Vattendragen i Kristianstad

Vattendragen i Kristianstad
Sammandrag av delar av rapporten ”Vattendragen i Kristianstad”. Rapporten skrevs i slutet av 1990talet av Karin Magntorn på uppdrag av Michel Dahlman, Miljö- och hälsoskyddskontoret.
Innehåll
Inledning .................................................................................................................................................. 4
Vad är speciellt med vattendragen i Kristianstad?.................................................................................. 6
Vattendrag med källor på Linderödsåsen ........................................................................................... 7
Vattendrag med källor på Nävlingeåsen ........................................................................................... 10
Bäckarna och åarna på Kristianstadsslätten...................................................................................... 10
Kommunens norra spets ................................................................................................................... 11
Struktur och markanvändning ............................................................................................................... 12
De opåverkade vattendragen ............................................................................................................ 12
Markanvändningens påverkan .......................................................................................................... 15
Djur och växter ...................................................................................................................................... 18
Bottenfauna....................................................................................................................................... 19
Fisk ..................................................................................................................................................... 21
Växter ................................................................................................................................................ 23
Miljöproblem ......................................................................................................................................... 24
Eutrofiering........................................................................................................................................ 24
Försurning.......................................................................................................................................... 30
Åtgärder................................................................................................................................................. 30
Vattendragen......................................................................................................................................... 32
ARKELSTORPSBÄCKEN med biflöden..................................................................................................... 33
BYAÅN med Pälsabäcken och Kastagropen........................................................................................... 34
FORSAKARSBÄCKEN med Vittskövleån ................................................................................................. 35
HAMMARSJÖNS TILLFLÖDEN ................................................................................................................ 37
Helge å, huvudfåran .............................................................................................................................. 39
JULEBODAÅN med Hörrödsån och Agusabäcken .................................................................................. 43
MJÖÅN med Söndre å och Gladekärrsbäcken....................................................................................... 45
RÅBELÖVSKANALEN .............................................................................................................................. 47
Segesholmsån med Gaddarödsån , Besebäck och Dundersbäcken ...................................................... 49
TOLEBÄCKEN med Skolebäcken och Stianderödsbäcken ...................................................................... 51
VINNÖ Å med Ullstorpsbäcken, Wrangelsbergsbäcken, Kråkebäcken, Bockebäck och
Skepparslövsbäcken .............................................................................................................................. 53
Litteraturlista ......................................................................................................................................... 59
Inledning
Vattendragen i Kristianstads kommun är
fascinerande. Inte bara för de många olika sorters
vattendrag som finns här. Visst finns det sorlande
forsar, näringsrika lugnvatten och översvämmade
åmader. Men det som fascinerar mest är att i detta
kulturlandskap - med sina vidsträckta åkrar,
planterade skogar, tätorter, avloppsutsläpp och
dräneringsdiken - ofta finns en oväntad biologisk
rikedom i och intill vattendragen.
För specialisten finns sällsynta växter och
bottendjur, ovanliga fiskar och utrotningshotade
musslor. För den mer ordinärt naturintresserade
finns sköna ådalar, porlande strömmar, vattenfall
och vindlande trädkantade bäckar. Här finns många
små pärlband tvärs igenom ett till stora delar
överexploaterat landskap.
Segesholmsån
Foto: Karin Magntorn
Tyvärr finns även i vår kommun många av de idag
så vanliga uträtade, fördjupade, rensade, välordnade
dikena, kanalerna, ”groparna”. Stora områden som
förr var fuktig mark med våtängar, sumpskogar och
blöta betesmarker har dikats ut eller fyllts igen och
blivit åkermark, bebyggelse eller till och med
soptippar. Det vatten som ändå måste fram har letts
förbi via grävda kanaler eller täckdiken.
Ändå finns här förvånansvärt ofta vattendrag som till
stora delar fått behålla sin ekologiska funktion. Och
fortfarande upptäcks nya sträckor med sällsynta
arter, biologiskt rika bottnar och värdefulla
strandskogar.
Kråkebäcken
Foto: Sam Peterson
Många gånger har det kanske varit för svårt, olönsamt eller på annat sätt ointressant att
omskapa vattendragen. Eller så har markerna omkring utnyttjats på ett sätt som varit i
samklang med de naturliga förutsättningarna - som betesmarker, varsamt skötta
sumpskogar eller årligen skördade översvämningsmarker - och vattnets kvalitet har
bevarats. Speciella naturförhållanden i vår kommun med raviner, nedskurna ådalar och
tillskott av djupt grundvatten är andra orsaker.
Större delen av Kristianstads kommun avvattnas till Helge å. Detta område benämns
sedan några år för Kristianstads Vattenrike. Här pågår nu många natur- och
vattenvårdande insatser. Inom ramen för Kristianstads Vattenrike sker också en viktig
spridning av kunskap och insikt om värdet av våra vatten.
Hovby ängar i Kristianstads Vattenrike
Foto: Sven-Erik Magnusson
Men fortfarande har alltför få en övergripande bild av kommunens vattendrag. Enstaka
forskare, lärare, naturintresserade och markägare har sina smultronställen.
Undersökningar har gjorts här och där. Men kunskapen och överblicken är i regel dålig.
Skrämmande lite är skyddat. Förstörelse sker av ren okunskap eller av ointresse.
Planerare, exploatörer och markägare kan göra stor skada utan att ens veta om det.
Våra vatten är inte bara till för den inbitne
naturromantikern, forskaren eller nyttjaren. De är en
tillgång för alla i kommunen och de besökare som kommer
hit - en tillgång som behöver skyddas, restaureras och
utvecklas på ekologiska grunder. Vattendragen är inte bara
transportvägar för vatten från diken och reningsverk, utan
också en resurs för fiske, turism, forskning, utbildning och
vederkvickelse. De har dessutom ett stort egenvärde.
Den unga forskaren?
Foto: Karin Magntorn
Med ökad kunskap och samverkan kan vi bättre vårda vattendragen i Kristianstads
kommun så att deras värden består och förbättras i framtiden.
Syfte
Denna rapport kallar vi för en karakterisering av vattendragen i Kristianstads kommun.
Den bakomliggande tanken är att det är svårt för de flesta att utifrån exempelvis
kemiska och biologiska data direkt bilda sig en uppfattning om karaktären hos de olika
vattendragen. Istället behöver både experten och den intresserade amatören - liksom
planeraren och exploatören - sammanställningar, slutsatser och omdömen som är
användbara och hanterliga. Det är just det vi med ett ord vill benämna en
karakterisering.
Inför frågan ”Hur mår det här vattendraget?” eller ”Hur övergödda är vattendragen i
Kristianstads kommun egentligen?” behövs som regel ganska kortfattade, värderande
svar - gärna åtföljda av en överskådlig karta - för att de flesta ska kunna ta till sig
informationen.
Vårt förhoppning är att lättillgänglig miljökunskap leder till ökad miljömedvetenhet.
Syftet är att alla som påverkar eller har ansvar för vattendragen i Kristianstads kommun
ska ha både kunskap och engagemang för att skydda och förbättra våra vatten. Det
gäller såväl de biologiskt unika vattendragen som de utarmade åkerdikena. Och det bör
vara en angelägenhet för många, inte bara ett fåtal. Det i sin tur kan leda till reella
förbättringar. Och det är de verkliga åtgärderna som räknas.
Vi har försökt att samla in och sammanställa allt tillgängligt material om vattendragen i
Kristianstads kommun. Antagligen har vi missat en del. Vi hoppas att denna presentation
ska göra bristerna tydliga - både där ytterligare kunskap finns och där information helt
saknas och behöver tas fram.
Vad är speciellt med vattendragen i Kristianstad?
Kristianstads kommun är ett vattenrikt område med många bäckar
och åar, trots en efter svenska förhållanden ganska låg nederbörd.
Här finns allt från väl bevarade skogsbäckar och näringsrika slättåar
till torftiga åkerdiken. Variationen är stor i både karaktär och värde.
I såväl en nationell som en internationell jämförelse har ett flertal av
kommunens vattendrag stora biologiska värden. Särskilt fina är de vattendrag
som har sina källflöden på Linderödsåsen. Två av dessa, Mjöån och Vramsån,
är till och med klassade som av riksintresse för naturvården. Men även övriga
bäckar och diken runtom i kommunen har sina värden och möjligheter.
Förutom klimatförhållandena har omgivningen kring vattendragen en avgörande
betydelse för deras egenskaper. I Kristianstads kommun finns stora variationer i
topografi, geologi och markanvändning. Omgivningens varierande egenskaper förklarar
varför vattendragen har så olika karaktärer.
Kommunen ligger i ett geologiskt gränsområde. Här finns landskapsformer liknande de
på kontinenten som den platta, kalkrika och näringsrika slätten. Men här finns även
former typiska för norra Skandinavien som de starkt kuperade och näringsfattiga
skogsområdena på urbergsgrund i kommunens norra del.
Fyra större övergripande geologiska och topografiska former kan urskiljas i
Kristianstads kommun:
Kommunens nordliga
spets upp mot ImmelnRaslången vilken kan
karakteriseras som ett
typiskt svenskt
näringsfattigt
urbergsområde med
kuperade moränmarker.
Kristianstadsslätten,
en plan slätt på kalkberggrund med allt från
lerig jordmån till sand och
grus.
Nävlingeåsen,
en något flackare sprickrik
urbergshorst med i viss
mån kalkpåverkade
moränmarker.
Linderödsåsen,
som är en sprickrik
urbergshorst med
kalkpåverkad jordmån av
morän och sand och med
näringsrika branta raviner.
De olika geologiska formerna, topografin och markanvändningen präglar på olika sätt
vattendragen i kommunen. Vissa vattendrag präglas av mer än en struktur. Vramsån
avvattnar exempelvis både Linderödsåsen, Nävlingeåsen och Kristianstadsslätten.
Byaån däremot avvattnar enbart det nordliga urbergsområdet. De olika
kombinationerna ger våra bäckar och åar mycket varierande karaktärer, både
sinsemellan och utmed deras lopp.
Vattendrag med källor på Linderödsåsen
Vattendragen med källflöden på Linderödsåsen är de mest
värdefulla i kommunen. De ändrar karaktär från små
skogsbäckar eller diken på åsen, via forsande strömmar
nedför åsens sluttning till breda lugnvatten på
Kristianstadsslätten. Åsen ger vattendragen en för Skåne
ovanligt kraftig fallhöjd. Segesholmsåns övre källflöden
återfinns exempelvis på 200 meters höjd över havet och
efter bara 22 km når ån Hanöbukten.
Fjällmossen: Foto Sven-Erik
Magnusson
Många bäckar har sina källor uppe på Linderödsåsen....
Uppe på Linderödsåsen finns många små bäckar. I detta
svagt kuperade område finns det gott om både kärr och
mossar som påverkar bäckarna på olika sätt. Så brunfärgas
exempelvis Vramsån av området kring Store mosse med sitt
humusrika vatten som minskar ljusinflödet och tär på
syretillgången. Men våtmarkerna fungerar också som
vattenreservoarer. Under torra perioder försörjer de till viss
del vattendragen med vatten och under regnrika perioder
lagrar de vatten. Mjöån får exempelvis vatten från
Fjällmossen.
På åsen finns också ett flertal goda grundvattenreservoarer
som förser bäckarna med vatten året om. Julebodaån och
Segesholmsån är exempel på vattendrag som tillförs mycket
grundvatten uppe på åsen.
Ett flertal bäckar rinner genom relativt ostörda
lövskogsområden och är där små och meandrande, med god
vattenkvalitet och rena bottnar. Detta gör att många olika
djur trivs i och kring bäcken. Julebodaån och Vramsåns
södra biflöden är exempel på sådana bäckar.
Forsakarsbäcken; ravinen
Foto: Karin Magntorn
Forsakarsbäcken; slätten.
Foto: Karin Magntorn
Tyvärr är flertalet bäckar på åsen mer eller mindre
negativt påverkade av människan.
I områden med skogsbruk påverkas vattendragen av
kanalisering, markavvattning, körskador, erosion och
avverkning av träden intill bäckfåran. I områden med
jordbruk och djurhållning påverkas vattendragen dessutom
av jorderosion och näringsämnen. De övre delarna av
Mjöån och Forsakarsbäcken är exempel på sådana
påverkade vattendrag.
Hur källflödena mår präglar till stor del de nedströms
liggande avsnitten av vattendragen både positivt och
negativt. Faunan i bäckarna uppströms utgör exempelvis
en reserv för avsnitten nedströms. Om faunan i de nedre
delarna slås ut, exempelvis genom uttorkning, kan djuren
uppströms bidra till återkoloniseringen. Tillförsel av
jordpartiklar och näringsämnen till källflödena är å andra
sidan exempel på negativa störningar som kan orsaka
svåra problem i vattendragen nedströms. Både positiva
och negativa företeelser förs alltså nedströms med vattnet.
Mjöån. Foto: Sam Peterson
Vad händer med vattendragen i ravinerna?
I ravinerna utmed Linderödsåsens nordostsluttning råder mycket speciella förhållanden.
Branta skogsraviner i relativt ostörda ädellövskogsområden med kalk- och näringsrika
marker är sällsynta i vårt klimatområde. Dessa förhållanden finns med få undantag bara i
östra Skåne och speciellt i Kristianstads kommun. Ingen annanstans finns det därför så
många vattendrag så nära varandra med dessa förutsättningar.
Den naturligt höga näringsrikedomen och de till stor del
opåverkade åfårorna, med steniga bottnar och slingrande
förlopp, gör vattendragen ytterst artrika. I ravinerna
omblandas vattnet effektivt i de steniga fårorna och
forsarna. Vattnet blir syrerikt till fördel för många
vattenorganismer. Jordpartiklar och finsand från
ovanliggande delar eller från omgivningen spolas till stor del
vidare nedströms så att bottnarna hålls förhållandevis rena.
Den höga andelen grundvatten och de skuggande träden gör
att vattentemperaturen hålls nere. I kombination med de
opåverkade omgivningarna leder detta till förekomst av arter
som annars endast finns i skogsbäckar i de mellersta och
norra delarna av Sverige. Dessa arter lever i vår kommun
sida vid sida med arter man främst hittar i vattendrag på
kontinenten. Ravinernas vattendrag hyser således en rik
biologisk mångfald där flera arter är sällsynta.
Mjöån. Foto: Sam Peterson
Exempel på vattendrag som rinner genom fina raviner är Segesholmsån, Forsakarsbäcken,
Tolebäcken, Mjöån och Lindebäck.
Ravinernas vattendrag är dock ytterst känsliga i sitt beroende av att den närmaste
omgivningen behåller sin relativt opåverkade prägel. Förändras omgivningen, till exempel
genom att skogen avverkas eller ädellövskogen ersätts med gran, förändras även
vattendraget. Många arter slås ut och faunan blir trivial. Delar av Segesholmsåns tillflöden
har exempelvis råkat ut för detta.
.... till sist flyter vattnet ut över slätten.
Efter ravinerna kommer vattendragen ut på den flacka och numera mycket näringsrika
Kristianstadsslätten. Här har de flesta vattendragen utvecklats till bredare och djupare
slättåar. Fler tätorter och ett intensivare jordbruk leder till en kraftigare påverkan på
vattendragen. Kantvegetationen har ibland huggits ner. Åfårorna är inte sällan kanaliserade
och vatten pumpas bort till bevattning. Där vattnets hastighet minskar sjunker jord- och
sandpartiklar till bottnarna som slammar igen.
Trots detta finns sträckor kvar som fortfarande har goda
förhållanden för artrika ekosystem. Meanderslingor, forsar,
översvämningsmarker och skuggande kantvegetation
återfinns som värdefulla naturelement i ett annars ofta
överexploaterat landskap. Delar av Vramsån och Mjöån är
goda exempel på detta.
Mjöån. Foto: Sam Peterson
Hydrologin i detta område är komplicerad. Åarna är i anslutning till åsens fot känsliga för
uttorkning eftersom infiltrationen till kalkberggrunden här är kraftig. Det finns till och med
små bäckar som bara rinner nerför sluttningen och sedan ”försvinner” vid åsens fot. För de
större åarna är kraftig infiltration och tidvis uttorkning kännetecknande främst för
Tolebäcken, Forsakarsbäcken och Mjöån.
Längre ut på slätten sker å andra sidan ett tillskott av utströmmande grundvatten från
kritberggrunden. Detta är troligen ett mycket viktigt vattentillskott för de flesta åar. Några
vattendrag, som Tolebäcken och Forsakarsbäcken, karakteriseras naturligt av att ha en
mittdel som ofta är torr medan avsnitten uppströms och nedströms som regel alltid är
vattenförande.
Förändringar i tillförseln av grundvatten, till exempel genom att stora uttag av grundvatten
sker nära vattendragen, kan medföra uttorkning av sträckor som annars skulle vara
vattenförande året runt.
Till sist mynnar Linderödsåsens åar ut i Helge å eller direkt i Hanöbukten.
Vattendrag med källor på Nävlingeåsen
Liksom Linderödsåsen rymmer Nävlingeåsen många våtmarker, både mossar och kärr, som
utgör vattenreservoarer men också påverkar vattendragen med humus.
Området uppe på åsen är ett typiskt mellanbygdsområde, med skogs- och jordbruk. Den
mänskliga påverkan är större på åsens flacka sydvästsida, där det finns jordbruksområden
och tätorter. De flesta bäckarna har här rätats ut och blivit kraftigt övergödda. Åsens
nordöstra sida är mer präglad av skogsbruk och bete. Här är de fåtaliga bäckarna troligen i
bättre skick, men de är inte nämnvärt undersökta. Nere på slätten norr om Nävlingeåsen
sker dock en kraftig påverkan från jordbruksmarken.
Flera av bäckarna har ett utbyte med grundvattnet i
kalkberggrunden. Mot söder finns områden med både
infiltration till och utströmning från berggrunden.
Venestadsbäcken och Ryabäcken passerar båda sorternas
områden. Delar av Ryabäcken och Djurrödsbäcken torkar
ofta ut. Vid åsens fot i norr är infiltrationen till berggrunden
kraftig så att exempelvis Bockebäck regelbundet torkar ut,
men får åter vatten längre nedströms.
Ryabäcken. Foto: Göran Vägren
De vattendrag som har sina ursprung på Nävlingeåsen är antingen biflöden till Vinne å i norr
eller Vramsån i söder, med undantag för Mansdalabäcken i öster som mynnar i
Hammarsjön.
Bäckarna och åarna på Kristianstadsslätten
På den flacka och näringsrika Kristianstadsslätten är fallhöjden mycket liten. Här finns såväl
mindre "bortglömda" bäckar, som de mer kända slättåarna med källflöden på de båda
åsarna. Oavsett ursprung är vattendragen på slätten mer eller mindre kraftigt påverkade av
mänskliga ingrepp. Det kan vara i form av direkta punktutsläpp, diffusa utsläpp av
näringsämnen och/eller kraftiga strukturförändringar. Mjöån och Vramsån är dock mindre
påverkade än övriga vattendrag medan Vinne å är mest påverkad av de större
vattendragen.
De mindre vattendrag som vi kallar "bortglömda" är de små
bäckar i det utpräglade odlingslandskapet som under de
senaste hundra åren förvandlats till utarmade diken, med ett
fåtal arter och stor transport av näring och slam från
omgivande marker och dräneringssystem. En del har till och
med lagts i kulvert och därmed försvunnit ur
landskapsbilden. Dessa ingrepp har lett till att de fordom rika
bäckarna glömts bort, deras värde minskat betydligt och
många växter och djur försvunnit från landskapet. Några
exempel på sådana vattendrag är Kråkebäcken,
Skepparslövsbäcken, Mansdalabäcken, Vibybäcken och
Tostebergabäcken.
De större slättåarna klarar sig bättre än de små bäckarna
tack vare sin större vattenföring, men även på grund av att
de får mycket vatten från mindre påverkade områden på
åsarna. Tillförseln av berggrundvatten bidrar också till att
hålla vattentemperaturen nere. Längs vägen till utloppen
sker dock en stor tillförsel från främst åkermarken av
näringsämnen och jordpartiklar även till dessa vattendrag. I
vissa områden har jordbrukets intressen också medfört
kanaliseringar och andra förändringar av åarna. Det gäller
exempelvis Vinne å och Segesholmsån.
Trots alla dessa negativa faktorer går det exempelvis
årligen upp stora mängder havsöring för att leka i flera av
vattendragen på Kristianstadsslätten.
Det här visar att även om påverkan kan vara kraftig finns
det ofta vissa faktorer som kan vara avgörande för
bevarandet av rika ekosystem.
Kråkebäcken. Foto: Sam Peterson
Bild © Ekomuseum Kristianstads
Vattenrike
Beskuggning av åfåran samt frånvaron av bottenslam är antagligen två sådana mycket viktiga faktorer. Det innebär
också att det finns förutsättningar för att återskapa värdena i redan förstörda vattendrag genom att minska
avrinningen av jord och finsand och plantera kantvegetation. Även om sådana vattendrag inte blir ”riksintressanta”
kan de få betydligt ökade värden i form av tillgång på fisk, vackrare landskapsbild och korridorer för fältvilt.
Kommunens norra spets
I detta glest befolkade område präglas vattendragen av de näringsfattiga moränjordarna
och skogsbruket. Vattendragen är ganska få, små och dåligt undersökta.
Här finns tendenser till försurning, eftersom markens motståndskraft är låg. Pälsabäcken
och bäcken från sjön Bäen är försurade vattendrag. Några bäckar är övergödda, vilket inte
är bra men minskar försurningsrisken. Det gäller främst bäckarna som mynnar i
Oppmannasjöns norra vik (Arkelstorpsviken) samt den nedre delen av Byaån. Den
sistnämnda hyser dock fortfarande öring. Ett kort, men intressant vattendrag är det 300 m
långa Edre ström som utgör Immelns utlopp. Här finns lekbottnarna för den ovanliga formen
av nedströmslekande öring från Immeln. Sträckan är ett djurskyddsområde av det skälet.
Struktur och markanvändning
Vad är struktur?
Med struktur menar vi ett vattendrags fysiska utformning,
topografi och angränsande vegetation. Bland alla kemiska
mätvärden och artlistor, avloppsutsläpp och näringsläckage
vill vi även uppmärksamma hur viktig och grundläggande
själva strukturen är för ett vattendrags biologiska värden och
dess tålighet mot påverkan.
Köpinge kvarn
Foto: Elever 0-5c Gärds Köpinge
Exempel på strukturer är vattendragets slingrighet (meandring - kanalisering), bottentyper
(sten - slam), lutning (fors - lugnvatten), ljusexponering, bredd, djup, nedskärning,
översvämningsmöjligheter, vandringshinder och dammar.
Att strukturen fortfarande är gynnsam, med exempelvis beskuggning och forssträckor, tror
vi är en viktig orsak till att en hel del av vattendragen i Kristianstads kommun fortfarande
rymmer stora biologiska värden, trots en kraftigt negativ påverkan i form av höga
näringshalter och jorderosion.
Detta innebär å andra sidan att risken för biologisk utarmning ökar – spelar man högt
kan förlusten bli desto större. Om ett påverkat vattendrag berövas sin beskuggning och
sina forssträckor genom kalhuggning av stränderna respektive kanalisering, kommer
förändringen av biologin att bli mycket kraftigare än om näringshalten och mängden
bottenslam hade varit låg.
Som en bakgrund för förståelsen av strukturens betydelse vill vi först kortfattat beskriva
hur vattendrag i Kristianstadsområdet skulle kunna vara om de vore något så när orörda
av människans påverkan. Därefter diskuterar vi den påverkan på vattendrag som
markanvändningen, främst jord- och skogsbruk, medför – en påverkan som ofta drabbar
just strukturen.
De opåverkade vattendragen
Övre delarna
I de övre källområdena på åsen är ett vattendrag svagt
meandrande och ofta uppdelat på flera små tillflöden.
Lugna sträckor avlöses av små forsar. Skogskärr och
mossmarker är vanliga. Tillförseln av grundvatten är
relativt stor, vilket ger en låg vattentemperatur.
Vegetationen intill vattendragen är ofta tät och består av
både träd, buskar och örter.
Kärr vid Ryabäcken
Foto: Göran Vägren
Vegetationen fyller flera viktiga funktioner. Löv och insekter som faller ner blir föda åt
många små djur i vattnet. Skuggan från träden bidrar till att hålla nere temperaturen,
vilket ger en hög syrehalt så att bäcköring och andra kallvattenfiskar trivs här. Det kalla
vattnet och den ringa vattenföringen gör dock att artrikedomen inte är så stor.
Vegetationen binder jorden i bäckkanterna vilket förhindrar erosion och därmed minskar
risken för att bottnarna nedströms slammar igen. När rötterna delvis växer ut i
vattendraget fungerar de som skydd för fiskar och andra djur. Små djur som lever i
vattnet förs ibland nedåt med strömmen och utgör en reserv för artbeståndet nedströms.
Nedfallna träd och större grenar bildar mindre sedimentationsdammar som fångar upp
humus och annat organiskt material i vattnet. I dessa källområden är halten
näringsämnen i regel låg, eftersom marken i avrinningsområdet ofta är mager och
näringen hålls bunden i vegetationen.
Mellersta delarna
I de mellersta delarna har vattendraget blivit större eftersom flera mindre bäckar bildat
en större, delvis meandrande åfåra. Meandringen minskar transporten av slam och
näringsämnen nedströms. Vegetationen i åkanten spelar även här en stor roll för
vattendragets ekologi, även om beskuggningen av vattendraget inte är lika god som i de
övre delarna. Näringshalten ökar.
Den ökade ljusinstrålningen och näringsrikedomen medför
en ökad rikedom på både arter och individer. Även alger
växer till, men de hämmas av den fortfarande relativt
goda beskuggningen. I dessa mellanavsnitt av ett
vattendrag finns ofta strömmande eller forsande partier
som ger god syresättning av vattnet. Här finns ofta goda
lekbottnar för havsvandrande öring. Även många
sländelarver trivs i dessa svagt näringsrika och syrerika
vatten.
Laxtrappa Vramsån, Gärds Köpinge
Foto: Elever 0-5c Gärds Köpinge
Nedre delarna
I de nedre delarna har vattendraget blivit bredare och djupare. Höjdskillnaderna är små
och vattenhastigheten sjunker. Ofta meandrar vattendraget kraftigt över flacka områden.
Slam från de övre delarna avsätts ofta här. Vegetationen i kanten spelar inte lika stor roll
längre som beskuggning och näringskälla. Vattentemperaturen blir högre och syrehalten
minskar. Det är fortfarande viktigt med vegetation i kanten eftersom det minskar
erosionen och tillförseln av näringsämnen från sidorna. Näringsrikedomen är dock högre
än uppströms, och ofta finns det gott om alger och högre vegetation i vattendraget.
Antalet djurarter minskar och domineras av de typer som tål föroreningar och lägre
syrehalter. Fiskfaunan ändras till mer värmetåliga arter. I dessa nedströmsdelar finns
ofta översvämningsmarker, dammar och små sjöar, som bidrar till att minska
transporten av näringsämnen och sediment till nästa vattendrag, sjö eller hav.
Typiskt vattendrag i Kristianstad med nutida markanvändning
Teckning: Marie Berggren
Markanvändningens påverkan
All markanvändning påverkar vattendragen
Alla former av markanvändning påverkar på något sätt vattendragen, både dess struktur
och kvalitet. I stadsregioner kan vattendrag helt omvandlas, ledas åt andra håll eller till
och med försvinna i underjordiska kulvertar. I Kristianstads kommun är det dock främst
jord- och skogsbruket som påverkat vattendragen. Tätortsutbyggnad och andra former
av markexploatering (vägar, utfyllnader) har i vår kommun mest påverkat vattendragen
genom utsläpp av avloppsvatten, inte så mycket deras struktur. Råbelövskanalen kan ses
som ett mer ovanligt undantag där en kraftig kanalisering kombinerats med att hela
utloppet flyttats från den före detta Nosabyviken av Hammarsjön över till Helge å via
kanalsystemet kring centrala Kristianstad.
Påverkan har alltid skett
Människan har givetvis påverkat vattendragen alltsedan jordbruket och skogsbruket blev
en del av vår livsföring. Denna påverkan kunde lokalt vara kraftig. Mindre
vattensamlingar och våtmarker kunde ibland dräneras ut för att få odlingsmark. Buskar
och träd kunde hamlas så att ljusinsläppet blev större. Omkullfallna träd i vattendragen
kunde röjas bort varvid de dammar som träden bildat försvann och därmed deras
renande effekt. Betande djur kunde trampa och erodera ner kanterna till vattendragen.
Skogsröjning och svedjebruk påverkade tillfälligt skogsvattendragen. Gemensamt för
dessa effekter är att de var av relativt lokal eller tillfällig karaktär.
Under de senaste hundra åren har jord- och skogsbrukets rationalisering medfört allt
större utarmning och skador på vattendragen och det liv som fanns i och i anknytning till
dem. Enorma utdikningar och kanaliseringar genomfördes för att vinna ny åkermark,
torka ut åkermarken snabbare eller öka skogsmarkens produktivitet. Mycket av
åkermarkens utdikning genomfördes under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Skogsmarkerna har främst dikats ut under senare tid. En stor del av denna
dikningsverksamhet inom jord- och skogsbruk har skett med statligt stöd.
Från 1950-talet tillkom den kraftiga påverkan på vattendragens näringstillstånd som den
alltmer omfattande användningen av fosfortvättmedel, handelsgödsel och tillskottsfoder
medförde. Påverkan blev än större genom att de omfattande utdikningarna förstört den
renande förmågan i det gamla vattenrika landskapet.
Ytterligheterna förstärks
Kanaliseringen och dräneringen av stora arealer har lett till de numera kraftiga
växlingarna i vattenföringen. Markerna kan inte längre fungera som ”tvättsvampar”.
Under torra perioder torkar vattendragen ut snabbt eftersom det inte finns vatten kvar i
marken som kan tillföras vattendraget. Under perioder med mycket nederbörd blir det
istället höga men kortvariga vattenflöden och en kraftig transport av slam och
näringsämnen, eftersom vattnet inte hålls kvar tillräckligt länge för att det skall kunna
ske någon rening. Vinne å är exempel på ett vattendrag med en mycket varierande
vattenföring på grund av de omfattande utdikningarna och kanaliseringarna under 1800talet i stora delar av avrinningsområdet.
Onaturligt med raka linjer
Ett kanaliserat vattendrag eller dike har en form som inte
är naturlig. En rak fåra medger inte den successiva
energiavgång som ett slingrande vattendrag gör. Det
uträtade vattendraget använder istället sin energi till att
försöka återfå en slingrande väg genom att skära ut i
sidorna. Energin används alltså till erosion istället för
vattentransport.
Jordbruket påverkar vattendragen
Foto: Sam Peterson
För att behålla den raka linjen måste människan ständigt underhålla vattendraget. Allt
slam som orsakats av erosion måste regelbundet grävas bort från de platser det samlats
på. Ofta drabbas nedströmsdelarna av översvämningar och igenslamning när delarna
uppströms kanaliserats. Även nedgrävda dräneringsledningar och kulvertar går sönder
eller slammar igen och kräver därför underhåll. Man har alltså utvecklat ett system som
ständigt kräver resurser i form av arbete och energi.
Den naturliga reningen förstörs
Utdikningarna, kanaliseringarna och den generella sänkningen av vattennivåerna förstör
även den ”naturliga reningen”, det vill säga uppfångningen av slam och näringsämnen,
som sker i våtmarker och mer naturliga vattendrag. Om ett vattendrag tillåts slingra
fram ökas vattnets uppehållstid, samtidigt som vissa låglänta områden kan
översvämmas. Slam och växtdelar kan då sedimentera i områden med lägre
vattenhastighet. Näringsämnen kan lättare tas upp av vegetationen, fastläggas eller
omvandlas i våtmarkerna. Förstörelsen av dessa naturliga reningssystem har medfört att
utsläppen från bebyggelse, åker- och skogsmark av näringsämnen och slam skadar
vattendrag, sjöar och hav betydligt mer än om den naturliga reningen funnits kvar.
Kantzonens betydelse
Om skuggande träd och buskar huggs ner längs
vattendragen i skogs- och jordbruksmark ökar
ljusexponeringen, och om det även finns tillgång till
näring växer vattendraget snabbt igen. När all växtlighet
och slam börjar hindra vattenflödet måste vattendraget
rensas. I samband med rensningen förstörs ofta även den
stabiliserande vegetationen på slänterna och erosionen
kan därför bli extra stark en tid efter. Det händer tyvärr
också vid rensning att man passar på och sänker
vattendraget ytterligare eller gräver bort de för vattenlivet
värdefulla bottnarna av grus och sten.
Kantzon, Kråkebäcken
Foto: Sam Peterson
I jordbruksområdena brukas marken ofta ända in till vattendragets kant. De
stabiliserande, skuggande träden och buskarna har därmed tagits bort och ört- och
gräsvegetationen plöjts upp. Om vegetationen på slänterna sparas kan den binda jorden
med sina rötter och minska det förbirinnande vattnets erosion av vattendragets sidor.
Gräsvegetation i en kantzon mellan åkern och vattendraget kan hindra eller filtrera bort
avrinnande markpartiklar vid regn och snösmältning. Med markpartiklarna följer
nämligen stora mängder bundet fosfor, som drastiskt kan öka näringsnivån i
vattendragen.
Om betesdjur får gå ner till vattendragen för att dricka är detta ofta negativt för
vattenkvaliteten. Dels trampar de ner slänterna så att erosionen ökar. De nedtrampade
slänterna kan också utgöra ”stuprännor” för avrinnande vatten från ovanliggande
marker. När djuren får gå i ett vattendrag hamnar gödsel i vattnet vilket – förutom det
oönskade tillskottet av näring – medför risk för sjukdomsspridning till djur och människor
som kanske nyttjar vattnet längre nedströms. Betande djur bör därför stängslas av från
en intakt kantzon och ges vatten med pump eller kärl. I vissa fall kan dock en flack
strand med betesmark vara värdefull ur naturvårdssynpunkt. Betesmark kan också vara
att föredra istället för åkermark intill vattendrag, om vattendraget tidvis översvämmar
stränderna.
Buskar och träd i kantzonen kan i viss mån hindra vindavdrift av bekämpningsmedel från
fälten till vattendrag. Aerosoler fastnar i blad och grenar. Andra bekämpningsmedel binds
liksom fosfor till partiklar som kan rinna av med regnvatten men sedan fångas upp om
det finns en vegetationsklädd kantzon. Kantzoner med buskar och träd utgör dessutom
gröna korridorer i landskapet av stort värde för faunan. Där finns mat, där kan de finna
skydd och vandringsvägar.
Skogsbrukets påverkan
Genom vissa av våra skogsområden rinner flera av våra mest opåverkade vattendrag.
Om vi vill bevara dessa måste skogsbruket gå varsamt fram och anpassa sina metoder
efter omgivningen. Det är speciellt i ravinerna längs Linderödsåsens nordostsida som stor
hänsyn måste tas. De branta slänterna är mycket känsliga för erosion som kan uppstå
när skogsmaskiner kör sönder marken och lämnar långa djupa spår. Stora ljusinsläpp på
de relativt näringsrika vattendragen kan öka algtillväxten och missgynna den rika och
ovanliga faunan. Dikning och avverkning av kantvegetationen längs vattendragen bör
inte ske.
När skogsområden avverkas sker en rad förändringar i marken. Vegetationen, som innan
tog upp olika ämnen, finns inte kvar. Det blir en kraftig ökning av vatten, näringsämnen
och andra substanser i marken. Grundvattennivån höjs tillfälligt och därmed ökar
vattentillförseln till vattendraget vilket gör att mängden näringsämnen, humus och
metaller ökar i vattnet. Om området sedan skyddsdikas ökar även den ytliga avrinningen
som bland annat medför en ökad erosion och därmed transport av fosfor.
I ett skogsområde är vattendraget viktigt för en mängd växter och djur. Dessa är i
många fall beroende av en god vattenkvalitet. Rådjur, hjort och andra djur rör sig ofta i
anslutning till vatten. Vissa fågelarter som häckar i skogsområdena tar sin föda från
vattendragen. Insekter och andra små djur som lever på marken och i anknytning till
växtligheten är i många fall beroende av ett visst markvatteninnehåll.
För att våra sällsynt välbevarade skogsbäckar med sina många och ovanliga arter skall få
finnas kvar måste skogsbruket ta sitt ansvar inte minst uppe på åsarna och utmed
sluttningarna.
Djur och växter
Vattendragen kan liknas vid landskapets blodomlopp. Ett
blodomlopps välmående hänger på att viktiga ämnen
tillförs i lagom omfattning och att kärlväggar,
förgreningar och syresättning fungerar bra. Även ett
vattendrag behöver en lämplig och lagom tillförsel av
ämnen. Hela ”transportsystemet”, stränder, forsar,
kantvegetation, syresättning etc är avgörande för om ett
vattendrag är i god form. Den mesta näringen tillförs
vattendraget från omgivande marker, det är starkt
”importberoende”. Organiskt material och olika kemiska
ämnen transporteras nedströms i vattendraget. På
vägen mot utloppet sker en förändring och omvandling
av vattnets egenskaper och innehåll.
Segesholmsån
Foto: Michael Dahlman
I naturliga bäckar och åar finns oftast ett myllrande liv av växter och djur, som på ett
finstämt sätt bygger upp vattendragets ekologiska system. Ett opåverkat vattendrag
kan tack vare sin varierande struktur hysa ett stort och varierat växt- och djurliv –
inklusive mikroorganismer – som på olika sätt kan omvandla en del av det organiska
materialet och vissa av de kemiska ämnen som tillförs. På detta sätt sker även en
rening av vattnet. Generellt kan man påstå att ju mer varierad struktur ett vattendrag
har, desto fler djur och växter finns det och desto bättre förmåga har det att omvandla
och ta hand om de ämnen som tillförs. Därför är det viktigt att skydda de vattendrag
som fortfarande har en ostörd struktur, och försöka återskapa variationen i skadade
vattendrag.
När man talar om djur i vattendrag tänker kanske många mest på
fiskar. Men det finns åtskilliga andra djurarter, från insekter och
kräftdjur till musslor och snäckor. En del av dem har väldigt höga
krav på god vattenkvalitet, forsande vatten, steniga och rena
bottnar, medan andra klarar sämre vattenkvalitet och igenslammade
bottnar. Djuren och växterna i vattendragen bygger tillsammans upp
ett ekologiskt system. I detta system är många arter beroende av
varandra. Eftersom så mycket näring och organiskt material
”importeras” inleds näringskedjorna i vattendrag oftare med djur
och mikroorganismer, i mindre utsträckning med alger och högre
växter så som i sjöar och på land.
Fjädermygglarv och
husmaskar
Teckningar: Göran
Vägren
Ekomuseum
Kristianstads Vattenrike
Mer om småkryp i
Kristianstads Vattenrike
här.
Bottenfauna
Bottenfaunan består av de djur som lever i eller i anknytning till vattendragens botten.
De utgör på många sätt en grundläggande funktion i vattendragen. Ett vattendrags
karaktär kan därför ofta beskrivas genom bottenfaunans sammansättning och mångfald.
De små djur som utgör bottenfaunan är olika insektslarver, iglar,
maskar, kräftdjur, skalbaggar, snäckor och musslor. Bottenfaunans
föda varierar med arten och åldern. Vissa lever av nedfallna löv och
växtdelar, andra betar alger från växter och stenar. Filtrerarna
filtrerar alger och smått organiskt material som kommer i
vattenflödet. Vissa arter är rovdjur.
Bottenfaunan är i sin tur en viktig föda för fiskar och fåglar som lever
i anknytning till vattnet. Om någon art eller grupp av bottenfaunan
Igel
försvinner från det ekologiska samhället får detta därför ofta
Teckning: Göran
Vägren
konsekvenser för andra arter.
Ekomuseum
Kristianstads
Vattenrike
Om belastningen av föroreningar blir mycket kraftig eller
vattendragets naturliga struktur förstörs, t ex genom ovarsamma
rensningar, får man till slut ett ekologiskt system som endast består
av ett fåtal tåliga arter. Även stora bevattningsuttag vid lågvatten
eller tillfälliga utsläpp av bekämpningsmedel, olja och andra
miljöfarliga ämnen är givetvis skadliga för livet i bäckarna och åarna.
En hög artrikedom och närhet till andra artrika vattendrag uppströms
kan dock göra att faunan relativt snabbt återhämtar sig. Det gäller
dock inte alla arter, sällsynta eller mer orörliga arter (som musslor)
kan ha svårt att återta ett område de slagits ut ifrån.
Slamflugelarv
Teckning: Göran
Vägren
Ekomuseum
Kristianstads
Vattenrike
Många arter inom bottenfaunan lever i vattnet under
längre perioder. Vissa sländor lever som larver i
vattendrag i fem år. Flodpärlmusslan, som lever i rena
öringvatten, kan bli upp till etthundrafemtio år! Detta gör
att undersökningar av bottenfaunan kan vara ett bra
mått även på den lite mer långsiktiga vattenkvaliteten. I
vattendrag med en relativt ostörd struktur – meandring,
träd, buskar och örter i kantzonen samtidigt som
vattenkvaliteten är god – finner man ofta en stor
artrikedom. Den naturliga variationen i temperatur och
vattenflöde under året medför dock att fauna och flora
kan växla starkt. Allmänt sett råder bäst förhållanden för
djuren under vår och höst, medan växterna trivs bäst
under sommar och höst.
Flodpärlmusslor
Man kan dock inte förvänta sig att de övre små källflödena eller de långsamt rinnande
slättavsnitten skall hysa samma rika fauna som de mer strömmande delarna
däremellan. Generellt har de mer strömmande avsnitten den artrikaste faunan eftersom
strukturen är varierad, syretillgången god och näringstillgången lagom. Eventuell dålig
vattenkvalitet och slamtransport kan till viss del kompenseras av det strömmande
vattnet.
I ravinernas vattendrag på Linderödsåsen finns därför en rik och varierad bottenfauna,
med i vissa fall mycket sällsynta arter. Här finns både arter känsliga för olika former av
föroreningar som mer toleranta och näringskrävande arter. Dessa vattendragsavsnitt
kan sägas balansera mellan förorening av näringsämnen och slam och mer
renvattensförhållanden.
Exempel på intressant bottenfauna i vattendrag i Kristianstads
kommun:
Capnia nigra. En sällsynt liten bäckslända som endast finns i kalkrika
lövskogsbäckar i östra Skåne. Tillbringar ett år som bottenlevande larv
innan den är flygfärdig bäckslända.
Capnopsis schilleri. Bäckslända som är sällsynt i Skåne men relativt
vanlig norr om Vättern. Förekommer i rena skogsbäckar med
strömmande vatten. Födan består av löv och döda djur.
Rhithrogena germanica - forsslända. Relativt stor, sällsynt dagslända
som trivs mycket bra i rena strömmande vatten. Klarar att hålla sig fast i
starkt forsande vatten eftersom den är tillplattad.
Ephemera danica. Relativt stor dagslända. Gräver ner sig i rena,
grusiga sandiga bottnar. Tillbringar två - tre år som larv på och i botten
innan den blir flygande dagslända.
Odontocerum albicorne. En sällsynt husbyggande nattsländeart.
Bygger sitt hus av sandkorn. Äter löv. Larvens huvud har ett
karakteristiskt ankarformat tecken i pannan.
Osmylus fulvicephalus - vattenmyrlejonslända. Nätvinge klassad
som "sårbar". Larven är ett rovdjur som lever i den fuktiga zonen vid
bäckens kant.
Margaritifera margaritifera - flodpärlmussla. Sällsynt mussla som
trivs i rena kalkrika vatten. Sårbar. Mussellarven lever som parasit på
öring. Kan bli 150 år gammal.
Unio crassus - tjockskalig målarmussla. Sällsynt mussla som lever i
liknande vatten som flodpärlmusslan. Sårbar. Får liksom flodpärlmussla i
sig föda genom att filtrera vatten. Larven lever som parasit på fisk,
elritsa bland annat. Kan bli 50 år gammal.
Fisk
De vattendrag som rinner längs Linderödsåsens
nordostsluttning är alla mycket rika öringsvatten.
Speciellt kan man peka på Julebodaån, Segesholmsån,
Mjöån och Vramsån. Det finns både uppvandrande
havsöring och stationär bäcköring här. Den rika
förekomsten av lekbottnar och de många forsande
partierna gynnar öringens lek som sker i strömmande
partier. Då honan gräver ned rommen i hålor i bottnarna
är det viktigt att dessa inte slammar igen, eftersom
rommen behöver god syretillgång för att kunna
utvecklas.
Öring
Akvarell: Nils Jönsson
Ekomuseum Kristianstads Vattenrike
Det finns många andra fiskarter i
kommunens vattendrag. Grönling
och sandkrypare är exempel på i
Sverige sällsynta arter. Grönlingen
förekommer ofta i strömmande
bäckar. Sandkryparen däremot
lever, som namnet antyder, i mer
sandiga bottnar. Eftersom både
grönlingen och sandkryparen lever
på gränsen till sitt
utbredningsområde är de känsliga
för alltför kraftiga förändringar i sin
livsmiljö.
Andra arter som finns är bland
annat gädda, abborre,
bäcknejonöga och ål.
Grönling
Sandkrypare
Bilder: Nils Jönsson
Ekomuseum Kristianstads vattenrike
Fiskar i vattendrag i Kristianstads kommun
Bäcknejonöga
En liten, ålliknande fisk av det mycket gamla släktet
rundmunnar. Leker på sten- och grusbottnar. Larven, som
kallas linål, lever nedgrävd i dyn under 3-5 år där den filtrerar
mikroorganismer ur vattnet.
Mört
Vanlig i hela området. Anpassningsbar.
Färna
Färnan finns bara på 12 ställen i Sverige, men är ganska vanlig
i övre delarna av Helgeå.
Id
Iden är vår största mörtfisk. Den lever en stor del av året i
Östersjön. Under hösten vandrar den upp i stora täta stim mot
lekplatsen i Torsebro i Helgeå.
Faren
Faren liknar till utseendet en braxen, men finns bara finns i ett
par vatten i Sverige. Enstaka exemplar fångas i Helgeån och
Hammarsjön.
Sarv
Sarven trivs i varma sjöar och åar med mycket vattenväxter
och finns i Helge å, Araslövssjön och Hammarsjön.
Sutare
Sutaren är vanlig i Hammarsjön, Araslövssjön och Helgeå.
Löja
Löjan är en ganska liten, silverglänsande fisk, inte mer än 1520 cm, som ofta observeras i stora stim i Helge å.
Braxen
Braxen är en av karpfiskarna, som man träffar på i Helge å och
i Vattenrikets sjöar.
Björkna
Björknan är ytterligare en av karpfiskarna som trivs i Helge å
och Vattenrikets sjöar.
Ruda
Rudan är en extremt tålig fisk, som trivs i Vattenrikets
näringsrika sjöar och i Helge å.
Karp
Det finns olika typer av karp. I Helgeåsystemet finns en typ av
karp som kallas fjällkarp.
Elritsa
Liten, vanlig fisk i alla åar. Trivs bra i öringvatten.
Sandkrypare
Mycket sällsynt, bottenlevande fisk.
Grönling
Liten fisk, trivs på grusiga bottnar. Sällsynt, men finns i ett par
åar här. Kan även andas luft.
Öring
Både vandrande (havsöring) och stationär (bäcköring) finns i
ett flertal åar. Behöver kallt, strömmande vatten och grusiga
bottnar.
Abborre
Vanlig i hela området. Konkurrent till gädda.
Gös
Gös är släkt med abborren. Gösen försvann ifrån Helgeå
systemet under 60-talet p.g.a utsläpp från massafabriker
uppströms, men nu sätts yngel regelbundet ut i Helge å.
Gärs
Liten, bottenlevande abborrsläkting. Lever mest på
fjädermygglarver.
Gädda
Vanlig rovfisk i lugnvatten i hela området.
Lake
Laken är en torskfisk, som är vanlig i Helgeåns huvudfåra.
Mal
Malen är en av de största sötvattensfiskarna i världen. 8
exemplar av mal återinplanterades i Helge å sommaren 1999.
Spigg
Både stor- och småspigg finns i hela området. Småspigg är
kanske den fisk som finns kvar även i de allra sämsta bäckarna
och dikena.
Ål
Ål vandrar upp i hela Helge å-systemet och växer upp i
biflödena. Antalet uppvandrande glasålar har dock minskat
drastiskt sedan sextiotalet.
För att vattendragen skall behålla sin rika fiskfauna behövs det god tillgång på olika
biotoper, lek- och yngelområden. Låg vattentemperatur, goda syreförhållanden och en
allmänt god vattenkvalitet är viktig för de flesta fiskarter.
Om bottenstrukturen förstörs genom rensningar och igenslamning samtidigt som
näringshalten och vattentemperaturen ökar ändras vattendragets karaktär. Öringvatten
övergår då till gäddvatten.
Växter
I vattendrag är det oftast tillgången på ljus som avgör växtligheten. Där människan inte
tagit bort beskuggande kantvegetation finns det mycket lite växtlighet i själva
vattendraget. Varken alger eller högre växter kan växa till. I forsande avsnitt är det
dessutom bara arter som kan klamra sig fast som klarar sig. Längre nedströms, om
åfåran vidgar sig, flyter vattnet lugnare och får mer ljus. Då blir det också naturligt mer
växtlighet i vattnet. I de nedersta delarna kan det dock ofta avsättas så mycket slam på
bottnarna att växter får svårt att rota sig.
I stort sett alla vattendrag i kommunen, ända från de
första källflödena, har en så god tillgång på näring att
det är tillräckligt för många alger och högre växter. När
därför ett vattendrag utsätts för ljus, t ex genom
avverkning av skog och skuggande buskar, blir det ofta
en igenväxning av fastsittande alger och sedan högre
växter. I lugnare vatten kan ofta vass ta över.
Generellt sett kan kommunens vattendrag
karakteriseras som ”frodiga” – växtligheten är rik, men
övergår bara ställvis till att bli ensartad. Det är inte
troligt att näringsrikedomen kommer att minska
nämnvärt i vattendragen framöver. Vill vi undvika
alltför kraftig växtlighet i de näringsrika vattendragen
måste de därför hållas beskuggade.
Alger i Mjöån
Foto: Sam Peterson
Kunskapen om växterna i kommunens vattendrag är
ännu inte så stor. Mest intressant och skyddsvärd är
kanske förekomsten av jättemöja i Vramsåns nedre
lopp. Här har arten sin enda förekomst i hela Norden.
Strömmande och svagt näringsrikt vatten är vad
jättemöjan behöver.
Vanliga arter i övrigt är olika sorters starr, nate och
igelknopp, samt vattenmossa, vattenmärke, svalting,
kaveldun, sjösäv, rörflen, hampflockel och vass.
Jättemöja
Foto: Göran Vägren
Ekomuseum Kristianstads Vattenrike
Miljöproblem
Eutrofiering
Eutrofiering - för mycket näring
Med eutrofiering av vatten menas en ökad rikedom på
näring, främst en ökning som orsakats av människans
levnadssätt och misshushållning med näringsresurser i
form av fosfor och kväve. Ofta använder man ordet
övergödning i stället för eutrofiering.
Alger i ett solbelyst avsnitt av Mjöån
Foto: Sam Peterson
Växter av alla slag behöver förutom ljus och koldioxid olika ämnen för att tillväxa. Av
dessa ämnen är det oftast tillgången eller snarare bristen på kväve eller fosfor som
sätter gränsen för tillväxten. För vattenväxter (som exempelvis alger, näckrosor och
vass) är det i vattendrag och sjöar oftast tillgången på fosfor som är knapp, medan
det i havet är kvävet som först tar slut. En ökad tillförsel av fosfor till ett vattendrag
leder i ett första steg till en ökad tillväxt av alger - under förutsättning att det finns
tillräckligt med ljus och lämpliga platser för algerna att sitta fast på. I ett senare skede
kan näckrosor, vass och andra högre växter också växa till.
Den ökade växtproduktionen innebär att mer organiskt material (växtdelar) bildas. Både
alger och högre växter dör ju så småningom vilket ger beläggning av det organiska
materialet på bottnarna. Beläggningen bryts efterhand ner av djur och mikroorganismer
under syretäring.
I ett från början näringsfattigt vattendrag medför därför en ökad tillförsel av fosfor att
hela ekosystemet förändras till mer algtillväxt, ökad vegetation och tidvis risk för
syrebrist. I ett beskuggat, kallt och hastigt rinnande vatten kan denna effekt dock
förskjutas nedströms eller inträffa bara vid lågvattenföring.
Om man kan tala om en dominerande karaktär hos de nutida vattendragen i
Kristianstads kommun, så är det just den höga näringsrikedomen. Huvudorsaken till
detta är det moderna jordbruket. Ställvis kan även avloppsutsläpp inverka.
I det följande avsnittet ska vi först försöka belysa den historiska bakgrunden för
förhållandet människa - näring - vattendrag i Kristianstadstrakten. Därefter redovisar vi
översiktligt situationen idag när det gäller eutrofiering av vattendragen och avslutar
sedan med möjliga åtgärder för att förbättra situationen.
Eutrofiering genom tiderna
Även om markerna i vissa delar av kommunen är naturligt näringsrika så är huvuddelen
från början magra, med sand- och moränjordar som typiska inslag. Fram till 1800-talet
fick många jordar ligga i träda 10-20 år för att överhuvudtaget gå att få en skörd ifrån.
Undantaget var de översvämningsmarker som bland annat fanns kring Helge å, Vramsån
och Vinne å och som fortfarande delvis finns kvar. Vid de återkommande
översvämningarna avsattes här näring från vattnet som kom från områdena uppströms.
Näringen kunde sedan tas till vara genom slåtter eller bete. Det här är ett utnyttjande av
de naturliga förutsättningarna som sker i många floddalar runtom i världen.
Ytterligare näring till sina åkrar kunde lantbrukaren hämta i form av gödsel från
nötboskap som gick på bete. Uppe på åsarna fanns också möjlighet att hamla träd och
utfodra boskapen med löv och kvistar. Men nere på slätten höggs efterhand alla buskar
och träd ner. Linné fann på 1700-talet Kristianstadsslätten i ett miserabelt skick, kanske
något liknande Sahelområdet i Afrika i våra dagar: en trädlös slätt med sandstormar och
utarmade åkerlappar.
Befolkningsökningen under 1800-talet medförde att betydligt mer mat behövdes. Allt
mer betesmark och skogsmark plöjdes upp för att kortsiktigt användas som åker. Följden
blev en misshushållning med näringstillgångarna vilket bland annat ledde till ökade
förluster till vattendragen - ungefär på samma sätt som sker vid svedjebruk eller efter
kalhuggning av skog. Näringshalten i vattendragen steg under en tid, något som gav
översvämningsmarkerna ett ökat värde. Man började till och med skapa konstgjorda
översvämningsmarker genom att leda in vatten till lämpliga ängar under vår och höst via
dämmen och kanaler. Tekniken med så kallade översilningsängar kom att användas i stor
skala i Skåne under 1800-talet, det utgick till och med statligt stöd. Samtidigt började
tallskog planteras för att minska problemen med sandflykt. Dessa tallplanteringar präglar
fortfarande de sandigare delarna av Kristianstadsslätten.
Uppfångning av näring i vattendragen via översilningsängar, minskade näringsläckage
genom skogsplanteringen, kombinerat med bättre avpassade växtföljder, ökad kunskap i
näringshushållning och minskat tryck på åkerjorden genom utvandringen, resulterade i
minskade näringshalter i vattendragen och därigenom mindre förluster av näring till
havet. En motverkande process var dock de stora utdikningar och kanaliseringar som tog
fart under andra halvan av 1800-talet.
I början av 1900-talet togs gödselmedel som salpeter och guano i bruk. Även om
gödselgivorna var mycket små jämfört med de nutida konkurrerades
översilningstekniken ut. Till detta bidrog de ökade arbetskraftskostnaderna inom
jordbruket när lantarbetarna sökte sig till städerna och industrierna. Översilningstekniken
var arbetskraftsintensiv, vilket visades av att en särskild yrkesgrupp, ängavattnare, hade
uppstått men nu dog ut.
Fram till andra världskriget fanns en någorlunda balans mellan tillförd näring till
jordbruket och uttaget via skörd. Efter kriget ökade dock användningen av handelsgödsel
kraftigt. Kväve som kunde tas ur luften genom energikrävande processer och fosfor som
hämtades från gruvor runtom i världen började tillföras i en stigande mängd till
åkermarken. Ytterligare näring tillfördes som djurfoder vilket i djurtäta områden ledde till
en överskottssituation där stallgödseln snarare blev ett problem än en tillgång. Under
1900-talet fullföljdes också de utdikningar och kanaliseringar som påbörjats tidigare,
vilket medförde snabba vattentransporter och minskad ”naturlig” rening.
Förändringarna i jordbrukets hantering av näringen ledde till kraftigt ökade halter av
kväve och fosfor i vattendragen. Fosforn gav effekt direkt i vattendragen, medan kvävets
effekt visade sig först i havet. Under perioden 1900-1990 beräknas den årliga mängden
tillförd fosfor till Östersjön ha ökat 8 gånger och mängden kväve 4 gånger. Till detta
bidrog även de ökade utsläppen av avloppsvatten. Förutom den naturliga fosformängden
i avföringen tillkom fosfor som började användas av tekniska skäl. Fosfor ingår bland
annat som tillsats i tvättmedel, rengöringsmedel, diskmedel, avkalkningsmedel och
livsmedel. Efterhand infördes kemisk fällning av fosfor i många reningsverk - dock sällan
i de små reningsverken. Fosfor hamnade i slammet och kunde därifrån läcka ut efter
spridning på åkermark eller upplagring på tipp.
Idag beräknas bara cirka 20 % av fosforutsläppen till vattendragen i Kristianstad härröra
från direkta utsläpp från avlopp. Den övriga delen härrör från de mer diffusa läckagen
från i första hand åkermark, men även skog och annan mark bidrar.
Källor till utsläpp av kväve till vatten i Källor till utsläpp av fosfor till vatten i
Kristianstads kommun
Kristianstads kommun
Till skillnad mot fosfor medför de ökade utsläppen av kväve som kommer från åkermark,
från ökade nedfall från trafik och djurhållning och utsläpp från avlopp, inte direkt några
uppenbara förändringar av ekosystemen i vattendragen. Men vattendragen för kvävet till
havet som påverkats kraftigt. Genom dålig hushållning med kvävet, stora utsläpp till luft
samt förstöring av de naturliga reningsprocesserna i mark och våtmarker har den stora
kvävetillförseln medfört algblomningar, bottendöd och utarmning av växt- och
djursamhällena i både Östersjön och Västerhavet.
Eutrofiering av vattendragen i Kristianstad
Så gott som alla vattendrag i Kristianstads kommun är näringsrika, med undantag för ett
fåtal små vattendrag allra längst norrut i kommunen. Påverkan från mänsklig verksamhet
börjar redan vid källorna för de flesta vattendrag. Även långt uppe nära vattendelarna på
Nävlinge- och Linderödsåsen finns de första åkerlapparna och bosättningarna. Även
torvbrytning, utdikning och skogsbruk påverkar nästan alla källområden. Exempelvis
verkar det som om dränering och markbearbetning av Store Mosse strax utanför
kommunens västra gräns kraftigt påverkar hela Vramsåns vattenkvalitet nedströms i
form av höga halter av fosfor och organiska ämnen.
Naturvårdsverket införde för några år sedan ett klassificeringssystem för att bedöma
graden av näringsrikedom och påverkan i vattendrag. Systemet, som bygger på ett
vattendrags genomsnittliga fosforhalt, tog dock inte hänsyn till de skånska förhållandena
där näringsrikedomen ofta är så hög att nästan alla vattendrag hamnar i den allra högsta
klassen. I Skåne har man därför lagt till ytterligare klasser. Utifrån denna klassificering
kan vattendragen i Kristianstads kommun generellt sett klassas som näringsrika, mycket
näringsrika eller extremt näringsrika. Fosforhalterna i vattendrag och sjöar i Kristianstads
kommun är nu ofta dubbelt så höga som de skulle vara under mer ”naturliga”
förhållanden.
I nedanstående tabell är de olika vattendragen eller delsträckorna grupperade i graden
av näringsrikedom (medelvärden under de senaste 5-10 åren).
Grad av näringsrikedom
Näringsfattiga
Fosforhalt lägre än 15 µg/l
Vattendrag / delsträcka

Bäcken från Bäen
Måttligt näringsrika
Fosforhalt 15 - 25 µg/l
Näringsrika
Fosforhalt 25 - 50 µg/l
Björkerödsbäcken, tillflöde till Vramsån
Helgeåns huvudfåra nedströms Torsebro
Julebodaån, uppströms Maglehem
Mjöån, huvudfåran
Sätarödsbäcken, tillflöde till Vramsån
Venestadsbäcken, tillflöde till Vramsån
Vramsåns huvudfåra uppströms Lyngsjö
Mycket näringsrika
Fosforhalt 50 - 100 µg/l
Brostorpsbäcken, tillflöde till Vramsån
Byaån genom Vånga
Djurrödsbäcken, tillflöde till Vramsån
Forsakarsbäcken/Vittskövleån
Hammarsjön, alla tillflöden
Julebodaån, nedströms Maglehem
Klintabäcken, tillflöde till Vramsån
Lindebäck, tillflöde till Vramsån
Linnekullabäcken, tillflöde till Vramsån
Mjöåns källflöden
Oppmannasjön, alla tillflöden
Råbelövskanalen
Segesholmsån
Tolebäcken
Tostebergabäcken
Vinneåns huvudfåra
Vramsåns huvudfåra nedströms Lyngsjö
Extremt näringsrika
Fosforhalt mer än 100 µg/l
Rambrobäcken, tillflöde till Vramsån
Ryabäcken, tillflöde till Vramsån
Vinne å, flertalet tillflöden
Hur kan eutrofieringen motverkas?
Det finns inget enkelt svar på denna fråga. Punktkällorna är nu i huvudsak åtgärdade.
Problemet är all näring som är lagrad i markerna eller i omlopp, samt den fortsatta stora
tillförseln - avsiktligt eller som förorening. Framförallt behöver läckagen från jordbruket
minskas i vår kommun. Viktiga åtgärder är:








Minska tillförseln av näring i olika former (gödsel, foder). Minska intensiteten.
Minska läckagen genom vintergrön mark och ammoniumbegränsningar.
Återför näring i produkter, avfall och avlopp i rena kretslopp till åkermark.
Gynna grönfoderbaserad uppfödning för att öka vallodlingen.
Gynna annan permanent beväxning av åkermark (t ex för energi).
Försök fånga upp utläckande näring via åtgärder på dräneringar, öppna diken,
skyddszoner, våtmarker, dammar.
Minimera erosionen på åkermark, i kantzonerna och i själva vattendragen.
Jämna ut flödestopparna.
Finansiering, lagstiftning och kontroll behöver också ändras så att den bättre passar
diffusa läckage och åtgärder, inte punktkällor som idag. Det kan också löna sig att vidta
åtgärder som minskar själva effekten av eutrofieringen (beskuggning, kallt vatten,
syretillförsel).
Försurning
Försurning av ett vattendrag beror på en minskning av den omkringliggande markens
förmåga att neutralisera vätejoner. Vätejoner, som ger en sur reaktion, bildas i marken
genom olika naturliga processer. Under normala förhållanden neutraliseras vätejonerna
av basiska ämnen i marken. Särskilt kalkrika jordar har god tillgång på basiska ämnen.
Den ökade användningen av fossila bränslen, liksom avgången av ammoniak från
jordbruket, tillför luften stora mängder försurande svavel- och kväveföreningar som så
småningom når marken med regn och snö. När marken tillförts för mycket försurande
ämnen neutraliseras inte vätejonerna längre utan spolas ut i vattendragen som blir
försurade. En ökad försurning leder även till att giftiga metaller blir mer rörliga i marken
och i ökad omfattning når vattendragen. Försurningen har många negativa effekter på
faunan och floran i vattendragen.
I Kristianstads kommun är försurning av mark och vatten ett relativt begränsat problem.
Kristianstadsslätten ligger ju på en berggrund av kalk. Jordarna är därför kalkrika och
därmed motståndskraftiga mot försurning. Den stora - alltför stora - näringsrikedomen
ger också ett ”skydd” mot försurning. I urbergsområdena norr om Oppmannasjön och
Ivösjön finns däremot bara lite kalk i marken. Här finns därför vattendrag som är
påverkade av försurning.
På Nävlinge- och Linderödsåsen, som ju också är urbergsområden, är marken däremot
påverkad av kalk från Kristianstadsslätten genom inlandsisens inverkan. Här finns därför
i stort sett inga tendenser till försurning.
Försurning av vattendrag i Kristianstad
I de norra, försurade delarna av kommunen finns det mycket få vattendrag. Bäen, som
är en referenssjö i länet och därför inte får kalkas, har försurats kraftigt. Den lilla bäcken
från Bäen till Immeln har därför också ett försurat vatten. Även de övre delarna av
Byaån, som rinner genom Vånga till Ivösjön, torde vara påverkade av försurning.
Däremot visar mätningar att Lerjesjön, och därmed bäcken från sjön söderut till
Oppmannasjön, ännu inte har försurats i någon större grad.
Nästan som en kuriositet kan nämnas att bland de suraste vattendragen i Kristianstads
kommun är de diken som går till det så kallade Stordiket från de östra delarna av
Kristianstads tätort, mitt på den kalkrika Kristianstadsslätten! Tillflödena från områdena
kring Centralsjukhuset och Österäng är åtminstone tidvis kraftigt sura. Liknande
förhållanden råder i tillflödena till Råbelövskanalen norr om Nosaby. Orsaken till detta är
att naturligt svavelrika torvjordar tidvis luftas genom dränering, så att svavelsyra bildas.
Med det sura vattnet följer löst järn och aluminium som hastigt oxiderar när de möter det
basiska vattnet i Råbelövskanalen och Stordiket. Vid dessa tillfällen bildas bruna,
mjölkiga utfällningar som tydligt kan ses i kanalerna i centrala Kristianstad. Vid några
tillfällen har detta orsakat fiskdöd i kanalerna.
Åtgärder
I vår kommun finns det en mycket stor variation mellan kvaliteten på våra
vattendrag. Det finns också stora skillnader mellan olika avsnitt inom ett och
samma vattendrag. Därför finns det inte några enkla svar på vad vi kan göra,
bör göra och inte bör göra.
Här ger vi dock några synpunkter:
Vissa vattendrag räcker det med att vi njuter av, vi låter dem alltså vara ifred. Detta
gäller delar av Julebodaån, Segesholmsån, Forsakarsbäcken, Mjöån och Vramsån. Med
att låta dem vara ifred menas att vi inte tillför dem onödigt mycket näringsämnen, att vi
inte kanaliserar dem, att vi inte hugger ned träd och buskar i kantzonerna och att vi låter
våtmarkerna i avrinningsområdet vara kvar. Det är viktigt att vi som lever i dessa
områden är medvetna om det känsliga samspel som är förutsättningen för att
vattendragen skall behålla sin speciella karaktär. Vi får inte glömma att förändringar
uppströms kan få svåra konsekvenser på vattenkvaliteten och livet i vattnet i nedströms
liggande områden.

Skogsbruket på Linderödsåsen, Nävlingeåsen och i Oppmanna- och Ivösjöområdet
bör bedrivas på ett omsorgsfullt sätt. Kalhuggning på sluttningar bör undvikas och
försiktighet iakttas vid avverkning så att erosion undviks. Träd och buskar längs
vattendrag bör inte avverkas.

På Linderödsåsen är djurhållningen relativt tät. När nötkreatur betar i direkt
anslutning till vattendragen trampas vattendragets kanter ner. Djuren förorenar
också direkt i vattnet när de får gå ner för att dricka, vilket ytterligare ökar
näringstillförseln. Genom att stängsla av vattendragen och sätta ut en betespump
kan djuren få vatten utan att också förorena vattnet.

Minskad tillförsel av fosfor och jordpartiklar är en åtgärd som är viktig för alla
våra vattendrag. Näringsämnen tillförs i stora mängder från jordbruket, från våra
kommunala och enskilda avlopp och som luftnedfall.

Jordbruket kan genom att anpassa sina gödselgivor till markens näringsinnehåll
begränsa sina utsläpp. Breda skyddszoner med träd, buskar och gräs längs
vattendragen tar upp en del kväve och fosfor.

Återstående bristfälliga enskilda avlopp måste åtgärdas. Även vissa kommunala
reningsverk behöver förbättras.

Tillförsel av bekämpningsmedel och andra miljöfarliga produkter måste förhindras
i hela avrinningsområdet. Avrinning från vägar och andra hårdgjorda ytor bör
hellre infiltreras i mark än ledas rakt ut i vattendrag. Om detta inte är möjligt bör
vattnet först filtreras eller avslammas.

Uttorkningen av flera av våra vattendrag är ett stort hot mot djur- och växtlivet.
Dessa problem beror både på de omfattande utdikningar som gjorts de senaste
150 åren, dels på för stora bevattningsuttag under torrperioder. Genom att
anpassa odlingen efter vattentillgång, övergå till andra vattenkällor eller anlägga
dammar för bevattningsvatten kan vattendragen skyddas från för stora
bevattningsuttag.

På Kristianstadsslätten och särskilt i Vinneåns avrinningsområde råder det brist på
”natur” både för människor, djur och växter. Genom att anlägga skyddszoner med
träd, buskar och örter, dammar och andra former av våtmarker ökar man
tillgången på ”natur”. Ett resultat blir att växter och djur kan leva i ett annars mer
artfattigt jordbrukslandskap. Möjligheten till olika former av friluftsliv ökar.
Vattendragen
ARKELSTORPSBÄCKEN med biflöden
KORTA FAKTA
Längd: Uppgift saknas.
Avrinningsområdets yta: 23,2 km²
Sjöyta: 0,1 km²
Högsta punkt: 60 m.ö.h.
Vattenföring: 0,1 m³/s
Kemi: Näringsrikt. Ej försurat.
Biologi: Uppgifter saknas
"Arkelstorpsbäcken" (inget namn finns på officiella kartor) har sina källflöden i det
kuperade urbergslandskapet norr om Arkelstorp. Ett biflöde kommer från nordväst i
trakterna av Immelns samhälle, ett annat avvattnar Lerjesjön i nordost. Biflödena flyter
samman i Arkelstorp strax före utloppet i Arkelstorpsviken, en del av Oppmannasjön.
Biflödena har delvis kvar sin ursprungliga meandrande struktur men de nedre delarna är
helt kanaliserade.
Markanvändning
Skog, mest mager barr- och bokskog, dominerar avrinningsområdet. Kring Kaffatorp och
gamla Arkelstorp passerar biflödena odlingsmark.
Utnyttjande
Reningsverket för Immelns samhälle släpper ut avloppsvatten till det nordvästra biflödet.
Arkelstorps reningsverk leder ut avloppsvatten till ”Arkelstorpsbäcken” strax före utloppet
i Arkelstorpsviken. Enstaka bevattningsuttag förekommer.
Vattenflöde och kemi
Uttorkning kan förekomma torra somrar. Inga tendenser till försurning verkar finnas,
vare sig i de två större biflödena eller vid utloppet. Höga halter av fosfor och kväve har
uppmätts vid ”Arkelstorpsbäckens” utlopp (uppströms reningsverket). Enstaka
mätvärden uppströms visar på en påverkan av avloppsvattnet från Immelns reningsverk.
Biologi Inga uppgifter finns om biologin.
Framtida åtgärder
Avloppsvattnet från Immelns samhälle bör renas betydligt mer före utsläpp. rovtagningar
av fosfor bör göras längs vattendraget för att spåra övriga källor till de höga
fosforhalterna. Vattendragets biologi bör undersökas för att man skall få en bättre bild
av tillståndet.
BYAÅN med Pälsabäcken och Kastagropen
Byaån bildas av många mindre biflöden som rinner genom kuperade skogsområden norr
om Vånga med ett relativt stort inslag av större och mindre våtmarker.
De flesta biflödena har kvar ett meandrande lopp. Norr om Vånga samhälle rinner
biflödena samman varefter ån i huvudsak är kanaliserad till utloppet i Ivösjön. Inne i
Vånga finns dock en ganska fin sträcka med meandring, översvämningsytor och
beskuggning.
Markanvändning
I de övre nästan obefolkade delarna dominerar mager barr- och lövskog. Vid Vånga
samhälle dominerar odlingsmarken.
Byaån är ett öringvatten.
Utnyttjande
Några direktutsläpp från enskilda hushåll förekommer. En del fördämningar finns.
Utplantering av öring sker i bäcken. I området finns också några kräftodlingar. Vånga
reningsverks släpper inte ut avloppsvatten i ån, utan direkt i Ivösjön.
Vattenföring och kemi
Uttorkning förekommer i vissa av biflödena.
Kvävehalterna är höga, åtminstone i de nedre delarna, vilket troligen beror på läckage
från åkermarken kring Vånga, men även från skogsmarken uppströms. Fosforhalterna är
också tidvis höga, eventuellt beroende på några avloppsutsläpp. Syretillståndet bedöms
dock vara gott.
Pälsabäcken är försurad, eftersom marken på Västanåberget har en dålig
buffertkapacitet.
Biologi
Det finns både stationär och vandrande öring.
En undersökning av bottenfauna som utfördes 1977/79 i Byaån vid Vånga visade att det
fanns sju bäcksländearter, där de utpräglade renvattenarterna Nemurella pictetii och
Brachyptera risi dominerade. Trots detta bedömdes lokalen vara ”klart förorenad”.
Framtida åtgärder
Bottenfaunaundersökningen bör följas upp med tanke på den motsägelsefulla
bedömningen av vattendragets kvalitet och faunans sammansättning.
Utsläppen av avloppsvatten från enskilda hushåll bör åtgärdas. Öringens lek- och
uppväxtmiljö bör säkerställas.
FORSAKARSBÄCKEN med Vittskövleån
Avrinningsområdet kan delas in i tre avsnitt. Ett svagt sluttande avsnitt uppe på
Linderödsåsen, sedan ravinen med Forsakarsfallen och nederst den flacka
Kristianstadsslätten.
Det övre området utgörs av ett flertal delvis kanaliserade biflöden. På slätten är ån
också kanaliserad, utom mellan Skadde och Vittskövle där det meandrande loppet finns
kvar.
Ån är oftast inte beskuggad, utom i skogspartierna. Ån mynnar i Helge å via Egeside
träsk.
Markanvändning
Det övre glest befolkade området domineras av löv- och
granskog med en del odlings- och betesmark. Marken
består av morän och är ganska sluttande, vilket medför
risk för erosion.
Ravinen och fallen beskuggas av lövskog. Ån rinner
sedan förbi betesmarkerna vid Söndre klack och genom
Degeberga samhälle vid åsens fot.
Forsakarsbäcken nära Vittskövle
Foto: Karin Magntorn
På slätten finns stora arealer tallskog på sandmark. Kring Vittskövle samhälle är det
mest odlings- och betesmark. Nära utloppet finns utdikad, mullrik mark som används till
odling och bete.
Utnyttjande
Ån utnyttjas av 1-2 tillfälliga bevattningsföretag. Vittskövle avloppsreningsverk är
bristfälligt och har ån som recipient. I Degeberga tillförs dagvatten till ån. Uppströms
Degeberga finns en damm från mitten av 1960-talet som får sitt vatten via en
fördämning i ån. Öster om Vittskövle gods finns två nyare fiskedammar.
Vattenföring och kemi
Mellan Degeberga och Vittskövle torkar åfåran ofta helt ut på grund av infiltration till
grundvattnet. Längre nedströms kommer ett tillskott av berggrundvatten.
Syretillståndet är ibland svagt nedströms Vittskövle reningsverk. I kombination med
näringsrikedomen och det tidvis låga flödet påfrestas vattendragets ekosystem. Att
mycket sand och jord tillförs ån kan man se i de igenslammade fördämningarna i
Forsakarsravinen.
Biologi
Uppströms Degeberga är vattendragets bottenfauna välstuderad. Bland annat finns den
sällsynta nattsländan Odontocerum albicorne och den i Skåne ovanliga bäcksländan
Capnopsis schilleri. Även mer tåliga arter som bäcksländan Brachyptera risi
förekommer. Risken finns att ytterligare förorening av åns uppströmsdelar leder till
utslagning av de känsliga arterna.
I de nedre delarna saknas känsliga arter helt på grund av de sandiga bottnarna och olika
former av påverkan. Grävande former av dagsländor saknas till exempel helt.
Att vattendraget tidvis torkar ut gör att förekomsten av fisk är dålig.
Forsärla och strömstare häckar vid ån. Lillaforsskogen vid Borråkra är en näringsrik
ädellövskog med översilningskärr. Egeside träsk ingår i Ramsar-området längs Helge å.
Framtida åtgärder
Forsakarsbäckens biologiska värden är störst i anslutning till Forsakarsfallen. Tillförseln
av slam och näringsämnen bör därför minskas i de övre delarna av vattendraget genom
skyddszoner och sedimentfällor.
Eventuell flödespåverkan från dammen i Degeberga bör undersökas. Reningsverket i
Vittskövle bör förbättras.
KORTA FAKTA
Längd: 20,9 km
Avrinningsområdets yta: 55,9 km²
Högsta punkt: 155 m.ö.h.
Vattenföring: ca. 0,2 m³/s
Sjöyta: <1%
Kemi: Kallt vatten. Näringsrikt.
Biologi: Värdefull kring Forsakarsfallen.
Forsakarsfallen
Foto: Karin Magntorn
HAMMARSJÖNS TILLFLÖDEN
Mansdalabäcken, Mosslundabäcken, Rörsbäcken och Vibybäcken
Vattendragen rinner på den flacka Kristianstadsslätten och har en liten fallhöjd.
Mansdalabäcken har ett meandrande avsnitt nedströms Tingsgården, i övrigt är
vattendragen i stort sett helt kanaliserade. "Långgropen" är ett dike som avvattnar de
invallade delarna av östra Kristianstad.
Markanvändning
Uppodlad mark dominerar avrinningsområdena, men det finns även en hel del
betesmark.
Mansdalabäckens övre delar rinner genom skogs- och betesmarker. Mosslundabäcken
avvattnar betesmarkerna vid Mosslunda. Rörsbäcken rinner genom Rinkaby militära
övningsfält. Mansdalabäcken och Vibybäcken passerar en hel del bebyggelse och får ta
emot dagvatten.
I övrigt överväger odlingsmarken.
Utnyttjande
Visst uttag av bevattningsvatten förekommer. En del
enskilda avlopp finns. Avloppsvattnet från Kristianstads
reningsverk leds till Långgropen som mynnar i
Hammarsjön vid "Pynten".
Pynten
Foto:Sam Peterson
Vattenflöden och kemi
Vibybäcken, Mansdalabäcken och Mosslundabäcken torkar tidvis ut på delar av
sträckorna.
Samtliga vattendrag har mycket höga halter av näringsämnen och kraftig syretäring
vilket leder till tidvis låga syrgashalter. Detta påverkar givetvis negativt det biologiska
livet i vattendragen.
Biologi
Inga undersökningar av bottenfaunan eller fiskbestånden har utförts i vattendragen.
Ingen fisk har dock påträffats vid utförda vattenprovtagningar. Troligen är faunan
generellt sett mycket utarmad.
Samtliga tillflöden mynnar i Ramsar-området kring Hammarsjön. Mansdalabäcken
mynnar i vassbältena i nordvästra Hammarsjön. Mosslundabäcken mynnar i
alsumpskogen öster om Norra Åsum. Vid Rörsbäckens utlopp i Hammarsjön finns
värdefulla rikkärr och kalkfuktängar som inte är påverkade av gödsling från jordbruket.
Framtida åtgärder
Skyddszoner bör anläggas längs vattendragen, bland annat för att minska tillförseln av
slam och fosfor.
Mer omfattande restaureringar bör genomföras vid vissa avsnitt som rinner genom
områden med intensivt jordbruk, inte bara för att minska tillförseln av slam och fosfor,
utan även för att skapa naturytor i det annars utarmade landskapet.
Översiktliga undersökningar bör göras av det biologiska livet i vattendragen.
KORTA FAKTA
Hela avrinningsområdets yta till Hammarsjön (exkl Helge å): 131 km²
Kemi: Mycket näringsrikt, tidvis syrebrist
Biologi: Mycket utarmad.
Helge å, huvudfåran
Helge å norra delen
Helge å södra delen
Själva huvudfåran av Helge å som rinner genom Kristianstads kommun har ett mycket
litet tillrinningsområde, utom kring Hammarsjön vilket behandlas under Hammarsjöns
tillflöden. De åar som mynnar i Helge å är Vinne å, Råbelövskanalen, Vramsån, Mjöån,
Tolebäcken och Forsakarsbäcken.
Struktur
Inom Kristianstads kommun flyter de sista 3,5 milen av den cirka 20 mil långa Helge å.
Det är Skånes största å i fråga om vattenföring. Inom Kristianstads kommun är Helge å
helt annorlunda jämfört med delarna uppströms. Strax nedströms Gummastorpasjön
lämnar ån urbergsområdet och gör ett sista fall på 10,5 m vid Torsebro ner på den
platta, låglänta och kalkrika Kristianstadsslätten. Fortsättningen ut till Hanöbukten
består mindre av en å och mer av ett storslaget sjö- och våtmarkssystem, ett av
Sydsveriges största.
Mellan Torsebro och Araslövssjön är ån till största delen invallad. Efter Araslövssjön,
som har två utlopp, rinner ån en kortare sträcka förbi Kristianstad, tar en sväng förbi
den stora tippen på Härlövs ängar och mynnar i Hammarsjön.
Helge å strax norr om Kristianstad
Foto: Hans Cronert
Efter Hammarsjön rinner ån lugnt och brett, kantad av betesmark och sumpskogar.
Strax före den gamla Yngsjön går den gamla åfåran österut via Graften och mynnar i
Åhus. Denna gren har en liten vattenföring och är ganska smal och slingrande. Den nya
huvudfåran, som bildades i slutet av 1700-talet, fortsätter förbi Yngsjö och ut i havet via
Gropahålet.
Hela systemet nedströms Torsebro ligger endast några decimeter över havsytans nivå,
men med stora variationer i vattennivå, upp till två meter.
Uppströms Kristianstad och kring Hammarsjön svämmar ån regelbundet över de betade
strandängarna. En stor del av östra Kristianstad är invallad mark som förr var
Nosabyviken, en del av Hammarsjön.
Markanvändning
Avrinningsområdet uppströms Kristianstads kommun består till 2/3 av skogsmark.
Nedströms Torsebro kantas ån i nästan hela dess sträckning av betesmarker,
sumpskogar och igenväxningsmarker. Åkermark går sällan ända fram till ån, däremot
utgörs en stor del av tillrinningsområdet i Kristianstad av åkermark. Bebyggelse kring ån
finns nästan enbart just där den passerar Kristianstad.
Jordarterna är uppströms Hammarsjön huvudsakligen lera och morän, nedströms
huvudsakligen sand.
Utnyttjande
Vid Torsebro finns kommunens största vattenkraftverk på 5,3 MW. Avloppsvatten från
Bjärlövs reningsverk mynnar via ett täckdike i Helge å nedströms Torsebro. I
Kristianstad släpps stora mängder dagvatten ut till ån. Lakvattnet från stadens tipp leds
dock till reningsverket som sedan släpper ut det renade avloppsvattnet i nordöstra delen
av Hammarsjön. Till reningsverket i Kristianstad är ett flertal samhällen (bland annat
Åhus) och livsmedelsindustrier anslutna. Vatten till bevattning tas ur ån och sjöarna på
ett flertal ställen. Ån och sjöarna utnyttjas till fiske, jakt och rekreation.
Vattenföring och kemi
Vattenföringen varierar mycket. Vid Torsebro är lågvattenföringen i medeltal 5 m³/s och
högvattenföringen 136 m³/s. Medelvattenföringen är 36 m³/s. Längre nedströms är
vattenföringen givetvis större, men svårare att mäta eftersom havet dämmer och tidvis
till och med tränger upp till Hammarsjön, så att ”ån rinner baklänges”. Dessa
förhållanden gör att stora delar av de flacka markerna kring Helge å inom Kristianstads
kommun regelbundet översvämmas. Om vallarna kring Kristianstad någon gång skulle
brista är risken störst att det sker vid stora vattenmängder från norr och samtidigt ett
högt vattenstånd i havet.
Vattenkemin präglas i stor utsträckning av de ¾ av avrinningsområdet som ligger
uppströms Torsebro. De moss- och skogsrika markerna där, ofta utdikade, avger ett
tämligen surt, humusrikt och näringsfattigt vatten. De höga halterna av humus medför
att Helge å ofta är mycket kraftigt brunfärgad, vilket ibland märks till och med ute i
Hanöbukten. Vattnets färg har ökat sedan 1970-talets början.
Nedströms Torsebro tillkommer basiskt och näringsrikt vatten från det kalkrika
odlingslandskapet. En stor del av den näring som Helge å för ut i Hanöbukten härrör
från de sista milen inom Kristianstads kommun. Det tidvis inträngande brackvattnet från
Hanöbukten gör nedre Helge å till en blandning av olika vattentyper, ett spännande
våtmarksestuarium. Jämfört med övriga vattendrag i kommunen har Helge å sommartid
ett ganska varmt vatten, på grund av de stora, grunda sjöarna och det långsammare
flödet.
Biologi
De nedre delarna av Helge å har biologiskt sett mer
karaktär av sjö än av å. Rikedomen på fågel är stor,
särskilt sådana arter som är knutna till våtmarker och
slättsjöar. Fiskfaunan är stor och artrik. Under 1999
planterades mal ut, en fisk som försvann härifrån på
1960-talet. Bottenfaunan är sparsam. Se mer under
Vattenriket.
Vegetationen i Helge å präglas av en rik förekomst av
näringsgynnade flytblads- och övervattensväxter.
Undervattensfloran i sjöarna är artrik men inte lika
utbredd. Växt- och djurplankton är sparsamt
förekommande.
Framtida åtgärder
Ett av de stora problemen för de nedre delarna av Helge
å är den kraftiga brunfärgningen av vattnet från
skogsmarkerna uppströms i norra Skåne och Småland.
Det är troligen negativt åtminstone för
undervattensväxterna. Åtgärder behövs som minskar
utlakningen av humusämnen från skogsmarkerna.
Skötselprogram behövs för Hammarsjön och
Araslövssjön, bland annat för hur de kan fungera som
närings-och humusfällor för Helge å nedströms.
Rödspov
Teckning: Ekomuseum kristianstads
Vattenrike
KORTA FAKTA
Längd: Cirka 35 km inom Kristianstads kommun,
total längd cirka 200 km.
Avrinningsområdets yta: Cirka 1100 km²
nedströms Torsebro (delvis inom Hässleholms
kommun), totalt 4749 km².
Sjöyta: Cirka 3 % nedströms Torsebro, 5 % i hela
avrinningsområdet.
Högsta punkt inom kommunen: I huvudfåran cirka
12 m ö h ovanför Torsebro.
Vattenföring: Medelvattenföring 36 m³/s vid
Torsebro, cirka 45 m³/s vid utloppet i Hanöbukten.
Kemi: Mycket varierande med årstidsväxlingar,
oftast brunfärgat, humusrikt, tämligen surt men
samtidigt näringsrikt.
Biologi: Stor biologisk mångfald i hela
våtmarkssystemet, bottenfauna och
undervattensvegetation mer sparsam.
Strandäng vid Åby/ Tärnö
Foto: Hans Cronert
JULEBODAÅN med Hörrödsån och Agusabäcken
Julebodaån rinner på Linderödsåsen i en långsam sluttning ner mot havet. Större delen
av ån har kvar sitt meandrande och forsande lopp. Biflödena är däremot mer eller
mindre uträtade.
Långa sträckor av vattendraget är skuggade av träd. Mycket grundvatten tillförs från de
sandiga områdena på Linderödsåsen.
Mindre våtmarker finns kring Mörkahult, sydväst om Hörröd och söder om Lillehem.
Markanvändning
Skogs- och betesmark dominerar i avrinningsområdet.
Odlingsmark finns kring Hörröd, Lillehem och Maglehem.
De lätta jordarna medför att problemen med erosion
troligen är små.
Julebodaån
Foto: Malin Franzén Åberg
Utnyttjande
I Maglehem finns ett bristfälligt kommunalt reningsverk. Dammar (för fisk?) finns i
Hörröd och Brogård. Cirka 5 fasta bevattningsföretag finns.
Vattenföring och kemi
Inga problem med uttorkning är kända. Forsande avsnitt och kallt vatten ger goda
syreförhållanden. Det kalla vattnet, gynnsamt för öring och andra djur, beror på
grundvattentillförseln och skuggande trädridåer. Åns uppströmsdelar har bland de
lägsta fosforhalterna i kommunen. Nedströms Maglehem är dock halterna av fosfor och
bakterier förhöjda, troligen be-oende på utsläpp från reningsverket.
Biologi
Julebodaån är en mycket bra å för öring med uppskattningsvis cirka 5 ha lämpliga
bottnar och 2- 4 000 stigande havsöringar per år.
Bottenfaunan domineras av arter som finns i områden med måttlig till kraftig
jordbrukspåverkan. Typiska arter är bäcksländorna Baetis rhodani och
Amphinemura sulciollis. Den i Skåne ovanliga och känsliga bäcksländan Capnopsis
schilleri är dock vanlig i Julebodaån. Nedströms Blåherremölla finns bland annat den
sällsynta och hotade vattenmyrlejonsländan (Osmylus fulvicephalus).
Vid området kring Äskebjär finns den hotade nålsnäckan
(Acicula polita). Förekomsten tyder på hög
markfuktighet och näringsrikedom. Arten finns endast i
Skåne. Sydväst om Hörröd finns ett alkärr med väl
utvecklade socklar. Forsärlan häckar eventuellt vid ån.
Alsocklar
Foto: Malin Franzén Åberg
Framtida åtgärder
Julebodaån har för ett vattendrag i Kristianstadsområdet ovanligt rena bottnar och
måttlig näringsrikedom.
Det är angeläget att minimera risken för slam- och fosforläckage från jordbruksmarken,
särskilt uppströms Maglehem. Inom skogsbruket bör riskerna för erosion minimeras.
Kant- och sumpskog måste bevaras.
Flera områden med höga naturvårdsvärden, t.ex. de vid Hörröd, Äskebjär och
Blåherremölla, bör undersökas vidare och eventuellt avsättas som reservat.
Utsläppen från reningsverket i Maglehem bör minskas. Dammarna i Hörröd och Brogård
bör undersökas så att de inte negativt påverkar flöde och vattenkemi.
KORTA FAKTA
Längd: 20 km
Avrinningsområdets yta: 46,9 km²
Sjöyta: Ingen.
Högsta punkt: 160 m.ö.h.
Vattenföring: Cirka 0,3 m³/s
Kemi: Kallt vatten och goda syreförhållanden.
Biologi: Rik bottenfauna. Mycket öring.
Laxtrappa
Foto: Malin Franzén Åberg
MJÖÅN med Söndre å och Gladekärrsbäcken
Avrinningsområdet kan delas in i tre avsnitt. Ett övre
svagt kuperat område på Linderödsåsen med flera
biflöden som avvattnar bland annat Fjällmossen och
Gladekärret. De södra biflödena förenas i Söndre å och
strömmar nerför en brant ravin. Nere på den flacka
Kristianstadsslätten tillstöter biflödena från norr och
Mjöån rinner sedan i en samlad huvudfåra som mynnar
i Helge å.
Flera av de övre biflödena är kanaliserade medan
huvudfårans meandrande lopp på slätten i huvudsak
har bevarats. Här finns också ofta en skuggande
kantvegetation.
Ravinen vid Åbjär
Foto: Sam Peterson
Markanvändning
Området i Huarödstrakten är tämligen uppodlat med
hög djurtäthet. Jordarten är ofta morän med risk för
erosion. De norra tillflödena avvattnar däremot
utpräglad skogsmark.
Ravinen domineras av lövskog. Vid åsens fot ligger
Östra Sönnarslövs samhälle.
På Kristianstadsslätten slingrar sig ån genom i regel
sandig åker- och betesmark och förbi Everöds samhälle.
Mjöån nära Ö. Sönnarslöv
Foto: Sam Peterson
Utnyttjande
Ån utnyttjas av 4-5 permanenta och 10- 30 tillfälliga bevattningsföretag.
Avloppsvattnet från de tre tätorterna längs ån leds numera in till Kristianstad.
Vattenföring och kemi
Grundvattentillförseln är inte så stor och en del biflöden torkar ut på sommaren. Vid
åsens fot är infiltrationen kraftig till grundvattnet. Nedströms Everöd tillkommer i
stället berggrundvatten.
Kväve- och fosforhalterna i ån är höga, beronde på läckage från åkermarken.
Syreförhållandena är dock goda.
Förhöjda kadmiumhalter har uppmätts i vattnet både i vissa källflöden och i de nedre
delarna av ån. Orsaken är eventuellt naturliga halter i berggrunden.
Biologi
Bottenfaunan i Mjöån är av allra högsta kvalitet, särskilt
på den relativt opåverkade sträckan mellan Gräsma och
Östra Sönnarslöv, i ravinen vid Åbjär. Här finns bland
annat den stora rovlevande bäcksländan Dinocras
cephalotes och den mycket sällsynta dagsländan
Rhithrogena germanica. Mjöån är förklarad som
riksintresse. Alarmerande är dock att en undersökning av
bottenfaunan i ån 1990 tydde på någon form av stress.
Ån hyser uppskattningsvis 15-20 ha goda öringbottnar, speciellt nedströms Östra
Sönnarslöv. 2-4000 havsöringar stiger per år.
Fjällmossen anses på grund av sin unika suboceaniska typ vara av både riksintresse
och av internationellt intresse. Fågellivet på mossen är ovanligt för Skåne med bland
annat orre och storspov. Forsärlan häckar vid Gräsma och Åbjär.
De betes- och slåtterhävdade strandängarna kring åns mynning ingår i Ramsarområdet längs Helge å.
Framtida åtgärder
Ravinen vid Åbjär har mycket höga biologiska värden. Grumling, ovarsamt skogsbruk
och utsläpp i och uppströms ravinen måste därför motverkas.
Bottenfaunan i ravinen bör inventeras på nytt för att se om tecknen på stress 1990
kvarstår.
Uttagen av bevattningsvatten måste begränsas.
KORTA FAKTA
Längd: 29 km
Avrinningsområdets yta: 85,5 km²
Sjöyta: < 1%
Högsta punkt: 170 m.ö.h.
Vattenföring: Cirka 1 m³/s
Kemi: Höga närsaltshalter men goda
syreför-hållanden.
Biologi: Flera områden av både nationellt
och internationellt intresse på grund av sin
ostörda karaktär och unika fauna.
Ravinen vid Åbjär.
Foto Karin Magntorn
RÅBELÖVSKANALEN
Råbelövskanalen är som framgår av namnet ett kanaliserat vattendrag. Kanalen
avvattnar Råbelövssjön. Tidigare rann Råbelövskanalen till Nosabyviken innan den blev
torrlagd, men numera leds vattnet normalt till kanalerna i Kristianstad. Vid högt
vattenstånd i Helge å måste vattnet pumpas ut.
Norr om Nosaby finns rester kvar av de våtmarker och sumpskogar som förr kantade
kanalen.
Markanvändning
Kanalen rinner genom ett odlingslandskap efter utflödet från Råbelövssjön. Vid Nosaby
rinner den in i Kristianstad.
Utnyttjande
Kanalens vattenflöde är reglerat.
Vattenföring och kemi
Vattenföringen kan tidvis bli mycket låg. Förutom sjövattnet tillkommer troligen en del
grundvatten. Kanalen är näringsrik med svagt syretillstånd.
Vattenfärgen varierar kraftigt beroende på tidvis höga halter av järn från omgivande
marker. Ibland pumpas även surt, aluminiumrikt dräneringsvatten ut i kanalen vilket
har orsakat fiskdöd vid flera tillfällen inne i Kristianstad.
Biologi
Bottenfaunan i kanalen domineras vid en undersökt punkt i Nosaby
av den tåliga dagsländan Baetis vernus. Inga undersökningar i
övrigt är gjorda vilket gör att tillståndet är svårbedömt.
Ål och signalkräfta finns i kanalen.
Baetis vernus
Teckning: Göran
Vägren
Framtida åtgärder
Utflödet av järn- och aluminiumrikt vatten till kanalen bör om möjligt begränsas.
Skyddszoner med skuggande träd bör anläggas längs kanalen, bland annat för att
minska behovet av rensning.
Om möjligt bör kanalen ännu mer utnyttjas som ett positivt inslag i stadsmiljön.
KORTA FAKTA
Längd: 16,1 km
Avrinningsområdets yta: 70,8 km²
Sjöyta: 8,3 km²
Högsta punkt: 5 m
Vattenföring: ca 0,3 m³/s
Kemi: Näringsrikt och syrefattigt.
Utfällningar.
Biologi: Uppgifter saknas i stort sett.
Råbelövskanalen
Foto:Michael Dahlman
Segesholmsån med Gaddarödsån , Besebäck och Dundersbäcken
Segesholmsåns huvudfåra kan delas in i tre avsnitt. Ett
svagt kuperat område uppe på Linderödsåsen, den
branta ravinen och den flacka Kristianstadsslätten.
På åsen finns bara bitvis den naturliga meandringen kvar.
I ravinen och en bit ut på slätten har ån kvar ett naturligt
lopp, men är sedan helt uträtad.
Biflödena Besebäck och Dundersbäcken följer i stort sett
samma mönster.
Rallatedalen: Foto Karin Magntorn
Skuggande kantvegetation finns till stora delar kvar på
åsen och i ravinen, men saknas helt efter Segesholm.
Grundvatten tillförs ån på åsen och i ravinen, medan en
viss infiltration till grundvattnet sker vid åsens fot.
Vid Segesholm: Foto Karin Magntorn
Markanvändning
På Linderödsåsen präglas landskapet av ett småskaligt jordbruk med skog och
betesmark. Djurtätheten är hög. Ravinen skär genom en kraftig grusavlagring. Här
växer en blandad gran- och bokskog. Vid ravinens fot rinner ån invid Degeberga
samhälle. På slätten är marken först sandig med betesmark och tallplanteringar.
Närmare utloppet i Östersjön finns uppodlad mulljord.
Utnyttjande
Degeberga reningsverk har hög reningsgrad och små fosforutsläpp. Trollemölla
fiskodling har vissa fosforutsläpp, men nytt filter installerades 1993. Fem
bevattningsanläggningar finns, den vid Segesholm är särskilt stor.
Vattenföring och kemi
Vattenföringen är i regel god. Vattnet är tämligen kallt från ravinen och nedströms tack
vare grundvattentillförseln och skuggande trädridåer. Vattnet är av okänd orsak
brunfärgat och grumligt ibland.
Halten fosfor är oroväckande hög vid Gaddaröd, kanske på grund av djurhållning,
markläckage eller avlopp.
Höga kadmiumhalter har uppmätts i vattnet uppe på åsen, eventuellt beroende på
berggrunden. Höga halter av bakterier har uppmätts i utloppet och på flera platser
uppströms, av hittills okänd orsak.
Biologi
Uppskattningsvis finns cirka 3,5 ha lekbottnar och
årligen cirka 2-4000 uppstigande havsöringar. Särskilt
fina öringbottnar finns mellan Herremölla och
Trollemölla. Uppströms Trollemölla finns stationär öring.
Ravinen vid Rallatedalen:
Foto Karin Magntorn
Bottenfaunan i vattendraget innehåller sällsynta bäcksländearter som Capnopsis
schilleri och Capnia nigra. Vid Dundersbäcken finns den sällsynta
vattenmyrlejonsländan (Osmylus fulvicephalus).
Höga naturvårdsvärden finns längs ån på sträckan Mamölla - Segesholm, och vid
Dundersbäcken. Forsärla har rapporterats från Degeberga hembygdspark och
Trollemölla.
Framtida åtgärder
Segesholmsån är i långa sträckor ett värdefullt vattendrag, men grumlingen och
fosforhalten bör minskas.
Segesholmsåns biologi måste undersökas bättre som underlag för fortsatt skydd. Ur
naturvårdssynpunkt bör områdena vid Mamölla, hembygdsparken i Degeberga,
Herremölla, bokskogen vid Segesholm samt avsnitt av Dundersbäcken skyddas.
Skogsbruket måste här bedrivas med stor hänsyn till flora och fauna och till risken för
grumling och solexponering av ån.
KORTA FAKTA
Längd: 22 km
Avrinningsområdets yta: 64,5 km²
Högsta punkt: 200 m.ö.h.
Vattenföring: Ca 0,8 m³/s
Sjöyta: Ingen.
Kemi: Kallt vatten. Problem med grumlighet och
fosfor.
Biologi: Dåligt undersökt, men sällsynt
bottenfauna och värdefulla öringbottnar finns.
Rallatedalen: Foto Michael Dahlman
TOLEBÄCKEN med Skolebäcken och Stianderödsbäcken
Avrinningsområdet kan delas in i två avsnitt. Ett sluttande område på Linderödsåsen där
ett flertal tillflöden finns samt ett smalt och flackt område på Kristianstadsslätten.
Tolebäcken är delvis kanaliserad, men det finns sträckor både på åsen och på slätten
där den har kvar sitt meandrande lopp. På åsen är bäcken ofta beskuggad.
Utflödet till Helge å sker via Egeside träsk.
Markanvändning
Området på åsen är glest befolkat och domineras av skog och betesmark. Kring
Stianderöd finns en del odlingsmark.
Området på slätten utnyttjas främst för odling och bete men det finns även ett stråk
med tallskog på sandmark.
Utnyttjande
I Stianderöd finns eventuellt en del utsläpp från enskilda hus. Där har även en
kräftodling funnits.
Vattenföring och kemi
På Linderödsåsen kan biflödena ibland torka ut. Vid åsens fot förekommer låga
vattenflöden på grund av infiltration till grundvattnet. Vissa sträckor är torra större
delen av året. Längre nedströms kommer istället ett tillskott av berggrundvatten till
bäcken.
I de nedre delarna påverkas bäckens kemi av åkermarken.
Syreförhållandena är goda på åsens sluttning tack vare forsande partier och
beskuggning.
Biologi
Årensningar har lett till att öringbottnarna på slätten har förstörts. Det ofta dåliga flödet
gör också att öringar sällan går upp.
Få biologiska undersökningar är gjorda i Tolebäcken. Enstaka undersökningar i slutet av
1970-talet visade att bottenfaunan i biflödena på åsen var fin, med bland annat
bäcksländan Capnia nigra, som bara finns i kalkrika bäckar i östra Skåne. Där fanns
även den sällsynta vattenmyrlejonsländan (Osmylus fulvicephalus). Faunan i de nedre
delarna var fattig på grund av störningar från jordbruket.
Kring Stianderödsbäcken och i ravinen vid Borrestad finns troligen en rik flora och fauna
i den omgivande skogsmarken. Egeside träsk, vid utloppet, ingår i Ramsar-området
längs Helge å.
Framtida åtgärder
Troligen är det viktigast att skydda tillflödena på Linderödsåsens sluttning. Skogsbruket
måste här bedrivas så att slam och ljus inte når bäcken. Reservat bör övervägas vid
Stianderödsbäcken och Borrestadsravinen.
För att gynna bottenfauna och öring kan förbättringar av bäckens struktur göras i de
nedre delarna. Belastningen från jordbruket bör minskas, särskilt vad gäller slam.
Inom Egeside träsk bör kanaliseringen av Tolebäcken minskas, så att bäckvattnet kan
sila igenom träskmarken.
Fler biologiska undersökningar bör göras för att få en bättre bild av bäckens värden.
Tolebäcken borde ha förutsättningar att med begränsade insatser bli ett fint vattendrag.
KORTA FAKTA
Längd: Uppgifter saknas.
Avrinningsområdets yta: 23,7 km².
Sjöyta: < 1 %.
Högsta punkt: 140 m.ö.h.
Vattenföring: ca 0,2 m³/s
Kemi: Nedströms belastad av närsalter och slam.
Biologi: Troligen värdefull i de övre delarna men dåligt undersökt.
VINNÖ Å med Ullstorpsbäcken, Wrangelsbergsbäcken, Kråkebäcken,
Bockebäck och Skepparslövsbäcken
Vinnö å (stavas numera helst Vinne å) rinner till stora delar över den flacka
Kristianstadsslätten, men källflödena har sitt ursprung i våtmarker uppe på
Nävlingeåsen. Huvudfåran är till stora delar uträtad och öppen. Ett 3,5 km långt avsnitt
nedströms Kålaberga har dock kvar ett meandrande, beskuggat flöde. Biflödena är som
regel uträtade och obeskuggade.
Markanvändning
De glest befolkade delarna på Nävlingeåsen domineras av gran- och lövskog med inslag
av betesmark.
På slätten dominerar utdikade odlings- och betesmarker.
Åkermarken är bördig, jordbruket intensivt, och här finns ett flertal stora gårdar
(farmer). De största samhällena är Vinslöv och Önnestad. Jorden är lerig, men ofta
sandig vid ytan, vilket tillsammans medför stor risk för läckage av jord och
näringsämnen.
Utnyttjande
Vinslövs reningsverk avleder vatten till Vinne å. Ett antal direktutsläpp från enskilda
hushåll finns i Norra Strö och Skepparslöv.
Tio permanenta bevattningsanläggningar utnyttjar ån.
Vattenföring och kemi
Under torrperioder torkar flera av biflödena ut, delvis på
grund av infiltration. Delar av huvudfåran och några
biflöden försörjs dock med berggrundvatten.
Huvudfåran och biflödena har mycket höga halter
av näringsämnen på grund av det intensiva jordbruket.
Tidvis sköljs stora mängder jord ut från åkermarken till
ån. Rester av bekämpningsmedel har konstaterats i ån
vid ett flertal tillfällen.
Vid hög vattentemperatur under sommarmånaderna
förekommer syreövermättnad vilket sannolikt beror på
kraftig tillväxt av alger i vattnet.
Vinne å
Foto:Michael Dahlman
När dessa senare bryts ner kan syrgasbrist uppträda i bottenskiktet vilket skadar fisk
och bottenfauna. Fenomenet har noterats i Wrangelsbergsbäcken och
Skepparslövsbäcken, men även i själva huvudfåran.
Biologi
Igenslamning och rensningar av vattendragen har lett till att öringens
lekbottnar till stora delar förstörs. Öring och grönling förekommer ändå i
ån på kortare sträckor.
Bottenfaunan i huvudfåran och biflödena är inom Kristianstads kommun
Baetis vernus
kraftigt utarmad. Det beror på den kraftiga jordbrukspåverkan, de
Teckninga: Göran
dåliga bottnarna och bristen på skuggande träd längs vattendragets
Vägren
kanter. Vid Gamlemölla dominerar dagsländan Baetis vernus, vilken
gynnas av måttlig organisk belastning och ljusexponering.
Dammarna vid Karpalund liksom översvämningsmarkerna vid Vinnö
ängar är intressanta fågelbiotoper.
Framtida åtgärder
För att minska utflödet av jord och fosfor bör kantzoner och översvämningsmarker
hållas bevuxna. Ytterligare åtgärder för att minska erosionen bör vidtas punktvis. Södra
sidan av huvudfåran bör planteras med skuggande träd där sådana saknas.
Belastningen av näringsämnen från åkermark och avlopp bör begränsas i hela området.
KORTA FAKTA
Längd: 33,9 km
Avrinningsområdets yta: 196,8 km²
Sjöyta: 0,3 km²
Högsta punkt: 15 m.ö.h. (huvudfåran i Kristianstad)
Vattenföring: ca 2 m³/s
Kemi: Höga halter näringsämnen.
Biologi: Utarmad fauna.
Kråkebäcken
Foto: Sven-Erik Magnusson
Vramsån
Vramsåns huvudfåra
Vramsåns huvudfåra rinner upp i det kuperade och
mossrika området mellan Linderödsåsen och
Nävlingeåsen. I detta område är ån till stora delar
uträtad.
Ån rinner sedan längs foten av Linderödsåsens branta
nordsluttning innan den når den flacka
Kristianstadsslätten.
Stora delar av Vramsån har kvar en värdefull fysisk
struktur med beskuggning, våtmarker, sumpskogar,
forsar, översvämningsängar mm.
Vramsån vid laxtrappan i Köpinge
Foto: Elever i 3-5c Gärds Köpinge
Markanvändning
Det glest befolkade området uppströms Tollarp domineras av skogs- och betesmark.
Odlingsmark finns här främst väster om Tollarp och kring Linderöds och Rickarums
samhällen. Hög djurtäthet.
Nedströms Tollarps samhälle dominerar jordbruksmarken.
Utnyttjande
Huvudfåran belastas av Rickarums, Tollarps och Köpinge avloppsreningsverk.
Direktutsläpp från enskilda avlopp förekommer. Ett 50-tal bevattningsföretag finns. AB
Skånebrännerier tar vatten från ån till kylvatten. Flera kvarndammar finns.
Vattenföring och kemi
Vramsåns vattenföring varierar kraftigt. Stora uttag till bevattning ökar påfrestningen
vid lågvattenföring. Nedströms Tollarp tillförs ån en hel del berggrundvatten.
Mängden organiskt material, fosfor och kväve är hög i hela vattendraget, vilket ökar
risken för igenväxning och igenslamning.
Biologi
Vramsån är klassad som riksintresse. Förr var ån rik på öring men igenslamningen av
lekbottnarna har lett till att bestånden har minskat. Ändå stiger årligen cirka 2-4000
havsöringar och det finns cirka 7 ha lämpliga öringbottnar, mest uppströms Tollarp.
Sandkrypare och grönling är två i Sverige mycket sällsynta fiskarter som finns
nedströms Tollarp.
Området uppströms Tollarp anses vara det i särklass musselrikaste i landet med sina sju
stormusselarter, bland annat Unio crassus och flodpärlmussla. Bottenfaunan i Vramsån
uppströms Tollarp är mycket art- och individrik. Som exempel kan nämnas den
krävande och relativt ovanliga dagsländan Paraleptophlebia cincta. Den värdefulla
bottenfaunan är troligen ett resultat av rikedomen på näring och biotoper, samtidigt
som mycket av den naturliga strukturen bevarats. Tack vare beskuggning, meandring,
forsar och översvämningsängar medför allt slam, övergödning och uttorkning ändå inte
en utslagning av faunan.
Vattenväxten jättemöja har i Vramsån sin enda
förekomst i Norden. Nedströms Tollarp finns rikliga
bestånd, som dock har minskat. Forsärlan häckar vid
Årröd, Tollarp och Gringelstad. Vid Duckarps kvarn och
Råbockarp finns värdefull sumpskog. Större delen av
huvudfåran och tre sydliga biflöden har av regeringen
föreslagits som Natura 2000-område. Strandängarna
kring utloppet ingår i Ramsar-området längs Helge å.
Jättemöja
Foto:Karin Magntorn
Framtida åtgärder
Avgörande är att den fysiska strukturen bevaras. Läckaget av jord och fosfor måste
minskas. Bevattningsuttagen får inte skada faunan vid lågvattenföring. Mossmarker och
våtmarker bör skyddas från exploatering. Reservat bör bildas vid Duckarp och
Råbockarp.
Undersökningar av bottenfaunan bör ske regelbundet. Ökat ljusinsläpp (gallring) behövs
där jättemöjan växer, för att stoppa minskningen.
En del av dessa åtgärder har börjat genomföras genom WWF:s projekt Vramsån i
Kristianstads Vattenrike 1999-2003, som leds av miljö- och hälsoskyddskontoret. Läs
mer på projektets hemsida.
KORTA FAKTA
Längd: 55,9 km
Avrinningsområdets yta: 374,6 km²
Sjöyta: 2,6 km²
Högsta punkt: 117 m.ö.h. (Bosarpssjön), i
avrinningsområdet finns nivåer på 180 m.ö.h.
Vattenföring: 4 m³/s
Kemi: Höga halter näring, humus ochgrumlande ämnen.
Biologi: Floran och faunan är rik men känslig
Köpinge kvarn
Foto:Elever 3-5c Gärds Köpinge skola
Vramsåns nordliga biflöden
Till de nordliga biflödena räknas Bråbäck, Djurrödsbäcken, Venestadsbäcken,
Bertebäcken, Körningabäcken, Ryabäcken och Rambrobäcken.
Vattendragen avvattnar den mer eller mindre kuperade Nävlingeåsen. Större våtmarker
finns nordost om Rickarum, kring Venestad och Ovesholm. Med undantag för
Djurrödsbäcken rinner sedan biflödena över den flacka Kristianstadsslätten innan de
mynnar i Vramsåns huvudfåra.
Alla biflödena är mer eller mindre kanaliserade. Fallhöjden är liten jämfört med de
sydliga biflödena. Djurrödsbäcken och, förvånansvärt nog, även Ryabäcken är väl
beskuggade. Övriga är mer eller mindre ljusexponerade.
Markanvändning
Avrinningsområdena utgörs uppströms till stora delar av skogs- och betesmark med
inslag av åkermark kring Rickarum, Venestad och Ovesholm. Nedströmsdelarna utgörs
till större delen av odlingsmark, med undantag för Djurrödsbäcken.
Utnyttjande
Det kommunala avloppsreningsverket i Träne (Ryabäcken) kopplades bort hösten 2002
och avloppsvattnet leds numera in till Kristianstad.
Enskilda avlopp finns bland annat i Djurröd (Djurrödsbäcken).
Vattenföring och kemi
Djurrödsbäcken, Ryabäcken och Rambrobäcken torkar ofta ut sommartid. Flertalet
bäckar får ett tillskott av berggrundvatten i sina nedre lopp.
Rambrobäcken och Ryabäcken är kraftigt påverkade vattendrag.
Alla biflödena har höga halter av näringsämnen, vilket gör dem mycket känsliga för
ytterligare påverkan. Ryabäcken och Rambrobäcken är bland de vattendrag i
kommunen som är utsatta för den största belastningen av närsalter och organisk
material, i huvudsak från det intensiva jordbruket. I dessa två biflöden är tidvis
syretäringen hög och syrehalten låg vilket är mycket negativt för faunan i vattnet.
Biologi
Bottenfaunan i de nordliga biflödena är förhållandevis fattig enligt gjorda
undersökningar. Ryabäcken och Rambrobäcken saknar känsliga arter vilket är typiskt för
vattendrag kraftigt belastade av närsalter och organiskt material. I Venestadsbäcken
och Ryabäcken dominerar bäcksländan Baetis vernus som gynnas av måttlig organisk
belastning och ljusexponering. Rambrobäcken är mycket artfattig vilket bekräftar bilden
av ett kraftigt förorenat vattendrag.
Biologiska undersökningar saknas från Djurrödsbäcken och Körningabäcken.
Öring har påträffats sparsamt i Rambrobäcken och Bertebäcken och lär också finnas i
Ryabäcken. De återkommande uttorkningsperioderna och igenslamningen av bottnarna
är ett stort hot mot öringbestånden och bottenfaunan.
Forsärla häckar i Vallarebäcken och i Körningabäcken. Vid Ovesholm finns mindre och
större hackspett, gröngöling, korp, skogsduva, stenknäck och nötväcka.
Vid Ovesholms slott finns ett värdefullt naturvårdsområde med många hotade arter i
omgivningen kring vattendraget.
Framtida åtgärder
Den kraftiga belastningen av näringsämnen och slam från jordbruksmarken måste
begränsas. Särskilt Ryabäcken, som har en hyfsad fysisk struktur, skulle kunna få en
klart förbättrad biologi om belastningen minskade. I övrigt bör skyddszoner anläggas
där dessa saknas och kantvegetation planteras för att minska ljusinstrålningen.
Anläggande av dammar är önskvärt. De enskilda avloppen i Djurröd bör åtgärdas.
Vramsåns sydliga biflöden
Till de sydliga biflödena räknas Brostorpsbäcken, Trudalövsbäcken, Vannbäck,
Lindebäck, Sätarödsbäcken, Björkerödsbäcken, Linnekullabäcken och
Klintabäcken.
Dessa vattendrag har alla sitt ursprung i de moss- och kärrmarker som finns uppe på
den kuperade Linderödsåsen. De rinner nedför åsens branta nordostsluttning, passerar
en flack remsa för att sedan mynna i Vramsåns huvudfåra.
Björkerödsbäcken, Linnekullabäcken och Klintabäcken har till stora delar kvar sitt
meandrande lopp uppe på åsen. De övriga biflödena är här mer eller mindre uträtade.
Samtliga biflöden är meandrande nedför sluttningen men sedan kanaliserade fram till
Vramsåns huvudfåra.
Markanvändning
De sydliga biflödena omges i de övre delarna till stora delar av skogs- och betesmark
med inslag av odlingsmark.
Sluttningszonen utgörs till stor del av bokskog.
De nedre flacka partierna vid utloppen i Vramsån domineras av jordbruksmark.
Utnyttjande
Kommunalt reningsverk finns i Linderöd med Lindebäck som recipient. Utbyggnad till
fosforrening gjordes 1999. Reningsverket i Svensköp, med Linnekullabäcken som
recipient, har nyligen också fått fosforrening.
Vattenföring och kemi
Flertalet bäckar torkar ibland ut sommartid.
Höga koncentrationer av näringsämnen förekommer i biflödena vilket gör vattendragen
känsliga för ytterligare belastning. Särskilt Klintabäcken, Linnekullabäcken och
Brostorpsbäcken är sårbara eftersom de är mycket näringsrika.
Höga metallhalter har uppmätts i Lindebäck, Björkerödsbäcken och Linnekullabäcken.
Biologi
I Lindebäck finns den sällsynta nätvingen Osmylus fulvicephalus, som i Sverige
endast finns i ett fåtal små vattendrag i Skåne. Linnekullabäcken har en mycket rik
bottenfauna, bland annat den i Skåne och övriga Mellaneuropa sällsynta bäcksländan
Capnopsis schilleri. Även de övriga sydliga biflödena hyser en rik bottenfauna.
Öringen reproducerar sig i alla biflöden. Särskilt öringrika biflöden är Lindebäck och
Linnekullabäcken. Den återkommande uttorkningen och igenslamningen av bottnarna är
dock ett stort hot mot öringbestånden och bottenfaunan.
Vid Klintabäcken finns en mycket näringsrik bokskog med lång skoglig kontinuitet och
därmed en unik artsammansättning av flora och fauna. Här finns bland annat forsärla,
mindre hackspett, korp och stenknäck. Forsärsla häckar även vid Sätarödsbäcken.
Sydväst om Lindemölla vid Lindebäck finns ett artrikt översilande fuktstråk. Intill
bäckravinen vid Åsgård (Linnekullabäcken) finns ett rikt översilningskärr.
Framtida åtgärder
Regelbundna uppföljningar av bottenfaunaundersökningarna bör göras.
Belastningen av närsalter och organiskt material måste minskas för att förhindra
utarmning av den rika faunan. Beskuggning och meandring måste bevaras.
Skogsmarken kring bäckarna måste skötas mycket varsamt.
Litteraturlista



























Avrinningsområden i Sverige, del 3. SMHI 1994.
Bekämpningsmedel i vattendrag i Kristianstads kommun. Michael Dahlman, miljöoch hälsoskyddskontoret, Kristianstads kommun 1986.
Bottenfaunan i Vramsån. Mats Medin och Ulf Ericsson, Medins Sjö- och Åbiologi AB
1993.
Erosionskartering av Vramsån uppströms Tollarp. Karlsson, Hedlund och Dahlman,
miljö- och hälsoskyddskontoret, Kristianstads kommun 1996.
Fiskar i Kristianstads vattenrike. Länsstyrelsens fiskefunktion och Kristianstads
vattenrike / Ekomuseeum 1992.
Flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla i Kristianstads län 1995. Lennart
Henriksson och Sven-Erik Bergström, länsstyrelsen i Skåne län 1997.
Flodpärlmusslan i Kristianstads län 1986. Lennart Henriksson och Hans Oscarson,
zoologiska institutionen, Göteborgs universitet 1987.
Från Almaån till Östersjöbäcken, en analys av Kristianstads läns vattendrag.
Herrmann, J., Malmquist, B., Sjöström, P. & Svensson, B.
Helgeån 1976 - 1980. Utvärdering av fysikalisk-kemiska och biologiska resultat,
samt förslag till modifiering av kontrollprogram. Magnus Enell 1981.
Helgeån, vattenkvalitet och transport 1977-1986. Länsstyrelsen i Kristianstads län
1989.
Huvudavvattning-, sjösänknings- och regleringsföretag inom Kristianstadsslätten,
handlagda åren 1880 - 1963. KTH 1965.
Inventering av Vramsån. Jan-Åke Lönqvist och Johan Pettersson, länsstyrelsen i
Kristianstads län 1992.
Kristianstads projektet - alternativ markanvändning och restaurering i
jordbrukslandskapet. Förstudie: inventering, åtgärdsförslag, projektförslag.
Andreas Krug, limnologiska institutionen, Lunds universitet.
Kristianstadsslättens hydrologi. Wijman-Hane Hörberg, samarbetskommittén för
Kristianstadsslättens hydrologi 1969.
Markanvändning och vattenkvalité på Linderödsåsen med fokus på skogsbrukets
inverkan. Carna Sigvardsson Lööv, examensarbete Högskolan i Kristianstad 2000.
Miljön i Kristianstad. Underlagsrapport för Kristianstads kommuns
miljövårdsprogram 1987.
P.! Fosfor från punktkällor i Kristianstads kommun. Översikt, prioritering,
åtgärder. Michael Dahlman, miljö- och hälsoskyddskontoret, Kristianstads
kommun 1993.
Provtagning av små vattendrag i Kristianstads kommun 1984-91. Karin Broqvist,
miljö- och hälsoskyddskontoret, Kristianstads kommun 1992.
Ranunculus fluitans, jättemöja. Projekt Linné rapporterar, s 133-143. Svensk
Botanisk Tidskrift 76, 1982.
Sjöar och vattendrag. Gunilla Lindmark, länsstyrelsen i Kristianstads län 1985.
Smådjur i Kristianstads Vattenrike. Karin Magntorn, Kristianstads Vattenrike 1993.
Vandringshinder för fisk – inventering. Ivarsson, Berggren och Persson,
länsstyrelsen i Kristianstads län 1982.
Vattendragen och sjöarna i Kristianstads kommun är mestadels bakteriologiskt
förorenade. Michael Dahlman, miljö- och hälsoskyddskontoret, Kristianstads
kommun 1985.
Vattendragsprojekt Mjöån. Sandberg, Dahlman och Skällberg. Länsstyrelsen i
Kristianstads län och miljö- och hälsoskyddskontoret, Kristianstads kommun.
Vinne å. Inventering och åtgärdsförslag. Ann Fristedt, miljökontoret, Hässleholms
kommun 1999.
Vramsån. En genomgång av analysdata i huvudfåran för perioden 1976-92. Lars
Collvin, länsstyrelsen i Kristianstads län 1994.
Vramsån, informationsbroschyr. Carina Åkesson och Michael Dahlman, miljö- och
hälsoskyddskontoret, Kristianstads kommun 1997.







Vramsån, elfiskeundersökningar 1999. Anders Eklöv, Eklövs Fiske och Fiskevård
1999.
Våtmarker i Kristianstads län. Anders Johansson, länsstyrelsen i Kristianstads län
1989.
Våtmarksområdet utmed nedre Helgeån. Hans Cronert, Kristianstads kommun och
Länsstyrelsen i Kristianstad 1991.
Årsrapporter. Kommittén för samordnad kontroll av Helgeån.
Ängs- och hagmarker i Kristianstads län. Länsstyrelsen i Kristianstads län 1993.
Österlenåar – underlagsrapport för Segesholmsån – Julebodaån. Charlotte
Lindström, länsstyrelsen i Kristianstads län 1996.
Översiktlig bedömning av försurnings-, förorenings- och naturvärdesstatus i några
sjöar och vattendrag i Kristianstads län. Eva Engblom och Pär-Erik Lingdell,
länsstyrelsen i Kristianstads län 1994.