Landskronas havsmiljö

Landskronas havsmiljö
Landskrona kommun
Miljöförvaltningen
Rapport 1998:8
Innehåll
Landskronas havsmiljö
1
Inledning
Grunda havsområden
Sanden döljer ett rik djur- och växtliv
I havssanden frodas även fröväxter
Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i förtida madrasser
Tången i alla sina former och färger
Bottnar runt salthaltssprångskiktet - en skiftande, produktiv miljö
Djuphålorna - en stabil miljö i mörker
1
1
2
3
4
5
6
6
Samspelet mellan olika havsområden
8
Ett eldorado för sportfiskaren
Sillen - en delikatess
Torsken - en glupsk rövare
Flatfiskar på alla bottnar
Horngädda
Hos sjuryggen vaktar hanen
Andra fiskar på djupare vatten och tillfälliga gäster
Inte bara havsfisk
9
9
9
9
10
10
10
11
Vi tar pulsen på havsmiljön
En historisk betraktelse
Miljöfarliga ämnen
11
11
12
Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun
Fiskundersökning
Plankton
Närsalter
Syre
Bottenfauna
Metaller och kolväten i sediment och organismer
Fågelinventering på gipsön
13
13
13
14
14
15
15
15
Pågående miljöövervakning i Öresund
Öresunds Vattenvårdsförbund
Öresunds vattensamarbete
Danska Amter
SMHI/DMU
16
16
16
16
16
Framtidens Öresund
En fast förbindelse
En fortsatt miljöövervakning behövs
17
17
17
Landskronas havsmiljö
Inledning
Hoten mot havsmiljön är många i dag. Exploateringsplaner hotar grunda havsområden, som utgör barnkammare för flera av våra vanligaste matfiskar. Giftiga planktonalger sprider sig och kan orsaka musselförgiftningar.
En övergödning (eutrofiering) av kustnära havsområden har bl a medfört en kraftig produktion av trådformiga
alger. När dessa dör och bryts ned på havsbottnen kan syrebrist uppstå. Effekterna av syrebristen kan vara förödande för organismer som inte kan fly från området. Allmänt
har man observerat en nedgång av bottenvattnets syrehalter på många ställen i Öresund.
Många av dagens problem har uppkommit genom
mänsklig aktivitet under de sista årtiondena, trots att man
har gjort ansträngningar för att skapa en bättre havsmiljö, t
ex genom utbyggnader av reningsverk.
Öresund är ett trångt havsområde som påverkas av vattenmassor från den sötare Östersjön och det saltare Kattegatt.
Medan utflödet av Östersjövatten normalt sker ytligt,
tränger Kattegattsvattnet ned till Öresunds djupaste delar.
Således är vattnet i de grunda områdena vid vår Öresundskust relativt bräckt, medan salthalten på de större
djupen är betydligt högre. Dessa förhållanden skapar förutsättningar för ett speciellt växt- och djurliv.
Inom Landskrona kommuns havsområde varierar
vattendjupen från grunda områden ner till några av Öresunds djupaste hålor.
Trådformiga alger fettmög) i ett ålgräsbälte (pilar).
Dessa alger har ökat i omfattning vilket kan ha samband
med en övergödning av våra kustvatten. (foto Arne Samuelsson).
Djupkurvor och enstaka djup inom Landskrona kommuns havsområde.
Landskrona kommun erbjuder således en mångskiftande havsmiljö. Här utnyttjas havsområdet av yrkessjöfarten, fritidsbåtstrafiken, yrkes- och fritidsfiskare samt
för bad och rekreation. Havet tar även emot utsläpp från
Landskronas industrier, reningsverk, många diffusa källor
samt från vattendragen.
Sedan 1700-talet har kustlinjen och bottnarna förändrats genom utfyllnader och grävningsarbeten, med varierande effekter på djur och växter som följd.
Grunda havsområden
Havsområden med ett vattendjup på 0-6 m betecknas som
grundområden. Dessa grunda, produktiva områden med
sin rika förekomst av bottendjur och växter utgör ett “skafferi” för fisk och är en viktig uppväxtplats för fiskyngel.
1
Ålabodarna
Rustningshamn
Ven
Getterevet
Staffansbank
Öresund
Landskrona
Gipsön
Skabbrevet
Lundåkrabukten
5 m kurva
Näringspyramiden med tillväxtpotential i en näringskedja från plankton till människa visande stora energiförluster mellan varje steg.
Grundområden (ned till 5 m linjen) inom Landskrona
kommuns havsområde samt rev och orter som nämns i
texten.
Grunda områden inom Landskrona kommun kan delas in i områden med vegetationsfria sandbottnar, sandbottnar med inslag av vegetation samt ålgräsängar. Inom
Landskrona kommuns kustkontrollprogram har grunda
områden i nordvästra Lundåkrabukten, sydväst om Borstahusen och vid Getterevet (sydväst om Ålabodarna) undersökts.
Orsaken till den rika växtligheten hänger bl a samman
med att mycket ljus kan tränga ned till bottnarna.
Grundområdena är även mycket betydelsefulla för
häckande och rastande kustfågel. I grundområdena påverkas växt- och djurlivet genom stora säsongsbetingade
svängningar i temperatur, syre, salthalt samt vågrörelser.
Sedimentet i dessa områden omlagras ständigt. Man kallar
dessa bottnar för erosionsbottnar.
Växter och djur som lever i sådana områden måste
vara tåliga och anpassningsbara. Vi finner relativt få arter
av växter och djur som kan överleva i denna krävande miljö. Individantalet för varje art som kan finnas här kan dock
vara högt. Under gynnsamma förhållanden kan det finnas
mellan 50 000 - 100 000 individer per kvadratmeter.
Bland salttåliga havsväxter finner vi blomväxten ålgräs som tolererar salthalter mellan 5-32 ‰, men som endast tillväxer vid temperaturer högre än 10°C. Bestånd av
ålgräs kan man finna från norr om Stockholm, runt svenska
kusten och längs hela norska kusten ända upp till Tromsö i
Nordnorge.
I grunda havsområden sker en kraftig produktion av
de bottenlevande organismerna under sommaren med ett
maximum i augusti-september.
En hög produktion av bottendjur är en förutsättning
för en god tillväxt av flatfisk som utgör nästa steg i näringskedjan. Vid varje steg i näringskedjan förloras ca 90 % av
energin, så att endast ca 10 % återstår för tillväxten. Om t
ex fisken äter 100 kg plankton produceras 10 kg fisk. Tillväxten avser en tidig period i individens liv, där tillväxthastigheten är som högst.
Sanden döljer ett rikt djur- och
växtliv
Sandbottnar förekommer i samtliga grundområden inom
Landskrona kommun, från norra Lundåkrabukten till områdena nordväst om Landskrona (Getterevet och vid Rustningshamn utanför Ålabodarna).
Även om sanden till synes verkar rentvättad, växer
mikroskopiska alger (mikroalger) på sandkornen. Dessa,
ofta encelliga alger, utgör det första steget i näringskedjan.
Många mindre djur på sandbottnarna betar av dessa alger.
Bottendjur som lever på sandbottnar ned till ca 10 meter
tillhör det s k Macoma-samhället. Östersjömusslan (Macoma balthica) som lever i grunda områden längs västkusten och i Östersjön har gett samhället sitt namn. De
viktigaste djuren i Macoma-samhället är hjärtmussla,
sandmussla, östersjömussla, tusensnäcka, märlan Corophium volutator och havsborstmaskarna Arenicola
marina (sandmask), Nereis diversicolor och Pygospio
elegans.
2
Ett annat vanligt djur i Lundåkrabuktens grunda områden är havsborstmasken Nereis diversicolor. Havsborstmasken kan livnära sig som rovdjur på andra bottendjur men kan dessutom äta detritus, d v s delvis nedbrutet organiskt material som ansamlats på bottnen. Masken
kan även skaffa föda genom att fånga upp partiklar i vattnet
med hjälp av en slemtratt som den tillverkar. Slemtratten
äts sedan upp tillsammans med det material som infångats.
Organismer på sandbottnar som havsbortsmaskarna Nereis diversicolor (1) och Arenicola marina (2), hjärtmusslan Cardium sp.(3). Sandmusslan Mya arenaria (4),
kräftdjursmärlan Corophium volutator (5), tusensnäckan
Hydrobia sp.(6) och östersjömusslan Macoma balthica
(7).
Dessa djurarter hittas på olika djup i havsbottnens sediment. Hjärtmusslan (Cardium sp.) lever t ex i ytan av
bottensedimentet medan sandmusslan (Mya arenaria) har
ett långt andningsrör (sifon) vilket gör det möjligt för
musslan att leva på 10-20 cms djup i sedimentet.
I de översta decimetrarna av sedimentet kan man se
gångar som de olika djuren har grävt. Märlan Corophium
volutator är en kräftdjursart som föredrar något “gyttjiga”
bottnar (högre halt organiskt material). Märlan gräver
gångar i form av U-formade rör. Denna art finns ofta i
mycket stora antal, speciellt i områden med vattendjup i
knähöjd. I Lundåkrabukten finns den endast sparsamt, troligen beroende på att sedimentet är för sandigt (låg halt organiskt material). Havsborstmasken Pygospio elegans
gräver istället Y-formade gångar. Både Corophium och
Pygospio är små organismer och förekommer i de översta
centimetrarna av bottnen i grunda områden.
Några av de djur som lever i sedimentet avslöjar dock
sin närvaro på bottenytan. Sandmasken (Arenicola marina), som livnär sig på det organiska materialet i och på
bottnen, äter sig bokstavligen genom sedimentet och avslöjar sig genom “sedimentkorvar” som bildas på bottnen
runt ett litet hål. Detta är en vanlig syn då man badar i grunda havsområden under sommarmånaderna. Masken är ett
utomordentligt bete och säljs i Danmark under namnet
“sandorm”.
Kräftdjur på grunda bottnar: märlan av släktet Gammarus (1), tånglusen Idothea baltica och sandräkan
Crangon crangon (3).
I havssanden frodas även fröväxter
Nating och nate
Bottnen i det strandnära området på 0,2 till 1 meters djup
består ej enbart av sand, utan har oftast inslag av grus och
sten, men här och var finns det vegetation - huvudsakligen
olika arter av nating (Ruppia sp.) och nate (Potamogeton
sp.). Dessa lågväxande blomväxter (fanerogamer) blir i
stort sett synliga för ögat först under försommaren, när
växterna uppnått en tillräcklig storlek. Dessa båda arters
skott utgår från en underjordisk jordstam som löper horisontellt med bottenytan. Dessa kan bli långa och samma
individ kan täcka stora ytor. Växter som nating och nate utgör skydd för många djur som lever på sedimentet (epifauna).
3
Blåmusslan, Mytilus edulis förblir liten där salthalten är
låg.
Av de större fiskarna som förekommer i Landskronaområdet är skrubbskäddan eller skrubban den vanligaste
arten. Skrubban rör sig över ett större område och förekommer därmed inte enbart i de grunda områdena utan lever även på större djup. Det finns även flera andra flatfiskar i Lundåkrabukten som t ex sandskädda, rödspätta och
piggvar.
Fröväxterna nate (Potamogeton, 1) och nating (Ruppia
sp., 2) och fisken lerstubb (3).
Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i
madrasser
I områden med nating och nate kan man i norra
Lundåkrabukten, utanför Ålabodarna samt vid Rustningshamn under augusti-september finna 10-40 individer av
smörbultar per kvadratmeter. Smörbultar är ett samlingsnamn på en fiskgrupp (med bl a stubb) som är mycket vanliga i grunda områden längs västkusten, speciellt i områden med vegetation. Smörbultar bygger bon och försvarar
sitt revir under parningen.
På Getterevet, nordväst om Landskrona, förekommer
ingen vegetation beroende på de stora sandförflyttningar
som sker i området. Här är smörbultar sällsynta men det förekommer ett stort antal sandräkor (Crangon). På sandbottnar med inslag av nate och nating hittar man betydligt
fler arter av kräftdjur, t ex Gammarus sp. och Idothea sp.,
jämfört med rena sandbottnar. Detta beror på att vissa arter
lever i vegetationen där de livnär sig på att skrapa av dött
och/eller levande material från växterna.
I norra Lundåkrabukten, speciellt på Skabbrevet och
vid Rustningshamn finns det även fläckvis förekomst av
blåmussla. Blåmusslan finns i stort sett överallt där den
kan fästa med sina så kallade byssustrådar (proteintrådar)
till ett lämpligt underlag. Musslan föredrar hårda bottnar
som klippor, men kan även etablera sig på bottnar med
sand, sten och grus.
I Öresund finns de största blåmusselbankarna i området för den planerade Öresundsförbindelsen. Här utgörs
bottnen av kalkberg med sten vilket är ett lämpligt underlag. Blåmusslan lever som “filtrerare”, d v s filtrerar vatten
som innehåller musslans basföda - plankton.
Stora bestånd av fröväxten ålgräs (Zostera marina) förekommer söder om Gipsön och norröver till Ålabodarna,
från ca 1 meters djup ner till ca 6 meter.
På grund av minskad ljusinstrålning med ökat vattendjup är det huvudsakligen i de översta metrarna som de
tätaste bestånden av ålgräs återfinns. Täta bestånd av ålgräs minskar erosionsrisken och skyddar kusterna genom
att ålgräsets kraftiga rhizom (jordstammar) binder sedimentet.
I ålgräsängar ansamlas stora mängder detritus (dött,
delvist nedbrutet organiskt material). Växterna har en stor
betydelse för omsättningen av oorganiskt fosfor som tas
upp från bottensedimentet via rotsystemen. En del av fosforn förloras från bladen till vattnet. Växten “pumpar” således fosfor från botten till vattnet. Fosfor är jämte kväve
det viktigaste näringsämnet för blomväxters och algers
tillväxt. Liksom nate och nating har även ålgräs väl utbildade jordstammar (rhizom) som fungerar som upplagringsorgan bl a för kolhydrater. Under den mörka delen av
året, när fotosyntesen begränsas av ljuset, kan ålgräset
överleva tack vare sin upplagrade näring i jordstammarna
och även bilda nya skott under våren. Som en anpassning
till årstiderna tappar ålgräset under hösten delar av bladen
och bestånden av ålgräs tunnas därmed ut. Härigenom
minskar plantans energibehov (det kostar energi att hålla
alla bladen vid liv under den mörka delen av året) samtidigt som risken för skador under höststormarna minskar.
4
Från vänster, brunalgen bladtång som kan bli meterstor
i Öresund. och rödalgerna ekblading samt nervtång
(båda ca 15 cm långa).
Området inom kommunens gränser där ett stort tångbestånd finns är Staffans bank, väster om Västerflacket. På
de grundare delarna ned till ca 15 m, finner vi den bruna
bladtången (Laminaria saccharina) som kan bilda meterlånga skivor. Med ökande djup försvinner plötsligt brunalgerna och ersätts av en skog av vackra rödalger. Det hänger
samman med havsvattnets egenskap att filtrera bort vissa
färger med ökande djup. I Öresund försvinner först det
röda ljuset, därefter gult, blått och till sist grönt.
Ålgräsäng på ca 5 m djup. Detaljbilden visar en enskild
planta av ålgräs Zostera marina med rhizom och rötter.
Precis som nate och nating i de grundare områdena
utgör ålgräset skydd för små fiskar som spigg, smörbultar,
havsnål m fl. Även flertalet kräftdjur förekommer i ålgräsängarna som t ex strandkrabba (Carcinus maenas),
sandräka (Crangon crangon) och pungräkor. Dessa organismer är talrikast under hösten.
Unga individer av blåmusslor sätter sig på ålgräs, så
att de ej sköljs iväg. Ålgräsängar kan därmed även utgöra
en bra uppväxtplats för den nya generationen av musslor
men även för andra organismer som ett flertal kräftdjursarter och den vanliga strandsnäckan (Littorina littorea). Det
är dock endast tånglusen (Idothea sp.) som direkt livnär sig
på ålgräset. Olika typer av små alger förekommer också på
ålgräset.
rött ljus
gult ljus
blått ljus
Tången i alla sina former och färger
grönt ljus
Täta eller stora bestånd av makroalger (tång) förekommer
inte inom Landskrona kommuns grundområden. Liksom
blåmusslor kräver makroalger fasta underlag som grus,
sten eller klippor att växa på.
På den relativt hårda bottnen vid Skabbrevet förekommer dock här och var enstaka brunalger som t ex
blåstång och sågtång ned till ca 1-2 meters djup.
Det är vanligt att de enskilda organismerna av tång i
sin tur utgör livsutrymme för flera av de djur som tidigare
beskrivits.
Ljusets olika färger tränger genom vattnet olika långt.
Alla växter med det gröna färgämnet klorofyll, således även algerna, kräver rött ljus för fotosyntesen. Det röda
ljuset försvinner i nordiska vatten redan vid ca 6 meter,
medan vegetationen finns ned till 20 meter. Hur är detta
möjligt? Algerna har extra färgämnen med vars hjälp de
kan utnyttja energin från andra färger i ljusspektrat. För rödalgerna räcker det med endast grönt ljus. Denna egenskap
är de ensamma om, vilket kan förklara att det inte finns
5
Det verkar som om bottendjurens sammansättning
har förändrats betydligt sedan perioden 1968-1973. Under
denna period fann man flera arter av bottendjur som kräver
relativt höga salthalter medan det vid Landskrona kommuns undersökningar 1994 erhölls flera arter som kan beskrivas som för Öresund typiska mellandjupsarter.
andra alger på större djup i Öresund där endast det gröna
ljuset når. När till sist även det gröna ljuset blir för svagt,
upphör all växtlighet.
Bottnar runt saltsprångskiktet en skiftande, produktiv miljö
Djuphålorna - en stabil miljö i
mörker
Gränszonen mellan Östersjöns lätta ytvatten och Kattegatts tunga och salta bottenvatten kallas salthaltsprångskikt. Bottnar som ligger runt detta skikt (vid ca 15 m i Öresund) är mycket produktiva där bl a flatfisk och torsk söker
sin föda. Bottnarna förändras även här, dock i mindre utsträckningen än erosionsbottnar. Bottnarna på denna nivå
betecknas som transportbottnar.
Runt salthaltsprångskiktet finner vi andra och betydligt fler arter jämfört med grundare områden. De bottendjur som finns här tillhör det så kallade Abra - samhället, som i Öresund finns på mjuka bottnar från ca 5-10 meter och ned till ca 30 meter. Mjuka bottnar har ofta leraktigt
sediment, i motsats till de hårdare sandbottnarna. Abra-samhället har fått sitt namn från ett släkte av små musslor där
de vanligaste arterna är Abra alba och Abra nitida. Några
av de djur som också räknas till Abra-samhället är ärtmusslan (Corbula gibba) och den stora islandsmusslan
(Artica islandica) samt det lilla kräftdjuret Diastylis rathkei.
Djuphålorna i den centrala delen av Öresund är som djupast utanför Ven med ca 50 meters vattendjup. Dessa djuphålor hyser ett för Öresund unikt djurliv. Detta beror på att
förhållandena i hålorna är mycket stabila. I denna mörka
miljö förändras temperatur och salthalt relativt lite. Temperaturen ligger mellan ca 4-10°C och salthalten på ca 30
‰ under hela året.
De finaste sedimentpartiklarna sedimenterar här och följaktligen kallas dessa bottnar för sedimentationsbottnar.
Här finner vi rent marina bottendjur och hålorna anses som
en sydlig gräns för helt marina arter som är vanliga längs
västkusten. Dessa rent marina djur är anpassade till en hög
salthalt och kan inte överleva vid lägre salthalter. I dessa,
ur salthalt- och temperatursynpunkt stabila områden, finns
fler arter av bottendjur än i områden med brackvatten. Som
brackvatten betecknar man vatten med lägre salthalt än 34
‰ (= 3,4 %) och med högre salthalt än sötvatten, dvs mindre än 1‰ (= < 0,1 %).
Sedan 1989 har djurlivet i de grunda och de djupa områdena utanför Ven studerats inom ramen för Landskrona
kommuns kustkontrollprogram. I dagsläget har man således en bild av djurlivet på dessa platser samt vilka förändringar som har skett under ett antal år. Det kvarstår dock
många frågetecken som behöver besvaras, bl a vilken roll
människan har i de förändringar som har observerats i undersökningarna.
Bottnen i djuphålorna kallas för mjukbotten (oftast
leraktig botten) vilket bidrager till att djurlivet här är annorlunda jämfört med Macoma-samhället i grundare och
sandigare områden. På grund av den höga salthalten finns
det betydligt fler arter men samtidigt ett färre antal individer av varje art i djuphålorna jämfört med i de grundare
områdena. I djuphålorna utanför Landskrona och norr om
Ven hittar man generellt sett ca 70 arter vilket kan jämföras
med ca 10 arter i grundområdena i Lundåkrabukten.
I djuphålorna finner vi det så kallade Amphiura-samhället. Arterna som givit djursamhället sitt namn finns
inom ormstjärnesläktet Amphiura som tillhör gruppen
tagghudingar, där bl a sjöborrar och sjöstjärnor ingår. De
två vanligast förekommande arterna inom Amphiura-släktet är A. filiformis och A. chiajei.
Dessa två arter liknar varandra till utseendet men
skaffar föda på olika sätt:
Djur i Abra-samhället; 1) Artica islandica, 2) Buccinum
undatum (valthornsnäcka), 3) Abra alba, 4) Abra nitida
5) ormstjärnan Ophiura texturata, 6) Diastylis rathkei.
En typisk botten i området kring salthaltsprångskiktet
utanför Landskrona kan hysa 2 000 individer/m2 med en
vikt på 100-200 g/m2. I grunda områden är individantalet
grovt räknat ca 10 ggr högre. Dessa tal förändras dock
mycket från år till år beroende på naturliga variationer.
6
Djuphålorna domineras av flera arter av havsborstmaskar, vilka för de flesta människor är relativt okända djur då de oftast är små organismer som lever nedgrävda
i bottensedimentet. Vissa arter av havsborstmaskar livnär
sig som filtrerare och/eller som detritiusätare. Det finns
dock ett flertal arter som är rovdjur.
De flesta av dessa rovmaskar har ett svalg som är försett med käkar. Dessa käkar kan som hos släktet Glycera
vara försett med kraftiga giftkörtlar. Ett bett i handen av en
stor havsborstmask kan smärta mycket och handen kan
svullna upp. En havsborstmask som livnär sig på att fånga
plankton och organiskt material med hjälp av sin tentakelkrona är havsborstmasken Sabella.
A. filiformis livnär sig på att filtrera plankton och organiska partiklar som finns i vattnet. A. chiajei däremot är
detritius-ätare (lever av delvis nedbrutet organiskt material), vilket gör att den finner sin föda i det översta bottenskiktet. A. filiformis kan uppnå tätheter på över 500 vuxna
individer per m2, vilket innebär att i dessa områden finns
ormstjärnorna likt en matta på botten. Denna art är betydligt mer snabbväxande än sin släkting A. Chiajei.
Invånare i djuphålorna: Hästmusslan (Modiolus modiolus, 1) och havsmusen (Aphrodite aculeata, 2) samt
ormstjärnorna Amphiura filiformis (3) och Amphiura
chiajei (4).
Det finns en stor mångfald av levnads- och födosätt
hos de djur som lever på bottnen i Amphiura-samhället. En
typisk organism som man finner här är sjöborren Echinocardium cordatum som lever nedgrävd i bottensedimentet. Den livnär sig som “rovdjur” och finner rikligt
med föda i det översta skiktet av bottnen där flera små djur
blir dess föda.
Havsborstmask av släktet Sabella som lever på lerbottnar i ett slemrör (foto Mattias Sköld).
Bland de mera kända organismerna i Öresunds djupaste områden finner vi kammusslan. De organismer som
finns högst upp i födokedjan i ett Amphiura-samhälle är
fiskarna. Flera arter av plattfisk som t ex skrubbskädda,
rödspätta och sandskädda har i bottnarna runt salthaltsprångskiktet och i de djupa hålorna ett välfyllt “skafferi”
med diverse föda.
Koljan är en fisk som specialiserat sig på att leta efter föda i bottensedimentet. Den borrar ner huvudet i sedimentet och letar fram de bottendjur som önskas, i första hand ormstjärnor och diverse havsborstmaskar.
Kammusslan Pecten maximus (överst) och sjöborren
Echinocardium cordatum (nederst).
7
Samspelet mellan olika havsområden
Alla dessa havsområden är intimt sammankopplade med
varandra och övergången mellan områdena sker gradvis.
Sammankopplingen kan åskådliggöras genom levnadsättet för skrubban. Lundåkrabukten utgör en viktig uppväxtplats för flatfiskyngel beroende på att det finns rikligt med
föda i de grunda områdena i form av små individer/organismer av bottendjur. Den unga skrubban vandrar under
senhösten ut till mellersta bukten där den lever som 1-3
åring. Mellan dag och natt under hösten vandrar fisken
fram och tillbaka mellan områden nära salthaltsprångskiktet (mellersta bukten) och det grunda områdena. Den äldre
fisken konkurrerar ej med fiskynglet om födan då den livnär sig på större bottendjur.
I Lundåkrabuktens vidsträckta grundområden förekommer förutom olika flatfiskar, även horngädda under
våren. Horngäddan leker över ålgräsängarna innan den
vandrar ut på öppet vatten. Ungtorsken har sin uppväxtplats i bukten. Dessa två arter är dock ej som flatfiskarna
knutna till de grunda områdena. Lundåkrabukten är tillsammans med Lommabukten och Nivåbukt på den danska
sidan av sundet en förutsättning för ett rikt fiskbestånd i
Öresund.
En viktig aspekt när det gäller samspelet mellan olika
områden är även kopplingen till strandområdena. Framför
allt i Lundåkrabukten är samspelet mellan strandängarna
och det grunda havsområdet viktigt. Strandängen är en
viktig häcknings- och rastplast för många kustfågelarter,
där det grunda vattenområdet förser fåglarna med föda.
Lundåkrabukten kan ej heller ses som en isolerad enhet då torsk och flatfisk från bukten kan vandra ända upp
till södra Kattegatt. Lundåkrabukten och Lommabukten
anses ha ett ungefär lika stort antal torsk och flatfisk per
ytenhet. I Höllviken finns däremot ett fiskbestånd som förmodligen till största delen kommer från Östersjön.
I dagsläget får de kvarvarande grundområdena på den
svenska sidan av Öresund anses vara extra betydelsefulla
då stora grunda områden har försvunnit på senare tid. Detta
gäller speciellt utanför Landskrona och Malmö där utfyllnader av stora områden har skett. Dessa områden hade en
hög produktion av bottendjur, vilket är en förutsättning för
att fiskyngel skall ha tillräckligt med föda under sin uppväxt. Ett stort bestånd av fisk leder ju till att fiskerinäringen
kan blomstra, vilket gynnar området både ekonomiskt och
kulturellt.
Helsingborg
Nivå
bukt
Landskrona
Lundåkrabukten
Köpenhamn
ÖRESUND
Lommabukten
Malmö
Köge bukt
Öresund med viktiga tätorter och bukter.
8
Ett eldorado för sportfiskaren
Torsken föredrar vattentemperaturer omkring 4-7°C
och under sommarmånaderna drar sig de stora fiskarna
mot djuphålorna, där vattentemperaturen är lägre än i
grundområdena. I det varma vattnet ökar riskerna för att bli
angripen av parasiter vilket kan ha lett till ryktet att torsk
fångad under månaderna utan “R” är olämplig som människoföda. Ungtorsken stannar ofta i det kustnära området
och kan fångas med drag och kastspö från land.
För flugfiskaren kan dock torskar på 0,5-2 kg under
en kort period i april till maj fångas på mycket grunda vatten. När torsken i solnedgången närmar sig kusten, kan fiskarna hoppa som öringar på jakt efter storspigg som samlas inför leken längs kusten. Fisket kan pågå ända in på natten och stora fångster är inte ovanliga.
Landskrona kommuns havsområden erbjuder utmärkta
möjligheter för sportfiskaren. Som i alla fiskevatten ger
dock en god lokalkännedom större chanser till drömfisken.
Sillen - en delikatess
Redan under medeltiden var främst förekomsten av sill en
förutsättning för välstånd i många fiskesamhällen. Sillbestånden var periodvis så goda, att man kunde vada ut i havet och fånga fiskarna i det grunda vattnet. Om sillen uteblev något år, betydde detta svält för fiskaren och hans familj.
Än i dag vandrar sillen in till Öresund på sensommaren för att stanna till våren. Stimmen kan vara kilometerlånga och förflyttar sig främst mellan de olika djuphålorna
utanför Ven, Borstahusen och Landskrona. Vissa år kan
sillen fångas på grundare vatten upp till 5 m, men detta är
dock relativt ovanligt idag. Sillen lever på djurplankton i
det fria vattnet och förflyttar sig över stora områden på sin
jakt efter föda.
Flatfiskar på alla bottnar
På grunda och djupa bottnar och i hamnar finner vi flatfisk
som skrubba, sandskädda, lerskädda och rödspätta, olika
tungor samt piggvar. Dessa bottenlevande fiskar saknar
simblåsa och måste aktivt förflytta sig i höjdled. Fiskarna
lever på maskar, kräftdjur, små fiskarter och blötdjur.
Torsken - en glupsk rövare
Sillstimmen attackeras ofta av större torsk som kan fångas
med pilk under sillstimmen. Torsken, som finns i Öresund
under hela året, lever normalt nära bottnarna och livnär sig
på bottendjur som maskar, krabbor, blötdjur och med
ökande ålder även fisk.
Torsken kan bli upp till 25 år gammal och dess längd kan
uppgå till 170 cm. Så pass stora exemplar förekommer normalt inte i våra vatten. Stor
torsk kommer dock från
Kattegatt under januari-februari till
Öresund. Leken
inträffar tidigt under året och äggen
flyter fritt i vattnet. Om
det råder syrebrist i bottenvattnet under lekperioden, kan torskäggen vid låga salthalter (vattnet har sämre
bärkraft genom lägre täthet) sjunka till bottnen och dö.
Beroende på sin omgivning kan torsken ändra färg.
Torsk i tångbälten av brun- och rödalger är ofta rödbrun
och mörkare, medan dess normala färg är mera grönaktig
eller grå med brunaktiga fläckar.
Våra vanliga flatfiskar: lerskädda (1), sandskädda (2),
skrubba (3), och piggvar (4).
Flatfiskar är mästare i att kamouflera sig. Med undersidan känner fisken av bottnarnas utseende och kan anpassa mönster och färg av sin ovansida därefter. Som hos
många fiskarter finner vi ungfiskar i det grunda vattnet medan större fiskar lever på djupet. Speciellt okänslig för olika salthalter är skrubban, som periodvis kan stiga upp i vattendrag som t ex Saxån. Flatfiskar uppehåller sig under
hela året i kommunens kustvatten.
9
Horngädda
hit från Atlanten och som trots sin storlek (upp till 15 m) är
helt ofarlig för människan.
Denna hajart filtrerar
plankton och förflyttar sig
oavbrutet vid havsytan på sin
jakt efter föda. Tonfisken,
som under 50-talet var en icke
ovanlig gäst, har dock försvunnit från Öresund.
Skalle av havskatt
Från Atlanten besöker
multen våra kustvatten och
flodmynningar. Multen lever
på små bottendjur och växter.
Stim av multe kan finnas i Lundåkrabukten. Man tror att
fiskarna dras till varmvattenutsläppet från Barsebäcksverket.
Däremot är horngäddan, som kan bli upp till 80 cm lång, en
tillfällig gäst i våra grunda havsområden under maj och
juni månad. Fisken söker sig till sandbottnar med ålgräs för
att i stora stim leka på de grunda bottnarna. Under sommaren kan horngäddan fångas på djupare vatten i Öresund.
Horngäddan lever på kräftdjur och småfisk och är en snabb
jägare. Horngäddan har gröna ben och detta kan avskräcka
vissa från att äta denna art. Rökt eller stekt är horngäddan
med sitt torra kött en utsökt matfisk. Gamla fiskare föredrar dock fisken inkokt i gelé.
Hos sjuryggen vaktar hanen
Sjuryggen, även kallad stenbit, är en fiskart hos vilken
bukfenorna är sammanväxta till en sugskiva. Med sugskivan kan fisken suga sig fast på stenar och alger. Kroppen
saknar fjäll och är täckt med små benplattor. Sjuryggen
saknar simblåsa.
Under senvinter och vår leker fisken i våra kustvatten.
Under lekperioden blir hanen kraftigt färgad medan honan
förblir grön. Äggen läggs i klumpar och vaktas av hanen
under 1-2 månader, medan honan drar sig tillbaka till djupare vatten efter leken. Fisken är eftersökt för rommen och
köttet marknadsförs rökt.
Fiskar i Lundåkrabukten. A, multe; B, stubb; C, id; D,
storspigg (hona och hane).
Sjurygg eller stenbit. Hane i lekdräckt.
En vanlig gäst i kommunens kustvatten är havsöringen som under höst och vår stiger upp i Saxån. Öringar, som
stiger upp på hösten, övervintrar i ån och vandrar till havs
under våren. Fisken, som leker i sötvatten på grusbottnar
under december-maj, är en uppskattat matfisk. I havet kan
vi finna öringen både på djupt vatten och grunda bottnar
längs hela kusten. Ungöringen tillbringar sina första år i
sötvattnet och livnär sig på insekter och insektslarver. I havet äter öringen kräftdjur och småfisk.
En annan gäst från havet är ålen som kan vandra upp i
våra vattendrag för att under lång tid tillbringa sitt liv i sötvatten. Många ålar stannar dock i havet. I lekmogen ålder
slutar ålen att äta och ger sig i väg till sina lekplatser i Sargassohavet. Ålbestånden längs våra kuster har minskat under många år p g a en minskad invandring av ålyngel.
Andra fiskar på djupare vatten
och tillfälliga gäster
I vrak eller andra undervattenshinder finner vi ibland långa
(som hör till torskfamiljen) och havskatten (filéer av denna
art marknadsförs som kotlettfisk). Speciellt havskatten
kan med sin a gula tänder se avskräckande ut. Tänderna,
som används för att bita sönder skaldjur och blötdjur med,
kan utan problem bita igenom ett finger och skada fiskaren
svårt.
I det fria vattnet kan vi under sommaren träffa på stim
av makrill, vittling och gråsej. Vid enstaka tillfällen har
man fångat mindre exemplar av brugd som har förirrat sig
10
Inte bara havsfisk
borre. En vanlig gäst längs våra badstränder är iden som
genomsöker bottnarna efter föda. Havet erbjuder dessa fiskar mycket föda, så att dom kan växa sig stora.
Från vattendragen vandrar många arter tillfälligt ut i
brackvattnet. Till dessa hör rovfiskar som gädda och ab-
Vi tar pulsen på havsmiljön
En historisk betraktelse
Tidiga svenska reningsverk under 60-talet, saknade
länge sin motsvarighet på den danska sidan. Köpenhamns
reningsverk tillkom relativt sent och har haft stora inkörningsproblem.
Reningsverk utför dock inga underverk, utan man
släpper fortfarande ut stora kvantiteter av näringsämnen
till våra kustvatten. Man har främst kunnat reducera mängden organiskt nedbrytbart material, fosfor och i samband
med införande av ett kvävereduktionssteg även kunnat
minska utsläpp av kväve. Speciellt en minskning av kväve
i havsvattnet anses kunna reducera algproduktionen på
sikt.
Många andra miljöskadliga ämnen kan dock via avloppsvatten från reningsverken nå kustvattnet, speciellt i
reningsverk som tar hand om förorenat vatten från miljöstörande industrier. Ett för reningsverkets bakterier giftigt
avloppsvatten kan dessutom medföra att reningsverkets
kapacitet för rening av t. ex näringsämnen försämras betydligt (reningsverkets nyttiga bakterier mår dåligt).
De ökade utsläppen medför, utöver produktionsökningen av havets växter, en ökad syreförbrukning i samband med nedbrytningen av den ökade växtbiomassan.
Stora havsområden är idag periodvis mycket syrefattiga.
En bidragande orsak till syrebristen är vattenmassornas olika salthalt och temperatur. Syresättning av vattnet
sker genom kontakt med luften. När två vattenmassor med
olika salthalt möts, utbildas en skiktning, där vattenmassan
med den högsta salthalten lägger sig under den lättare vattenmassan.
Vattenmassorna blandas ej, utan en eventuell omrörning sker enbart inom den enskilda vattenmassan. Det övre
skiktet fungerar således som ett lock och förhindrar att bottenvattnet kan tränga upp till syrerikare områden. I och på
sedimentet förbrukar naturliga nedbrytningsprocesser
syre, som med tiden kan ta slut. När nedbrytningen fortsätter utan syre, kan giftiga ämnen bildas.
Industrialiseringen har förändrat våra utsläpp till havet.
Ursprungligen belastades havet med relativt små mängder
näringsämnen som bara till en liten del härstammade från
mänsklig aktivitet som jordbruk och djurhållning. Näringsämnen gödslade havsväxterna, dock var produktionen av havsväxter lägre än i dag.
Med tiden skapade man nya kemiska ämnen som i
många fall var skadliga för havsorganismerna. Dessutom
ökade utsläppen av bl a tungmetaller. Av våra konstgjorda
ämnen är det främst de klorerade kolvätena som utgör ett
verkligt hot för havets invånare samt alla andra organismer
som tar sin föda från havet. Dessa klorerade kolväten är oftast fettlösliga, stabila och kan anrikas i organismer och näringskedjor.
I takt med att flera människor bosatte sig längs kusterna och jordbruket blev allt intensivare, ökade också tillförseln av näringsämnen till kustvattnet. Förändringar av
landskapet genom ökade odlingsarealer, utdikningar och
uträtning av vattendrag påskyndade denna utveckling.
Med luftföroreningarna transporteras metaller och näringsämnen som till sist hamnar i havet.
När balansen mellan tillförsel och omsättning av näringsämnen i havet blir störd, får man en gödslingseffekt
som medför att samspelet mellan alla organismer förändras. Medan vissa arter kan gynnas, kan andra arter inte klara denna förändring och minskar eller försvinner. En ökad
gödsling av våra kustnära områden har medfört att växtproduktionen i havet har ökat, till förmån för vissa arter
som t ex trådformiga alger. Balansen mellan olika växtarter stördes lokalt på ett sådant sett att vissa delar av kustvattnen började likna en kloak. När man började bygga reningsverk, kunde man efterhand förbättra den lokalt påverkade miljön.
Problemställningarna för havet har alltid varit internationella och Öresund har i stor utsträckning påverkats av
stora belastningskällor från den danska sidan samt från Östersjön och Kattegatt.
11
av kopparbaserade som är mindre giftiga för havsmiljön.
Stora fartyg har dock ej övergått till miljövänligare bottenfärger och speciellt på varvsområdet hanteras stora kvantiteter giftiga färgämnen.
Ett stort antal diffusa utsläpp förekommer till hamnområdet och Lundåkrabukten.
Bilden visar cirkulationsmönstret i de oli-
vattenmassa med lägre salthalt
ka vattenmassorna,
ovanför och under
språngskiktet. Vattenmassorna blandas
Språngskikt (haloklin)
vattenmassa med högre salthalt
inte med varandra
utan omrörningen
sker bara inom samma vattenmassa. Syrebrist kan uppstå i
vattenmassan under
haloklinen.
Vid syrehalter understigande 2 mg per liter dör de
flesta bottenorganismer. Resultatet av syrebrist i bottenvattnet kan ibland observeras på stränderna, där onormalt
många döda musslor spolas iland och ruttnar. Havets ekosystem är dock mycket komplext och ibland kan negativa
förändringar inte alltid förklaras genom en mänsklig påverkan.
Utöver övergödsling och ansamling av miljögifter,
har utfiskning och annan rovdrift kraftigt påverkat balansen mellan olika organismer.
Utsläppspunkter till hamnområdet.
Miljöfarliga ämnen
Stabila organiska ämnen
De vanligaste grupperna av föroreningar som förekommer
i våra kustvatten är halogenkolväten (klorerade kolväten),
petroleumkolväten, organiskt material och närsalter, tungmetaller och andra oorganiska föroreningar.
Källor i Landskrona kommun är bl a Saxån/Braån och
jordbruket som svarar för tillförsel av närsalter, organiskt
material m m.
De tillförda kvantiteterna är bl a beroende av nederbördsmängd och årstid. Viktiga källor är dessutom Landskronas industrier, Landskrona reningsverk och Lundåkra
avfallsupplag. Dessutom tillför gipsön en okänd mängd
fosfor och metaller till Öresund. Ett ansenligt kvävetillskott erhåller vi även genom nederbörden.
Många av dessa miljöfarliga föreningar, bl a DDT och
PCB, härstammar från industriell verksamhet, förbränning
m m och kan ansamlas i organismernas fettvävnader. Den
långa halveringstiden av dessa ämnen leder till en biomagnifikation (ackumulering i näringskedjor) med negativa
effekter på organismernas fortplantning och ämnesomsättning som följd. Speciellt feta fiskarter som sill eller laxfiskar kan innehålla höga halter av klorerade kolväten. De
högsta halterna finner man i fiskarnas lever.
Plankton
Musslor
Metaller
Fisk
I Landskrona kommun bidrar industriella och diffusa utsläpp, delvis via reningsverket till en ökad belastning med
metaller.
Flera olika tungmetaller (metaller som ofta är miljöfarliga)
som bly, kadmium, koppar och kvicksilver har förekommit/förekommer i förhöjda halter i de marina områden som
tillhör Landskrona kommun. Metaller sprids även från båtarnas bottenfärger. Tennbaserade bottenfärger har ersatts
Människa
Miljögifter ökar för varje steg i näringskedjan
12
I det långa loppet kan beståndsdelarna anrikas i organismerna. Landskrona kommun har hittills varit förskonat
från större utsläpp. Mindre utsläpp sker dock kontinuerligt, speciellt i hamnområdena.
Oljeföroreningar
Utsläpp av olja kan ge omedelbara effekter på den marina
floran och faunan. Speciellt fågellivet drabbas hårt vid oljeutsläpp.
Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun
Fiskundersökning
Plankton
Mellan åren 1967 och 1980 svartlistades Lundåkrabukten
p g a höga kvicksilverhalter i ål. Undersökningar av metaller i fisk uppföljdes under 1993-95 med metallundersökningar i muskelkött och lever hos torsk, skrubba, abborre,
id och öring. Fiskarnas hälsotillstånd bedömdes dessutom
genom undersökningar av yttre skador och förekomst av
ytliga cellförändringar och parasiter i inälvorna. Fiskarna
fångades i Lundåkrabukten utanför Saxåns mynningsområde, vid Gräsrännans fyr, i hamnområdet samt norr om
Borstahusen (vid Rustningshamn).
Resultaten visar ingen säker minskning av kvicksilver i skrubbskädda sedan slutet av 60-talet, men gränsvärdet för försäljning överskrids inte. För abborre, ål och torsk
tycks halterna ha minskat, även om enstaka fiskar från respektive fiskart har halter över gränsvärdet. Halterna av
PCB var låga i skrubba och ål. Skrubborna från hamnområdet hade högst frekvens av parasiter och synliga defekter, jämfört med övriga områden runt Landskrona.
Planktonundersökningar har genomförts inom Landskrona kommun sedan 1989. Avsikten med planktonundersökningen är att följa planktonvariationen under säsongen,
eventuella algblomningar samt förekomsten av giftiga arter.
Dinoflagellater i växtplankton (foto Per Carlsson)
Provtagningslokalerna är belägna i Lundåkrabassängen vid Aris (strax utanför reningsverkets utsläpp),
väst om Saxåns mynning och vid Kallbadhuset. Resultaten
från undersökningarna visar att mycket kraftiga blomningar av växtplankton utvecklas under sommarmånaderna vid
Aris. En av arterna som har massutvecklats kan vara indirekt giftig för fåglar genom att gifter kan anrikas i musslor
som sedan konsumeras.
En svag påverkan av blomningarna vid Aris kan ses
vid Kallbadhuset och vid Saxån. Mängden giftiga arter
verkar dock inte vara något problem för djur och människor i Landskrona kommun.
Halter av kvicksilver i skrubbkött på olika lokaler i
Landskrona kommun.
13
Blågröna alger av släktet Nodularia (foto Per Carlsson).
Nitrat+nitrithalter vid Aris (A) och Kallbadhuset (B)
under perioden 1989-1994. I anslutning till provtagningsstationen vid Aris ligger utsläppspunkten från
Landskrona reningsverk.
Under sommarmånaderna kan dock giftiga blågröna
alger föras in till stränderna från Östersjön. Dessa förekomster brukar dock vara av mindre omfattning. Små barn
och husdjur kan dock drabbas av förgiftningssympton om
de får i sig stora mängder av blågröna alger.
Syre
Syrehalter i bottenvattnet mättes i 3 stråk under juli-oktober 1994 och 1995. Stråken sträcker sig från söder om
Borstahusen i sydvästlig riktning mot Staffans Bank, från
Rustningshamnen mot Hakens Fyr på Ven, samt från Ålabodarna mot Vens nordspets. Mätningarna utfördes i bottenvattnet på mellan 12 och 44 meters djup.
Närsalter
I samband med planktonundersökningar utförs vattenprovtagning för analys av närsalterna nitrat, ammonium,
fosfat och kisel. Dessutom bestäms totalfosfor och totalkvävehalter i havsvattnet.
Närsaltundersökningar kan ge en fingervisning om
hur kraftigt planktontillväxten vid ett visst tillfälle kan bli.
Dessutom kan mot bakgrund av referensvärden, en eventuell lokal belastningssituation upptäckas.
Speciellt intressant ur belastningssynpunkt är området utanför Saxåns mynning genom den höga belastningen
av kväve och fosfor från vattendraget samt området vid
Aris, i närheten av utsläppspunkten från reningsverket.
Resultaten från närsaltanalyserna visar att halterna av
nitrat och ammonium minskat under perioden 1989-94 vid
Aris. Detta kan vara resultatet av förbättrade reningsprocesser i reningsverket. För övriga punkter kan inga större
förändringar ses. Möjligen har fosforhalterna sjunkit vid
Kallbadhuset och Saxån, vilket i så fall följer ett generellt
mönster för ytvatten i centrala Öresund.
Syrehalt, mg/liter
10
8
6
4
oktober
organismer flyr
september
2
organismer dör
0
10 15 20 25 30 35 40 45
Vattendjup, m
Syrehalter vid Ven under september och oktober 1994.
14
sedimentens giftighet visar, att jämfört med mellersta
Lundåkrabukten är samtliga sediment i hamnen och angränsande områden giftiga.
Halterna av metaller i havsbortsmasken Nereis diversicolor, var högre runt Landskrona jämfört med mellersta
Lundåkrabukten. Någon effekt på bottenfaunans art- och
individantal kan dock inte skönjas.
Syrets löslighet i havsvatten är beroende av temperatur och salthalt. Med ökande temperatur och salthalt minskar syremättnaden, d v s den mängd syre som kan lösas i en
viss vattenvolym. Kritiska värden för fisk ligger vid 4
mg/l, d v s fiskarna börjar då lämna området. Under 2 mg/l
börjar bottendjuren att dö.
Syftet med undersökningarna är att undersöka en viktig bakomliggande orsak till fiskflykt och bottendöd och
på sikt kunna se om syresituationen blir bättre eller sämre.
Resultaten visar att syrehalterna minskar successivt
fram till september på alla djup under ca 15 meter. Syresituationen har periodvis varit ansträngd med viss flykt av
fisk från området till syrerikare vatten. Någon total utslagning av bottenfaunan har dock sannolikt inte skett, men de
känsligaste arterna kan ha påverkats allvarligt.
Fågelinventering på gipsön
På grund av uppgifter om en omfattande fågeldöd inventerades havsfåglar på gipsön under 1993 och 1994.
På gipsön finns det stora öppna vattenbassänger som
bl a består av fosforsyra med inblandning av metaller. pHvärdet är så lågt som 1 och man kan misstänka att fåglar
som kommer i kontakt med fosforsyran kan få allvarliga
frätskador. Under fågelinventeringen observerades enbart
trutar på själva gipsön. Bassängerna var fläckvis täckta
med fjädrar från döda och ruggande fåglar. På och i gipsen
observerades stora mängder ben från sjöfågel. Vissa fåglar
uppvisade tecken på skador. Sammantaget utgör gipsön
inget hot mot trutpopulationerna runt Landskrona, men de
fåglar som drabbas av det frätande vattnet utsätts för onödigt lidande.
Ett större hot är möjligtvis det diffusa läckaget från ön
av lakvatten till de omgivande grundområdena, eftersom
metallhalterna i lakvattnet generellt är mycket höga jämfört med bakgrundsnivåerna i havet.
Bottenfauna
Genom att följa upp bottenfaunans artsammansättning, individantal och biomassa, kan eventuella långsiktiga förändringar i miljön upptäckas. Det förutsätter dock, som för
alla ekologiska undersökningar, kontinuitet.
Resultaten från bottenfaunaundersökningarna visar
en negativ påverkan av bottenfaunan i hamnområdet. På
djup på ca 17 m tycks artsammansättningen ha ändrats sedan 1960-70, möjligen beroende på ändrade hydrografiska
förhållanden. Däremot uppvisar de djupaste områdena,
37-52 m, inga tydliga förändringar sedan 60-70-talen. En
långtgående förändring sedan 1920 är dock trolig. Det ska
dock påpekas att studietiden, 1989-94, är för kort för att
klarlägga långsiktiga förändringar.
Metaller och kolväten i sediment
och organismer
Metaller utgör ett påtagligt hot för havsmiljön. På grund av
belastningen med metaller, togs sedimentproppar i hamnområdet. Som jämförelse valdes ett mindre påverkat område i Lundåkrabukten. Bottenorganismer insamlades i de
olika områdena och analyserades tillsammans med sedimentproven med avseende på metaller och vissa kolväteföreningar (PCB, DDT, EOCl, olja).
Resultaten visar att metaller och kolväteföreningar
kan relateras till industriell verksamhet i området. Metallhalterna i sedimenten var förhöjda, jämfört med bakgrundsnivåer, i alla områden i hamnen och direkt angränsande områden. I Lundåkrabassängen och i Södra Hamnbassängen var flertalet metaller starkt förhöjda. Studier av
Syradammar på gipsön. I bakgrunden ser man hamnområdet (foto Mats Svensson).
15
Pågående miljöövervakning i Öresund
mellt samarbete kvar. Flera kommuner och amter på
svenska och danska sidan önskade dock återuppta samarbetet och i oktober 1995 bildades därför Öresunds Vattensamarbete. Medlemmar är länsstyrelsen i Malmöhus län
(fr o m 1997, Skåne län) och i stort sett samtliga svenska
och danska Öresundskommuner och amter. Samarbetets
syfte är att förverkliga ett allsidigt växt- och djurliv i Öresund och att uppfylla Helsingforskommissionens mål. Vidare ska samarbetet utmynna i en sammanställning av tidigare undersökningar i en databas, samt en samordning av
kommande undersökningar.
Ett flertal olika undersökningsprogram existerar i Öresund, nationella, regionala som kommunala. Vissa program löper enligt fasta scheman år från år, medan andra varierar i omfattning och i vissa fall endast utförts som
punktinsatser.
Nedan ges en sammanfattning av vilka större program som finns, i vissa fall med korta resultatsammanfattningar. Enstaka undersökningar är ej medtagna.
Öresunds Vattenvårdsförbund
Öresunds Vattenvårdsförbund (ÖVF) bildades 1984. ÖVF
är en samordnande organisation för recipientkontrollen
längs den svenska Öresundskusten. Förbundets program
är fastställt av Länsstyrelsen i Malmöhus län. Dess medlemmar är utsläpparna längs kusten (industrier, kommuner
och vatten- dragsförbund). Undersökningarnas omfattning har varierat mellan åren, men är i huvudsak koncentrerade till vattenkvalitetundersökningar som närsalter,
temperatur, salthalt och siktdjup. Bottenfauna-, tång- och
växtplanktonundersökningar ingår också. Från och med
1997 genomförs programmet mer konsekvent, nu även
med ålgräs- och miljögiftsundersökningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus har sammanställt ÖVF:s
närsalts- och syredata (samt de data som föreligger från det
nationella programmet). Några tydliga generella tendenser
kan ej ses över perioden 1965 till 1992. Nitratkväve och
fosfatfosfor har möjligen ökat 1965-92, men under perioden 1984-92 tycks halterna dock ha minskat något. För
syre var dock tendensen tydlig, med minskande syrehalter
i bottenvattnet under sommaren i norra och centrala Öresund.
Danska Amter
I Öresund utför Köpenhamns kommun, Köpenhamns
Amt, Roskilde Amt och Fredriksborgs Amt undersökningar på den danska sidan av Öresund. Sammantaget utförs
månatliga till årliga studier på 20 vattenkemi- och planktonstationer, 23 bottenfauna- och sedimentkemistationer
och 14 vegetationsstationer (tång och sjögräs). Detta ska
jämföras med ÖVF:s nya program på svenska sidan som
har 4 vattenkemistationer, 4 växtplanktonstationer, 6 bottenfaunastationer och 4 ålgrässtationer.
SMHI/DMU
I samarbete med danska DMU (Danmarks Miljö Undersökningar) tar SMHI (Sveriges Meteorologiska Hydrologiska Institut) prov på vattenkemin i den norra, centrala
och södra delen av Öresund. Dessa mätningar ingår i det
svenska nationella miljöövervakningsprogrammet. DMU
utför också studier av bottenfauna, miljögifter i fisk och sediment längs den danska kusten.
Förutom vattenkemin utförs inga andra löpande nationella studier, vare sig biologiska eller kemiska, längs
den svenska kusten. En del geologiska och fiskeribiologiska undersökningar utförs dock sporadiskt.
Öresunds vattensamarbete
Fram till 1992, existerade ett formellt samarbete mellan
Sverige och Danmark angående Öresunds marina miljö,
den s k Öresundskommissionen. Samarbetet låg på regeringsnivå och resulterade bl a i ett antal rapporter om miljösituationen. Efter nedläggningen 1992, fanns inget for-
16
Framtidens Öresund
En fast förbindelse
En fortsatt miljöövervakning
behövs
När vi nu står inför byggnationen av en fast Öresunds-förbindelse, kan våra känsliga havsområden utsättas för en
extra belastning genom det sedimentspill som uppkommer
i samband med gräv- och muddringsarbeten. Kommer sedimentspillet att täcka våra bottnar och kommer ljusinstrålningen att minska i sådan omfattning att växtligheten
påverkas negativt? Vad händer med fisket? Hur påverkas
Öresund om vattengenomströmningen minskar? Frågorna
kommer att besvaras genom en kombination av intensiva
fältstudier och hydrografiska och ekologiska modeller.
För att erhålla bra bakgrundsdata har man detaljerat
undersökt ålgräs- och natingbestånden som kan tänkas reagera på en ökad belastning. Ett antal provpunkter är belägna inom Landskrona kommuns havsområde. Genom att
med täta mellanrum undersöka växtsamhällenas tillstånd,
ska det vara möjligt att snabbt kunna vidta åtgärder om belastningen överstiger oacceptabla nivåer. Likaså har ett
30-tal punkter undersökts med avseende på bottenfauna,
både i grundområden och i djupområden. De stora blåmusselbankarna längs den tänkta förbindelsen är noggrant karterade, liksom egenskaperna av det uppgrävda bottenmaterialet (fysikaliska och kemiska mätningar).
Fiskens vandringar i Öresund och fågelpopulationerna på Saltholm och längs den svenska kusten kommer noggrant att undersökas.
Broundersökningarna har pågått sedan 1992 och beräknas pågå ett flertal år efter brons färdigställande.
Vad gäller faktiska miljöundersökningar före och under
byggnationen, kan man säga att Öresundsbron kommer att
vara världens hittills mest övervakade projekt. Detta är
nödvändigt eftersom brobygget i värsta fall annars kan
ödelägga stora områden med ålgräs- och natingängar, blåmusselbankar och kanske förstöra fisket för många år
framöver i närområdet. Med ett intensivt kontroll- och åtgärdsprogram ska eventuella skador begränsas till själva
byggområdet och inte alls påverka områdena vid t ex
Landskrona. De flesta skadorna kommer inte heller att
vara permanenta, utan miljön beräknas återhämta sig inom
några år.
Förhoppningsvis har vi börjat inse betydelsen av våra havsområden, både ur ett biologiskt, ekonomiskt och ett socialt perspektiv. Även om havet har en viss självreningsförmåga, ökar kostnaden för reningsåtgärder med tilltagande
föroreningssituation. Ingen vet i dag hur stor påverkan
våra kustområden kan tåla.
Huruvida vi kan vända trenden är beroende på framtida åtgärder av alla berörda länder. Det är dock viktigt att
påpeka att varje kommun kan genom sina insatser själv bidra till en bättre lokal havsmiljö.
På den svenska sidan av Öresund saknar vi tyvärr
mycket grundläggande information om miljötillståndet.
Detta gäller både allmän information om utbredning av
växter och djur, men också information om hur ekosystemen mår. Påverkas de av utsläppen? Slås vissa arter ut
utanför industrier och reningsverk? Finns det utsläpp med
långtgående negativa konsekvenser för det marina livet?
All denna information måste insamlas för att vi korrekt ska kunna besluta om olika utsläpps storlek och kvalité.
Vårt kusthav är en stor resurs, en del av vårt nationella
arv, men det är ingen oändlig resurs. Den måste vårdas,
precis som våra landresurser. Havet får inte betraktas som
ett avfallsupplag. Vi ser inte föroreningarna på havsbottnen eller i vattnet, men föroreningarna finns där och påverkar organismerna. Genom Öresunds stora vattenomsättning sprids dessa föroreningar långt från den lokala utsläppspunkten.
Vi bör och ska kräva att vi kan fiska och äta fisken
från Öresund. Detta kräver också att andra arter förutom
fisken mår bra och kan föröka sig. Havet är också en källa till avkoppling och sinnesfrid. Om vi ser att havet är
sjukt, försvinner denna viktiga mentala resurs.
17