Strålskyddsnytt nr 3

e n tidning från ssi - statens strålskyddsinstitut
Strålskyddsnytt
[nr 3-4 2003, årgång 21]
[tillgänglig i sin helhet via www.ssi.se]
Foto: SSI-info, BA
Stråldoser till flygbesättningar
innehåll 3-4/2003
Strålskydd av miljön______________________________ 2
SSI:s allmänna råd om exponering för elektromagne… __ 6
Internationell radiobiologisk kongress i Brisbane_______ 8
Orsakar strålning från mobilbasstationer skadliga…______ 10
Miljöminister Lena Sommestad blickar framåt _______ 11
ALARA och BAT – olika sätt att begränsa utsläpp… ___ 12
Euroskin-konferens i Stockholm ___________________ 14
Blonda och rödhåriga avråds från solariebruk ________ 17
Magnetfält från induktionshällar _________________ 18
Kärnavfall och kommunala fokusgrupoper __________ 19
Beräkning av stråldoser till allmänheten _____________ 20
Felaktig förvaring av radioaktiva strålkällor _________ 21
Bremendeklarationen ____________________________ 22
Krafttag för att målet ska nås _____________________ 23
Foto: SSI-info, BA
Lennart
Lindborg är
SSI:s myndighetsspecialist för
dosimetri, samt
även professor
vid Karolinska
Institutet.
Kosmisk strålning är ett arbetsmiljöproblem för flygplansbesättningar
som arbetar många timmar per år
på hög höjd. Sedan länge forskar SSI
inom området. En särskild aspekt är
metoder hur man beräknar vilken
stråldos individer får. Detta kan dels
fastställas genom mätningar och
dels räknas ut med hjälp av sofistikerade matematiska modeller. En
internationell arbetsgrupp har nu i
ett EU-finansierat projekt testat och
utvärderat flera olika metoder. Här
presenteras några av dess slutsatser.
INES – ett klassificeringssystem för olyckor __________ 26
Den årliga stråldosen till flygbesättningar kan jämföras med
den som förekommer inom radiologisk verksamhet. Under
2002 blev den maximala årsdosen för personal inom de tre
Sanering av utarmat uran i Sarajevo ________________ 28
Forts. på sid 3
Strålskydd och miljöskydd – IAEA-konferens ________ 24

Foto: Ulf Lodin
Strålskydd av miljön
Lars-Erik Holm
SSI:s generaldirektör
utgivare
statens strålskyddsinstitut
ansvarig utgivare
britt ekman
redaktör
anders blixt
grafisk form
bosse alenius
redaktion
wolfram leitz, lennart lindborg
leif moberg, lars-erik paulsson
upplaga
2 700/4 nr per år
adress
statens strålskyddsinstitut
informationsstaben
171 16 stockholm
tel 08-729 71 00 / fax 08-729 71 08
hemsida
www.ssi.se
issn 0280-0357
Författarna svarar själva för innehållet
i sina artiklar. Materialet får användas fritt
om källan uppges. För illustrationer
och fotografier krävs tillstånd av SSI
eller upphovsrättsinnehavaren.
2
Strålskyddsnytt
3-4/2003
De senaste åren har miljöskyddsfrågorna hamnat alltmer i fokus
vid diskussioner om effekter av joniserande strålning. Den 6-10
oktober stod Sveriges regering och Statens strålskyddsinstitut
(SSI) värdar för en internationell konferens om strålskyddet
av miljön. Konferensen anordnades av FN:s atomenergiorgan
(IAEA) och vetenskapliga strålningskommitté (UNSCEAR)
samt av Internationella radioekologiunionen (IUR) och Europeiska kommissionen. Där samlades 220 experter på strålskydd
och miljö från 38 länder och elva internationella organisationer
för att diskutera hur miljön bäst kan skyddas från skadliga effekter av joniserande strålning.
Stockholm har en imponerande meritlista när det gäller
möten om strålskydd och miljön. Den internationella strålskyddskommissionen (ICRP) grundades här 1928, och 1972
hölls här den första FN-konferensen om skyddet av miljön. Den
första internationella konferensen om skyddet av miljön från
joniserande strålning hölls i Stockholm 1996.
IAEA inledde år 2000 en serie konferenser och expertmöten
på detta tema, och serien kulminerade i den nyligen genomförda
konferensen. Dess syfte var att få till stånd en internationell samsyn när det gäller att skydda miljön från skadliga effekter av joniserande strålning. Konferensen diskuterade även ICRP:s förslag
på hur miljöeffekter ska analyseras och värderas. SSI har lett detta
arbete och förslaget överensstämmer med tankarna bakom revideringen av rekommendationerna för skyddet av människan.
På konferensen redovisades resultaten från två stora EUforskningsprogram: FASSET (med 15 organisationer från 7
EU-länder, koordineras av SSI) och EPIC (gäller den arktiska
miljön). Projekten ger viktiga bidrag till utvecklingen av bedömningsmetoder för strålningens miljöeffekter.
Den viktigaste slutsatsen vid konferensen var att såväl
internationella organisationer och nationella myndigheter som
kärnkraftsindustrin och Greenpeace stödde ICRP:s förslag på
hur miljöeffekter ska analyseras. De ställde sig också bakom ett
uttalande att om behovet av en internationell handlingsplan för
skyddet av miljön från skadliga effekter av joniserande strålning
utarbetas under ledning av IAEA. I detta arbete ligger också att
ta fram en bas för att ta fram »safety standards« som specifikt
berör skyddet av miljön.
Det är glädjande att SSI med sitt breda internationella
engagemang kan vara pådrivande i detta arbeta, och påverka
utvecklingen i en riktning som är angelägen för Sverige.
Lars-Erik Holm
genelaldirektör SSI

största flygföretagen i Holland 2,9
millisievert (mSv) och cirka 70 procent
fick doser över 1 mSv (van Dijk, 03).
Tidigare har man rapporterat att brittiska flygbesättningar får en uppskattad
maximal årsdos på 6 mSv. Medelvärdet
för korta transporter uppskattades till
2 mSv och värdet för långa transporer
till 4 mSv (Bartlett, 99). På flyghöjder
över 8 kilometer varierar dosraten från
cirka 1 mikrosievert per timme (µSv/h)
till ca 14 µSv/h på 15 km. Ökningen beror inte bara på flyghöjd utan också på
geografisk position och solens aktivitet.
Den senare varierar med en periodicitet
av cirka 11 år. (Ämnet har också tidigare behandlats i Strålskyddsnytt nr 2:
2000).
Bestämmelser
Förhöjd exponering av naturlig strålning ska enligt ICRP:s rekommendationer räknas som en yrkesexponering
(ICRP, 1991). Europeiska rådet har
därför i sitt direktiv 96/29/ EURATOM
av den 13 maj 1996 om ”grundläggande
säkerhetsnormer för skydd av arbetstagare och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande
strålning” en särskild paragraf (Article
42) om skydd av flygplansbesättningar:
»Alla medlemsstater skall vidta åtgärder för att företag som bedriver flygverksamhet skall beakta att flygplansbesättningar kan komma att utsättas
för en kosmisk strålning som överstiger
1 mSv per år. Företagen ska vidta lämpliga åtgärder och i synnerhet:
•
•
•
•
•
bedöma den strålning som den
berörda flygplansbesättningen utsätts för,
ta hänsyn till den bedömda strålningen vid utarbetade av arbetsscheman för att
minska doserna för de flygplansbesättningar som utsätts för stor
bestrålning,
informera de berörda arbetstagarna om de hälsorisker som deras
arbete medför,
tillämpa artikel 10 på kvinnlig
flygplansbesättning.«
Artikel 10 avser skydd under graviditet och amning och anger att så snart
en gravid kvinna informerat företaget
om sitt tillstånd:
»skall det ofödda barnet skyddas
på samma sätt som enskilda personer
ur befolkningen. Förhållandena för
den gravida kvinnan i samband med
hennes anställning skall därför vara
sådana, att den ekvivalenta dosen
till det ofödda barnet blir så låg som
rimligen är möjlig och det skall vara
osannolikt att denna dos överstiger 1
mSv under åtminstone återstoden av
graviditeten.«
Mellanstatligt samarbete
Luftfartsmyndigheter i Europa samarbetar inom Joint Aviation Authorities
(JAA)1 kring utveckling och införande
av gemensamma standarder för säkerhet. JAA utger Joint Aviation Requirements (JAR), som medlemsstaterna
måste föra till sina nationella regler för
att bli gällande. I Sverige är det Luftfartinspektionen som är tillsynsmyndighet
och som deltar i detta arbete.
EU-direktivet har omsatts till bestämmelsetext i JAR-OPS 1, Amendment 3, som ännu inte trätt ikraft i
Sverige. Det översätts och remissbehandlas f.n. De nordiska strålskyddsoch luftfartsmyndigheterna har kommit överens om en gemensam tolkning
av dessa bestämmelser, se information i
Meddelande från Luftfartsinspektionen
D 8/2002, som emellertid inte är en bindande föreskrift. Här preciseras några
saker. Bland annat sägs att arbetet bör
organiseras, om så är möjligt, så att
exponeringen för joniserande strålning
hålls under 6 mSv per år. Vidare gäller
att flygföretagen ska en gång årligen
till de nationella strålskyddsinstituten
rapportera statistik över den effektiva
dosen till besättningsmedlemmarna.
När det gäller besättningsmedlemmar
som får doser på 6 mSv eller mer under
ett år, ska tillsynsmyndigheten erhålla
samma information som när det gäller
övriga individer som ingår i det nationella dosregistret (SSI FS 1998:5). MFL
har endast informativ karaktär.
Bestämning av stråldoser
Stråldosraten (dos per timme) från den
kosmiska strålningen har två ursprung:
1. Vintergatan: Den galaktiska kosmiska strålningen, som dominerar,
är ganska konstant. Den påverkas
emellertid av solvinden. I det
magnetiska fält som solvinden
genererar avlänkas de kosmiska
partiklarna så att färre partiklar
når atmosfären. Solvinden ökar
med ökande solaktivitet och varierar med en period av cirka 11 år.
Effekten blir en ändring av dosen
per timme med cirka ±20 procent
(Figur 2).
2. Solen: stora mängder av framför
allt protoner kan slungas ut från
solen i samband med olika solfenomen (s.k. solar particle events,
SPE). Om dessa når jordens atmosfär kan dosraten öka. Deras
varaktighet varierar från några
timmar till flera dygn.
På grund av den relativt konstanta
stråldosraten finns inget behov att bära
persondosmätare. Istället använder
man program för att beräkna besättningarnas doser (effektiva dosen). Programmen ska kontrolleras regelbundet
genom jämförelser med mätningar.
Solvindens inverkan beaktas på ett
eller annat sätt av beräkningsprogrammen, medan inverkan av SPE är svårare
att beräkna (Lantos & Fuller, 2003).
Genom att granska markbaserade
neutronmonitorer kan man i efterhand
konstatera när en SPE har inträffat.
Det är inte alltid som dosraten ökar i
samband med en SPE. Oftare leder den
till en reducerad dosrat, en s.k. Forbush
decrease.
Utvärdering av uppmätta stråldoser
För att underlätta införandet av de
ovannämnda bestämmelserna och för
att verka för likartade bestämmelser
inom EU, har EURADOS2 fått i uppdrag av Europeiska kommissionen att
utvärdera de doser som rapporterats
med hjälp av mätningar och beräkningar. Arbetsgruppen har bestått av 20
medlemmar från Europa, USA och Kanada. (Den har också haft en observatör från JAA, en från Europeiska kommissionen, samt tre från expertgruppen
inrättad med anledning av Artikel 31 i
EURATOM-fördraget. Därtill har sju
andra grupper bidragit till rapporten
på olika sätt.) Arbetsgruppen ska överlämna sin rapport till Europeiska kommissionen (DG TREN) i januari 2004
och den förväntas sedan bli publicerad
som en teknisk rapport.
En presentation av innehållet
(Lindborg et al, 2003) gavs vid det nyss
avverkade neutrondosimetrisymposiet
i Delft. Här följer en sammanfattning.
EURADOS-rapporten
Vi erbjöd forskare, engagerade i dosmätningar ombord på flygplan, att
rapportera sina resultat tillsammans
med alla relevanta detaljer kring flyg3-4/2003
Strålskyddsnytt
3

rutterna och beskrivningar av mätinstrumenten. Sammanlagt har 14 olika
grupper bidragit med mätvärden och
rapporter. Vi kontaktade också personer som utvecklar beräkningsprogram
för detta syfte och erbjöd dem att delta.
Dessa grupper skulle beräkna värden
som motsvarade de uppmätta värdena.
Dessutom skulle en beskrivning av programmet ges. Arbetsgruppen har sedan
bedömt hur väl mätta och beräknade
värden stämmer överens. I början hoppades vi att programmen skulle kunna
användas av en oberoende person, som
skulle verifiera beräkningarna, men
detta visade sig vara ogörligt.
Rapporten innehåller mer än 400
jämförelser av ruttdoser, som har uppmätts under hela den senaste elvaåriga
solcykeln. Dessutom har mer än 10 000
����
����
����
����
����
����
����
�� ������������
�� ����������
�� ������������
���
��
���
��
���
��
���
��
���
������������������
��
������ ��� � �����

��
��
�
����������� �
��� ���� �
��� ���� ����� �����������
����������� �
��� ���������
��� ��������� � ��������� �
�����������
�������
� �����������
� �������
������������������
�� �����������
�� ������
����� ������
Figur 1. Uppmätta resultat (Kyllönen et al, 2001) jämförs
med beräknade värden för miljödosekvivalenten från programmen EPCARD v.3.23, FREE v.14 samt PCAIRE5. För
de tre programmen gäller att beräknade och mätta värden
överensstämmer inom 30 procent, men de mätta värdena
är lägre än de beräknade för dessa rutter. Programmet
EPCARD beräknar också den effektiva dosen. I den undre
figuren jämförs sådana värden för programmen EPCARD
v.3.2 och CARI66. Här är stödlinjer för ± 0,2 inlagda. Av
figuren framgår att den effektiva dosen (höger y-axel) skiljer sig mellan de två programmen för just dessa flygningar
och varierar upp till drygt 30 procent. EPCARD ger här
de högre värdena. Staplarna anger de beräknade och uppmätta ruttdoserna.
4
Strålskyddsnytt
3-4/2003
������� �
���������
���
�� ������� ������
värden på dosrater kunnat sammanställas och jämföras.
Fem olika program har ingått. Alla
program är inte oberoende av varandra
och alla kan inte heller beräkna den
storhet som mätinstrumenten bestämmer (miljödosekvivalenten). Därför
jämförs inte alla program i alla situationer. Ett exempel visas i figur 1.
Liknande överensstämmelser återkommer när man studerar ruttdoser
från de andra mätgrupperna. Den gäller även om olika typer av instrument
har använts (t.ex. TLD, track etchdetektorer, jonkammare, TEPC, extended remcounters, med flera instrument). Överensstämmelsen kvarstår
också för instrument som enbart mäter
dos-komponenten från neutroner och
neutronlika partiklar. För flyghöjder
över 13 km har antalet mätvärden varit
färre och slutsatsen är därför mindre
väl underbyggd.
Rapporten innehåller också en jämförelse mellan beräknade resultat från
alla programmen. Vi har för 28 olika
datum, spridda över i stort sett hela
solcykeln, beräknat både den effektiva
dosen och miljödosekvivalenten för
olika flygrutter. Överensstämmelsen
ligger då oftast inom cirka 30 procent
för effektiv dos, medan överensstämmelsen är inom 20 procent för miljödosekvivalenten. Skillnaderna varierar
med solcykeln och bottnar bland annat
i osäkerheter kring utseendet på det
protonspektrum som faller in mot
vår atmosfär. Eftersom spektrumets
protoner har en viktningsfaktor på 5
vid beräkning av den effektiva dosen,
men en kvalitetsfaktor på ungefär 1,6
vid beräkning av miljödosekvivalenten,
blir skillnaderna tydligast vid beräkning av den effektiva dosen.
Avslutningsvis visas en figur med
miljödosekvivalentraten som funktion
av flyghöjden för både maximal och
minimal solaktivitet. Beräkningarna
har gjorts för ett område nära ekvatorn
och ett område nära nordpolen med
hjälp av EPCARD v.3.2.
Kraftig solaktivitet
En oväntat kraftig aktivitet på solen
inträffade i slutet av oktober och pågår fortfarande i början av november,
2003, då detta skrivs. Fenomenet har
följts av dagspresen. Bl.a. rapporterade
Wall Street Journal (2003-10-30) att
händelsen har föranlett amerikanska Federal Aviation Administration

instrument har flugits under perioden
men några värden har inte blivit rapporterade ännu.
������������������� �����
��
Slutsats
��
������������
��� ��� ���
�
�������� ��� ��� ���
�
�
�
�
��
��
��
��
�������� � ��
Figur 2. Beräknad miljödosekvivalentrat för olika flyghöjder
och för maximal (januari 1990) och minimal solaktivitet (januari 1998). Båda beräkningarna är gjorda vid nollmeridianen
och den geografiska latituden 0º respektive 90º N.

(FAA) att utfärda rådet att inte flyga
högre än 25000 fot norr och söder om
35 breddgraden. Rådet var inte tvingande. I andra länder har också uttalanden förberetts, men bedömningarna
har varit mer måttfulla. Händelsen
kan studeras med hjälp av de nämnda
Figur 3. Resultat från neutronmonitorerna i McMurdo,
Antarktis och Newark, USA.7
Under denna tidsperiod var
solen oväntat aktiv.
neutronmonitorerna. Figuren 3 visar sådana serier av mätvärden från
två stationer, Mcmurdo stationen i
Antarktis (78º S bredd) och Newark
stationen i USA (40º N bredd). I båda
fallen är resultaten preliminära. I grova
drag är utseendet likartat med en uppgång på omkring 10 procent tidigt den
29 november och med fallande värden
därefter. Ett toppvärde nås tidigt och
i resultatet från McMurdo stationen,
där jordens magnetfält inte skärmar
av den kosmiska strålningen lika bra,
finns ett »spikliknande«
toppvärde.
Ökningen
svarar mot en förhöjning av den kosmiska
stråldosraten ombord på
flygplan, men ökningens
storlek beror på var man
befinner sig. Efter den 29
november följer en period
av mycket låga värden,
som då motsvaras av en
nedgång (Forbush decrease) i dosraten i atmosfären. Den 1 november
ökar värdena igen och en
topp återkommer den 3
november synligt framför
allt i McMurdo stationens resultat. Dessa och
liknande resultat från andra stationer används för
att retroaktivt uppskatta
dosraten i atmosfären.
Även
dosratmätande
EURAS-gruppen sammanfattar observationerna med att säga att det finns
god överensstämmelse mellan värden
uppmätta på olika sätt. Uppmätta och
beräknade värden stämmer oftast överens inom 30 procent. Slutsatsen blir
därför att det finns stöd för tanken att
basera bestämning av ruttdoser på beräkningar av den effektiva dosen, förutsatt att sådana beräkningsprogram
kontrolleras genom jämförelser mellan
mätvärden och beräknade värden.
Arbetssättet bör ge tillräcklig
noggrannhet i strålskyddsarbete, där
ICRP:s krav är ± 50 procent. En bättre
förståelse av de systematiska skillnaderna mellan beräkningsprogrammen
är dock angelägen. Man behöver även
analysera i större detalj mätinstrumentens respons för de olika strålkvaliteterna. Ett viktigt olöst problem gäller
möjligheten att säkerställa spårbarheten
till internationella dosnormaler. Det är
också angeläget att få fram ytterligare
resultat uppmätta i samband med SPE.
Eftersom de här frågorna är av gemensamt intresse för EG kan man hoppas
att en europisk grupp kan stödjas finansiellt så att arbetet med att utveckla
dosimetrin ombord på flygplan får fortsätta och kompetensen bevaras.
Lennart Lindborg
Arbetet har delvis stötts av medel från EC 5:
e ramprogram och kontraktet FIGM-CT-200000068. Gruppens resor har bekostats av kommissionens DG TREN
Fotnoter
1. Verksamheten inom JAA ska övergå till European Aviation Safety Agency (EASA) enligt
beslut av Europaparlamentet och Europeiska
rådet (Regulation No 1592/2002 från den 15
juli 2002). (Figur 1)
2. European Radiation Dosimetry Group, är
en vetenskaplig förening för dosimetri inom
framför allt strålskyddsområdet se vidare:
www.eurados.org (Figur 1)
3. www.gsf.de/epcard (Figur 1)
4. www.gsf.de/epcard (Figur 1)
5. http://members.rogers.com/pcaire/home.htm
6. www.cami.jccbi.gov/AAM-600/Radiobiology/
600radio.html#CARI6ZIP
7.Monitorerna drivs av Bartol Research Institute och arbetet stöds av forskningsmedel
från National Science Foundation ATM0000315.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
5
SSI:s allmänna råd om
exponering för elektromagnetiska fält
Syftet med Statens strålskyddsinstituts föreskrift SSI FS 2002:3
(Allmänna råd om begränsning av
allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält) är att skydda
individer ur allmänheten från
akuta hälsoeffekter vid exponering
för elektriska och magnetiska fält
i frekvensområdet 0 Hz-300 GHz.
Ett underlag till råden har givits
av EU som har rekommenderat
begränsningarna1.
EU:s grundval är framtagen av International Commission on Non-Ionising
Radiation Protection2, (ICNIRP), ett
oberoende organ bestående av internationellt erkända experter på området.
ICNIRP utvärderade före sitt beslut
många hundra rapporter i ämnet. Då
kunde man fastställa vid vilka nivåer
i olika frekvensområden som akuta
hälsoeffekter har observerats. ICNIRP
föreslog sedan begränsningar för allmänheten som ligger på 1/50 av dessa nivåer.
De allmänna råden riktar sig i
första hand till dem som producerar
fälten, t.ex. TV- och rundradiobolag,
militären, mobiltelefonioperatörer eller
andra organisationer som arbetar med
radiokommunikation eller tillverkare
av larmbågar. De gäller även elbolag
– elektriska och magnetiska fält med
låg frekvens kan uppträda nära kraftledningar – eller tillverkare av bilar.
Själva råden finns på SSI:s webbplats (www.ssi.se). Klicka på »Författningar« och scrolla ner till nummer
2002:3. Råden finns dessutom översatta
till engelska på webbplatsen.
Begränsningar och referensvärden
SSI:s allmänna råd ger, i likhet med EUrekommendationerna, grundläggande
begränsningar och referensvärden.
De grundläggande begränsningarna avser elektriska fenomen eller
energiabsorption som försiggår inne
i människokroppen (t.ex. SAR eller
strömtäthet, se ordlistan). Dessa kan
vara svåra att bestämma genom mätningar i den yttre miljön. Som ett kom-
6
Strålskyddsnytt
3-4/2003
plement finns referensvärden, vilka är
direkt mätbara storheter, givna som
fältstyrka eller strålningstäthet, och
som är härledda ur de grundläggande
begränsningarna. De grundläggande
begränsningarna gäller alltid.
Referensvärdena säkerställer att
de grundläggande begränsningarna
inte överskrids, men det kan ibland
inträffa att ett referensvärde överskrids
utan att motsvarande grundläggande
begränsning överskrids. I sådana fall är
exponeringen, enligt de allmänna råden, godtagbar om den grundläggande
begränsningen inte överskrids.
Biologiska effekter
Elektriska och magnetiska fält skapar
(inducerar) elektriska strömmar i alla
material som leder ström, inklusive
mänsklig vävnad. Begränsningarna i
fältens styrka syftar bland annat till att
begränsa de inducerade strömmarna så
att de inte konkurrerar med de elektriska signaler som normalt går i kroppen
eller att de inte bidrar till alltför hög
uppvärmning av vävnad.
De elektromagnetiska fältens inträngningsdjup i människokroppen och
växelverkan med olika organ beror i
hög grad på frekvensen. Därför har man
identifierat följande frekvensområden:
0-1 Hz: Grundläggande begränsningar
ges för magnetisk flödestäthet för
statiska magnetfält (0 Hz) och för
strömtäthet vid fält som varierar
i tiden (upp till 1 Hz) i syfte att
undvika störningar i hjärta och
blodcirkulation samt påverkan på
det centrala nervsystemet.
1 Hz-10 MHz: Grundläggande begränsningar ges för strömtäthet i
syfte att undvika påverkan på det
centrala nervsystemet.
100 kHz-10 GHz: Grundläggande
begränsningar ges för SAR för att
undvika värmebelastning av hela
kroppen respektive att undvika
alltför stark lokal uppvärmning
av vävnad. I frekvensområdet 100
kHz - 10 MHz finns begränsning
för såväl strömtäthet som SAR.
För de högre frekvenserna, där
våglängderna börjar kunna räknas
i meter, fungerar människokroppen
och dess organ bra som mottagarantenner och kopplar in energi som
övergår i värmeutveckling. SARvärdena var gränssättande. Ett
tydligt exempel är en person som
använder en mobiltelefon med antennen nära huvudet. Här får man
exponering av någon del av huvudet som skiljer sig dramatiskt från
resten av kroppen, beroende på
avståndet till antennen, (om man
använder hands-free-utrustning blir
det tvärt om) och därför är SAR det
bästa måttet för att beskriva och
begränsa exponeringen.
10 GHz-300 GHz: Grundläggande
begränsningar avser SAR för att
undvika uppvärmning av huden eller vävnader nära huden. Inträngningsdjupet är litet.
För korta pulser, pulstider mindre än
30 mikrosekunder, ges grundläggande
begränsningar vid exponering av huvudet i frekvensområdet 0,3 GHz-10 GHz.
Skälet är att korta pulser med tillräckligt
hög energi kan ge upphov till akustiska
effekter. Man skulle alltså kunna »höra«
en sådan puls.
Försiktighetsprincipen
SSI samarbetar med ett antal myndigheter i frågor om elektromagnetiska
fält (Arbetsmiljöverket, Boverket,
Elsäkerhetsverket, och Socialstyrelsen)
och dessa har gemensamt formulerat
en försiktighetsprincip för lågfrekventa elektriska och magnetiska fält:
»Om åtgärder, som generellt minskar
exponeringen, kan vidtas till rimliga
kostnader och konsekvenser i övrigt,
bör man sträva efter att reducera fält
som avviker starkt från vad som kan
anses normalt i den aktuella miljön.
När det gäller nya el-anläggningar
och byggnader bör man redan vid
planeringen sträva efter att utforma
och placera dessa så att exponeringen
begränsas.« Principen har en motsvarighet i Miljöbalken.
Som ett exempel kan nämnas att
för magnetfälten från kraftledningar
och el-installationer i hem och på
kontor, »vanlig el«, har EU rekom-
menderat en begränsning för 50 Hzfält som är betydligt högre än vad som
normalt förekommer. Med hänsyn till
att det vetenskapliga underlaget för
långtidsverkan av lågfrekventa svaga
elektriska och magnetiska fält är begränsat, synes försiktighetsprincipen i
detta sammanhang vara tillämplig.
Mätningar utomhus görs i regel
spektralt med en mobil utrustning.
De olika sändarna, med sina kända
frekvenser, t.ex. banden för FM-radio,
de olika TV-kanalerna, digital TV och
systemen för mobiltelefoni kan lätt
identifieras som toppar utefter frekvensaxeln. Sådana mätningar visar t.ex.
att nere på marken där det kan finnas
människor i närheten av en mobilmast
har man exponeringsnivåer, räknat i
W/m2, som är mindre än en tusendel
av de rekommenderade gränserna. De
allmänna råden innehåller också formler för att summera bidragen från de
olika sändarna. Det är vanligt att den
elektromagnetiska miljön domineras
av TV- och FM-sändningar med frekvenser som är jämförbara med mobiltelefonins. Själva mobiltelefonerna med
sina antenner nära örat ger betydligt
högre exponering, räknat i SAR, dock
inte över begränsningarna.
SSI har mycket små möjligheter
att åta sig mätningar på begäran från
privatpersoner eller företag, eftersom
efterfrågan vida överskrider våra per-
sonalresurser. SSI hanterar inte heller
frågor om elkänslighet, utan får i sådana frågor hänvisa till Socialstyrelsen
och den medicinska vetenskapen.
• Strömtäthet (måttenhet: ampere
per kvadratmeter, A/m2) definieras som den ström som går i ett
elektriskt ledande material i en viss
tvärsnittsarea, vinkelrät mot strömmens riktning. I detta sammanhang
kan ledaren vara en människokropp
eller del därav.
Mellan magnetisk flödestäthet och
magnetisk fältstyrka finns ett enkelt
samband: B = 4π × 10-7 × H.
Sambandet gäller i luft och andra
icke magnetiska material såsom biologisk vävnad. För att beskriva exponering för magnetfält behöver man alltså
inte mäta båda storheterna.
• Elektrisk fältstyrka (E, måttenhet:
volt per meter, V/m) är en riktad
storhet, vektorstorhet, vilken ger
upphov till en kraft som verkar på en
elektriskt laddad partikel.
Frekvens (f, måttenhet: Hertz, Hz)
är ett mått på hur många svängningsperioder det elektromagnetiska fältet
uppvisar per sekund.
I fjärrfältet, dvs. på ett avstånd
mer än ungefär tio våglängder från
en sändare, gäller att S = E × H =
E2/377 = H2 × 377. I ett rent fjärrfält
räcker det alltså med att mäta antingen E-fält eller H-fält, som var för
sig ger tillräcklig information.
I närfältet är bilden mycket mer
komplicerad och därför måste man
i sådana positioner mäta både E-fält
och H-fält. I närfältet är begreppet
effekttäthet inte någon lämplig storhet för att värdera en exponeringssituation.
Vid vågor med hög frekvens
(kort våglängd) lämpar sig begreppet
effekttäthet väl, eftersom man snart
befinner sig i fjärrfältet, medan man
i det lågfrekventa området, där våglängden kan vara många kilometer
eller mil, behöver tillgripa mätningar
av såväl E- som H-fält.
Vad gör SSI?
SSI är en tillsynsmyndighet och ser i
det här sammanhanget som sin uppgift
att säkerställa att de på vetenskapliga
grunder rekommenderade gränserna
inte överskrids. Mobiltelefonin och
inte minst utbyggnaden av 3G-nätet
har skapat en enorm efterfrågan på information om eventuella risker från 3G
och elektromagnetiska fält i allmänhet.
Som ett underlag för sådan information
genomförs bl.a. mätningar av den elektromagnetiska miljön på olika platser i
landet, t.ex. från kraftledningar eller
mobilmaster i storstad, småstad, eller landsbygd, men även i den nära
omgivningen av olika slags elektriska
hushållsapparater.
Mer att läsa
SSI:s informationsskrifter och rapporter
finns på hemsidan www.ssi.se under rubrikerna »Elektromagnetiska fält och mikrovågor«, respektive »Mobiltelefoni«.
Rapporter finns under en särskild
knapp överst på startsidan eller under
rubriken »Vår verksamhet« / »SSI:s
publikationer« / »SSI rapporter«.
Det mesta materialet finns även
på papper och kan beställas från SSI,
171 16 Stockholm eller per e-post
([email protected]).
Anders Glansholm
Fysiker, SSI
1. Rådets rekommendation av den 12 juli 1999
om begränsning av allmänhetens exponering för
elektromagnetiska fält (0 Hz – 300 GHz); 1999/
519/EG, EGT L 199, 30.7.1999, s. 59.
2. Guidelines for limiting exposure to time-varying
electric, magnetic and electromagnetic fields (up
to 300 GHz); Health Phys.Vol. 74, No 4, April
1998, pp 494 – 522.
Fysikaliska storheter
• Magnetisk fältstyrka (H, måttenhet: ampere per meter, A/m) är en
riktad storhet, vektorstorhet, som
vid sidan av den magnetiska flödestätheten beskriver ett magnetfält i
varje punkt i rummet. Magnetfält
ger upphov till krafter på magnetiska
material och på elektriskt laddade
partiklar som rör sig i fältet.
• Magnetisk flödestäthet (B, måtttenhet: Tesla, T) är en riktad storhet,
vektorstorhet, som är ett alternativt
sätt att beskriva magnetfältet.
Våglängd (λ, måttenhet: meter) är den
sträcka som fältet transporteras under
en svängningsperiod. Mellan frekvens
och våglängd gäller sambandet λ = c/f,
där c är ljushastigheten (≈ 3 × 108 m/s).
Strålningstäthet eller effekttäthet
(S, måttenhet: watt per kvadratmeter,
W/m2) är mått på den energi som varje
sekund transporteras, jämnt fördelad,
mot en yta vinkelrät mot vågens riktning. Transport av energi per sekund
kallas också effekt. Effekttätheten
beror både på den elektriska och magnetiska fältstyrkan.
SAR (specific absorption rate, måtttenhet: watt per kilogram, W/kg) är
ett mått på vilken energi som varje
sekund absorberas i någon viss massa sammanhängande vävnad.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
7
Internationell radiobiologisk kongress i Brisbane
Den 12:e internationella kongressen om radiobiologisk
forskning (ICRR) hölls i Brisbane, Australien mellan den 17 och 22 augusti.
Den samlade omkring 1500 delegater från 37 länder. Flest kom från USA och Japan
samt från värdlandet Australien. Antalet europeiska strålningsbiologer på kongressen var
begränsat, vilket troligen berodde på det långa reseavståndet men kan också
återspegla strålningsbiologins ställning i Europa.
D
et vetenskapliga programmet
omfattade i varierande grad radiofysik, radiokemi, strålningsbiologi och onkologi. Tonvikten låg
dock på onkologisk forskning, delvis
beroende på att det sammanföll med det
årliga australiensiska onkologimötet.
Detta bidrog sannolikt till att kongressen i ganska stor utsträckning sponsrades av företag, vilket i sin tur hade lett
till att många föreläsare hade bjudits in.
Dessutom kunde ett relativt stort antal
resestipendier delas ut. Annelie Meijer,
Karolinska Institutet var en av de unga
forskare som fick ett sådant.
Kongressen pågick under fyra dagar och var välorganiserad. Varje dag
genomfördes sex parallella föreläsningar, tio symposier och fyra workshops
samt en postersession. Därutöver hölls
dessutom en plenarsession på morgonen (halv åtta), strax före lunch samt
som avslutning om aftonen, så dagarna
utnyttjades till fullo för det digra vetenskapliga programmet. För oss deltagare
gällde det att plocka russinen ur kakan,
väl medvetna om att man gick miste om
flera intressanta föredrag. Nedan följer
några »godbitar« som jag plockade.
Martin Lavin, Australien inledde
hela kongressen genom att redogöra för
regleringen av cellcykeln efter bestrålning. Den bild som han visade i början
av sin presentation, illustrerar på ett
bra sätt vilka områden som berördes på
kongressen. Det kanske mest påtagliga
var de framsteg som rapporterades från
forskningen kring DNA-reparation och
cellcykelregleringen. Kunskapen kring
de olika reparationsmekanismerna har
tydligt ökat och några påstod till och
med att man var nära ett genombrott
inom området. De nya kunskaperna
får med all sannolikhet betydelse för
både strålskyddet i framtiden och för
onkologiska tillämpningar.
Ett symposium handlade om »bioterrorism« och strålning och var myck-
8
Strålskyddsnytt
3-4/2003
et välbesökt. Här diskuterades behovet
av att utveckla snabba och känsliga
metoder för biologisk dosimetri. Man
diskuterade även vilka åtgärder som
borde sättas in mot personer som
erhöll stråldoser i händelse av terrorhandlingar. Problemet konstaterades
vara stort och komplext. Enligt amerikanska forskare är bioterrorism det
största hotet mot säkerheten i framtiden. De psykosociala effekterna ansågs
vara de mest kritiska efter en händelse
och samtidigt svårast att hantera. Därför var utbildning i förebyggande syfte
betydelsefull. För att ta hand om de
som utsatts för ökade stråldoser borde
erfarenheter från strålterapi mot cancer
spela en viktig roll.
»Bystanding« som var ett hett
område på kongressen i Dublin1 för
fyra år sedan verkade nu ha blivit ett
mer accepterat faktum. Eric Hall, USA
framhöll i sin Kaplan2-föreläsning (som
handlade om dosresponssamband för
carcinogenes) att bystanding-mekanismer hade betydelse för uppskattning av
riskerna i lågdosområdet. Någonstans
mellan 50 och 100 mGy medför detta
att lutningen på dosresponskurvan
ändras, dvs. risken avtar inte linjärt
��������������
��������������������
� ��������
�������������
���������������
������������
����������������������
���������� �� �����������
�����������������
�����������������
��������������
������� ���������
När celler exponeras för joniserande strålning uppkommer
skador på DNA. Detta leder
till att en mängd olika cellulära processer aktiveras i syfte
att bibehålla eller återställa
integriteten hos DNA.
��������
�������� ������������
������
med dosen, utan kurvan böjer av svagt
uppåt för att sedan avta linjärt mot
noll. Innebörden av detta för uppskattning av cancerriskerna vid datortomografi undersökningar av barn eller efter
strålbehandling diskuterades. De doser
som kan vara aktuella i dessa sammanhang ligger inom det område där
dosresponssambandet är ickelinjärt
och kan innebära att risken är högre
än vad som förväntas från LNT-hypotesen. För IMRT (intensity modulation radiation therapy) kan risken för
uppkomst av solida tumörer i ett längre
tidsperspektiv komma att fördubblas,
ansåg Hall.
Skadeclusters och reparationer
Hur en ansamling av strålinducerade
skador i DNA, s.k. clusters, kan repareras effektivt beror på avståndet mellan de olika skadorna enligt Martine
Lomax, Storbritannien. Om avståndet
mellan skadorna var mer än 8 baspar
så uppkom inga cluster utan enbart
enklare (lätt reparabla) DNA-skador.
En som forskat kring den biologiska betydelsen av sådana skador är
Dudley Goodhead, Storbritannien.
Han menade att partikelspårens egenskaper har stor betydelse för vilka
biologiska effekter som uppkommer i
lågdosområdet. För en elektron gäller
att cirka en fjärdedel av energin deponeras via jonisationsclusters. Ett enkelt
partikelspår från en elektron genom en
cell (diameter 8 mm) ger i genomsnitt
upphov till 1 milligray. Det innebär att
var tolfte cell hos en människa erhåller
ett partikelspår per månad. Ett enda
partikelspår genom en cell från högLET strålning ger 0,2-0,5 gray vilket
exempelvis innebär att var femtusende
cell erhåller ett partikelspår från bakgrundsstrålningen per månad.
Frågan är då, vilka effekter kan
ett enda partikelspår orsaka? Resultat
från kromosomstudier indikerade
att ett enda elektronspår kan orsaka
kritiska DNA-skador (kromosomaberrationer), om än med låg sannolikhet.
Goodheads hypotes, stödd på hans
egna beräkningar, var att om det är
en mutation som ger upphov till cancer
så gäller LNT-hypotesen, men om bildning av genetisk instabilitet är fundamental för induktion av cancer, så bör
det finnas ett tröskelvärde i dosresponskurvan. För låg LET-strålning, som ger
en mer homogen dosfördelning (spår),
menade Goodhead att bystander-me-
kanismerna inte var relevanta för riskuppskattningar i lågdosområdet, till
skillnad från hög LET-strålning.
Kromosomabberationer
Ett intressant föredrag om kromosomabberationerna efter låg och hög LETbestrålning hölls av Rhona Anderson,
Storbritannien. De använder sig av
mFISH-teknik för att studera aberrationerna och menar att komplexiteten
hos skadan som uppkommer efter hög
LET-bestrålning återspeglar spårstrukturen från α-partiklarna genom cellen.
Penetration av en α-partikel genom
kärnan motsvaras av en komplex
aberration, som i sin tur kan omfatta
mellan 7-8 kromosomer. Metoden som
används anses utgöra en specifik biomarkör för hög LET strålning.
Michael Cornforth, USA ifrågasatte den klassiska bilden för hur
kromosomaberrationer bildas. Bättre
metoder används idag inom området
som visar att de gamla teorierna inte är
helt korrekta.
Studier av 125I-inducerade DNAsträngbrott med hjälp av proteinet
γ-H2AX, som aktiveras efter en strålskada, diskuterades. γ-H2AX-foci går
att studera i enskilda celler genom
att antikroppar till γ-H2AX binds till
dessa foci som sedan kan observeras
mikroskopiskt genom att fluorokromer har kopplats till dem. Det ansågs
klarlagt att 125I-sönderfall inducerade
mer än ett dubbelsträngsbrott per sönderfall, men hur många, rådde det lite
delade meningar om.
Cancer och Hiroshima/Nagasaki
Ett av de många symposierna handlade
om forskning kring bomboffren från
Hiroshima/Nagasaki. Foster anses
generellt vara mycket strålkänsliga,
eftersom epidemiologiska studier visat
att röntgenundersökningar under graviditet kan orsaka leukemi hos barn.
I djurstudier har däremot inte någon
ökad strålkänslighet hos foster kunnat
påvisas. Studier av atombombsoffren,
som exponerats in utero (i livmodern),
har visat att frekvensen translokationer
(kromosomaberrationer) i lymfocyterna
inte ökade med dosen, med undantag
av en liten, men statistiskt säkerställd
ökning vid doser understigande 0,1
millisievert. Ingen har tidigare kunnat
påvisa detta. Tolkningen av resultaten
var att apoptos spelar en viktig roll för
eliminering av skadade celler.
Kombinationseffekter mellan strålning och andra carcinogena agens har
studerats för lever, lunga och bröstcancer inom den kohort som utgör
Life Span Study. Studier av ca 45 000
individer visade att effekterna av
kombinationen rökning och strålning
var signifikant icke-multiplikativa.
Akut bestrålning tillsammans med
hepatitis(C)-infektioner gav upphov till
levercancer (hepatocellular carcinoma)
medan däremot kronisk bestrålning
fungerade som ett komplett carcinogen
för HCC. Under senare år har diskussioner förts huruvida strålning kan
orsaka kardiovaskulära sjukdomar.
Resultat från djurstudier visade att oxidativ stress ökade efter bestrålning, vilket indikerade att strålning också kan
ge upphov till denna typ av skador.
Strålskydd och miljö
Effekterna av strålning på den naturliga
miljön behandlades på ett särskilt symposium. Intresset brukar vara relativt
svalt bland strålningsbiologer för dessa
problemställningar men, glädjande
nog, tycktes denna trend vara bruten
i Brisbane. Några av slutsatserna
från föredragen var att bystandingmekanismerna har stor betydelse för
att uppskatta riskerna för biota från
joniserande strålning. Likaså framhölls
det, att användningen av absorberad
dos för riskuppskattningar förutsätter
att de biologiska effekterna definieras
bl a i syfte att klarlägga vilka mekanismer som kan vara betydelsefulla. Det
påpekades också, att strålkänsligheten
inte bara varierar mellan olika celler,
organ och arter, utan även mellan olika
individer av samma art.
Slutligen en nackdel med årets
kongress som bör påpekas: man ska
inte publicera några Proceedings (sammanfattningar och redogörelser) från
mötet. Kanske detta ändras inför nästa
kongress som går av stapeln 2007 i San
Fransisco, USA. Ma raukes! (jamtska
för »vi ses«.)
Synnöve Sundell-Bergman
Myndighetsspecialist, SSI
Fotnot
1. 11th International Congress of Radiation
Research
2.Vid dessa kongresser delas det ut en mängd
olika priser till minne av duktiga vetenskapsmän
inom olika område. Henry S. Kaplan var chef
för den radiologiska avdelningen vid Stanford
1948-72 och betydde mycket för utvecklingen
av den onkologiska forskningen i USA.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
9
Orsakar strålning från mobilbasstationer
skadliga hälsoeffekter?
En nyligen presenterad forskningsrapport från Nederländerna har ruskat
om forskarvärlden en aning. Tidigare har det rått mer eller mindre konsensus bland de forskare som är insatta i problematiken om att strålning från
basstationer inte utgör någon risk för skadliga hälsoeffekter. Vad man inte
varit helt överens om är om användning av själva mobiltelefonerna skulle
kunna innebära risker på lång sikt. Nu ska de nya rönen studeras ingående
och utvärderas.
D
en nederländska studien »Effects
of Global communication system
radiofrequency fields on well-being and
cognitive functions of human subjects
with and without subjective complaints«, som utförts av ett mycket välrenommerat forskningsinstitut i Haag
rapporterar effekter på människor från
3G-liknande strålning vid exponering
under gällande referensnivåer.
Statens strålskyddsinstitut (SSI)
bedömer att strålning från mobilbasstationer inte medför någon risk för
skadliga hälsoeffekter för allmänheten.
Zamborns nederländska undersökning
har gjort riskbilden osäkrare och undersökningen kommer nu att granskas
under lupp av forskarsamhället. En sak
som förbryllar i deras resultat är att
de deltagande grupperna noterade ett
minskat välbefinnande för 3G-liknande
strålning, men inte för GSM-strålning
som åtminstone den ena undersökningsgruppen rapporterat att de var
särskilt känsliga för. Skillnaden i frekvens är mycket liten och om besvären
skulle bero på att strålningen är »pulsad«, så är GSM-strålning i så fall mer
»pulsad« än 3G-strålning. Det viktiga
nu är att studien granskas och att andra
forskare får tillfälle att försöka upprepa
resultaten. Skulle det visa sig att resultaten går att upprepa och att man på
så sätt kan visa att människor upplever
besvär vid strålningsnivåer under gällande referensvärden måste ICNIRP:s
rekommendationer för radiofrekvent
strålning självfallet omvärderas.
Den snabba utbyggnaden av 3G-nätet väcker oro hos många människor.
En livlig debatt om risker med strålning
från mobilbasstationer pågår på dagstidningarnas insändar- och debattspalter och i radio och TV. Det finns också
10
Strålskyddsnytt
3-4/2003
ett par mycket aktiva opinionsgrupper,
som driver frågan om mobiltefonins
farlighet mycket intensivt. De här
grupperna är mycket pålästa och känner till minsta forskningsrapport som
antyder någon typ av biologisk effekt
från mobiltelefoni. Tyvärr ger man inte
någon objektiv bild av kunskapsläget
om riskerna. De nämner aldrig att den
överväldigande majoriteten av utförda
studier, och framför allt studier som
håller en vetenskapligt godtagbar kvalitet, inte visar på några effekter från
radiofrekventa fält under rekommenderade referensvärden. Sådana citerar
de heller aldrig i sina insändare.
Roger Santinis studie
Det finns ett antal forskningsrapporter som ofta nämns när hälsorisker
från mobilbasstationer diskuteras.
En av dessa är en studie som har presenterats av en forskare från Lyon i
Frankrike, Roger Santini, »Symptoms
experienced by people in the vicinity of
base stations« (Ref). Santinis studie är
en epidemiologisk undersökning som
sägs visa att människor mår dåligt på
grund av radiofrekvent strålning från
mobilbasstationer. Han har annonserat
efter deltagare till sin studie i tidningar,
radio och på hemsidor på Internet. 530
personer har skickat in svar på hans
frågeformulär där man skulle ange
avstånd till närmaste basstation och
sedan svara på frågor om hur ofta man
kände något av 16 olika symtom, bland
annat trötthet, ilska, huvudvärk, illamående, aptitlöshet, sömnsvårigheter,
hörselproblem och yrsel. Santini har
sedan relaterat antalet uppvisade symtom till avstånd till basstation och visar
att om man bor nära en basstation så är
man oftare trött och har oftare huvud-
värk m.fl. symtom. Deltagarna delades
upp i sex olika grupper beroende på avstånd från basstation: mindre än 10 m,
10-50 m, 50-100 m, 100-200 m, 200-300
m och längre än 300 m.
Det finns flera uppenbara svagheter
i Santinis undersökning. För det första
så är urvalet inte slumpmässigt. Det är
mycket troligt att en studie som annonseras på det sätt Santini gjort kommer
att attrahera deltagare som vill demonstrera sin oro för, eller sitt missnöje
med, utbyggnaden av mobiltelefonin.
Dessutom: hur många vet det exakta
avståndet till närmaste basstation?
Den största svagheten är dock att
det inte går att använda avstånd till
basstation som exponeringsmått. För
att en epidemiologisk studie ska vara
meningsfull, måste man ha tillgång till
en kontrollgrupp som inte är exponerad för det man vill undersöka. Inom
den exponerade gruppen bör man helst
också kunna ha olika undergrupper
som har exponerats olika mycket.
För att resultatet av en epidemiologisk
undersökning ska bli meningsfullt är
det viktigt att den individuella exponeringen för varje deltagare är noggrant
bestämd. Annars blir resultatet missvisande. I Santinis studie är alla deltagare
exponerade, även de som bor längre än
300 m från en basstation, men man vet
inte hur mycket de är exponerade. Alla
är utsatta för strålning från basstationer, från radio- och TV-sändare, från
andra mobila kommunikationssystem
för taxi, räddningstjänst, järnvägen,
militären, åkerier m.fl., trådlösa telefoner, egna och andras mobiltelefoner
och så vidare.
Musstudien från Thessaloniki
En annan rapport som ofta figurerar i de
här sammanhangen är en undersökning
av två grekiska forskare, Magras och
Xenos: »RF Radiation-Induced Changes in the Prenatal Development of
Mice«. De placerade ut möss i burar på
några olika ställen i närheten av ett antal
master med sändare för mobiltelefoni,
FM-radio och TV utanför Thessaloniki.
Nivån på strålningen på de platser där
mössen placerades ut var relativt låg,

SSI
lyder under miljödepartementet. Därför är det av intresse
att se hur den ansvariga ministern Lena
Sommestad vill prioritera strålskyddsfrågorna inom i miljövårdsarbetet i
stort. Strålskyddsnytt bad henne därför
svara på fyra frågor.
Vilka strålskyddsfrågor anser du
vara de väsentligaste i Sverige idag
och varför?
Som miljöminister anser jag att de
viktigaste strålskyddsfrågorna i Sverige
idag är följande: att minska utsläppen
av radioaktiva ämnen i miljön, be-

från 0,06 V/m upp till cirka 2 V/m. Tolv
muspar, uppdelade i två grupper, placerades ut och fick para sig successivt.
Mössen flyttades under försöket mellan
olika platser. Inom tre till fem parningar
hade antalet ungar per hona sjunkit till
i stort sett noll. Det här försöket har i
många kretsar tagits till intäkt för att radiofrekvent strålning leder till skadliga
hälsoeffekter för människor.
Undersökningen har diskuterats
i den engelska Stewart-rapporten,
som dels påpekar att det inte fanns
någon riktig kontrollgrupp under
det sex månader långa experimentet,
dels att man inte tagit någon hänsyn
till att resultatet kan ha påverkats av
lukt, buller eller andra stressfaktorer
genom att mössen placerats i burar i
en för dem onormal miljö under lång
tid. Stewart-kommissionens slutsats är
att det finns orsak att betvivla att den
minskade fertiliteten hos mushonorna
skulle bero på den radiofrekventa
strålningen men att det ändå kan finnas
skäl att upprepa försöket under bättre
kontrollerade former.
COST ACTION 281:s utredning
En arbetsgrupp ur det EU-stödda projektet COST ACTION 281 »Potential
Health Implications from Mobile Communication Systems« har på uppdrag
av det schweiziska miljöministeriet utrett om det över huvud taget är möjligt
att göra meningsfulla epidemiologiska
studier på hälsoeffekter av strålning
från mobilbasstationer. Arbetsgruppens slutsats är att man i epidemiologiska studier inte skulle kunna urskilja
Foto: SSI-info, BA
Miljöminister Lena Sommestad blickar framgränsa antalet hudcancerfall på grund
av solen samt kartlägga risken med
elektromagnetiska fält.
En annan fråga som har hög prioritet är slutförvaring av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall.
Vilka prioriteringar avser du följaktligen att göra inom strålskyddsforskningen och varför?
Det är för tidigt att gå in på
prioriteringar idag. Regeringen har
påbörjat arbetet med att ta fram en
ny forskningsproposition. Propositionen är tänkt att presenteras under
de ytterligt små överrisker som det
eventuellt skulle kunna vara frågan om
och att man heller inte skulle kunna demonstrera frånvaron av hälsorisker.
Gruppen tar särskilt upp att »avstånd till basstation« som surrogat för
en individuell exponeringsuppskattning
kan leda till felaktiga exponeringsuppskattningar med förödande resultat för
hela studien. Arbetsgruppens slutsats
är att »avstånd till basstation« är en
oanvändbar parameter för exponeringsuppskattning. Gruppen tar också
upp Santinis undersökning som ett av
flera exempel på studier, vars resultat
inte bidrar till någon riktig riskbedömning, utan snarare ökar allmänhetens
osäkerhet och oro. Däremot menar
gruppen att det finns betydligt bättre
förutsättningar för meningsfulla epidemiologiska studier för att undersöka
eventuella risker med användning av
mobiltelefoner. En studie som nämns
är den pågående internationella INTERPHONE-studien.
COST ACTION 281 konstaterar också
att en genomgång av den vetenskapliga
litteraturen inte stöder antagandet att
det skulle finnas ett samband mellan
strålning från mobilbasstationer och
skadliga hälsoeffekter. Berättelser om
utbrott av sjukdomar och besvär som
sammanfaller med att basstationer
i närheten tagits i bruk, motsägs av
andra berättelser om motsvarande
utbrott av sjuklighet i närheten av nyuppförda mobilmaster där antennerna
inte har hunnit kopplas in.
Lars Mjönes
Verksamhetsansvarig, SSI
Miljöminister Lena Sommestad
innevarande mandatperiod. Flera
aktörer, bland dem SSI, Formas och
Naturvårdsverket, har fått i uppdrag
att komma in med forskningsstrategier
för sina verksamhetsområden. Dessa
strategier kommer att utgöra underlag
för regeringens bedömning av omfattningen och inriktningen av den svenska
forskningen och ligga till grund för
överväganden som avser framtiden.
Vidare kommer regeringen under
mandatperioden att lägga en proposition som gäller uppföljning av miljökvalitetsmålen1. Om det visar sig
finnas behov av ytterligare åtgärder
för att nå miljökvalitetsmålen kommer
regeringen i propositionen att lägga
förslag för att nå dit.
Hur kommer detta att märkas i statsbudgeten under det som är kvar av
mandatperioden?
I den forskningspolitiska propositionen kommer regeringen att lägga
förslag när det gäller prioriteringar av
forskningens inriktning och resurser. I
denna proposition kommer eventuella
behov av resurser för forskning inom
strålskydd att vägas mot forskningsbehov inom andra områden.
Strålningen från elektromagnetiska
fält (EMF) är nog den strålskyddsfråga som mest engagerar medborgarna nuförtiden, antagligen på
grund av den snabba utbyggnaden
Fortsättning på sid 14
1. Se www.miljomal.nu för ytterligare information om dessa 15 mål, vars syfte är att trygga
den svenska miljön på lång sikt. Det övergripande ansvaret för dem vilar hos Naturvårdsverket, men SSI ansvarar för ett av målen: Säker
strålmiljö.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
11
Det har skett betydande minskningar av utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar under de senaste årtiondena. Men det finns fortfarande krav på
ytterligare reduceringar. Allmänhet och politiker har också visat ett ökat intresse för förekomsten av
radioaktiva ämnen i miljön. Det hör bland annat samman med att radioaktiva ämnen som släpps ut i ett land kan
spridas till andra länder. Ett ständigt aktuellt exempel är utsläppen från upparbetningsanläggningen i
Sellafield som sprids över Nordostatlanten. På det internationella planet är OSPAR konventionens
strategi för radioaktiva ämnen ett uttryck för fortsatta minskningar av utsläppen med slutmålet
att koncentrationerna i miljön av artificiella radionuklider ska vara »nära noll«.
ALARA och BAT – olika sätt att begränsa utsläpp
från kärntekniska anläggningar?
B
egränsning av utsläpp av radioaktiva ämnen har traditionellt baserats
på ALARA-principen (As Low As
Reasonably Achieveable). Bästa möjliga teknik, BAT (Best Available Technique), är relativt nytt som formellt
instrument för att begränsa utsläpp av
radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar. Krav på BAT finns i SSI:s
utsläppsföreskrifter (SSI FS 2000:12).
Medan ALARA i första hand inriktar
sig på skyddet av människan genom
begränsning av individ och kollektivdoser är BAT inriktad på minskning
av utsläppen vid källan. Syftet kan därmed sägas vara lite bredare, att minska
koncentrationerna i miljön av radioaktiva ämnen, vilket i sig också kan leda
till lägre stråldoser till människan. Det
finns förhållandevis god erfarenhet av
att utnyttja ALARA som optimeringsinstrument men erfarenheten av att använda BAT som ett hjälpmedel för att
begränsa utsläpp av radioaktiva ämnen
är mer begränsad. De två metoderna
har diskuterats i en nyligen publicerad OECD/NEA-rapport1 som också
ger exempel på hur BAT skulle kunna
användas. Denna artikel är baserad på
NEA rapporten och behandlar i första
hand frågor som rör BAT med tillämpning på kärntekniska anläggningar.
ALARA är definierad i flera ICRPskrifter. I ICRP publication 60 sägs att
för en utsläppskälla ska individdoserna, antalet individer som exponeras,
och sannolikheten för att exponeras
när detta inte är säkert, hållas så låga
som rimligt möjligt med hänsyn tagen
till ekonomiska och sociala faktorer. I
princip kan stråldoserna alltid sänkas
ytterligare men då till allt mer ökade
kostnader.
12
Strålskyddsnytt
3-4/2003
BAT finns också definierat i olika
dokument, bland annat i föreskrifter
från SSI. Den definition som används
i NEA-rapporten är hämtad från EU:s
IPPC direktiv (Integrated Pollution Prevention and Control Directive). Direktivet (se faktaruta) syftar till att minska
föroreningar orsakade av industriella
punktkällor inom EU. Kärntekniska
anläggningar omfattas inte av direktivet
men i sak skiljer sig inte direktivets definition i någon väsentlig del från den som
används i SSI:s föreskrifter. BAT ska
försäkra att den använda tekniken inte
medför orimliga kostnader i förhållande
till det miljöskydd den åstadkommer.
För att avgöra om BAT tillämpas är det
viktigt att identifiera möjliga alternativ,
bestämma konsekvenser för miljön och
beakta de ekonomiska konsekvenserna.
Både ALARA och BAT kan sägas
vara optimeringsmetoder. När konsekvenserna för människan är det primära
begränsas utsläppen genom optimering
av stråldoser med användande av ALARA. I situationer då människan inte är
direkt påverkad eller är det primära
skyddsobjektet begränsas utsläppen
genom tillämpning av BAT. ALARA
tillämpas på alla källor inom ett avgränsat område som kan påverka en individ
medan BAT fokuserar på varje enskild
källa. BAT och ALARA kompletterar
varandra i den meningen att båda direkt
eller indirekt begränsar stråldoser till
människa, möjliga effekter på miljön
och utsläpp av radioaktiva ämnen.
En generell princip som tillämpats
inom strålskyddet, och särskilt inom
avfallshantering, är att »koncentrera
�������� ���������� ��
����������� ������
����������� ������ ��� ������
� �� ������� ����� ����
���� ������� ������������� ���
��������� � ������� ����� ������
����������� ������ ��� ���� � ��
��������� �����������
������ ������
������� ����������
������ ��� ������
������ ��� ����� �������� ������
� �������� �� �������������
�������� ���������� ���
�������������� ��� �� ���������
��� ����� ����������������
������ ��� ����� �������� �
��������������� ���
���������� ����
��������� ��������������������
������ �������� ��������� ���
���������� �������
���
����������� ��� ��������
�������� ������������ �������������
��� ����� �����
�������� ���� ����������
��� ��������������� �������� ���
��� �������� �� �����������
�����������������
�������� �����������������
� ����� ������
�������������� ��������
�������� �������
�������� ����������� �������
���� ������� ��� �����
������������ ��� ������
�������� �������
����������
�������� ����������
�� ��������
�������� ���������� ��������
��� ��� �� ����� ������� ����������
�������� ���������� ���������
���������� ���� �����������������
��� ��������������
Figur 1. Exempel på BAT-faktorer för användning vid optimering.
�������
��� �������
��������� ������
��� �
��� �������
����� ������
��� �
��� �
��� �
��� �
����������
Figur 2. Val av bästa möjliga teknik.

och innehålla« bör väljas för att »släppa
ut och sprida«. Vid beslut, och vid användande av ALARA och BAT, måste
hänsyn tas till att avfall som innehålls
också kan ge upphov till stråldoser,
antingen till personal i hanteringsledet
eller till allmänheten efter att avfallet
deponerats i någon form av förvar, nu
eller i framtiden. Möjligheten till olyckor i hanteringen måste också vägas in.
Också möjligheten att utsläppta radioaktiva ämnen kan transporteras till andra länder måste beaktas. Betydelsen av
dessa avväganden beror bland annat på
vilka radionuklider det handlar om.
Utsläppen från befintliga kärnkraftanläggningar ger upphov till
stråldoser som, baserat på mätningar,
beräknas uppgå till någon eller några
mikrosievert per år. Detta är betydligt
under de dosbegränsningar på hundra
eller några hundra mikrosievert per
år som gäller i flertalet länder. Det
innebär att det finns ett ganska stort
utrymme för att öka utsläppen utan
att de stråldoser detta ger upphov till
överskrider dosbegränsningen. Detta
kan leda till att onödigt stora utsläpp
tillåts. Sådana utsläpp kan motverkas
genom krav på bästa möjliga teknik eller en sänkning av dosbegränsningen. I
Sverige har vi valt att kräva BAT men
även ställt kompletterande krav på
dosrapportering.
BAT som ett styrmedel för att
minska utsläppen är förhållandevis ny
inom kärnenergiområdet. Det innebär
också att det finns begränsat med rådgivande dokument. I NEA-rapporten
redovisas en schematisk strategi för
optimering av utsläpp genom användande av BAT som kortfattat beskrivs
i det följande.
Förslaget bygger på fyra »miljöprinciper« som bör uppnås genom
att använda BAT. Dessa principer
återfinns i OSPAR-konventionen och
i IPPC-direktivet. Principerna är användande av teknik som ger upphov
till små mängder avfall (ren teknik),
effektiv användning av befintliga resurser, begränsning av miljökonsekvenser
av utsläpp (minskande utsläpp), och
användning av mindre farliga ämnen.
Eftersom miljöpåverkan till följd av
användningen av kärnteknik inte
enbart är radioaktiva utsläpp och
stråldoser måste BAT beakta ett brett
spektrum av miljöfaktorer. I förslaget
har exempel på femton sådana faktorer identifierats som kan användas vid
optimeringen som ett stöd för de fyra
miljöprinciperna, figur 1. Utsläppskällor för vilka hänsyn tagits till flera av
dessa faktorer uppfyller troligen kravet
på BAT medan om däremot bara några
av faktorerna beaktats är BAT troligen
inte uppfyllt. Viktigt att notera är dock
att några av faktorerna verkar i motsatt riktning.
I NEA-rapporten ges ett exempel
ges på hur BAT faktorer kan användas
som beslutsstöd. För de alternativa
tekniker som kan komma ifråga för
att minska utsläppen kan ett enkelt
miljöindex definieras som förhållandet
mellan antalet faktorer av de femton
som beaktats och det totala antalet
faktorer. Dessutom måste den totala
kostnaden uppskattas för respektive
teknik (kapitalkostnad, driftskostnad,
underhållskostnad, rivningskostnad
mm). En jämförelse mellan olika alternativ kan sedan i det ideala fallet se ut
som i figur 2.
Figur 3. Beslutsprocessen för val av BAT.
I exemplet kanske alternativ C bedöms som BAT. Det troliga är emellertid att det inte klart går att avgöra vilket
enskilt alternativ som är BAT utan att
det kan stå mellan flera olika alternativ.
För ett beslut kan det då vara aktuellt
att diskutera de tänkbara alternativen
med berörda intressenter. Figur 3 sammanfattar schematiskt hur en beslutsstödsprocess för att välja BAT enligt
ovanstående beskrivning kan gå till.
NEA-rapporten ska ses som ett
bidrag till nationella och internationella diskussioner om vilka alternativ
det finns för att optimera utsläppen
från kärntekniska anläggningar. Men
den kan också var en del i en bredare
diskussion av optimeringsbegreppet.
Bedömningen är att ALARA även
fortsättningsvis kommer att vara ett
redskap i skyddet av allmänheten från
radioaktiva ämnen. BAT kommer troligen att vara det verktyg som används
för att skydda miljön. Kanske är det så
att genom att tillämpa BAT på varje
källa inom ett avgränsat område så
uppnås ALARA? Det är viktigt att
komma ihåg att både ALARA och
BAT är »rörliga mål« i den meningen
att vad som är »rimligt möjligt« och
»bästa tillgängliga« ändras med tiden.
Leif Moberg
Myndighetsspecialist, SSI
1. OECD/NEA (2003) Effluent release options
from nuclear installations. Technical background
and regulatory aspects. ISBN 92-64-02146-9
Vad är »bästa tillgängliga teknik«?
����� ���� ������������
�������� ���
�����������������
������ ����� ������ ���
��� ����������
������ ���������� ���
����� ������
������� ��� �����
���������
������ ���������� ���
��� ������ ��������� ���
����� ������
����� �� �������
��� ����������
���������� �������
�� ��� ���� ���������������
�� ��� ���
�������������������
Den vedertagna definitionen är detta är det
mest effektiva och mest avancerade stadium
när det gäller utvecklingen av verksamheten
och tillverkningsmetoderna som anger en
given tekniks praktiska lämplighet för att i
princip utgöra grunden för utsläppsgränsvärden och som har till syfte att hindra och, när
detta inte är möjligt, generellt minska utsläpp
och påverkan på miljön som helhet.
Med ordet »teknik« avses både använd
teknik och det sätt på vilket anläggningen
utformas, uppförs, underhålls, drivs och
avvecklas.
Med ordet »tillgänglig« avses att tekniken skall ha utvecklats i sådan utsträckning
att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande
av kostnader och nytta, oavsett om tekniken
tillämpas eller produceras inom den berörda
medlemsstaten, förutsatt att den berörda
verksamhetsutövaren på rimliga villkor kan
få tillgång till den
Med ordet »bästa« avses den teknik
som är mest effektiv för att uppnå en hög
allmän skyddsnivå för miljön som helhet.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
13
Euroskinkonferens
i Stockholm
Deltagarlisten omfattade 113 namn
varav 41 från Sverige. SSI hade två posterpresentationer och ett föredrag. Vi
presenterade också ny solinformation
på Internet i en utställningsmonter vid
konferensen.
European Society of Skin Cancer Prevention (Euroskin) höll sin tredje konferens i Stockholm den 16-19 september
2003. Euroskin bildades 1999 med syfte
att minska både incidens och dödlighet
i hudcancer genom att främja samarbete mellan europeiska specialister. Organisationens sekretariat är knutet till
det dermatologiska centret i Buxtehude
i Tyskland och dess president har 20012003 varit professor Ulrik Ringborg vid
Radiumhemmet i Solna.
Rekommendationer från tidigare
Euroskin-konferenser och från andra
internationella organisationer (WHO
och ICNIRP) ligger till grund för den
strategiska handlingsplan som SSI
tidigare i år presenterade för regeringen när det gäller att minska antalet
hudcancerfall som orsakas av sol och
ultraviolett strålning. En sammanfattning
och hela rapporten finns på SSI:s hemsida www.ssi.se. »Identification and
Management of Risk Factors in Skin
Cancer« var konferensens tema. SSI var
huvudsponsor, eftersom syftet ligger i
linje med de ambitioner som SSI har
i sin strategiska handlingsplan. Flera
föredrag behandlade spörsmål inom
forskning och information som SSI har
pekat ut som angelägna. Särskilt intressant var frågor om riskfaktorer för
hudcancer och de bakomliggande mekanismerna samt erfarenheterna från
tidigare informationsinsatser i bland
annat Australien och Tyskland.
Några banbrytande upptäckter presenterades inte, men det var med stort
intresse vi följde hur den moderna molekylärbiologin kunde kartlägga intracellulära skeenden i utvecklingen av alla de tre
vanligaste typerna av hudcancer: basaliom,
malignt melanom och skivepitelcancer.
Frågan om de olika cancertypernas
beroende av UV-strålningens våglängd
behandlades i några presentationer. En
viss nedtoning av den långvågiga UVA
strålningens betydelse framskymtade i
flera inlägg. Frågan togs upp bland de
rekommendationer som konferensen
avslutningsvis diskuterade i avsikt att
publicera. Dessa var emellertid inte
färdigformulerade då detta skrivs.
I anslutning till konferensen arrangerade
Euroskin den 20 september en workshop
om solarier för ett tjugotal inbjudna experter och konferensdeltagare: »European
Certification Standard for Solaria-Studios«.
Detta skedde på initiativ av bland annat
den tyska cancerhjälporganisationen
DKH och tyska strålskyddsmyndigheter.
Avsikten var att åstadkomma rekommendationer för en gemensam europeisk
standard för certifiering av solstudios.
Representanter från länder som
hade bestämmelser eller myndighetsrekommendationer om solarier och
solstudios redovisade dessa. Deltagarna
tillsatte också en arbetsgrupp med
uppdrag att gå igenom skillnader och
likheter mellan olika länder och göra ett
arbetsunderlag inför en framtida diskussion om hur eventuella gemensamma rekommendationer ska formuleras.
14
Strålskyddsnytt
3-4/2003
Solarieworkshop
Tidigare Euroskin-konferenser
Euroskin har hållit två tidigare konferenser. Den första genomfördes i
Hamburg i maj 2000 under rubriken
»Towards the promotion and harmonization of skin cancer prevention in
Europe«. Den andra gick av stapeln
i Orvieto, Italien i oktober 2001 med
temat »Children under the Sun – UVRadiation and Children’s Skin«.
Bägge har redovisats på Euroskins
webbplats (www.euroskin.org), med
publicerade rekommendationer, och
i vetenskapliga tidskrifter. Den första
konferensen omfattade även en WHOworkshop om solarier som utmynnade
i rekommendationer (se European Journal of Cancer Prevention 2001, 10, 157162). En WHO-workshop i anslutning
till den andra konferensen resulterade i
broschyr- och undervisningsmaterial om
solskydd för barn och skolor.
Miljöministern...forts. från sid 12.
av mobiltelefontjänster i Sverige. På
vilka sätt anser du att medborgarnas
farhågor angående EMF-strålning
ska få påverka den politiska processen kring 3G-utbyggnaden?
Jag och regeringen tar människors
oro på stort allvar. Att människor
är oroliga är i sig ett stort problem.
Många människor i Sverige med diagnosen elöverkänslighet är också djupt
övertygade om att 3G-utbyggnaden är
orsaken till den egna sjukdomsbilden.
Detta innebär för mig personligen
en stark drivkraft i arbetet med att
utveckla regeringens beslutsunderlag
på det här området. Samtidigt är det
mycket viktigt att komma ihåg att
våra beslut ifråga om 3G, liksom på
andra områden måste vara vetenskapligt välgrundade. För att utveckla vår
beredskap har regeringen gett SSI i
uppdrag att följa utvecklingen när det
gäller elektromagnetiska fält och dess
eventuella effekter på människan.
Regeringen har också valt att ge
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) i uppdrag att bevaka
svensk forskning om elöverkänslighet.
Regeringen strävar också efter att
förbättra informationen till allmänheten. SSI har vidare fått i uppdrag att
genomföra utbildningssatsningar samt
utreda ett eventuellt behov av informationstexter på mobiltelefoner.
Anders Blixt
Redaktör
Neutrondosimetrisymposium i Uppsala
I hård konkurrens med tre andra institutioner tog The Swedberg Laboratoriet och Institutionen för Neutronfysik
vid Uppsala Universitet hem segern
när det gäller arrangemanget av nästa
symposium i neutrondosimetri i juni
2006. Detta beslutades vid årets symposium som var det nionde i raden. Sedan
några år tillbaks har EURADOS tagit
på sig att initiera symposierna.
Konkurrenter om arrangemanget
var sydafrikanska iThemba Laboratory for Accelerator Based Sciences
i Kapstaden, franska Institut de Radioprotection et de Sûreté Nucleaire i
Fontenay aux Roses och amerikanska
Wayne State University i Detroit.
Lars-Erik Paulsson och Ulf Wester
Lennart Lindborg
Myndighetsspecialist och Strålskyddsinspektör, SSI
Professor, Karolinska institutet
Kommuner kan låna mätinstrument
för solariekontroll
Solarier i Sverige ska motsvara kraven i en europeisk
teknisk
säkerhetsstandard
(EN60335-2-27:1997) och ska
vara märkta »UV-typ 3« – eller
ha Semkos S-märke som tecken
på att solariet godkänts enligt
äldre svenska regler. UV-typ 3
betyder att solariet har en strålstyrka som ligger under vissa
maxgränser för kort- och långvågig ultraviolett strålning och
därför ungefär motsvarar tropisk sol.
På solariebädden ska dessutom namn
på originalrören finnas angivet.
Miljöförvaltningar runt om i landet hittar tyvärr ofta solarier helt utan
märkning eller sådana som bara har ett
»CE-märke« men på sina märkskyltar
saknar den europeiska solariestandardens obligatoriska uppgifter om UVtyp och lysrörsbeteckning. Ett sådant
solarium får inte användas om inte solariesalongens innehavare från sin leverantör eller från fabrikanten kan skaffa
fram de märkningar och skyltar som
krävs och kan visa att solariet motsvarar standardens krav. Ibland uppstår
frågan om den märkning en innehavare
sätter på ett tidigare omärkt solarium
på ett korrekt sätt överensstämmer
med solariets produktegenskaper.
EU:s direktiv och regler om produktansvar slår fast att ett tillverkar-
gori än »UV-typ 3« – fastän det
endast är typ 3 som får användas
fritt i Sverige!
Andra kontroller kan bli
nödvändiga, särskilt om det finns
skäl misstro märkningen eller
intyget, eller om det har inträffat
brännskador. En kontrollerande
myndighet har då enligt i EU
vedertagna produktkontrollregler rätt att kräva ett »Tekniskt
underlag« som ska möjliggöra
en bedömning av solariets överensstämmelse med standardens
säkerhetskrav. Innehavaren ska
»inom rimlig tid« kunna skaffa
fram det via sin leverantör eller
direkt från fabrikanten. Av ett
»Tekniskt underlag«ska det gå
att avgöra vilken UV-typ solariet
faktiskt tillhör – och med vilka
solarielysrör.
Ett »Tekniskt underlag« kan för alla
parter vara besvärligt och omständligt
att kräva in. Dessutom är granskningen
ofta svår samt kräver erfarenhet och
expertkunskaper. Kommunala hälsovårdsmyndigheter bör i sådana problemfall kontakta SSI för hjälp.
Mätningar kan vara ett sätt att
styrka eventuella misstankar om att ett
solarium är felmärkt och alltför starkt
innan steget tas att kräva ett »Tekniskt
underlag«. SSI har införskaffat ett mätinstrument av typen SolaHazard som
används för att mäta UV-strålning från
solarier i solstudios, gym och simhallar. Instrumentet är bärbart i en väska,
batteridrivet och visar både strålningens styrka och spektralfördelning samt
solariets UV-typ. Miljöförvaltningen i
Göteborg har använt instrumentet och
redovisar en del av sina erfarenheter i
en artikel i Strålskyddsnytt nr 2/2003.
Instrumentet beskrivs också i en mätrapport (SSI-rapport nr 2003:03).
SSI lånar ut instrumentet till kommunala miljöförvaltningar i landet som
vill ha hjälp att kontrollera solarier
man träffat på där solariets märkning
eller styrka ifrågasätts. Kontakta oss
för bokning.
Foto: SSI-info, BA
Kommunala miljö- och hälsoskyddsförvaltningar som
inspekterar solsalonger och
kontrollerar solarier träffar
ofta på solariebäddar som
inte är tillfredsställande
märkta enligt SSI:s föreskrifter (se SSI FS 1998:2).
SolaHazard är en portabel spektroradiometer konstruerad för att mäta
solariers UV-strålning och kontrollera
deras »UV-typ«.
intyg (»Försäkran om överensstämmelse«, »Declaration of Conformity«)
ska kunna visas upp inom tre dagar.
Det ska intyga att solariet uppfyller
kraven i europastandarden EN 603352-27. (Denna standard anger i sin tur
att solarier ska vara märkta med vilken
»UV-typ« (1, 2, 3 eller 4) som motsvarar strålningens spektrala egenskaper
och styrka.) Tillverkarintyget ska
enkelt och snabbt kunna skaffas fram
och visas upp för en kontrollerande
myndighet, men behöver inte ange vilken UV-typ som gäller för solariet. Det
måste bara intyga att solariet uppfyller
standardens krav. Solariet skulle kunna
alltså teoretiskt tillhöra en annan kateSolaHazard-instrumentet
transporteras i en attachéliknande aluminiumväska
och har olika tillbehör. Bland
annat finns en liten skrivare
så att mätresultaten på plats
kan presenteras på papper.
En bruksanvisning och instruktioner från SSI medföljer
instrumentet.
Ulf Wester
Strålskyddsinspektör, SSI
3-4/2003
Strålskyddsnytt
15
Dan Beninson
in memoriam
Världens alla strålskyddare har sorg
– allas vår vän och läromästare, Dan
Beninson, har gått bort, 21 augusti
2003 i en ålder av 72 år. Han höll på
att återhämta sig efter att ha varit
allvarligt plågad av sin diabetes, men
hans hjärta orkade inte längre.
Daniel J. Beninson, »Dan« för
sina många vänner i alla världsdelar,
tog en läkarexamen
vid universitetet i
Buenos Aires 1954.
Där undervisade
han inledningsvis
i biofysik. 1955-56
forskade han i vid
E O Lawrence National Laboratory vid universitetet i
Berkeley, Kalifornien.
Efter att ha tagit en doktorsexamen i tillämpad fysik i USA anställdes
han 1958 vid Argentinas Atomenergikommission, inledningsvis som samordnare för radiofysikavdelningen
och forskare på radioisotopavdelningen. Dessemellan hade han redan hunnit arbeta mellan 1956 och 1958 som
sekreterare vid UNSCEAR, FN:s
vetenskapliga strålningskommitté
– en post som han återigen uppehöll
mellan 1974 och 1979.
Hans första period vid UNSCEAR blev inledningen på en livslång
karriär som växlade mellan å ena
sidan
Atomenergikommissionen
(CNEA) och Kärnenergiinspektionen (ARN) i Argentina där han
avancerade till de högsta ledarposterna, å andra sidan de internationella strålningsvetenskapliga organisationerna:
•
•
•
•
16
UNSCEAR, där han var ordförande 1962-64,
FN:s internationella atomenergiorgan IAEA, där han hade
oräkneliga expertuppdrag från
1959 och framåt,
det internationella strålskyddssällskapet IRPA som han var
med och grundade, och
ICRP, den internationella strålskyddskommissionen, vilket
kanske är den organisation han
kommit att bli främst förknippad med.
Strålskyddsnytt
3-4/2003
Dan valdes in i ICRPs kommitté 4 (tillämpning av strålskyddsrekommendationer) 1962, vid 31 års
ålder – ICRP behöver då och då
påminnas om att många av dess
viktiga insatser utförts av unga
personer i början av karriären
– och blev medlem av huvudkommissionen 1969. Han avancerade
till ICRPs ordförande 1985-1993.
Han stod sedan kvar som medlem
av huvudkommissionen, fram till
1997 som ordförande för kommitté 4 och till 2001 som ledamot.
Från och med 2001 var han emeritusledamot av ICRP.
Dan fick också många internationella utmärkelser, bland dem
1996 års Rolf M Sievert Award
från IRPA. Han var en utomordentligt snabbtänkt och skärpt
analytiker, mycket matematiskt
begåvad (hans lärare i medicin
lär däremot ha vädjat till honom
att aldrig bli kliniker), verbalt och
språkligt begåvad och blixtsnabb
i repliken. Dan var en skämtsam
person som mycket väl kunde retas, men han var aldrig elak.
Tvärtom, det kanske mest bestående minnet av Dan är att han
var en oerhört generös person som
komplett saknade »höga hästar«.
Han fäste alltid avseende vid vad
som sades i sak, aldrig vid vem
som sade det, och skapade på det
sättet självförtroende och framåtanda hos unga oerfarna människor i sin omgivning. Dumhet hade
han inte mycket till övers för, men
okunnighet gladde han sig åt att få
avhjälpa, och han var alltid beredd
att lyssna och lära. Hans förmåga
att komma ihåg oräkneliga nya
unga adepter världen över var helt
osannolik.
Som så många andra sörjer jag
min vän och läromästare Dan, men
jag gläder mig mycket åt att jag fick
chansen att träffa honom en sista
gång i maj 2003 i Argentina. Nyfiken och matintresserad som han
var tog han helt stilenligt med mig
till vad han beskrev som »den bästa
arabiska restauranten i Buenos
Aires«. Han visste säkert vad han
talade om, i det som i allt annat.
Ändrad inriktning i SSI:s
laboratorieverksamhet
SSI:s laboratorieverksamhet har en lång
historia och dess omfattning och inriktning har varierat utifrån myndighetens
behov. Nu ska den omorganiseras igen
i samband med att myndigheten flyttar. SSI:s ledningsgrupp beslutade i juli
2003 att omprioritera vilka mät- och laboratorieresurser som ska finnas inom
myndigheten efter flytten.
Laboratoriets övergripande mål
är att stödja myndighetens beredskap,
tillsyn och miljöövervakning. För detta
ändamål har de flera funktioner:
•
•
•
•
stödja den totala nationella krisberedskap organisationen
tillhandahålla mätresultat som beslutsunderlag i tillsyns- och strålskyddsfrågor
stödja det nationella miljöövervakningsprogrammet med mätningar,
beställarkompetens och tillsyn av
kontrakterade laboratorier
driva miljörelaterade forskningsprojekt.
För närvarande utvärderar SSI
Sveriges utförare av mätanalyser. Med
detta arbete som grund ska myndigheten bygga upp ett svenskt nätverk för
laboratorier som gör strålskyddsrelaterade mätningar.
Den största förändringen blir att
radiokemilaboratoriet läggs ner. Vi har
kommit fram till att myndigheten bäst
utnyttjar sina ekonomiska resurser och
lokaler genom att koncentrera den egna
mätverksamheten till laboratoriebaserade och mobila gammamätningar. SSI
har nämligen i och med Kris- och beredskapsförordningen fått en utökad roll när
det gäller samordningen av strålskyddsberedskapen inom landet, vilket innefattar
mät- och laboratoriekompetensen. Dessa
har ur ett nationellt perspektiv försämrats
under 1990-talet, särskilt inom radiokemi,
och vi vill nu förstärka den på lång sikt.
Vi ska därför satsa lösgjorda resurser på
att förbättra laboratoriekompetensen
hos andra parter i Sverige. Det stöd som
kommer från medel för förstärkning av
Sveriges mätberedskapsförmåga tillsammans med SSI:s behov av radiokemiska
analyser skapar en delvis ny marknad för
landets laboratorier.
Jack Valentin
Taina Bäckström
Scientific Secretary, ICRP
Avdelningschef, SSI
ny melanomstudie:
Blonda och rödhåriga avråds från solariebruk
E
n norsk-svensk studie1 av 106 000
kvinnors sol- och solarievanor och
av inträffade fall av hudcancerformen
malignt melanom har funnit en tydlig
koppling mellan hårfärg och risken att
få malignt melanom. Den naturliga
hårfärgen förutsäger en persons risk att
få melanom till följd av solexponering
bättre än vad hudens solkänslighet
(hudtyp) gör. Studien fann högre och
mer signifikanta risksamband för hårfärg än för hudtyper. Personer med
blond eller röd hårfärg hade signifikant
högre risk än individer med naturligt
mörkt hår, nämligen två respektive
fyra gånger högre.
Samband mellan hårfärg och hudens solkänslighet är i sig inte nytt.
Samma solskyddsrekommendationer
brukar gälla för rödhåriga och blonda
som för individer med solkänslig hud
(typ I-II), dvs sådana som lätt bränner
sig i solen men inte kan bli eller har
svårt för att bli bruna (på engelska:
Nytt från ICRP
Nya ICRP-rapporter
ICRP Publication 90 har tryckts i Annals of the ICRP 33 (2003) 1-2 och sänts
ut till våra prenumeranter. Den behandlar »Biological Effects after Prenatal Irradiation (Embryo and Fetus)«och
ger alltså en översikt av forskningsläget
beträffande strålningsrisker för foster. I
korthet drar rapporten slutsatsen att så
länge nuvarande praxis på strålskyddsområdet tillämpas till fullo så har man
ett tillfredsställande skydd för foster.
ICRP Publication 91 har också
tryckts och är nu på väg ut till prenumeranterna. Den utgör Annals of
the ICRP 33 (2002) 3 och ger oss »A
Framework for Assessing the Impact
of Ionising Radiation on Non-Human
Species«. Det handlar alltså om att utvidga skyddsambitionen från en antropocentrisk, människocentrerad, filosofi
till att även omfatta andra arter.
ICRP betonar i rapporten att vi
inte har någon speciell anledning att
oroa oss för bristande skydd, tvärtom
är skyddet av andra arter troligen
tillfredsställande. Men rapporten är
inledningen på ett arbete som ska råda
bot på två brister: det har inte funnits
någon internationellt överenskommen
gemensam policy som anger vad vi vill
skydda och varför, och vi har inte haft
något system av kriterier för att klarlägga huruvida skyddet motsvarar den
önskade ambitionsnivån.
Arbetet inom området fortsätter,
närmast med en Task Group med
uppgiften att ta fram referensfauna
och referensflora, alltså några väl valda
arter som kan användas som en första
likare att ta ställning till. Denna Task
Group, liksom gruppen bakom den
nyss publicerade rapporten, leds av
Lars-Erik Holm som ju till vardags är
GD på SSI.
Närmast i ICRP:s rapport-»pipeline« blir till årsskiftet en publikation
om viktningsfaktorer för olika strålslag. Jag återkommer i nästa nummer
av Strålskyddsnytt till denna, och till
nya projekt och rapporter enligt beslut
vid vårt kommande möte i Argentina.
melanocompromised). Studiens författare framhäver att i Skandinavien är
hårfärgen en bättre indikator för att
enkelt avgöra hudens solkänslighet än
individens osäkra erfarenheter från
stark solexponering.
Intressant och nytt är också att
studien konstaterat ett signifikant
samband med kroppsyta. Det finns
en högre cancerrisk för personer med
större kroppsyta jämfört med personer
med mindre. Detta kan behöva vägas
in i riskbedömningen av moderna helkroppssolarier.
Studien ger ytterligare belägg för
tidigare rön att risken för melanom har
samband med antal födelsemärken,
antal tidigare solbrännskador – i synnerhet i ungdomen – antal solsemestrar samt med bruk av solarier. Studien
fann att unga personer som solar i solarium en gång i månaden eller oftare har
en signifikant 2,5 gånger högre risk för
elakartad hudcancer.
2005 års Recommendations
Arbetet med att ta fram ett förslag till
nya rekommendationer fortskrider,
och ett förslag till en egentlig rekommendationstext beslutas vid ICRPs
huvudkommissionsmöte i Wien i
april nästa år. Texten presenteras vid
IRPAs (det internationella strålskyddssällskapet) stora kongress i Madrid
i maj 2004, där jag givetvis hoppas
att många läsare av Strålskyddsnytt
är med. Vi ska också redogöra för
förslaget i många andra lämpliga fora
under våren och sommaren 2004. Det
skickas ut på remiss och läggs upp på
vår webbplats (www.icrp.org) och blir
sålunda tillgängligt under nästa år för
internationella diskussioner i alla tänkbara organ och för envar intresserad.
Jack Valentin
Scientific Secretary, ICRP
I Sverige måste en varningsaffisch
med råd från SSI finnas vid alla solarier
sedan 1998. Affischen avråder bland
annat ungdomar under 18 år och personer som har solkänslig hud och svårt
att bli bruna i solen från att använda
solarium.
Den nya studien motiverar ett nytt
råd: »Använd inte solarium om du har
naturligt röd eller blond hårfärg!«
Ulf Wester
Strålskyddsinspektör, SSI
1. Bragelien-Veieröd M.,Weiderpass E.,Thörn M., Hansson
J., Lund E.,Armstrong B.,Adami H-O.:“A Prospective Study of Pigmentation, Sun Exposure, and Risk of Cutaneous
Malignant Melanoma in Women”. Journal of the National
Cancer Institute, USA, v. 95, No.20, Oct. 15, 2003.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
17
SSI har under hösten 2003 på
uppdrag av konsumentverket mätt
magnetfält från tre olika induktionshällar. De uppmätta värdena
för magnetfälten ligger tydligt
under de av SSI rekommenderade
referensvärdena för allmänhetens
exponering för elektromagnetiska
fält. Resultaten är jämförbara med
liknande mätningar som har gjorts
tidigare av SSI (Magnetfält från
elektriska spisar, hällar, mikrovågsugnar och hårtorkar, SSI rapport 98:09).
Vid en traditionell häll eller spis
med gjutjärnsplattor värms först plattan och sedan leds värmen till kokkärlet med maten som ska värmas. Vid en
glaskeramikhäll upphettas grytan med
hjälp av värmestrålning från en värmeslinga i hällens kokzon. Vid båda dessa
tekniker förekommer en del värmeförluster till omgivningen. I induktionshällar, som har funnits på marknaden
sedan början av nittiotalet, utnyttjas
istället magnetfält för att producera
värmen direkt i kokkärlets botten.
Magnetisk botten
Under varje kokzon för en induktionshäll ligger en spole som alstrar
ett magnetfält med en frekvens på
25-48 kilohertz (kHz), beroende på
tillverkaren. Så fort hällen stängs av
eller grytan lyfts från hällen slås också
magnetfälten av. Dessutom aktiveras
spolens magnetfält endast om rätt sorts
kokkärl används, nämligen ett som har
magnetisk botten. Kokkärlet måste
också täcka större delen av värmezonen
för att induktionshällen ska fungera.
Spolens magnetiska växelfält inducerar
virvelströmmar i kokkärlets botten.
Bottnens stora elektriska motstånd gör
att virvelströmmens energi omvandlas
till värme. På grund av skin-effekten
uppstår virvelströmmen inte i hela botten utan endast i ett tunt skikt, vilket
minskar ledningstvärsnittet och ökar
det elektriska motståndet ytterligare.
18
Strålskyddsnytt
3-4/2003
Även bottenmaterialets ferromagnetiska egenskaper bidrar genom
hysteresförluster
till värmeproduktionen.
Precis som alla
andra nätanslutna
apparater
så
orsakar också induktionshällen ett
magnetfält med
frekvensen 50 Hz,
vilket härrör från ledningar och olika
elektriska komponenter, som transformatorer och fläktmotorer. Fläktar behövs i induktionshällar för att skydda
de elektroniska komponenterna i hällen från överhettning.
Foto: SSI-info, BA
Magnetfält från
induktionshällar
Mätning av elektromagnetiska fält
från en spis med induktionskokplatta.
Plastskivan på kokplattan med hål för
induktionszonerna är till för att grytorna vid upprepade mätningar ska
kunna placeras på samma plats.
Mätningar av magnetfält
Styrkan av magnetfältet från en induktionshäll avtar snabbt med ökande
avstånd från hällen. Mätningar av
magnetfält gjordes med stöd av CENELEC-standarden EN50366, där det
anges ett mätavstånd på 30 cm. Varje
induktionshäll har fyra värmezoner av
olika storlek. Styrkan av de högfrekventa fälten (25-48 kHz) påverkas kraftigt av grytbottnens diameter i förhållandet till kokzonens diameter och hur
kärlet placeras relativt till värmezonen.
I bruksanvisningen till induktionshällar
anges den minsta bottendiameter som
grytorna får ha för olika värmezoner så
att värmezonens magnetfält fungerar.
För att kunna placera grytorna på
ett kontrollerbart sätt och samtidigt
kunna få reproducerbara mätresultat
användes för varje häll en värmetålig
plastskiva med hål för grytorna som
fästes på hällen och som inte påverkade magnetfälten. För mätningarna
användes sammanlagd sju grytor av
olika storlek.
Vid 25-48 kHz uppmättes 30 cm
framför hällarna magnetfält på 0,080,16 mikrotesla (µT). Om grytans botten var mindre än värmezonen uppmättes fält på 0,2-0,3 µT. Dessa fält kunde
dock öka upp till 0,5-0,6 µT beroende
på grytans placering i förhållandet till
värmezonen. Samtidig användning
av flera zoner leder till något starkare
magnetfält. Vid kortare avstånd från
hällen ökade magnetfältens styrka och
kunde nå uppemot 0,6-1 µT vid 15 cm
framför hällen. Beroende på mindre
grytors placering i förhållandet till
värmezonen kunde fält uppemot 2 µT
mätas vid detta avstånd. Referensvärdet för allmänhetens exponering för
elektromagnetiska fält är enligt SSI:s
allmänna råd (FS 2002:3) 6,25 µT i det
här relevanta frekvensområdet.
Påverkades mindre av grytans storlek
Induktionshällarnas 50Hz-magnetfält
påverkades mindre av grytans storlek
och placering i förhållandet till värmezonen, men större grytor kunde resultera i något svagare fält. 30 cm framför
hällarna uppmättes fält på 0,1-3,2 µT.
Fläkten för kylningen av elektroniken i
induktionshällen utgjorde en dominerande källa för 50Hz-fälten. Vid 15 cm
avstånd framför hällen ökade fälten till
0,4-9 µT. Referensvärdet för allmänhetens exponering för elektromagnetiska
fält vid 50 Hz är 100 µT.
Gert Anger
Fysiker, SSI
ssi engagerar allmänheten i arbetet med
strålskyddskriterier för slutförvaring av använt kärnbränsle.
Kärnavfall och kommunala fokusgrupper
SSI:s föreskrifter om skydd av
människors hälsa och miljön
vid slutligt omhändertagande
av använt kärnbränsle och
kärnavfall (SSI FS 1998:1) är
mycket generella och kortfattade. Föreskrifterna behöver
nu preciseras för att ge Svensk
kärnbränslehantering AB (SKB)
en tillräcklig vägledning om vilka
analyser och redovisningar som
bör ingå i en kommande tillståndsansökan. Målet är att SKB ska ha
full förståelse för vad som krävs
för att SSI ska kunna bedöma om
skyddskraven är uppfyllda.
För att medborgarna skall kunna bli delaktiga i den demokratiska processen för ett
slutförvar är det viktigt att SSI:s krav också
kan förstås och accepteras av allmänheten i
de berörda platsvalskommunerna, Oskarshamn och Östhammar.
I augusti 2002 höll därför SSI ett
seminarium om risk och riskbegreppet i föreskrifterna för representanter
från platsvalskommunerna, Statens
kärnkraftsinspektion (SKI), SKB, KASAM (ett rådgivande statlig organ för
kärnavfallsfrågor) och opinionsgrupper. Syftet med seminariet var dels att
förtydliga SSI:s ståndpunkter, dels att
få in synpunkter på hur de allmänna
råden kan utformas. Seminariet följdes
senare upp av diskussioner i fokusgrupper och en enkätundersökning i de
berörda kommunerna.
Fokusgrupper
Riskseminariet följdes i oktober upp
av fokusgrupper i Östhammar och Oskarshamn. Representanter från de två
kommunerna gavs då möjligheten att
ha fördjupade diskussioner kring SSI:s
allmänna råd. Syftet med fokusgruppsdiskussionerna var att få synpunkter,
tankar och idéer till SSI:s arbete med
de allmänna råden. SSI:s experter
kommer sedan att besvara de frågor
och kommentarer som framkommit i
diskussionerna.
kommentarerna kommer att användas
i en informationsdatabas som kan bidra till att strålskyddskriterierna kan
ses i ett bredare perspektiv.
Enkätundersökning
Som en del i den service som statliga
myndigheter nu för tiden ska erbjuda
allmänheten, sammanfattat i begreppet 24-timmarswebben, har SSI lagt ut
sina författningar som PDF-dokument
på vår hemsida www.ssi.se
Resultaten från fokusgrupperna
kan kategoriseras i tre huvudgrupper:
•
•
•
Strålning och radioaktivitet:
Frågorna berör strålningsaspekter
som anknyter till slutförvaret,
människor, miljön och olika tidsperspektiv.
Begreppsförståelse, säkerhet och
mätning av risk:
Detta avsnitt fokuserar på vilken
typ av information och kunskap
som efterfrågas. Det tar upp bl.a.
beräkningar och beräkningsunderlag, komplexa sammanhang avseende säkerhets- och systemanalys,
skillnaderna mellan värderingar
och kunskap i säkerhetsarbetet
och begreppsdefinitioner.
Information och kunskapsöverföring:
Den tredje delen fokuserar på
informationsaspekter. Det ger
många förslag till hur informationen kring slutförvaret kan förbättras och hur kunskapsnivån i
kommunerna kan höjas. Det berör
även kunskapsöverföring till framtida generationer.
Diskussionerna i fokusgrupperna
har visat att det finns ett starkt engagemang i platsvalskommunerna för
att bidra till och utveckla arbetet med
slutförvaret. De har betydelsefulla
synpunkter på innehåll och utformning av de allmänna råden som kommer att bli till nytta för SSI:s arbete.
Deras kunskapsbehov och synpunkter
sträcker sig långt utanför ramen för de
allmänna råden. Frågorna, svaren och
Riskseminariet visade bland annat
på ett stort intresse för betydelsen av
olika tidsperioder och hur dessa kan
påverka ett slutförvar. Vid årsskiftet
2002-2003 genomförde därför SSI en
enkätundersökning i Östhammar och
Oskarshamn, där 1500 slumpmässigt
utvalda personer ombads att ange när
olika historiska händelser ägt rum
och när särskilda framtida händelser
kommer att inträffa (t.ex. kommande
istider). De ombads också ange utifrån
vilken tidsperiod som de ansåg att det
är viktigast för SSI att granska arbetet
med slutförvaret (driftsperioden, upp
till 1 000 år, upp till 10 000 år, upp
till 100 000 år, upp till en miljon år).
Vidare fick de också göra vissa riskbedömningar (risker med slutförvaret,
risker för andra människor, risker för
kommande generationer).
Några av de preliminära resultaten
visar att betydelsen av SSI:s granskningsarbete ökade med närheten till
nutid. De ansåg att det är ganska
moderata risker med geologisk slutförvaring (en fyra på en elvagradig skala).
Riskerna med slutförvaret bedömdes
som störst för framtida generationer
och som lägst för den egna personen.
Undersökningen visade också att respondenterna anser att det är SKB som
har det största ansvaret för slutförvaret, tätt följda av SKI och SSI. Minst
ansvar anser de sig själva ha.
Resultaten från fokusgrupperna
och enkäten kommer inom kort att
publiceras som SSI-rapporter.
SSI planerar att presentera ett första utkast av de allmänna råden för
representanter i kommunerna, SKI och
andra aktörer i början på 2004. Arbetet
med råden beräknas att avslutas i slutet
av 2004.
Åsa Pensjö
Strålskyddsinspektör, SSI
3-4/2003
Strålskyddsnytt
19
Beräkning av stråldoser till allmänheten
Statens strålskyddsinstitut (SSI)
kräver sedan 1977 att de svenska
kärntekniska anläggningarna
(kärnkraftverken, Studsvik samt
Westinghouse Atom AB:s bränslefabrik i Västerås) årligen redovisar
beräkningar av hur stor stråldos
människor som bor i närheten av
anläggningarna får från deras utsläpp. Sedan 1977 har miljöbalken
trätt i kraft, internationella konventioner inom miljö- och strålskyddsområdet har antagits och riksdagen
har fastställt femton miljökvalitetsmål. Man har också fått en mycket
större drifterfarenhet från svenska
och utländska reaktorer. Detta har
medfört att SSI nyligen reviderat
sina »Föreskrifter om skydd av
människors hälsa och miljön vid
utsläpp av radioaktiva ämnen från
vissa kärntekniska anläggningar«.
Enligt de nya föreskrifterna får den effektiva dosen orsakad av ett års utsläpp
från en enskild anläggning till någon
åldersgrupp inte vara större än 0,1 millisievert (mSv). Som jämförelse kan
nämnas att den naturliga bakgrundsstrålningen ger medelsvensson ca 1
mSv/år. Man tar alltså hänsyn till att
barn och vuxna får olika doser från
ett och samma utsläpp, bland annat
därför att de äter olika mycket av olika
livsmedel.
En ny modell
Studsvik Eco & Safety (EcoSafe) tog
1991 fram en modell där man med
verkliga, uppmätta utsläppsvärden
som grund räknar fram stråldosen till
allmänheten. Inför att de nya föreskrifterna trädde i kraft 2002 har EcoSafe
reviderat modellen. En referensgrupp
med representanter från anläggningarna har deltagit i arbetet. De viktigaste
förändringarna är:
•
•
En genomgång av vilka exponeringsvägar som är relevanta
En uppdatering av de data som
används i beräkningarna
20
Strålskyddsnytt
3-4/2003
•
•
•
•
En översyn av vilka data som är
åldersberoende och hur denna variation ser ut
En mer detaljerad beskrivning av
anläggningarnas omgivningar och
kritiska grupper
En förbättring av spridningsberäkningarna för radionuklider i luft
och vatten
En ny modell för upptag av C-14
(kol-14) i växtlighet
Exponeringsvägar
Människan utsätts för radioaktiva ämnen på olika sätt, man talar om olika
exponeringsvägar. EcoSafe har beräknat hur mycket de enskilda exponeringsvägarna bidrar till den totala dosen för olika åldersgrupper. Det visade
sig att några ger försumbara bidrag och
de har därför tagits bort från modellen.
De som har betydelse är:
•
•
•
Inandning
Strålning från radioaktiva ämnen i
luften och på marken
Konsumtion av kött, mjölk,
spannmål, rotfrukter, frukt, odlade bär, grönsaker, fisk. För alla anläggningar utom Barsebäck finns
även konsumtion av vilt, svamp
och bär. Dricksvatten räknas med
för Forsmark och Studsvik. Ringhals tar även hänsyn till konsumtion av skaldjur.
Beräkningarna görs för över 150
nuklider. En av dem är C-14 som tas
upp av växter, däribland grönsaker
och spannmål, vid fotosyntesen. C-14
är den nuklid som oftast ger det enskilt
största bidraget till dosen från utsläpp
från kärnreaktorer. Det är alltså extra
viktigt att beräkningarna av C-14-dosen kommer så nära sanningen som
möjligt. I modellen används lokala
uppgifter om solinstrålning, växtsäsongens längd och temperatur.
Områdesbeskrivningar och kritisk
grupp
I den gamla modellen antog man att
folk bodde i den dominerande vindriktningen, precis utanför respektive
anläggning. Nu har omgivningarna
runt anläggningarna studerats noga.
Man har bland annat undersökt vilka
marker som används för bete eller odling, vilka sjöar man fiskar i, var badplatserna ligger och var folk bor.
Därefter har man för varje exponeringsväg identifierat de platser där
bidragen till den totala dosen blir som
störst. Den kritiska gruppen antas
sedan bo i de hus där koncentrationen av nuklider i utomhusluft är som
störst. De dricker det vatten som har
högst aktivitet, dricker mjölk och äter
nötkött från djur som betat på de mest
exponerade betesmarkerna, osv. De
här till synes något orealistiska antagandena gör man för att vara säker
på att beräkningarna inte resulterar i
doser som är lägre än de verkliga, ett så
kallat konservativt tillvägagångssätt.
Utsläpp i vatten
En del radionuklider släpps ut från
anläggningarna med kylvattnet. Beroende på nuklidernas egenskaper kan
de sedan överföras i olika hög grad
mellan vattnet (i löst form eller bundet
till partiklar), bottensediment, växter
och djur.
Utsläppen till vatten bidrar till dosen framförallt genom den fisk vi äter,
vid Ringhals även skaldjur. Kustlevande fiskar har ofta ett relativt väl avgränsat revir, ca 5 km längsmed kusten
och ca 2,5 km ut från land. Detta revir
har satt gränserna för det vattenområde man räknar på i den nya modellen. En annan precisering jämfört med
tidigare är mer realistiska bedömningar
av vattenomsättningen utanför de olika
anläggningarna.
Spridning i luft och nedfall på mark
De flesta nuklider som släpps ut till luft
faller förr eller senare ned på marken.
Var nedfallet sker och hur mycket det
bidrar till den kritiska gruppens dos är
beroende av en lång rad faktorer. Några exempel är temperatur- och vindförhållanden, nederbörd och hur högt
ovan mark utsläppet sker. Aktiviteten
från kortlivade nuklider kan avta eller
försvinna helt innan de når marken.
Lokal väderstatistik från en femårsperiod användes vid beräkningarna.
Resultat
Den tidigare modellen var väldigt
konservativ. Med de förbättringar som
genomförts blir de beräknade doserna
mer realistiska. SSI har godkänt den
nya modellen.
De kärntekniska anläggningarna
har med utsläppsdata för 2002 som
grund använt modellen och räknat
ut den effektiva dosen med följande
resultat:
Effektiv dos 2002
(mSv)
Anläggning
Forsmark
0,00024
Studsvikanläggningarna
0,00062
Oskarshamn
0,00040
Barsebäck
0,00015
Ringhals
0,00065
Westinghouse Atom AB
0,000032
Ordförklaringar
•
•
•
•
•
Effektiv dos: summan av alla doser
till organ och vävnader, viktade
för deras olika känslighet för strålning. Den effektiva dosen ger uttryck för den totala cancerrisken
till följd av exponeringen.
Kritisk grupp: representativ verklig
eller hypotetisk grupp av personer
ur befolkningen som kan förväntas få de högsta stråldoserna från
en anläggning.
Sv (Sievert): enhet för stråldos,
namngiven efter den svenske professorn Rolf Sievert (1896 – 1966).
En dos om 1 Sv är mycket stor,
och när det gäller bakgrundsstrålning eller doser från normal drift
av kärntekniska anläggningar
används enheten tusendels Sievert,
mSv (millisievert).
Naturlig bakgrundsstrålning: radioaktiva ämnen finns naturligt
i vår miljö. Strålningen kommer
från rymden, från marken och från
oss själva. Den kallas naturlig bakgrundsstrålning och ger genomsnittssvensken en årlig stråldos på
cirka 1 mSv. Om vi lägger till strålning från röntgenundersökningar
och annan medicinsk behandling
samt radonhus blir den genomsnittliga dosen ca 4 mSv/år.
Kortlivade nuklider: radioaktiva
ämnen som sönderfaller snabbt
(halveringstid från sekunder till
några minuter).
Catarina Barkefors
Studsvik RadWaste AB
I Statens strålskyddsinstituts
författningssamling, SSI FS 2000:9, anges att
radioaktiva strålkällor ska förvaras på ett sådant sätt att
strålnivån/dosraten inte överstiger 20 mikrosievert per timme
(µSv/h) i utrymmen där arbetstagare tillfälligt uppehåller sig och är högst
2 µSv/h i lokaler där personer vistas stadigvarande. Strålkällor ska
förvaras inlåsta, så att de inte är åtkomliga för obehöriga, och
på ett från brandskyddssynpunkt betryggande sätt.
Felaktig förvaring av
radioaktiva strålkällor
N
yligen inträffade följande händelse
vid en svensk kärnteknisk anläggning: Tre kartonger innehållande radioaktiva strålkällor (radionukliderna 60Co
och 137Cs) levererades till anläggningen
i början av juni 2003. Strålkällorna behövs för kalibrering av utrustning för
mätning av strålning. Av någon anledning, vilken är under utredning, blev
strålkällorna inte levererade till den eller de som beställt dem utan placerades
under en arbetsbänk i förrådslokaler
inom anläggningens område.
Utrymmet var utanför kontrollerat område1 och användes även som
arbetslokal av förrådspersonalen.
Den maximala strålnivån på ytan av
kartongerna uppmättes till 900 µSv/h
och strålnivån vid de platser där förrådspersonal tillfälligtvis uppehåller
sig varierade mellan 2-100 µSv/h.
Strålkällorna upptäcktes i september 2003 och en intern utredning av det
inträffade inleddes. En första uppskattning av förrådspersonalens stråldoser,
med hänsyn tagen till uppmätta strålnivåer, arbetstid och arbetssätt, visade
att personernas stråldoser blivit lägre
än en millisievert (< 1 mSv). Det ska
dock betonas att om kartongerna hade
varit placerade på ett annorlunda sätt
kunde högre stråldoser ha erhållits.
SSI ser allvarligt på det inträffade
och vill genom denna notis påtala vikten av att radioaktiva strålkällor förvaras på ett strålskyddsmässigt säkert
sätt. Transporter av radioaktiva ämnen
måste »nå hela vägen fram« – transportkollin får inte blir stående på platser som inte är avsedda för förvaring
av radioaktiva ämnen. Berörd personal
måste alltid känna till innebörden av
olika varningsetiketter.
Vid den aktuella anläggningen
pågår nu en översyn av rutiner och instruktioner samt utbildning och information till berörd personal för att förhindra en upprepning av det inträffade.
Birgitta Svahn och
Ingemar Lund
Myndighetsspecialist och Strålskyddsinspektör, SSI
Fotnot
1. Kontrollerat område kallas ett område där
det förekommer radioaktiva strålkällor eller
som har ytor som är förorenade med radioaktiva ämnen och som dessutom är avgränsat
och tillträdesbegränsat. För få tillträde till ett
kontrollerat område krävs normalt att man
har strålskyddsutbildning, bär någon form av
mätare av den personliga stråldosen och ibland
även har särskild skyddsutrustning.
�� �������
��� ���
��� ���
���� ���� ��
������ ��
�����������
3-4/2003
Strålskyddsnytt
21
Bremendeklarationen
Internationellt samarbete krävs för att skydda haven mot miljöförstöring.
När det gäller Sveriges marina omgivning finns det två viktiga samarbetskonventioner kustländerna emellan: OSPAR för Nordostatlanten och
Helsingforskonventionen för Östersjön. De tvås kommissioner samarbetar
dessutom aktivt, bland annat i ett årligt möte i Bremen i somras.
OSPAR-kommissionen, som svarar
för konventionen för skyddet av den
marina miljön i Nordostatlanten, höll
sitt årliga möte i Bremen den 23 till 27
juni. Mötet innehöll också ett ministermöte den 25 och 26 juni. (Senaste möte
med ministerdeltagande ägde rum 1998
i Sintra i Portugal, och nästa möte med
ministrarna blir först 2010.) Helsingforskonventionen, som rör skyddet av
Östersjöns marina miljö, hade sitt årliga kommissionsmöte samtidigt, också
med ministerdeltagande. På detta sätt
manifesterades det ökade samarbetet
mellan de två konventionerna, och med
EU, som också deltar som en part. Ett
syfte med dessa gemensamma möten
var att enas om en marin strategi för
Östersjön och Nordostatlanten.
I denna artikel behandlas kortfattat enbart OSPAR-mötet och de viktigaste slutsatserna från detta möte för
radioaktiva ämnen. Mer information
kan hämtas på OSPARS:s hemsida
(www.ospar.org). Vid mötet med Helsingforskommissionen förekom inte
några frågor som rörde radioaktiva
ämnen.
rike förordade det senare. Trots två
informella arbetsmöten med berörda
experter under kommissionsmötet i
Bremen var det inte möjligt att nå någon enighet. OSPAR enades därför om
att hänskjuta frågan om baslinjeår till
ministrarna.
Oenighet inom kommissionen
Sedan 1994 har det skett omfattande
utsläpp av teknetium-99 från upparbetningsanläggningen i Sellafield. Vid
mötet meddelade Storbritannien att
det planerades för ett nio månaders
stopp av utsläppen av teknetium-99.
På norskt initiativ, och i nära samarbete med Sverige, Irland, Danmark
och Island, presenterades ett utkast
till ministeruttalande efter det att Storbritannien redogjort för uppehållet i
teknetiumutsläpp.
Sveriges miljöminister framförde
också den oro över teknetium-utsläppen som de nordiska miljöministrarna vid flera tillfällen framfört till
Storbritannien och att utsläppen inte
var i överensstämmelse med OSPAR:
s strategi för radioaktiva ämnen. Därför välkomnades det brittiska beslutet
om ett uppehåll i utsläppen. Samtidigt
En central fråga vid årets möte var hur
införandet av OSPAR:s strategi för
radioaktiva ämnen hade framskridit
(se Strålskyddsnytt nr 4/2002 för en
bakgrund). En stötesten har varit hur
de baslinjer som ska användas för att
mäta framstegen skulle definieras.
Kommittén för radioaktiva ämnen
(RSC) hade vid sitt ordinarie möte i
januari inte kunnat enas om detta, och
särskilt gällde detta vilka år som baslinjen skulle baseras på. Inte heller ett
extra RSC-möte eller två möten med
kontraktsländernas delegationsledare
hade lett till någon enighet.
Inför kommissionsmötet återstod
därför två alternativ, 1996-2000 och
1993-2001. Sverige och flertalet länder
talade för det första alternativet medan
framförallt Storbritannien och Frank-
22
Strålskyddsnytt
3-4/2003
Ministrarnas lösning
I ett försök att hitta en kompromiss
om baslinjen som skulle kunna accepteras av alla parter föreslog ministermötets ordförande, Tysklands miljöminister J. Trittin, att baslinjen skulle
baseras på åren 1995-2001. Flertalet
länder, inklusive Sverige, som ansåg
att 1996-2000 var att föredra kunde
acceptera förslaget. Frågan bordlades
för att ge Frankrike och Storbritannien
möjlighet att tänka över förslaget. Detta ledde till att Frankrike presenterade
vissa tillägg om tillämpningen av baslinjen som man önskade införa för att
kunna acceptera kompromissförslaget.
Beslutet blev därför att perioden
1995-2001 skall tjäna som referensår
för baslinjen med dessa tillägg.
framfördes en stark förhoppning om
att detta ska leda till att ny teknik
introduceras som innebär ett slut på
utsläppen av teknetium-99.
Informella kontakter mellan å
ena sidan Norge (huvudförhandlare),
Sverige, Irland, Danmark och Island
och å andra sidan Storbritannien ledde
fram till en skrivning om teknetium
som dessa parter kunde acceptera.
Ministerdeklarationen (Bremendeklarationen)
I deklarationen från mötet framhåller ministrarna sitt stöd för tillskapandet av en europeisk marin strategi
som ska beakta åtgärder från alla europeiska länder, EU och internationella
organisationer, och att samarbetet ska
utvecklas mellan ”Nordostatlanten och
Östersjön”. Ministrarna bekräftade
sitt åtagande att uppnå de mål som bestämdes vid det senaste mötet i Sintra
och det beslöts vad som ska göras fram
till nästa ministermöte 2010.
För radioaktiva ämnen sägs att:
•
•
Teknetium – ett annat ämne för oenighet
•
•
ministrarna välkomnade att nationella planer nu finns för hur målen
ska nås (se Strålskyddsnytt nr
4/2003 för den svenska planen)
om dessa planer förverkligas, är
bedömningen att utsläppen av
radioaktiva ämnen kommer att
reduceras till 2020. Ministrarna är
dock bekymrade över att det inte
har varit möjligt att värdera om de
sammanlagda effekterna av de nationella planerna är tillräckliga för
att nå strategins mål (vilket bland
annat berodde på avsaknaden av
baslinjer)
en metodik ska tas fram som gör
det möjligt att till 2006 värdera om
de sammanlagda effekterna av de
nationella planerna är tillräckliga
för att nå strategins mål
flera kontraktsparter har uttryckt
bekymmer över utsläppen av teknetium-99 från Sellafield och att
dessa utsläpp borde upphöra omedelbart. Man välkomnade Storbritanniens initiativ att be operatören
för Sellafield att upphöra med
utsläppen från bearbetning av
avfall från tidigare upparbetning
de kommande nio månaderna för
att undersöka möjligheterna att
införa ny reningsteknik, och man
såg fram mot införande av sådan
teknik om det visar sig att tekniken är genomförbar

ssi:s första fördjupade utvärdering av miljömålet Säker strålmiljö är färdig:
Krafttag för att målet ska nås
I
nom en generation ska vi ha en säker
strålmiljö där vår hälsa och den biologiska mångfalden inte tar skada
av strålning i den yttre miljön. Det är ett
av de femton miljömål som riksdagen
antagit som ledstjärnor i arbetet mot ett
ekologiskt hållbart samhälle. Och det
förpliktigar. SSI är miljömålsansvarig
myndighet för detta mål som heter
Säker strålmiljö. Det betyder dock inte
att det bara är SSI som ska göra jobbet.
Myndigheter, länsstyrelser, landsting,

•
utsläpp från icke-kärnkraftindustri
också ska följa strategin för radioaktiva ämnen (se Strålskyddsnytt
nr 1/2003 om föroreningar i Nordostatlanten).
Vid sidan av deklarationen antog
också ministrarna från ”OSPAR-länderna” ett nytt gemensamt program för
monitering och utvärdering av miljön i
Nordostatlanten. Detta är särskilt viktigt för radioaktivitetsområdet eftersom
ett gemensamt moniteringsprogram för
koncentrationer av radioaktiva ämnen
i den marina miljön saknas idag. Den
beslutade tidplanen syftar till att genomföra en övergripande utvärdering
av radionuklider i den marina miljön
till 2009 för att kunna presenteras resultaten vid nästa ministermöte. Detta
inkluderar, om möjligt, en värdering av
effekten på biota till 2008.
Kommentar
I och med mötet i Bremen finns nu en
tidplan för hur arbetet ska bedrivas
fram till nästa ministermöte 2010.
Men fortfarande finns också fler olösta
frågor som RSC kommer att få bita i
under denna tid. Ett problem för arbetet inom RSC har hittills varit att det
funnits för många låsningar av politisk
karaktär vilka inte varit möjliga att
lösa utan politisk medverkan.
Bestämning av basåren är ett bra
exempel på detta. Detta var ju inte
möjligt att lösa förrän ministrarna själva deltog. Då, å andra sidan, fanns den
kompromissvilja som var nödvändig.
Leif Moberg
Myndighetsspecialist, SSI
kommuner, företag som använder sig
av radioaktiva ämnen i sin verksamhet
eller sina produkter och verksamheter
som oavsiktligt ger upphov till strålning
– alla måste hjälpas åt. Detta slås fast
i den utvärderingsrapport om miljömålet Säker strålmiljö som SSI gav ut i
oktober i år. Rapporten är SSI:s bidrag
till Miljömålsrådets första fördjupade
utvärdering av miljömålsarbetet, som
ska lämnas till riksdagen i februari
nästa år.
Miljömålet Säker strålmiljö är uppdelat i tre delmål.
Det första handlar om att begränsa
utsläpp av radioaktiva ämnen. Det är
brett formulerat och omfattar flera
delar:
•
•
•
att se till att radioaktiva utsläpp
är så låga att människor och miljö
skyddas
att hitta en allmänt accepterad lösning för hur använt kärnbränsle
och annat radioaktivt avfall ska
slutförvaras
att förebygga radiologiska olyckor.
Det andra delmålet handlar om
att begränsa de skadliga effekterna
av UV-strålning och det tredje rör riskerna med elektromagnetiska fält som
behöver fortsätta att kartläggas och vid
behov minskas.
Internationellt accepterade system
Utmaningarna för att uppnå miljömålet är flera och stora. När vi tog fram
SSI:s fördjupade utvärdering blev det
tydligt att arbetet på flera områden
ännu är i sin linda. Det gäller till exempel utvidgningen av det traditionella
strålskyddsarbetet, som hittills har
fokuserat på att skydda människor,
till att omfatta även skydd för miljön.
Internationellt arbetar man idag med
att utveckla internationellt accepterade
system för att bedöma miljöpåverkan
av joniserande strålning och ta fram
kriterier för ett skydd av växter och
djur. Ett problem är emellertid att kunskaperna om strålningens effekter på
växt- och djurlivet ännu är bristfälliga.
I början av oktober ordnade det internationella atomenergiorganet IAEA
därför en internationell konferens om
Födjupad utvärdering av miljökvalitetsmålet Säker strålmilö kan beställas kostnadsfritt från SSI, mejla in
din beställning till »[email protected]«.
Under »Miljömål« på vår hemsida
»www.ssi.se« finns den även som pdf.
just strålskydd för miljön i Stockholm.
Den rekommenderade bland annat att
man nu ska gå vidare och ta fram en
internationell handlingsplan för att
skydda miljön mot skadliga effekter av
joniserande strålning.
En annan utmaning är att skapa en
bättre helhetsbild över strålmiljön och
dess påverkan på människor och miljö.
Generellt har SSI en god uppskattning
av medelvärden, som till exempel den
genomsnittliga internstråldosen till
den svenska befolkningen, men en
ofullständig bild av variationen. Detta
försvårar möjligheten att upptäcka
särskilt utsatta områden eller befolkningsgrupper. En mer heltäckande bild
kommer att utvecklas i takt med att det
nationella miljöövervakningsprogrammet fortsätter att byggas upp.
Rapporten pekar också ut flera områden där behovet av åtgärder redan är
tydligt. Ett sådant är strålskyddsforskningen, där kompetensen idag är bristfällig inom flera forskningsområden.
Fortsättning på sid 25
3-4/2003
Strålskyddsnytt
23
De senaste åren har miljöskyddsfrågorna
hamnat alltmer i fokus vid diskussioner om effekter av
joniserande strålning. Många länder kan idag redovisa långt framskridna planer
eller har redan pågående program inom miljöområdet. En vecka i oktober möttes 220 experter
på strålskydd, miljöfrågor, m.m., från närmare 40 länder och tiotalet internationella organisationer,
i Stockholm för att konferera om hur vi bäst skyddar miljön
från effekter av joniserande strålning.
Strålskydd och miljöskydd
– IAEA-konferens i Stockholm
En överraskningsgäst
Konferensen inleddes på ett lite överraskande sätt, när Sverker Åström,
svensk FN-ambassadör i slutet av
1960-talet, äntrade talarstolen och
öppenhjärtigt berättade om när Stockholm för första gången stod värd för en
FN-konferens om miljöskydd 1972.
Förberedelserna för denna hade inletts 1968 och motarbetades ursprungligen av ett brett spektrum av nationer.
Stora västländer ville inte se några
miljöinskränkningar på hemmaplan,
stora u-länder ville ha fria händer att
industrialisera sig utan miljöhänsyn
och kommuniststaterna med Sovjet i
spetsen hävdade att miljöproblem inte
förekom hos dem utan var ett resultat
av kapitalismen. Sverker Åström fick
dock inofficiella besked av flera ledande
sovjetiska vetenskapsmän om de mil-
24
Strålskyddsnytt
3-4/2003
jökatastrofer som
redan hade drabbat
deras land. Det var
främst tack vare kanadensaren Maurice
Strongs insatser som
konferensen till slut
förverkligades.
Foto: SSI-info, BA
Å
r 2000 inledde Internationella
atomenergiorganet (IAEA) en
serie konferenser, symposier
och expertmöten på detta tema. Serien
kulminerade med International Conference on the Protection of the Environment from the Effects of Ionising
Radiation på Norra Latin i Stockholm
den 6-10 oktober 2003. Dess syfte var
att främja utvecklingen av en internationell samsyn när det gäller att skydda
miljön från skadliga effekter av joniserande strålning, och att diskutera pågående arbete inom internationella organisationer och i olika länder. Sveriges
regering stod som värd genom Statens
strålskyddsinstitut (SSI), som ansvarade för de praktiska arrangemangen.
Av den anledningen tjänstgjorde SSI:s
generaldirektör Lars-Erik Holm som
konferensordförande.
Konferensens allmänna slutsatser
I samband med konferensens avslutning
konstaterade LarsErik Holm att det
fanns ett solitt stöd
för den nuvarande
grundtanken
när
det gäller strålskydd
och miljö: om radioaktiva utsläpp hålls
på en så låg nivå
att mänskliga individer inte skadas,
kommer man också
indirekt att begränsa påverkan på
miljön. Detta synsätt fungerar dock
inte på platser där
miljöexponering kan ske utan att människan utsätts för strålning. Därför är
det viktigt att också utveckla specifika
miljöskyddsregler.
Miljöskyddsarbetet måste fortskrida
på bred front med många internationella
sammanslutningar på olika nivå som
aktiva deltagare, till exempel FN via
sin vetenskapliga strålningskommitté
UNSCEAR, ICRP, IAEA och regionala
organisationer som EU. Var och en har
sina specialiteter och jurisdiktioner. Det
är viktigt att andra intressenter – som
SSI:s generaldirektör Lars-Erik Holm.
organisationer för miljöskydd, konsumentfrågor och kärnkraftsbranschen
– deltar aktivt för att ge de framväxande
regelsystemen legitimitet och peka ut
deras eventuella brister.
Brett stöd för ICRP:s miljöskyddstankar
Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) är den ledande organisationen när det gäller utvecklingen av
rekommendationer och tänkesätt inom
strålskyddet när det gäller joniserande
strålning. För närvarande genomför


kommissionen en grundläggande revidering av sina rekommendationer
och då ska skyddet av fauna och flora
mot skadliga effekter av joniserande
strålning få långt större betydelse än
tidigare. Arbetet ska bli klart 2005.
En av konferensens mest positiva resultat var att representanter
från samtliga närvarande parter – både
kärnkraftsindustrin, miljörörelserna
och den akademiska världen – var
överens om att ICRP var på rätt väg
i detta arbete. Man ansåg nämligen
att det numera finns tillräcklig omfattande kunskap för att utveckla en stabil grundval av regler för strålning och
miljöskydd och att ICRP:s strategi är
klok och realistisk. Ett första steg är att
ta fram en färdplan för hur grundvalen
gradvis ska färdigställas. Bland annat
handlar det om att skapa referensexemplar av djur och växter som blir
arbetsredskap vid jämförande studier,
på samma sätt som »reference man«
har varit av stor betydelse för arbetet
med strålskydd för människor.
Många fördelar skulle stå att vinna
om man använder snarlika tillvägagångssätt för att reglera utsläpp av
radioaktiva och icke-radioaktiva föroreningar. Regelsättarna och de driftsansvariga behöver bara lära sig ett sätt att
resonera och regelsystemen skulle bli
mer lättbegripliga för allmänheten. På
kemikaliesidan har man idag kommit
långt när det gäller miljöskyddsfrågor,
så strålskyddarna kan spara mycket
möda om de följer efter i de uppkörda
hjulspåren.
SSI arbetar vidare
SSI har under de tre
senaste åren koordinerat EU-projektet
FASSET (Framework for
assessment of environmental impact), inom området.
Projektet har omfattat 15 organisationer i sju länder, och avslutas under hösten 2003. Huvuddelarna av projektets
resultat presenterades vid konferensen.
För SSI:s del är det glädjande att mycket av projektets resultat direkt bidrar
både till den teoretiska och tekniska
utvecklingen av miljötänkandet inom
det internationella strålskyddet. SSI
förhandlar för närvarande med EU om
att fortsätta arbetet under ytterligare
tre år, inom EU:s sjätte ramprogram.
Anders Blixt
Redaktör, SSI
Krafttag för... fortsättning från sid 23
Därför menar SSI att regeringen bör
avsätta särskilda medel till grundläggande strålskyddsforskning och även
inrätta ett nationellt tvärvetenskapligt
forskningsprogram för bland annat
forskning, utredningar och utbildning
om elektromagnetiska fält. Bakgrunden är bland annat att finansieringen
inom strålskyddsforskningen hamnat
mellan stolarna sedan den nya forskningsrådsorganisationen inrättades,
vilket bland annat lett till att det är
brist på forskare inom vissa fält och att
det dessutom kan vara svårt att hitta
kompetent arbetskraft inom exempelvis radiofysik, radiokemi, radioekologi
och strålningsbiologi.
Fyra områden
Behovet av medel när det gäller myndigheternas möjligheter att följa och
granska kärnkraftindustrins arbete med
att utveckla ett säkert slutförvar för
använt kärnbränsle lyfts också fram.
Det är särskilt inom fyra områden
som åtgärder behövs: för utveckling av
myndigheternas krav på anläggningar
och slutförvarssystem, för granskning
av SKB:s arbete, för utveckling av besluts- och granskningsprocessen samt
för information gentemot beslutsfattare och allmänheten.
Samtidigt med ökade miljökrav i
samhället och nya krav på hur avfall av
olika slag ska tas omhand har det blivit
tydligt att det saknas ett övergripande
system för ett säkert omhändertagande
av radioaktivt avfall som uppstår inom
icke kärntekniska verksamheter. Detta
kan leda till problem i de fall ekonomiska resurser saknas när det blir dags
att ta omhand sådant avfall. Vid icke
tillståndspliktig verksamhet är risken
stor för att avfallet deponeras helt utan
kontroll, eftersom verksamhetsutövarna ofta inte ens känner till att avfallet kan vara radioaktivt. Ytterligare en
faktor som kan äventyra att avfallet
tas omhand på ett ur strålskyddssynpunkt säkert sätt är osäkerheten kring
företaget Studsviks framtida vilja att
fortsätta ta emot avfall för behandling,
då dess framtida kostnader för omhändertagandet är svåra att förutsäga. SSI
pekar därför på vikten av att följa upp
det resultat som den pågående utredningen på just detta område (den s.k.
IKA-utredningen) kommer presentera i
slutet av året.
Områden där vi redan idag kan se
positiva effekter av olika insatser under
det senaste decenniet finns naturligtvis
också. Det gäller exempelvis det förebyggande kärnsäkerhetsarbetet i Sveriges närområde, där gjorda insatser
för kärnkraftverken i särskilt Litauen
bedöms ha ökat säkerhetsnivån. Ett
annat exempel är den ökade vaksamheten på hudförändringar som har
lett till att malignt melanom numera
upptäcks på ett tidigare stadium än för
några decennier sedan. När det gäller
hudcancerproblematiken är det dock
för tidigt att dra några långtgående
slutsatser. Visserligen har ökningen
av antalet hudcancerfall den senaste
tioårsperioden inte varit lika stor som
tidigare, men eftersom insatserna måste göras långsiktigt och latenstiden för
hudcancer är lång (uppemot tjugo år)
kan vi ännu inte bedöma huruvida delmålet om hudcancerutvecklingen kommer kunna nås. Förra året tog SSI fram
en handlingsplan för arbetet med att
öka allmänhetens kunskaper och medvetenhet om riskerna med för mycket
solande. Åtgärderna syftar på kort sikt
till att minska risken för brännskador
och den totala UV-dosen och på lång
sikt till att förändra livsstilsmönster
och attityder till solbränna.
Sophie Ljungberg
Samordnare, SSI
Miljökvalitetsmålet
Säker strålmiljö
Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot
skadliga effekter av strålning i den
yttre miljön.
Delmål 1: År 2010 ska halterna i
miljön av radioaktiva ämnen som
släpps ut från alla verksamheter
vara så låga att människors hälsa
och den biologiska mångfalden
skyddas. Det individuella dostillskottet till allmänheten ska understiga 0,01 millisievert per person och
år från varje enskild verksamhet.
Delmål 2: År 2020 ska antalet årliga
fall av hudcancer orsakade av solen
inte vara fler än år 2000.
Delmål 3: Riskerna med elektromagnetiska fält ska kontinuerligt
kartläggas och nödvändiga åtgärder
ska vidtas i takt med att sådana
eventuella risker identifieras.
3-4/2003
Strålskyddsnytt
25
INES
– ett klassificeringssystem för olyckor
För att underlätta massmediernas
och allmänhetens bedömning av
störningar och tillbud som rapporteras från kärnanläggningar,
har FN:s internationella atomenergiorgan IAEA (International
Atomic Energy Agency) i samråd
med OECD (Organisation for
Economic Co-operation and Development) utvecklat en skala där
inträffade händelser kan placeras
in efter allvarlighetsgrad.
Skalan, som började användas på prov
1990, har beteckningen INES: International Nuclear Event Scale. Sverige har
använt skalan sedan 1991, och har i
likhet med många andra länder överenskommit med IAEA, att för vidare
spridning rapportera alla händelser
som klassificeras INES 2 eller högre.
Skalan omfattar åtta nivåer – från 0
till 7, se figur. Nivå 0 betecknas som en
mindre avvikelse, nivåerna 1-3
betecknas som händelser och
nivåerna 4-7 betecknas som
olyckor. Nivån för en händelse
bestäms av tre kriterier:
•
•
•
Omgivningspåverkan (utanför anläggningen)
Anläggningspåverkan
(inom anläggningen).
Försämring av anläggningens djupförsvar (försämring av anläggningens
säkerhetssystem).
Påverkan på omgivning
och allmänhet är det mest
allvarliga kriteriet. En olycka
innebär med detta språkbruk
att påverkan på omgivningen
har skett, även om utsläppet
varit mycket litet. Tillbud
klassas enligt detta kriterium
från nivå 3 till nivå 7.
Innanför anläggningen kan
det ske en radiologisk olycka,
som innebär att personal blivit
26
Strålskyddsnytt
3-4/2003
bestrålad och att det blivit skador på
reaktorhärden, utan att något utsläpp
skett till omgivningen. Tillbud klassas
enligt detta kriterium från nivå 2 till
nivå 5.
Djupförsvaret består av ett system av barriärer och säkerhetssystem
som minskar risken för, och konsekvenserna av, en olycka. Om någon
av barriärerna försvagas eller slås ut
påverkas också djupförsvaret. Tillbud
klassas enligt detta kriterium från nivå
1 till nivå 3.
Det kriterium, av de tre, som ger
den högsta klassningsnivån blir avgörande för den grundläggande INESklassningen. Utöver denna kan en
uppräkning av klassningen ske utifrån
tre faktorer:
•
•
•
CCF (Common Cause Faults, fel
med gemensam orsak)
brister i kvalitetsarbetet
brister i säkerhetskultur
Det är ägaren av den nukleära verksamheten som ska klassa en händelse i
samråd med landets kärnsäkerhetsmyndighet. I Sverige är det SKI som
bedömer om klassningen är riktig och
slutligt fastställer den.
INES-skalan har ibland kallats för
kärnkraftens Richterskala. Jämförelsen
brister emellertid, eftersom tillämpningen av INES-kriterierna, särskilt det
som gäller djupförsvaret, kräver analys
och till viss del är öppen för tolkningar.
Kravet att snabbt kunna tillhandahålla
en INES-klassificering så snart en händelse inträffat kan komma i konflikt
med kravet på en noggrannare analys.
Den första klassificeringen kan därför
behöva revideras. Det rör sig dock
sällan om mer än ett steg uppåt eller
nedåt.
Från att först ha varit avsedd enbart
för kärnkraftsrelaterad verksamhet,
har INES kommit att tillämpas också
på annan nukleär verksamhet. Som en
följd av svårigheter med applicerandet
pågår utvecklingsarbete med kompletterande skalor.
Exempel på INES-händelser
INES-7: Tjernobyl 1986. Olyckan vid kärnkraftverket Tjernobyl i nuvarande Ukraina, medförde omfattande verkningar på
miljö och människors hälsa.
INES-5: Three Mile Island
1979. Olyckan vid kärnkraftverket i USA medförde att
reaktorhärden skadades allvarligt. Det radioaktiva utsläppet
utanför anläggningen var dock
begränsat.
INES-4: Tokai Mura 1999.
Olyckan i bränslefabriken
Tokai Mura i Japan medförde
bestrålning till personal och
omgivning.
INES-3: Studsvikshändelsen
2002: En försändelse med radioaktivt material från Studsvik till
USA visade sig vid framkomsten
ha kraftigt förhöjda strålnivåer
utanför behållaren.
Hanna Ölander Gür
Strålskyddsinspektör, SSI
Nytt
IKA-hanteringssystem
föreslås
I maj 2003 tillsatte regeringen en
utredning för icke kärnkraftrelaterat radioaktivt avfall (IKA). Den
skulle föreslå ett nationellt system
för hanteringen av alla slags IKA.
Producentansvar och ”polluter
pays” blev vägledande principer.
Utredningen överlämnade sitt förslag till regeringen den 4 december.
Detta är dess viktigaste slutsatser i
kort sammanfattning.
Kärnkraftens avfall hanteras via
en statlig fond som ska finansiera
hantering och slutförvar. Kraftbolagen
betalar en fast avgift per kilowattimme
kärnkraftsel till fonden. När det gäller IKA finns idag ingen motsvarande
finansiering. Om ett företag går i konkurs och efterlämnar radioaktivt avfall
blir det förmodligen skattebetalarna
som får bekosta omhändertagandet,
eftersom den som innehar avfallet är
ansvarig för det. Kostnaden visar sig
först när avfallet ska tas omhand och
då hamnar räkningen för det mesta hos
den som just då innehar det. Denne
kanske inte har tillräckliga medel för
omhändertagandet och då måste avfallet ibland förvaras på mindre önskvärt
ställe längre än nödvändigt.
Utredningen skulle ta itu med detta
dilemma och med andra svagheter i
det svenska avfallshanteringssystemet.
Därför föreslog den ett finansieringssystem som liknar kärnkraftavfallets:
Om en konsument köper en produkt
som innehåller en strålkälla bör kostnaden för den framtida avfallshanteringen bakas in i inköpspriset. På så
sätt behöver konsumenten inte betala
för omhändertagandet den dag han gör
sig av med produkten genom att återlämna den till tillverkaren eller lämna
den till en avfallsstation. Det blir istället tillverkarens eller importörens skyldighet att bekosta avfallshanteringen
genom förskottsbetalningar som de
gjort till en statlig fond.
Utredningen ser tre kategorier av
IKA:
• Produktavfall innefattar hushållsprodukter och produkter som
används i forskning, industri och
sjukhus, med flera ställen. (Den
största enskilda typen av IKA,
räknat i antalet enheter, utgörs av
kasserade radioaktiva brandvarnare från hushållen. Det är inte osannolikt att antalet kasserade brandvarnare blir 500 000 – 700 000 per
år. Innehav kräver inga tillstånd,
till skillnad från bl.a. införsel till
landet. Brandvarnare samlas in
och sorteras tillsammans med
andra elektriska och elektroniska
hushållsapparater. Verksamheten
med brandvarnare finns reglerad
i en föreskrift från SSI.) För produktavfall är det lätt att identifiera
vilket företag som har importerat
eller tillverkat produkten och sedan marknadsfört den i Sverige.
Sådan verksamhet behöver dessutom tillstånd från SSI enligt strålskyddsförordningen.
• Verksamhets avfall kommer huvudsakligen från industriprocesser
som anrikat naturligt förekommande radioaktiva ämnen som en
oönskad biprodukt i processen.
Många av dessa industrier är tillståndspliktiga enligt miljöbalken,
så denna licensieringsprocedur kan
mycket väl kompletteras med villkor för hur avfallet ska tas omhand
och hur betalningen till den föreslagna avfallsfonden ska skötas.
• Övrigt avfall omfattar avfall utan
känd ägare, som till exempel övergivna strålkällor eller radioaktiva
rester som upptäcks i metallskrot.
Denna kategori är betydligt mindre
än de två andra, så det ekonomiska
överskott som av nödvändighet
måste byggas in i finansieringssystemet avses räcka för att bekosta
hanteringen av detta avfall.
Nytryck av
Radonboken
Radon är en av de största strålriskerna i Sverige. Denna radioaktiva ädelgas kan komma
från marken, byggnadsmaterial
eller hushållsvatten. Riksdagen
har därför antagit ett miljökvalitetsmål för radon, med vissa
gränsvärden, i syfte att minimera hälsofarorna.
Forskningsrådet Formas har nu
börjat publicera sin handbok Radonboken i en ny utgåva. Del 1
– Åtgärder mot radon i befintliga
byggnader – kom ut under hösten, medan del 2, som avhandlar
radion i nyproduktion, publiceras
vid ett senare tillfälle.
Radonboken beskriver utförligt hur man åtgärdar alltför
höga radonhalter i befintliga hus.
Radonkällor, riskanalys, myndighetsföreskrifter, bidragsregler och
mycket annat avhandlas också.
Boken vänder sig främst till professionella radonsanerare och
småhusägare. Den har författats
av byggnadsingenjör Bertil Clavensjö, Bjerking AB, och geolog
Gustav Åkerblom, SSI.
Radonboken kan beställas från nätbokhandeln på
www.formas.se
John-Christer Lindhé
Anders Blixt
Utredare, SSI
Redaktör, SSI
3-4/2003
Strålskyddsnytt
27
Sedan mitten av 1990-talet har
Sverige på olika sätt bidragit till återuppbyggnaden
på det krigshärjade Balkan. SSI har deltagit i flera FN-samordnade insatser
som studerar vilka miljöeffekter projektiler av utarmat uran har fått efter stridernas slut.
Den tredje rapporten om detta spörsmål har nu publicerats av FN-organet UNEP.
Sanering av utarmat uran i Sarajevo
I
krigen i samband
Man kan fråga sig
med
Jugoslaviens
vilken nytta det medför
sönderfall på 1990att sanera utarmat uran
talet användes i Bosnien
som har så låg radioakti& Herzegovina, Kosovo,
vitet och toxicitet? Men
Serbien och Montenegro
man kan vända på resoprojektiler av utarmat
nemanget och ställa sig
uran när stridsflygplan
frågan: Skulle vi tillåta att
angrep bepansrade mål,
det ligger skott, bitar, fragtill exempel stridsvagment och damm av utarnar. Ett angrepp kunde
mat uran i byggnader som
bestå av 200-2500 avlosanvänds som arbetsplatser
sade skott. Varje skott
eller på ofta använda utebestår av en penetrator
platser?
(»kula«) som innehåller
Gustav Åkerblom, instruerar minröjare från Bosnien & Herzegovina
Praktisk utbildning
300 gram metalliskt uran
i
hur
man
hanterar
gammamätaren
för
sökning
efter
utarmat
uran.
(huvudsakligen U-234).
Den praktiska utbildningen
Det utarmade uranet har relativt
inte detektera dem om de ligger djugenomfördes under två dagar i Hadzici.
låg radioaktivitet (några dotterisotopare än en decimeter under markytan.
Där hade anfallsmålet varit en stor faper efter uran-234 förekommer inte)
Kontaminering av marken med uran
briksanläggning där serberna under krioch är inte särskilt lösligt. Därför anser
förekommer endast just där skottet
get byggde och reparerade stridsvagnar.
forskare att det inte utgör en påtaglig
har slagit ner och inom de närmaste
Totalt hade där avlossats 1500 projekhälsorisk. Enda faran är om det kommetrarna. Utanför målområdena har
tiler med utarmat uran, varvid många
mer in i kroppen, till exempel genom
kontaminering aldrig påträffats.
stridsvagnar hade förstörts som stått
att händerna blir kontaminerade, geDe flesta mål ligger utanför bebygguppställda på fabriksområdet och inne
nom intag av föda eller dricksvatten
da områden, men i Bosnien & Hercegoi verkstadslokalerna. Eftersom en del av
eller genom att personer under lång
vina har projektiler med utarmat uran
stridsvagnarna stod inne i verkstadslotid bär på sig bitar av en penetrator. I
även använts mot byggnader, bland
kalerna har flygplanen även skjutit in
det senare fallet kan betastrålningen ge
annat i Hadzici strax utanför Sarajevo.
i dem. Skott, fragment och damm av
en huddos på 2 millisievert per timme
På begäran av administrationerna
utarmat uran finns på golv, i väggar och
(cirka 400 gånger mer än den naturliga
för Federationen (den bosniak-kroatak. En del av lokalerna används för ny
bakgrundsstrålningen).
tiska delstaten) och Republika Srpska
fredlig verksamhet, medan andra skall
FN:s organ för miljöfrågor, Uni(den serbiska delstaten) organiserade
repareras eller rivas. Runt hel området
ted Nations Environment Programme
UNEP:s Post Conflict-Assessment Unit
ligger fortfarande minor som inte är
(UNEP), har med start i augusti 1999
i september 2003 en utbildning i Sararöjda.
genomfört expertundersökningar i
jevo i sanering av utarmat uran. Den
Från Sverige och Schweiz hade vi
Kosovo (1999 och 2000), Serbien och
omfattade förläsningar för ministrar
tagit med extremt känsliga scintillomeMontenegro (2001) och Bosnien &
och handläggare vid ministerier, perterinstrument med vilka vi genom mätHercegovina (2002) för att på plats stusonal från Civil Protection Authorities,
ning av gammastrålningen detekterade
dera vilka effekter som användningen
radiofysiker vid universitet och forskskott och fragment, samt GM-instruav projektiler med utarmat uran har
ningsinstitutioner samt minröjare. Som
ment för mätning av betastrålning från
haft. Vid samtliga har från SSI medverutbildningsledare deltog två experter
beläggning och damm. GM-instrukat Jan Olof Snihs som vetenskaplig
från Schweiz, en från Finland, en från
menten används också vid saneringen
ledare och Gustav Åkerblom som
England och undertecknad. Förutom
för avgöra när en yta är ren nog för att
teknisk ledare.
föreläsningar om vad utarmat uran är
friklassas. I Sverige hade vi i förväg beVi har funnit att de flesta penetraoch dess risker, undervisade vi även i
stämt vid vilket avläst värde på GM-intorer har trängt ner i jorden på grund
hur människor skyddar sig mot det utstrumentet som mängden utarmat uran
av sin höga kinetiska energi. Eftersom
armade uran som finns i terrängen och
är så låg att kontamineringen inte kan
deras gammastrålning är låg kan man
i byggnaderna.
anses utgöra någon påtaglig risk (dvs.
28
Strålskyddsnytt
3-4/2003

inte kan orsaka en dos som är större än
1 millisievert per år).
Våra »elever« var mycket intresserade och fann snabbt penetratorer och
fragment som vi inte hade hittat vid vår
undersökning av området hösten 2002.
Vi lade ner stor energi på att inpränta
vikten av god hygien:
•
•
•
•
•
ta aldrig i utarmat uran utan att
bära handskar!
tvätta dig noga innan du äter så att
du inte får i dig urandamm!
rök inte samtidigt som du arbetar i
områden med utarmat uran!
använd kläder som kan tvättas eller slängas om de blir kontaminerade!
vid sanering använd engångsoveraller och andningskydd!
Speciellt viktig är hygienen för minröjarna, vilka kan komma att arbeta i
minerade områden som också blivit
påskjutna med utarmat uran, som till
exempel Hadzici. Ett stort problem
är att minröjarna inte har tillgång till
känsliga instrument. Vid vårt besök
saknade de dessutom både engångshandskar och overaller.
Utarmat uran annorstädes
Utöver på Balkan har projektiler med
utarmat uran använts i Irak, både vid
Gulfkriget 1990-91 och i det senaste
kriget 2003. Här rör det sig om hundratals ton uran i projektiler som väger
från 300 gram till 6 kg. FN har fått
förfrågan om att hjälpa till med undersökning, information och sanering. Det
är dock oklart när den första insatsen
kan utföras, eftersom läget nu är alltför osäkert och även FN-personal har
drabbats av terrorattacker.
Det går också rykten om att utarmat uran även använts av ryska
trupper i Afghanistan. Än så länge har
dessa dock inte bekräftats.
Den som är intresserad av utarmat uran och UNEP:s uppdrag på
Balkan finner rapporter från undersökningarna i Kosovo, Serbien och
Montenegro samt Bosnien & Montenegro i formatet PDF på UNEP:s
webbplats (se till exempel under http:
//postconflict.unep.ch/publications/
BiH_DU_report.pdf).
Vi har på SSI dessutom en del överexemplar som kan beställas från SSI:s
bibliotek, 171 16 Stockholm.
WHO-broschyrer om solskydd
för barn och skolor
Världshälsoorganisationen
WHO/
Intersun har tagit fram ett tredelat
broschyrpaket om solskyddsinformation för skolbarn. Det innehåller
information och tips till myndigheter,
skolor och lärare samt exempel på solskyddsinformation som kan integreras
i undervisningen eller direkt användas.
Mycket bygger på mångåriga erfarenheter från solskyddsprogram för barn
och ungdomar i Australien och USA,
men paketet tar även upp vilka behov
som finns i andra geografiska regioner.
Barn är mer känsliga för ultraviolett strålning än vuxna. Solbrännskador under barndomen och för mycket
UV-strålning ökar risken för hudcancer
senare i livet samt nedsätter immunförsvaret. UV kan också ge skador i ögonen och bidraga till katarakter.
WHO har utformat sitt utbildnings- och broschyrpaket på grundval
av resultat från ett internationellt expertmöte om Children’s Sun Protection
Education i Orvieto i Italien 4 oktober
2001. Materialet är på engelska och
omfattar tre dokument:
tydelsen av att skydda skolelever
från stark sol och föreslår nödvändiga steg i utformningen av ett
solskyddsprogram i skolor.
2. Sun Protection: A Primary Teaching Resource är avsedd för grundskolelärare och har färdiga undervisningsförslag.
3. Evaluating School Programmes
to Promote Sun Protection är för
skol- utbildnings- och hälsomyndigheter.
I den internationella expertgruppen
ingick två svenskar: professor Ulrik
Ringborg, Karolinska sjukhuset, och
folkhälsoexperten dr Cecilia Boldemann, Stockholms läns landsting.
WHO:s skrifter och publikationer
kan beställas från:
Marketing and Dissemination
World Health Organisation
20 Avenue Appia
CH-1211 Genève
Schweiz
tel:+41227912476
fax:+41227914806
e-post: [email protected]
1. Sun Protection and Schools: How
to Make a Difference visar på be-
Ulf Wester
Strålskyddsinspektör, SSI
Gustav Åkerblom
Projektledare, SSI
3-4/2003
Strålskyddsnytt
29
SSI-rapport om strålskyddsåtgärder vid svenska kärnkraftverk
Statens strålskyddsinstitut skrev 1994 på regeringens
uppdrag en sammanställning över strålskyddsläget vid de
svenska kärnkraftverken. Stråldoserna till underhålls- och
servicepersonal på de svenska kärnkraftverken började i
inledningen av 1990-talet öka, efter att sedan starten av
det svenska reaktorprogrammet ha legat på en internationellt sett låg nivå. Huvuddelen av problemen stod att
finna hos kokvattenreaktorerna (BWR), medan förhållandena vid tryckvattenreaktorerna (PWR) inte visade på
någon anmärkningsvärd förändring. Det framgick även
att det förekom en fortsatt uppbyggnad av strålnivåerna
i reaktorerna och att detta, i kombination med att stora
reparations- och underhållsarbeten genomfördes, förorsakade höga stråldoser till personalen.
Rapporten avslutades med ett konstaterande att kraftverken hade vidtagit, och också skulle fortsätta att vidta,
kraftfulla åtgärder för att bryta dosutvecklingen. SSI bedömde att de vidtagna och planerade åtgärderna skulle
leda till förbättring av strålskyddsläget för reaktorerna.
Dock påpekade man att det sannolikt skulle komma att
ta flera år innan åtgärderna fått fullt genomslag. Slutligen
framhävdes att framtida ombyggnads- och säkerhetsåtgärder med ogynnsam påverkan på dosutvecklingen inte
kunde uteslutas.
�����
��������� ���
�������� ���
���������� ���
�������� ���
��
��������������� ������
��
��
SSI
Rapporter
2003:07 Mätning av naturlig
radioaktivitet i dricksvatten.
Test av mätmetoder och resultat
av en pilotundersökning
Avdelning för beredskap och
miljöövervakning.
Inger Östergren, Rolf Falk, Lars
Mjönes och Britt-Marie Ek70 SEK
2003:08 Optisk strålning strålskydd
Avdelning för beredskap och
miljöövervakning.
Anders Glansholm
70 SEK
2003:09 Årlig kontroll av diagnostisk röntgenutrustning för
medicinskt bruk – en utredning
av kontrollverksamheten
Avdelning för personal- och patientstrålskydd
Anja Almén och Torsten Cederlund
70 SEK
2003:10 Förändring av stråldoser till patienter vid övergång
från konventionell till digital,
filmlös teknik vid röntgenundersökning av grovtarm och
njurar
Slutrapport SSI-projekt P 933
Avdelning för personal- och patientstrålskydd
Börje Sjöholm och Jan Persliden
60 SEK
2003:11 AMBER and Ecolego
Intercomparisons Using Calculations from SR97
Avdelningen för avfall och miljö
Gemensam SKI och SSI rapport
��
��
�
�
���� ���� ���� ���� ���� ���� ���� ���� ���� ����
����
Årlig total stråldos (manSv) till personal vid svenska kärnkraftverk
Det har nu gått nio år sedan SSI gjorde denna översikt.
För att beskriva utvecklingen sedan 1994 har SSI genomfört en uppföljande sammanställning. Den innehåller en
analys av effekter av vidtagna åtgärder under perioden,
och en beskrivning av nuvarande läge beträffande strålskyddet vid anläggningarna. Vidare analyserar den de
genomförda insatserna och försöker uttolka vilka utmaningar som kan förväntas under de närmaste åren, samt
hur dessa eventuellt kan påverka inriktning och behov av
strålskyddsinsatser framöver hos såväl kärnkraftindustrin
som SSI.
Rapporten beräknas bli färdig i slutet av 2003. Den
kommer att kosta cirka 90 kronor, och kan beställas genom SSI:s internservice på faxnummer 08-729 71 08, via
e-post [email protected] eller på SSI:s hemsida www.ssi.se.
Ingela Thimgren
Strålskyddsinspektör, SSI
30
Strålskyddsnytt
3-4/2003
2003:12 Analysis of Critical
Issues in Biosphere Assessment
Modelling and Site Investigation
Avdelningen för avfall och miljö
M. J. Egan, M. C. Thorne, R.H.
Little and R.F. Pasco
60 SEK
2003:13 Personalstrålskydd
inom kärnkraftindustrin under 2002
Avdelning för personal- och patientstrålskydd
Stig Erixon, Peter Hofvander,
Ingemar Lund, Lars Malmqvist,
Ingela Thimgren, Hanna Ölander Gür
60 SEK
2003:14 Exchange processes at
geosphere-biosphere interface.
Current SKB approach and example of coupled hydrologicalecological approach
Avdelningen för avfall och miljö
Anders Wörman
60 SEK
2003:15 Föreskrifter om planering inför och under avveckling
av kärntekniska anläggningar
Avdelningen för avfall och miljö
och Avdelning för personal- och
patientstrålskydd.
Henrik Efraimsson och Ingemar
Lund
60 SEK
2003:16 Radon in Estonian
dwellings - Results from a National Radon Survey
Internationellt utvecklingssamarbete (SIUS)
Lia Pahapill, Anne Rulkov, Raivo
Rajamäe och Gustav Åkerblom
60 SEK
2003:17 Miljöövervakning
enligt Euratomfördraget av
joniserande strålning i miljön i
Sverige, år 1997 till 2001
Avdelning för beredskap och miljöövervakning.
Hans Möre, Lynn Marie Hubbard,
Lena Wallberg och Inger Östergren
60 SEK
2003:18 (SKInr 2003:42) Otilllåten hantering av radioaktivt
material och kärnämne – Hotanalts och förslag till åtgärder
Lena Oliver, Lena Melin, Jan
Prawitz, Anders Ringbom,
Björn Sandström, Lars Wigg
och Jens Wirstam
2003:19 (SKInr 2003:41)
Development of a quantitative
framework for regulatory risk
assessments: Probabilistic approaches.
Roger Wilmot
2003:20 Med fokus på SSI:s
risk- och strålskyddskriterier. En
rapport baserad på diskussioner
i fokusgrupper i Östhammars
och Oskarshamns kommuner
Avdelningen för avfall och miljö
Britt-Marie Drottz-Sjöberg60 SEK
2003:20e Focusing on SSI’s risk
and radiation protection criteria.
A report based on discussions in
focus groups in Östhammar and
Oskarshamn municipalities
Avdelningen för avfall och miljö
Britt-Marie Drottz-Sjöberg
60 SEK
2003:21; SKI 2003:37 SSI:s
och SKI:s granskning av SKB:
s uppdaterade Slutlig Säkerhetsrapport för SFR 1. Granskningsrapport
Avdelningen för avfall och miljö
SSI och SKI
2003:22 Kartläggning av radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet (IKA)
Avdelningen för avfall och miljö
60 SEK
Extern
publicering
Carlsson Tedgren, Å.K. & Ahnesjö, A.
Accounting for high Z shields
in brachytherapy using collapsed cone superposition for
scatter dose calculation
Medical physics. – 2003(30):8, s.
2206-2217
Holm, L.-E.
ICRP’s 2005 recommendations
on radiological protection
Japanese journal of health physics. – 2003(38):1, s. 50-55
Kyllönen, J.-E., Girard, P.,
Uehara, S., Wilson, W.E., Lindborg, L. & Nikjoo, H.
Energy deposition by monoenergetic ions in cylindrical targets. – Didcot : MRC Radiation
and Genome Stability Unit, 2003.
– cx, 97 s. – (Monograph 2003)
Lopez, M.A., Currivan, L., Falk,
R., Olko, P., Wernli, C., Castellani, C.M. & van Dijk, J.W.E.
Harmonisation (legal, dosimetric, quality aspects) of individual monitoring, and integration
of monitoring for external and
internal exposures (EURADOS
Working Group)
Radiation protection dosimetry.
– 2003(105):1-4, s. 653-656
Persson, B.Å.
Swedish radiation protection
goes east
Strahlenschutz-Praxis. – 2003(9):
3, s. 50-55
Tommasino, L., Falk, R. & Fujimoto, K.
Editorial: Pinocchio, Tengu and
Trolls are very able to protect
themselves from thoron exposure
Radiation protection dosimetry.
– 2003(104):2, s. 99-101
International standard global
solar UV index. – Vienna :
Commission internationale de
l’eclairage, 2003. – 4 s. – (CIE
standard S 013/E:2003)
Prepared by CIE Technical
Committee 6-41: E. Weatherhead (chair), J.-P. Césarini, B.
Diffey, M. Rüdiger, D. Sliney,
S. Wengraitis & U. Wester
Nordiska sällskapet för strålskydd. Ordinarie mötet (13 :
2002 Åbo)
Radiation protection in the 2000s
: theory and practice : Nordic
Society for Radiation Protection :
proceedings of the XIII ordinary
meeting, Turku/Åbo, Finland,
August 25-29, 2002 / W. Paile
(ed.). – Helsinki : STUK, 2003.
– 519 s. – (STUK-A ; 195)
Holm, L.-E.
ICRP and the progress
towards new recommendations, s. 23-30
Larsson, C.-M. & Holm, L.-E.
Protection of the environment:
current ICRP work and ECfunded research, s. 36-43
Östergren, I., Falk, R., Mjönes
L. & Ek, B.-M.
Natural radioactivity in selected waterworks and private
wells in Sweden – a pilot
study, s. 125-128
Glansholm, A.
New laser classes. s. 232-235
Leitz, W.
Medical use of ionising radiation – challenges for the third
millenium, s. 244-249
Waltenburg, H.N., Grøn, P.,
Leitz, W., Servomaa, A., Einarsson, G. & Olerud, H.
Nordic working group on
x-ray diagnostics – practical
implementation of the directive on medical exposures in
the Nordic EU countries, s.
250-255
Leitz, W., Grøn, P., Servomaa,
A., Einarsson, G. & Olerud, H.
Nordic working group for
medical x-ray diagnostics:
Diagnostic reference levels
within x-ray diagnostics
– experiences in the Nordic
countries, s. 256-261
Jönsson, H. & Leitz, W.
Can the medical service afford
to reduce radiation doses for
x-ray examinations? s. 262-265
Cederlund, T., Leitz, W. &
Persson, A.
Radiation doses from computed tomography, s. 271-275
Jönsson, H., Grøn, P., Parkkinen, R., Einarsdóttir, J.G. &
Bjørklund, E.
Nordic group on x-ray
diagnostics: Intravascular
brachytherapy – what it is and
what the Nordic authorities
demand, s. 276-279
Olerud, H., Leitz, W., Grøn,
P., Servomaa, A. & Einarsson, G.
Nordic radiation protection
co-operation: Report from
activities in the task group xray diagnostics, s. 293-298
Helmrot, E., Pettersson, H.,
Sandborg, M., Olsson, S.,
Nilsson, J. & Cederlund, T.
Radiation doses to the unborn
child at diagnostic examinations in Sweden, s. 325-331
Pettersson, H., Helmrot, E.,
Sandborg, M., Nilsson, J., Olsson, S., Persliden, J., Hellman,
S. & Cederlund, T.
Prenatal radiation exposures
at diagnostic procedures:
methods to identify exposed
pregnant patients, s. 332-338
Jönsson, H.
Doskatalogen på internet.
s. 339-341
Alvarez, M.
Nuclear medicine practices
in Sweden – the development
during the last 30 years. s.
349-351
Gerhardsson, A. & Malmqvist, L.
Occupational exposures – radiation protection at Swedish
nuclear power plants. The
authority´s retrospective view,
s. 367-372
Bergman, K., Honeth, C.,
Larsson, T., Stålnacke, C.-G.,
Stålnacke, M. & Åkerblom,
A.-C.
Radioactive sources in
Sweden: a comparison between registered data and reality, s. 379-380
Tjärnhage, Å., Stark, K. &
Nylén, T.
A survey of Cs-137 and Sr-90
in the lower part of the stream
Verkmyån, Sweden. s. 469-473
Rääf, C.L., Hubbard, L., Falk,
R., Ågren, G., Vesanen, R. &
Zakaria, M.
Effective dose and timeintegrated effective dose to
humans from internal contamination of 134Cs and 137Cs:
results from a compilation of
a Swedish national database
of internal body burden or
radiocaesium in various
populations between 1964
and 2002, s. 507-513,
VALDOR 2003: VALues in Decisions On Risk : June 9-13, 2003,
Stockholm, Sweden : proceedings
/ editor: Kjell Andersson. – [Täby
: Karinta-Konsult, 2003]. – 533 s.
Hedberg, B.
A broader perspective on
risk and radiation protection
criteria, using the RISCOM
philosophy, s. 240-247
Jensen, M.
Transparency and expert
judgment in risk assessment.
s. 452-459
JAG BESTÄLLER HÄRMED
Namn .........................................................................................
................. ex av SSI-rapport nr ..................
................. ex av SSI-rapport nr ..................
Företag ........................................................................................
Övrigt: .......................................................
Adress .........................................................................................
Porto tillkommer

Kostnadsfri prenumeration på
Strålskyddsnytt
.........................................................................................
Postadress ........................................................................................................................................................................................................
Skickas till: Statens strålskyddsinstitut, Intendentur, 171 16 Stockholm.
Eller faxa på nummer 08 - 729 71 08
3-4/2003
Strålskyddsnytt
POSTTIDNING B-POST
Utges av Statens strålskyddsinstitut
Returadress:
SSI, 171 16 Stockholm
Foto: SSI-info, BA
ISSN 0280-0357
Heikki Peltonen och Hans Lundkvist i full färd med att färdigställa SSI-skylten på Solna strandväg 96 i Solna.
Solna strandväg 96
N
u är det dags. Efter många år på
Karolinska sjukhusets området
ska SSI rycka upp sina bopålar
och flytta tvärs över Solna till nya lokaler i industriområdet Solna strand,
invid Sundbyberg.
Det är dock inte trivialt att flytta
delar av våra verksamheter. Laboratoriet innehåller apparater som måste
omges med stora och bokstavligt
talat blytunga skydd. Riksmätplatsen
känsliga utrustning måste placeras i
en särskilt anpassad miljö. Sambandsfunktionerna kräver speciella kommunikationslösningar. Med mera, med
32
Strålskyddsnytt
3-4/2003
mera. Därför kommer flytten att genomföras gradvis, med början veckan
efter nyår 2004 för att fullbordas när
snön har smält och vårfåglarna sjunger
på vår terrass.
En av de stora förändringarna efter
flytten blir att SSI får en toppmodern
beredskapscentral som ska användas
vid en eventuell strålningsolycka. I
centralen ska berörda myndigheter
arbeta gemensamt i en krissituation.
Anläggningen byggs med omfattade
ekonomiskt bistånd från Krisberedskapsmyndigheten. Beredskapscentralen sätts i drift i april 2004. Under
mellantiden huserar SSI:s beredskap
hos Statens kärnkraftinspektion.
Samma postadress och tfn.
SSI behåller sin postadress 171 16 Stockholm och sitt telefonnummer 08-7297100.
Även direktnumren till medarbetarna och
faxarna är oförändrade.
Besöksadressen blir Solna strandväg 96, medan varor levereras till Solna
strandväg 122. Närmaste tunnelbanestation, bara ett stenkast bort, heter
Vreten, medan Sundbybergs centrum
ligger tio minuters promenad därifrån.
Anders Blixt,
redaktör, SSI