 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att medlemsstaterna antar
sådana bestämmelser – som bestämmelserna i den nationella lagstiftning som är i
fråga i det nationella målet – som kräver att den som årligen yrkesmässigt inför en
viss mängd av en kemisk produkt till medlemsstaten ska anmäla införseln till en
offentlig myndighet för registrering i ett register över kemiska produkter i syfte att
skydda miljön och människors hälsa.
7
Institutionell rätt och allmänna principer
Tribunalens dom i de förenade målen T-424/14 och T-425/14, ClientEarth mot
kommissionen, gällde tillgång till handlingar. ClientEarth är en icke-vinstdrivande
organisation med säte i London, vars syfte är att skydda miljön. Den begärde år 2014
hos kommissionen att få tillgång till två konsekvensanalyser rörande EU:s
miljöpolitik. Kommissionen beslöt att vägra utlämnande med hänvisning till att
sådana analyser är avsedda att vara hjälp vid förberedelserna inför
lagstiftningsinitiativ samt att utlämnande av sådana handlingar skulle kunna
undergräva beslutsprocesserna. ClientEarth väckte då talan hos tribunalen med
yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut.
Tribunalen slår i sin dom 2015-11-13 fast att kommissionen hade rätt att vägra att
ge tillgång till de begärda handlingarna. Tribunalen konstaterar att kommissionen inte
gjort någon konkret och individuell prövning av handlingarna. Tribunalen finner
emellertid att kommissionen i samband med förberedelse och utveckling av politiska
förslag behöver handlingsutrymme och oberoende för att tillgodose behovet av att
bevara atmosfären av förtroende under diskussionerna. Tribunalen konstaterar också
att ClientEarth inte har lyckats styrka något som helst övervägande allmänintresse av
att de begärda handlingarna ska lämnas ut. Tribunalen beaktar vidare risken för yttre
påtryckningar som kan påverka genomförandet av de pågående diskussionerna och
förhandlingarna. Tribunalen drar slutsatsen att kommissionen hade rätt att anta utan att genomföra en konkret och individuell prövning av var och en av handlingarna
i samband med en konsekvensanalys - att utlämnandet av dessa handlingar i princip
skulle allvarligt undergräva dess beslutsfattande för att utveckla politiska förslag. I
domslutet ogillar tribunalen ClientEarths talan i båda målen. ClientEarth ska bära
sina egna rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för
kommissionen.
Processrätt
Mål C‑223/14 gällde tolkning av förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i
medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och
ärenden av civil eller kommersiell natur. Begäran om förhandsavgörande hade
framställts i ett ärende vid en Förstainstansdomstol i Las Palmas de Gran Canaria.
Målet gäller ett överklagande, ingett av det spanska bolaget Tecom Mican SL av ett
beslut som meddelats av justitiesekreteraren vid den domstolen. I beslutet hade
denne förklarat att det inte var möjligt att - utanför en rättsprocess - delge det
tyska bolaget MAN Diesel & Turbo SE en betalningsuppmaning.
Förstainstansdomstolen ville med den första och den andra frågan få klarhet i om,
och i förekommande fall på vilka villkor, artikel 16 i förordningen nr 1393/2007 ska
tolkas så, att begreppet ”annan handling än rättegångshandling” i den artikeln
inbegriper en privat upprättad handling som inte har upprättats eller bestyrkts av en
myndighet eller en tjänsteman. Den ville med sin tredje fråga få klarhet i om
förordningen ska tolkas så, att det är tillåtet att delge en annan handling än en
rättegångshandling på de sätt som föreskrivs i förordningen, även när handlingen
redan har delgetts en första gång genom ett annat översändandesätt. Den ville
slutligen med sin fjärde fråga få klarhet i om artikel 16 i förordningen ska tolkas så,
att det vid tillämpningen av den artikeln finns anledning att i varje enskilt fall
kontrollera att delgivningen av en annan handling än en rättegångshandling har
gränsöverskridande inverkan och är nödvändig för att den inre marknaden ska
fungera väl.
8
EU-domstolen gav i dom 2015-11-11 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 16 i förordning (EG) nr 1393/2007 ska tolkas så, att begreppet ”annan
handling än rättegångshandling” i den artikeln inbegriper inte enbart handlingar som
upprättats eller bestyrkts av en myndighet eller tjänsteman, utan även privat
upprättade handlingar, vilkas formella översändande till handlingens i utlandet
bosatta adressat är nödvändigt för att utöva, bevisa eller tillvarata en rättighet eller ett
juridiskt anspråk av civil eller kommersiell natur.
2) Förordning (EG) nr 1393/2007 ska tolkas så, att det är tillåtet att delge en annan
handling än en rättegångshandling i enlighet med de sätt som inrättas genom
förordningen, även när sökanden redan har genomfört en första delgivning av
handlingen genom ett översändandesätt som inte är föreskrivet i förordningen eller
genom ett annat av de översändandesätt som inrättas genom förordningen.
3) Artikel 16 i förordning (EG) nr 1393/2007 ska tolkas så, att det inte finns anledning
att i varje enskilt fall kontrollera att delgivningen av en annan handling än en
rättegångshandling har gränsöverskridande inverkan och är nödvändig för att den
inre marknaden ska fungera väl, när rekvisiten för att tillämpa den artikeln är
uppfyllda.
Skatterätt
Mål C‑595/13 gällde tolkning av rådets sjätte direktiv 77/388/EEG som gäller
mervärdesskatt. Begäran hade framställts av Hoge Raad der Nederlanden i ett
mål mellan Statssekreteraren i finansministeriet och Fiscale Eenheid X NV cs
rörande ett omprövningsbeslut avseende mervärdesskatt för år 1996. Hoge Raad
ville ha klarhet i om artikel 13 B d.6 i sjätte direktivet ska tolkas så, att
investeringsbolag - i vilka kapitalet sammanförs från fler än en investerare för att
köpa, äga, förvalta och sälja fastigheter i syfte att uppnå en vinst som ska delas ut till
samtliga andelsägare i form av utdelning, varvid de sistnämnda även bereds vinning
genom att deras andelar ökar i värde - ska anses utgöra en ”särskild
investeringsfond” i den mening som avses i bestämmelsen. Hoge Raad ville också
ha klarhet i om artikel 13 B d.6 i sjätte direktivet ska tolkas så, att begreppet
förvaltning i den bestämmelsen även avser den faktiska förvaltningen av
fastigheterna i en särskild investeringsfond, som har överlåtits till tredje man.
EU-domstolen gav i dom 2015-12-09 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikeln ska tolkas så, att investeringsbolag, i vilka kapitalet sammanförs från flera
investerare som står risken vid förvaltningen av de tillgångar som samlats i bolaget
för att köpa, äga, förvalta och sälja fastigheter i syfte att uppnå en vinst som ska
delas ut till samtliga andelsägare i form av utdelning, varvid andelsägarna även
bereds vinning genom att deras andelar ökar i värde, kan anses utgöra ”särskilda
investeringsfonder” i den mening som avses i bestämmelsen, under förutsättning att
den berörda medlemsstaten underkastat dessa bolag en särskild statlig tillsyn.
2) Artikeln ska tolkas så, att begreppet förvaltning i bestämmelsen inte avser den
faktiska förvaltningen av fastigheterna i en särskild investeringsfond.
Konkurrensrätt och statligt stöd
Mål C‑345/14 gällde tolkning av artikel 101.1 FEUF. Begäran om
förhandsavgörande hade framställts av Högsta domstolen i Lettland i ett mål mellan
SIA Maxima Latvija, en lettisk aktör inom detaljhandel för huvudsakligen dagligvaror
som driver stormarknader, och Konkurrensrådet. Målet gäller den
konkurrensskadeavgift som konkurrensrådet har påfört Maxima Latvija för att med
9
köpcentra ha ingått ett antal kommersiella hyresavtal som innehåller en klausul
med konkurrensbegränsande syfte. Högsta domstolen ville ha svar på fråga om
artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att blotta omständigheten att ett kommersiellt
hyresavtal om uthyrning av en stormarknad i ett köpcentrum innehåller en klausul
som ger hyresgästen rätt att motsätta sig hyresvärdens uthyrning av affärslokaler i
detta köpcentrum till andra hyresgäster, medför att avtalet syftar till att begränsa
konkurrensen i den mening som avses i bestämmelsen. Högsta domstolen ville
också ha klarhet i under vilka omständigheter kommersiella hyresavtal kan anses
utgöra avtal som har ”till resultat” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen i
den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. EU-domstolen gav i dom 2015- 11-26
sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att blotta omständigheten att ett
kommersiellt hyresavtal om uthyrning av en stormarknad i ett köpcentrum
innehåller en klausul som ger hyresgästen rätt att motsätta sig hyresvärdens
uthyrning av affärslokaler i detta köpcentrum till andra hyresgäster, inte medför att
avtalet syftar till att begränsa konkurrensen i den mening som avses i
bestämmelsen.
2) Kommersiella hyresavtal som de i det nationella målet kan anses utgöra avtal
som har ”till resultat” att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen i den
mening som avses i artikel 101.1 FEUF, om det – efter en ingående analys av det
ekonomiska och juridiska sammanhang i vilket avtalen ingår och av särdragen på
marknaden – konstateras att de i väsentlig mån bidrar till en eventuell avskärmning
av den marknaden. Frågan om i vilken grad varje avtal bidrar till denna avskärmning
beror bland annat på avtalskontrahenternas ställning på marknaden och avtalets
löptid.
Inre marknaden
Mål C‑115/14 gällde tolkning av artikel 56 FEUF, jämförd med direktiv 96/71/EG
om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster
och av direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig
upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Begäran hade framställts
av tysk domstol i ett mål mellan RegioPost GmbH & Co. KG och staden Landau i
Pfalz, Tyskland. Målet rör skyldigheten, som åläggs anbudsgivare och deras
underleverantörer inom ramen för en offentlig upphandling avseende posttjänster i
denna stad, att åta sig att betala en minimilön till den personal som utför de
tjänster som avses i upphandlingen. Den tyska domstolen ville ha svar på fråga
om artikel 26 i direktiv 2004/18 utgör hinder för en regional lagstiftning som ålägger
anbudsgivare och deras underleverantörer att genom en skriftlig förklaring som ska
bifogas deras anbud åta sig att betala de arbetstagare som utför de tjänster som
omfattas av det offentliga kontraktet en minimilön som fastställts i denna lagstiftning.
Den tyska domstolen ville vidare ha svar på om artikel 26 i direktiv 2004/18 utgör
hinder för en regional lagstiftning i en medlemsstat som föreskriver att anbudsgivare
och deras underleverantörer ska uteslutas från att delta i ett offentligt
upphandlingsförfarande om de vägrar att i en skriftlig förklaring som ska bifogas
deras anbud åta sig att betala de arbetstagare som utför de tjänster som omfattas av
det offentliga kontraktet en minimilön som fastställts i denna lagstiftning.
EU-domstolen gav i dom 2015-11-17 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 26 i direktiv 2004/18/EG utgör inte hinder för en sådan regional lagstiftning i
en medlemsstat som är i fråga i det nationella målet och som ålägger anbudsgivare
och deras underleverantörer att genom en skriftlig förklaring som ska bifogas deras
10
anbud åta sig att betala de arbetstagare som ska utföra de tjänster som omfattas av
det offentliga kontraktet en minimilön som fastställts i denna lagstiftning.
2) Artikel 26 i direktiv 2004/18 utgör inte hinder för en sådan regional lagstiftning i en
medlemsstat som är i fråga i det nationella målet och som föreskriver att
anbudsgivare och deras underleverantörer ska uteslutas från att delta i ett offentligt
upphandlingsförfarande om de vägrar att i en skriftlig förklaring som ska bifogas
deras anbud åta sig att betala de arbetstagare som ska utföra de tjänster som
omfattas av det offentliga kontraktet en minimilön som fastställts i denna lagstiftning.
Övriga rättsområden
Mål C‑422/14 gällde tolkning av artikel 1 i direktiv 98/59/EG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar. Begäran hade
framställts av spansk domstol i ett mål mellan Cristian Pujante Rivera och hans
arbetsgivare, Gestora Clubs Dir SL och Fondo de Garantía Salarial
(lönegarantifond). Målet gäller om uppsägningen av honom var lagenlig. Den
spanska domstolen ville ha klarhet i om artikel 1.1 första stycket a i direktivet ska
tolkas på så sätt att arbetstagare som har ett anställningsavtal som gäller för
begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter ska anses vara arbetstagare som
”normalt” sysselsätts, i den mening som avses i den bestämmelsen, på
arbetsplatsen. Den spanska domstolen ville vidare ha klarhet i om - för att slå fast att
en kollektiv uppsägning föreligger i den mening som avses i artikel 1.1 första
stycket a i direktivet 98/59, vilket medför att det direktivet är tillämpligt - det villkor
som anges i den bestämmelsens andra stycke, nämligen ”om antalet uppgår till
minst fem” ska tolkas så, att det endast avser uppsägningar eller att det även
omfattar upphörande av anställningsavtal som jämställs med uppsägning. Den
spanska domstolen ville slutligen också ha klarhet i om direktivet ska tolkas så, att
den omständigheten att en arbetsgivare, ensidigt och till arbetstagarens nackdel,
genomför en betydande förändring av väsentliga delar av anställningsavtalet av
skäl som inte är hänförliga till arbetstagaren personligen omfattas av begreppet
uppsägning enligt artikel 1.1 första stycket a i direktivet eller utgör ett upphörande
av anställningsavtalet som kan jämställas med en uppsägning i den mening som
avses i artikel 1.1 andra stycket i direktivet. – EU-domstolen gav i dom 2015-11-11
sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 1.1 första stycket a i direktiv 98/59/EG ska tolkas så, att arbetstagare som
har ett anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter
ska anses vara arbetstagare som ”normalt” sysselsätts, i den mening som avses i
den bestämmelsen, på den aktuella arbetsplatsen.
2) För att slå fast att en ”kollektiv uppsägning” föreligger i den mening som avses i
artikel 1.1 första stycket a i direktivet, vilket medför att det direktivet är tillämpligt, ska
det villkor som anges i den bestämmelsens andra stycke, nämligen ”om antalet
uppgår till minst fem”, tolkas på så sätt att det inte avser upphörande av
anställningsavtal som jämställs med uppsägning, utan endast uppsägningar i strikt
betydelse.
3) Direktivet ska tolkas på så sätt att den omständigheten att en arbetsgivare,
ensidigt och till arbetstagarens nackdel, genomför en betydande förändring av
väsentliga delar av anställningsavtalet av skäl som inte är hänförliga till
arbetstagaren personligen omfattas av begreppet ”uppsägning” enligt artikel 1.1
första stycket a i direktivet.
11
Mål C‑572/13 gällde tolkning av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa
aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.
Begäran om förhandsavgörande hade framställts av belgisk domstol i ett mål mellan
Hewlett-Packard Belgium SPRL och Reprobel SCRL. Målet gäller de belopp
Reprobel SCRL krävt att Hewlett-Packard SPRL ska betala som rimlig
kompensation för undantagen från mångfaldiganderätten. Den belgiska
domstolen ville ha klarhet i om artikel 5.2 a och b i direktivet ska tolkas så, att det
beträffande begreppet rimlig kompensation däri ska göras en åtskillnad beroende på
om det är vilken användare som helst som utför mångfaldigande på papper eller
varje annat liknande medium med någon form av fotografisk teknik eller genom
någon annan process med liknande resultat, eller om sådant mångfaldigande utförs
av en fysisk person för privat bruk och varken direkt eller indirekt i kommersiellt syfte.
Den ville vidare ha klarhet i om artikel 5.2 a och b i direktivet utgör hinder för nationell
lagstiftning som ger medlemsstaterna rätt att tilldela förläggare av verk som
skapats av upphovsmännen en del av den rimliga kompensation som tillkommer
rättsinnehavare, utan att förläggarna har någon som helst skyldighet att, ens indirekt,
låta en del av kompensationen som upphovsmännen har gått miste om att komma
dem till godo. Den ville också ha klarhet i om artikel 5.2 a och b i direktivet utgör
hinder för nationell lagstiftning, som inför ett icke-differentierat system för
uppbörd av rimlig kompensation som även omfattar kopiering av notblad och
intrångsgörande mångfaldigande från olagliga källor. Den ville slutligen också ha
klarhet i om artikel 5.2 a och b i direktivet utgör hinder för nationell lagstiftning, vilken
för finansieringen av den rimliga kompensationen till rättsinnehavarna kombinerar
två sorters ersättning, nämligen dels en schablonersättning som ska betalas före
mångfaldigandet av tillverkare, importörer och gemenskapsinterna förvärvare av
apparater som möjliggör kopiering av skyddade verk vid utsläppande på den
nationella marknaden av dessa apparater, och vars belopp enbart beräknas utifrån
den hastighet med vilken dessa kan utföra mångfaldigandena, dels en proportionell
ersättning, som betalas efter mångfaldigandet och som enbart fastställs genom ett
enhetligt pris som ska multipliceras med det antal exemplar som framställts som
varierar beroende på om den ersättningsskyldige har samarbetat vid uppbörden av
denna ersättning som ska betalas av de fysiska eller juridiska personer som
mångfaldigar verk.
EU-domstolen gav i dom 2015- 11-12 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 5.2 a och b i direktiv 2001/29/EG ska tolkas så, att det beträffande
begreppet rimlig kompensation däri ska göras en åtskillnad beroende på om det är
vilken användare som helst som utför mångfaldigandet på papper eller varje annat
liknande medium med någon form av fotografisk teknik eller genom någon annan
process med liknande resultat, eller om sådant mångfaldigande utförs av en fysisk
person för privat bruk och varken direkt eller indirekt i kommersiellt syfte.
2) Artikeln utgör hinder för en nationell lagstiftning, som ger medlemsstaten rätt att
tilldela förläggare av verk som skapats av upphovsmännen en del av den rimliga
kompensation som tillkommer rättsinnehavare, utan att förläggarna har någon
skyldighet att, ens indirekt, låta den del av kompensationen som upphovsmännen har
gått miste om komma dem till godo.
3) Artikeln utgör i princip hinder för nationell lagstiftning, som inför ett ickedifferentierat system för uppbörd av rimlig kompensation som även omfattar
kopiering av notblad, och nämnda bestämmelser utgör hinder för en sådan
lagstiftning, som inför ett icke-differentierat system för uppbörd av rimlig
12
kompensation som även omfattar intrångsgörande mångfaldigande från olagliga
källor.
4) Artikeln utgör hinder för nationell lagstiftning, som för finansieringen av den rimliga
kompensationen till rättsinnehavarna kombinerar två sorters ersättning, nämligen
dels en schablonersättning som ska betalas före mångfaldigandet av tillverkare,
importörer och gemenskapsinterna förvärvare av apparater som möjliggör
mångfaldigande av skyddade verk vid utsläppande på den nationella marknaden av
dessa apparater, dels en proportionell ersättning, som betalas efter mångfaldigandet
och som enbart fastställs genom ett enhetligt pris som ska multipliceras med det
antal exemplar som framställts och som ska betalas av de fysiska eller juridiska
personer som framställer dessa exemplar. Detta gäller i den mån som
– den schablonersättning som betalas på förhand beräknas enbart utifrån den
hastighet med vilken apparaten kan utföra mångfaldigandet,
– den proportionella ersättning som tas ut i efterhand varierar beroende på om den
ersättningsskyldige har samarbetat vid uppbörden av denna ersättning, och
– det kombinerade ersättningssystemet inte är försett med mekanismer, bland annat
för återbetalning, som medger en kompletterande tillämpning av kriterierna om
verklig skada och om schablonmässigt bestämd skada för olika kategorier av
användare.
Mål C‑325/14 gällde tolkning av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa
aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.
Begäran om förhandsavgörande hade framställts av belgisk domstol i ett mål mellan
SBS Belgium NV och den Belgiska föreningen för författare, kompositörer och
utgivare. Målet rör skyldigheten att betala en skälig ersättning för tv-program vilka
sänds med hjälp av en teknik som betecknas direktinjicering. Det är en process
i två steg där programbärande signaler sänds till distributörer via en privat ”punkt-tillpunkt”-förbindelse. På detta stadium kan inte allmänheten motta signalerna. Därefter
vidaresänder distributörerna signalerna till sina abonnenter så att dessa kan se
programmen i sina tv-apparater, eventuellt med hjälp av en dekoder som
distributören har tillhandahållit. Den belgiska domstolen ville ha klarhet i om
artikel 3.1 i direktivet ska tolkas så, att ett TV-företag genomför en överföring till
allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse när det sänder sina
programbärande signaler enbart till distributörer av signalerna utan att signalerna
under och på grund av denna sändning är tillgängliga för allmänheten, och
distributörerna därefter sänder signalerna vidare till sina respektive abonnenter så att
dessa kan titta på programmen.
EU-domstolen gav i dom 2015-11-19 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln ska
tolkas så att ett TV-företag inte genomför en överföring i den mening som avses i
denna bestämmelse, när det enbart sänder sina programbärande signaler till
distributörer av signalerna, utan att dessa signaler under och på grund av denna
sändning är tillgängliga för allmänheten och distributörerna därefter sänder
signalerna vidare till sina respektive abonnenter så att dessa kan titta på
programmen, såvida inte distributörernas medverkan enbart utgör ett rent tekniskt
medel, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.
Mål C-509/14 gällde tolkning av artikel 1.1 i direktiv 2001/23/EG om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares
rättigheter vid [övergång] av företag, verksamheter eller delar av företag eller
verksamheter. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av spansk domstol
13
i ett mål mellan å ena sidan Administrador de Infraestructuras Ferroviarias och – å
andra sidan - Luis Aira Pascual, Lönegarantifonden och Algeposa Terminales
Ferroviarios SL. Målet rör en kollektiv uppsägning av ekonomiska skäl som har
drabbat Luis Aira Pascual. Den spanska domstolen ville ha svar på fråga om artikel
1.1 i direktivet ska tolkas så, att tillämpningsområdet för direktivet omfattar ett fall där
ett offentligt företag, som ansvarar för ekonomisk verksamhet bestående i
hanteringen av intermodala transportenheter, medelst ett avtal om tillhandahållande
av allmännyttiga tjänster anförtror åt ett annat företag att bedriva verksamheten
genom att ställa nödvändig infrastruktur och anläggningar som de äger till det
sistnämnda företagets förfogande, och därefter beslutar att säga upp avtalet utan
att överta det sistnämnda företagets personal med motiveringen att det önskar att
i fortsättningen själv bedriva verksamheten med sin egen personal.
EU-domstolen gav i dom 2015-11-26 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln ska
tolkas så att tillämpningsområdet för direktivet omfattar ett fall där ett offentligt
företag, som ansvarar för ekonomisk verksamhet bestående i hanteringen av
intermodala transportenheter, medelst ett avtal om tillhandahållande av allmännyttiga
tjänster anförtror åt ett annat företag att bedriva verksamheten genom att ställa
nödvändig infrastruktur och anläggningar som de äger till det sistnämnda företagets
förfogande, och därefter beslutar att säga upp avtalet utan att överta det sistnämnda
företagets personal med motiveringen att det i fortsättningen självt önskar bedriva
verksamheten med sin egen personal.
Mål C‑166/14 gällde tolkning av direktiv 89/665/EEG om samordning av lagar
och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och
bygg- och anläggningsarbeten samt principerna om effektivitet och
likvärdighet. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av Högsta
förvaltningsdomstolen i Österrike i ett mål där företaget MedEval – Qualitäts-,
Leistungs- und Struktur Evaluierung im Gesundheitswesen GmbH hade överklagat
ett beslut av den Federala upphandlingsmyndigheten i Österrike. Genom beslutet
hade myndigheten avslagit företagets ansökan om fastställelse av att det
upphandlingsförfarande där Huvudorganisationen för österrikiska
socialförsäkringsorgan tilldelat Farmaceuternas allmänna lönefond ett kontrakt om
upprättande av ett elektroniskt system för läkemedelsförskrivning var olagligt. Högsta
förvaltningsdomstolen önskade få klarhet i om unionsrätten - särskilt principerna om
effektivitet och likvärdighet - utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att en
skadeståndstalan som grundar sig på en överträdelse av upphandlingslagstiftningen
måste föregås av en fastställelse av att upphandlingsförfarandet var
rättsstridigt på grund av att det inte föregåtts av ett offentliggörande av ett
meddelande om upphandling, och det för en sådan fastställelsetalan gäller en
preklusionsfrist om sex månader, som börjar löpa dagen efter tilldelningen av
kontraktet, oberoende av om den som ansöker om fastställelse hade möjlighet att
känna till rättsstridigheten av den upphandlande myndighetens beslut.
EU-domstolen gav i dom 2015- 11-26 sammanfattningsvis följande svar:
Unionsrätten - i synnerhet effektivitetsprincipen - utgör hinder mot nationell
lagstiftning som innebär att en skadeståndstalan som grundar sig på en
överträdelse av upphandlingslagstiftningen måste föregås av en fastställelse av att
upphandlingsförfarandet var rättsstridigt på grund av att det inte föregåtts av ett
offentliggörande av ett meddelande om upphandling, och att för en sådan
fastställelsetalan gäller en preklusionsfrist på sex månader, som börjar löpa dagen
efter tilldelningen av kontraktet, oberoende av om den som ansöker om fastställelse
14
hade möjlighet att känna till rättsstridigheten av den upphandlande myndighetens
beslut.
Mål C‑326/14 gällde tolkning av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande
tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät
och kommunikationstjänster. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av
Högsta domstolen i Österrike i ett mål mellan Föreningen för konsumentupplysning
och bolaget A1 Telekom Austria AG. Målet gäller påstått olagliga avtalsvillkor som
bolaget tillämpar i sina avtal med konsumenter. Högsta domstolen ville i
huvudsak få klarhet i om artikel 20.2 i direktivet ska tolkas så, att en justering av
priset för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller
kommunikationstjänster – som görs i enlighet med ett avtalsvillkor om
avgiftsjusteringar, vilket ingår i de allmänna avtalsvillkor som tillämpas av ett företag
som tillhandahåller dessa tjänster och i vilket det föreskrivs att dylika justeringar följer
utvecklingen av ett konsumentprisindex som fastställs av ett offentligt organ –
utgör ”ändringar i avtalsvillkoren” i den mening som avses i bestämmelsen, som ger
abonnenten rätten att häva sitt avtal utan påföljd. EU-domstolen gav i dom 2015-1126 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln ska tolkas så, att en justering av priset
för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster
– som görs i enlighet med ett avtalsvillkor om avgiftsjusteringar, vilket ingår i de
allmänna avtalsvillkor som tillämpas av ett företag som tillhandahåller dessa tjänster
och i vilket det föreskrivs att dylika justeringar följer utvecklingen av ett
konsumentprisindex som fastställs av ett offentligt organ – inte utgör en ”ändring i
avtalsvillkoren”, i den mening som avses i denna bestämmelse, som ger
abonnenten rätt att häva sitt avtal utan påföljd.
De västsahariska områdena i nordvästra Afrika, belägna mellan Marocko och
Mauretanien, koloniserades år 1912 av Spanien och införlivades med landet 1958.
Självständighetsrörelsen Polisario grundades år 1973. År 1976 beslöt Spanien att
överlämna besittningen till Marocko och Mauretanien. Med algeriskt och libyskt stöd
inledde Polisario därefter väpnad kamp mot Marocko.1979 avsade sig Mauretanien
alla anspråk på den tredjedel av området man behärskade, vilken då övertogs av
Marocko.
EU träffade genom ministerrådets beslut 2012/497/EU ett handelsavtal med
Marocko. Det gällde bl.a. jordbruks- och fiskeprodukter, inklusive produkter från det
av Marocko ockuperade Västsahara. Polisario väckte därefter talan hos Tribunalen
om ogiltigförklaring av rådets beslut. Marocko har hävdat att området är en del av
landet. EU har ännu inte erkänt Polisario som legitim representant för det
ockuperade området.
I sin dom 2015-12-10 finner Tribunalen (mål T-512/12) emellertid att Polisario enligt
artikel 263 fjärde stycket FEUF ska betraktas som en juridisk person, att
Polisario är direkt och personligen berörd av beslutet samt att den följaktligen
har talerätt. Tribunalen konstaterar vidare att EU inte har kunnat visa att invånarna i
det ockuperade området åtnjutit de fördelar som är kopplade till handelsavtalet.
Tribunalen upphäver därför ministerrådets beslut. / Utrikesministern Wallström
har därefter begärt EU-nämndens godkännande att överklaga Tribunalens dom.
Domen är inte översatt till svenska. /
15
NYA MÅL
Högsta domstolen har i dess mål T 3403-14 den 3 december 2015 beslutat om
inhämtande angående ett mål om intrång i gemenskapsvarumärke
Frågorna är:
1. Har det någon betydelse för innehavarens ensamrätt att han under en tid som
ligger inom fem år från registreringen inte har gjort verkligt bruk av
gemenskapsvarumärket i unionen för varor eller tjänster som registreringen
omfattar?
2. Om svaret på fråga 1 är ja, under vilka förutsättningar och på vilket sätt inverkar
förhållandet på ensamrätten?
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN
---
ÖVRIGT
Kommissionen antog den 11 november 2015 en ny genomförandeförordning (EU)
2015/1986 avseende standardformulär för offentliggörande av meddelanden
om offentlig upphandling. Den tidigare gällande förordningen (EU) nr 842/2011
upphör att gälla med verkan från och med den 18 april 2016.
Genomförandeförordningen innebär bland annat att standardformulären anpassas till
2014 års upphandlingsdirektiv. Ta del av genomförandeförordningen här.
2015-11-12 beslöts Dir. 2015:113 ”En samordnad alarmeringstjänst”. Utredaren
ska i fråga om lämnande förslag genomgående analysera deras förenlighet med
gällande rättsligt regelverk, särskilt det EG-rättsliga. Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/e238f95107624177b37fd3916b08a050/dir.2015113-en-samordnad-alarmeringstjanst
2015-11-17 fattades ett beslut om hur inkomsterna från det enhetliga
patentskyddet ska fördelas mellan EU-medlemsstaterna. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/11/ett-steg-narmare-ett-enhetligtpatentsystem-i-eu-efter-avgorande-beslut-om-arsavgiftsfordelning/
2015-11-18 bordlades prop. 2015/16:46 ” Ändring i reglerna om aggressiv
marknadsföring.” Syfte med förslagen är att åstadkomma överensstämmelse med
direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare
gentemot konsumenter på den inre marknaden. Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/2a22b4971164407a9ccdc44ae8b52656/andr
ing-i-reglerna-om-aggressiv-marknadsforing-prop.-20151646
2015-11-19 beslöts lagrådsremiss om ”Billigare utbyggnad av bredbandsnät”. I
remissen lämnas förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets
direktiv 2014/61/EU om åtgärder för att minska kostnaderna för utbyggnad av
höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/11/billigare-utbyggnadav-bredbandsnat/
2015-11-19 beslöts lagrådsremiss om ”Utlänningsdatalag”. Se härom:
16
http://www.regeringen.se/contentassets/6e8c910d8aed4b879d7380e060d48bf4/utlan
ningsdatalag
2015-11-23 beslöt lagrådsremiss om ” Genomförande av EU:s direktiv om
penningförfalskning.” Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/11/genomforande-aveus-direktiv-om-penningforfalskning/
2015-11-24 bordlades prop. 2015/16:51 ” Undantag från mervärdesskatt för vissa
posttjänster.” Förslagen föranleds av att Sverige den 21 april 2015 fälldes av EUdomstolen för överträdelse av EU-rätten genom att inte undanta vissa posttjänster
samt frimärken från skatteplikt. Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/c491d3f1e9c046db9b83247325cafd9b/unda
ntag-fran-mervardesskatt-for-vissa-posttjanster-prop.-20151651
2015-11-27 bordlades prop. 2015/16:57 ”Patent- och marknadsdomstol”. Se
härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/11/lagforslag-om-patent--ochmarknadsdomstol/
2015-11-27 beslöts Dir. 2015:116 ” Genomförande av sjöfolksdirektivet.” Se
härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/5e2d57d9d0334b6f9a15f07065da6c86/dir.2015116-genomforande-av-sjofolksdirektivet.pdf
2015-12-01 publicerades Ds 2015:57 ”En europeisk utredningsorder.”
Se härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/departementsserien-ochpromemorior/2015/12/ds-201557/
2015-12-01 publicerade finansdepartementet promemorian ”Tillsyn över
efterlevnaden av EU:s marknadsmissbruksförordning”. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/departementsserien-ochpromemorior/2015/12/tillsyn-over-efterlevnaden-av-eusmarknadsmissbruksforordning/
2015-12-01 bordlades prop. 2015/16:63: ”Skydd för geografisk information.” Se
härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/12/prop.-20151663/
2015-12-01 överlämnades Ds 2015:57 ”En europeisk utredningsorder”. Se
härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/12/en-europeisk-utredningsorder-ett-mer-effektivt-forfarande-for-bevisinhamtning-i-eu/
2015-12-03 beslöts lagrådsremiss rörande ” Ett särskilt straffansvar för resor i
terrorismsyfte.” Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/57c9eb21162a4dbf9ba808fd24e53b8b/ettsarskilt-straffansvar-for-resor-i-terrorismsyfte.pdf
2015-12-03 beslöts lagrådsremiss rörande ” Åtgärder för ökad folkhälsa på
tobaksområdet – genomförandet av EU:s tobaksproduktdirektiv.” I remissen
17
föreslås ändringar i tobakslagen (1993:581), vilka har till syfte att genomföra direktiv
2014/40/EU. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/12/insatser-for-minskad-rokning/
2015-12-03 beslöts lagrådsremiss rörande ”En fråga om konsumentskyddet vid
semesterboende.” Förslaget innebär att konsumenter som ingår en särskild typ av
avtal får ett något utökat konsumentskydd när rätten att säga upp avtalet stärks.
Denna ändring ska säkerställa att svensk rätt står i överensstämmelse med ett EUdirektiv på området. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/12/en-fraga-omkonsumentskyddet-vid-semesterboende/
2015-12-03 beslöts lagrådsremiss rörande ” Ett särskilt straffansvar för resor i
terrorismsyfte.” Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2015/12/ett-sarskiltstraffansvar-for-resor-i-terrorismsyfte/
EU:s inrikesministrar nådde 2015-12-03 en överenskommelse om att utbyta
information om flygpassagerare som misstänks för terroristbrott och annan
grov brottslighet. Det så kallade PNR-direktivet (passanger name records) har
förhandlats mellan medlemsländerna och EU-parlamentet sedan 2011. Se härom:
http://www.regeringen.se/artiklar/2015/12/rif-3-4-december/
2015-12-04 remitterades promemorian ” Ändringar i rennäringsförordningen
(1993:384).” Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/departementsserien-ochpromemorior/2015/12/andringar-i-rennaringsforordningen-1993384/
2015-12-07 bordlades prop. 2015/16:65 ” Utlänningsdatalag.” Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/12/prop.-20151665/
2015-12-08 överlämnades Ds 2015:29 ” Skärpta åtgärder mot missbruk av
tidsbegränsade anställningar”. Rapporten innehåller bl.a. en sammanställning av
EU-domstolens tolkning av det så kallade visstidsdirektivet, dvs. direktiv
1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete. Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/f49acf3d02224f5eafaa4bee76a39c81/skarpt
a-atgarder-mot-missbruk-av-tidsbegransade-anstallningar-ds-201529
2015-12-09 bordlades prop. 2015/16:67 ”Särskilda åtgärder vid allvarlig fara för
den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet”. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/12/prop.-20151667/
2015-12-10 beslöts Dir. 2015:133 ” Tilläggsdirektiv till ToR-utredningen.
Utredningen om trygghetssystemen och internationell rörlighet (S 2014:17).”
Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/ce4d295a8da542ae8bd4bba20f72b412/tillag
gsdirektiv-till-tor-utredningen.-utredningen-om-trygghetssystemen-och-internationellrorlighet-s-2014-17--dir-2015-133.pdf
18
2015-12-10 beslöts lagrådsremiss rörande ” Åtgärder mot missbruk av svenska
pass”. Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/68e6d39165ac470aba3b7cb1a8f007d8/atgar
der-mot-missbruk-av-svenska-pass.pdf