Lunchandakt 2017-05-31
Vi vet att vi har lärt känna honom när vi håller fast vid hans bud (1 Joh 2:3).
Visst är det väl ändå med skräckblandad förtjusning man börjar upptäcka att ju äldre man
blir desto mer liknar man sina föräldrar. Och då menar jag inte nödvändigt
utseendemässigt utan i sätt, tonfall och kroppsspråk. Det man kanske störde sig mest på
som ung hos sin far eller mor, det kan man inte undgå att upptäcka spår av hos sig själv.
Nu är väl detta ingen katastrof om man ser det, är medveten om det och vakar över att det
hela inte urartar. Jag hoppas att vi kan vara lika varse när det gäller att se att vi kanske
också till äventyrs faktiskt också ärvt och tagit intryck av våra föräldrars goda sidor, och
har möjlighet att utveckla dem. Vi brukar ju använda talesätt som ”sådan herre, sådan
hund” eller sådan far sådan son, eller kanske ”man blir som man umgås”, och jag tror att
varenda småbarnsförälder ibland dyrköpt har fått förstå att barn inte gör som man säger,
de gör som man gör.
I bibeln används ofta uttrycket ”barn” i den vidare bemärkelse som vi också använder det
när vi säger ”barn av sin tid” eller ”samma andas barn”. I apostlarnas språkbruk går detta
resonemang ännu djupare och får innebörden av att ”ha samma natur som” eller ”vara av
samma karaktär som”. Detta är ett mycket intressant ämne. Vi hör t.ex. de troende är
Abrahams barn och att Abraham kallas trons fader. Vi hör om dystra diagnoser som
olydnadens barn, och förbannelsens barn men också om löftets barn, ljusets barn,
lydnadens barn, och framför allt läser vi otaliga gånger att den kristne kallas för Guds
barn, ja, Jesus säger om sina lärjungar, här är jag och barnen som du har gett mig.
Guds barn blir man när man sätter sin förtröstan på Jesus som Herre och Frälsare. När
man av hjärtat kan göra det, då vet man att man blivit det som Skriften kallar, född på
nytt. Det innebär att man adopteras in i Guds familj på övernaturlig väg och får ett djupt,
personligt inre släktskap med den himmelske Fadern. I den kristna trons innersta kärna
finns inte en uppsättning dogmer eller läror, i dess kärna finns en djup personlig relation
med Gud själv genom Kristus Jesus. Samme Johannes som skriver brevet vi citerar på
onsdagarna skriver i sitt evangelium kap 17 vers 3 Och detta är det eviga livet: att de känner
dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus. Att vara kristen är att
vara djupt känd och känna på djupet honom som är livets källa och mening. Vi är inte bara
Guds barn, utan också s.a.s. barn av Gud. Hans kärlek är vårt arv, vår miljö, och Jesus är det
föredöme som vi ständigt återkommer till vad vi än möter i livet. För några år sedan
lanserades i en ungdomskampanj ett armband som skulle lyfta upp denna tanke, på det
kunde man läsa: WWJD What, would Jesus do? Nu har någon föreslagit att det kanske
också borde finnas ett där det står WWJB, what would Jesus be? Eftersom den kristna
erfarenheten handlar mycket mer om vilka vi är än vad vi gör.
Denna förunderliga kärlek till Gud och hans vägar, är ett kännetecken som inte bara
välsignar mänskligheten med vittnesbördet om förvandlade liv, välvilja och
medmänsklighet, det är också en inre försäkran, ja en evighetens livförsäkring i den
troendes inre som skänker oändlig trygghet i liv och död. Vi vet, att har lärt känna honom,
och att lära känna honom är det eviga livet, genom att vi av hjärtat vill hålla fast vid hans
bud. Inte som en religiös plikt utan för att vi blir som vi umgås, vi är samma andes barn, vi
upptäcker att vi börjar likna vår himmelske Far och vår storebror Jesus på grund av att vi
gjorts delaktiga i gudomlig närvaro i våra egna hjärtan. Det handlar om frukt som växer.
Ett nyplanterat gott träd som bär god frukt. Enkelt uttryckt: Har man tagit emot Jesus i sitt
hjärta kommer man förr eller senare att visa allvarliga symptom på det. Välsignade
symptom, det himmelska hoppets trösterika symptom. Vi älskar hans bud!
