Fjärde söndagen i advent
”Herrens moder” 3 årg.
Högmässa Vallentuna kyrka
2013-12-22
_______________________________________________________________________________________
Jes 52:7-10
2 Kor 1:17-22
Luk 1:39-45
(Ps 145:8-13)
Psalmer:
109 Det susar genom livets strid
481 Alla källor springer fram i glädje
397 Så som du bjöd vi kommer nu
744 Barn och stjärnor
När vi var tre år, var det på Turteatern i Kärrtorp vi gick på dansskola tillsammans. När vi var fyra år, var det
på Kärrtorps torg vi lärde oss cykla. När vi var fem år, var det på Reflexens biograf som vi såg våra första
filmer. Och när vi var sex år, var det i Skarpnäcks skola vi började. Det var år 2004.
Nu är det år 2013, snart 2014. Och bredvid Turteatern där vi en gång lärde oss dansa, ligger gymnasiet som för
bara någon vecka sedan blev nerklottrat med hakkors. Och på torget där vi lärde oss cykla, stod vi i söndags och
skrek ”Inga rasister på våra gator”. Och utanför Reflexen där vi såg våra första filmer, har det satts upp
affischer för nazistiska nätsidor. Och samtidigt i vår skola, den skola som vi har spenderat de senaste tio åren i,
ritas det hakkors på både skåp och väggar. Kanske som ett skämt, skrivet av våra egna klasskamrater. Ett skämt
som varken innan eller efter händelserna ovan är ett skämt längre. Det är bara helt förjävligt, och vi skäms. För
oss är detta bara ett ännu tydligare tecken på vad vi tror måste ske, främst i skolor. Man måste börja prata. Nu.
Så inleds brevet som publicerades i fredags morse från de fyra 15-åringarna Moa, Mira, Jonna
och Stella i Kärrtorp, längs linje 17, som den senaste veckan fått en helt ny och långt mer
betydelsefull innebörd än att vara bara en tunnelbanelinje bland många.
De fortsätter:
… Vi uppskattar att vi fick möjligheten att lyssna till judinnan Livia Fränkels berättelse om hur hon överlevde
Förintelsen… men vi tycker också att det borde skett tidigare. Vi tycker också att fler i skolan borde ha fått
lyssna… Kanske får aldrig åttorna, sexorna, fyrorna, chansen till samma sak, för att skolan ansåg dem för små
för att hantera historien. Det är sorgligt om det är anledningen, för då tvivlar ju faktiskt skolan på att vi elever
kan hantera verkligheten överhuvudtaget.
Vi tror att genom att lyssna och lära sig om vad människor faktiskt är kapabla till, får man en helt annan
förståelse för verkligheten, och det är något som behövs!... Ungdomarna som nu förstrött ritar hakkors på de
slitna skåpsdörrarna, vet inte vad de själva gör. De vet inte, de har inte kunskap nog att förstå vad det innebär,
vad det står för.
… Vi är upprörda och besvikna, inte för att folk har olika åsikter men för att den här världen har blivit till en
värld där vi delar upp oss i olika grupper och kategoriseras, när vi alla är samma ”djur” och ”ras” egentligen.
… Det är svårt att förstå, vi fyra gör inte det. Människor föds inte med hat för någon annan, hat är någonting
man lär sig.
Det ryser och skär i mig för att orden är så starka och för att de kommer just från fyra 15åringar i Kärrtorp, Sverige några dagar innan jul år 2013, dagen efter att det på många håll i
landet firats minnesgudstjänster till Nelson Mandelas ära – en man som aldrig hade ovett nog
att lära sig hatet.
I sitt installationstal som president i Sydafrika år 1994, talade han om ljuset inom oss som
beror på att vi är Guds barn. Vi föddes till att säga ja till Gud, men ofta är det rädslan som
hindrar oss. Och rädsla och hat hör tyvärr ofta samman. Det förra tenderar ofta att leda
till det senare.
Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? frågar Paulus i det
andra brevet till Korinthierna, och fortsätter: Jesus var inte både ja och nej, i honom finns
bara ett ja… Ett ja som jag tänker är grundat i Marias ja till Gud när ängeln meddelade det
stora under som ligger i varje nytt liv som blir till. Samtidigt var förstås detta ja ett alldeles
särskilt ja. För inkarnationen, Guds människoblivande, har allt sedan den kristna kyrkans allra
första tid varit en av de mest kontroversiella frågorna, såväl inom kyrkan och kristenheten i
sig som i relation till andra religioner och icke-religioner.
Men i princip skiljer sig inte inkarnationen i Jesus från sättet som Gud närmar sig sin övriga
skapelse. Gud möter oss på radikalt olika och ofta överraskande sätt, och ingen kan säga vad
som är slutgiltigt för Gud (utan att själv göra sig till Gud). Men det som är gemensamt för
många av gudsuppenbarelserna och gudsmötena, är att de ofta åtföljs av orden ”var inte
rädd”!
I svenskan har vi två ord för det som i många andra språk är ett och samma: shalom, salaam,
peace kan vara såväl yttre fred som inre frid. Shalom kan dessutom, för att liksom på något
sätt förmedla hela begreppets innebörd, kanske bättre översättas med fridfullhet, helhet…
kanske rentav enhet, harmoni? Fenomenet shalom är, oavsett översättning, så väsentligt inom
judendomen att alla Guds goda välsignelser över folket Israel slutar med ordet Sh-l-m; slutet
av Shema (trosbekännelsen), me’ayin habrachot (den viktigaste bönen som bes tre gånger
dagligen) och välsignelsen från fjärde mosebok (6:24-26) (jisa Adonai panav elecha wejasem
lecha shalom – Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin frid/fred).
När Jesaja ropar ut hur härligt det är att höra budbärarens steg; han som bär bud om seger,
som ropar ut goda nyheter, som bär bud om räddning… så är det shalom i hela sin innebörd
som han vill förmedla hopp om: en jeshu’at Eloheinu (vår Guds räddning) för kol goyim (alla
folk).
Medeltidsmystikern Mäster Eckhart talade om Guds födelse inom oss, det som med Mandelas
ord är ljuset inom oss. Kanske shalom i oss? En inre frid som ger yttre fred. En helhet som
förfäktar rädslan och inte lämnar något utrymme för hat och förakt. Ett ja till livsbejakelse i
alla dess former.
Återigen med Paulus ord: Gud har smort oss; satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en
borgen i våra hjärtan (dvs. Guds löften kommer att uppfyllas). Men valet är vårt: det är vi
som måste förfäkta rädslan och säga vårt ja till att låta Gud ständigt födas på nytt, in i vårt
hjärta och in i vår värld.
Moa, Mira, Jonna och Stella i Kärrtorp, längs den gröna ”linje 17” mot Skarpnäck, avslutar
sitt brev:
… Vi skriver detta för att vi bryr oss, och vi vill visa just det… att ungdomar bryr sig. Att alla vi mellan tretton
och sjutton år, som så ofta får hör att vi är för lata och slappa och inte bryr oss, faktiskt gör just det. Och när vi
säger VI menar vi inte bara oss fyra. I alla fall tror och hoppas vi inte det. Vi tror och hoppas att vi är så många
fler… som känner att de någonstans förstår och delar våra förvirrade och upprörda tankar.
Vi är så många, och tillsammans kan vi göra skillnad. Vi kan, vi vill, vi ska… Tillsammans.
De är runt 15 år gamla, bara flickor, samtidigt unga kvinnor? Kanske ungefär lika unga som
Maria var vid den här tiden för länge sedan. Lika orädda som hon att säga sitt självklara ja!
Varför Gud blev människa har med försoningen att göra. Försoningen är läkedom för en
sargad värld; helande till en sårad skapelse och upprättelse till brustna relationer; inre
och yttre frid, försoningen är kanske vårt ord för shalom?
Bakom högaltaret i Uppsala domkyrka, långt, långt in mellan pelare och valv, nästan lite i
skuggan och skymundan finns Maria. I naturlig storlek och med ett utseende som vilken
invandrarkvinna som helst står hon där och blickar in i det som före reformationen var
Mariakoret. Hon är som en av oss. Hon hör inte hemma därinne, utan vill vara bland
människorna och få dem att tillsammans med henne fästa blicken på det som är bortom koret,
på det som är försoning och liv: Salig hon som trodde (och som sa ja)!
Anna Nohlert,
präst i Vallentuna församling
Tfn: 08-511 862 04
Mail: [email protected]
