kapitel 1
Nonkonformism
Det första kännetecknet som jag lyfter fram kommer jag att
kalla för nonkonformism. Jag ska förklara varför.
Vi som är kyrkan har ett dubbelt ansvar i förhållande till
vår omvärld. Å ena sidan ska vi leva, tjäna och vittna i världen. Å andra sidan ska vi se till att vi inte blir smittade av
världen. Vi ska alltså varken försöka bevara vår helighet genom att undfly världen eller offra vår helighet genom att
anpassa oss till världen.
Således råder förbud mot både eskapism och konformism.
Detta är ett stort tema genom hela Bibeln, nämligen att Gud
kallar ett folk som ska bli hans och uppmanar oss att inte
vara som några andra. Gång på gång säger Gud till sitt folk
att ”ni skall vara heliga, ty jag är helig” (se till exempel Tredje
Moseboken 11:45, Första Petrusbrevet 1:15–16).
Detta grundläggande tema går igen i alla Bibelns fyra huvuddelar: lagen, profeterna, Jesu undervisning och apostlarnas undervisning. Jag ska ge dig ett exempel från varje del.
Först har vi lagen. Genom Mose sa Gud till sitt folk:
Ni skall inte göra som man gör i Egypten, där ni en gång
bodde, inte heller som man gör i Kanaan, dit jag skall
föra er. Ta inte efter deras seder. Följ mina stadgar, håll
mina bud och rätta er efter dem. Jag är Herren, er Gud.
tredje moseboken 18:3–4
På samma sätt förebrår Gud sitt folk genom profeten Hesekiel: ”Då skall ni inse att jag är Herren, ni som inte följde
mina bud och inte höll er till mina lagar utan till de omgivande folkens lagar” (Hesekiel 11:12).
Det är samma sak i Nya testamentet. I Bergspredikan talade Jesus om hycklarna och hedningarna och tillade: ”Gör
inte som de” (Matteusevangeliet 6:8). Och aposteln Paulus
skrev till de kristna i Rom: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”
(Romarbrevet 12:2).
Här har vi alltså Guds kallelse till radikalt lärjungaskap,
till en radikal vägran att anpassa sig till den omgivande kulturen. Vi kallas att utveckla en kristen motkultur, att ge oss
hän utan förbehåll.
Och vilka är då de moderna företeelser som hotar att sluka
oss, de trender som vi måste stå emot? Vi ska titta på fyra
sådana.
Först har vi den utmaning som pluralismen utgör. Pluralismen gör gällande att alla ”ismer” har ett oberoende egenvärde och förtjänar lika stor respekt. Därmed tillbakavisar
den kristendomens anspråk på att vara slutgiltig och unik
och fördömer alla försök att omvända människor till något
som bara anses vara åsikter. Att försöka omvända andra (för
att inte tala om ”alla”) anses vara ett utslag av ren arrogans.
Hur ska vi då förhålla oss till pluralismens anda? Med stor
ödmjukhet, hoppas jag, och utan minsta antydan till överlägsenhet. Men vi måste fortsätta att bejaka det slutgiltiga
och unika med Jesus Kristus. Han är nämligen unik i sin
inkarnation (den enda som är både gud och människa), unik
i sin försoning (bara han har dött för världens synder) och
unik i sin uppståndelse (bara han har besegrat döden). Och
eftersom det var just i Jesus från Nasaret som Gud först
blev människa (genom Jesu födelse), sedan tog på sig våra
synder (genom Jesu död) och sedan segrade över döden
(genom Jesu uppståndelse) har Jesus en unik förmåga att
frälsa syndare. Ingen har samma förmåga som han. Vi kan
tala om Alexander den store, Karl den store eller Napoleon
den store, men inte Jesus den store. Han är inte den store
– han är den ende. Det finns ingen som han. Han har ingen
konkurrent och ingen efterträdare.
En annan utbredd världslig företeelse som kristna lärjungar måste kunna stå emot är materialismen. Materialism är inte
samma sak som att godta att den materiella, fysiska världen
är verklig. Om det var så skulle alla kristna vara materialister
eftersom vi tror att Gud har skapat den fysiska världen och
låtit oss få del av dess rikedomar. Gud har dessutom bekräftat
den materiella ordningen genom sin sons inkarnation och
uppståndelse, i dopets vatten och i nattvardens bröd och
vin. Det är inte så konstigt att William Temple har beskrivit
kristendomen som den mest fysiska av alla religioner. Men
kristendomen är inte materialistisk.
Att vara materialist är nämligen att vara uppslukad av materiella ting som kan släcka ut det andliga livet. Jesus uppmanade oss att inte samla skatter på jorden, och han varnade
för habegäret. Det gjorde även aposteln Paulus, som i stället
uppmanade oss att leva på ett sätt som kännetecknades av
enkelhet, frikostighet och förnöjsamhet, och som hänvisade
till att han själv hade fått lära sig att vara förnöjsam i alla
omständigheter (Filipperbrevet 4:11).
Paulus tillade att religionen ”ger god lön om man nöjer sig
med det nödvändiga” (Första Timotheosbrevet 6:6), och sedan tillade han: ”Tomhänta kom vi till världen och tomhänta
skall vi gå ur den.” Kanske var det ett medvetet eko från Jobs
bok: ”Naken kom jag ur min moders liv, naken vänder jag
åter” (Job 1:21). Livet på jorden är med andra ord en kort
pilgrimsvandring mellan två situationer där vi står nakna och
utlämnade. Därför gör vi klokt i att färdas med lätt packning.
Vi kommer inte att kunna ta någonting med oss härifrån. (Jag
skriver mer om materialism i kapitel 5).
Den tredje moderna företeelse som hotar oss och som vi
inte får ge efter för är moralrelativismens menlöshet.
Överallt omkring oss håller moraliska värderingar på att
lösas upp. Det är ingen tvekan om att så är fallet i västvärlden. Människor känner sig inte säkra på om det finns några
absoluta värden kvar. Relativismen har kommit att genomsyra kulturen och börjar sippra in i kyrkan.
Det finns inget område där denna relativism är tydligare
än på sexualetikens område, med den sexuella revolution
som har ägt rum sedan 1960-talet. Tidigare var det allmänt
accepterat (åtminstone överallt där den judisk-kristna etiken togs på allvar) att äktenskapet är ett monogamt, hetero­
sexuellt, kärleksfullt och livslångt förbund och den enda
inramning för sexuell närhet som Gud har gett oss. Men nu
förekommer det till och med i vissa kyrkor att människor
bor tillsammans utan att vara gifta och avstår från att binda
sig till varandra på det sätt som är så grundläggande för ett
verkligt äktenskap. Samtidigt förs relationer mellan två personer av samma kön fram som ett fullgott alternativ till det
heterosexuella äktenskapet.
Tvärsemot dessa trender kallar Jesus Kristus sina lärjungar
till lydnad, kallar dem att anpassa sig till hans seder. Ibland
sägs det att Jesus inte talade om sådana här saker, men det
gjorde han. Han citerade både Första Moseboken 1:27 (”Som
man och kvinna skapade han dem”) och 2:24 (”Det är därför
en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru,
och de blir ett”) som äktenskapets bibliska definition. Efter
att ha citerat dessa bibelställen la han till en egen uppmaning:
”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja
åt” (Matteusevangeliet 19:4–6).
Detta synsätt kritiserades av den framstående amerikanske moral- och samhällsfilosofen Abraham Edel (1908–2007)
vars första betydande bok hade titeln Ethical Judgment och
undertiteln ”the use of science in ethics” (”vetenskapens användning inom etiken”).3
”Moral är ytterst sett någonting godtyckligt”, skrev han,
och så fortsatte han med lite publikfriande grötrimspoesi:
Allt beror på var du är.
Allt beror på vem du är.
Allt beror på vad du känner.
Allt beror på hur du känner.
Allt beror på vad din mamma sa.
Allt beror på vad som anses bra.
Det som var rätt i går är fel i dag,
i England förbjudet, i Frankrike lag.
Allt beror på var man står,
Timbuktu eller Bangalore –
ta alltid seden dit du går.
Om ni är två med samma val,
då har ni hittat en moral.
Men om det finns fler val än två
då beror det på, då beror det på …
Radikala kristna lärjungar kan inte hålla med om detta.Vi ska
naturligtvis inte vara fullständigt låsta när vi fattar moraliska
beslut utan försöka använda de bibliska principerna på ett
inkännande sätt i varje enskild situation. Det som ligger till
grund för en kristens uppförande är det faktum att Jesus
Kristus är herre. Det är det som ligger till grund för våra liv.
Den grundläggande fråga som kyrkan ställs inför är alltså
vem som är herre. Är kyrkan herre över Jesus Kristus, och
har kyrkan därmed rätt att ändra och manipulera och ta till
sig det som den gillar och slå ifrån sig det som den inte gillar?
Eller är Jesus Kristus vår mästare och herre, med påföljd att
vi tror på hans undervisning och rättar oss efter den?
Han ställer fortfarande samma fråga: ”Varför säger ni
’Herre, herre’ när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som
jag säger?” (Lukasevangeliet 6:46). Om vi bekänner Jesus
som vår herre men inte lyder honom bygger vi vårt liv på
lösan sand. ”Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig”, sa Jesus vid den sista måltiden (Johannesevangeliet
14:21).
Här har vi alltså två kulturer och två värderingssystem,
två rättesnören och två sätt att leva. Å ena sidan den rådande
trenden i världen omkring oss, och å andra sidan Guds goda
och välbehagliga vilja, som har uppenbarats för oss.
För en radikal lärjunge är det inte särskilt svårt att välja.
Nu kommer vi till en fjärde modern företeelse, nämligen
den utmaning som narcissismen utgör.
I den grekiska mytologin var Narkissos en stilig ung man
som fick se sin spegelbild i en damm, blev förälskad i den,
föll i vattnet och drunknade. ”Narcissism” är alltså detsamma
som överdriven egenkärlek, en otyglad beundran för det
egna jaget.
På 1970-talet kom narcissismen till uttryck i den så kal­
lade Human Potential-rörelsen, som betonade vikten av
att förverkliga sig själv. På 1980- och 1990-talen hoppade
New Age-rörelsen på tåget. Man skulle kunna kalla Shirley
MacLaine för rörelsens översteprästinna, och hon var som
besatt av sig själv. Om man får tro henne lyder det glada
budskapet så här:
Jag vet att jag existerar, alltså finns jag till.
Jag vet att den goda kraften existerar,
alltså finns den till.
Eftersom jag är en del av den kraften är jag den jag är.
Det låter som en medveten parodi på det som Gud säger om
sig själv när han visar sig för Mose: ”Jag är den jag är” (Andra
Moseboken 3:14).
New Age-rörelsen kallar oss alltså att söka inom oss själva,
att utforska oss själva, eftersom lösningen på våra problem
finns inom oss.Vi behöver ingen frälsare som kommer till oss
någon annanstans ifrån. Vi kan bli vår egen frälsare.
Tyvärr har en del av denna undervisning kommit att genomsyra kyrkan, vilket har fått till följd att vissa kristna numera vill uppmana oss att inte bara älska Gud och vår nästa
utan också oss själva. Men det är helt klart fel väg att gå, av
tre skäl. För det första talade Jesus om det första och största
budet och om det andra budet, men han talade inte om ett
tredje. För det andra är egenkärlek ett tecken på att den yt
tersta tiden är nära (Andra Timotheosbrevet 3:2). För det
tredje innebär den kärlek som kallas för agape en utgivande
kärlek i andra människors tjänst. Att offra sig själv för att
tjäna sig själv är förstås struntprat!
Men hur ska vi då se på oss själva? Jo, vi ska både bekräfta
och förneka oss själva – bekräfta allt hos oss som vi har fått
genom skapelsen och försoningen och förneka allt som kan
härledas till syndafallet.
Det blir en stor lättnad när vi vänder oss bort från det
ohälsosamma intresset för oss själva och rikta in oss på Guds
sunda bud (som Jesus förde samman och skärpte), när vi
älskar Gud med hela vårt väsen och älskar vår nästa som oss
själva. Gud vill att hans kyrka ska vara en kärlekens gemenskap, en tillbedjans och tjänandets gemenskap.
Alla vet att kärleken är det största som finns, och vi kristna
vet varför. Det är för att Gud är kärlek.
Den spanske hovmannen Raymond Lull, som levde på
1200-talet och missionerade bland muslimer i Nordafrika,
skrev att ”den som icke älskar, lever icke”. Att leva är att
älska, och utan kärlek faller människans natur sönder. Det är
därför alla söker sig till äkta, kärleksfulla relationer.
Vi har tittat närmare på fyra stora världsliga trender som
hotar att uppsluka den kristna gemenskapen. När vi ställs
inför dem kallas vi inte till feg konformism utan till radikal
nonkonformism. När vi utmanas av pluralismen ska vi vara
en sanningens gemenskap som står upp för det unika med
Jesus Kristus. I kontrast till materialismen ska vi vara en gemenskap som präglas av enkelhet och pilgrimsmentalitet.
I kontrast till relativismen ska vi vara en gemenskap som
präglas av lydnad. I kontrast till narcissismen ska vi vara en
kärlekens gemenskap.
Vi ska inte vara som rön i vinden som böjer oss för den
allmänna opinionens vindar, utan vi ska stå orubbliga som
klippblock i en fjällbäck. Vi ska inte vara som fiskar som flyter med strömmen (det är ju ”bara döda fiskar som simmar
med strömmen”, som Malcolm Muggeridge säger), utan vi
ska simma mot strömmen, till och med mot den kulturella
mittfåran. Vi ska inte vara som kameleonter som byter färg
efter omgivningen, utan vi ska avteckna oss tydligt mot bakgrunden.
Men hur ska vi då vara om vi inte ska vara som rön i vinden eller döda fiskar eller kameleonter? Är Guds ord bara
negativt – handlar det bara om att vi ska låta bli att formas
efter världen omkring oss? Nej. Guds ord är positivt. Vi ska
vara som Kristus, ”formas efter hans sons bild” (Romarbrevet
8:29). Vilket för oss vidare till nästa kapitel.
