3. Medborgare

3.
Medborgare
3.1
Medborgare i nationen,
medlem i kommunen
Begreppet medborgare kan tolkas som en individs relation till staten i form
av att en person har medborgarskap i en viss stat (Nationalencyklopedin, ).
I en kommun finns däremot enligt svensk kommunallag inga medborgare (sfs
:). Personer som är fast boende, eller på annat sätt är knutna till kommunen, kallas för medlemmar. Medlemmar i en kommun är den som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller är taxerad till
kommunalskatt i kommunen. Det är först på nationell nivå, i Regeringsformens  kapitel om grundläggande fri- och rättigheter som begreppet medborgare används (sfs :).
Begreppet medborgare kommer ändå, av och till, att användas på både
nationell och lokal nivå eftersom just medborgarbegreppets möjliga variation
är ett tema för studien.
Precis som demokratin har ett skiftande ansikte har också medborgarbegreppets olika dimensioner analyserats av olika tänkare. Olika sätt att definiera medborgarbegreppet har använts för att lyfta fram möjligheter för olika
grupper, men också för att avgränsa, för att inkludera respektive exkludera
enskilda och grupper.
Medborgarbildning i lokalsamhället
41
3.2
Medborgarskap istället för klass
Medborgarskapsrätten utvecklades i Sverige under - och -talen. Under denna tid var medborgaren en person som var född i Sverige av svenska
föräldrar och var bosatt i Sverige. Första gången villkoren för att vara medborgare regleras i lag är  (Nationalencyklopedin, ).
Den lagen kom tio år senare än Det kommunistiska partiets manifest från
. I detta manifest klargjordes ett annat begrepp, klassbegreppet, som här
uttrycktes som en motsättning mellan två klasser, bourgeoisie och proletariat. Under det sena -talet användes ofta klassbegreppet för att skapa förståelse för skeenden inom samhället och begreppet har haft fortsatt aktualitet
under -talet (Ahrne, Ekerwald, Leiulfsrud, /)
Klassbegreppet betonar olikhet som grund för indelningen av individer i
olika kategorier. I kontrast till detta utgör begreppet medborgare och medborgarskap en gemensam sammanhållen kategori. Denna möjlighet använde
sig Marshall (/) av då han efter andra världskriget analyserade utvecklingen av begreppet medborgarskap. Analysen resulterade i att han fann att
medborgarskapet utvecklats till ett civilt medborgarskap fram till -talet,
kompletterades med ett politiskt under -talet och avslutades med ett socialt medborgarskap under -talet. Därmed menar Marshall att ett medborgarskap innehåller tre dimensioner, en civil, en politisk och en social dimension.
De civila rättigheterna är de som behövs för att skydda personlig frihet
såsom liv, rättighet att yttra sig, religionsfrihet och likhet inför lagen. De institutioner som ska bevaka dessa rättigheter är domstolar.
Den politiska dimensionen gäller rättigheten att delta i utövandet av politisk makt. Alla personer ska ha möjlighet att bli representant i riksdagen och
medborgare ska ha rätt att rösta om vilka personer som ska bli medlemmar i
riksdagen. En medborgare, en röst. De institutioner som ska bevaka dessa
rättigheter är politiska organ på nationell och lokal nivå såsom regering, riksdag och de respektive regionala och lokala beslutande församlingarna.
De sociala rättigheterna gäller rätten till ekonomisk trygghet och social
trygghet, men också rätten att ”få ta del av samhällets arvegods och få leva
som en civiliserad varelse i enlighet med de normer som råder i samhället”
(a.a. sid ). De institutioner som ska bevaka dessa rättigheter är utbildningssystemet och socialförsäkringssystemet.
Att medborgarbegreppet definieras på detta sätt har inte lämnats okommenterat och bland annat Cohen & Arato (/) har problematiserat Marshalls syn på det sociala medborgarskapet och de därmed tillhörande sociala
rättigheterna. De menar att så som dessa utvecklats handlar rättigheterna inte
om rättigheter som kopplas till begreppet medborgare utan snarare till be-
42
Medborgarbildning i lokalsamhället
greppet klient (a.a. sid ). Fram tonar inte en fri och jämlik medborgare
utan en beroende klient.
3.3
Utvecklingen av ett nationellt
medborgarskap och lokalt medlemskap
Med hjälp av Aronssons () analys av utvecklingen av skillnaden mellan
nationellt och lokalt medborgarskap i artikeln Lokala medborgarskap – det
dolda kulturarvet kan vi se att skillnaden mellan dessa kan spåras tillbaka till
skillnaden mellan medborgarskap i Grekland och Romerska riket. I Grekland utvecklades det lokala medborgarskapet och medborgarna, som sågs som
jämlika, förväntades att delta i angelägenheter som rörde det gemensamma.
Som kontrast till detta utvecklades en annan form av medborgarskap senare i
det Romerska riket. Fokus ändrades från lokalt medborgarskap till medborgarskap i Romerska riket. Eftersom det Romerska riket omfattade ett större
geografiskt område, vars yttre gränser varierade över tid, sågs det som nödvändigt att göra åtskillnad mellan rättigheter och skyldigheter bland medborgarna. Det fanns medborgare vilka hade ungefär samma rättigheter och skyldigheter som i Grekland, men också medborgare som hade färre rättigheter
och skyldigheter.
Under århundradena har dessa rättigheter och skyldigheter utvecklats via
en dialektisk process mellan folket och parlamentet. Aronsson beskriver utvecklingen på följande sätt:
Medborgarskap garanteras av staten, lärs ut i skolan, socialiseras och
skapar ett mönster för hur individen ska uppträda mot gruppen, praxis
och den allmänna meningen förändras och nya krav kan ställas på staten.
(Aronsson, , sid )
Tidigare nämndes att Marshall menade att det finns en civil dimension av
medborgarskap, knuten till den nation en person lever i. Aronsson menar att
medborgarskap fokuserar på relationen mellan individen och staten inom ett
visst geografiskt område. Det är en form av medborgarskap som en person
inte kan välja. Samma idé finns under århundraden när det gäller kyrkliga
församlingar. I Sverige har det funnits en protestantisk statskyrka från talet till år . Personer som bott inom församlingens geografiska gräns har
blivit uppfattade som medlemmar antingen de önskat detta eller inte. Detta
sätt att tänka på personer, som inkluderade i något som kan betraktas som
Medborgarbildning i lokalsamhället
43
mer universellt, kan jämföras med idén om ett universellt medborgarskap.
Det är vanligt att vi talar, berättar och forskar om relationen mellan individ
och stat. Ett av skälen är att den svenska staten (nationen) är mycket aktiv i
att bidra med pengar och direktiv. Att vi fokuserar på relationen mellan
individ och stat får som konsekvens att det romerska perspektivet på medborgarskap lyfts fram och att det grekiska, med en lokal och civil dimension,
får mindre uppmärksamhet.
Men Aronsson (a.a.) menar att det inte är bara genom utdelningen av pengar
och direktiv som gör att fokus hamnar på staten. Även omorganisationen i
samhället från ett stort antal kommuner till knappt  har påverkat vårt fokus. Under -talet fanns det många kommuner i Sverige som organiserade
ekonomiskt bistånd, skola, sjukvård och upprätthöll ordning. Beslutsfattarna
var ofta medlemmar som röstade direkt vid val, kommunerna var länge mycket
ovilliga att välja representanter till ett lokalt parlament. Under den senare
delen av -talet förändrades kommunindelningen och från att ha varit flera tusen kommuner blev de knappt . Omorganisationen påverkade till exempel det politiska medborgarskapet eftersom antalet medlemmar i de lokala
parlamenten blev färre. Det blev färre platser att välja representanter till.
Tillsammans med omorganisationen av de geografiska och politiska gränserna har även gränsen mellan offentligt och privat förändrats. Under talet menar Aronsson (a.a.) att staten blivit alltmer inblandad i medborgarnas
vardagsliv och arbetsliv. I vardagslivet har staten bidragit med att erbjuda mödrahälsovård, obligatorisk skola, ekonomiskt bistånd för dem som behöver
det och goda råd (”rök inte”, ”ät mera bröd”) och i arbetslivet har den offentliga sektorn vuxit och därmed antalet anställda. Detta har i sin tur påverkat
den sociala dimensionen av medborgarskapet.
Den sociala dimensionen av medborgarskapet har utökats med en rad erbjudanden och rättigheter från statens sida under -talet, parallellt med
välfärdssamhällets framväxt. Rättigheterna har inte i första hand varit länkade till civilt medborgarskap, i form av regel via lag, utan mera till hur medborgaren uppträtt. Det har funnits utrymme för lokala förtroendevalda och förvaltningstjänstemän att bedöma om medborgaren har rätt till rättigheten. Även
om staten har bestämt dagordningen har kommunerna haft i uppdrag att genomföra aktiviteterna och haft det avgörande beslutet hur välfärden ska
distribueras bland medborgarna i kommunen. I teorin finns rättigheter som
staten garanterar, men det är kommunens förtroendevalda som slutligen beslutar och de lokala förvaltningstjänstemännen som genomför besluten.
Staten kan garantera ett civilt medborgarskap och ett politiskt medborgarskap, men bara till en viss del ett socialt medborgarskap, det är i mångt och
mycket kommunerna som förverkligar det sociala medborgarskapet, eftersom kommunen till största del har ansvar för invånarnas sociala välfärd.
44
Medborgarbildning i lokalsamhället
Under det sena -talet och det tidiga -talet var ägande av mark och
huruvida skatten var betald av stor betydelse, eftersom tillgång till rösträtt
och värde på rösten vid val berodde på ägande. Den som röstade röstade inte
för individen själv utan för hela familjen/hushållet. Aronsson menar att detta
på sätt och vis liknar den grekiska staten. Vilken gruppering individen än är
medlem i är alla jämlika, fattiga som välbeställda. Men på ett annat sätt liknar
systemet det Romerska riket där hierarkin var viktig, även en välbeställd individ, till och med adel, var undersåte mer än medborgare. Senare under talet menar Aronsson () att det har det skett en institutionell förändring
från fokus på undersåte och monarki till fokus på medborgare och demokrati.
Medborgaren har blivit alltmer integrerad i ett sofistikerat nätverk av strukturer och påverkad av politiska beslut på flera nivåer. Det är uppenbart att
alltfler individer påverkas av de politiska besluten. Alla delar av samhället och
alla medborgare blir alltmer integrerade på systemnivå vilket har lett till att
folket (demos) inte längre enbart är svenska medborgare. Även invånare utan
medborgarskap, icke-medborgare, ingår i socialförsäkringssystemet och även
icke-medborgare kan under vissa villkor rösta i kommunala val.
Staten och kommunerna är strikt reglerade, exempelvis gällande geografiska gränser. Men reglerna är inte strikta för aktiviteter och hur de ska genomföras. Kommunerna har en omfattande lokal bestämmanderätt. Aronsson (a.a.) menar att kommunen kan betraktas som ett oberoende politiskt
område, en rent administrativ organisation eller en producent av service, även
i de fall uppdragen utförs av privata företag. Allt detta påverkar medborgarnas rättigheter och skyldigheter och i sin tur hur medborgarutbildning/bildning utformas.
3.4
Förväntan på medborgaren
Genom att fokus förändrades från undersåte till medborgare under - och -talen skedde också en förändring i basen för beslutsfattande. Vem
som än ville påverka beslut och/eller få stöd för sina beslut, var tvungen att
rikta sig till en mycket större grupp, alltfler medborgare fick makt genom sin
rätt att rösta. Då fler medborgare deltog i beslut blev det viktigt för den utökade gruppen och för statsmakten att de medborgare som fått utsträckt makt
hade goda förutsättningar för att kunna delta i styrelsen.
Som goda förutsättningar kunde räknas grundläggande kunskaper, exempelvis i läsning. Dessa kunskaper kunde medborgarna lära sig under skoltiden eller via folkbildning. Förutom de grundläggande färdigheterna fanns
också ett intresse hos enskilda och statsmakterna att medborgarna skulle del-
Medborgarbildning i lokalsamhället
45
ta aktivt i den förändringsprocess som välfärdssamhällets uppbyggnad krävde. Att delta aktivt betyder att personerna har ett visst sinnelag och det leder
i sin tur till en förväntan på att medborgarna ska inse vikten av att ”förädla sig
själva”, alternativt till att statsmakterna intresserar sig för hur förädlingen sker.
Ambjörnsson har i boken Den skötsamme arbetaren (/) beskrivit
hur arbetare och lägre tjänstemän under tidigt -tal träffas inom olika föreningar såsom fackförening, nykterhetsloge och bildningsorganisationer och
där utvecklar ett förhållningssätt till medborgarskap där skötsamhetens ideal
framhävs. Ett liknande skötsamhetens ideal, fast å andras vägnar, kan spåras i
avhandlingen Den bildade borgaren () där Olsson beskriver föreläsningsverksamhet i föreningen Minerva vars medlemmar utgjordes av stadens borgare. Föreläsningarna riktade sig till den egna kretsen men också till den grupp
som dessa borgare ansåg borde bildas, arbetarna.
Genom att följa idéerna bland olika föreningar och jämföra med kriterier
för att få rösta kan vi se hur det tidiga -talets korrekta medborgare utkristalliseras. Under det tidiga -talet kan den korrekta medborgaren beskrivas som den som betalade skatt, inte fick ekonomiskt understöd, hade en viss
ålder, ett särskilt kön och var svensk medborgare. Detta ledde i sin tur till
rösträtt och rätt att delta i den representativa demokratin.
Denna definition förändrades successivt under -talet. För att betraktas som korrekt medborgare med rösträtt i slutet av -talet behövde individen inte ha betalt skatt, att motta ekonomiskt bistånd betraktades inte som
nackdel, en viss ålder var fortfarande betydelsefullt, kön spelade ingen roll,
och huruvida individen var svensk medborgare eller inte påverkade enbart
individens möjlighet att rösta i nationella val, inte i de kommunala.
Denna beskrivning kan jämföras med den bild av demokratin och medborgaren som ges i offentliga utredningar. Under -talet har olika studier
genomförts där förutsättningar och utövande av demokrati och medborgarskap har utretts och problematiserats. Dessa studier kan ha initierats av stat,
högskola/universitet eller intresseorganisationer och utmynnat i rapporter,
utredningar, utvärderingar med mer eller mindre grad av forskningsinriktning. Jacobsson () har studerat den offentliga demokratisynen i offentliga
utredningar under fyra decennier, -. Hon har funnit att det går att
finna centrala demokratifrågor för varje decennium. Under -talet var frågan om ny författning aktuellt, under - och -talet kommunal demokrati och under -talet internationalisering och lokal demokrati. I samtliga utredningar återfinns en syn på demokrati och medborgarens plats i denna. Synen påverkas av de direktiv som gavs av sittande regeringar och dessa
regeringar var företrädesvis socialdemokratiska under denna tidsperiod.
Jacobsson menar att ett av de offentliga demokratideal som stått sig under
decennierna är tanken om att det politiska systemet ska leverera vad medbor-
46
Medborgarbildning i lokalsamhället
garna vill ha. Med en sådan tankemodell blir effektiviteten i systemet central.
Under - och -talet förväntades det finnas god kommunikation mellan medborgare och förtroendevald för att den förtroendevalde skulle uppfatta vad medborgaren önskade, ofta medborgare i grupp. Ett mer direkt deltagande av medborgaren förväntades inte förrän under -talet då medborgaren blev individ och brukare. Vad medborgarna önskade visade de genom
sina val av konsumtion av tjänster.
Både frihet och jämlikhet är centrala begrepp inom demokrati och Jacobsson menar att det skett en förskjutning från det centrala begreppet jämlikhet
mot det lika centrala begreppet frihet under -talet. Dock fick framtoningen av frihet en konsekvens som inte nödvändigtvis stödjer demokratin,
nämligen att brukare och konsumenter kan genomföra sina val privat. Dessa
privata aktiviteter genomgår inte samma offentliga rum, samma offentliga diskussioner som annars krävs. Jacobsson menar att denna privata fokusering
medför att gruppers intressen och helhetssynen kommer i skymundan. Beroende på hur verksamheten bedrivs kan också möjligheterna till dialog och
diskussion för att nå överenskommelse minskas (Jacobsson, , sid ).
Bilden under de tidigare delarna av århundradet av medborgaren som disciplinerad och hårt arbetande, har under decennierna under -talet ändrats till att snarare se medborgaren som en konsument av tjänster i en välfärdsstat, menar Petersson et al (). Det finns en tydlig förändring i synen,
från rättigheter och skyldigheter till att lyfta fram enbart rättigheter.
Marshall var en av dem som tydligt uppmärksammade denna rättighetsaspekt av demokratin. Men fortfarande finns skyldigheter, åtminstone i Sverige.
Dessa skyldigheter är uttryckta i att Sverige exempelvis har en obligatorisk
nioårig skola enligt Skollagen (sfs :), totalförsvarsplikt enligt Lagen
om totalförsvarsplikt (sfs :)1 , skyldighet att deklarera inkomst och
betala skatt enligt Skattebetalningslagen (sfs :), vittna enligt Lag om
nordisk vittnesplikt (sfs :) samt en generell skyldighet att följa Sveriges
rikes lag. Till detta kommer förväntningar på att medborgarna ska utöva sin
rätt att rösta fram representanter till riksdag landstings- och kommunfullmäktige vart fjärde år samt till Europaparlamentet vart femte år.
Medborgaren förväntas alltså använda sitt omdöme, det som Benhabib
(/) i boken Autonomi och gemenskap kallar sitt politiska omdöme, på
valdagen men också till vardags, för att ständigt vara beredd att diskutera
olika frågor. Benhabib menar att medborgarna förväntas kunna göra bedömningar inom en rad områden. Centralt i det politiska omdömet är att medbor-
Enligt svensk lag omfattas boende i Sverige i åldrarna - av totalförsvarsplikt
vilken omfattar värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt ( § och § i sfs :).
1
Medborgarbildning i lokalsamhället
47
garen måste kunna bedöma förhållandet mellan det som i ett visst socialt och
politiskt system är möjligt och det som från någon normativ ståndpunkt –
rättvisa, rättfärdighet, jämlikhet och frihet – är önskvärt. Dessutom måste
medborgaren kunna bedöma om en viss person, eller kanske organisation,
har den kompetens som behövs för att fullgöra uppdraget. Slutligen måste
medborgarna kunna bedöma de förutsägbara konsekvenserna av sina val utifrån samhällets förflutna, närvarande och framtid (a.a. sid ). Särskilt i en
deliberativ demokrati sätts omdömet på prov i kontinuerliga diskussioner.
3.5
Icke-medborgare
Förväntningarna på invånarna i ett land kan variera, beroende på exempelvis
socioekonomisk grupp, boendeort, medborgarskap, kön eller ålder. Men inte
ens att vara medborgare innebär att förväntningar eller möjligheter är lika.
Utifrån Marshalls modell där medborgarskapet har en civil, en politiskt och
en social dimension kan invånare från olika grupper mer eller mindre använda sig av dimensionerna.
Under sent -tal och tidigt -tal fanns fortfarande skillnader som
främst hänfördes till socio-ekonomiska grupper samt ålder. Den som hade
betalat skatt och/eller ägde viss egendom hade rösträtt om personen hade viss
ålder. Det var inte alltid som åtskillnad gjordes mellan kön, det var materiella
resurser som var avgörande.
När den socioekonomiska åtskillnaden försvagades blev det istället en
markering av åtskillnad mellan kön. Få nationer införde allmän och lika nationell och/eller kommunal rösträtt samtidigt för båda könen. Trots att kvinnor så småningom fick rösträtt finns det fortfarande en överrepresentation av
män bland förtroendevalda. Ett skäl skulle kunna vara den socialisation och
den icke-förväntan som exempelvis redan Wollstonecraft tog upp i sin bok
Till försvar för kvinnans rättigheter (//). Boken är till stor del en
kritisk diskussion av hur kvinnor beskrivs och icke tilldelas medborgerliga
rättigheter i Storbritannien, men främst i Frankrike. Wollstonecraft visade
med olika textexempel hur olika författare, inte minst Rousseau, ger en negativ bild av kvinnors förstånd, dygdighet och förmåga att utöva ett medborgerligt inflytande. Hon menade också att det fanns en mer eller mindre medveten uppfostran och brist på utbildning som gjorde att kvinnors brister, vilka hon inte alls förnekade, vidmakthölls.
Åtskillnaden i rösträtt har försvunnit sedan Wollstonecrafts tid. Men att
formen förändrats behöver däremot inte betyda att innehållet förändras och
Benhabib (/) menar att frågor som berör kvinnor inte alltid finns med
på dagordningen. Vardagslivets frågor kan definieras som ickepolitiska och
48
Medborgarbildning i lokalsamhället
inte komma ut i offentliga diskussioner.
Könsbegreppet används oftast för att beteckna biologiskt kön medan gender, eller genus, betecknar något annat. Conell (/) menar att gender är
en fråga om strukturera en social praktik. Kulick (), å sin sida, börjar med
att utgå från biologi, men menar att genus baseras på en kulturell tolkning av
biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Biologi upplevs genom kultur.
Vad som uppfattas som manligt eller kvinnligt beror på kultur.
Kön såsom social eller kulturell konstruktion gestaltas därmed också i
utbildnings- och bildningsverksamhet. Gannerud () menar att det kan
gestaltas som kategoriserings- och ordningsprinciper i många olika sammanhang. En genusordning skapas som kan uttryckas i bilder av hur män och
kvinnor bör vara, legitimera arbetsdelning och maktfördelning och ordna emotionella och sexuella relationer. Gannerud menar att i varje tid har utbildningssystemet en viss genusregim som på motsvarande sätt består av föreställningar, arbetsdelning och maktrelationer. Detta kan ta sig uttryck i exempelvis att utbildningssystemet satsar på att förbereda ungdomar för medborgarrollen och förvärvsarbetarrollen, men i lägre grad för en föräldraroll. Gannerud menar att detta blir ett manligt ideal som förespråkas.
Folkbildande verksamheter har inte gått fria från genderregim. Rydbeck
() beskriver en situation där majoriteten av såväl deltagare som anställda
är kvinnor. Män har dock i allmänhet innehaft de ledande befattningarna under hela -talet, vilket lett till att institutioner och verksamhet byggts upp
efter deras intressen. Att få kvinnor innehar maktpositioner kan också få som
konsekvens att kvinnornas bildningsarbete inte erkänns, vilket också sker när
exempelvis folkbildning definieras utifrån institutioner. Om folkbildning istället definierades utifrån exempelvis intention såsom att folkbildning är verksamhet som organiseras och bedrivs med en bildande ambition så skulle bildning i informella och privata sammanhang erkännas, menar Rydbeck.
Under slutet av -talet har det också blivit mer och mer aktuellt att driva
frågan om att problematisera när barn ska uppfattas som medborgare. Engwall
() menar att barn bemöts som om de har ett ”vilande medborgarskap”.
Det blir istället föräldrarna som ska föra barnens talan. Vid  års ålder aktiveras medborgarskapet och de nu vuxna barnen får rösta.
Rösträttsåldern sänktes  från  till  år och  från  till  år.
Förslag har framförts om ytterligare sänkningar, men dessa har aldrig fått
något genomslag. Vid en opinionsundersökning från  svarade en majoritet,  procent, av de tillfrågade att de ansåg att det var ett mycket dåligt förslag att sänka rösträttsåldern till  år (Oscarsson, ).
Medborgarbildning i lokalsamhället
49
3.6
Medborgarskapet inför 2000-talet
Marshall genomförde sin analys i en situation då andra världskriget just avslutats. Efter kriget fick alltfler länder som varit kolonier självständighet och
de västeuropeiska länderna, Nordamerika och några länder i Sydamerika och
Asien byggde snabbt upp skattefinansierade välfärdssystem, där befolkningen hade ett medborgarskap med Marshalls tre dimensioner, inte minst det
sociala. Övriga länder fick rollen som biståndstagare, råvaruleverantörer och/
eller leverantörer av arbetskraft. Uppbyggnaden av samhället med hjälp av
skatter hade inte samma förutsättningar i dessa länder och de olika dimensionerna i medborgarskapet fick en annan utformning. Framför allt fick den civila sektorn och den informella ekonomin en mer betydande roll.
Om ovanstående beskrivning är en bild av första delen av -talet kan
andra delen av -talet beskrivas som en tid när begrepp som framtidstro,
utveckling, universalism, jämlikhet och nation utmanas av begrepp som ekonomisk regression, sönderfall, partikularism, individualism och ”det lokala”.
Ur dessa utmaningar träder andra dimensioner av medborgarskapet fram.
De dimensioner i medborgarskapet som Marshall tagit fram rör sig om
relationen mellan individen och staten men i och med att Marshall betonar
kulturarvet kan det tolkas som att han är öppen för en vidare diskussion. van
Steenbergen () gör en åtskillnad mellan de definitioner som framhäver
relationen mellan stat och individ och de som poängterar relationen mellan
individ och samhälle. Marshall skulle då tillhöra en tradition som sträcker sig
längre än en statsvetenskaplig definition och övergår i en sociologisk definition.
van Steenbergen menar att ett medborgarskap omfattar mer än en politisk
dimension, såsom att en person röstar. Ett medborgarskap omfattar också att
en person deltar i det offentliga livet. I detta deltagande ingår att medborgaren styr och blir styrd och därmed finns förväntan på att medborgaren ska ha
vissa kvalifikationer såsom självständighet, omdöme och lojalitet. Ett medborgarskap kvalificerar sig en människa till. Slutligen omfattar ett medborgarskap både rättigheter och skyldigheter.
Inom dessa olika delar av medborgarskapet finns en öppenhet för att diskutera om fokus ska vara på relationen individ och stat eller på individen och
kommunen och graden av exempelvis lojalitet. van Steenbergen vill dock mena
att öppenheten inte sträcker sig så långt att det inte längre finns skillnad mellan en citoyen och en burgher. En citoyen är villig att ge avkall på sina privata
intressen för det allmännas bästa medan en burgher är mindre intresserad av
detta. van Steenbergen menar att ett medborgarskap behöver omfatta en lojalitet även mot det allmänna och därmed får burgherern svårigheter att kvalificera sig för ett medborgarskap.
En vidare definition öppnar också för en diskussion om ytterligare di-
50
Medborgarbildning i lokalsamhället
mensioner i medborgarskapet. Vi såg att Marshall nämnde att en social dimension var att få möjlighet att ta del av ett kulturarv. Turner () menar att
medborgarskap är de sociala praktiker som gör det möjligt för en kompetent
medborgare att delta i den nationella kulturen. Utbildningssystemet blir centralt då det socialiserar barn in i de nationella värdesystemen. Här finns dock
ett spänningsfält, om vi tänker oss att vi lever i en tid då det inte är självklart
att förvalta en nationell, förhållandevis entydig kultur, utan att vi ska tänka
oss ett mångkulturellt samhälle. Vi kan också uttrycka detta i termer av spänningsfältet mellan det ”moderna” och det ”post-moderna”. Om vi tänker oss
att postmodernism står för pluralism, mångkulturalitet, fragmentarisering, differentiering, så uppstår frågan om vad ett gemensamt skolsystem, och även
folkbildningens kulturtraderande, ska bestå av. Svaret kan bli att medborgarutbildningens respektive medborgarbildningens främsta begrepp inte blir integrering utan snarare erkännande, bekräftelse.
Enligt Habermas () behöver inte begreppet medborgare vara knutet
till nationell identitet, nationellt medborgarskap är enbart en administrativ
och juridisk definition. När vi lägger till andra rättigheter och för in aktiviteter från medborgarna så kan de lika gärna ses som betydligt mer övergripande. En europeisk medborgare är därmed möjlig.
Falk () går ett steg längre och menar att det också kan finnas ett globalt medborgarskap som i sig kan ha olika dimensioner. En av dessa är ”den
globala reformisten”. Denne skulle vara en person som tror att det finns ett
”bättre sätt”, gärna ett världsstyre, gärna ett starkare Förenta Nationerna.
Personen skulle acceptera politisk centralism och tro att rationella förslag kan
ge förbättring. Personen omfattar med andra ord en kombination av idealism
och pragmatism. En annan medborgartyp är ”den elitistiske affärsmannen”.
Denne är aktiv i transnationella affärer och har ingen känsla för någon speciell kultur som skulle finnas på de olika platser som besöks, alla hotell är lika.
Ytterligare en medborgartyp är personen som organiserar världsordningen i
ljuset av miljöproblem, ”Agenda -supportar”. Utifrån ett regionalt perspektiv
finns medborgartypen ”den politiskt medvetna regionalisten”, gärna med ett
europeiskt perspektiv. Slutligen tänker sig Falk också ”den transnationella
aktivisten”, gärna inom en social rörelse med tema som mänskliga rättigheter
eller feminism.
Som summering av skillnaderna mellan lokala och globala synsätt menar
Falk att den traditionelle medborgaren fungerar rumsligt och den globala
medborgaren i tiden. Den globale medborgaren strävar mot en tänkt framtid,
denne blir en sorts medborgerlig pilgrim på väg mot ett önskeland. Konsekvenserna blir att vision och värderingar blir vägledande, inte en geografisk
gräns.
Medborgarbildning i lokalsamhället
51
3.7
Universella rättigheter
Artikeln om medborgarskapet skrev Marshall i en anda att finna ett nytt, mer
övergripande begrepp för att tona ner motsättningar mellan människor. Tiden runt världskrigen och konflikter mellan länder under denna tid ledde till
att Nationernas förbund, senare Förenta Nationerna bildades. Inom Förenta
Nationerna kan allmänna förklaringar ges och konventioner utarbetas som
medlemsstaterna skriver på för att minska konfliktrisk och försöka uppnå en
gemensam förståelse. I de allmänna förklaringarna och konventionerna kan
också synen på medborgare och relationen mellan stat och individ spåras i
exempelvis den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, från
, och i konventionen om barnets rättigheter (kallas i fortsättningen Barnkonventionen), från  (Förenta Nationerna, , ).
I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheter och i Barnkonventionen finns hänvisning till begreppen frihet. Däremot finns inte begreppet jämlikhet uttryckt men jag uppfattar en rad omskrivningar såsom ”främja
socialt framåtskridande och bättre levnadsvillkor”, ”lika i värde och rättigheter” som ett uttryck för detta begrepp. Däremot har texten inte med begreppet demokrati som styrelseform, utan använder begrepp som social och internationell ordning. Begreppet demokrati används istället i kombinationen ”det
demokratiska samhället”.
I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna finns inte begreppet medborgare nämnt. Istället används främst begreppet människor och
i något fall samhällsmedlem. Det är först i Barnkonventionen som begreppet
medborgare nämns. Där framhålls vikten av att ett barn får en identitet som
anges bestå av ett namn, en statstillhörighet – ett medborgarskap och kunskap om sin släkt.
I jämförelse med Marshalls olika dimensioner; civil, politisk och social,
har båda texterna mer omfattande ställningstaganden avseende särskilt den
politiska och den sociala dimensionen. Den allmänna förklaringen kan uppfattas som ett landskap av olika problem som medlemsstaterna behöver lösa
eller hantera. Att Barnkonventionen utarbetades torde tyda på att det här
behövdes en form av förtydligande. Som barn räknas personer som är upp till
 år och av de problemområden som tas upp förstår vi att barn har svårt att
göra sin röst hörd i familjen och då de har kontakter med myndigheter. De får
inte alltid den omvårdnad och utbildning de behöver och fostras inte alltid till
att visa respekt och tolerans. De används som soldater, till prostitution och
som arbetskraft.
Därmed blir Barnkonventionen en konvention som riktar sig till barn,
familj och stat och den kan användas då barnet eller dess talesman vill påtala
missförhållanden. När inte frågorna omfattades av en överenskommelse exis-
52
Medborgarbildning i lokalsamhället
terade de inte som politiskt problem. Om inte barnen uppfattas som politiska
personer är det inte säkert att de omfattas av de rättigheter, det skydd samt
det ansvar som politiska personer, medborgare har.
3.8
Tolkning av begreppet medborgare
Genom att demokratibegreppet knyts till processer bland människor (individer) blir det enklare att knyta an till studiens syftet, nämligen fokusering på
medborgarbegreppet som ett uttryck för hur förhållandet mellan individ och
stat regleras. Visserligen behöver inte demokrati vara styrelseskicket för att
det ska finnas medborgare, men i det här fallet förtydligas att utgångspunkten
för studien var att betrakta medborgarens relation till staten med utgångspunkt från styrelseskicket demokrati. Fokuseringen på medborgarbegreppet
fortsätter också med att hänsyn skulle tas till frihetsvärdets och jämlikhetsvärdets förverkligande i regleringen av förhållandet mellan individ och stat. I
och med att begreppen frihet och jämlikhet förs in leds också våra tankar till
hur medborgarbegreppet gestaltades under det sena -talets Frankrike där
begreppen frihet och jämlikhet var centrala.
Min tolkning av begreppet medborgare för studien blir att begreppet medborgare är en individs relation till en stat. Relationen individ och stat kan
tolkas i tid, rum och efter de rådande maktförhållandena.
*
Vi har sett av denna genomgång att det finns vissa förväntningar på en medborgare, inte minst i form av att kunna bilda sig en uppfattning, att utveckla
och använda ett omdöme (Benhabib, /). För att kunna bilda sig en
uppfattning behöver medborgaren få information och möta andra medborgares åsikter, antingen via en offentlig text, en röst som görs offentlig eller ord
som sägs i ett offentligt sammanhang. I nästa kapitel kommer olika perspektiv på begreppen offentlig, offentlig plats och offentlighet att presenteras och
begreppen tolkas för denna studie.
Medborgarbildning i lokalsamhället
53