Ett upp och ett i minnet
Bosse o Björn lägger minnespussel
Bosse har kommit hem till mig för att vi ska snacka lite om tider som varit.
Jag har tagit fram vår diktafon och har den påslagen under kaffetåren och
småpratet efter fikat. Tiden rinner iväg under vårt samtal, tittar på displayen
på dosan och ser att vi snackat i över två och en halv timme.
Om vad, tänker jag sedan när Bosse står vid bilen och ska fara hem.
Blev det något att skriva om, frågar han. Vet inte, svarar jag, det är lite svårt att hitta
en röd tråd att hänga upp i allt. Tråden blir ju den som hänger som en spindelnäts
tråd och vajar i vinden, av på sina ställen men fortfarande med hela fästen vid
underlaget . Vi har ju praktiskt taget gjort samma vandring, ibland tillsammans,
ibland åtskilda.
Skolan startade vår färd där vi var klasskamrater i första klass. Därefter skildes vi åt
med olika skolor.
Åren gick, vi växte upp, golfbanan och parken intill var en träffpunkt. Moppeåldern
kom, åkte ibland i gänget med tuffa grabbar som körde trimmat, dit fick vi nog
räknas. Senare blev det bil gällde, jag som är född i december blev alltså sist ut med
att få körkortet. Tillbaka till samtalet, kom du ihåg när ni byggde ett hus eller en stor
koja på Getberget? Jo det var uppe vid gamla soptippen vid ”Gaskalles”hus. Vi var ett
gäng grabbar som bar byggmaterial från husen vid Enhörningsvägen som byggdes
där på klipphällarna. Lång väg var det att bära genom den mörka skogen på en smal
stig upp till den nya byggplatsen, (bygge skedde mest på kvällar och nätter). Det blev
en fin koja med både dörr och fönster, vi satt mest och spelade kort där vill jag
minnas.
Minnena flödar på, honka efter bussen dvs hålla i kofångaren eller cykelstället bak på
bussen. Det var bara de tuffaste som vågade detta och bäst gick det med pjäxor och
allt kallt vinterföre. Bästa platsen för detta var Skönsmobussens färdrutt. Jag åkte
mellan Almedal och Kvarnzeliusgatorna. Körde man på hästs..t så ramlade man. Man
måste hinna släppa taget innan man kom fram till backen ned mot Lindahls kiosk,
där gick det alldeles för fort. Tänker fortfarande vinter, vad hette gubben som slipade
våra skridskor och som reparerade cyklar och mopeder? Jag vet att han hette
Wallgren och han fixade alltid vår moppe på Konsum Linjalen. Minns att han alltid
provade med tumnageln hur vasst skären blev på skridskorna, så efter en säsong såg
nageln ut som en liten hoppbacke.
Tiden rullar på, nästan nutid nu, Bosse jobbar med åkeri, jag på gummiverkstad, vi
syns ibland. Byter jobb mitt i livet, börjar med att hoppa på ett i fordonsbranschen.
Syns fortfarande då och då naturligtvis. Går med i en moppeklubb och skaffar en
moppe för att åka med den. Vem kommer på samma ide sedan? Vi var återigen bara
femton, körde som förr i tiden.
Summan av vårt lilla samtal är ju att vi har fungerat som ett kugghjul eller blixtlås
från den tid vi först träffades till nutid, men ungefär samma upplevelser också på det
personliga planet. Det har nu gått över sextio år sedan och vänskapen sitter
fortfarande i. Vi ställer alltid upp för varandra.
Björn Åberg, dec 2013
