Skärtorsdagen ur Matteusevangeliet
Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och
frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?”
Han svarade: ”Gå in till staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund
är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mina lärjungar.”
Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.
På kvällen lade han sig till bords med de tolv.
Medan de åt sade han: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.”
De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag,
herre?”
Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall
förråda mig.
Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom
vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon
aldrig hade blivit född.”
Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade:
”Du har själv sagt det.”
Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt
sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.”
Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade:
”Drick av den alla.
Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas
förlåtelse.
Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag
då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.”
När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.
(Matt 26:17-30)
Kan du se det framför dig, skaran som samlas till måltid medan mörkret blir allt tätare
där ute? Mästaren samlar sina lärjungar för att visa det kanske viktigaste han har. Du är
också en Jesu lärjunge, du och är jag är också bjudna. Du och jag är där just nu.
Kan du känna in stämningen där i evangeliet? Den är tät, den är tryckt, det är
ödesmättat. Det är den sista måltiden. Jesus delar ut brödet och säger: Tag och ät. Detta
är min kropp. De äter, och brödet är borta. Han häller upp vinet och säger: Drick av
den alla. Det här är mitt blod. Och de dricker, och vinet försvinner.
Jesus visar och förklarar och illustrerar vad som ska hända imorgon, på långfredagen.
Hans blod kommer att rinna. Hans kropp kommer att brytas och begravas. Så som
brödet bryts och vinet rinner. Det är den sista måltiden.
Men det finns något mer som Jesus vill visa oss nu under påsk. Och det är Guds logik.
Från minus till plus. Från mörker till ljus. Från död till liv. För det här är inte bara den
sista måltiden. På ett annat sätt är det här den första måltiden.
Han säger: Så ofta ni dricker av den här bägaren, gör det till min åminnelse. Eller som
det står i den modernare Folkbibeln: Gör det för att minnas mig.
Korintierbrevet förtydligar: Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren
förkunnar ni alltså Herrens död till dess han kommer. Varje gång vi firar nattvard
så påminner det om Jesus på korset. Kan du känna igen det när du går fram till
nattvard?
Han har gett oss nattvarden för att lära oss förstå hans död på korset. Det finns så
oerhört många bottnar i det här mysteriet. Och vi får be Jesus att han varje påsk och
varje nattvard visar oss ett steg djupare. Be honom att han visar mer av sig själv för
dig. Det är en bön som han med glädje svarar på.
För det finns en stor skatt här som vi bara får upptäcka om vi tar emot med vårt hjärta.
Att när Jesu blod rinner på korset, så rinner det för dig. Kristi blod, för dig utgjutet. En
renande källa som fyller dig med liv och närvaro och öppnar vägen till Gud.
Kan du känna igen det? Kan du känna igen detta att Gud nu genom Jesus vill
välkomna ditt hjärta hela vägen fram genom sin Ande? Det som gör hela skillnaden är
att vi är med själva där i hans skeende.
När du ser på altartavlan bland lärjungarna, kan du se att du själv sitter där mitt ibland
dem med Jesus? När du ser korset där uppe och ser hur Maria och Johannes står där
och är med i det som händer runt Jesus, kan du se att du är Maria eller Johannes?
Det är likadant med den judiska påsken som vi hörde om, med påskalammet där i
Egypten. Rabbinerna sade att varje jude ska se så på sig själv att ”jag var med där i
Egypten, jag var med och blev räddad”. Påskalammet fick ge sitt blod istället för mig.
Och jag visar för världen att här i det här huset tror vi på Lammets blod. Vi tror på
kraften i Guds sakrament till räddning från den dom och död som vi människor lever
under. Vi tror på ett Lamm som dog för att vi ska leva, och vi visar vår tro genom att
helt personligt ta in det och göra det till en del av oss.
För visst är det en intim handling att äta något? Att låta det bli en del av mig så att det
inte går att dra en gräns mellan vad som brödet och vinet och vad som är jag? Så är det
i vår ande när vi tar emot Jesus och den helige Ande inom oss. Paulus skriver att Den
som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom. (1 Kor 6) Guds
Ande vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Kan du känna igen hur vi har gått från mörker till ljus? Från den sista måltiden till den
första måltiden? Från att leva med i hur det var då, år 33 när de fortfarande inte visste
hur det skulle sluta, och att leva idag med facit i hand, när vi har sett uppståndelsen
och det eviga livet, och bara kan ta emot gång på gång ur Guds öppnade förråd? Den
sista måltiden där år 33 var sorg och smärta, den sista långfredagen på korset var
lidande och prövning.
Men den första måltiden och sedan varenda nattvard genom hela historien, det är
tacksamhet, det är kärleksmåltid, det är andakt och intimitet. Vi ber sedan: ”skänk oss i
denna måltid de välsignade frukterna av din Sons lidande och död”.
Så när vi nu ska gå in i nattvard och påsk, så finns det två diken som vi får försöka
undvika. Det ena diket, det är att fortsätta sörja än idag som om det inte finns något
hopp. Att inte fira påsk utan sörja påsk. Ni som är lite äldre än jag kommer nog ihåg
hur långfredagen kunde vara förr i tiden. För vissa var det en djupt meningsfull
inlevelse i det som är världshistoriens medelpunkt där på Kristi kors. För andra var det
en pina för att livet i dem ville något annat. Så det ena diket vi kan försöka undvika,
det är att sörja påsk. Det heter ju på engelska The Good Friday.
Men sedan finns det ett annat dike, och det är att inte ta tillfället att ta in och se vad
Jesus egentligen har gjort för dig och mig. Nu vid påsk vill han visa oss något viktigt,
något som är värdefullt för honom och som kommer att bli värdefullt för oss också.
Om vår mamma vill visa oss något viktigt som också hör ihop med vår historia, som
här där jag mötte er pappa för första gången, eller så här var det att föda dig till livet,
då är det väl gott och rätt och vackert att lyssna och ta in? Våra mammor har lidit en
del för att vi skulle få liv, och vi hedrar dem för det. Och Jesus liknar sig faktiskt i Joh
16 vid en födande mamma. Jesus fick genomgå rätt svåra värkar innan han hade
fullbordat förlossningen för världen, förlossningen för din och min själ.
Och det vi firar nu i denna mässa, och sedan imorgon på långfredagen, det är att vi får
hedra honom för allt han har lidit för att kunna säga: Kristi kropp, för dig utgiven.
Kristi blod, för dig utgjutet.
Hedrar jag honom för det? Ger jag honom den plats han är värd? Nu kommer vi till
honom i vår beredelse. Idag på skärtorsdagen, där ”skär” betyder ren, kommer vi och
ber om rening genom hans blod…
Barmhärtige Gud,
du som i Kristus öppnar vägen till dig
och utplånar världens alla synder, jag ber dig:
Rena mig så blir jag ren,
hela mig så blir jag hel,
dra mig till dig så får mitt hjärta ro.
