ÖSTRA EUROPA UNDER STALINÅREN SAMT TIDEN DÄREFTER Efter WW2 hade länder i östra Europa svårigheter att bygga bärande ekonomiska strukturer. Allmänt beskrivet var den sociala balansen före WW” sådan att man hade stora mängder fattiga jordbrukare med ett fåtal stora jordägare medan medelklassen var relativt liten, men denna medelklass försvagades i.o.m. WW2 då viktiga delar i denna var judiska och tyska grupper vilka försvann genom Förintelsen samt fördrivningen av tyskar västerut efter WW2. Jordreformer alldeles efter WW2 var till de jordlösas fördel. Observera att det till att börja med fanns en optimism vilket kunde ses i höga födelsetal 19471950 (även om en del av detta var uppskjutna familjebildningar) och att folk strömmade till kommunistpartierna. Liberalismen var kopplad till en fri marknad vilket hade skapat depressionen, och fascism var diskrediterad p.g.a. sitt stora misslyckande: kommunismen var därför under en tid ett reellt alternativ. Först bildas koalitionsregeringar och därefter kommunistiska regeringar. Stalinistiska regimer etableras slutgiltigt i regionen 1947-1948. Den politiska strukturen bestod av: monopoliserat maktutövande och rigorös politisk disciplin, ett begränsat elitstyre genom ett parti rensat från dissidenter, en byråkrati genom vilket beslut verkställdes, en propagandamaskin som styrde media. SU:s kontroll skedde genom Kominform, genom band mellan politiker, säkerhetspolisen, SU-trupper i alla länder utom Tjecko-Slovakien och Jugoslavien. Stalintidens väg till socialismen? Ekonomin Positivt: Industriproduktionen mer än dubblerades mellan 1948-1953. Östtyskland gick bättre än Västtyskland och Bulgarien bättre än Grekland. Negativt: man negligerar produktion av konsumtionsvaror samt arbetarnas intressen. Efter 1947 satsning på tung industri, man tog inte in ny teknologi eller förändrade de ekonomiska styrsystemen. Successiv kollektivisering av jord (utom i Polen). Stalintidens väg till socialismen? Sociala omständigheter Samhället blev jämlikt. Folk fick självrespekt, arbetslösheten försvann. Men en ny elit kom istället och byråkratin var korrupt. Stalintidens väg till socialismen? Utbildning Utbildningssystemen byggdes ut, vetenskap utvecklades. Kvinnor fick lika utbildningsmöjligheter, men då de blev läkare och jurister sjönk dessa yrkens lönenivå. Stalintidens väg till socialismen? Kultur Fanns i den politiska kulturen element som liknade kyrkan i det att man bannlyste avfällare, Stalin fick rollen som allsmäktig och -vis, mm. Sekulariseringen drevs vidare framåt genom att kyrkan och präster förföljdes, kyrkans egendom förstatligades, utbildningen togs över av staten. Dock kyrkan stark i Polen. Kulturnivån upprätthölls och vissa kulturformer utvecklades. Utbombade stadskärnor restaurerades. Stalintidens väg till socialismen? Kvar från det förflutna Starka nationalistiska känslor levde kvar under ytan trots idéer om folkens ”broderskap”. Sociala och etniska konflikter kvar. Klient- och patronrelationer levde kvar, civila nätverk svaga, respekten för lag svag. Fattigdomen fanns kvar dels allmänt, dels i flera områden. Efter Stalins död 1953 fanns intressen för att reformera systemet. Efterföljarna kämpade om makten, se nedan lista ”Protester i östra Europa”. Allmän situation Under 1950-70-talen skedde en allmänt försämrad ekonomi: låg tillväxt, ökade skulder, ökade räntor och inflation, underskott i handelsbalansen p.g.a. oljeprishöjningarna. Fattigdom var reducerad men levnadsstandarden var låg. Man löste problem som arbetslösheten men skapade en besvärande byråkrati. Regeringarna försökte öka levnadsstandarden för att bibehålla den sociala kontrollen. Men ekonomierna klarade inte av detta och för att lösa detta lånade man utomlands, inflationen ökade, den svarta ekonomin växte vid sidan av planekonomin. Planekonomistaterna hade lovat distribuera godheter men lyckades inte med det. Även om produktionen ökade, ökade efterfrågan snabbare. Ingen politisk utveckling, istället en rigid politisk struktur. Kommunismen hade misslyckats. Den hade givit regionen en politisk stabilitet, men på bekostnad av individualism. De försök till politisk utveckling som presenterades slogs i sista hand ned med våld. Protester i östra Europa Östtyskland sommaren 1953: arbetardemonstrationer mot usla levnadsvillkor möttes av stridsvagnar. Begränsade protester. Polen sommaren 1956: arbetardemonstrationer mot usla levnadsvillkor möttes av stridsvagnar. Senare viss förbättring i Polen: jordbrukets kollektivisering avbröts, kyrkan starkare. Ungern hösten 1956. Stöd för Polen. Protester mot den tunga industripolitiken, bristen på konsumtionsvaror. Armén stödjer upproret. Under Imre Nagy växer en anti-sovjetisk politik fram, lovar liberalisering samt beslutar att lämna WP. Då sänder SU stridsvagnar som når Budapest 4 november. Cirka 200.000 personer flyr landet (utbildad medelklass). Pragvåren 1968 i Tjecko-Slovakien. Ekonomiska problem, långsam avstalinisering. Alexander Dubcek till makten 1968. Startar en politisk och ekonomisk liberalisering för att förändra systemet, bl.a. viss inriktning mot marknadsekonomi, men även liberalt politiskt styre. Talar om ”socialism med mänskligt ansikte”. Avskaffar censuren. 20-21 augusti 1968 intervenerade WP-styrkor i landet. Gustav Husak ledare i april 1969. 80 000 personer lämnade landet. Polen 1980: Strejk på Leninvarvet i Gdansk. Strejkledare var Lech Walesa. Förhandlingar med regeringen: krav på ekonomiska och politiska reformer. Parti- och regeringschefen Wojcech Jaruzelski inför undantagstillstånd i december 1981.