Guds Kristna Kyrkor
[096]
Skillnad i Lagen [096]
(Edition 2.0 19950318-19990614) Audio
Denna uppsats undersöker distinktionen och skillnaden mellan moralen och offerlagen. Skillnaden
utgör en del av grunden för handlingarna i Första Mosebok. Denna uppsats behandlar de bredare
aspekterna för Guds lag. De specifika distinktionerna som gjorts av reformatorer är uppräknade som
trosartiklarna från den Andra Helvetiska (Schweiziska, övers. anm) Konventionen vidare genom de
Trettionio Artiklarna för den Engelska Kyrkan av år 1571 och andra viktiga reformationsartiklar fram
till Metodisterna Religionsartiklar av år 1784. Uttalandena är betydelsefulla i sin egen rätt.
Christian Churches of God
PO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA
E-mail: [email protected]
(Copyright 1995, 1999 Wade Cox)
(Tr. A. Binder 2003)
Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar
eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas.
Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter
såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.
Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:
http://www.logon.org och http://www.ccg.org
Page 2
Skillnad i Lagen [096]
Skillnad i Lagen [096]
Vissa element av modern kristendom försöker
påstå att lagen är borttagen, genom att de läst fel i
Paulus Epistlar i Nya Testamentet. Detta
antagande är inte riktigt. Detta synsätt är format
av en missförståelse av vad som blivit eliminerat
genom Kristi offer och spikandet vid stauros,
pålen eller korset i Kolosserbrevet 2:14. Kristus
upphävde handskriften (cheirographon) i
föreskrifter som stod emot oss (eller, var i
motsats till oss; se Marshall’s Interlinear RSV)
som det kräver. Det togs bort för att spikas upp
på stauros.
Gud är
Rättfärdig(Esra 9:15)
Perfekt(Matt. 5:48)
Helig(3 Mos. 19:2)
God(Ps. 34:8)
Sanning(5 Mos. 32:4)
Gud är oföränderlig. Så är även Kristus
densamme igår, idag och i morgon (Heb. 13:8)
för han har fullkomligheten av den gudomliga
naturen (Kol. 1:19; 2:9). Lagen har de
essentiella kvalitéerna av Gud, och utgår från
hans rena natur, samt är skrivna i hjärtana på
de utvalda. Lagen är helt sann och god (Neh.
9:13). De utvalda är omskurna i hjärtat för att
de deltar i den gudomliga naturen (2 Pet. 1:4)
och strävar för att ha hela fullkomligheten
(pleroma) av Gud (Efes. 3:19) som Kristus
gjorde. Alla andra krävs hålla Guds lagar. De
straffas för att inte ändra (KJV), med andra ord
för att de inte håller lagen (RSV; Ps. 55:19).
Välsignade är de som vandrar i Herrens lag
(Ps. 119:1). Lagen fullbordas i oss som vandrar
enligt anden (Rom. 8:4). Det är inte lagens
åhörare som är de rättfärdiga, utan de som
lyder den (Rom. 2:13).
Hållandet av Guds bud är essentiell för
kärleken och kunskapen om Gud (1 Joh. 2:3,4;
3:22; 5:3;) och Kristus (Joh.14:15,21) och
motagandet och hållandet av den Helige Ande
(Joh. 14:21; 1 Joh. 3:24; Apg 5:32) och Guds
Vad är då denna handskrift? Vad togs bort
genom Kristi offer?
Det var definitivt inte Guds lag. Skillnaden som
gjordes av apostlarna visar att de bud som getts
av Gud var essentiella (se nedan). Cheirographon
är ett dokument om skuldfrihet. Genom
användandet av den grekiska dogmasin, är det ett
system av regleringar och föreskrifter som utgör
den Mosaiska lagen (från Efes. 2:15).
Förhållandet mellan Gud och Hans Lag är viktigt.
Hans lag är
Rättfärdighet(Ps. 119:172)
Perfekt(Ps. 19:7)
Helig(Rom. 7:12)
God(Rom. 7:12)
Sanning(Ps. 119:142)
välsignelse (Upp. 22:14).Brytandet eller
mildrandet eller lärandet om brytande eller
mildrande av buden förbjöds av Kristus (Matt.
5:19).
Matteus evangelium 5:19 19Den som upphäver ett
enda av buden, om så det allra minsta, och
undervisar människorna så, han skall räknas som
den minste i himmelriket. Men den som handlar och
undervisar efter dem skall räknas som stor i
himmelriket.
Faktum i frågan är att Paulus talade i texterna
om, inte bara två lagsamlingar, utan också om
ett tredje arbete som var försvunnet i ett antal
århundraden. Verket kallades av honom för
ergon nomou översatt som Lagens Verk, vilket
faktiskt var en annan text som var förlorat i
närmare tvåtusen år. Det återfanns bland
Dödahavsrullarna och undersöks i texten The
Works of the Law Text - or MMT (No. 104)
(Cox, CCG, 1995).
Paulus lärde ut att varken omskärelse eller
ickeomskärelse räknas som någontong, utan
bara behållandet och följandet av Guds bud (1
Kor. 7:19). Det är då inte troligt att han
motsäger
sig
i
Kolosserbrevet
eller
Skillnad i Lagen [096]
Galaterbrevet (t. ex. Gal. 3:10). Han talar
således om två lagsamlingar.
Lagen uppfylldes av Kristus vid Calvary och
därför var tvungen att vara av en typ som inte
ändrades för att uppfyllas. Den vanliga
skillnaden är den om Morallag och
Ceremoniell lag. Morallagen talas om som av
de Tio Budorden. Den så kallade Ceremoniella
Page 3
lagen refereras till som Moses Lag. Skillnaden
kommer att visas vara felaktig. Texten Works
of the Law visar ett huvudsakligt område av
missförståelse som förstör den antinomianska
inställningen
i
modern
kristendom.
Distinktionen blir mer tydlig av följande
jämförelse
Dekalogen var
Offerlagen eller den Ceremoniella Lagen var
1. Given av Gud genom Ängeln vid Sinai (2 Mos. 20: 1,22;
5 Mos. 4:12;13; 5:22);
2. Skriven av Yahovah (2 Mos. 31:18; 32:16);
3. På stentavlor (2 Mos. 24:12; 31:18);
4. Överräckt av Yahovah till Moses (2 Mos. 31:18)
5. Deponerad av Moses i arken (5 Mos. 10:5);
1. Uttalad av YHVH; nedtecknad av Moses (Ex. 24:3,4,12)
Given som tillägg till budorden (2 Mos. 24:12);
2. Skriven av Moses (2 Mos. 24:4; 5 Mos. 31:9);
3. I en bok (2 Mos. 24:4,7; 5 Mos. 31:24);
4. Överräckt av Moses till Leviterna (5 Mos. 31:25,26);
5. Deponerad av Leviterna vid sidan av arken (5 Mos.
31:26) där det var ett vittnesmål mot Israel.
6. Behandlar frågor om ceremoniell ritual (av dess
användning i 2 Mos., 3 Mos., 4 Mos., och 5 Mos.);
7. Föreskriver offer för synd (se 3 Mos.);
8. har ingen synd i sig eftersom den är borttagen (Efes.
2:15) och därför, där det inte finns någon lag, så finns det
ingen överträdelse (Rom. 4:15);
9. Apostlarna gav inga sådana bud (instruktioner eller
uppdrag; diesteilametha) om att hålla lagen (Apg. 15:24);
10. Vi skall inte bli dömda om vi håller den (Kol. 2:16);
11. Vi är inte rättfärdigade av lagen utan av tron (Gal. 5:16);
12. Friheten kommer av tron inte rättfärdigande av lagen
(Gal. 5:1,3);
13. Kristus tog bort uppdelningen av lagen (Efes. 2:15);
skulden (Kol. 2:14); och strukturen (Gal. 3:19).
14. Kristus utblottade handskriften av förordningar som var
emot oss (Kol. 2:14);
15. Denna lag är om köttsliga bud (Heb. 7:16). Gud ålade
Israel att bli given lagar som de kankse inte kunde leva efter
på grund av sin förorening (Hes. 20:25).
Denna lag gjorde ingenting fullkomligt.
6. behandlar moraliska förutsättningar (2. Mos. 20:3-17);
7. Uppenbarar synd (Rom. 7:7);
8. Visar att lagbrott är synd (1 Joh. 3:4) och fastslår att
straffet för synd är döden (Rom. 6:23);
9. Vi skall hålla lagen i sin helhet (Jas. 2:10); vi skall inte
bryta det minsta lilla av lagen (Matt. 5:19);
10. för att vi skall inte bli dömda av denna lag (Jas. 2:12);
11. De kristna som håller denna lag är välsignade av att
göra så (Jas. 1:25);
12. Det är den fullkomliga lagen om frihet (Jas. 1:25; jfr.
Jas. 2:12) för lagen är fullkomlig (Ps. 19:7);
13. Denna lag var upprättad genom tro på Kristus (Rom.
3:31) den förstördes inte (Matt. 5:17);
14. Kristus skulle förstora lagen och göra den ärbar (Jes.
42:21);
15. Vi vet att lagen är andlig (Rom. 7:14 jfr. v. 7).
Den köttsliga strukturen i offerlagen och de fysiska symbolerna var tvungna att upprepas årligen fram tills Kristus betalade en gång för
alla för våra synder.
Offerlagen var tvungen att avlägsnas helt och
hållet så att vi kunde upplyfta vårt förhållande
tilll Gud på ett helt andligt plan. Endast genom
Kristus och gåvan av den Helige Ande kunde
detta göras eftersom vi själva är levande offer i
systemet som lägger ned oss själva i kärlek för
varandra. Dekalogen är förklarande om de två
Stora Buden, på vilka hela Lagen och
Profeterna hänger (jfr. Det Första Stora Budet
[252] och Det Andra Stora Budet [257]).
Alltså finns det en distinktion i lagen och den
skillnaden håller klart uppe den moraliska
lagen. Guds moraliska lag är andlig, och är
fullkomlig så som den skapades, ärad och
förstorad av Kristus, genom tro och överför
frihet.
Den var skriven av Guds finger och kallas den
Kungliga Lagen. (2 Mos. 31:18; Jas. 2:8). Vi
Page 4
döms av lagen som Kristus förstora i sitt syfte.
Således är lust samma sak som otukt. Hela
lagen är större, inte mindre, i sin påverkan på
de rättfärdiga. Profeterna är tolkande av den
morallagen som innesluts i de Två Stora Buden
och de Tio Budorden som förklarar dem.
Således delas den så kallade Ceremoniella
Lagen egentligen till offerlagen och
kommentarer om lagstiftningens tolkning om
Morallagen. Brist i att begripa distinktionen är
det grundläggande felet hos modern
kristendom och är nedärvd antinomianskt och
gnostiskt. Kristendomen harr felaktigt försökt
att eliminera Guds lag genom en missförståelse
av Paulus texter och referensen till Ergon
Nomou eller Lagens Verk. Genom att dra
denna slutsats och omfamna alla aspekter hos
Moseböckerna om den så kallade Ceremoniella
Lagen kunde de vädja till de hedniska
stammarna och införa system som Solkulten
och Mysterierna. Sabbaten kunde alterneras
med söndagen och Påsksystemet (eng. Easter
från Is(h)tar. övers. anm.) placerades över
Herrens Påsk.
Att hålla Guds bud och Jesus Kristi vittnesbörd
är essentiellt för att ärva livets träd så som vi
ser i Uppenbarelseboken 14:12 och 22:14.
Budens lag som fanns i föreskrifterna (Efes.
2:15; Kol. 2:14) var en skugga av goda ting
som skulle komma (Heb. 10:1) och var
upphävd för sin svaghet och olönsamhet (Heb.
7:18; 10:3). De gavs på grund av överträdelser
som utnämndes av änglarna i hand av en
förmedlare (Gal. 3:19). Vi ser således på
systemet som bestraffning under Offerlagen
som var nödvändig för vår fortsatta brist i att
acceptera strukturen och intentionen hos lagen.
Av denna orsak var omskärelse hos den döpte
vuxne ett fysiskt tecken för igenkännande med
en nation som var i sig själv andlig och som
övergick gränserna för en fysisk nation eller ett
folk. De tjänande därför ingeting annat än de
andliga aspekterna hos individerna (jfr.
uppsatsen Rening och Omskärelse [251]).
Nästa myt är att lagen upprättades vid Sinai.
Guds Morallag upprättades inte vid Sinai. Den
Skillnad i Lagen [096]
existerade från skapelsen som utgick från Guds
natur. Synd existerade innan lagen gavs till
Moses (Rom. 5:13) således var följderna och
konsekvenserna redan kända från Adam,
eftersom synd inte räknas där det inte finns
någon lag. Där synd ökade under lagen, från
Sinai, flödade nåd (Rom. 5:15-21). Synd är
emot Gud från Hans natur (Ps. 51:4).
Satan syndade i revolt mot Gud och genom att
ljuga för Eva i motsats till Guds vilja, och
således stjäla deras kronor och hängivenheten
gentemot Gud. Satan bröt det första, femte,
sjätte, åttonde, nionde och tionde budorden (1
Mos. 3:1-4; Jes. 14:13-14; Hes. 28:2-10). Satan
uppsatte följdaktligen fysiska representationer
av demoner, och gjorde dem själva till föremål
för dyrkan och förvärldsligade Guds namn och
bröt så de andra och tredje budorden.
Vid tiden för Kristus uppfattades det att Satan
och demonerna lämnade deras första boning
och begick otukt med människornas döttrar,
och således bröt de det sjunde budordet (1
Mos. 6:4; 1 Kor. 11:10; Judas 6; se speciellt
New English Bible för ett tydligare fraserande
av Judasbrevet 6; se även DSS, Genesis
Apocryphon (apokryfiska Första Mosebok,
övers. anm.) och 1 Enoch). Genom falska
religiösa system så attackerade Satan och
demonerna det fjärde budordet. Således är
lagen ett teoretiskt förhållande mellan ickefysiska entiteter så väl som fysiska entiteter.
Det är alltså andligt, där mänskligheten är
köttslig och såld under sin synd (Rom. 7:7,14)
som demonerna är avlägsnade från Gud. Den
konverterade personen njuter av Guds lag i
deras inre själv (Ps. 119:1 ff.; Rom. 7:22). De
är inte skuldsatta i köttet, utan till Anden som
Guds Söner (Rom. 8:9-17).
Mänskligheten syndade genom att bryta de
första, andra, åttonde, nionde och tionde
budorden i Edens Lustgård (1 Mos. 3:17) (jfr.
även The Doctrine of Original Sin Part 1 The
Garden of Eden [246] and Doctrine of
Original Sin Part 2 The Generations of Adam
[248]).
Skillnad i Lagen [096]
Page 5
(Hes. 33:1-6).
Kain syndade och bröt det sjätte och tionde
budordet när han dödade sin bror Abel (1 Mos.
4:7-8). Kain och Abel är representanter för
Kristus och Satan hos Värden. Det pastorala
offret av Abel är mer acceptabelt för Gud då
det symboliserar Kristi personliga offer snarare
är produkten som uppnåddes av Kain genom
tvång på jorden. Symbolerna är andliga (jfr.
uppsatsen Vegetarianism and the Bible [183]).
Nefilim syndade genom mord och våld innan
floden och Gud dömde dem och förstörde dem
(1 Mos. 6:4-5, 11-13).
Enok inträdde i Guds vila av rättfärdighet, och
visade således på Sabbatssystemet (1 Mos.
5:22-24) (jfr. även uppsatsen The Witnesses
(No. 135)) för vidare information rörande
Enok). Skapelsen stod som ett positivt
vittnesbörd till Sabbaten och de Heliga
Dagarnas system (1 Mos. 1:1-2:3). Genom
skördesäsongen speglade de Guds plan från
skapelsen.
Ham, eller kanske Kanaan, bröt det femte
budordet genom att vanära Noa (1 Mos. 9:2027). Soncinos kommentarer visar att det finns
en uppdelning av åsikter bland auktoriteterna
om huruvida Ham eller Kanaan var den
skyldige parten och huruvida brottet
inkluderade kastration eller en perverterad
handling (Soncino: Rashi, Sforno).
Farao syndade genom att ta Sara i otukt och
bröt det sjunde budordet trots att han var
okunnig om brottet genom svek mot Abraham
som också syndade genom falsk vittnesbörd
och bröt det nionde budordet. Han bröt det
sjunde för han skickade sin hustru i slaveri till
ett otuktigt förhållande (1 Mos. 12:15-20).
Hans avkommor straffades med slaveri i
Egypten i fyrahundra år (1 Mos. 15:13).
Således är två principer fastslagna här. Den
första är att okunnighet om Guds budord inte
är någon ursäkt. Den andra att de utvalda hålls
ansvariga för att orsaka nationerna och folken
att falla; eller för att brista i att varna dem
Så sattes även Abimelek i brott mot lagen
genom
Abraham
svek. Denna gång
intervenerade Gud (och räddade Israel), för
Abimelek hade ännu inte träffat Sara. Dock
varnades han om att han var en död man, för
han hade tagit en annan mans hustru (1 Mos.
20:3-4).
Både Farao och Abimelek var fullt medvetna
om att de hade brutit den Högste Gudens Lag.
Därför är givandet av lagen till Israel vid Sinai
för att förstärka (moral) lagen från Gud att
tillhandahålla föreskrifter för styrandet av
Israel och visa mot Kristus.
Abraham stöddes av Gud i kriget mot
nationerna och folken som följde attacken mot
städerna på slätten för de hade brutit mot de
sjätte och åttonde budorden även då deras
handlingar även gällde städerna Sodom och
Gomorra under hot om förstörelse (1 Mos.
14:11-24). Alltså finns det ingen urskiljning för
personer hos Gud (5 Mos. 1:17; 16:19; 2 Sam.
14:14; 2 Krön. 19:7; Ords. 24:23; 28:21; Rom.
2:11; Efes. 6:9; Kol. 3:25; Jas. 2:1); (jfr.
uppsatsen Respect of Persons (No. 221)).
Job ville heller inte bryta mot det tredje
budordet genom att förbanna Gud och därmed
dö (Job 1:22; 2:9-10). Job sägs ha föregått
lagen i Sinai, därför föregick även konceptet
om synd (Job 2:10) Sinai.
Esau brast i att hedra sin fader genom att sälja
sin förstfödslorätt till Jakob som ersatte honom
(1 Mos. 25:31-34), och bröt således mot det
femte budordet. Eftersom det femte var det
första med ett löfte knutet till sig, krävde
förlusten av förstfödslorätten ett straff. Gud
intervenerade då för att upprätthålla denna
princip även då Jakob hade brutit det nionde
och skulle bryta mot det tionde budorden.
Moses gjordes till en elohim för Farao (2 Mos.
4:16; 7:1) för att Egypten hade brutit mot
budorden.
Page 6
De som syndade vid sidan av lagen var de som
inte hade den allmänna samlingen av lagen.
Synd existerade före Sinai, ändå faller synd
utan lagen ned död (Rom. 7:8). Paulus påskiner
att okunnighet ger frihet, från uttalandet att han
en gång levde utanför lagen men budorden
kom, synd återkom och han dog (Rom. 7:9).
Helt klart var hela samlingen av lagen i
verksamhet när han skrev sin text. Synnerligen
hade ingenting tagits bort vid den tiden. Det
Nya Förbundet hade ännu inte tagit över från
det Gamla när det mesta av Nya Testamentet
skrev.
Hebreerbrevet 8:13 13 Genom att tala om ett nytt
förbund har han gjort det förra föråldrat. Och det
som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna.
(år 2000 svenska Bibelöversättning)
Det var redo att försvinna eller skulle snart
försvinna. Vägen in till det mest heliga av
platser var ännu inte tillgänglig.
Hebreerbrevet 9:8 Därmed visar den heliga anden
att vägen in i helgedomen ligger öppen så länge det
främre rummet ännu består. (år 2000 svenska
Bibelöversättning)
Vägen kunde endast göras tillgänglig genom
förstörelsen av Templet år 70 e. Kr. och
förskingringen av Juda. Detta är den större
innebörden i Jonas Tecken och profetian om de
sjuttio veckorna av året i Daniel 9:25 (se
uppsatsen The Sign of Jonah ansd the History
of the Reconstruction of the Temple (No. 13)),
vilken behandlade utsläckandet av det Gamla
och begynnandet av det Nya Förbundet. Det
Nya Förbundet behandlade således offerlagarna
som endast kunde bli eliminerade med templet.
Det Nya Förbundet var avlägsnandet av
offerföreskrifterna, inte elimineringen av lagen.
Vidare aspekter av Guds Lag
Slutsatsen att de Tio Budorden bara var en del
av samlingen av Guds Lag, under rubriken
Morallag som existerade före Sinai är inte
korrekt. De Tio Budorden är rubrikerna för
Lagen inom de Första Två stora Buden vilka
Skillnad i Lagen [096]
utvecklades i sin helhet genom Lagen och
Profeterna.
Matlagarna var verksamma innan floden.
Skillnaden i kategorier om rena och orena djur
kändes till av Noa och tillhandahölls av Gud i
specifikationerna för arken. (1 Mos. 7:2-3).
Således gavs förutsättningarna för matlagarna
redan vid skapelsen. Skillnaden gjordes och
sågs av Adam genom Abel (se ovan).
Uppfattningen att matlagarna följs av de
judaiserande visar en markant okunskap om
den vetenskapliga och miljömässiga grunden
för matlagarna och deras betydelse i skapelsen
(se uppsatsen The Food Laws (No. 15)).
Liknande slutsatsen om att lagarna om tiondet
var knutna till offerlagarna som gavs vid Sinai
är även den felaktig. Abraham betalade tionde
till Melkisedek av Salem omkring 400 år före
lagen i Sinai (1 Mos. 14:18-20) (jfr. uppsatsen
Tionde [161]).
Det finns således en fortgående aspekt av lagen
som sträcker ut sig bortom de specifika
begränsningarna i Dekalogen och som täcker
de regleringsmässiga aspekterna för dagligt liv
i Israel och på planeten. Messias skall upprätta
världsordningen vid tidernas ände och som
sådant skall han återinrätta Sabbaterna,
Nymånadsdagarna (Jes. 66:20) och Högtiderna
(Sak. 14:16-19; se även Hes. 45:1; ff. och 46:1
ff.).
Således har Tredje Mosebok 23 en fortlöpande
effekt och nationerna och folken skall tvingas
följa lagen.
Kristus är densamme igår, idag och i morgon
(Heb. 13:8) därför kommer han inte ändra
förutsättningarna för de heliga dagarna som
han kommer att ålägga människorna. På
samma sätt är nationerna och folken tvungna
att hålla Sabbaten för landet och marken skall
givas en vila för bristen att hålla dessa fysiska
lagar. Nexus mellan lagen och konsekvenserna
skall återupprättas.
Skillnad i Lagen [096]
Det finns således en klar skillnad mellan Guds
lag och lagen som togs bort av Kristus. Det kan
bara vara offerlagen med dess rituella
förpliktelser. Offerföreskrifterna reglerade inte
Sabbaterna som var gjorda som en integrerad
del av Dekalogen. De dikterade helt enkelt vad
som
gjordes
på
Sabbaten
under
Tempelperioden som föregångare till Messias
ankomst och upprättandet av det nya systemet
för vilket de enbart var illustrerande. Således
var Sabbaten inte borttagen i och med Messias
död. Sabbaterna gjordes mer betydelsefulla
med upprättandet av kyrkan för vilken de var
uttolkande. Söndagssystemet om dyrkan härrör
från det hedniska systemet och solkulterna och
har ingenting att göra med kristendom (jfr.
även Ursprunget till jul Och Påsk [235].
Förståelsen för skillnaden i lagen mellan
Dekalogen och Offerlagen är ganska gammal
och betydelsefull. Reformatorerna var specifika
angående denna skillnad. En förteckning över
många deklarationer i detta syfte kan ses i
Seventh Day Adventist Publication Questions
on Doctrine, Review and Herald Publishing,
1957, (sid. 131 ff.). Dessa är
The Second Helvetic Confession (1566) (Andra
Helvetiska (Schweiziska) Bekännelsen), av den
Reformerade Kyrkan av Zurich, och en av de mest
auktoritativa av alla kontinentala symboler (Philip
Schaff, The Creeds of Christendom, Vol. 1, sid.
391, 394, 395), i kapitel 12, "Of the Law of God,"
efter att ha satt "moral" och de "ceremoniella"
lagarna mot varandra säger han om morallagarna,
"Vi tror att Guds hela vilja, och alla nödvändiga
förutsättningar, för varje del av detta liv, är helt
presenterade i denna lag" (inte att vi skall bli
rättfärdigade av den, utan att vi skall vända oss till
Kristus i tro). Sätten och uppgifterna i den
ceremoniella lagen har upphört. "Skuggan upphörde
när kroppen kom," men morallagen skall inte blir
bortsedd ifrån eller förkastad, och samtliga läror
emot lagen är fördömda (se Schaff, Vol. 3, sid. 854856 (emfas tillagt)).
Trettionio Artiklar om Religionen för den Engelska
Kyrkan (1571). Artikel VII slår fast att "lagen gavs
av Gud genom Moses" angående "ceremonier och
riter" är den inte bindande, "ingen kristen man över
huvud taget är fri från lydnad av buden, vilka kallas
för moral." (Schaff, vol. 3, sid. 491, 492).
Den Amerikanska Revisionen av de Trettionio
Page 7
Artiklarna av den Protestantiska Episkopala Kyrkan
(1801) är identisk med den föregående (Se Schaff,
vol. 3, sid. 816).
De Irländska Religionsartiklarna (1615), som tros
ha blivit sammanställda av Ärkebiskop, säger, efter
att ha slagit fast att den ceremoniella lagen är
upphävd att: "Ingen kristen människa över huvud
taget är befriad från lydnaden av Budorden som
kallas Moral." (se Schaff, vol. 3, sid. 526,541).
Westminsters Trosbekännelse (1647), Deklarerar i
artikel 19, efter att ha visat skillnaden mellan den
ceremoniella och den moraliska lagen och
avlägsnandet av den senare och evigtvarandet hos
den senare, att "morallagen binder förevigt alla,"
inte för rättfärdighet, utan som en regel för livet, för
att känna igen den möjliggörande kraften hos
Kristus. Denna lag fortsätter att vara "en fullkomlig
regel för rättfärdighet". Och den tillägger "varken
gör Kristus i evangelierna någonting för att ta bort
den, utan snarare mycket för att stärka dess
förpliktigande" (se Schaff, vol. 3, sid. 640-644).
Savoydeklarationen för de Samlade Kyrkorna
(1658). Det förekommer ingen förändring i artikel
19, "Av Guds Lag," från Westminster Bekännelsen.
(se Schaff, vol. 3, sid. 718).
Baptist Bekännelsen av 1688 (Philadelphia),
baserad på bekännelsen från London, 1677, har
ingen förändring från Westminster Bekännelsen i
kapitel 19, "Av Guds Lag." Den behandlar
skillnaden mellan moral och den ceremoniella lagen
och menar att inga kristna är befriade från den
moraliska lagen (se Schaff, vol. 3, sid. 738).
Metodistiska Religions artiklar (1784). Dessa
tjugofyra artiklar, uppställda av John Wesley för
American Methodists, är en förkortning (sic) av de
Trettionio Artilarna för Englands Kyrka (Church of
England), och förklarar: "Trots att lagen är given
från Gud av Moses, som gällande ceremonier och
riter, binder inte kristna, ej heller bör civila
sörutsättningar därav av nödvändighet tas emot i
något samfälle, ändock, inte mindre därtill, är inga
kristna över huvud taget fria från lydnad inför
budorden vilka kallas moral." (se Schaff, vol. 3, sid.
807,808.)
Sjundedagsadventisterna anser, i förhållande
till denna inställning, att: Inställningen som
upprätthålls
av
Sjundedagsadventisterna
rörande deras förhållande till Dekalogen, och
deras skillnad mellan moralisk och ceremoniell
lag, är fullt ut upprätthållen av det ledande
Page 8
dekreten, tros artiklarna, och katekismen i
historisk protestantism. Konceptet om att
Dekalogen skulle ha tagits bort vid Kristi död
är relativt nytt. Det lärdes definitivt inte ut av
de grundande fäderna för protestantismen, för
ett sådant koncept är i fullständig strid med
deras tro (SDA Questions On Doctrine, pp.
131-134).
Det faktum att man är överens med de gru
ndande färderna av protestantismen skall
fortfarande behandlas med en stor del
försiktighet, eftersom de hade helt fel i och
med att de misslyckades med att gå tillbaka till
Augustinus av Hippo i sin reformation. Således
misslyckades reformatorerna att återupprätta de
ursprungliga lärorna för kyrkan. De
misslyckades med att upprätta det riktiga
systemet för dyrkan inom Guds Kalender (jfr.
uppsatsen Guds kalender (Nr 156)) och de
misslyckades med att att upprätta det riktiga
förhållandet mellan Guds Lag och Skillnaden i
Lagen. Ett specifikt misstag som de gjorde var
att de inte klarade av att ta itu med
felaktigheten om Treenigheten som hade
uppsatts från Kyrkomötena i Konstantinopel
(år 381 e. Kr.) och Kalcedon (år 451 e. Kr.).
Reformationen hade således misslyckats och
de var då förhindrade att upprätta de heliga
dagarna genom gudomlig fiat och intervention.
De heliga dagarna och Sabbaterna är
ifrågasatta medvetet. Det är ett löfte som Gud
själv har gett genom sina profeter. Gud talade
genom profeten Amos och liknade Israel i de
sista dagarna vid en korg med sommarfrukt
(Amos 8:1 ff.). Straffet för att misslyckas med
att följa Gud är att Sabbaterna och högtiderna
vänds i sorg. Det följs av svälten av att höra
Yhovahs ord (Amos 8:11-14). På grund av
misslyckandet att förstå den Ende Sanne
Gudens natur (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20) straffas
dessa människor (Hos. 8:5-9). Till och med
demonerna vet att Gud är en och darrar
(Jakobsbrevet 2:19). De stora sakerna med
Guds kärlek skrevs för Israel för de räknade
dem som en främling genom deras brott av det
Första Budet och deras uppvisande av synd i
sin dyrkan (Hos. 8:11-12 se The Interlinear
Skillnad i Lagen [096]
Bible samt även Lagen och det Första Budordet
[253]).
Nexus mellan högtider och offer, som finns
upptecknat i Femte Mosebok 12:8-14 togs bort
tillsammans med nexus mellan offren och den
veckoliga
Sabbaten.
Man
kan
inte
sammankoppla den Heliga Kalendern och
högtiderna med offerlagen utan att anlägga
samma koncept till alla andra delar av lagen.
Allt av systemet om Guds styre befriades från
offersystemet inklusive systemet de heliga
dagarna. Herrens Påsk i sig själv infördes innan
lagen gavs vid Sinai. Hela processen om
introduktionen
av
de
utvalda
inom
kristendomen är förutsett i ordningsföljden av
de heliga dagarna ända fram till den Andra
eller Allmänna Återuppståndelsen. De kan inte
tas bort förrän den Sista Stora Dagen. Varje
högtid representerar en fortlöpande del av
Guds Plan som fortfarande öppnar sig. De är,
genom
definition
av
skördesystemet,
fortfarande i verksamhet och öppnande sig (jfr.
uppsatsen God’s Feasts as they relate to the
Creation [227]). Lagen var skuggan och ting
som skulle komma (Heb. 10:1). Skuggan visar
verkligheten, den är inte borttagen från den.
Skuggan var knuten specifikt till offren (Heb.
10:1-10), och inte till högtiderna. De katolska
och protestantiska Kyrkorna likt varandra
uppfattar fortfarande att de tidiga högtiderna
måste hållas. De har förvirrat Herrens Påsk
med det hedniska påsksystemet (eng Easter,
efter Ishtar, övers. anm) och räknar Pingst
felaktigt från påsken, dock argumenterar de
inte för deras nödvändighet. På grund av deras
felaktiga förståelse av doktrinen om Guds
kungarike och förnekandet av den fysiska
uppståndelsen vid Millenieriket och den Andra
Uppståndelsen, så förstår de inte de senare
högtiderna. Måltiden vid 14 Nisan som kom att
bli till Herrens Nattvard var förenad med
Herrens Påsk och hölls utanför städerna så som
det föreskrivs i Femte Mosebok 16:6-7 (jfr.
uppsatserna The Passover (No. 98); The
Quartodeciman Disputes (No. 277); The Moon
and the New Year (No. 213). Således utgör
hela tjugofyratimmarsperioden 14 Nisan och
Skillnad i Lagen [096]
aftonen 15 Nisan tillsammans trettiosex
timmar, och hölls utanför Israels städer som en
högtid. Herrens Nattvard fastslogs och hölls av
Kristus. Den föregick Herrens Påsk genom att
vara natten för den 14 Nisan. Offret för
Herrens Påsk, som Kristus var, sker den 14
Nisan, och måltiden för Herrens Påsk sker den
15 Nisan. Båda aftnarna skall hållas och ske
utanför städerna. Herrens Nattvard är således
en årlig händelse som är knuten till Herrens
Påsk och det Osyrade Brödets Högtid.
Bibeln säger att skadorna på högtiderna
orsakades av de i samlingen som övergav sig
själva för vinnings skull till Bileams fel och
förgicks i Korachs uppror (Judasbrevet 11-12).
Med andra ord så predikar de för betalning och
förvrider högtiderna och förståelsen av lagen
och vittnesbörden. Det finns inget ljus i dem
(Jes. 8:20 KJV) eller gryning (RSV). De är
dubbelt döda och rotlösa. Dessa människor,
som saknar Anden, uppsatte skiljelinjer under
de sista dagarna (Judasbrevet 19). Korachs
uppror är således en fortgående process
gentemot Guds ord (jfr. The Nicolaitans (No.
202)).
Kristus kan hålla de utvalda från att falla och
presentera dem inför Gud vår Räddare och
Frälsare (Judasbrevet 24-25 se Marshall’s
Interlinear RSV). Dock är uppdelningen inom
Kristi kropp tillåten så att det må bli
manifesterat vilka som har sanningen och Guds
godkännande. (1 Kor. 11:19). Argumentet om
att texten i Galaterbrevet 3:10 eliminerar
högtiderna visar på en okunnighet av den
presinaitiska naturen hos skapelsen och
Sabbaterna. Återupprättelsen av högtiderna
under bestraffning om svält är en nödvändighet
underordnad Milleniet (Sak. 14:16-19). Kristus
ändrar inte uppfattning. Han återinrättar
högtiderna för att han kräver att de följs.
Guds Kyrkor inklusive Kristi och den
Apostoliska Kyrkan (Matt. 26:17-20; Luk.
2:41,42; 22:15; Joh. 2:13,23; 5:1; 7:10; 10:22;
Apg 18:21(KJV); 19:21; 20:6,16; 24:11,17)
har hållit högtiderna i tvåtusen år med
Page 9
undantag för en Kyrka från artonhundratalet.
Vissa delar av den Sabbatshållande Kyrkan i
Europa som har misslyckats i att hålla
budorden eller fallit bort från tron har
sedermera förlorat högtiderna (se Rollen av det
Fjärde Budet i de Historiska Sabbatshållande
Guds Kyrkor [170] samt även The Law Of God
[L1] och Lagserien [252-261]).
Likt Kristus och de andra Apostlarna och
Presbyteri, så höll Paulus högtiderna som vi
kan se från Apostlagärningarna: Sålunda tog
han inte bort dem, och kunde inte ta bort dem
heller. Templet var valt som ett tempel för
offer (2 Krön 7:12), efter tabernaklen i Hebron
och Shilo. Dock var inte högtiderna knutna till
templet. Herren valde Sion som Hans boning
(Ps. 132:13-14), men det valet upphävdes för
vandringen av Kyrkan i öknen fram till
Messias återkomst. Denna handling var
förutsedd i de fyrtio åren under moln och
eldstoden i öknen (jfr. även uppsatsen Outline
Timetable of the Age (No. 272)). Det var en
specifik indikation om att Kristus skulle visa
centret för dyrkan genom de utvalda. Kyrkan
under apostlarna höll högtiderna på skilda
platser; trots att Paulus försökte återvända till
Jerusalem för högtiden som nämns i
Apostlagärningarna 18:21; 19:21 (se KJV; The
Interlinear Bible). Apostlagärningarna 20:6
visar att Paulus höll dagarna för det Osyrade
Brödet i Filippi, eftersom han var fördröjd.
Han försökte då vara i Jerusalem för Pingst
(Apostlagärningarna 20:16). Både judar och
kristna höll högtiderna i förskingringen.
Högtiderna är inte knutna till templet. De
föregick templet och efterföljde det. Endast
offren är centrala för templet. Dock ägde offer
rum annorstädes, både medan templet stod och
när templet var förstört under den babyloniska
fångenskapen.Templet i Elefantine antog
plikterna för offer fram till templet
återuppbyggdes under Darius II regeringstid.
Templet i Elefantine förstördes av en attack (se
Pritchard The Ancient Near East, vol. I, sid.
278-282). De Arameiska breven i Pritchard,
översatta av Ginsberg, visar uppteckningarna
om direktiven för Herrens Påsk till imperiet
Page 10
som nämns i Esra (se uppsatsen The Sign of
Jonah and the History of the Reconstruction of
the Temple (No. 13)). Bidrag till
återuppbyggnaden av templet nämns, så även
omständigheterna rörande förstörelsen av
templet i Elefantine under det fjortonde året av
Darius IIs regeringstid. Guvernörerna av Juda
hade även kontroll över politiken från
prästerna i Elefantine. Texten visar att offren
aldrig upphörde under tiden för förstörelsen av
Jerusalem och templet återupprättades i
Jerusalem vid återuppbyggandet av templet
där. Offren upphörde i och med det Nya
Förbundet och den slutgiltiga förstörelsen av
templet i Jerusalem men högtiderna behölls i
förskingringen. Kyrkan har hållit högtiderna
under förföljelse i tvåtusen år.
Ett annat Tempel byggdes också i Egypten vid
Leontopolis, i Nome av Heliopolis av
överstepräst Onias IV. Detta tempel förutsågs i
en profetia av Gud genom Jesaja i Jesaja 19:19.
Det stängdes av Vespasianus år 71 e. Kr. efter
förstörelsen av templet i Jerusalem och hade
fortsatt med offer sedan grundandet av det
cirka år 160 f. Kr.
De utvalda döms genom deras kunskap om den
ende sanne Gud. Genom kunskapen om Gud
flödar förståelsen av lagen och blir innesluten i
sinnet och hjärtat hos individerna. Frågan är
inte Sabbaten, eller högtiderna , eller lagen.
Det är faktumet att Gud Fader är den ende
sanne Guden (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20) och att
han allena är odödlig (1 Tim. 6:16). Om ni inte
håller fast vid den sanningen kommer ni att bli
borttagna från de utvalda och bli givna över till
en stor förvillelse och tron på en lögn (2 Thess.
2:11). Marshalls Interlinear översätter denna
vers som en handling av felaktighet så att de
tror på en lögn. Det kan inte hjälpa sig själva
Skillnad i Lagen [096]
längre. De är helt enkelt borttagna från de
utvalda och deras förståelse tas ifrån dem. De
kan inte förstå, även om de ville se felet.
Allt av förståelsen av de utvalda är beroende av
deras förhållande till den ende sanne Guden
och deras kunskap om Gud och Hans son Jesus
Kristus (Joh. 17:3; 1 Joh. 5:20). Brottet av det
första budordet försäkrar att högtiderna är
borttagna. De kan inte hållas även om de i fel
önskar behålla dem. För de som håller lagen är
högtiderna en nödvändig påminnelse om Guds
plan. Mer därtill, Kristus obligatoriska
återupprättelse under hans system visar att
högtiderna är krävda och verkligen en
välsignelse för dess följeslagare.
Avlägsnandet av de tio budorden från lagens
krav ochd eras uppblandning och förväxling
med offerlagen som kallas den ceremoniella
lagen, härstammar från en ytterlig okunskap
om Kristi lära och apostlarnas, sådan att inte
ens de protestantiska reformatorerna undvek att
falla i felaktigheten. Det är en del av den
andliga svagheten, felaktigheter och brist hos
Kyrkan under de sista dagarna. Denna svaghet
ses i löftet till Kyrkorna i Uppenbarelseboken
kapitel 2 och 3 där Sardis Kyrka är död och
den Laodikeanska Kyrkan spys ut. Ingen av
dessa Kyrkor skall inträde i Guds kungarike.
Bara ett litet fåtal av deras medlemmar inträder
den första uppståndelsen.
Kvinnans avkommor som är kyrkan är de som
behåller Guds Bud och vittnesbörden i Jesus
Kristus (Upp. 12:17; 14:12). Se även uppsatsen
Love and the Structure of the Law (No. 200)
