IDENTITET,MOBILITETOCHKONTAKTERUNDERYNGREJÄRNÅLDER
–tolkningaravarkeogenetiskaresultatochandrapusselbitar.
AnnaKjellström,TorunZachrisson,CharlotteHedenstierna‐Jonson,MajaKrzewinska
&VeronicaSobrado
(Seminariet kommer att hållas växelvis på svenska och engelska, därav ett tvåspråkigt abstract) Bakgrund
Under våren 2014 påbörjades Atlasprojektet som är den största undersökning av arkeologiskt DNA (aDNA) som hittills gjorts i Sverige, och en av de största i världen. Detta multidisciplinära projekt, finansierat av Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond, leds i huvudsak av arkeologer och genetiker från universiteten i Stockholm och Uppsala, men flera forskare och antikvarier från andra institutioner och museer i landet bidrar också med kunskap och erfarenhet. Projektet skall undersöka den genetiska uppsättningen hos skelett från individer som levt under mesolitikum och fram till tidig medeltid inom det område vi idag kallar Sverige. Flera hundra skelett ingår i studien och hos några individer, där bevaringen av DNA är god, kommer hela genomet (den sammantagna arvsmassan) att analyseras. Frågeställningar och urval av arkeologiska individer fastställs av projektets arkeologer. Parallellt med sekvensering och statistisk bearbetning av genetisk data, görs även osteologiska undersökningar, isotopanalyser (kol, kväve, svavel och strontium) och nya 14C‐dateringar. Målsättningen är att kombinera analysresultaten med kontextuell information om de platser och gravar som ingår i projektet och på detta sätt få nya verktyg att förstå och tolka individers och gruppers livshistorier. Atlas‐projektetsjärnåldersgrupp
Järnåldergruppen inom Atlas består av osteolog Anna Kjellström, arkeologer Torun Zachrisson och Charlotte Hedenstierna‐Jonson och molekylärbiologer Maja Krzewinska och Veronica Sobrado. Vår huvudsakliga uppgift är att utifrån intressanta arkeologiska kontexter välja ut vilka material som ska analyseras. Vi formulerar frågeställningarna och tolkar resultaten. De genetiska analyserna är ett verktyg i en vidare kontextualisering av de arkeologiska individerna och ger oss en möjlighet att diskutera och problematisera begrepp som gender, tillhörighet och rörlighet. Isotopanalyser bidrar med andra pusselbitar som tillsammans med osteologiska analyser säger något om individers kön, ålder, hälsa, diet och livshistoria. Osteologiska och benkemiska analyser som DNA och isotoper ger även möjlighet till fördjupad kunskap om förhistoriska individer där kontexten är oklar eller saknas helt. Detta gör att tidigare förbisedda eller ”arkeologiskt osynliga” grupper av förhistoriska människor nu kan synliggöras. Järnåldersgruppens undersökningar kommer att omfatta ca 400 individer. I nuläget är drygt 130 av dessa individer processade. Ett stort antal av dessa utgörs av invånare i den vikingatida – tidigmedeltida staden Sigtuna. Den arkeologiskt väldokumenterade tidigkristna miljön gör att hela populationen finns representerad i gravmaterialet och analyserna ger därför en möjlighet att, vid sidan om att ge ny kunskap om Sigtunas invånare, även fungera som komparativt material vid andra analyser. Resterande material har valts utifrån arkeologiska, geografiska och kronologiska kriterier. Intentionen är att få till ett så representativt urval av individer som möjligt. Detta har dock visat sig svårt av flera skäl. Skillnader i gravskick och bevarandeförhållande gör att vissa tidsperioder och geografiska områden kommer att vara bättre representerade än andra. Fallstudier
Anna Kjellström kommer att diskutera resultat från aDNA‐analyser i förhållande till frågor om marginalisering. Två olika exempel kommer att lyftas fram som på olika sätt kan öka förståelsen för normativa förhållningssätt i det tidigmedeltida Sigtuna. Det första exemplet rör individer med infektionssjukdomen lepra. Resultat från aDNA‐analyser har visat att olika typer av lepra funnits i staden vilka, tillsammans med den arkeologiska kontexten, väcker frågor om långväga kontakter. I det andra fallet rör det sig om en man med gomspalt. Missbildningen inträffar tidig i graviditeten, vanligen av genetisk orsak, och leder till mångfacetterade symtom. De drabbade individerna bör på olika sätt ha avvikit från många andra boende i staden. Kan den allmänna attityden gentemot dem avläsas i den arkeologiska kontexten? Här kommer i korthet diskuteras om den sociala modellen, där handikapp framförallt ses som social skapat och som ofta används idag för folk med funktionshinder, kan appliceras på de drabbade. Ytterligare en fallstudie presenteras av Torun Zachrisson, som diskuterar två kvinnoöden från vendeltid. Den ena kvinnan är representant för en exklusiv grupp, individer som gravlagts med lodjursfäll. Gruppen domineras av kvinnor, som tycks ha stått i särskilt förhållande till minne och flera av dessa gravar ingår därför i olika typer av återbruk. Just den här kvinnan gravlades på Gotland och som så ofta har man där sin regionala variant av gravläggningstraditionen. Kvinnan tillhörde en elitär grupp och har ett unikt smycke, som vittnar om kontakter mot södra Östersjökusten. Detta diskuteras mot bakgrund av DNA‐resultaten. Ytterligare ett människoöde från vendeltid belyses, även denna gång i en elitär kontext, en högstatus gård vid östgötakusten. Av personen finns bara en bit av ett skalltak i behåll, som lagts ned i ett rödfärgat kulturlager bland skörbränd sten och djurben på en kultplats under bar himmel i anslutning till en hallbyggnad. DNA‐analysen visar bland annat att hon var kvinna. Charlotte Hedenstierna‐Jonson presenterar en studie kring en av gravarna från Birka, kammargrav Bj 581. Gravar av denna typ har ingen egentlig geografisk hemhörighet utan är kopplade till de under vikingatid framväxande städerna. Grav Bj 581 lyftes tidigt fram som en praktfull krigargrav med en komplett stridsutrustning. Gravgåvornas karaktär gjorde att den gravlagde individen relativt oproblematiskt betraktades som en man. Vid en osteologisk genomgång 1973 noterades att benen från grav 581 var kvinnliga men vid detta tillfälle gjordes ingen koppling till gravinnehållet och resultatet problematiserades inte. Graven uppmärksammades återigen inom projektet Människor i brytningstid, där det arkeologiskt bestämda könet ifrågasattes. Genom DNA analyser och (pågående) isotopanalyser står nu graven och den gravlagda åter i fokus och resultaten väcker frågor om gender, roller och individualitet. SomefactsaboutanalysisofancientDNA
The genetic information of any living organism is contained in a molecule called DNA (deoxyribonucleic acid). In the human being, most of the DNA is found in the cell nucleus (in the form of chromosomes, also referred to as “nuclear genome”) but also in organelles called mitochondria. The DNA is formed by only four “nucleotide bases” (adenine, cytosine, guanine and thymine) and it is the order (genetic sequence) in which they are aligned that constitutes the genetic information of a particular organism. The nuclear genome in the human being is organized in 46 chromosomes (22x2 autosomal as well as the sex chromosomes X and Y) (Jobbling et al., 2004). Half of the autosomal chromosomes are inherited from the mother and the other half from the father (in a random event). In the case of the sex chromosomes, the X chromosome can be inherited from any of the parents, while the Y chromosome is exclusively inherited from the father. The nuclear genome in the human being possesses approximately 3 billion base pairs (containing around 25000 genes). Regarding the mitochondrial DNA (mtDNA), it is exclusively inherited from the mother and it is much smaller in size, approximately 16000 base pairs, possessing only 37 genes. Because there are many mitochondria within a cell, their copy number is much higher than that of the genomic DNA. This is one of the reasons why the majority of the previous studies on DNA from ancient / prehistoric individuals (aDNA) was based on mitochondrial DNA and it was only a few years ago that the study of the nuclear genetic information became a more common practice, allowing for example sex identification or the determination of lactase persistence. There are different ways of determining genetic sequence but it is through the development of the so called massive parallel sequence‐by‐synthesis technology (also called Next‐Generation Sequencing), combined with efficient sequencing chemistry, development of appropriate bioinformatic tools and advances in computational sciences, that it is now possible to sequence and analyse whole ancient human genomes. The problem of contamination, which until recently posed one of the major issues in ancient DNA studies, can now be closely monitored and, at times eliminated, making use of the inherent characteristics of aDNA sequences, i.e. damage patterns (Skoglund et al. 2013). Typically, DNA from archaeological remains is fragmented and also exhibits chemical changes and specific degradation patterns which can be used to determine which DNA fragments are the oldest. The technological boom was followed by a significant drop in sequencing costs, resulting in many similar studies being published. In addition, an increasing number of published ancient human genomes in the last years, further augments the analytical power, allowing for better understanding of people movements in the past. Referenser
Jobling, M.A. Hurles, M.E. & Tyler‐Smith C. 2004. Human Evolutionary Genetics. New York. Skoglund, P. Northoff, B.H. Shunkov, M.V. Derevianko, A.P. Pääbo, S. Krause, J. & Jakobsson M. 2013. Separating endogenous ancient DNA from modern day contamination in a Siberian Neandertal. PNAS
111. Formaterat: Svenska (Sverige)
