Detektion av eotaxin hos patienter med inflammatorisk tarmsjukdom.
Maria Jönson
Inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) är ett samlingsnamn för ulcerös colit och Crohn´s
sjukdom och kännetecknas av kronisk inflammation i mag- och/eller tarmkanalen. IBD som är
ett ökande problem i västvärlden förekommer idag i hos ungefär 0,1 % av befolkningen i väst
och ulcerös colit är dubbelt så vanlig som Crohn´s sjukdom. Patienten måste gå igenom ett
antal besvärliga undersökningar som exempelvis gastro- och/eller rektoskopi och biopsier
innan diagnosen kan ställas. Gastroskopi och rektoskopi innebär visuella undersökningar med
ett instrument, av slemhinnan i mage och tarm. Biopsi tar läkaren för att undersöka
slemhinnan på djupet och för att bl a titta på om det finns en ökad förekomst av olika
inflammatoriska celler i området. Om patienten enbart skulle behöva lämna in ett blod- eller
avföringsprov och analys av provet med hjälp av ett laboratorietest skulle kunna fastställa
sjukdomen, skulle mycket lidande undvikas.
Födoämnesallergi drabbar ca 8 % av alla barn och 2 % av den vuxna befolkningen och
innebär att individen får en överkänslighetsreaktion mot föda som resulterar i besvär i t.ex.
mag-tarmkanalen. Utöver allergi som är en immunologisk reaktion kan besvären orsakas av
bl.a. laktosintolerans varvid personen har en brist av enzymet laktas och en oförmåga att
spjälka laktos. Det är svårt att diagnostisera födoämnesallergi eftersom det saknas tillförlitliga
test. Den bästa nuvarande metoden är födoämnesprovokation, s.k. double-blind placebocontrolled food challenge (DBPCFC), där varken sjukhuspersonal eller patient vet när placebo
respektive aktiv dos ges. Detta test är omständligt och tidskrävande att utföra och resultatet är
i många fall svårtolkat vilket innebär att ett alternativ för att kunna säkerställa diagnos behövs.
Syftet med detta arbete var att utveckla en metod för mätning av eotaxin i avföring (feces) och
att mäta eotaxinnivåer hos patienter med IBD och födoämnesallergi. Prover togs från IBDpatienter före och efter medicinering med kortikosteroider. På födoämnesallergiker togs
prover före och efter provokation med placebo och aktiv dos. Eotaxin är ett litet protein som
attraherar vita blodkroppar som eosinofiler, basofiler, T-hjälpar celler typ 2 och mast celler.
En koncentrationsgradient av eotaxin gör att blodkropparna vandrar från blodet ut i mag- och
tarmslemhinnan, där blodkropparna normalt skyddar mot t.ex. parasitangrepp. En förhöjd nivå
av eotaxin ökar mängden vita blodkroppar i området och när immunförsvaret reagerar mot
föda och bakterier blir vävnadsskada följden. Individen får symptom som diarré, magont,
kräkningar och blödningar.
Metoden som jag vidareutvecklat är en ELISA (enzyme linked immunosorbent assay) som
mäter koncentrationen eotaxin i kroppsvätskor. Metoden går ut på att antikroppar i en platta
binder eotaxin (i provet från patienten), ytterligare en eotaxin-antikropp tillsätts som är märkt
med ett enzym. När ett substrat tillsätts utlöses en färgreaktion som kan avläsas i en
spektrofotometer. Ju större färgreaktionen är desto högre är eotaxinkoncentrationen i provet.
Jag fann att det var möjligt att mäta eotaxin i feces och urin. Eotaxin ser ut att kunna användas
som en markör för inflammation. Patienterna med ulcerös colit hade förhöjda nivåer av
eotaxin i serum och feces jämfört med friska individer. Patienter med aktiv form av Crohn´s
sjukdom hade förhöjda eotaxinnivåer i serum. Eotaxinnivåerna sänktes inte efter
steroidbehandling vilket indikerar att produktionen och frisättningen av eotaxin är relativt
okänslig för steroider. Födoämnesallergiker hade inte förhöjda nivåer av eotaxin i serum och
feces och detta kan bero på att de hade en lägre grad av inflammation i mag-tarmkanalen.
Examensarbete i biologi, 20 p, ht 2003
Institutionen för Gastrointestinal forskning, Pharmacia Diagnostics, Uppsala
Handledare: Christer Peterson
