Gubben på månen har alltid varit ensam.
Månlandningarna var en bluff. Detta påstående chockerar väldigt många människor. Sanningen är att ingen människa har satt sin fot på månens yta, men få känner till detta faktum. Vi har
blivit grundlurade. Även om USA, Ryssland och Kina samverkade skulle vi knappast klara av
att genomföra en så komplicerad rymdresa inom en tioårsperiod. Det är möjligt att vi rent tekniskt skulle klara det, men vi skulle inte våga göra det. Riskerna är alldeles för stora.
Om vi lyckas skapa världsfred skapas förutsättningar för många fantastiska rymdäventyr. Men
om vi fortsätter med den vanvettiga militära rustningen och den enorma överanvändningen av
fossila bränslen, kommer förutsättningarna för människans överlevnad på jorden att äventyras. Då kanske vi måste lämna vår planet förr eller senare – enligt Stephen Hawking.
Många tror att Hawking är ”överintelligent” och att han därför måste vara ”knäpp”. I själva
verket är det vi vanliga människor som inte tänker klart. Vi bör satsa stora pengar på att lösa
problemet med att landa på andra planeter. Marslandare kan visa sig vara viktiga för vår långsiktiga överlevnad. Om jorden får hög feber skapas ett helvete som ingen kan föreställa sig.
Om jordens överhettning inte kan stoppas kanske vi till slut tvingas överge den.
Landningar på en annan himlakropp är inte så himla enkelt.
Med en vanlig personvåg kan vi väga vår vikt mätt i kg. Väger vi 98 kg på jorden så väger vi
89 kg på Venus, 37 kg på Mars och 16 kg på månen – mätt med samma personvåg. Planeterna
har olika dragningskraft. Det är naturligtvis lättare att landa på och att återvända från en
planet med låg dragningskraft. Det krävs mindre energi för att klara av detta.
Mars och månen har båda låg dragningskraft vilket är en stor fördel. Venus är het som en ugn
och det regnar svavelsyra. Dessutom väger vi nästan lika mycket på Venus som på jorden.
Bemannade resor till Venus är därför uteslutna.
Det är mycket enklare att landa på Mars än på månen.
Planeten Mars har en atmosfär. Detta underlättar landningar högst avsevärt. Fallskärmar kan
användas för att bromsa upp hastigheten hos marslandare. Detta förstår alla. Vad som är mera
okänt är att det är friktionen i atmosfären som sköter det stora uppbromsningsarbetet. Innan
fallskärmar utvecklas måste hastigheten ha minskat dramatiskt - vilket sker automatiskt på
grund av friktionen i marsatmosfären.
Ett problem vid landningar på Mars är att fallskärmar har svårt att bromsa upp hastigheten tillräckligt vid själva landningen på planetens yta. Hastigheten bör då vara mycket låg, men detta
är svårt att klara eftersom atmosfären är så tunn. Lösningen har blivit stora fallskärmar och
lätta farkoster. En teknik som har testats av NASA är olika krockkuddar som dämpar själva
nedslaget. För lätta farkoster har denna teknik visat sig fungera någorlunda väl.
Ny landningsteknik är under utveckling. Detta är absolut nödvändigt speciellt för tyngre landningsfarkoster. Många landare har slagits sönder vid landningar på Mars och vi har förlorat all
kontakt med dessa farkoster. Många miljoner dollar har gått förlorade på grund av att vi inte
har lyckats utveckla en fungerande landningsteknik på Mars - trots att denna planet har en
atmosfär som underlättar landningar högst avsevärt!
Venus har en mycket tät atmosfär.
Atmosfären på Venus är så tät att den fungerar bra även vid själva landningen på Venus yta.
Först bromsas farten genom friktionen mot atmosfären – innan fallskärmar fälls ut. Fallskär-
1
mar bromsar därefter farkostens hastighet ända fram till landningen. Så genomfördes de första lyckade landningarna på Venus, som genomfördes av Sovjetunionen för drygt fyrtio år
sedan. För första gången fick vi då se närbilder av den brännheta ytan på Venus.
När en rymdfarkost befinner sig i en bana runt en planet för att släppa ner någon form av
landare, är hastigheten mycket hög. Det handlar om många tusen kilometer per timme. Rymdstationen ISS som färdas runt jorden på låg höjd, har en fart på nära 28 000 km/h. Skulle farten minska faller den så småningom ned på jorden. En farkost runt Mars måste ha en fart på
c:a 13 000 km/h för att inte dras ned mot Mars yta. Även om månen är liten måste en farkost
som cirkulerar runt månen ha en fart på över 6 000 km/h för att inte falla ner och krascha.
Rotationshastigheten hos farkoster som cirkulerar i banor runt planeter är svindlande.
Det är denna enorma horisontella hastighet som är huvudproblemet.
Landningar på planeter som saknar atmosfär kräver stora mängder energi. Att sänka ner en
landare på exempelvis månens yta kräver en hel del bränsle - men det är den horisontella uppbromsningen före själva landningen som kräver huvuddelen av bränslet. Detta väldiga uppbromsningsarbete får vi gratis genom friktionen mot atmosfären vid landningar på planeter
med atmosfär. På månen saknas atmosfär. Precis allt bromsarbete måste därför utföras med
bromsraketer. Detta är mycket bränslekrävande.
En rymdresa ”tur och retur - månen” kräver oerhört mycket bränsle.
Om månlandaren ska återvända från månen måste den dockas med något slags moderskepp
före återfärden till jorden. Då krävs minst den dubbla mängden bränsle jämfört med om
landaren bara ska landa på månens yta. Om vi ska återvända till jorden måste vi först klara
uppstigningen från månens yta och därefter måste det finnas bränsle kvar för att nå samma
hastighet som moderskeppet före dockningen. Denna enorma fartökning kräver den största
mängden bränsle. Därför blir en fulltankad månlandare med nödvändighet tung.
Landning med enbart bromsraketer är extremt komplicerat.
Den enda säkra teknik för landning av farkoster som enbart använder raketkraft, förutsätter
raketmotorer som kan slås på och av mycket snabbt. Då kan vi genom att variera gaspulsernas längd eller frekvens reglera bromskraften mjukt. Tekniken förutsätter en oerhört snabb
elektronisk reglering.
Tack vare den snabba tekniska utvecklingen närmar vi oss nu en fungerande landningsteknik
även på himlakroppar som saknar atmosfär. Ett internationellt rymdsamarbete med målet att
utveckla en månlandare som klarar av att landa och återvända från månens yta vore oerhört
spännande. (Självklart kan vi inte skicka iväg människor innan tekniken fungerar väl).
”Månpresidenten” NIXON.
På kvällen 20:e juli 1969 skrev Nixon i sin dagbok Presidenten höll en interplanetär konversation med Apollo 11 astronauterna Neil Armstrong and Edwin “Buzz” Aldrin på månen.
Tidigare under dagen hade han ringt upp astronauterna och hållit sitt berömda tal – som
sändes ut i nästan hela världen. Tack vare vad ni uträttat har himlarna kommit att bli en del
av människans värld. Och när ni talar till oss från Stillhetens hav inspireras vi att fördubbla
våra ansträngningar att bringa fred och lugn till jorden.
Den 24 juli fanns Nixon ombord på hangarfartyget Hornet för att hälsa astronauterna välkomna tillbaka till jorden. När presidenten såg dem utbrast han entusiastiskt: Detta är den största
veckan i världens historia sedan Skapelsen.
2
Vem var han – Nixon?
1934 började Nixon läsa juridik vid Duke University. Där organiserade Nixon sitt första kända inbrott. Han lurade en studiekamrat att bryta sig in i rektorns rum för att kolla sina betyg.
Detta avslöjades offentligt flera år efter inbrottet.
Efter examen sökte Nixon jobb på kända advokatbyråer i New York. Han lyckades inte få
något jobb. Vid förhör som genomfördes i samband med Watergateskandalen framkom det att
Nixon hade uppfattats som "för lömsk" för advokatyrket. Nixon valde den politiska banan –
men denna karriär avslutades genom att han tvingades avgå i förtid som president efter Watergatehistorien. I september 1974 beviljade den nya presidenten Gerald Ford honom amnesti.
Denna amnesti satte stopp för alla möjligheter att inför domstol förhöra Nixon. Fords beslut
motiverade han med att en rättegångsprocess riskerade att splittra hela nationen och att beslutet var för landets bästa. Ford var tvungen att lägga locket på för att undvika politiskt kaos.
Hela Nixons politiska bana kan beskrivas som en hel serie paranoida lögner och komplotter.
Han var den fulländade superskurken. I början av Nixons politiska karriär försökte president
Eisenhower få honom avsatt sedan det avslöjats att han stulit pengar ur statliga fonder, men
Nixon lyckades trots detta hålla sig kvar vid makten. Nixon erkände aldrig att han gjort något
fel. ”Möjligen har jag inte brukat mitt omdöme tillräckligt väl” – medgav han.
Den historiska bakgrunden.
I februari 1968 inleddes den så kallade Têt-offensiven. För första gången under Vietnamkriget
lyckades Vietnams befrielsefront tränga ända in på amerikanska ambassaden i Saigon. Denna
offensiv skakade den amerikanska stridsledningen. De amerikanska förlusterna hade stigit till
över 40 000 man och miljoner människor i hela världen protesterade mot USA-s krig.
Opinionen mot kriget hade blivit mycket omfattande även i USA. Lyndon Johnson som blev
president sedan Kennedy mördats, kunde inte längre visa sig offentligt utan att mötas av jättelika demonstrationer. "How many kids did you kill today" – (”hur många barn dödade du
idag") ropades i demonstrationer över hela USA. Allt fler soldater deserterade från de amerikanska förbanden i Vietnam och på hemmaplan brände tiotusentals personer upp sina inkallelseorder. En militär förlust i Vietnam ryckte allt närmare. Att en militär supermakt riskerade
att besegras av folket i ett fattigt uland var ett mardrömsscenario för den amerikanska militära
ledningen.
Militären måste till varje pris vända den allt starkare världsopinionen mot USA-s krig. Någonting dramatiskt måste inträffa som höjer USA-s anseende i hela världen. I all hemlighet utarbetades en plan som skulle vända världsopinionen till USA-s fördel. Nu fick Nixon sin chans.
Han var precis rätt man. Under sin valrörelse spred Nixon budskapet att han utarbetat ”en
hemlig plan” – en hemlig mirakelmedicin för USA.
Nixons ”hemliga plan” – månlandningarna!
Nixon lyckades med sin dröm – att bli USA-s nästa president. Nixons presidentperiod varade
mellan den 20 jan 1969 fram till 9 aug 1974 då han avsattes i förtid och gjordes oåtkomlig för
alla lagar genom Fords amnesti.
20:e juli på dagen ett halvt år efter Nixons installation som president, landade den första bemannade månlandaren. Totalt genomfördes sex bemannade landningar under två och ett halvt
år. En ren skytteltrafik tur och retur mellan jorden och månen kom plötsligt igång.
3
I december 1972 avslutades det helt sanslösa månäventyret. Nixon har beskrivit denna tid som
den lyckligaste perioden i hans liv. Han stortrivdes i rollen som månpresident.
Nästan alla trodde på de välgjorda Science Fiction-filmerna som visade astronauter som hoppar omkring i dammet runt månlandaren. USA vann en stor prestige i världen men trots detta
fortsatte opinionen mot USA-s krig i Vietnam att växa. Inte ens sex bemannade månfärder på
raken kunde vända världsopinionen. Måntrafiken skapade inte den typ av ” fred …till jorden”
som Nixon hoppats på – en amerikansk militär seger. Den ”hemliga planen” fungerade inte.
Lika plötsligt upphörde skytteltrafiken till månen och ännu efter 40 år har ingen bemannad
rymdfärd till någon annan himlakropp ägt rum. Vi kämpar vidare med att utveckla tekniken
för att kunna landa säkert på Mars. Naturligtvis fortsätter vi med obemannade landare innan
det kan bli fråga om någon bemannad rymdfärd. Trots att vi bara försöker landa farkoster på
Mars och trots att atmosfären underlättar landningarna avsevärt, har vi ännu inte utvecklat en
säker landningsteknik. Avancerad bromsraketteknik är ett viktigt forskningsområde om vi ska
kunna förverkliga drömmen om att landsätta människor på Mars (eller månen).
Den primitiva arten Homo Sapiens fortsätter att kriga på vår planet jorden. En vacker dag
eller en mörk natt - kanske vi trots allt måste behärska tekniken att landa på en annan himlakropp med människor. Då är det Mars som gäller. Månen är ingen lämplig miljö att leva i om
vi till slut tvingas överge vårt enda hem i universum – Terra Matre – moder jord.
Gubben på månen väntar fortfarande på besök.
Under senare delen av sextiotalet fanns knappast datorer. Vi satt med räknesnurror vid
universiteten. I det svenska flygvapnet fanns fortfarande ”flygande tunnan” (Saab 29)
kvar. Veteranbilarna saknade nästan all elektronisk utrustning. Vi befann oss på
elektronikens tidiga stenålder.
Att halvmanuellt styra en bromsraket som sitter under månlandaren och att under sex
månfärder på raken lyckas landa sammanlagt tolv astronauter på månen, det klarar
endast Nixon av i sin fantasi. Månlandningarna var och är en gigantisk bluff!
Astronauterna hade ”soppatorsk” på månen. Endast en kort blick på månlandaren
”Eagle” räcker till för att inse detta. Månlandaren som släpptes från moderfarkosten
(som cirkulerade runt månen med en fart på cirka 6 000 km/h) måste bromsas till
nästan stillastående över månens yta innan den sänks ner och landar. När landaren
sedan ska återvända till jorden måste den göra samma färd baklänges. Det fanns helt
enkelt inte bränsle på månlandaren för att klara av detta.
Månlandaren vägde cirka 12 gånger mindre än ett Boeingplan modell 747 (tomvikt).
Men vid farten 6 000 km/h har landaren ungefär tre gånger mera rörelseenergi än ett
Boeingplan som färdas med hastigheten 1 000 km/h! Rörelseenergin beror av hastigheten i kvadrat (6 000 i kvadrat är 36 gånger mera än 1 000 i kvadrat). Rörelseenergin som först ska ”bromsas bort” före landningen och sedan tillföras när månlandaren ska dockas med moderskeppet är sex gånger större än rörelseenergin hos ett
Boeingplan i full fart. Tro mig -astronauterna hade ”soppatorsk” på månen – aj, aj, aj!
Månen är pudrad med ett lager damm som bildats vid meteoritnedslag under miljarder
år. Kratrar, i hela skalan från pyttesmå till jättelika, finns över hela månens yta. De
äldsta är fyllda med måndamm och de yngsta kratrarna har bara ett tunt lager damm.
Hela planeten är full med stenar i alla storlekar - från småsten till stora klippblock.
Hur kan någon enda person tro på att vi törs landa med bemannade farkoster i en
sådan miljö - utan att först ha testat tekniken med obemannade landare?
4
Den superhemliga grupp, som skötte informationen om månlandningarna till massmedia i världen, befann sig på minst ett ljusårs avstånd från närmaste fysiker. I sista stund
styrdes månlandaren Eagle litet längre bort vid landningen. Den tilltänkta landningsplatsen visade sig vara en kraterkant. Oj, oj, oj - vilken rysare. Det fanns inte bränsle
kvar till landningen mer än några få sekunder när Eagle hade landat i Stillhetens hav.
Denna historiebeskrivning låter spännande – men den är obegripligt naiv.
Att sänka ner en månlandare på 14,5 ton i perfekt upprätt ställning på månen med en
bromsraket - för över 40 år sedan - var en oerhörd teknisk utmaning. Men att dessutom i sista stund kunna förflytta månlandaren i sidled för att undvika att landa vid en
farlig kraterkant - var helt omöjligt. Att klara av att landa sex gånger i sträck utan problem och till råga på allt även lyckas återvända till jorden alla sex gånger utan incidenter – den tekniken ligger ännu idag flera årtionden framför oss.
Nog måste det ha varit roligt att spela golf på månen och köra omkring i månbilar och
skutta omkring i måndammet och samla grus i säckar. Astronauterna måste ha varit
glada som kalvar på grönbete. Jag vill inte såra någon människa men sanningen är att
dessa shower inte filmades på månen. Månlandningarna är bara månskenshistorier!
Landar man med hjälp av bromsraketer på månen skapas ett dammoln som ingen kan
föreställa sig. En yta lika stor som en hel fotbollsplan kommer att blåsas ren. Foton av
djupa skoavtryck i måndammet nära landaren är naturligtvis tagna i en studio.
Det är en tragedi för alla inblandade att tvingas leva med månlögnerna. När vi är unga
kan vi luras in i vad som helst, men när vi åldras blir vi visare. Låt alla inblandade och
deras närmaste anhöriga slippa ifrån galenskaperna.
Armstrongs aska spreds nyss från ett hangarfartyg i havet. Varför stod inte hela USA
stilla och firade sin hjälte? Om månlandningarna verkligen var sanna så var detta den
största framgången i USA-s tekniska historia - en triumf för hela mänskligheten. Det
börjar bli pinsamt – det är för många som känner till sanningen. Det är orsaken till
varför inte hela USA iakttog en tyst minut för att hedra sin rymdhjälte.
Situationen har blivit absurd. Den falska informationen om månlandningarna har nått
skollitteraturen. Vi måste lära ut sanning och inte lögn i våra skolor. Nu måste folk
som känner till sanningen reagera. Den enda förklaringen till att så få träder fram är
naturligtvis rädsla. Lögner frodas i en rädd värld. Våra barn måste få andas sanning.
Solen är snäll på jorden men den är brutal på månen.
Solen skickar ut elektromagnetisk strålning i alla våglängder från extremt kortvågigt till
extremt långvågigt ljus. Där finns gammastålning, röntgenstrålning, ultraviolett ljus, synligt
ljus, infrarött ljus och så vidare. Den kastar även ut skurar av laddade partiklar i rymden.
Tack vare jordens magnetfält och jordens atmosfär är vår planet beboelig. I magnetfältet runt
jorden fångas huvuddelen av de laddade partiklarna upp och i atmosfären filtreras alla farliga
våglängder bort från solljuset - innan snällt och vänligt ljus når ner till markytan där vi lever.
.
Att låta astronauter promenera omkring i rymddräkter på månen (som både saknar magnetiskt
fält och atmosfär) är att leka med döden. Rymdstationer som är specialkonstruerade för att
klara bombardemanget av laddade partiklar och som filtrerar bort all livsfarlig strålning från
solen är absolut nödvändiga för att kunna vistas någon längre tid på månen. Det finns många
riskfaktorer. Ibland skickas intensiv gammastrålning ut från solen och den kommer utan förvarning. Den kommer med ljusets hastighet. Rymddräkter ger inget skydd. Gammastrålningen
steker astronauterna invändigt. De drabbas oundvikligen av cancer – förr eller senare.
Ur säkerhetssynpunkt bör ”utomhusvistelse” på månen bara ske i nödfall.
5
Att skicka ut astronauter som promenerar omkring i måndammet och samlar ihop en massa
mångrus – i flera timmar - är att utsätta astronauterna för livsfara. Men detta har naturligtvis
inte inträffat. Skytteltrafiken till månen under Nixons presidentperiod är en bluff. Den stora
frågan är - hur är det möjligt att tron på månlandningarna fortfarande lever kvar?
Vart tog den lilla månstenen vägen – ingen som vet – ingen som vet.
Tidskriften New Scientist listar nio oerhört värdefulla "skatter" med mycket stort värde för
mänskligheten som har gått förlorade genom århundradena. Som nummer tre på listan återfinns president Nixons månstenar. Över 500 månstenar har ”gått upp i rök”.
Stenar från månen, som för första gången i hela vår historia har förts till jorden av människor,
är naturligtvis helt ovärderliga. Personer som vill placera sina förmögenheter på ett säkert sätt
betalar astronomiska belopp för sådana ting. Att få äkta månstenar som present kan få vem
som helst att känna sig djupt omskakad och oändligt tacksam. Man behöver inte ens vara släkt
med någon psykolog för att inse detta.
Aldrig i vår historia har en så exklusiv presentutdelning inträffat.
Så snart som astronauterna levererat ”mångruset” till jorden skickade Nixon ut de ovärderliga
stenarna till noga utvalda personer och institutioner i hela världen. Inflytelserika politiker och
andra viktiga nyckelpersoner i över 130 länder överöstes på kort tid av de extremt värdefulla
”månstenarna”. Astronauter åkte världen runt på välgörenhetsturneer och andra viktiga tillställningar för att sprida de otroliga gåvorna. Den grupp på NASA som höll i trådarna för
månprojektet visade en så storslagen vänlighet att världen häpnade. En så exklusiv presentutdelning har aldrig tidigare ägt rum i hela vår historia. Nixon var storbelåten. Han var säker
på att hans välgörenhetskampanj skulle försvaga världsopinionen mot USA-s krig i Vietnam.
Detta var en viktig del av den ”hemliga planen” – den plan som utarbetades av den amerikanska militära ledningen i samarbete med Nixon. Men snart skulle det dyka upp problem.
”Den falska månstenen”
Historien om den falska månstenen härrör från nationalmuseet Rijksmuseum i Amsterdam.
Museet fick ärva en månsten från premiärminister William Drees dödsbo. Drees hade fått
månstenen i gåva av den amerikanska ambassadören William Middendorf – som i sin tur hade
fått stenen från USA-s utrikesdepartement. Detta var en gåva på absolut högsta nivå.
Månstenen på Hollands nationalmuseum hade plockats av amerikanska astronauter under den
första månfärden 1969. Tre astronauter från denna rymdresa Neil Armstrong, Michael Collins
och Edwin "Buzz" Aldrin, besökte Holland under välgörenhetsturnén "Giant Leap" bara några
månader efter deras fantastiska rymdfärd. Vid detta tillfälle överlämnades den otroliga gåvan.
En exklusiv plakett med astronauternas namnteckningar medföljde.
Efter tips från en rymdexpert såddes misstankar om att stenen inte var äkta. Forskare vid ett
universitet i Amsterdam kunde på en halvtimme konstatera att stenen under inga omständligheter kunde komma från månen. Det sjuka i historien var att ”stenen” inte ens var en sten utan
en förstenad träbit. Träd växer inte på månen. Att det inte uttryckligen stod på astronauternas
signerade plakett att stenen kom från månen – dög inte som bortförklaring. Det blev skandal.
Den stora uppstädningen.
Vem som helst som får ett föremål som är hundra gånger mera värt än guld är naturligtvis
rädd om det. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att förstå att det är något
skumt om massor av sådana oerhört exklusiva presenter bara försvinner i tomma intet.
6
2002 avslöjades personer som var anställda vid Nasa (!) när de försökte stjäla månstenar. En
stensamlare hade fattat misstankar mot dessa personer och larmade polisen. Den pinsamma
historien kom ut till pressen. Enligt amerikanska FBI försökte dessa personer sälja månstenar
via en sajt för stensamlare i belgiska Antwerpen. Så galna ”tjuvar” som öppet annonserar i en
sajt att de säljer månstenar har aldrig fötts på vår planet. De anställda på NASA var nog inga
vanliga tjuvar. Åker man fast när man försöker städa bort falska månstenar från marknaden,
måste man spela tjuv om man blir tagen på bar gärning. Så går det till.
Massor av falska månstenar har alldeles uppenbart städats bort. Det finns absolut inga andra
förklaringar till varför så oerhört många ”månstenar” har försvunnit från jordens yta. Vi har
under årens lopp funnit många meteorer som med stor sannolikhet kommer från månen. Hela
månens yta är pepprad av meteoritnedslag och då och då har sten från månen slungats ut i
rymden. Flera sådana äkta månstenar har slagit ner på vår jord. Mig veterligen har inte en
enda riktig meteor som kommer från månen försvunnit.
Stenar från månen är mycket gamla.
Vår egen måne bildades efter en våldsam kollision mellan vår tidiga jord och en annan liten
planet som vi gett namnet Theia. Theias massa var troligen bara en tiondel av jordens massa
men kollisionen var förödande. Det har länge diskuterats om hur stor det av månens massa
som kommer från vår tidiga jord och hur stor del som kommer från Theia. Undersökningar av
meteorer som kommer från månen, visar en slående likhet mellan stenmaterial från månen
och stenmaterial från jorden. Det tyder på att jordens mantel utgör huvuddelen av det material
som så småningom bildade månen.
Mycket gamla bergarter på jorden är slående likt stenmaterial från månen. Studier av vissa
grundämnen som syre och titan hos meteorer från månen visar nästan identiska egenskaper
med jordiska bergarter. Att skilja äkta månstenar från jordstenar är därför inte enkelt. William
Hartmann, som är en av upphovsmännen till teorin om månens bildande – kollisionsteorin skriver ”the isotope ratios of chemicals in earth and moon seem to be virtually the same …”.
På enkel svenska betyder det att månsten och jordsten är nästan samma sak. Men hittar vi
minsta spår av organiskt material i stenen kommer den garanterat inte från månen.
Dyrgripen på nationalmuseet i Amsterdam var förstenat organiskt material - trä.
Egentligen är det en enda sak som vi borde bekymra oss för. Hur kan det komma sig att en så
heltokig historia som månlandningarna har blivit allmännt accepterad i hela västvärlden? Varför väljer tusentals forskare som vet - tystnad? Varför skriver bara några få vetenskapsmän att
månlandningarna var det kalla krigets äventyr? Varför talar de inte i klartext?
Det är den förbannade rädslan som förklarar vårt fega beteende. Diktatur och lögn frodas i en
rädd värld. Om vi vill leva i ett andligt fängelse ska vi vara tysta - men vill vi det? Det är oerhört viktigt att så många som möjligt rätar upp sig moraliskt och står upp för sanningen.
Ju snabbare vi får städa bort lögnen – desto bättre mår vi alla.
Precis allt har grävts fram om president Nixon. Han var en fulländad notorisk lögnare. Men
hans största lögn – månlandningarna – återstår att avslöja. Jag hoppas att jag hjälpt sanningen
en bit på vägen. Månlandningarna var ett desperat försök av den amerikanska krigsmakten att
vända den växande världsopinionen mot USA-s krig i Vietnam – det är sanningen.
The truth and nothing but the truth - The man on the moon has always been alone!
7
Några korta frågor och svar.
1: Vi har gjort många rymdpromenader utanför rymdstationen ISS. Är det verkligen så farligt
att vistas på månens yta i rymddräkt?
SVAR: ISS har utrustats med flera robotarmar just för att slippa onödiga vistelser utanför ISS.
Man vill undvika att exponera astronauterna för den farliga strålningen från solen. ISS färdas
runt jorden på låg höjd och skyddas därför effektivt av jordens magnetfält. Nästan hela paketet av laddade partiklar från solen fångas in av jordens magnetfält. Det är mycket större strålningsrisker på månen än vid ISS eftersom månen saknar magnetfält. Solens intensitet varierar
cykliskt i 12-åriga ”solfläckscykler”. Alla påstådda landningar på månen 1969 – 1972 ägde
rum under ett solmaximum. Då är solen extra farlig. Tack och lov var månbesöken bara fejk.
2: Har inte ryssarna också landat på månen?
SVAR: Ingen människa – varken amerikan eller ryss – har varit på månen. Det första mänskliga besöket på månen äger gissningsvis rum 2035 – 2045. Detta historiska besök organiseras
sannolikt av Kina och Ryssland gemensamt. Ingen vet säkert.
3: Ändras maktbalansen även i rymden?
SVAR: Människans rymdäventyr kostar stora pengar. USA-s ekonomi är på väg mot en
avgrund. Handelsbalansunderskottet har bitit sig fast på en astronomisk nivå. Den nationella
skulden skenar. Pensionsåtagandena är groteska. Den sista militära supermakten USA är på
väg mot ekonomisk ruin. Rymdstationen ISS framtida öde är ovisst. Omkring år 2020 går ISS
i pension. Det är mycket som talat för att Kina och Ryssland kommer att inleda ett rymdsamarbete. Historien har bäddat för denna utveckling. Nästa rymdstation - efter ISS – kommer
sannolikt att bli kinesisk eller rysk-kinesisk. Makten i rymden förskjuts mot öster.
4: Har ingen människa färdats långt ut i rymden?
SVAR: Jordens magnetfält fångar in flödet av laddade partiklar från solen. I ett inre och ett
yttre bälte runt jorden koncentreras dessa partiklar. De infångade partiklarna snurrar runt i
banor och studsar mot de magnetiska polerna på jorden. Detta skapar norrsken. Ingen människa har färdats genom dessa farliga strålningsbälten. Att utveckla säkra rymdfarkoster som
kan transportera människor långt ut i rymden – genom dessa strålningsbälten – är nödvändigt
om vi ska kunna skicka bemannade farkoster till Mars eller månen.
5: Är alla månstens-presenter falska?
SVAR: Det är fullt möjligt att någon äkta meteor från månen har krossats och att små bitar
har blivit till presenter. Det finns massor av runda genomskinliga plastbollar med ett litet
gruskorn i mitten, som gavs bort under Nixon-perioden. Vikten av dessa ”månstenar” var som
regel mindre än ett gram. Det var många som skulle få de ovärderliga månpresenterna i gåva
och då kunde man inte ge bort för stora stenar. Hela kampanjen med månpresenterna var en
gigantisk politisk mutskandal som pågick i öppen dager.
6: Om månlandningarna verkligen var en bluff – hur länge dröjer det innan detta avslöjas?
SVAR: Jag personligen kan inte förstå hur man tänker, om man tror att lögnen ska hålla i
längden. Varför inte öppet erkänna att det var ett resultat av det kalla kriget – en psykologisk
krigföring? Det är många personer som kommer att känna sig avklädda när den falska historien avslöjas. Sanningen är på väg. Ingenting kan hindra detta. Vanliga människor har ingenting att skämmas för. Utan nödvändiga fysikaliska kunskaper är det svårt att förstå. Men det är
många forskare som kände till sanningen som valde tystnad. Detta är mycket sorgligt.
7: Varför har ingen avslöjat bluffen tidigare?
SVAR: Det råder ett formidabelt informationsvärldskrig på nätet. Många experter av alla slag
har försökt berätta sanningen, men informationen drunknar i falsk information. Månlandningarna är den mest dyrköpta lögnen i hela vår historia. Historierna i Kalle Anka om björnligans
inbrott i Joakim von Ankas bankvalv, är mera trovärdiga än Nixons skytteltrafik till månen.
Det är bara en tidsfråga innan den otroliga bluffen kommer att avslöjas.
8
En kort presentation av författaren – Brage Norin.
Kort CV
Doktor - teoretisk fysik - Umeå Universitet 1978
Undervisat i 30 år i Energiteknik och Fysik vid Luleå Tekniska Universitet
Forskat om småskalig förbränning av biobränslen och kol i cirka 20 år
Utsedd till hedersmedborgare i Shanxiprovinsen i Kina 2000
Honorerats med ett eget laboratorium ”Brage Laboratory” i Shanxi-provinsen
Koordinerat ett treårigt Svensk-Kinesiskt forskningsprojekt om askrik biomassa
Erhållit ABB:s välkända energistipendium ”Gunnar Engström-stipendiet” 1996
Norrbottens landstings miljöpris 2000
Naturskyddsföreningen i Norrbottens läns Naturvårdspris 2007
9
