1. Inledning
1.1 En introduktion till begreppet makt
Vad är makt? Det finns ett otal olika definitioner på begreppet makt. Detta ska dock inte
förleda en att tro att makt kan vara vad som helst. Ett begrepp med universellt omfång är
värdelöst eftersom det saknar distinktion. Låt oss endast konstatera att rikedomen på
definitioner pekar på att ett av maktens kännetecken är dess mångskiftande (ofta oväntade)
uppenbarelseformer. Det säger sig självt att jag inte har några ambitioner att göra någon
fullständigt uttömmande beskrivning av fenomenet makt. Vad som följer är endast ett möjligt
perspektiv, som inte utesluter andra. Ju fler perspektiv vi får på vår verklighet desto bättre blir
vår förståelse av den.
Begrepp är instrument med vilka vi bearbetar den flodvåg av intryck som vi ständigt
bombarderas av. Begreppen ger oss en selektiv varseblivning av verkligheten. Detta är vårt
enda möjliga förhållningssätt till omvärlden. ”Makt” är endast ett ord. Ord är inte
representationer av något som existerar i förväg oavhängigt av vår beskrivning. De kan inte
existera oberoende av ett medvetande i någon platonsk mening. Om så vore fallet skulle
världen existera utanför oss som en exakt beskrivning. Den vetenskapliga uppgiften vore då
att jämföra dessa i förväg existerande beskrivningar med våra påståenden om den. Men
världen har inget språk (Israel, 1992, 108). Det sätt på vilket vi brukar orden formar vår
sociala verklighet. Vetenskapsmannen är en produkt av denna verklighet och producerar
verkligheten med sitt vetenskapande. Jag vill definiera begreppet ”makt” på följande vis:
Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen
att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen
konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där
relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk.
I ovanstående definition har jag försökt att sammanfatta huvuddragen i den maktsyn som jag
kommer att behandla på följande sidor. Makt är någonting som brukas. Detta säger två saker.
För det första att makt kan betraktas som en aktivitet och, för det andra, att makt kan betraktas
som en resurs. Jag delar uppfattning med författarna till ”Det sociala landskapet” när de
hävdar att makt måste förstås som något relationellt. Det innebär att ”Man inte kan tala om
någon parts makt utan att jämföra den med någon annan part, för makten är aldrig absolut.
Där det finns makt finns det också alltid motstånd.” (Ahrne m. fl., 1996, 24) Aktörernas
position i det sociala rummet är avgörande för relationerna mellan dem. En maktanalys bör
fastställa varje aktörs sociala och geografiska avstånd till de maktresurser som brukas i en
maktrelation (Bourdieu, 1994, 282 – 283).
Intresse är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Intressen kan vara individuella eller kollektiva,
vilket innebär att aktörerna i en maktrelation kan vara individ likväl som ett kollektiv av
individer. Notera att intressen inte är det samma som preferenser eftersom preferenser inte
nödvändigtvis uppfyller aktörens verkliga behov. Denna anmärkning får moraliskt
kontroversiella implikationer, och ger upphov till metodologiska problem. Jag kommer att
återkomma till detta senare i texten.
Relationerna mellan aktörerna är asymmetrisk. Antingen är interaktionen ett nollsummespel
där den ene aktören gör en vinst och den andre en förlust, eller så gör den ene aktören en
större vinst än den andre. Här vill jag anknyta till Svante Beckman som hävdar att makt kan
urskiljas där man finner avvikelse från fyra grundläggande rättigheter vilka tillfaller varje
människa i hennes interaktion med andra människor. Dessa är rätten till autonomi, frivillighet,
likaberättigande och likagynnande (Beckman i Pettersson , 1987, 124). En maktrelation kan
utgöras av en avvikelse i en, några eller samtliga av rättigheterna. Jag tror inte att Beckman
ska tolkas som om dessa rättigheter är av naturen givna. Det rör sig endast om socialt
konstruerade rättigheter utan vilka en maktrelation inte skulle kunna observeras.
Avvikelse från kravet på autonomi innebär att ena parten i en relation är beroende av den
andre. Är då alla beroendeförhållanden maktförhållanden? Nej, hävdar Beckman. En
maktrelation kräver någon form av påtvingat beroende. Beckman exemplifierar med
relationen tandläkare – patient. Trots obehaget underkastar sig patienten
tandläkarundersökningen av fri vilja för att undslippa ett naturligt ont – d. v. s tandvärk. Om
däremot tandläkaren hade hittat på tandvärken för att göra patienten beroende av hans tjänster
kan man tala om en maktrelation (Beckman i Petersson, 1987, 124).
Om jag inte får gå till tandläkaren, som alla andra människor, kränks min rätt till
likaberättigande och likagynnande. Om jag visserligen får gå till tandläkaren men erhåller en
sämre vård än andra kränks endast min rätt till likagynnande. Observera att det inte är de som
åtnjuter tandvårdens privilegium som har makt över mig. Makten tillfaller tandläkaren som
har högre status än jag i den beslutsprocess som rör mina tänder. Mellan mig och tandläkaren
finns ett ömsesidigt beroende. Jag är beroende av tandläkarens vård och tandläkaren är
beroende av mina pengar. Detta ömsesidiga beroende ger upphov till ett byte. En bytesrelation
är en maktrelation där aktörerna strider om växelkursen. Om båda får ut lika mycket av vårt
byte av pengar respektive vård är vi likagynnade varför ingen maktrelation föreligger. Om
däremot en av oss gynnas mer än den andre av bytet är ett maktförhållande för handen
(Beckman i Pettersson, 1987, 126 – 127).
Beckmans analys har stora förtjänster. Den visar att maktforskning bygger på en diskussion
om grundläggande värden vilket gör all maktforskning normativ. Jag menar att Beckman
beskriver makt, inte bara som något ont, eftersom det kränker vissa rättigheter, utan dessutom
som något nödvändigt ont. Man kan t. ex. inte beakta kravet på likagynnande utan att
inskränka på autonomin och vice versa. Det handlar här om en klassisk värdekonflikt som
brukar beskrivas i termer av frihet och jämlikhet. Bakom varje maktanalys döljer sig en
rättviseuppfattning. Olika forskare betonar det ena värdet mer än det andra vilket gör
maktforskningen till politisk minerad mark.
1.2 Disposition
Texten är indelad i tre huvudavsnitt som utgår från inledningens definition. I det första
avsnittet kommer jag att behandla aktörernas sociala positioner. I det andra avsnittet
analyserar jag makten ur ett resursperspektiv. I det tredje avsnittet beskrivs hur makten
utövas. De tre avsnitten är interrelaterade och rågångarna mellan dem är inte helt klara vilket
gör att vissa saker kommer att återkomma i fler än ett av avsnitten. Innan vi ger oss i kast med
det först avsnittet kan det vara lämpligt att klargöra de samband som finns mellan de olika
avsnitten.
En aktörs sociala position ger denne tillgång till resurser. Samtidigt konstitueras den sociala
positionen av aktörens resurser. Resurser används vid utövandet av makt. Makt kan utövas för
att ackumulera mer resurser som kan användas för maktutövning. Maktresurser är i den
meningen instrumentella. Makt kan också utövas för att ackumulera intriskala resurser, d. v. s.
resurser som har ett värde i sig för aktören och inte blott som medel. Makt kan utövas för att
förändra maktens spelregler. När spelreglerna förändras, förändras innebörden av aktörens
sociala position och värdet av aktörens resurser.
Social position
Maktresurser
Maktutövning
1.3 Syfte
Att utifrån olika teorier om makt beskriva maktens mekanismer på ett sätt som gör en
empirisk undersökning möjlig.
2. Social position
Samhället består av en mängd överlappande strukturer vilka reglerar aktörernas interaktion.
Aktörernas placering i dessa strukturer kallar jag sociala positioner. De sociala positionerna
är knutna till vissa formella och informella beslutsbefogenheter och rättigheter. Positionerna
talar också om det sociala avståndet till viktiga resurser. En aktör har flera olika sociala
positioner. Beroende på vilken av de strukturer som aktören ingår i forskaren studerar
framträder positionerna med olika styrka. En del forskare menar att det finns vissa
superstrukturer som strukturerar alla andra strukturer, t. ex. patriarkatet eller klasssamhället.
Detta innebär att t. ex en persons kön eller klasstillhörighet alltid påverkar interaktionen
oavsett vilken struktur som studeras. För att bättre förklara innebörden av social position har
jag hittat på ett exempel:
Lisa har två barn och jobbar som bilmonterare. Så som kvinna kränks vissa av hennes grundläggande
rättigheter. T. ex. så missgynnas hon i jämförelse med sina manliga arbetskamrater vad gäller
möjligheten att avancera till högre befattningar. Med andra ord är Lisas sociala avstånd till ekonomiskt
kapital längre än för hennes manliga kollegor. Antag att hon, trots allt, avancerar till arbetsledare.
Detta ger henne en lite högre lön och dessutom vissa formella beslutsbefogenheter. Men p. g. a. att
hon är kvinna ignorerar hennes underordnade, medvetet eller omedvetet hennes direktiv. Som förälder
har Lisa, temporärt, vissa juridiskt och kulturellt betingade rättigheter att kränka sina barns rättigheter,
t. e. x. Rätten till frivillighet och autonomi. Som mor ställs kulturellt betingade förväntningar, både
från omvärlden och henne själv, att hon ska göra större uppoffringar än fadern i uppfostran av deras
gemensamma barn. Därför är det oftast Lisa som hämtar barnen från dagis trots att hon hellre skulle
vilja träffa sin väninna och spela squash. Lisas uppväxtmiljö (föräldrarnas klasstillhörighet),
utbildning, ekonomiska status, yrkesställning och familjesituation (hon är sammanboende och mannen
tillhör samma klass) gör att hon kan sägas tillhöra en bestämd samhällsklass. Lisas klasstillhörighet
formar hennes dispositioner, d. v. s. hur hon ”…handlar, tänker, uppfattar och värderar i givna
situationer.” (Broady, 1990, 231) Detta är vad Bourdieu brukar kalla för ”habitus”. Lisas habitus
påverkar hennes möjligheter att få tillgång till vissa resurser. Efter gymnasiet började Lisa läsa
etnologi på universitetet. Hon hoppade av efter en termin eftersom den sociala situationen blev för
jobbig. Hon smälte inte in, hon var en främling i universitetsvärlden. Hennes språk, musiksmak, ja till
och med hennes kroppshållning, avvek från lärarnas och de andra studenternas. Det var inte bara så att
hennes habitus värderades lägre än de etablerades habitus på universitetet, kommunikationerna mellan
henne och de andra fungerade inte. De förstod inte varandra. Hon fick svar på andra frågor än de hon
ställde och kunde därför inte tillägna sig undervisningen. Det fanns inga formella hinder för Lisa att
läsa vidare men däremot informella, kulturella. Lisa var likaberättigad men inte likagynnad. Den
kunskap som hon ändå lyckades tillgodogöra sig kunde hon inte utnyttja lika effektivt som de andra
studenterna. Till skillnad från Lisa hade många av de andra ett nätverk av kontakter som de kunde
utnyttja för att få information och hjälp, inte minst när det gällde att få in en fot i arbetslivet.
I dispositionsavsnittet nämnde jag att social position ger tillgång till resurser samtidigt som
positionen konstitueras av resurser. Detta framkommer väl i Bourdieus klassbegrepp. En klass
konstitueras av dess totalkapitalvolym, d. v. s. dess sammanlagda ekonomiska, sociala och
kulturella kapital (Bourdieu, 1994, 272). Fördelen med Bourdieus klassbegrepp i jämförelse
med Marx’ är att klasserna fördelar sig, inte bara vertikalt, utan även horisontellt i det sociala
rummet. Inom en klass finns olika fraktioner med olika kapitalstruktur. I en fraktion med
symmetrisk kapitalstruktur är alla kapitaltyper lika viktiga. Detta gäller de fria professionerna
(läkare, advokater etc.) som har både hög utbildning (kulturellt kapital) och höga inkomster
(ekonomiskt kapital). Exempel på asymmetriska fraktioner är företagsledare och
högskolelärare där ekonomiskt respektive kulturellt kapital dominerar (Bourdieu, 1994, 273,
290 – 291). Det finns alltså en ”maktens arbetsdelning” mellan olika fraktioner på samma
hierarkiska nivå. I en viss kontext, där en form av kapital värderas högre än en annan, har den
fraktion vars tillgångar på kapital är störst, en dominerande ställning i förhållande till de andra
fraktionerna. Vid ett annat tillfälle kan rollerna vara ombytta.
Hur går man tillväga för att visa att en grupp individer har vissa gemensamma drag vilka
skiljer dem åt från andra grupper som gör att man kan säga att de tillhör en viss fraktion?
Bourdieu delade in individerna i olika yrkesgrupper. Respondenterna fick svara på en enkät
om inkomst, ägande av lyxvaror och andra fasta tillgångar. Detta gav ett mått på varje
yrkesgrupps ekonomiska kapital. I en andra enkät fick de svara på frågor om konsumtion av
(”fin”)kultur, t. ex. antal teaterbesök under en viss period, konsumtion av klassisk musik,
läsning av välrenommerade dagstidningar, läsning av böcker utan anknytning till
yrkesutövandet etc. Om skillnaderna mellan yrkesgrupperna är större än skillnaderna inom
varje yrkesgrupp är det befogat att betrakta varje yrkesgrupp som en fraktion. Mycket av den
kulturella konsumtionen för med sig en ekonomisk kostnad. Tillexempel sammanhänger antal
teaterbesök inte bara med utbildning utan också med inkomst. Detta gör att skillnaderna i
kulturellt kapital mellan grupperna kan förefalla mindre än de i verkligheten är. Därför måste
den andra enkäten kompletteras med en enkät som hierarkiserar olika former av
kulturkonsumtion efter deras kulturella legitimitet, t. ex. i en skala från revy till
avantguardteater (Bourdieu, 1994, 275 - 277).
Det sociala kapitalet är det nätverk av kontakter så som släktband, vänskapsband och
kollegiala kontakter som förenar en grupp individer med varandra. Varje individ intar en
position i samhället och ackumulerar kapital. Det sociala kapitalet är gruppens sammanlagda
kapital vilket alla gruppens medlemmar kan dra fördel av (Broady, 1990, 179). Det kan
tillexempel röra sig om att låna pengar av sina föräldrar eller bli förmedlad en kontakt med en
arbetsgivare. Ett möjligt tillvägagångssätt att kartlägga socialt kapital är att göra en
enkätundersökning. Respondenterna får besvara om de har någon form av kontakt med
personer på diverse nyckelpositioner i samhället. I denna del av enkäten krävs endast ett ja
eller ett nej svar för varje nyckelposition.
I andra delen av enkäten får respondenten beskriva vilken typ av anknytning han/hon har till
personen. Här kan det vara lämpligt att forskaren hierarkiserar anknytningstyperna så att,
tillexempel, ”min mamma” har ett högre värde än ”en bekants bekant”. Denna hierarkisering
skall inte vara tillgänglig för respondenterna eftersom det kan påverka deras svar (t. ex. skulle
en respondent kunna avstå från att nämna en kontakt eftersom den har så lågt värde att den
uppfattas som oväsentlig).
En persons sociala position bestäms inte bara av hans/hennes placering i det sociala rummet
utan även i det fysiska rummet. Detta kan förstås på två olika sätt. Den som befinner sig i
”händelsernas centrum” har lättare att knyta kontakter med viktig aktörer, d. v. s. utvidga sitt
sociala kapital. Det är mindre sannolikt att en ung konstnär ”stöter ihop” med en gallerist på
statshotellet i Skövde än på en inneklubb i Greenich Village (Bourdieu, 1994, 229). Det
geografiska avståndet påverkar inte bara avståndet till ekonomiskt och kulturellt kapital
indirekt via avståndet till det sociala kapitalet. Det är troligt att en slumpvis utvald
stockholmare går på Dramaten oftare än en slumpvis utvald Pajalabo eftersom resan till
Dramaten utgör en mycket större ekonomisk och bekvämlighetsmässig uppoffring för den
sistnämnde. En individs fysiska avstånd till en resurs borde snarare mätas i termer av tid än i
längdenheter eftersom tillgång till eget eller kollektiv transportmedel minskar detta avstånd
(Bourdieu, 1994, 282 – 284).
Orienteringen i det fysiska rummet anvisar inte bara avståndet till viktiga resurser utan
fungerar också som en symbolisk markering som talar om var i hierarkin man befinner sig.
Bara genom att studera interiören av den byggnad som inhyser en viss organisation kan den
uppmärksamme uttyda en hel del om organisationens maktförhållanden. Det är tillexempel
inte bara av praktiska skäl som lärarens kateder vanligtvis befinner sig upphöjd på en sockel
lägst fram i klassrummet. I Paris accentueras skillnaden mellan de etablerade och de
avantguardistiska modehusen genom att deras butiker befinner sig på var sin sida av ån
(Bourdieu, 1994, 83). I sin studie av maktrelationerna på ett sjukhus understryker Gerd
Lindegren det fysiska rummets symboliska betydelse. Läkarna har tillträde till alla utrymmen,
de har egna, låsbara rum, fria från insyn, vilka sjuksköterskorna och undersköterskorna får
beträda endast med läkarnas medgivande. Hon noterar att ”Ju högre status desto större
rumslig egenutrymme…” (Lindegren, 1992, 24 – 28)
Det fysiska rummet är av forskningsintresse, inte bara när det faktiskt existerar, utan även när
det används som metafor. På sjukhuset som Lindegren studerar skiljer sig de anställda mellan
”inne” på expedition eller behandlingsrummet vilka är sjuksköterskornas domäner och ”ute”
på avdelningen där undersköterskorna befinner sig (Lindegren, 1993, 24 – 25). Det är ju inte
så att expeditionen är mer ”inne” än avdelningen i bokstavlig mening, ”inne” i denna kontext
måste tolkas som ”inne, närmare maktens centrum”. En annan vanlig, rumslig metafor är
”över” och ”under” t. ex. i ”översköterskor” och ”undersköterskor”. Ofta kan informella
beteckningar på olika kategorier i en organisation ge en fingervisning om deras inbördes
förhållande. I Lindegrens fall kallas läkarna ”doktorer”, sjuksköterskorna ”systrar” och
undersköterskorna ”flickor”. Detta språkbruk används av samtliga på arbetsplatsen
(Lindegren, 1992, 17 – 18). Den här typen av information kräver direkt observation och
ostrukturerade, öppna intervjuer. Problemet med denna metod är naturligtvis att
intersubjektiviteten blir lidande.
En del positioner kan man få tillträde till genom att ackumulera ett visst kapital. Andra
positioner är absoluta, antingen innehar man positionen eller så innehar man den inte. Dessa
positioner är medfödda och biologiskt betingade. Exempel på absoluta positioner är kön, ras
och sexuell läggning. I sådana sociala strukturer , som är så rigida att den sociala mobiliteten
är obefintlig, kan positioner bli absoluta. Det gäller tillexempel kasttillhörighet och, i något
mindre mån, socialt stånd under feodalismen. Det enda sättet att påverka en absolut position
är att förändra den sociala strukturen så att positionen får en ny innebörd eller förlorar sin
innebörd helt. Detta var syftet med, tillexempel, den franska revolutionen och kvinnans
frigörelse.
3. Maktresurser
Eftersom maktresurser och social position är interrelaterade har vi redan tvingats introducera
tre typer av maktresurser, nämligen ekonomiskt-, kulturellt-, och socialt kapital. Enligt Walter
Korpi är maktresurser ”egenskaper (förmågor eller medel) hos en aktör (individ eller
kollektiv), som gör det möjligt för aktören att belöna eller bestraffa andra aktörer.” (Korpi i
Petterson, 1987, 92) Belöningen/bestraffningen kan vara fysisk eller symbolisk.
Förutsättningen för att något ska kunna bli en resurs är att minst två aktörer tillskriver
resursen, eller dess effekter, ett positivt och/eller negativt värde (Jfr Broady, 1990, 171). Då
detta sker uppstår ett beroendeförhållande vilket utgör grunden för en maktrelation. (Ahrne m.
fl, 1996, 25). Om tillexempel ingen tillerkänner pengar ett positivt värde skulle det inte gå att
belöna de anställdas arbetsinsats genom att höja deras lön eller bestraffa dem genom att sänka
den. Om ingen fann ett värde i att slippa smärta eller överhuvudtaget att existera skulle man
inte kunna bestraffa människor med våld. Dessa exempel må anses väl uppenbara och
universella (inte minst vad gäller våld) men läsaren kan säkert själv komma på sådant som
värdesätts bara av vissa grupper eller bara under en bestämd period i historien. En resurs kan
förlora värde då den konfronteras med ny teknologi som bättre uppnår det önskade resultatet
(Ahrne, 1994, 120). En resurs kan också förlora i värde då spelreglerna för utövande av makt
inom ett visst område förändras. Ett exempel på detta är när det införs regler för partistöd som
begränsar rätten till att ge ekonomiskt bistånd.
Jag ansluter mig till Korpis definition med förbehållet att den är för snäv i fråga om
maktresursernas användningsområden. Jag menar att man måst e inräkna även de resurser som
kan användas för att utöva betingande makt, d. v. s makten att forma andra aktörers attityder
på ett sätt som går emot deras verkliga intressen (Galbraith, 1983, 15). För den betingande
maktens resurser gäller inte nödvändigtvis ovanstående krav på att de tillskrivs ett värde
eftersom de inte används i bestraffande eller belönande syfte. Ofta förhåller det sig däremot så
att betingande maktresurser erhålls i utbyte, eller i kraft av en aktörs innehav av någon annan
typ av resurs (t. ex. köp av reklamtid i TV eller professorns betingande makt i kraft av att de
andra aktörerna erkänner värdet av dennes kunskap och titel).
Den betingande makten är även relaterad till de andra maktresurserna på så vis att den
används för att exploatera hittills oupptäckta källor till makt genom att offren görs varse nya
värden och blir beroende av dem (Jfr Bauman, 145 – 147). Mycket av reklamen fungerar på
detta vis. En aktör kan vara i besittning av en latent resurs. Så länge en aktör är okunnig o m
resursen saknar den värde (de saknar kännedom om att andra aktörer värdesätter den).
Kunskap om en resurs värde och kunskap om valmöjligheter är en förutsättning för all makt.
Den betingade makten kan därför också användas för att dölja eller undervärdera en resurs
som den andre aktören äger.
3.1 Maktresursernas egenskaper
Maktresurser har en mängd olika egenskaper utöver de tre ovannämnda
användningsområdena:
Maktresursens domän:
Antalet aktörer som är mottagliga för denna resurs. Med andra ord
hur många som värdesätter den (Korpi i Pettersson, 1987, 93 – 95).
Omfång:
Vilka slags aktiviteter hos andra aktörer som kan påverkas med
denna resurs (ibid.).
Mobiliseringskostnad:
Hur lätt en resurs kan göras i ordning för användning. Tillexempel
är resurser som kräver samordning av ett stort antal aktörer mer
svårmobiliserade än resurser som aktiveras av en enda individ
(ibid.).
Användningskostnad:
Kostnaden av att använda resursen. I fråga om bestraffande och
belönande resurser bestäms denna kostnad bl. a av om det går att
påverka bara med löften eller hot eller om man också är tvungen
att göra verklighet av löftet/hotet. Mobiliseringskostnad och
användningskostnad kan beskrivas som en alternativkostnad vilket
uttrycks i termer av det näst bästa alternativ man väljer bort (ibid.).
Knapphet:
I vilken utsträckning en resurs är tillgänglig för alla (ibid.). Råder
det brist på den?
Centralitet:
I vad mån en resurs är nödvändig för en aktörs dagliga liv (ibid.).
Lagringspotential:
I vilken mån en resurs kan bevaras över tid (ibid.).
Koncentrationspotential: I vilken grad en resurs kan koncentreras till en eller ett fåtal aktörer
(ibid.). Går det att utestänga andra från att använda ens andel av
denna resurs? Luft är en värdelös maktresurs p. g. a. dess låga
koncentrationspotential.
Likviditet:
I vad mån en resurs är klar att användas (ibid.).
Grundläggande resurs:
Resurs som i sig ger förmåga att belöna, bestraffa eller förändra
attityden hos andra aktörer (ibid.).
Härledd resurs:
Resurs som genom omvandlingsprocesser är härledd ur
grundläggande resurser (ibid). Ekonomiskt kapital kan omvandlas
till betingande resurser genom köp av reklam, men ekonomiskt
kapital kan också härledas ur betingade resurser då reklamen gör
någonting till en eftertraktad vara. 1
Omvandlingsbarhet:
Förmågan hos en grundläggande resurs att förvandlas till en
härledd resurs (Korpi i Pettersson, 1987, 93 – 95).
3.2 Några exempel på maktresurser
Nästan vad som helst kan bli till en resurs. Tillexempel kan en nyckel bli en resurs om andra
aktörer eftertraktar den (Ahrne m. fl., 1996, 26). Det vore därför omöjligt att göra en
fullständig lista över maktresurser. Här nedan följer några vanliga resurser vars egenskaper får
tjäna som illustrativa exempel på ovanstående taxonomi:
Legitimitet:
Legitimitet kan användas som en resurs i sig. Den kan också användas för att minska
användningskostnaderna för andra resurser. En aktörs legitimitet i en social struktur grundar
sig i de andra aktörernas erkännande av den förefintliga ordningen som giltig. Att denna
1
En ursprunglig resurs kan alltså i ett annat sammanhang vara härledd och en härledd resurs kan vara
ursprunglig, enligt min uppfattning, Jag utesluter inte möjligheten att det finns resurser som alltid är ursprungliga
respektive härledda, men jag lämnar den frågan därhän i denna uppats.
ordning betraktas som giltig visar sig i att aktörerna är tvungna att dölja ett brott mot den
(Boglind m. fl., 1995, 153). Den som innehar legitimitet måste ge sken av att han/hon inte
utövar makt av egenintresse utan för att realisera ett högre värde. Legitimeringen kan ske
endast genom ombud (Bourdieu, 1993, 135). Legitimitet kräver ett medgivande från de
aktörer som underkastar sig den. 2
Legitimitet skapas, antingen genom (eget eller tidigare generationers) utövande av betingande
makt. Legitimitet kan också erhållas när en annan aktör med legitimitet, A, tillerkänner
aktören, B, legitimitet i utbyte mot en nyttighet. Ju mindre egenintresse A synes ha av att
legitimera B desto mer legitimerad bli B. Byteshandeln måste alltså döljas. (Bourdieu, 1993,
135 – 136). Slutligen kan legitimitet tillkomma en organisation och dess positioner när
aktörer, av fri vilja, avhänder sin autonomi till organisationen (se nedan). I det sistnämnda
fallet tillkom alltså legitimiteten utan att någon makt utövades Här behöver inte intresset
döljas eftersom organisationens offentliga syfte är att tillgodose medlemmarnas intresse. Om
däremot ledaren för organisationen, med sitt ledarskap vill tillgodose andra intressen utöver
organisationens syften, gör han/hon klokt i att dölja dessa om ledarens legitimitet ska vara
intakt.
Legitimitet är oftast en outtalad självklarhet i en relation. Ett tecken på att legitimiteten hotas
är när dess innehavare tvingas att artikulera den. Ju mer abstrakt legitimeringen är, desto
mindre chans att den förändras av pragmatiska skäl. Legitimeringen överlever sin
ursprungliga funktion. Man handlar på ett visst sätt, inte för att det fungerar, utan för att det är
rätt (Berger & Luckmann, 1991,135).
Weber identifierar tre former av legitimitet som här refereras från en andrahandskälla:
Karismatisk legitimitet:
vinns genom att personen som tillerkänns den anses besitta
övernaturliga, övermänskliga eller åtminstone ovanliga krafter eller
egenskaper, som inte är tillgängliga för vanliga människor. Exempel på
sådana personer är Jesus, Gandhi och Hitler.
Traditionell legitimitet:
erhålls på grund av att gamla normer anses som okränkbara. De
överordnade utses i enlighet med traditionella regler och blir åtlydda på
2
”Påbjudandet av legitimitet är den fulländade formen av symboliskt våld, ett mjukt våld som endast kan utövas
med offrens medverkan…” (Bourdieu, 1993, 149)
grund av deras traditionella status. Exempel på individer med traditionell
auktoritet är kungen och byäldsten.
Legal legitimitet:
har den som besitter en post i en organisation vars stadgar uppfattas som
legala. Stadgarna betraktas som legala därför att de tillkommit enligt
medlemmarnas överenskommelse eller därför att de införts av en
myndighet som betraktas som legitim (Boglind m. fl. 1995, 154 – 160).
En person med legal legitimitet är statsministern.
Leg. i kraft av resurser:
är mitt eget tillägg till Webers tre legitimitetstyper. Den är besläktad med
karismatisk och traditionell legitimitet. Denna typ av legitmitet har den
som innehar en viss resurs som anses ge ägaren legitimitet, t. ex.
kunskap eller pengar.
Det är omöjligt att säga någonting generellt om legitimitetens omfång och domän.
Legitimitetens omfång och domän för en statsminister är väsentligt mycket större än för en
fotbollsdomare. Legitmiteten har hög lagringspotential och koncentrationspotential.
Våldsmakt:
Våldsmakt är antagligen den maktresurs som är omgärdad av de strängaste lagarna vilka
begränsar dess utövning. Man brukar säga att staten kännetecknas av sitt monopol på legitimt
våld. Ofta finns också kulturellt betingade regler kring våld s. k. ”fair play”. Våldsmedel har
en stor domän, ett stort omfång, en hög koncentrationspotential och en relativt hög
omvandlingsbarhet (Korpi i Pettersson, 1987, 95). Våld har en hög användningskostnad och
väcker negativa attityder gentemot utövaren hos de som utsätts för den. Våld medför också
stora risker för utövaren. Våld är därför sällan en särskilt bra resurs, vilket inte nödvändigtvis
betyder att våld är en ovanlig företeelse. Ofta används våld bara i brist på andra resurser eller,
som sista utväg, när de andra resurserna inte ger önskat resultat. Våld är vanligt i auktoritära
stater i tredje världen där statsapparaten är för outvecklad för att kunna utöva andra former av
makt (Galbraith, 1983, 45).
Organisation:
Organisation är en resurs med mer formaliserade relationer och tydligare yttre gränser (högre
koncentrationskapital) än socialt kapital vilket uppskattas av forskaren, liksom innehavarens
fiender, eftersom det gör den lättare att kartlägga. Den som blir medlem av en organisation
avhänder sig sin personliga frihet, i större eller mindre grad, i utbyte mot att organisationen
tillgodoser vissa intressen, t. ex. skydd. 3 Organisation är en härledd resurs. Den utgörs av alla
resurser som dess enskilda medlemmar upplåter i organisationens ägo (Ahrne, 1994, 12). En
medlems tillgång till organisationens resurser beror på dennes position i organisationen.
Organisationen i sig kan fungera som en aktör i en maktrelation genom att mobilisera
medlemmarnas kollektiva resurser för ett gemensamt syfte, vilket oftast är att vinna
underkastelse av människor eller grupper utanför organisationen (Galbraith, 1983, 64).
Organisationens domän, omfång, mobiliseringskostnader och användningskostnader är
avhängigt den interna disciplinen ( Jfr Galbraith, 1983, 65). Ju fler syften en organisation har
desto svårare blir det att disciplinera dess medlemmar. Flera syften kräver även större, och
mer varierande, grundläggande resurser (Galbraith, 1983, 77 – 78).
Ekonomiskt kapital:
Ekonomiskt kapital kan bestå av värdepapper (pengar och krediter) eller fasta tillgångar
(varor, produktionsmedel). Värdepapper har en stor domän, hög koncentrationspotential, stor
omvandlingsbarhet, likviditet, knapphet, och lagringspotential. Fasta tillgångar, i form av
kontroll över produktionsmedlen, har en stor domän, stort omfång, hög centralitet, hög
koncentrationspotential och relativt låg användningskostnad (Korpi i Petterson, 1987, 95).
Pengars höga omvandlingsbarhet gör den till en utmärkt källa till härledda resurser. Det
ekonomiska kapitalets effektivitet har föranlett vissa regleringar av dess utövande, inte minst i
den moderna välfärdstaten.
Ökningen av det materiella välståndet och välfärdens utveckling i form av
arbetslöshetsunderstöd , socialbidrag, sjukförsäkring, pensionsfonder m. m. har minskat det
ekonomiska kapitalets möjligheter till belönande och bestraffande makt. Välfärdsstaten anses
av somliga debattörer göra inskränkningar på friheten när den enligt Galbraith, i själva verket
fördelar friheten till ett större antal medborgare (Galbraith, 1983, 60).4
3
”Närhelst en människa överlåter sin rätt eller uppger den, gör hon så antingen på grund av att någon rätt i
gengäld överlåtes på henne, eller för att hon hoppas att vinna någon annan fördel därigenom… skälet till och
ändamålet med att uppge eller överlåta sin rätt är intet annat än människans personliga säkerhet vad gäller
hennes liv och vad gäller medlen att så bevara livet, att det inte blir tröstlöst.” (Hobbes i Marc – Wogau, 1992,
108) Medlemskap i en organisation är naturligtvis inte alltid ett frivilligt val av fria individer med fullständig
information.
4
När man talar om frihet kan det vara bra att känna till skillnaden mellan negativ och positiv frihet. Dessa
begrepp myntades av Isaiah Berlin men här refereras de från en andrahandskälla. ”Med negativ frihet menas att
det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas
De senaste decenniernas globalisering av ekonomin har dock utökat, framför allt,
värdepappers inflytande (Martin & Schumann, 1997, passim). På en perfekt marknad finns
inga maktrelationer. Varken köpare eller säljare har så stora marknadsandelar att de kan
påverka priset. Det finns inga ekonomiska, fysiska eller juridiska hinder till och från
marknaden. Alla aktörer har fullständig information om marknadspriset (Parkin m. fl., 1997,
260). På en perfekt marknad är aktörerna fria, autonoma, likaberättigade och likagynnade. Det
finns inga asymmetriska relationer. Problemet är att i samhällsdebatten sker lätt en glidning
från den perfekta marknaden, som heuristisk teori, till den perfekta marknaden, som en
beskrivning av verkligheten, varvid man förutsätter det som skulle bevisas.
Kunskapskapital:
Kunskapskapital är en beståndsdel av det kulturella kapitalet. Kunskapskapital utgörs av
yrkesskicklighet och utbildning. Korpi menar att denna typ av kapital har ett mycket mindre
domän och snävare omfång än ekonomiskt kapital. Vidare har den, enligt honom, mindre
koncentrationspotential, den är inte knapp, har ganska låg förvandlingsbarhet och hög
mobiliseringskostnad. Kunskapskapital kan inte frigöras från sin ägare den kan därför inte
säljas utan bara hyras ut (Korpi i Petterson, 1987, 95).
Jag anser att Korpi underskattar kunskapskapitalets maktpotential vilket, inte minst, beror på
att han förbiser den betingade makten. Det var inte bara förr, då mässorna hölls på latin, som
kunskapskapitalet hade en hög grad av koncentration. Exemplet Lisa, på s.3, visar hur
informella strukturer kan fungera som effektiva uteslutningsmekanismer för att få tillgång till
kunskap. Ett uppenbart fall av koncentration är då man hemligstämplar viss information i en
stat eller på ett företag. En viktig del av professionsforskningen handlar om hur professioner
skaffar sig ensamrätt till viss kunskap.5 I själva verket har kunskapens exklusivitet ökat under
historiens gång. Vetenskapen har givit makten att producera verkligheten till en liten elit av
vetenskapsmän vars kunskap är så intrikat att vanliga människor saknar kontrollmöjligheter
över den (Berger & Luckmann, 1991, 130, 137, Galbraith, 1983, 159, 178 –179).6
Vetenskapsmännen är en grupp människor vars kunskaps domän och omfång kan vara mycket
omfattande när den används som betingande makt.
att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.” (Sven Ove Hansson, 1993, 90) I detta
sammanhang begränsar sålunda välfärdsstaten den negativa friheten medan den omfördelar den positiva friheten.
5
Se t. ex. Inga Hellbergs kapitel i ”Människan i tjänstesamhället” (Pal Orban & Lennart Svensson, red, 1995)
6
”…power in society includes the power to determine decisive socialization processes and, therefore, the power
to produce reality.” (Berger & Luckmann, 1991, 137)
4. Utövande av makt
Detta avsnitt är indelat i tre underrubriker vilka, var och en, beskriver ett visst perspektiv på
utövandet av makt. Dessa är den endimensionella ansatsen, den tvådimensionella ansatsen
och den tredimensionella ansatsen. Begreppen är lånade av den amerikanske
samhällsforskaren, Steven Lukes. Den främste representanten för den endimensionella
ansatsen, enligt Lukes, är Robert Dahl. Den tvådimensionella ansatsen representeras av Peter
Bachrach och Morton S. Baratz. Lukes hänför sig själv till anhängarna av den tredje
dimensionen. (Gaventa i Pettersson, 1987, 28). Samtliga fyra författares id éer refereras från
andrahandskällor. Jag misstänker att Lukes polariserar författarnas uppfattningar något, dels
för att förtydliga de olika ansatserna men också för att framställa sin egen uppfattning som
mer nydanande än den i själva verket är. Jag kommer att följa hans exempel, och göra
författarna orättvisa, av förstnämnda skäl.
4.1 Den endimensionella ansatsen:
I den endimensionella ansatsen analyseras utåt iakttagbara handlingar på en beslutsarena. Man
studerar endast själva beslutsfattandet. Frågan gäller vem som vinner i en beslutsprocess som
behandlar vissa nyckelfrågor och hur de utnyttjar sina ojämnt fördelade maktresurser i
beslutsprocessen. Typiska frågor i den endimensionella ansatsen är ”Vem initierade frågan?”,
”Vem drev den?”, ”Vilka yttrade sig i den debatt som föregick beslutet?”, ”Hur röstade man
vid beslutsomröstningar? o. s. v. Enligt den endimensionella ansatsen finns ingen skillnad
mellan aktörernas preferenser och deras intressen (Gaventa i Pettersson, 1987, 36, Svärd,
1982, 16, 29, 60).
Den endimensionella ansatsens styrka är dess empiriska tillgänglighet. Den undersöker
faktiskt beteende, kan ges tydliga operationella definitioner och förmår redovisa belägg för
sina teser (Svärd , 1983, 30). Men orsaken till dess metodologiska lätthanterlighet är också
orsaken till dess bristande räckvidd. För att en maktrelation ska vara tillstädes krävs att det
finns ett synbart motstånd. Där inget synbart motstånd föreligger, finns ingen maktutövning.
En sådan syn får absurda konsekvenser. Enligt den endimensionella ansatsen skulle, i så fall,
kvinnoförtrycket i Saudiarabien vara mindre än kvinnoförtrycket i Sverige eftersom det
knappast förekommer några protester i Saudiarabien, men däremot i Sverige (Korpi i
Pettersson, 1987, 84 – 85). Ett annat problem är hur, man ska identifiera nyckelfrågor och
skilja ut dem från mer rutinartade beslut. Dahl motiverar sitt val av nyckelfrågor i den stad
han studerar (New Haven) med att de utgör den största delen av stadens budget, eller att en
ovanligt stor del av stadens budget, i jämförelse med andra amerikanska städer, kretsar kring
en viss fråga (Svärd, 1982, 47). Dahl intresserar sig inte för hur vissa frågor har blivit
nyckelfrågor, något som vi skall se, kritiseras av Bachrach och Baratz.
4.2 Den tvådimensionella ansatsen
Den tvådimensionella ansatsen, som av Bachrach och Baratz kallas ”maktens andra ansikte”,
är en kritik av den endimensionella. Den tvådimensionella ansatsen vidhåller att aktörernas
preferenser också är deras faktiska intressen. Vissa preferenser motverkas dock systematiskt
och konsekvent av rådande maktstrukturer, och dess huvudaktörer, att komma till uttryck på
en beslutsarena genom att viss deltagare och frågor utesluts. I den tvådimensionella ansatsen
ställs frågor som ”Vem får vad och hur?” samt ”Vem förbigås och hur?” (Gaventa i
Pettersson, 1987, 32, Svärd, 1982, 29 – 30). Den tvådimensionella ansatsen visar att det
uppenbarligen kan föreligga en maktrelation utan att någon öppen konflikt kan iakttas.
Utövandet av uteslutande makt kallas av Bachrach & Baratz för ”mobilisering av partiskhet”,
eller ”icke – beslutsfattande”. Den kan ta sig många olika uttryck. Makthavarna kan ge löften
om, eller hota med, positiva eller negativa sanktioner för att tysta en spirande motrörelse, A,
som har mindre maktresurser än B, kan avstå från att utmana B av rädsla för sanktioner utan
att hot om sanktioner har förekommit (lagen om förväntade reaktioner) (Gaventa i Pettersson,
37 – 38). Ju större skillnaderna i maktresurser är desto mindre är sannolikheten för en öppen
konflikt eftersom den resurssvage betraktar möjligheterna att vinna en öppen konflikt som
liten (Korpi i Pettersson, 1987, 98 – 99).7 I det sistnämnda fallet handlar det snarare om en
icke – händelse än ett icke – beslut. Rädslan för sanktioner kan dock ha uppstått p. g. a. hot,
eller realiserade hot i tidigare beslutssituationer. 8
7
Observera att det är partens bedömning av den andres resurser, och inte dennes faktiska resurser, som avgör om
en konflikt uppstår eller ej. Ett sätt att utöva makt är därför att överdriva sitt innehav av maktresurser. Forskaren
bör intressera sig lika mycket för parternas bedömning som parternas faktiska resurser, annars blir
maktrelationen svårtolkad.
8
Med andra ord kan användningskostnaderna för A:s resurs minska drastiskt. Från att ha varit förhållandevis
höga, då A tvingades verkställa hoten, för att sedan minska, då blotta hotet om sanktioner var tillräckliga, till den
situation, då lagen om förväntade reaktioner gäller, i vilken användningskostnaderna för resursen är noll.
Genom att utnyttja de selektiva mekanismerna i beslutsstrukturen kan man sålla bort sådana
frågor som inte är önskvärda. En viktig strategi är därför att investera sina resurser i
konstruktioner av institutionella strukturer som premierar ens egna intressen på andra
intressens bekostnad (Korpi i Pettersson, 1987, 105). Ett sätt som strukturer kan fungera
selektivt är genom deras komplexitet. Den ”vanlige medborgaren” begriper sig helt enkelt inte
på strukturens syften och dess beslutsgång. Genom att odla tron hos de aktörer man vill
utesluta, att strukturen endast kan förstås av experter, kommer dess komplexitet förefalla
större än den är (Galbraith, 1983, 159). Man kan utöva makt genom att vara otillgänglig, eller
se till att andra är det. Den som vandrat på byråkratins kovägar, och slussats från den ena
instansen till den andra utan att någon någonsin är anträffbar, vet vad jag talar om.
En struktur kan utesluta en fråga därför att strukturen inte identifierar frågan som en fråga
som ska behandlas i strukturen. Detta gäller, tillexempel, åtskillnaden mellan det offentliga
och det privata. Den privata sfären, d. v. s. familjen, ska fredas från intrång av den offentliga
makten. Åtskillnaden mellan privat och offentligt gör att problem inom den privata sfären, till
vilken kvinnorna har förpassats, aldrig bli till en politisk fråga (Höjer, Åse, 1996, 37 – 38,
Pateman, 1989, 211, 218).
I avsnittet om positioner nämnde vi att positioner markerar de sociala och geografiska
avståndet till resurser samt att en klassfraktion utgörs av fraktionens kapitalstruktur.
Fraktionerna är dock inte homogena. En individs position bestäms inte bara av hans/hennes
tillgång på kapital utan även av kompletterande karaktäristika. Kompletterande karaktäristika
är underförstådda krav på olika sekundära egenskaper, så som könstillhörighet eller etnisk
tillhörighet inom fraktionens kultur, vilka fungerar som urvals- och uteslutnigsmekanismer
utan att någonsin uttalas som sådana. Att kraven är outtalade betyder inte alltid att de är
informella. En bestämd examen kan innehålla dolda krav på ett bestämt socialt ursprung. De
som inte uppfyller kraven på kompletterande karaktäristika förpassas till marginella positioner
inom fraktionen (Bourdieu, 1994, 252 – 254).
Innan en fråga kommer upp på en beslutsarena brukar den genomgå en informell och/eller
institutionaliserad förbehandling. En fråga diskuteras med en eller flera medlemmar med
Tänkbart är att A:s resurs faller i glömska, varpå användningskostnaderna ökar. En resurs skulle alltså ha en
”konjunkturcykel”.
högre status. Frågan vandrar sedan via parsammanhandlingar upp genom hierarkin ända till
ledaren. Ledaren känner därför redan till frågan då den blir föremål för ett beslut. Ofta
förutbestäms det formella beslutet av förhandlingarna som beslutet föregås av. Tillexempel
fattas de egentliga besluten i riksdagsutskottens förbehandlingar och inte i riksdagen.
Förbehandlingen av en fråga sker vanligtvis vid informella sammankomster. Vissa grupper lär
sig inte att behärska beslutsreglerna om sammankomsterna är av sådan art att de antingen inte
vill delta eller inte erbjuds delta.9 Tillexempel kan kvinnor hållas utanför förbehandlingen när
den sker i bastun eller i jaktstugan. När en kvinna sedan tar upp en fråga som inte genomgått
den informella förbehandlingen kan ledaren känna sig förbigången och ifrågasatt eftersom den
outtalade regeln säger att alla frågor ska ha nått ledaren innan de dyker upp på dagordningen.
Ett brott mot denna regel skapar osäkerhet, och kräver att ”orosstiftaren” tystas ner så att
ordningen blir återställd. Den som förbigår reglerna kan antingen nonchaleras eller
brännmärkas som illojal mot de grundläggande normerna i strukturen. Regelbrytaren får
tillmälen som ”fascist”, ”kommunist”, ”bråkmakare” etc. Om regelbrytaren hade svårt att få
tillträde till de informella sammankomsterna förut kan utfrysningen nu bli total (Lindegren,
1992, 73 – 75, Galbraith, 1983, 169, Gaventa i Pettersson, 1987, 37).
Motståndargruppen kan pacificeras med hjälp av mekanismer som drar in den i det etablerade
systemet. Denna metod brukar kallas kooptering. Om B’s värden bara kan uppnås genom att
följa de regler som A har bestämt kan B´s värden bli resurser för A. En lönearbetare kan få
höjd lön genom att vara lydig och arbetsam (Bauman, 1990, 143 – 144). Genom moderata
eftergifter kan motståndarsidan splittras i en moderat falang, som är öppen för samarbete, och
en militant falang, som vill förändra hela strukturen (Svärd, 1982, 87). En vanlig kritik, både
från höger och vänster, är att fackföreningen, respektive arbetsgivarnas organisationer,
vingklipps då de inkorporeras i den statliga förvaltningen i partssammansatta styrelser
(Rothstein, 1993, 63 – 64).
Den tvådimensionella ansatsen studerar hur icke – politiska opinioner och attityder förhindras
att organiseras till artikulerade krav och hur de artikulerade kraven förhindras att komma på
9
Rosabeth Moss Kanters token – teori, här refererad från en andrahandskälla, erbjuder en förklaring till varför
vissa grupper isoleras från informella sammankomster. Enligt token – teorin blir en minoritetsgrupp mer synlig
än majoriteten eftersom de avviker från de flesta andra. Deras avvikelse från majoriteten medför en risk att de
stereotypiseras och att de får sina handlingar tolkade i ljuset av deras tillhörighet till minoritetsgruppen. Eftersom
de betraktas som annorlunda kan man befara att de hamnar utanför gemenskapen där de inte anses passa in
(Roman, 1994, 70 – 71).Jämför med Focault’s resonemang om hur vetenskapens kategoriserande praktiker
fungerar diciplinerande genom att ange normalitet och avvikelse (Alvesson & Sköldberg, 1994, 301 – 307)
dagordningen men även de mekanismer som förvränger resultatet av ett fatta beslut till den
tvådimensionella ansatsen (Svärd, 1982, 71, 99 – 100). Det som ligger i aktörernas intresse är
egentligen inte själva beslutet utan dess resultat. En organisation kan vara så konstruerad att,
även om ett visst beslut fattas, blir resultatet helt annat. 10
Den tvådimensionella metoden går ut på att ge röst åt de krav som ledningen har tystat ned
genom att skapa kanaler mellan forskaren och den nedtystade gruppen. Forskaren måste
upprätta det som Habermas kallar en störningsfri kommunikation, fri från ”…makt, status,
prestige, ideologi, manipulation, expertvälde, rädsla, osäkerhet [och] missförstånd… [där]
Alla deltagare har samma möjlighet att initiera och vidmakthålla dialog genom frågor och
svar, anspråk och motanspråk. Inga frågor är konsekvent exkluderade från att beaktas. Alla
har i princip samma chanser att uttrycka attityder, känslor och intentioner i syfte att klargöra
de frågeställningar som behandlas.” (Alvesson & Sköldberg, 1994, 186 – 187). Den
tvådimensionella ansatsen blir därför, med nödvändighet, ett hot mot rådande
maktförhållanden.
Vissa icke – beslut så som sanktioner för att åstadkomma tystnad, är empiriskt påvisbar. Det
kan ändå vara svårt att iaktta icke – besluten eftersom de ofta pågår i det fördolda. Ännu
svårare är att påvisa förekomsten av föregripande reaktioner eftersom ingenting synbart har
skett. Om de intervjuade inte har förtroende för forskaren kommer de inte att delge
honom/henne sitt missnöje.
4.3 Den tredimensionella ansatsen
Enligt den tredje dimensionen är inte alltid en aktörs preferenser liktydigt med hans/hennes
intressen. En aktörs preferenser produceras av ett bestämt maktsystem. Dessa preferenser kan
skilja sig från aktörens verkliga intressen eftersom de inte uppfyller aktörens egentliga behov.
Denna ansats studerar hur potentiella frågor förhindras att bli artikulerade på grund av
10
I ”The social democratic state” hävdar Rothstein att socialdemokraternas försök till reformer, under
efterkrigstiden, var beroende av förvaltningens struktur. Socialdemokraterna lyckades genomföra en förändring i
organisationen av arbetsmarknadspolitiken under andra världskriget. Därför fanns en överensstämmelse mellan
den socialdemokratiska regeringens beslut och beslutens implementering i förvaltningen. Inom
kulturella och kognitiva hinder (språket i sig kan begränsa vilka tankar som är möjliga att
tänka) eller genom beslut av enskilda individer. I den tredimensionella ansatsen är motståndet
ännu blott latent (Gaventa i Pettersson, 1987, 34 – 35).
Vi känner igen den tredje dimensionens idéer från begrepp som ”falskt medvetande”,
”hegemoni” och ”den endimensionella människan”, begrepp som brukar hänföras till Marx
och hans adepter, Lukács, Gramsci och Marcuse. Man ska för den skull inte tro att teorin är
förbehållen radikaler, konservatismens fader, Edmund Burke sa i ett tal till väljarna i Bristol
att han hade en skyldighet att ”försvara era intressen mot era åsikter” (cit. i Lewin, 1994,
125).
En aktör kan ignorera sina intressen, därför att han/hon inte funderar över sin situation.
Lydnaden blir en oreflekterad vana. Så länge makthavaren lyckas undvika främmande
situationer, som väcker den underlydande ur hans/hennes slummer och tvingar honom/henne
att ta ställning till situationen, kan maktutövningen ske utan större användningskostnader
(Bauman, 1990, 146).11 När skillnaden i fördelningen av maktresurser är stor kan den
resurssvage uppleva total maktlöshet. Känslan av maktlöshet kan hota den dominerades
självrespekt som fri och likvärdig människa. Därför internaliserar den dominerade den
dominerandes värderingar. I stället för att säga ”Jag vill inte ha den här situationen, men jag
kan ingenting göra åt den” kan den doiminerade hävda att ”Jag vill ha den här situationen”
och genom att tro på sin egen lögn behålla sin självkänsla intakt. (Gaventa, Beckman i
Pettersson, 1987, 39, 132).
Falskt medvetande kan bestå i att sociala strukturer reifieras till naturlagar vilka inte är
möjliga att förändra. Om en struktur anses oföränderlig anpassar man, enligt ovanstående
stycke, sina preferenser därefter. Man kan ha en dröm om att kunna flyga bara genom att flaxa
med vingarna, men med insikt om verklighetens begränsningar bygger man ett flygplan i
stället. Skillnaden mellan drömmar och preferenser är att en preferens uppfattas som praktiskt
realiserbar. Under 20 – talets arbetslöshet fann sig socialdemokraterna tvungna att acceptera
Adam Smiths harmonilära. En statlig inblandning i marknadsmekanismerna skulle bara störa
skolförvaltningen skedde inga omstruktureringar vilket medförde att fattade beslut inte fick avsedd effekt
(Rothstein, 8 – 18, 1996).
11
”Jag påpekar alltså att det i de ärvda furstedömena, där befolkningen är van vid sin furstefamilj, är mycket
mindre svårt att behålla makten än i de nygrundade, ty i ett arvfurstedöme gäller det endast för fursten att inte
åsidosätta traditionerna från förfäderna…” (Machiavelli, 1996, 10)
de rikedomsbildande krafterna och leda till ännu högre arbetslöshet. Endast lönesänkningar
kunde minska arbetslösheten. Men så ”upptäckte”, ungefär samtidigt, den engelske
ekonomen, Maynard Keynes och de svenska ekonomerna inom Stockholmsskolan
multiplikatoreffekten. Högre löner gav större köpkraft, vilket ökade efterfrågan på varor, som
i sin tur ökade efterfrågan på arbetskraft osv. Socialdemokraten, Ernst Wiggforss, blev den
som omsatte teorin i praktiken (Lewin, 1992, 168 – 179).
Klassmedvetande befrämjar politiskt deltagande och politiskt deltagande främjar
klassmedvetande enligt John Gaventa. Först när en klass blir medveten om sin existens
upptäcker den sina intressen. Andra dimensionens icke – beslut, vilka förhindrar grupper att
organisera sig och delta i beslutsprocessen, förhindrar också grupperna att upptäcka sina
verkliga intressen. När de trots allt lyckas organisera sig är de först kraven vaga och
outvecklade därför att deras medvetande ännu inte riktigt har tagit form. De är därför mycket
sårbara för de dominerandes förmåga att så split inom organisationen (Gaventa i Pettersson,
1987, 40).
Den tredje dimensionens problem är uppenbara. För det första är det oerhört svårt att
observera att makt, i tredimensionell bemärkelse, utövas. Effektiviteten ligger bl. a. just i dess
osynlighet. Faktum är att både den dominerade och den dominerande kan vara omedvetna om
att makt utövas. Inte minst gäller detta om den dominerande aktören är en reifikation vars
upplösning är alla människors sanna intresse. En reifikation kan ju knappast behäftas med ett
medvetande.
Vem kan identifiera en aktörs sanna intressen? Det är demokratiskt känsligt att tillskriva
aktören intressen som han/hon inte vill acceptera. Historien visar otäcka exempel på vad
sådan självsvåldighet kan leda till. Om nu aktören accepterar den nya värdeskalan som
forskaren förser honom/henne med, vilka garantier finns det att inte forskaren, omedvetet, fört
aktören bakom ljuset? Samtidigt kan historien uppvisa exempel då en person eller grupp
faktiskt måste anses vara hegemoniserad. Vem skulle vilja ifrågasätta den nöjde slavens falska
medvetande?
5. Sammanfattning
Den vetenskapsteoretiska syn som ligger bakom texten är att vetenskapen ingår i en skapande
och skapad process. Vetenskapen avslöjar, för att tala med Husserl, objektets olika
avskuggningar. Men objektet kan aldrig bli fullständig belyst eftersom objektets
avskuggningar är oändliga och, eftersom, objektet ständigt skiftar form. Detta beror på att
vetenskapen är ett socialt fenomen, vilket gör objektet till ett socialt objekt, eftersom det är
föremål för vetenskaplig undersökning. Vetenskapsmannen, som ju ingår i ett socialt
sammanhang, påverkar objektet som studeras, verkligheten, och är samtidigt en del av denna
verklighet. Vetenskapsmannen och verkligheten är i ett dialektiskt förhållande till varandra, i
vilket vetenskapsmannen producerar sin egen verklighet, och på samma gång är en produkt av
denna verklighet.
I denna uppsats har vissa fenomen blivit tolkade ur ett maktperspektiv vilket jag har försökt
att fånga i följande definition:
Makt brukas i en relation mellan två eller flera aktörer i det sociala rummet, vars intressen
att realisera olika värden tangerar varandra på så sätt att det uppstår en dold eller öppen
konflikt, eller att det sker en ömsesidig eftergift till förmån för den andres intressen där
relationerna mellan eftergifterna är asymmetrisk.
Uppsatsen beskriver maktbegreppets relevans för aktörernas sociala position, deras resurser
samt deras sociala handlande. I avsnittet om sociala positioner har jag försökt att vidga det
marxistiska klassbegreppet. Inte bara gruppers typ av ekonomiska tillgångar och ekonomisk
avkastning bestämmer gruppens klasstillhörighet. Även deras symboliska tillgångar, i form av
kulturellt- och socialt kapital, avgör gruppernas möjligheter att hävda sig i spelet om makten.
I avsnittet om maktresurser beskrivs ett antal resurser som kan användas i en maktrelation.
Resurserna anses besitta vissa egenskaper som gör dem, mer eller mindre, räntabla från
situation till situation. Vissa resurser har egenskaper som saknas hos andra resurser, vilket gör
en kombination av resurser önskvärd.
I avsnittet om utövning av makt beskrivs tre sätt att utöva makt på vilka sammanfaller med tre
teorier om hur maktutövning skall studeras. Den endimensionella ansatsen skiljer inte på
intressen och preferenser och studerar endast hur makt utövas på en iakttagbar beslutsarena.
Den tvådimensionella ansatsen gör inte heller någon åtskillnad mellan preferenser och
intressen men hävdar att vissa preferenser aldrig får se offentlighetens ljus eftersom de aktivt
motverkas att få tillträde till beslutsarenan. Den tredimensionella ansatsen skiljer mellan
preferenser och intressen. Den anser att preferenser inte alltid är detsamma som en aktörs
verkliga intressen. Medan den endimensionella ansatsen är metodiskt lätthanterlig, men inte
särskilt realistisk, tar den tredimensionella ansatsen ett mer omfattande grepp om verkligheten
men är istället, i det närmaste, omöjlig att operationalisera. Den tvådimensionella ansatsen
intar här en mellanposition och är måhända därför mest fruktbar.
Social position, maktresurser och maktutövning är interrelaterade: Ett studium av endast en av
dessa fenomen, ger en historielös bild av makten, en bild som inte förmår ge förståelse om
fenomenets innebörd. Social position konstitueras av maktresurser och anger det sociala
avståndet till dessa. Man kan därför inte beskriva den sociala positionen utan att samtidigt
beskriva maktresurserna. Maktstrategier bestäms utav aktörernas positioner och de resurser
som eftertraktas. Syftet med att utöva makt är att tillskansa sig instrumentella eller intrsikala
resurser, antingen direkt, eller genom att förändra sitt sociala avstånd till dem, d. v. s. sin
position. Mänskligt handlande kan inte förstås om man inte tillskriver det ett syfte.
Maktutövning blir därför obegripligt om man inte samtidigt studerar positioner och resurser.
Jag menar att man måste studera både social position, maktresurser och maktutövning för att
få en rättvisande bild av vad makt är.
Litteraturförteckning:
Ahrne, Göran; ”Social organization – Interaction inside,outside and between organizations”,
Sage, London, 1995
Ahrne, Göran, Roman, Christine, Franzén Mats; ”Det sociala landskapet – En sociologisk
beskrivning av Sverige från 50 – tal till 90 – tal”, Korpen, Göteborg, 1996
Alvesson, Mats, Sköldberg, Kaj; ”Tolkning och reflektion – Vetenskapsfilosofi och kvalitativ
metod”, Studentlitteratur, Lund, 1994
Bauman, Zygmunt; ”Att tänka sociologiskt”, Korpen, Göteborg, 1990
Berger, Peter, Luckman, Thomas; ”The social construction of reality – A treatise in the
sociology of knowledge”, Penguin Books, London, 1991
Boglind, Anders, Eliaesson, Sven, Månsson, Per; ”Kapital, rationalitet och
sammanhållning”, Rabén Prisma, Stockholm, 1995
Bourdieu, Pierre, Broady Donald, Palme, Mikael; ”Kultursociologiska texter”, Brutus
Östlings förlag, Stockholm, 1994
Broady, Donald; ”Sociologi och epistemologi – Om Pierre Bourdieus författarskap och den
historiska epistemologin”, HLS Förlag, Stockholm, 1990
Galbraith, John Kenneth; ”Maktens anatomi”, Forum, Göteborg, 1983
Hansson, Sven Ove, Hermansson, Jörgen i ”Idéer om rättvisa – texter av John Rawls,
Amartya Sen, Michael Walzer” Tidens Förlag, Stockholm, 1993
Israel, Joachim; ”Martin Buber – Dialogfilosof och sionist”, Natur och Kultur, Stockholm,
1992
Lewin, Leif; ”Ideologi och strategi – svensk politik under 100 år”, Nordstedts Juridik,
Stockholm, 1994
Lewin, Leif ”Upptäckten av framtiden – En lärobok i politisk idéhistoria”, Nordstedts
Juridik, Stockholm, 1994
Lindegren, Gerd; ”Doktorer, systrar och flickor”, Carlssons, Stockholm, 1992
Machiavelli, Niccòlo; ”Fursten”, Natur och Kultur, Stockholm, 1996
Marc – Wogau, Konrad; ”Filosofin genom tiderna – Band 2”, Thales, Stockholm, 1992
Martin, Hans Peter, Schumann Harald; ”Globaliseringsfällan – Angreppet på demokrati och
välfärd”, Brutus Östlings Förlag, Stockholm, 1997
Parkin Michael, Powell, Mellanie, Mathews, Kent; ”Economics”, Addison –Wesley,
Edingburgh, 1997
Pateman, Carol; ”The disorder of women”, Cambridge, 1989
Pettersson, Olof (red.); ”Maktbegreppet”, Carlssons, Stockholm, 1987
Roman, Christine; ”Lika på lika villkor – Könssegregering i kunskapsföretag”, Symposion,
Graduale, Stockholm, 1994
Rothstein, Bo; ”Politiken som organisation – förvaltningens grundproblem”, SNS Förlag,
Stockholm, 1991
Rothstein, Bo ”The social democratic state – The swedish model and the bureaucratic
problem of social reforms”, University of Pittsburgh Press, Pittsburgh, 1996
Svensson, Lennart G, Orban, Pal (red.); ”Människan i tjänstesamhället”, Studentlitteratur,
Lund, 1995
Svärd, Sven – Erik; ”Icke – beslut – Maktens andra ansikte” PA Nordstedts & Söners Förlag,
Stockholm, 1982
Wendt – Höjer, Maria, Åse, Cecilia; ”Politikens paradoxer – En introduktion till feminsitisk
politisk teori” , Academia Adacta, Bjärred, 1996
