DEN STORE VITE GUDEN FANNS I VERKLIGHETEN
Det forna Amerikas Store Vite Gud lever än. I arkeologers och historikers upptäckter och
skrifter framstår han nu som en oemotsäglig verklighet. Mysteriet, som så länge har omsvept
infödingarnas förbryllande traditioner, sopas nu åt sidan av den moderna forskningen och
nyfunna men sekelgamla dokument som ger en helt ny uppfattning om denne gud och hans
arbete på det västra halvklotet.
Det är resultatet av forskning och händelser som ägt rum och skett i överskådlig och i modern
tid enligt bland annat mycket väl bevarade dokument.
Det fanns en sådan Gud!
Han kom till Amerika långt före Columbus.
Han undervisade urinnevånarna om sin sanna religion, uppväckte några av deras döda. Botade
många av deras sjuka, lärde dem nya och produktivare jordbruksmetoder samt inrättade ett
styrelseskick som karaktäriserades av jämlikhet och fred.
Han kom plötsligt och försvann plötsligt på ett för dem övernaturligt sätt.
De forna invånarna anser at han är Skaparen, som kom till jorden i kroppslig form.
Vem kan tvivla på de bevis som nu är så omfattande?
Att han var en kristen gud kan ingen med framgång förneka. Att hans lärdomar var besläktade
med Bibelns erkänns nu villigt av många och att han lovade att återkomma än en gång är ett
erkänt faktum i skrifterna, väl verifierat av senare historiska redogörelser.
Traditionen om en vit gud i det forna Amerika bevarades genom generationer av Indianer från
Chile till Alaska, och har på ett betydelsefullt sätt likaledes varit förhärskande bland polynesierna från Hawaii till Nya Zeeland.
Alla dessa traditioner överensstämmer i huvuddrag. De skiljer sig åt beträffande namn och
mindre detaljer från ö till ö och från land till land, men huvuddraget är detsamma överallt --det var en stor vit gud. Han kom till deras förfäder, verkade bland dem ett tag, och lämnade
dem sedan igen. En del säger att han uppsteg till himmelen.
Så trovärdiga är de uppgifter som nu finns om honom, att Paul Herrmann föranleddes att säga
i sin bok ”The Conquest of Man: ”Efter moget övervägande kan man inte dra någon annan
slutsats än att ljusguden Quetzalcoatl var verklig, att han varken var en uppfinning av den
spanska propagandan eller ett legendariskt fantasifoster.”
Denne varelse var känd under namnet Quetzalcotal i delar av Mexico, främst i Cholula-området. Han kallades Votan i Chipas och Wixepechocha i Oaxasa, Gucumatz i Guatemala,
Viracocha och Hyustus i Peru, Sume i Brasilien och i Bochica i Colombia.
Hos peruanerna var han också känd under namnet Kon-Tiki eller Illa-Tiki. Tiki betyder både
Skapare och Ljuset. Hos Maya-folket kallades han i huvudsak Kukulcan.
På de polynesiska öarna var han Lono, Kana, Kane eller Kon och ibland Kanaloa – det Stora
Ljuset eller Stora Skenet. Han kallades också Kane-Akea, den Store Stamfadern. Eller TongaRoa, havssolens gud.
Hur såg denne store vite gud ut?
Han beskrevs som en lång, vit man med skägg och blå ögon. Han bar löst sittande, vida
kläder. Han kom från himmelen och återvände till himmelen.
Och vad gjorde han när han kom? Han botade sjuka, gav blinda deras syn, botade lama och
uppväckte några från döden. Han undervisade dem om ett bättre liv, han sade att de skulle
göra mot andra som de ville att andra skulle göra mot dem, att de skulle älska sin nästa som
sig själva, och att de alltid skulle visa vänlighet och barmhärtighet.
Han verkade vara en person med stor auktoritet och gränslös godhet. Han hade kraft att förvandla berg till slätter och slätter till höga berg. Han kunde få vattenkällor att springa fram ur
fasta berget.
Förutom att ge dem regler om hur de skulle leva i fred med varandra uppmanade han dem att
skaffa sig mera lärdom.
En av de märkliga saker som ägde rum vid hans ankomst var att han visade sig efter en tid av
mörker i hela landet, då folket hade bett om att solen skulle komma tillbaka. När mörkret
ännu rådde ”genomled de stora svårigheter och sände upp mäktiga böner och gav stora löften
till dem som de ansåg vara deras gudar, och bönföll dem om ljuset som hade försvunnit”. När
ljuset återvände kom denne ”store vite man, vars utseende och person väckte stor respekt och
vördnad….
Och när de såg hans kraft kallade de honom Skaparen av allt, deras Upphov, solens Fader”.
(Pedro de Cieza de Leon, TheIncas.)
När denne person undervisade folket om sin religion uppmanade han dem också att bygga
stora tempel för gudsdyrkan, och hans lärjungar blev mycket gudfruktiga. (Pierre Honore, In
Quest of the White God) När han lämnade dem lovade han att han skulle komma tillbaka,
vilket gjorde att infödingarna väntade på hans återkomst på samma sätt som judarna väntar på
sin utlovade Messias.
Denna tro blev emellertid katastrofal när spanjorerna kom till Amerika och när kapten Cook
seglade till Hawaii-öarna. Men dessa tragedier bidrog endast till att förstärka bevisen på att
han var verklig.
När de spanska conquistadorerna anlände till Sydamerika gick en av Pizzaros löjtnanter i land
iklädd sin hjälm och bröstplåt och med ett skinande gevär i handen. Han utgjorde en
imponerande anblick.
Infödingarna på stranden iakttog honom med bestörtning. När Pedro de Candia gick mot dem
knäböjde de inför honom och började säga: ”Viracocha, Viracocha.” Detta förbryllade den
tappre Pedro. Infödingarna drog sig närmare och omringade honom. Eftersom han själv var
lite rädd sköt han med geväret i luften och väntade sig att skrämma bort infödingarna. Men de
rörde sig inte. I stället viskade de: ”Illa Tiki, Illa Tiki”, vilket betydde ”blixtens Gud”.
Indianerna trodde att han var deras vite gud Viracocha som kom tillbaka och att han med sitt
gevär behärskade både åska och blixt.
När Hernando Cortés kom till Mexico 1520 trodde infödingarna på samma sätt att han var den
Vite Guden som kom tillbaka. När kustindianerna såg att han var vit, att han var en ledare
bland sina män och att han kom på ett stort skepp med vita segel, skyndade de sig till sin
härskare Montezuma och tillkännagav att den Store Vite Guden hade kommit.
Detta hade en markant inverkan på Montezuma. Han kom ihåg att när han kröntes till kejsare
hade prästerna i den aztekiska kulten påmint honom: ”Detta är inte din tron; den ges dig
endast som ett lån och skall en dag återlämnas till Den som den rättmätigt tillhör.” (Pierre
Honore, dito s 66)
Montezuma gjorde genast upp planer på att hälsa Cortéz med all den högaktning som han var
skyldig den Vite Guden som han enligt sin aztekiska religion väntade på. Dyrbara gåvor
fördes till Cortéz, kejsardömets rikedomar lades för hans fot. Han ärades i sanning som en
gudom. Men hans svek ändrade snart detta och krig utbröt. Montezuma förlorade tronen och
sitt liv. Men traditionen levde kvar.
När kapten James Cook seglade in på Hawaii-öarnas fredliga vatten togs också han för den
Vite Guden. Liksom sina släktingar i Amerika hade infödingarna där sedan lång tid väntat på
sin store Vite Gud.
När Hawaiis naiva urinnevånare såg kapten Cook, en man i hög ställning som seglade på ett
stort skepp med stora vita segel, ett sådant som infödingarna aldrig tidigare hade sett, mottog
och dyrkade de honom som sin länge väntade, ljushårige gud Lono.
Märkligt nog hade kapten Cook landat under Makahiki-festen, genom vars firande, traditioner
om den vite guden Lono hölls vid liv. Konung Kalaniopuu välkomnade honom och hans folk,
och de infödda prästerna ledde honom ceremoniöst till den stora topphuggna pyramid av sten
som var Lonos tempel. Med förundran accepterade den vördnadsbjudande brittiske
forskningsresanden deras hyllningar, helt beredd att motta varje hedersbetygelse som de var
villiga att förläna honom.
Men hans män var allt utom änglalika, och genom deras härjningar ådrog sig Cooks hela
skara infödingarnas vrede. I den strid som blev följden förlorade Cook livet.
Men ännu en gång - levde traditionen vidare.
De ofta berättade sägnerna om den Vite Guden levde inte bara kvar under årens lopp, utan
hans lärdomar är fortfarande omtyckta av infödingarna.
På grund av att männen gick ut i krig och ofta blev dödade, var det under många år kvinnorna
som bevarade traditionerna och släktuppteckningarna. De berättade om dem för sina barn och
barnbarn.
En av de märkliga berättelser som fortlevt är den som återberättats av Stephen i Incidents of
Travel in Central America.
Författaren citerar där det som Fuentes, historieskrivare i det forna riket Guatemala och för
toltekerna, sade om detta folks ursprung.
De var israeliter, sade han, som befriades av Moses från Faraos tyranni. Sedan de gått över
Röda havet blev de avgudadyrkare på grund av påverkan från lokala folkstammar, och för att
undgå tillrättavisningar från Moses lämnade de honom. Under ledning av en man som hette
Tanub strövade de från kontinent till kontinent, till de slutligen kom till en plats som de
kallade De sju hålorna, en del av kungariket Mexico där de grundade staden Tula. Berättelsen
förtäljer att från Tanub, deras ledare, härstammade släkterna Tula och Quiche. Andra
traditioner handlar om fyra bröder som förde sina familjer från avlägsna länder österut, över
haven, till den nya världen där de slog sig ned och byggde städer.
Popol Vuh, de forntida Quiche Mayas heliga skrift, avslöjar att Amerikas urinnevånare trodde
på en gudomlig treenighet.
(Popol Vuh – skrevs på 1600-talet på latin av infödda skrivare. Källskriften som daterar sig
till före Columbus tid var skriven med hieroglyfer.)
De trodde också på en himmelsk fader och en himmelsk moder, och att den evige Fadern och
hans älskade Son var himmelens och jordens skapare. Treenigheten hete Caculha, Huracan,
Chipi-Caculha. De kallades Himmelens Hjärta.
Popol Vuh säger också att skapelsen utfördes av denna treenighet – tre gudar – skapare och
danare av allt och alla. Dessa tidiga amerikaner, vilka man nu har funnit var högt kultiverade
på många sätt och djupt religiösa, trodde inte på någon könlös, formlös, spöklik gud. För dem
var treenigheten verkliga personer som hade kön och personlighet. Och det fanns en moder i
himmelen.
Som denna tidiga skrift visar trodde dessa tidiga amerikaner på en föruttillvaro och på en djävul
som också levde under detta förjordiska liv. Där skröt han över sin härlighet och makt och
sade: ” Mina ögon är av silver, strålande, glänsande som dyrbara stenar, som himmelens
ansikte… Därför är jag solen, jag är månen, för hela mänskligheten.”
Denna onda varelse försökte bemäktiga sig Guds makt men misslyckades. ”Hans enda
ärelystnad var att själv bli upphöjd och att dominera.”
Manuskriptet från tidiga indianska källor säger att vid denna tidpunkt ”hade varken vår första
moder eller vår förste fader ännu skapats”.
Där finns också berättelsen om kvinnan som frestades att äta frukten från ett träd och frågade:
”Måste jag dö? Kommer jag att bli förlorad om jag plockar en av dessa frukter?”
Berättelsen om den stora floden (Noas) finns hos de tidiga amerikanerna och polynesierna.
Traditioner i norra Mexico, huvudsakligen bland Yaquiindianerna, berättar om förekomsten
av ett råd, bestående av tolv heliga män som bedrev religiös verksamhet bland folket. De berättar också om ett slags nattvardsverksamhet, då infödingarna äter och dricker heliga sinnebilder under tecken på stor sorg, till åminnelse av sin gudom.
Religionen spelade en viktig roll i dessa forntida amerikaners liv, liksom fallet var med polynesierna , vilka antas ha fört med sig sin religion när de utvandrade från Amerika. Hela volymer har skrivits om det.
Vem var så denne store vite gud?
När Jesus Kristus tjänade som dödlig människa bland judarna, talade han om en annan grupp
av troende – sina andra får. (se Joh 10) Han lovade att bege sig till dem och verka bland dem.
Detta gjorde han – i Amerika.
I det forntida Amerika verkade också profeter, liksom i Palestina och under samma tidsperiod.
Dessa västerländska profeter skev ned sin heliga historia, liksom deras motsvarigheter i
Palestina gjorde, och på detta sätt kom en annan helig skrift till. Den är känd under namnet
Mormons bok och handlar om Guds verk i det forntida Amerika, liksom Bibeln behandlar den
gamla världens heliga historia. Mormons bok berättar om hur den Vite Guden kom, en
händelse som ägde rum i Amerika efter hans uppståndelse i Palestina. Miljontals människor
levde i Amerika på den tiden. En del trodde på att Kristus skulle komma till deras land. Andra
hånade det. De troende tjänade Gud medan bespottarna gjorde allt ont som tänkas kan.
När korsfästelsen ägde rum och jordbävningarna skakade Palestina, sveptes ännu värre jordbävningar, stormar och bränder över det västra halvklotet. Mormons bok berättar: ”I det
trettiofjärde året på den fjärde dagen i den första månaden, uppstod det en våldsam storm, en
sådan som aldrig förr varit känd, i hela landet. Ett våldsamt och förfärligt oväder rasade. Det
var åska, så förfärlig, att hela jorden skakade som om den skulle rämna i många stycken.
Ljungeldar blixtrade, mera bländande än någonsin tidigare varit känt i hela landet.
Zarahemlas stad fattade eld”.
Att döma av berättelsen var förstörelsen oerhörd. Landsvägar bröts sönder, städer dränktes,
många människor dödades, och hela landets yta förändrades allt inom loppet av ungefär tre
timmar.
Sedan inträffade att”…det låg ett tjockt mörker över hela landet, så att invånarna, som inte
hade omkommit, kunde känna mörkrets tjocka”.
När detta tillstånd hade rått i tre dagar, hördes en röst”… och hela befolkningen hörde den och
bevittnade det, och den sade: O i invånare av dessa stora städer, som hava fallit, I, som ären
Jakobs ättlingar, ja, som ären av Israels hus, huru ofta har jag icke samlat eder, såsom hönan
samlar sina kycklingar under sina vingar samt omhuldat eder! ….huru ofta ville jag icke
hava samlat eder såsom hönan samlar sina kycklingar, men I villen icke.”
Några dagar senare var en stor folkskara samlad omkring templet i landet Ymnighet, och en
röst hördes tre gånger. Se, tredje gången förstodo de rösten som de hörde, och den sade till
dem: ”Sen min älskade Son, i vilken jag har funnit behag, i vilken jag har härliggjort mitt
namn! Hören honom!
När de förstodo, riktade de åter sina ögon emot himmelen, och se, de sågo en människa
nedstiga från himmelen, och han var klädd i en vit skrud, och han kom ned och stod mitt
ibland dem. Hela mängden hade riktat sina ögon mot honom, och de vågade ej öppna sina
munar och säga något, icke en gång till varandra, och de visste ej vad det betydde, ty de
trodde det var en ängel, som hade uppenbarat sig för dem.
Och det begav sig, att han uträckte sin hand och talade till folket och sade: ”Se, Jag Är, Jesus
Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han skulle komma till världen. Se, Jag Är, världens
ljus och liv. Jag har druckit av den bittra kalken, vilken Fadern har givit mig, och jag har förhärligat Fadern genom att påtaga mig världens synder, varigenom jag har underkastat mig
Faderns vilja i allt från begynnelsen.
När Jesus hade sagt dessa ord, föll mängden ned på jorden, ty de kommo ihåg, att det hade
blivit förutsagt ibland dem, att Kristus skulle visa sig för dem efter sin himmelsfärd.
Och Herren talade till dem och sade. ”Stån upp och kommen hit till mig, på det i kunnen
sticka edra händer i min sida och känna märkena efter spikarna i mina händer och i mina
fötter, så att I mån kunna veta, att jag är Israels Gud och hela jordens Gud, som har blivit
dödad för världens synder.
Och mängden gick fram och stack sina händer i hans sida och kände märkena efter spikarna i
hans händer och i hans fötter. Detta gjorde de den ene efter den andre till dess de alla hade
gått fram, och de sågo med sina egna ögon och kände med sina egna händer och visste förvisso samt betygade, att det var han om vilken profeterna hade skrivit, att han skulle komma.
När de alla hade gått fram och förvissat sig, ropade de enhälligt och sade: Hosianna!
Välsignat vare Guds, den Allrahögstes, namn ! Och de föllo ned för Jesu fötter och tillbådo
honom.”
Under de följande dagarna införde samme gudomlige besökare välsignandet av brödet och
vinet som sakramentet, han kallade fram alla deras sjuka, plågade, lama, blinda och stumma
och botade dem, han organiserade en styrelse som skulle undervisa och döpa i hans namn, och
gav dessa ledare och mängden råd om sin lära. Och efter många dagar ”…kom ett moln, som
överskyggade mängden så att de inte kunde se Jesus.
Och medan de voro överskyggade, skiljdes han ifrån dem och uppfor till himmelen. Och
lärjungarna sågo och vittnade om att han åter for upp till himmelen”.
Detta är den sanna berättelsen om den Store Vite Guden. Han är Jesus Kristus, hela mänsklighetens Frälsare.
Härefter bekräftas sanningen genom profeterna. Ser och känner Du logiken och verkligheten i
det som sägs genom dem. Detta är nutid, i dag, här på planeten Jorden, där Du och jag, just
nu, bor på lånad tid.
Matt 15:24 Han svarade och sade: ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av
Israels hus.”
Joh 10:16 ”Jag har och andra får som icke höra till detta fårahus, också dem måste jag
draga till mig och de skola lyssna till min röst, så skall det bliva en hjord och en herde”.
Hes 37:19 Så svara dem: ”Så säger Herren: ”Se jag vill ta Josefs stav, den som är i Efraims
hand, vilken stav också gäller för de stammar som är hans släktingar och intill denna vill jag
lägga Judas stav, (böcker) båda tillsammans och göra dem till en enda stav så att de blir ett i
min hand.
Matteus påvisar att Kristus bara hade kommit till Israels hus, och därför gick han själv inte
till några andra folkgrupper, utan sände apostlarna för att predika för alla folkslag.
Johannes påvisar att det fanns ett fårahus till ur Israels stora grupp också dem måste han
besöka för att tala till dem. Juda stam fanns i Palestina och Josefs stam med sina fränder fanns
på den Amerikanska kontinenten dit de förts med Gudomlig beskriven hjälp, samt att
hedningarna som införlivats i Efraim också skulle flytta dit med tiden, vilket skett enligt
Bibelns profetior.
Hesekiel påvisar att Juda stam har en bok och Efraim och de andra stammarna har en annan,
den som vi just läst om, och tillsammans knyter de ihop skapelsen och den stora planen för
oss alla på ett logiskt sätt. Korsgranskar man dessa, alla, skrifter så stämmer allt perfekt. Det
är den värd och verklighet vi lever i i dag.
Har du läst och rannsakat den här boken så har du nu fått ett jättefrö som sväller och
blir till ett vittnesbörd om du vill ha det. Om inte försök och ansträng dig att tro.
Kontakten med Gud kommer om du öppnar din dörr och knackar eller bankar på
Guds.
BEHOLD
