Alkoholisten, medberoendet och
arvssyndens anatomi
Tommy HeIlsten: Bam av livet. Resan till vuxenlivet och dess ansvar. Overs. fran finskan av Agneta
Ara. Forsamlingsflirbundets Forlags Ab, Helsingfors 1995 och Forlags Ab HyH Liv, Alingsas 1995.
I flera av den svenske forfattaren Per
Gunnar Evanders romaner plågas huvudpersonen av standigt återkommande ångestattacker, ofta forknippade med psykosomatiska symptom i
olika delar av kroppen. På nåt sått hOr
den obeståmbara ångesten ihop med
ofOrråtter i det forgångna. Inte bara i
den egna barndomen utan också i foråldrarnas, och ideras foråldrars osv. så långt syndens kållor stråcker sig.
Ja, så låter sig Evanders forfattarskap kanske båst beskrivas: som en
analys av "arvssyndens" anatomi. Få
har vål som han beskrivit hur det forflutnas fjårilar fladdrar i vår! brust.
Hur spiralen av smårta upprepas, generation efter generation, som en fOljd
av oforlosta kiinslor av skuld. Det
handlar om kånslor och konflikter våra foråldrar aldrig klarade av, som i sin
tur bar på kånslor och konflikter deras
fOråldrar aldrig klarade av, som i sin
tur ... Dårmed får ett så belastat begrepp som synd, for att inte tala om
arvssynd, en ny och begripligare innebOrd, fri från dess kristna och anklagande konnotationer.
Att jag hår ordat så mycket om
Evander och hans analyser av ondskans mekanismer beror på att mycket
av detta återfinns också i Tommy
HeIlstens senaste bok "Barn av livet".
Också han forankrar ondskan (hår i
form av alkoholism) i den kiinsla av
oforlost skuld vi alla går och bår på, inte for att vi som enskilda personer
skulle vara onda utan for att vi går
omkring och bår på tidigare generationers medberoende. En skuld vi inte
blir kvitt så lange vi skjuter ansvaret
for vår! liv - och våra problem - på
andra, t.ex. våra foråldrar. Som i sin
tur skjutit det på sina foråldrar, som i
sin tur ...
Att Hellsten anvander sig av en religiost fårgad retorik kommer sig i forsta hand av att han, forutom terapeut
och tidigare alkoholist också år teolog.
Samtidigt forefaller det uppenbart att
religionen allmånt taget tycks vara på
våg tillbaka, både som forklaring och
som botemedel. Behandlingssektorn år
i det hår avseendet inget undantag,
srtarare tvårtom.
"Barn av livet" år, som HeIlsten
sjålv konstaterar, en fristående uppfOljning av hans tidigare bok "Flodhåsten ivardagsrummet" från 1993 (recenserad i NAT 1/94). "Flodhåsten",
som behandlade medberoendets mekanismer, har i Finland varit en succe
utan like, och åven hans senare bocker
har på finska sMts i ovanligt stora upplagor. Når jag tittade in på biblioteket i
min hemstad visade det sig att allting
av HeIlsten år utlånat - och for lång tid
framåt, eftersom koerna år långa.
Helt fristående från sin foregångare
år boken inte i så måtto att Hellsten
egentligen aldrig definierar eller
beskriver begreppet medberoende,
utan tar for givet att dess innebord år
bekant for låsaren. Det enda som liknar en definition år kommentaren på s.
42 om att en medberoende år "en månniska som bår en ogenomlevd barndom inom sig".
Vad år det i hans bOcker som utovar
en sån dragningskraft? Den stundtals
patetiska stilen, med den forkårlek for
symbolspråk som ofta utmårker pråster (foljsamt oversatt av Agneta Ara,
sjålv kiind forfattare), brukar ju inte gå
hem, åtminstone inte hos mera professionellt inriktade behandlare och forskare.
En orsak år vål att HeIlsten vågar
moralisera på ett sått som våcker respekt. I hans bocker talar en erfaren och
Nordisk Alkoholtidskrift Vol. 13, 1996: 2
-113-
sympatisk sjålavårdare och terapeut,
som vågar vara djupt personlig och
sjålvutlåmnande. I en tid som vår, då
man på de flesta håll sjunger det individuella oberoendets och professionaliseringens hoga visa år det onekligen skont att någon vågar anvanda
gammaIdags moralbegrepp som intuitivt forstås av envar med barnasinnet i
behåll.
Ett sådant år begreppet "skuld", ett
tema som enligt HeIlsten år fOrbisett
inom terapin. "Man kan inte", konstaterar han, "psykologisera bort skulden". Han tvekar inte ens att såga att
en psykoterapi som inte beaktar manniskans verkliga skuld år synd (s. 72).
Denna skuldkånsla år nårmast av existentiell art; en insikt om att man innerst inne år en rått liten månniska, i
grunden beroende av andra. Och att
man, for att bli kvitt ett destruktivt beroende, paradoxalt nog måste borja
med att bejaka barnet inom sig, dvs. bli
liten och inte stor. Att tro att man kunde ha full kontroll over sitt liv år enligt
HeIlsten en illusion - och en farlig sådan, eftersom man då lått "insjuknar i
styrka".
Hellsten skriver det inte, men man
kunde såkerligen tolka detta som en
indirekt kritik av alla ambitioner att låra sig ett "kontrollerat" drickande. Något som kanske år mojligt for dem som
vuxit upp under lyck1iga stjårnor, och
haft formånen att bejaka barnet inom
sig - men en veritabel fålla for dem
som varit såmre lottade.
Som den pråst han år betonar Tommy Hellsten mycket starkt tillvarons
andliga dimensioner. Och trons djupaste våsen, skriver han, år tillit. Ett
begrepp som på sistone blivit något av
ett nyckelord också i den mondåna filosofiska debatten Ofr t.ex. Fukuyamas
senaste bok). Och omvant: att tillfriskna från sitt missbruk eller medberoende år att låra sig tillit på nytt. Att bli
som ett barn, och att våga ge sig hån åt
en kraft starkare an man sjålv.
Denna kraft år inte bara av andlig
eller religios art utan också helt konkret, dvs. vår nåsta. For mig som forst
nu i medelåldern borjat mogna till
åktenskap kiindes HeIlstens sått att så
starkt betona åktenskapets moraliskt
forpliktande natur specieIlt aktueIlt.
Det har funnits stunder, skriver han,
då det enda som forhindrat mig att
låmna min partner har varit radslan for
att beratta om det for min svarmor.
"Det ar som om den som uppfunnit iiktenskapet hade vetat att mannen och
kvinnan inte kan vara tillsarnmans. Deras forbund kan inte overlåtas åt dem
sjalva, någonting sådant ar domt att
misslyckas." (s. 142-143) På ett annat
stille skriver han: "De ar tillsammans
darfor att de har ingått iiktenskap, inte
dartor att de hyser varma kiinslor for
varandra./ ... 1 Foralskelsen får parforhållanden att uppstå, men fOralskelsen
kan inte bevara dem. Till detta behOvs
andra arrangemang." (s. 149) Hur fjarran ar inte detta från den foralskelsens
romantik li la Alberoni som fyller populiirpressens samlevnadsspalter.
Vad detta har med alkohol och medberoende att gora? Jo, kanske att stabila
familjeforhållanden ar en forutsattning
for den tillit vi alla behover, barn som
vuxna. I sig givetvis en sjalvklarhet men i dag ar av allt att doma inte ens
sjalvklarheter sjalvklara.
Låt mig avslutningsvis återvanda till
Evander. I flera av hans bocker ar forsoken att fånga det forflutnas fjiirilar
ett centralt tema. Det ar, tror jag Evander vill saga, endast genom att bearbeta ångestens rotter vi kan forsona oss
med de foraldrar i n-te generation vi
alla bar inom oss. Vi måste, for att bli
kvitt tvånget att upprepa, våga bryta
smiirtans spiraler.
Helmersson Bergmark
svarar Gundelach
Praxis i recensionssarnmanhang inte
enbart fOrutsatter en frånvaro av svar
från fOrfattaren, den foreskriver detsarnma. Jag har emellerlid har valt att
bryta mot denna outtalade regel och
skall i det foljande lamna några korrektiv till den recension Peter Gundelach
gjort av min avhandling (Helmersson
Bergmark 1995) i NAT 1/96. Mitt
grundlaggande skal for denna avvikelse ar att Gundelachs recension, enligt
min uppfattning, inte bara ar kritisk
och illvillig (något som jag måste stå ut
med) men också felaktig och gravt
missvisande på ett par punkter. Innan
jag redovisar mina invandningar viII
jag emellerlid forst som sist slå fast att
detta genmale på intet satt ar arnnat att
forneka eller bagatellisera brister och
tillkortakommanden i min avhandling.
Gundelach antyder att jag ar oklar
over eller ovetande om AA:s karaktar.
Men vad ar då egentligen AA? AA som
organisation liknar inget annat, det ar
just det som gor AA så intressant att
diskutera i organisationsteoretiska termer, men det verkar recensenten inte
alls vilja fOrstå. AA saknar visst inte ett
"projekt", men har medvetet helt avstått från "projekt" som ror annat an alkohol inom den slutna gruppen AAdeltagare. Det ar ingen "teoretisk glidning" att kalla AA fOr en sjalvhjalpsrorelse' och samtidigt diskutera frånvaron av extroverta mål. AA hade aldrig
bildats om alkoholproblematiker med
olosta existentiella, alkoholrelaterade
problem inte fanns.
Redan Rose (1954) utvecklade en
distinktion mellan "social influence"rorelser och "expressiva" roreiser, vilkas mål enbart handlar om de egna
medlemmarnas viliard. Att, som Gundelach, påstå att "teorier om nye, såvel
som gamle, sosiale bevægelser falder
helt bort" i diskussioner om rorelser av
AA:s typ, framstår som en helt missriktad kommentar.
Jag anvander Michels tes om oligarkins jiirnlag (Michels 1983 (1911» - detta faller inte Gundelach i smaken. Av
avhandlingstexten framgår ganska
tydligt att jag principieIlt instammer i men också ar medveten om kritiken
mot - Michels resonemang. De allra
flesta framgångsrika organisationer utNordisk Alkoholtidskrift Vol. 13, 1996: 2
-114-
Qckså Tommy Hellsten betonar vikten av att våga fOrandring. Och att mDta barnet i oss sjalva - något som forvisso (vilket han sjalv också påpekar)
ar en klyscha, men andå lika viktigt
som det ar mångbottnat. Vågar vi inte
det" surnar vi i vårt eget spad". Samtidigt ar det viktigt att lara sig odmjukhet: "Vi kan inte anstranga oss att bli
Mttre foraldrar. Vi fOrmedlar till våra
barn det vi ar, inte det vi forsoker vara."
Enkelt. Kanske alltfor enkelt for
mången terapeut med teoretiska ambitioner. Men just darfOr så tilltalande och kanske också effektivt.
Thomas Rosenberg
vecklas i linje med Michels tes. Men,
det gor inte AA. Att AA inte gor det,
betyder inte att Michels argumentering
inte ar valid fOr merparten andra organisationer. Som jag skriver i avhandlingen kan man nastan tro att AA:s
grundare hade last, och tagit liirdom
av, Michels bok nar de formulerade
AA:s program och ideologi - dar ett
viktigt perspektiv ar ett evigt status
quo; att AA inte ska !oriindras. Hela det
organisationsteoretiska resonemang
jag fOr, handlar ju också om AA som
undantaget, som det speciella fenomen
som inte går att plocka in under genereila teser. Och igen; detta innebar inte
att dessa teser ar ointressanta fOr en
diskussion om AA:s karaktar.
Gundelachs moda att i recensionen
sarnmanfatta texten om AA:s internationella historla - som finns i avhandlingen - forefaller mig som miirkligt
overdimensionerad mot bakgrund av
att han helt forbigår de centrala delarna (andra hiilften av kap. 4) av den organisationsteoretiskt baserade diskussionen kring AA:s utveckling i det
svenska samhiillet. Å ven om detta inte
kan bokforas under rubriken felaktigheter framstår det åtminstone som
en tendentios prioritering i ett sammanhang som detta.
Vidare. I recensionen havdas att
svarsprocenten i
deltagarenkiiten
("personenqueten") lika val kan riiknas
