LO-TCO RÄTTSSKYDD AB
Ett realistiskt individ- och
arbetsmarknadsbegrepp i
sjukförsäkringen
En rapport från LO-TCO Rättsskydd AB
Claes Jansson, enhetschef
Magnus Eriksson, förbundsjurist
2012-06-27
2
Sammanfattning – ett realistiskt individ och arbetsmarknadsbegrepp i
sjukförsäkringen
Under senare år har en glidning skett i uppfattningarna om sjukförsäkringens
grundidéer. Det gäller bl.a. att man ska vara försäkrad i s.k. befintligt skick och
att arbetsförmågeprövningen sker mot faktiskt existerande arbeten på
arbetsmarknaden.
I en rad utredningar har man framhållit vikten av att det måste ske en individuell
prövning av arbetsförmågan, även om bedömningen ska ske på medicinsk grund.
Man skulle annars riskera – förutom att det uppstår oförsvarliga konsekvenser för
den enskilde - att såväl lagstiftning som administration skulle förlora
allmänhetens förtroende.
Arbetsförmågeutredningen (SOU 2009:89) menade att man måste ta hänsyn till
den försäkrades befintliga skick och att det inte gick att utgå från att allt är lika,
förutom sjukdomen och dess direkta konsekvenser. Om det befintliga skicket inte
beaktades var man långt från en försäkring som kompenserar en sjuk eller skadad
för förlorad eller minskad förmåga till egen försörjning. Man riskerade att
betoningen på ”social” i socialförsäkring helt skulle försvinna.
När det gäller frågan mot vilka arbeten arbetsförmågan ska prövas gäller fr.o.m.
den 1 juli 2012 att prövningen ska ske mot ”sådant förvärvsarbete som är
normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Försäkringskassan utreder ett nytt
begrepp ”medicinska förutsättningar för arbete” och ska ta fram ett
bedömningsverktyg som beskriver de medicinska förutsättningarna för arbete
som gäller i olika yrkesområden.
Hittills har Försäkringskassan inte redovisat hur den individuella bedömningen
ska göras. Man föreslår att ingen prövning av arbetsförmåga ska ske i förhållande
till faktiska anställningar på en faktisk arbetsmarknad. Prövningen ska istället ske
mot en teoretisk marknad (”en uppsättning teoretiska krav på förmågor av
medicinsk karaktär”).
Våra slutsatser är att begreppet ”särskilda skäl” - i den betydelse det hade innan
rehabkedjan infördes - arbetas in i lagstiftningen och i tillämpningen.
Försäkringskassan bör få i uppdrag att anpassa sitt bedömningsverktyg så att den
försäkrades befintliga skick kan beaktas och att bedömningen görs mot ”normalt
förekommande arbete”. Behandlande läkares bedömning bör stärkas och rimliga
krav ställas på hur utförligt läkarutlåtandet/intyget ska vara för att läkarens
bedömning ska godtas.
3
Inledning
Sjukförsäkringens grundidé är att ge en försäkring mot inkomstbortfall vid
ohälsa. Denna idé anses vara en fundamental del av välfärdsamhället. För att
frånvaron från arbetet ska bli så kort som möjligt är det viktigt att försäkringen är
utformad så att den upprätthåller och stärker arbetslinjen. Detta kan ske genom
förebyggande insatser, rehabilitering- och anpassningsåtgärder m.m.
Försäkringsskyddet ska ges inom ramen för en allmän och sammanhållen
försäkring och ersättningen ska baseras på rent medicinska kriterier.(Jfr. SOU
1996:113, s. 71).
Ovanstående torde det finnas en bred politisk enighet om. Det finns även fler
grundidéer där enigheten dock börjar bli splittrad eller där man i vart fall kan se
en glidning i uppfattningarna.
En sådan idé är att ersättning ska ges på lika villkor oavsett orsak till den nedsatta
arbetsförmågan. Tanken är att man får samma ersättning, under förutsättning att
man uppfyller villkoren, oavsett vilken sjukdom som man drabbats av. Där ser
man nu en utveckling där vissa sjukdomar ("allvarliga sjukdomar") ger rätt till
förmånligare villkor än andra ("vanliga") sjukdomar.
En annan grundidé är att de som omfattas av försäkringen är försäkrade i
"befintligt skick". Man går in i försäkringen sådan som man är utan förbehåll för
sjukdomar, anlag m.m. Där har de senaste åren präglats av en alltmer uttunnad
tillämpning av individens förutsättningar för arbetsförmåga i olika avseenden.
Ytterligare en grundidé där uppfattningarna är splittrade är, att
arbetsförmågeprövningen görs mot en konkret och faktisk marknad av arbeten
dvs. vanliga arbeten på arbetsmarknaden. Kan individen utföra ett arbete på ett
sådant sätt att någon är beredd att betala för utförandet?
Försäkrad i befintligt skick
I mitten av 1990-talet genomfördes en "renodling" av sjukförsäkringen.
Sjukförsäkringen skulle vara en sjukförsäkring och inget annat.
I proposition 1996/97:28, sid 9 angavs "Syftet med att bedöma arbetsförmågan
mer renodlat utifrån medicinska kriterier är att utforma klarare regler som
medverkar till att tydliggöra gränserna för vad som bör ersättas från
socialförsäkringen. Detta innebär att mindre hänsyn bör tas till de
tilläggskriterier såsom utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter som i dag tillåts
påverka bedömningen. " Trots att man ansåg att mindre hänsyn borde tas till
"tilläggskriterier" och mer av bedömningen borde vila på medicinsk grund, behöll
man tilläggskriterierna under förutsättning att det fanns ”särskilda skäl”.
I den utredning (SOU 1995:49, delbetänkande av Sjuk- och
arbetsskadekornmitten, s. 230 f.f.) som låg till grund får prop. 1996/97:28 var
4
kommitténs direktiv entydiga " ... rätten till ersättning skall baseras på
medicinska kriterier utan att särskilda arbetsmarknadsmässiga eller sociala
förhållanden vägs in." Kommittén kom emellertid fram till att om detta
bokstavligen följas skulle detta " ... kunna leda till resultat som blir direkt
stötande. Reglerna i den allmänna försäkringen får inte leda till en tillämpning
som inte finner stöd hos den försäkrade allmänheten eller i det allmänna
rättsmedvetandet. Om bedömningen av arbetsförmågan hos sjuka försäkrade
skulle leda till en rad beslut som, såväl ur ett mänskligt som ekonomiskt
perspektiv, framstår som oförsvarliga och oförklarliga riskerar såväl lagstiftning
som administration att förlora allmänhetens förtroende ".
Utredningen angav vidare att denna fråga hade stor principiell betydelse. "Om
tillämparen vid sin bedömning nödgas inskränka sig till att bedöma enbart
sjukdomens inverkan på arbetsförmågan, utan att rimliga hänsyn även tas till
vissa individuella förutsättningar, riskerar betoningen på "social" i ordet
socialförsäkring att helt försvinna ".
Vidare angav utredningen " ... det kan finnas situationer då det är nödvändigt att
mildra sådana brister eller ofullkomligheter hos den försäkrade, i samhället eller
på arbetsmarknaden som kan ge upphov till svårigheter för den försäkrade att
försörja sig. "
Att det behövdes någon form av rimlighetsbedömning upprepades även i den
utredning som låg till grund för prop. 2007/08:136 (SOU 2006:86 Mera
försäkring och mera arbete) jfr. s. 99: "Att ställa samma krav på yrkesbyte,
omskolning och flytt på en 61-åring som på en 33-åring saknar förmodligen
legitimitet hos de flesta och kan underminera själva iden om krav på
omställning". Och detta trots att en av utredningens slutsatser var att
sjukförsäkringen var för mjuk.
I Arbetsförmågeutredningen, Gränslandet mellan sjukdom och arbete (SOU
2009:89, s. 118-119) angavs följande: "Man kan i den allmänna försäkringen
sägas vara försäkrad "i befintligt skick", dvs. att bedömningen görs av den
person man är och inte i förhållande till en "normal" person eller i än mindre
grad till en särskilt socialt eller kompetensmässigt gynnad person. Att någon
hänsyn tas till vem man faktiskt är och var i livet man befinner sig är en viktig del
av försäkringens själva grundidé. Det är "skadan" som försäkras och skadan
uppstår i relation till den man tidigare var. "
Vidare uttalade Arbetsförmågeutredningen att politiken har instrumenten som kan
skapa en rimlig balans mellan krav och förutsättningar. "Att inte ta hänsyn till
befintligt skick är att utgå från att med undantag från sjukdomen och dess direkta
konsekvenser är allt annat lika. I verkligheten är det att röra sig väldigt långt
från en försäkring som kompenserar någon för förlorad eller minskad förmåga
till egen försörjning. "
5
Faktiskt existerande arbeten på arbetsmarknaden
Den 1 juli 2012 återinförs för sjukpenning begreppet "sådant förvärvsarbete som
är normalt förekommande på arbetsmarknaden ".
Begreppet "normalt förkommande arbete" finns definierat i det vägledande
rättsfallet från Högsta förvaltningsdomstolen, RÅ 2008 ref 15. Där angavs att
med "normalt förekommande arbete" avses vanliga arbeten på arbetsmarknaden
där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning.
Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation där ringa eller ingen
anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller
medicinska besvär hos en arbetstagare.
I rättsfallet hänvisades även till socialförsäkringsutskottets betänkande
(l996/97:SfU6, s.10) där utskottet angav att det i första hand ska vara personer,
som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna
arbetsmarknaden som i fortsättningen inte kan få ersättning från försäkringen.
Enligt Försäkringskassan innebär rättsfallet att arbeten som kräver mer än
marginell anpassning efter den försäkrades sjukdom/funktionshinder inte kan
anses vara normalt förekommande på arbetsmarknaden (Försäkringskassans
vägledning 2004:9, version 14, avsnitt 6.4.2, s. 158).
I samband med att regeringen, sommaren 2008, införde den s.k.
rehabiliteringskedjan avskaffades begreppet "förvärvsarbete som är normalt
förkommande på arbetsmarknaden" och ersattes av begreppet ”förvärvsarbete på
den reguljära arbetsmarknaden ". Även möjligheten att ta hänsyn till "särskilda
skäl" avskaffades. Före den 1 juli 2008 kunde den försäkrades ålder,
bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet, och andra liknande
omständigheter beaktas. I tillämpningen och i förarbetena till denna lagstiftning
angavs att åldersfaktorn (60 år) skulle väga tyngst.
Samtliga stora fackliga centralorganisationer samt arbetsmarknadsmyndigheterna
hade avstyrkt förslaget att avskaffa "särskilda skäl".
För rehabkedjan skulle dock fortfarande gälla att arbetsförmågan skulle anses
vara nedsatt till dess ett lämpligt arbete blir tillgängligt för den försäkrade om den
försäkrade endast kan utföra arbeten som även utifrån en nationell arbetsmarknad
är mycket udda och sällan förekommande. Detsamma skulle också fortfarande
gälla för sådana subventionerade anställningar som endast är tillgängliga för
människor med funktionshinder till exempel arbete med lönebidrag eller vid
Samhall.
Försäkringskassans förslag på nytt arbetsförmågebegrepp "medicinska
förutsättningar för arbete"
Försäkringskassan håller för närvarande på att utreda hur individens
arbetsförmåga ska prövas och man ska presentera sitt förslag i början av 2013.
Försäkringskassan ska föreslå ett nytt begrepp vid bedömning av arbetsförmåga,
tillsammans med en klargörande innebörd, omfattning och användande av
6
begreppet. Man utarbetar ett referensmaterial och ett bedömningsverktyg som
beskriver de medicinska förutsättningarna för arbete som gäller i olika
yrkesområden.
Försäkringskassans ambition är att utöka antalet beskrivningar för yrkena så att
det inte råder någon tvekan om att materialet täcker relevanta områden. Det ska
bli ett nationellt referensmaterial som används av handläggare vid grundbeslut
och omprövning.
Försäkringskassan menar att detta skulle främja god rättssäkerhet då det skulle
innebära en mer spårbar och transparent rättstillämpning. Vidare framhåller
kassan att materialet inte ska användas för att göra fyrkantiga, förenklade
matchningar mellan de försäkrades förmågeprofiler och enskilda yrken eller
yrkesområden och att detta måste Försäkringskassan ta ansvar för att i alla
sammanhang understryka och klargöra.
Hittills har Försäkringskassan ansett att det begrepp man arbetar med (medicinska
förutsättningar till arbete) inte är särskilt nytt utan egentligen bara ett
förtydligande av begreppet "förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden”.
Man uttalar t.ex. att: "En fördel med att införa ett nytt arbetsmarknads begrepp
vore dock att man med större klarhet skulle kunna framhålla att människors
medicinska förutsättningar för arbete prövas i förhållande till generella krav på
medicinskt relaterade förmågor som arbeten ställer och inte i förhållande till
faktiska anställningar på en faktisk arbetsmarknad. "(Arbetsmarknadsbegrepp
och arbetsförmågebedömning, Redovisning av regeringsuppdrag 2012-02-13, s.
21).
Försäkringskassan föreslår (s. 18) att man ska stryka ordet "marknad" ur lagtexten
bl.a. för att det blir otydligt för människorna vad som avses. Man anger:
"Talar man om en "riktig marknad" eller om en "teoretisk" marknad? "
Försäkringskassan motiverar sin ståndpunkt för en teoretisk marknad enligt
följande: "Ordet ”marknad” antyder en faktisk marknad bestående av
tillgängliga anställningar. Ett rimligt antagande är att det kan bidra till
förvirring att Försäkringskassan använder ett begrepp, som har en så konkret
och påtaglig innebörd, för att beskriva något som i grunden är en uppsättning
teoretiska krav på förmågor av medicinsk karaktär. "(vår markering).
Försäkringskassan anger även sin syn på skillnaden mellan de
arbetsmarknadsbegrepp som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen idag
använder (s.18): "Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan använder ordet
"arbetsmarknaden" med två skilda betydelser. Där Försäkringskassan ser ett
spektrum av krav på förmågor ser arbetsförmedlingen en konkret och faktisk
marknad av arbetstillfällen. "
Försäkringskassan klargör dock att arbetsmarknaden har mycket liten tolerans
mot begränsningar avseende förmåga att kunna sköta grundläggande hygien,
förmåga att kunna följa basala sociala koder, förmåga att kunna transportera sig
till och från arbetet, samt förmåga att vara grundläggande kognitivt orienterad.
7
Om sådana tillstånd har orsakats av sjukdom eller skada och om samhällets eller
arbetsgivarens ansvar för stöd och anpassning är uttömda, ska arbetsoförmåga
anses föreligga.
Undantagsregler i sjukpenningförsäkringen
Efter hand har nya undantagsregler tillkommit till den s.k. rehabkedjan som
infördes i juli 2008. Det är inte helt lätt att skilja på dessa och systemet är minst
sagt svåröverskådligt.
Enligt 2008 års lagstiftning ska fr.o.m. dag 181 arbetsförmågan prövas mot den
reguljära arbetsmarknaden (fr.o.m. 1/7 2012 normalt förekommande arbete).
Finns särskilda skäl kan en sådan prövning skjutas upp t.o.m. dag 364.
Innebörden av dessa skäl är en annan än vad som gällde tidigare och är enligt
förarbetena att den försäkrade med stor sannolikhet inom kort kan återgå i arbete
hos arbetsgivaren.
Med oskäligt (som infördes den 1 januari 2010) avses i huvudsak arbetsoförmåga
p.g.a. allvarliga sjukdomar. Enligt Socialförsäkringsutskottets betänkande (Bet.
2009/10:SfU13, s. 8) kan det röra sig om sjukdomar som medför en successiv
försämring, där en tillfällig förbättring kan uppstå, man genomgår medicinsk
behandling, långvarig rehabilitering eller det är en progressiv sjukdom. Är
kriterierna för allvarlig sjukdom (definieras av Socialstyrelsen) uppfyllda kan
sjukpenning på normalnivån utges utan tidsgräns
Sjukpenning i särskilda fall infördes den 1 januari 2012. Denna innebär att en
försäkrad, som har haft tidsbegränsad sjukersätning under det högsta antalet
månader som sådan ersättning kan betalas ut och som inte har någon SGI att
återfå eller en låg sådan, kan få sjukpenning med ett belopp om högst 160
kr/kalenderdag.
Den 1 januari 2012 infördes ytterligare en betydelse av oskäligt nämligen för
försäkrade som nått den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Tidigare fanns ett antal
specifika undantag som kunde göra att den försäkrade skulle kunna få ytterligare
dagar med sjukpenning på fortsättningsnivån. Nu gjorde man ett tillägg till dessa
med innebörden att det i annat fall på grund av den försäkrades sjukdom skulle
framstå som oskäligt att inte lämna sjukpenning fler dagar. Avsikten var bl.a. att
även andra sjukdomar än allvarliga sjukdomar skulle kunna omfattas.
Våra slutsatser och förslag rörande införande av"särskilda skäl"
Lika viktigt som att utgå från en individ i "befintligt skick" är att
arbetsförmågeprövningen görs mot en konkret och faktisk marknad av arbeten,
dvs. "vanliga arbeten på arbetsmarknaden".
När begreppet "normalt förekommande arbete" var i kraft före den l juli 2008,
kunde sålunda en rimlighetsbedömning göras och hänsyn tas till "särskilda skäl",
dvs. den försäkrades ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare
8
verksamhet och andra liknande omständigheter. Begreppet "normalt
förekommande arbete" finns nu i lagtexten fr.o.m. den 1 juli 2012. Vägledande
för detta begrepp ska vara ovannämnda rättsfall från Högsta
förvaltningsdomstolen (RÅ 2008 ref 15).
För att säkerställa den individuella prövningen bör "särskilda skäl" arbetas in i
lagstiftningen och i Försäkringskassans tillämpning. Vägledande för detta
begrepp bör vara vad som gällde för begreppet innan den s.k.
rehabiliteringskedjan infördes samt vad som ovan angivits och citerats i
uttalanden från olika betänkanden genom åren.
Ett lagtekniskt problem är att begreppen "särskilda skäl" respektive "oskäligt" och
"särskilda fall" redan finns i lagtexten, men med en delvis annan innebörd än det
gamla ”särskilda skäl" hade.
Vi har ändå stannat vid "särskilda skäl" som begrepp och att det ska innefatta den
äldre betydelsen och även den betydelse som det har idag samt även vad som kan
utgöra "oskäligt" m.m. Detta måste tydligt anges i förarbetena.
Detta innebär att följande återinförs i aktuella bestämmelser rörande sjukpenning
(bl.a. i 27 kap. 48 § SFB):
Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans
nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades
bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande
omständigheter.
Försäkringskassan tycks ännu inte ha tagit ställning till hur den individuella
bedömningen ska gå till i förhållande till det bedömningsverktyg som man håller
på att ta fram. Materialet/verktyget utgår från en teoretisk arbetsmarknad och från
teoretiska individer utan olika ålder, familjeband, bostadsort, sociala eller
kompetensmässiga förutsättningar eller något annat i den sociala verkligheten.
Vi anser att så länge det inte definieras vad som ska kunna beaktas i den
försäkrades s.k. befintliga skick kan det inte bli någon individuell bedömning,
utan endast en bedömning av vad en fiktiv person klarar av vid olika medicinska
tillstånd. En sådan renodling av sjukförsäkringen torde innebära just det som man
varnade för i mitten av 1990-talet att ordet "social" i socialförsäkring riskerar att
helt försvinna.
Försäkringskassan bör därför få i uppdrag att anpassa sitt bedömningsverktyg så
att den försäkrades befintliga skick kan beaktas. Vidare bör verktyget anpassas så
att det kan tillämpas mot faktiskt existerande arbeten (normalt förkommande
arbeten). Överväganden måste göras hur skarpa kraven på omställning ska vara
och vilka instrument som kan ges för en rimlig balans mellan samhällets krav på
omställning och individens förutsättningar.
Ofta är behandlande läkares medicinska underlag det enda som ligger till grund
för Försäkringskassans bedömning. Behandlande läkares och den medicinska
expertisens bedömning i ärendena bör därför stärkas. Rimliga krav måste ställas
9
på hur utförligt läkarutlåtandet/intyget ska vara för att läkarens bedömning ska
kunna godtas. Också detta borde lämna större utrymme för att väga in
individuella bedömningar rörande exempelvis olika rehabiliteringsinsatser samt
sjukskrivningens längd.
EXEMPELÄRENDEN
Nedan följer tre exempelärenden ur verkligheten. Det rör sig om riktiga fall som
vi på LO-TCO Rättsskydd driver, där människor trots omfattande
sjukdomsbesvär har nekats sjukpenning av Försäkringskassan.
Utöver själva sjukdomsbesvären finns i fallen också omständigheter som hög
ålder, bostadsförhållanden med små orter och dåliga kommunikationer, pågående
behandlingar och komplexa besvärsbilder, omständigheter som hade kunnat
beaktas vid bedömningen av hur sjukdomen påverkar en individ enligt
bestämmelserna om särskilda skäl som fanns före 2008.
Försäkringskassan har i fallen tillämpat nuvarande regler strikt och i flera fall
även poängterat att ingen hänsyn får tas till särskilda skäl. Resultatet kan inte
beskrivas som något annat än en sjukförsäkring där individperspektivet gått
förlorat och konsekvenserna för den enskilde blir orimliga.
Agneta, född 1947, f.d. kokerska
Agneta har nyligen gått i pension. För perioden dessförinnan, från och med
september 2011 och fram till att hon gick i pension i april 2012, beslutade
Försäkringskassan att neka Agneta sjukpenning.
Agneta lider av Seropositiv reumatoid artrit, en kronisk inflammatorisk
ledsjukdom som kan drabba också andra organ i kroppen som hjärtat, lungorna
och perifera nerver. Typiska symtom är ledsmärtor och stelhet i händer och fötter,
men även i större leder. Trötthet och sjukdomskänsla är vanligt.
Sjukdomen går i skov och enligt Socialstyrelsens försäkringsmedicinska
beslutsstöd finns goda möjligheter att arbeta hel- eller deltid i fysiskt lätta arbeten
med denna sjukdom men att sjukskrivning kan vara aktuell i början av
sjukdomen, vid skov samt i väntan på effekt av påbörjad eller förändrad
medicinering. Agneta hade just ett sådant skov i slutet på 2010/början på 2011
och när hon blev sjukskriven under aktuell period samt perioden innan nu aktuell
period förbättrades hennes besvär. Så snart hon ansträngde sig återkom de igen.
Behandlande läkare anger i det medicinska underlaget hur Agnetas smärta ter sig
samt att hon har mycket svårt att klara sig i arbete. Överläkare vid Reumatologen
redogör i läkarutlåtande för Agnetas sjukdom under det senaste året. Bland annat
anger hon att Agneta har ”utpräglat distalt engagemang med kronisk svullnad
stora och små leder, händer och fötter som ger betydande funktionsnedsättning
med värk, stelhet och svaga handgrepp. Svårt med olika ADL-moment som lyft,
10
vridmoment, hålla statiskt, ta sig upp från stolen, dammsuga etc.
Funktionsnedsättning irreversibel.”
Försäkringskassan anser att Agneta, som ska bedömas gentemot den reguljära
arbetsmarknaden, trots sina kroniska besvär med inflammationer i leder bör klara
ett fysiskt lätt arbete på den reguljära arbetsmarknaden där hon inte utsätts för så
stor belastning på lederna som i arbetet som kokerska. Enligt nuvarande regler
och Försäkringskassans bedömning är det alltså rimligt att Agneta, det knappa år
som kvarstår innan hon går i pension, ska säga upp sig från sitt arbete och ställa
sig till arbetsmarknadens förfogande i hopp om att få ett nytt arbete där hon inte
behöver stå, lyfta eller använda armarna i några kraftigare rörelser.
Möjliga särskilda skäl
Agneta bor en mil utanför Boden där hon också är uppväxt. Allmänna
kommunikationer är obefintliga och hon har svårt att ta sig till staden. Hon har
arbetat tjugofem år som sjukvårdsbiträde, ett arbete motsvarande undersköterska,
och därefter femton år inom kommunen som kokerska. Hon har ingen annan
utbildning. Hon har levt på sin man efter att sjukpenningen drogs in. För att över
huvud taget klara sig har hon tvingats ta ut tjänstepension i förväg.
Karl-Henrik, född 1954, anställd inom Räddningstjänsten
Karl-Henrik har en godkänd arbetsskada, axelskada som skett i tjänsten, med
livränta till fullo samordnad med halv sjukersättning. I samband med skadan blev
han omplacerad till ett administrativt arbete. Han har dock från mars 2007 varit
helt sjukskriven under diagnosen Hodgkins sjukdom. Han har genomgått en
intensiv behandling med cytostatika och är numer färdigbehandlad avseende
cancern i lymfsystemet men behandlingen har dock gett honom stora besvär med
händer, armar och fotleder i form av Raynaudbesvär, nedsatt känsel och
finmotorik, domningar samt ledstelhet. Han har varit sjukskriven och erhållit
sjukpenning till följd av dessa besvär.
De nu aktuella besvären gör dock att han inte heller klarar av ett lättare arbete då
hans finmotorik och känsel är nedsatt i armar och händer. Han har således
obrukbara händer och armar oavsett om arbetet kräver finmotorik eller enbart
grov hand- och armkraft. Därtill kommer Karl-Henriks ledstelhet och domningar i
fotleder.
I läkarutlåtanden uppger behandlande överläkare att Karl-Henrik lider av
ledstelhet i händer, fötter, fotleder och uttalade Raynaudliknande besvär i
framförallt händer som är blåcyanotiskt missfärgade, nedsatt känsel i fingrarna
och nedsatt finmotorik. Han tål ej kyla. Viss ledstelhet fotleder och lättare
köldkänsla. Han klarar inte tidigare arbete inom räddningstjänst, data- eller
telefonarbete eller elektrikerarbete. Han har uttalade problem från framförallt
händer med kyla, köldkänslighet, stelhet, nedsatt känsel och nedsatt finmotorik.
Förväntas inte klara på arbetsmarknaden förekommande arbeten i övrigt.
11
Försäkringskassan har avslagit Karl-Henriks ansökan om sjukpenning. När
arbetsförmågan ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden vägrar kassan
att göra en bedömning utifrån vad han klarar för arbeten utifrån den diagnos som
anges i de medicinska underlagen tillsammans med den tidigare arbetsskadan.
Kassan menar att de bara tar hänsyn till den diagnos han nu är sjukskriven för och
vill inte ta hänsyn till hur de tidigare besvären påverkar den nu aktuella
bedömningen av arbetsförmåga.
Möjliga särskilda skäl
Försäkringskassan tar vid ansökan om sjukpenning inte hänsyn till hela
besvärsbilden vid en bedömning mot den reguljära arbetsmarknaden. Tidigare
beviljade ersättningar – som här halv sjukersättning med godkänd arbetsskada –
måste rimligen kunna vägas in för att bedömningen inte ska bli helt fyrkantig,
även om en försäkrads sammantagna besvär inte räknas upp i varje medicinskt
underlag. Genom att kunna ta hänsyn särskilda skäl skulle det ligga inom ramen
för sjukförsäkringen att ta hänsyn till sådana faktorer.
Elisabet, född 1947, undersköterska inom äldrevården
Elisabet opererades för bröstcancer med axillmetastaser i januari 2010 och har
sedan dess varit sjukskriven från sitt ordinarie arbete som undersköterska.
Försäkringskassan har avslagit ansökan om sjukpenning fr.o.m. maj 2011 och
menar i sitt beslut att bröstcancer med axillmetastaser som är färdigbehandlad i
sitt akuta skede, lymfödem, extremitetssmärta och osteopeni inte är någon
allvarlig sjukdom. Försäkringskassan framhåller också att man ska bortse från
andra faktorer än rent medicinska, dvs. att hänsyn inte får tas till några särskilda
skäl. Försäkringskassan redovisar att Elisabet har en stark smärtupplevelse i
underarmen och från nacken vid ansträngning och behöver då extra mycket
smärtstillande, men bedömer att Elisabet skulle kunna klara ett lättare fysiskt
arbete utan tyngre lyft med liten belastning av armar och nacke.
I de initiala medicinska underlagen anges att Elisabet har stora besvär och
svårigheter att klara av arbetsuppgifter såsom tunga lyft, förflyttningar av gamla,
dusch, påklädning men också så enkla icke belastande uppgifter som matning. All
sorts aktivitet ger Elisabet ökade ödem och smärtor. Försök till arbetsträning om
sex timmar per vecka gjorde att hon försämrades. Överläkaren har i det
medicinska underlaget anfört att efter ansträngning svullnar armen ännu mer, ger
stickningar i fingertopparna och smärta i skelettet i underarm och smärta i nacken
vilket kräver extra smärtstillande. Elisabet har anfört att hon har handikappande
smärta och att hon inte ens klarar att promenera utan att ha armen instucken i
jackan.
Möjliga särskilda skäl
De fysiska besvären från cancern är svåra, närmast att jämföra med ett kroniskt
smärttillstånd, och kroniska smärtor påverkar en person mer än lokalt. Utöver
12
detta tillkommer de psykiska besvären. Elizabeths elakartade cancersjukdom har
tärt hårt på hennes psyke och allmäntillstånd. Hon har blivit mycket orolig och
nedstämd. Dessutom pågår endokrin behandling som kan påverka både humör
och mående förutom att osteopenin påverkas i form av mer smärta. En människas
allmäntillstånd (där ingen psykisk sjukdom har konstaterats) kan i nuläget inte
beaktas vid rätten till sjukpenning, men skulle kunna beaktas inom ramen för
särskilda skäl. Därutöver tillkommer den omständigheten att Elisabet vid
beslutstillfället var 64 år gammal. Också om behandlingen lyckas helt så kommer
hon att hinna gå i pension innan hon blir frisk från cancern. Hon har arbetat inom
äldreomsorgen i hela sitt liv och har ingen annan utbildning. Hon bor i ett litet
samhälle i södra Sverige. Elisabet har tvingats anmäla sig på Arbetsförmedlingen
och söka arbeten för att inte helt stå utan ersättning under tiden fram till pension.
