Oslo, Den nationella veterandagen 27.4.2006
Tal av ambassadör Peter Stenlund
Värderade krigsveteraner
Värderade gäster, som önskat hedra veteranerna med er närvaro
Vid slaget vid Tali-Ihantala, Nordens största fältslag genom tiderna, stoppade Finlands
försvar det sovjetiska storanfallet som inleddes den 9 juni 1944. Vid detta slag räddades
Finlands självständighet. Slaget då inte bara Finlands frihet utan hela Nordens framtid
och ställning stod på spel. Slaget som förhindrade att Ålands hav och Kvarken, Torneälv
och den finsk-norska gränsen blev järnridåns västra sträckning i norr.
För endast tio år sedan instiftades veterandagen för att ge yngre generationer en
möjlighet att hedra de veteraner som finns med i vår krets. Uppoffringarna av våra
soldater och bland lottorna till deras stöd var oerhörda. Många offrade sina liv för
Finlands frihet, i krigen föll 90.000 soldater. Ca 200.000 sårades. Efter fredsslutet blev
befolkningen i de till Sovjetunionen avträdda områdena tvungen att lämna sina
hembygder för gott. Karelska näset tömdes men den unika kulturen lever kvar i Finlands
kollektiva minne. Krigens generation har burit om inte en fysisk, ofta en tung psykisk
börda genom hela livet. Vi yngre vet att uppoffringarna skapade grunden för den välfärd
och den frihet vi åtnjuter idag.
Idag hedrar Finland sina krigsveteraner men under det kalla kriget skedde detta inte
reservationslöst. Alltför många veteraner hann lämna oss utan vetskap om hur
historieuppfattningarna skulle ändras, om hur yngre generationer skulle hedra deras
insats för frihet,demokrati och Finlands självständighet. Då Finlands TV för att par år
sedan lät tittarna välja de största finländarna genom tiderna lyftes krigsårens president
Risto Ryti fram vid sidan om marskalken av Finland Carl Gustaf Mannerheim.
Risto Ryti offrade sig genom att i sitt eget namn utanordna stöd från Tyskland i det
dramatiska skede då Stalins trupper hotade att bryta igenom med risk för att hela Finland
skulle ockuperas. Både flygavdelningen Kuhlmey och materialet för pansarvärnet
förstärkte vår försvarsförmåga på ett väsentligt sätt.
Rytis agerande har fått ny belysning tack vare att hans dagböcker 1940-44 publicerades
denna vinter, redigerade av Ohto Manninen och Kauko Rumpunen. Som villkor för
vapenleveranserna krävde Hitler att Finland försäkrar att ingen separatfred ingås med
Sovjetunionen. Försäkran kunde inte föras till riksdagsbehandling, därför att en sådan
skulle ha gett tyskarna vetskap om att möjligheterna till separatfred sonderats och att
Sovjets villkor i detta skede var fullständig kapitulation. Ryti gav denna försäkran med
vetskap om att han kunde bli tvungen att avgå som president då freden senare skulle
förhandlas fram.
Så blev det också. Men det är en klar sak att det sovjetiska storanfallet inte hade stoppats
utan den uppoffran Ryti gjorde. Finland ockuperades aldrig, Stalins pansar nådde aldrig
Helsingfors. Detta är ett faktum,som många i Europa undgått att notera. Inställningen till
Ryti är idag en annan än vad som påskrevs under det kalla krigets dagar. En bred
folkopinion känner idag att domen mot honom som krigsförbrytare var djupt orättvis.
Det är ingen tvekan om att Risto Ryti stödde strategin om ett separatkrig. ”Käymme
omaa erillistä sotaamme”, vi för vårt eget separata krig, var hans utgångspunkt. Finland
och Tyskland hade en gemensam fiende under fortsättningskriget. Att hålla krigen
separata var ingen lätt ambition. Samarbete blev ibland mera intimt än vad Finland skulle
ha önskat. Under fortsättningskrigets segerrika inledningsskede fördunklades bilden av
Finland som ett land i försvarskrig av storfinska visioner – också Ryti lät sig hänföras.
Ett avgörande uttryck för separatkrigsambitionen var inställningen till den tyska
belägringen av Leningrad. Mannerheim vägrade med stöd av den politiska ledningen att
täppa till försörjningsleden i nordost, över Ladogas isar. Ett annat uttryck var
inställningen till Murman-banan. Det är ingen tvekan att de allierades materiella stöd till
Stalin också utnyttjades i kriget mot Finland. Men Mannerheim tillät inte att Murmanbanan erövrades norr om Vita Havet eller att förbindelselänken till Archangelsk-banan
saboterades. Detta belyses på svenska i en ny bok av Erik Appel, ”Med döden i hälarna”
som handlar om Högkvarterats Fjärrpatruller 1939 – 1945.
Det är lätt att inse att norrmännens inställning till de finska krigen är mångfacetterad. Om
vinterkriget råder ingen tvekan. Ett uttryck för den norska solidariteten är de nästan 1000
norrmän, som kämpade vid fronten. Också deras storartade insatser hedrar vi idag. Då
diktatorerna Stalin och Hitler genom Molotov-Ribbentropp pakten var lierade var det
inte svårt för de skandinaviska folken att solidarisera sig med de folk som blev
överfallna.
Mera svårtolkad blev situationen ur norsk synvinkel efter att Barbarossa-planen började
verkställas och då det ockuperade Norges nordliga hamnar utnyttjades av Hitler i
fälttåget mot Murmansk.
Parallellt med Erik Appels bok läste jag under påsken Alf R. Jacobsens ”Röd august”,
som handlar, som handlar om den sovjetiska nordflottans norska partisaner – fattiga
kommunistiska och anti-fascistiska fiskare och småbrukare– som spionerade i det av
tyskarna ockuperade Finnmark i avsikt att hjälpa ryssarna att strypa transporterna till den
tyska Lapplands-armén.
Norge var ockuperat av Tyskland, Finland slogs för sin frihet mot samma sovjetiska
fiende som Tyskland. Fjärrpatrullerna och partisanerna var på olika sidor, något de inte
själva haft något inflytnde över. Då Finland ingått separatfred med Sovjet hamnade vårt
land i sitt tredje krig under samma årtionde, i Lapplandskriget med Hitlertyskland, som
efter sig lämnade ett landskap i rykande ruiner.
Till ödets ironier hör också det att den norska underrättelsetjänsten efter fredslutet under
ledning av Vilhelm Evang rekryterade veteraner ur fjärrpatrullerna för uppdrag bakom
den finska östgränsen. Uppdrag utfördes för Natos räkning under början av femtiotalet
bl.a. i Murmansk.
Idag lever vi fred. Nord-Europa präglas av samarbete. Ryssland är Finlands viktigaste
handelspartner och handeln växer kraftigt. Norge nordområdespolitik handlar i stor
utsträckning om samarbete med Ryssland. Finlands och Norges goda samarbete med
Ryssland är viktigt för hela Europa.
Som ordförande i EU med början den 1. juli satsar Finland på att befrämja relationerna
och samarbete mellan EU och Ryssland. Också på detta sätt hedrar vi de veteraner som
genom sina tunga uppoffringar möjliggjort att Finland som självständig och välmående
nation kan göra insatser för fred och frihet i hela Europa.
