teoribyggarna - Nationella sekretariatet för genusforskning

№ 2-3/13
POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING
TEMA:
TEORIBYGGARNA
№ 2-3/13
Sista numret ut
ILLUSTRATION: EMMA HANQVIST
När det allra första numret av tidningen Genus gavs
ut år 1999 var genusforskningen ett nytt, utmanande
forskningsfält. Ett av uppdragen för det då nystartade
Nationella sekretariatet för genusforskning var att berätta om genusforskningens nya rön och teoribildningar
och om den bild av samhället som forskningen visade.
I dag är genusfältet fortfarande relativt ungt, men under
tidningens 15 år har det vunnit mark på de flesta universitet och högskolor. Fältet är väl etablerat både som
eget forskningsämne och som del i andra akademiska
discipliner, men det utmanar fortfarande och visar på
nya vägar i samhället och inom akademin.
DET HÄR DUBBELNUMRET blir det sista som ges ut av
tidningen Genus. Vi har valt att ägna det åt att titta
närmare på genusforskningens teorier och vad de får för
betydelse i praktiken. Teori och praktik brukar framställas som varandras motpoler, men gränsen är knappast
tydlig. Nya teoretiska riktningar får betydelse utanför
universiteten och samhällskritisk forskning formuleras
i dialog med sociala rörelser. Så måste det vara, framhåller genusforskaren Paulina de los Reyes i artikeln
”Teoretiskt mod kan förändra världen”.
MYCKET HAR HÄNT sedan genusforskningens pionjä-
rer trängde in i akademin under 1960- och 70-talet.
Feministiska forskare ifrågasatte hur kunskap producerades av män och utifrån mäns villkor. Sedan dess
har förståelsen av kön teoretiskt sett blivit mer mångbottnad. I slutet av 1980-talet introducerades begreppet
genus i Sverige och på 1990-talet slog uttrycket könsmaktsordning igenom på bred front. I samma veva kom
det poststrukturalistiska genombrottet, som vi skriver
2
om i artiken ”Vadå post?”. Senare har queerforskning,
intersektionell analys, posthumanism och flera andra
perspektiv tillkommit.
Många förknippar nog teori med svårlästa texter och
krångliga ord, men teorier kan också ge aha-upplevelser
och förändra hur vi ser på världen.
ÄVEN OM UTGIVNINGEN av tidningen Genus upphör
fortsätter Nationella sekretariatet för genusforskning
att rapportera om ny genusforskning genom webb,
nyhetsbrev och sociala medier. Vi vill satsa mer resurser på våra digitala kanaler, med ambitionen att genusforskningen på det sättet ska fortsätta att utmana,
inspirera och upptäckas av ännu fler. Vi vill tacka alla
läsare genom åren, och hoppas att ni fortsätter att läsa
på genus.se.
INGA-BODIL EKSELIUS, föräldraledig red.
CHARLIE OLOFSSON, vik. red.
INNEHÅLL
№ 2-3/13
Nya avhandlingar
4
TEMA: Teoribyggarna
6
Teoretiskt mod kan
förändra världen
8
Vadå post?
12
Humaniora som går
över gränsen
13
Normkritiken
utmanar oss alla
14
Plats för femme
16
Forskningsfältet
som sköts i sank
18
Smartare men segare
med intersektionalitet
20
Konsensus hotar
tysta diskussionen
22
Jämställdhetens dominans
är historia
23
”Genusordningen har
definitivt försvagats”
25
”Vi protesterar med
teorierna i ryggen”
26
”Färgblint” Sverige rejält
på efterkälken
28
Porträttet: Nina Lykke
30
Krönika: Pia Laskar
34
Noterat
35
Lästips
37
Tillbakablick
38
Ledare
39
Enkät
40
POPULÄRVETENSKAPLIGT MAGASIN FRÅN NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING
TEMA:
TEORIBYGGARNA
GENUS ÄR EN PUBLIKATION FRÅN:
Nationella sekretariatet för genusforskning
Göteborgs universitet, Box 200
405 30 Göteborg
Telefon: 031-786 92 32
E-post: [email protected]
Ansvarig utgivare: Kerstin Alnebratt
E-post: [email protected]
Vik. redaktör: Charlie Olofsson
E-post: [email protected]
Telefon: 031-786 92 34
Grafisk form: Emma Hässel
Layout: Frida Lundberg
Tryckeri: Ale Tryckteam AB, Bohus
ISSN: 1403-8943
REFERENSGRUPP:
Sharareh Akhavan, med. dr i folkhälsovetenskap,
Skövde; Kerstin Alnebratt, föreståndare, Nationella
sekretariatet för genusforskning; Susanne
Andersson, fil. dr i pedagogik, Stockholms universitet; Sofia Ivarsson, handläggare Vinnova; Ulrika
Dahl, lektor i genus vetenskap, Södertörns högskola;
Ewa Gunnarsson, professor i människa-maskin,
Luleå tekniska universitet; Lars Jalmert, professor emiritus i pedagogik, Stockholms universitet;
Annika Forssén, lektor i allmänmedicin, Umeå
universitet; Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, Malmö högskola; Claes Nyberg, kommunikationskonsult; Kristina Lundgren, lektor i journalistik
och masskommuniaktion, Södertörns högskola.
Allt material i Genus tryckta upplaga publiceras
även på webben.
Omslagsbild detta nummer: Emma Hanqvist
Annonser: Handhas av redaktören
Nationella sekretariatet för genusforskning har som
uppdrag att:
• Förbättra villkoren för svensk genusforskning av
hög internationell klass.
• Synliggöra svensk genusforskning och bidra till
samverkan med omvärlden.
• Underlätta svensk genusforsknings internationalisering.
Läs mer om sekretariatets verksamhet och om
genusforskning på www.genus.se.
GENUS № 2-3 ⁄ 13
3
– Vi har förhållandevis goda kunskaper om varför pojkar och män
börjar begå brott, men när det gäller
flickors och kvinnors kriminalitet vet
vi betydligt mindre, säger hon.
Svårt att förena
företag och familjeliv
ILLUSTRATION: COLOURBOX
Genusmärkta vårdråd
på telefon
4
Kvinnors brottskarriär
skiljer sig från mäns
Kvinnors brottskarriär skiljer sig delvis från mäns. Det visar avhandlingen
The female offender: patterning of
antisocial and criminal behaviour over
the life-course. Generellt brukar man
tala om två grupper av brottslingar:
ungdomsbrottslingar och kroniker. De
första begår brott under några år i sin
ungdom medan de senare fortsätter i
vuxen ålder.
I avhandlingen identifierar kriminologen Frida Andersson en grupp
kvinnor som börjar begå brott i vuxen
ålder och snabbt fortsätter med fler och
allvarliga brott. Frida Andersson ser
likheter mellan de här kvinnorna och
kronikerna. Båda grupperna har haft
en tuff uppväxt med låg socioekonomisk status och svårigheter i skolan,
men den här gruppen kvinnor sticker ut
genom att de inte begår brott i ungdomen. Om man kan hitta ett svar på vad
det beror på kan det ge viktiga ingångar för utformandet av prevention och
intervention, menar Frida Andersson.
Hon tycker att det behövs mer forskning om kvinnors brottskarriärer.
FOTO: COLOURBOX
Mammor som ringer till sjukvårdsupplysningen får ofta tips på hur de själva
kan behandla sina sjuka barn medan
pappor i större utsträckning rekommenderas att vända sig till vårdcentralen. Det visar avhandlingen Telephone
Nursing: Stakeholder views and understandings from a paediatric and
a gender perspective. Sjuksköterskan
Elenor Kaminsky har undersökt sjukvårdsupplysningens verksamhet ur
telefonsjuksköterskornas, föräldrarnas
och chefernas perspektiv. Hon konstaterar att barnsjukvård över telefon
i stor utsträckning tycks vara en verksamhet för kvinnor. Av de samtal som
ingick i undersökningen gjordes 73
procent av mammor. Detta kan, enligt
Kaminsky, ses som ett bevis för att
kvinnor fortfarande har det huvudakliga ansvaret för barnens omsorg.
Fast det kan också vara någonting i
verksamheten som gör att fler mammor
än pappor kontaktar sjukvårdsupplysningen. Det bekräftas, enligt Kaminsky
av att vissa telefonsjuksköterskor uppgav att de tycker att det är lättare att
prata med mammor än med pappor.
Att pappor i högre utsträckning än
mammor rekommenderas att vända sig
till en läkare kan vara ett uttryck för
att pappors oro tas på större allvar av
telefonsjuksköterskorna, men det kan
också vara ett uttryck för att telefonsjuksköterskorna inte litar på pappornas kompetens att vårda sina barn.
Svårigheterna i att förena företagande
och familjeliv kan vara en förklaring till att så få kvinnor väljer att
starta eget. Egenföretagare har ofta
oregelbundna arbetstider och jobbar generellt sett mer än anställda. I
synnerhet kvinnliga egenföretagare
känner press över att inte hinna med.
Män som är företagare känner inte
samma tidspress, visar Andreas Mång
i avhandlingen Self-employment
in Sweden: A gender perspective.
Samtidigt konstaterar han att kvinnor
som blir egenföretagare ofta motiverar
det beslutet med att det underlättar
deras möjligheter att förena arbete och
familjeliv. Män väljer i större utsträckning att bli egenföretagare för att öka
sin inkomst.
Lång väg till
jämställda arbetsresor
Kvinnor prioriterar närhet mellan
jobbet och hemmet i högre utsträckning än män. Det visar avhandlingen
På väg mot jämställda arbetsresor?
Vardagens mobilitet i förändring och
förhandling. Ana Gil Solá, kulturgeograf vid Göteborgs universitet,
har gjort 20 djupintervjuer med
småbarnsföräldrar samt analyserat
N ya avhaNdliNG ar
statistik över arbetsresor och arbetsplatslokalisering. Män har ofta längre
resväg än kvinnor och använder i
större utsträckning bil för att ta sig
till och från jobbet. Rent ekonomiskt
tycks män gynnas av pendlingen.
Medan kvinnor generellt kan tänka
sig ett okej jobb i närområdet söker
män sig längre bort för det optimala
jobbet. Över tid har mäns och kvinnors arbetsresor blivit mer lika varandra, men utvecklingen mot jämställda
arbetsresor går trögt.
undersköterskor i Sverige, men i båda
länderna upplever undersköterskorna
att de är för få i personalen, att de har
bristfällig utrustning och ont om tid
för arbetstuppgifterna. De upplever
också att möjligheterna till utveckling
är små och att stödet från ledningen
brister. Att inte ha resurser nog för
att kunna tillgodose de äldres behov
skapar känslor av otillräcklighet och
stress. 40 procent av deltagarna har
haft allvarliga funderingar på att säga
upp sig under de senaste två åren.
Välfärdsstaten inte
alltid kvinnovänlig
Fy vad äckligt!
De nordiska välfärdsstaterna beskrivs
ofta som kvinnovänliga, men så är det
kanske inte nödvändigtvis. Tjänsterna
som erbjuds genom den offentliga
sektorn underlättar för kvinnor att
förena förvärvsarbete och omsorgsansvar, men vårdpersonal försummas
ofta i diskussionen. Det konstaterar
Anneli Stranz genom avhandlingen
Omsorgsarbetets vardag och villkor i
Sverige och Danmark: Ett feministiskt
kritiskt perspektiv.
I avhandlingen jämförs svenska
och danska undersköterskors upplevelse av sin arbetsituation. Arbetet
framstår som särskilt mödosamt för
kring normalitet kommer till uttryck på
lågstadiet. Genom studien i två lågstadieklasser såg hon att barnen ofta agerar normbrytande medan lärare i stor
utsträckning bidrar till att förstärka
normer. Jenny Bengtsson kunde vidare
konstatera att barn kan ha lättare att
hantera och närma sig ämnen som rör
sexualitet om de först dömer ut det som
äcklig. Genom det avståndstagandet
kan de skoja om det som känns laddat.
Fordonselevers språk
direkt och humoristiskt
Till en musiklektion om bugg tog läraren med sig en 50-talsklänning med
klockad kjol. Hon frågade vem som
ville prova den. Andreas viftade
ivrigt med handen men
ignorerades; det blev
Maja som fick ta på
sig klänningen. Scenen
är hämtad ur avhandlingen Jag sa att jag
älskade han men jag har
redan sagt förlåt för det.
Ålder genus och sexualitet
i skolans tidigare år. Jenny
Bengtsson,
Linköpings
universitet, har undersökt hur föreställningar
FOTO: COLOURBOX
Språket fyller en viktig funktion för
identitetsskapandet hos elever
som läser på fordonsprogrammet. Det framgår av
Katarina Kärnebros
avhandling Plugga stenhårt eller vara rolig?
Normer om språk, kön
och skolarbete
i identitetsskapande språkpraktiker på fordonsprogrammet.
I avhandlingen
beskriver hon elevernas språkbruk
som konfrontativt, direkt och
humoristiskt – ett
sätt att tala som brukar förknippas med
maskulinitet. Kärnebro konstaterar att
normer kring kön, heterosexualitet och
social klass återskapas genom språket
och påverkar elevernas möjlighet till
identitetsskapande och till lärande.
Flickorna och pojkarna i studien använde generellt sett samma språkbruk men
till skillnad från pojkarna uppfattade
flickorna inte språket som ett uttryck för
genus. De såg i stället språket som ett
uttryck för självständighet och djärvhet.
Flickorna i studien menade vidare att de
hellre anpassar sig till normerna inom
den aktuella gruppen än till den normativa medelklassfemininiteten.
LÄS MER . Fler avhandlingar finns på genus.se.
GENUS № 2-3 ⁄ 13
5
TEORIBYGGARNA
Genusforskningens teorier når långt bortom universitetsvärlden.
Under decennier har aktörer utanför akademin fått redskap att
analysera och förändra maktordningar som tidigare tagits för
givna. I det här numret av Genus tittar vi närmare på hur genusforskningens teoribygge har växt fram och förändrat vårt sätt att
se på världen.
tEoribyGGarNa
Teoretiskt mod kan
förändra världen
T E X T: J I M M Y S A N D
I L L U S T R AT I O N : CO LO U R B OX / F R I D A L U N D B E R G
Genusvetenskapens teorier har inte vuxit fram i
ett slutet akademiskt rum, utan i nära samspel
med samhället utanför. Dialogen med sociala rörelser har varit en grundförutsättning, liksom att
studenterna har utmanat forskare att överskrida
gränser. Det ser forskaren Paulina de los Reyes när
hon tittar tillbaka på fältets framväxt i Sverige.
Med början under 1990-talet skedde ett slags skifte, då
det började talas om genusforskning i stället för kvinnoforskning. Begreppet genus hade introducerats i Sverige
av historikern Yvonne Hirdman år 1988, för att ersätta
och utveckla tänkandet kring det som sedan 1960-talet
kallades könsroll. Sedan dess har förståelsen av kön
blivit teoretiskt sett mer mångbottnad.
– Under 90-talet växte teoriutvecklingen, exempelvis kring könsmaktsordning. Queerforskning, intersektionell analys och andra perspektiv kom till, säger
Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid
Stockholms universitet.
Men, understryker hon, utvecklingen ska inte ses
som en homogen, likriktad process som griper över
forskningsfältet i dess helhet. Det finns genusforskning
med hög abstraktionsnivå, men det gäller inte all genusforskning.
– Alla jobbar inte på samma sätt. Det finns fortfarande en hel del forskning som kretsar kring skillnader
mellan kvinnor och män, eller som studerar kvinnors
historia. Alla genusforskare är inte så intresserade av att
problematisera kön som maktbärande kategori, säger
Paulina de los Reyes.
Anna Wahl är professor vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och en pionjär inom forskningsområdet
organisation och kön. Främst handlar hennes forskningsfrågor om kön som maktrelation i organisationer,
med fokus på förändringsprocesser och motstånd. Hon
8
delar Paulina de los Reyes bild av genusforskningens
stora spännvidd.
– En del forskare arbetar mer med det konceptuella,
samtidigt som det finns otroligt mycket empirisk forskning. Men också där ägnar man sig åt teoriutveckling.
Det är det som gör att det blir forskning och inte utredning eller journalistik, säger Anna Wahl.
Sitt eget område, organisationsforskning, beskriver
hon som starkt kopplat till empiri. Avståndet till den
mer teoretiska forskningen innebär en utmaning.
– Till vissa delar kan olika områden inom genusforskningen stå långt ifrån varandra, och det är i sig ett gott
tecken. Så länge diskussioner kan föras på konferenser
och i tidskrifter kan motsättningar vara fruktbara, säger
Anna Wahl.
Forskningens bredd både styrka och utmaning
Parallellt med genusforskningens teoretiska mångfald
löper också den ämnesmässiga. Genusforskning bedrivs
i dag inom naturvetenskapliga, tekniska och medicinska ämnen, såväl som inom humanistiska, samhällsvetenskapliga och konstnärliga. Bredden hör till fältets
»Till vissa delar kan olika områden inom genusforskningen
stå långt ifrån varandra, och
det är i sig ett gott tecken.«
styrkor, men innebär också utmaningar när forskare
är allt mer specialiserade på sina respektive områden.
Och platser där forskare kan mötas över ämnesgränser
behövs.
– För 20-30 år sedan läste man allt som skrevs inom
fältet. I dag är det mer inom det egna forskningsområdet.
Det kan vara svårt att hänga med på allt, säger Anna
Wahl.
Det finns en bredd även inom ämnet genusvetenskap,
som är tvärvetenskapligt i sig, och olika lärosäten har
olika inriktningar, fortsätter hon.
I början av 2000-talet var Paulina de los Reyes en
av dem som introducerade det samhällsvetenskapliga
begreppet intersektionalitet i Sverige. Utgångspunkten
är att människors erfarenheter, identiteter och möjligheter skapas i skärningspunkter för maktrelationer
– baserade på bland annat kön, klass, etnicitet och
sexualitet.
Trots genomslaget för intersektionell analys,
queerteori och andra problematiserande perspektiv ser Paulina de los Reyes kritiskt på vad hon
menar är en stark kontinuitet från kvinno- till
genusforskning.
– Även om det finns en större öppenhet i
dag för att diskutera klass, etnicitet och andra
maktordningar, så vill man gärna betona kön
som det mest fundamentala.
För den som vill kunna bidra till samhällsförändring går det inte att luta sig tillbaka i
en självbild av att vara samhällskritisk, menar Paulina de los Reyes. Hoppet ser hon
hos studenterna, som utmanar forskarna
att överskrida gränser i teoribildningen.
– Vi måste förhålla oss till maktrelationer, inte till variationer mellan
kvinnor och män. Rasismen finns där.
Ålder spelar roll, liksom funktionshinder. En tjej kan bli påhoppad på stan av
rasister för att hon kysser en annan tjej.
Det här ser studenterna i sin verklighet.
Samhällsutvecklingen gör
att akademin måste förändras.
Maskulint kodad kunskap
Det som i dag kallas genusforskning växte fram när andra
vågens kvinnorörelse trängde in
i akademin på 1960- och i synnerhet 1970-talet. Det fanns en
kritik av hur kunskap producerades av män och utifrån mäns villkor,
på ett sätt som sågs som okönat och
självklart. Parallellt kom det socialkonstruktionistiska
genombrottet,
med udden riktad mot de förment objektiva, naturvetenskapliga ideal som var
rådande.
Lars Jalmert är i dag professor emeritus i pedagogik, därtill en auktoritet
inom jämställdhet sedan han i början av
1980-talet gjorde utredningen Den svenske
mannen. Han lyfter gärna fram arvet från
kvinnorörelsen och socialkonstruktionismen.
– I dag finns den där gamla vetenskapssynen
väldigt starkt igen. Humaniora är satt på undantag och det som räknas är kvantitativ mätbarhet.
Detta går hand i hand med en individualisering
som innebär att man bortser från strukturer. Det
gör också att genusforskning kan ses som ideologi,
i stället för det kunskapsområde som det är.
Tendensen att starkt betona mätbara resultat
framför mening och betydelse, som är viktiga inom
humaniora, ser Lars Jalmert som del i en nyliberal trend.
För honom handlar det om vetenskapssyn.
– Det finns skarpa hjärnor inom akademin som inte
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
| GENUS № 2-3 ⁄ 13
www
9
www
10
förstår att även kunskapsproduktion är politiskt. Det är
som att det finns en föreställning om ”den rena naturen”.
Naturen finns förstås, men människan ger den betydelse.
Det är inte så att kvinnor och män är så olika mer än
rent anatomiskt. Ändå finns det en biologistisk syn på
könen, som om någon gud lagt ned egenskaper i våra
gener som gör oss olika.
»Att överskrida gränser gör
att folk blir sura. Det får konsekvenser för personliga och
karriärmässiga investeringar.«
Den rådande trenden ignorerar strukturerna
Till stor del handlar trenden om att bortse från sociala
strukturer, menar Lars Jalmert. Genusforskare kan bidra
till förändring genom att visa betydelsen av strukturer
och maktförhållanden, snarare än medfödda egenskaper.
Samtidigt blir genusforskningen, i och med detta, någonting som hamnar utanför och uppfattas som politiskt.
– Särskilt löjligt blir det när jag blir beskylld för att
vara manshatare. Det handlar inte om individuella män,
utan om strukturer som går att förändra. Många förstår
inte strukturbegreppet, för de tror att det måste vara fastlåsande. Jag menar att det är viktigt att se att man själv
lever i strukturer, även om man är medveten.
Lars Jalmert resonerar kring att det alltid är de underordnade som ser underordningen först. De som står
i underläge vill ändra på förhållandena. Paulina de los
Reyes poängterar att en kunskapsproduktion som inte
vill bevara det rådande, utan som vill vara samhällskritisk, måste ha dialog med sociala rörelser.
– Rörelser växer fram kring akuta samhällsproblem,
men den kunskap som människor utsatta för förtryck
och exploatering skulle kunna tillföra når inte akademin.
Och om den gör det krockar den med det som premieras
i den akademiska världen.
Paulina de los Reyes menar att en forskning med fokus på ojämlika förhållanden kräver aktiv ansträngning
av forskarna. Hon talar om en balansgång mellan att ha
tillräckligt med akademisk legitimitet för att det ska ge
tyngd, men samtidigt vara beredd att överskrida de egna
gränserna. Det är en ansträngning som kan kosta på.
– Det handlar rent krasst om att när man följer den
akademiska mittfåran ger det mycket, utan att man behöver göra så stor ansträngning. Att överskrida gränser
gör att folk blir sura. Det får konsekvenser i relation till
personliga och karriärmässiga investeringar. Det här är
något som inte bara genusforskningen brottas med, utan
det är problem som hör akademin till. Vi vet om det, och
vi måste förhålla oss aktivt till det.
tEoribyGGarNa
Teorier kan få oss att se världen med nya ögon. Genus har talat med
tre personer om vad genusvetenskaplig teori betytt för dem.
”Det kom som en rak höger”
Linda Nochlins essä ”Varför
har det inte funnits några
kvinnliga konstnärer?” var
helt omvälvande för mig. Jag läste
den när jag pluggade konstvetenskap och Nochlins slutsats kom som
en rak höger: Kvinnor kan inte bli
stora konstnärer så länge vi lever i ett
patriarkat, för i patriarkatet är kvinnor inte förmögna till storhet. Teorin
talade till mig så starkt för den handlar om det jag vill ägna hela mitt liv åt
och om mitt utrymme. Det var
hemskt att läsa
uppsatsen, den
fick mig att inse
hur mycket patriarkatet hindrar
mig. Nochlin sätter fingret på hur
farligt och instängande patriarkatet
är. Jag tror att essän bidrog till att jag
valde att rikta in mig på vissa typer
av teman i mina pjäser. När jag skapar
utifrån min egen situation och omgivning hittar jag ett utrymme som de stora männen inte kan fylla eller röra sig i
eftersom de inte ser det. Jag formulerar
motstånd, farligt och roligt motstånd
och det är en konst. Storheten är på
väg. Strategi: systerskapet.
ASTRID MENASANCH TOBIESON,
regissör, dramatiker och medlem
i scenkonstgruppen Stå!Gerillan
”Begreppet abjektion kan ge förståelse för äckelkänslor”
Jag är väldigt intresserad av
Julia Kristevas och Judith
Butlers tankar om abjektion. Begreppet fångar upp
den process då vissa kroppar görs
obegripliga, väcker känslor av
äckel och därför förkastas. Jag använde det i min uppsats om Franz
Kafkas novell ”Förvandlingen”. Den
handlar om en ung handelsresande,
Gregor Samsa, som vaknar upp som
en insekt. Jag menar att novellen kan
läsas som en berättelse om kön och
om en mans misslyckande med att
göra maskulinitet ”rätt”. Hans
förvandling till
insekt kan ses
som en metafor
över hur kroppar som inte
lever upp till genusnormerna uppfattas som frånstötande. Abjektion är användbart
som ett genusvetenskapligt begrepp
då det möjliggör en både teoretisk
och kritisk förståelse av varför vissa
kroppar upplevs som frånstötande.
På ett personligt plan hänger mitt intresse för begreppet ihop med mina
egna erfarenheter av att inte vara
heterosexuell, och hur min kropp
och mitt begär har blivit föremål för
äckelkänslor.
JOHAN SUNDELL, genusvetare med
masterexamen från Södertörns
högskola
”Fenomenologin öppnar för att avnaturalisera det vi tar förgivet”
Jag fick en riktig aha-upplevelse när jag kom i kontakt med fenomenologin.
Det är en filosofi som skiftar fokus
från vad någonting är, till hur tingen
framträder. Fenomenologin kan till
exempel hjälpa oss att ta ett steg tillbaka från synen på könsskillnader
som någonting som i första hand kan
definieras som ett objekt, vare sig det
är biologiskt, neurovetenskapligt,
kulturellt eller socialt. I stället för
att studera vad könsskillnader är,
kan vi fråga oss
hur könsskillnader framträder
i olika sammanhang i levd
erfarenhet. Det
öppnar upp för
många olika sätt
att se på könsskillnader som skillnader i ständig
tillblivelse och genom andra raster
än distinktionen mellan kön och
genus. Historiskt har könsskillna-
der naturaliserats på många olika
sätt och det görs fortfarande. Man
har pekat på hormoner, gener och
skillnader i hjärnan. Den fenomenologiska metoden innebär en reflekterande attityd som öppnar för
att avnaturalisera det som vi tar för
givet och synliggöra normer i hur vi
begreppsliggör världen.”
Lisa Folkmarson Käll, docent
i teoretisk filosofi och forskar vid
Linköpings universitet
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
11
tEoribyGGarNa
Vadå
post?
T E X T: I D A M ÅW E
Postmodernism, postkolonialism, posthumanism.
Begreppet ”post” återkommer ständigt inom genusforskningen, men vad betyder det lilla prefixet
egentligen?
Begreppet ”post” är latin och uttrycker att något kommer efter eller senare än något annat. Inom forskningen
innebär post en utveckling av en viss akademisk skola.
Det handlar om att man tittar på den gamla skolan med
nya ögon.
– Post betyder inte att man överger. Snarare kritiserar
man och bygger på, förklarar Maria Carbin, universitetslektor vid Umeå centrum för genusstudier.
Hon menar att begreppet slog igenom på allvar inom
genusforskningen under slutet av 80-talet. Vid den tidpunkten hade andravågens feminister målat upp en bild
av hur kvinnoförtrycket såg ut. Det talades mycket om
patriarkatet och det materiella, som kvinnors obetalda
arbete.
Plötsligt kom texter av den postkoloniala feministen
Chandra Mohanty och queerteoretikern Judith Butler och
ställde världsbilden på ända. En intern kritik växte fram.
– Den gick ut på att ifrågasätta det som tidigare tagits
för givet. Ett av resonemangen var att det inte bara finns
en berättelse om kvinnoförtryck. Verkligheten är mer
mångfacetterad, säger Maria Carbin.
Fokus på fler maktordningar
Det var i denna tid som poststrukturalism växte fram.
Tydliga ordningar som patriarkatet, som hade sin kärna
i strukturalismen, sågs som alltför ensidiga.
12
– I stället flyttades fokus till att se fler maktordningar.
Synen på kön och identitet började luckras upp.
Enligt Maria Carbin innebar detta även en teoretisk
vändning inom forskningen. Med förebilder som Judith
Butler blev forskningen mer inriktad på språk, representation och diskurser.
Ungefär vid samma tid fick den postkoloniala feministiska forskningen fäste i Sverige. En av företrädarna
var Chandra Mohanty som kritiserade det förenklade
synsättet inom västerländsk feminism där tredje världens
kvinnor setts som en enhetlig kategori. Hon framhöll i
stället att den kulturella mångfalden, som präglar dessa
länder, leder till att kvinnoförtrycket tar sig många olika
former.
Resultatet av en inomakademisk kamp
Maria Carbin menar att alla postinriktningar och teoretiska vändningar är resultatet av en slags inomakademisk
kamp.
– Det handlar om att man frågar sig vilken forskning
som är viktig och vilka frågor man ska driva. Här finns
det olika synpunkter, exempelvis mellan radikalfeminister och queerfeminister, och det är positivt.
Hon menar att det inte är något mål att nå konsensus. Snarare är det viktigt att det finns en mångfald av
teorier och forskningsinriktningar inom genusforskningen.
En populär teoretisk vändning som fick många
att gå åt samma håll var, enligt Maria Carbin, den
intersektionella. Den slog igenom stort i början på
2000-talet. Intersektionalitet handlar om att förstå
Humaniora som
går över gränsen
T E X T: C H A R L I E O LO F S S O N
I L L U S T R AT I O N : CO LO U R B OX
Feministisk posthumanism tar avstamp i det återuppväckta intresset för det materiella. Människan
är inte avgränsad från världen och den insikten
får långtgående konsekvenser för all forskning,
menar genusforskaren Cecilia Åsberg.
hur förtryck skapas genom att olika maktrelationer
som ras, kön, sexualitet, klass och ålder samverkar
med varandra.
– I början av 2000-talet blossade en enorm konflikt upp inom genusvetenskapen i samband med
mordet på Fadime Sahindal och debatten om hedersrelaterat våld. Icke-vita feminister kritiserade
andra för att resonera enligt vithetsnormer, förklarar
Maria Carbin.
»Det finns ingen teori som har
svar på allt.«
Hon menar att intersektionalitet blev ett verktyg att
förstå hedersrelaterat våld. Samtidigt tycker hon att det
finns en fara med att se intersektionalitet som lösningen
på alla problem.
– Risken är att man använder det i stället för att
lyssna på kritikernas argument och granska sin egen
forskning. Det finns ingen teori som har svar på allt,
även om man gärna vill tro det.
Enligt Maria Carbin har vi dag kommit till ännu en
vändpunkt, där vi börjar snegla tillbaka på det gamla.
Fokus på språk och diskurs börjar bytas ut mot nymaterialism, vilket innebär inriktning på erfarenheter,
emotioner och det materiella.
– En viktig del i denna vändning är att frågor om
kapitalism och klass har kommit tillbaka igen, och det
är ju verkligen på tiden, avslutar Maria Carbin.
Människokroppen består till 90 procent av andra
levande varelser. Vi har omkring tre kilo bakterier
i vårt tarmsytem och utan dem skulle vi inte kunna
leva.
– Vi blir människor genom och tillsammans med
andra varelser och vår omgivning. Den insikten förändrar i grunden vårt sätt att se på världen och
oss själva, säger Cecilia Åsberg, som forskar vid
Linköpings universitet och leder forskargruppen
The Posthumanities Hub vid Tema Genus.
Forskarna ifrågasätter och vidareutvecklar själva studieobjektet inom den humanistiska forskningen.
– Vi lever med så påtagliga förändringar, till exempel i miljön, att vi inte längre kan separera natur
från kultur i vår tankevärld och forskning, säger
Cecilia Åsberg.
Enligt Cecilia Åsberg står den feministiska och
den kritiskt posthumanistiska teoribildningen nära
varandra. På samma sätt som feministiska forskare
har ifrågasatt idén om män som det mest intressanta studieobjektet måste forskarna nu ta tillvara
på kunskaperna om makt, identitet, skillnader och
socialitet när de vrider blicken och ser bortom det
unikt mänskliga.
– Genusforskare behövs inom det här fältet, säger
Cecilia Åsberg och förklarar att både genusforskare
och posthumanistiska forskare måste kunna leva med
paradoxer.
– Det är genusforskare bra på. Vi kartlägger
ojämställdheten mellan kvinnor och män samtidigt som vi ifrågasätter indelningen i de två kategorierna. På samma sätt måste vi kunna ifrågasätta vad det innebär att vara människa och
samtidigt praktiskt till exempel värna mänskliga
rättigheter.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
13
tEoribyGGarNa
Normkritiken
utmanar oss alla
T E X T: C E C I L I A KÖ L J I N G
I L L U S T R AT I O N : CO LO U R B OX
Normkritisk pedagogik har fått stort genomslag i
svenska skolor. Rätt använd kan metoden utmana de mest etablerade privilegier. Genusforskaren
Renita Sörensdotter gläds åt normkritikens genombrott, men befarar samtidigt att begreppet är på
väg att bli urvattnat.
Den normkritiska pedagogiken introducerades av
Queerpedagogiskt nätverk år 2007. Perspektivet tar
avstamp i flera olika teorier, bland annat queerteori.
– Normkritik är en hopsamling av en rad tankegods
som ifrågasätter under- och överordning genom att granska normen, säger Renita Sörensdotter, forskare i socialantropologi och verksam som lärare i genusvetenskap
vid Stockholms universitet.
Hon beskriver Queerpedagogiskt nätverk som en
smältdegel av spännande idéer. Nätverket bestod av ett
trettiotal personer som, på olika sätt, arbetade med pedagogik.
– Det fanns en entusiasm och en tro på att en radikal
förändring var möjlig. Nu i efterhand har även jag fått
inse att det kanske inte är fullt så enkelt. Ledningen
är inte alltid med på tåget, ibland är det bara enskilda
pedagoger som vill något.
Renita Sörensdotter berättar att nätverket uppstod ur
ett behov av att diskutera queerpedagogik. Feministisk
pedagogik fanns redan men det behövdes ett perspektiv
som satte normer i fokus.
– Det som saknades var det queera perspektivet, att
vända på det och fråga vad normen gör. Hur blir man till
exempel heterosexuell, finns det ens sådana, vad gör de?
Tankegångarna i sig var inte nya.
– Varken intersektionalitet eller queer var något nytt
och kritiska vithetsstudier hade funnits länge i den feministiska och antirasistiska forskningen. Vi samlade tankarna i ett begrepp för att lättare kunna kommunicera dem.
14
Renita Sörensdotter hade gärna använt begreppet
queerpedagogik i stället för normkritik, men där var
inte alla överens.
– Jag kan fortfarande tycka att det queera begreppet
har sin poäng. Det är lite mer radikalt, men det kan
vara svårt att få det att gå hem hos andra. Och när
folk hör queer tänker många på genus, sexualitet och
HBTQ-frågor. Vi ville komma med ett intersektionellt
anspråk och understryka att vi måste jobba med olika
maktordningar samtidigt.
Oro för att begreppet urvattnas
Normkritisk pedagogik har fått stort genomslag i Sverige.
Förhållningssättet har skrivits in i läroplaner och andra
styrdokument. Renita Sörensdotter är glatt överraskad
av den positiva responsen även om det finns en oro för
att begreppet blir urvattnat.
– Risken är att det sipprar iväg och börjar användas
på fel sätt. Då tappar det den radikala utmaning som
det faktiskt är om det tas på allvar.
Hon skulle gärna undersöka vad folk egentligen menar med normkritik.
– Jag skulle vilja titta på vad de lägger in i ordet. Är
de beredda på att det egentligen är ganska utmanande?
Ibland kan det bli som en stämpel, ”vi är normkritiska”,
och så har man certifierat sig själv, men hur jobbar de
normkritiskt? Vilka är strategierna? Hur ser de till att
det blir en del av vardagen?
Renita Sörensdotter tror att normkritik kan upplevas
som provocerande eftersom den ifrågasätter den privilegierades position.
– Om du i stället jobbar med diskrimineringsfrågor
så kan du hålla det ifrån dig. Du gör det för ”dem”, där
borta, och då är du själv fri. Jobbar du normkritiskt tittar
du också på din egen position och hur den påverkar andra.
Renita Sörensdotter tycker vidare att det är ett stort
»Det handlar ju inte bara om
att vita, svenskfödda, medelklassmän måste flytta på sig.«
problem att arbetet mot diskriminering ofta läggs på
enstaka eldsjälar. I framtiden vill hon se att normkritik
verkligen börjar genomsyra hela arbetsplatser.
Fast det normkritiska perspektivet är inte fritt från
fallgropar. Renita Sörensdotter understryker faran i att
kritisera människor i stället för strukturer.
– Det handlar ju inte bara om att vita, svenskfödda,
medelklassmän måste flytta på sig. Vi föds in i en kultur där vi lär oss en massa saker och ofta är det ganska
omedvetna processer.
Hon försöker också akta sig så att normkritiken inte
blir en formel för hur du blir jämlik.
– Det svåra är att förmedla komplexitet. Det finns en
strävan efter enkla lösningar. Man får hela tiden verka
mot det förenklade och vara tydlig med att det finns
många olika sätt att arbeta.
Avveckling av normer inte målet
Lisa Andersson Tengnér har en bakgrund som ämneslärare men har under tio år arbetat som genuspedagog.
Hon betonar att normkritik inte handlar om att avveckla
normer som företeelse, även om människor ibland uppfattar det så.
– Vissa tycker att begreppet låter kritiskt och negativt,
som att det enbart handlar om att leta fel. Då använder jag ibland begreppet normmedvetenhet i stället. För
normkritik betyder ju inte att allt är dåligt eller att normer i sig ska avskaffas. Det är de normer som begränsar
individer som vi behöver motverka.
Detta är en process som aldrig blir riktigt klar.
– Min erfarenhet är att om någon väl får på sig de här
glasögonen så ser man bara mer och mer.
Just det faktum att vi själva ingår i normerna gör det
svårt för oss att bara sluta att upprätthålla dem. Det är
något man måste lära sig och ibland kommer verktygen
från oväntat håll. Lisa Andersson Tengnér berättar om
en pedagog som hade en pojke i sin barngrupp som älskade katter. Hans föräldrar ville hitta en tröja med en
katt på och i klädaffärer var det tydligt vilka djur som
hörde till vilket kön.
– De köpte en tröja som han kom med dagen efter.
Då sa de andra barnen: ”du har en tjejtröja på dig!”
Då sa den här killen: ”nej, det är en kattröja.” Där gav
han oss ett verktyg. Om jag som pedagog eller förälder
säger: ”nej men killar kan också ha tjejkläder”, då kan
det bli kontraproduktivt. Då skapar jag ett vi och dem,
säger hon.
Utmanar toleranspedagogiken
I sin strävan efter att skapa tolerans för människor som
avviker från normen riskerar man att missa det som gör
att vissa ses som avvikare och andra som normala. Det
är detta förhållningssätt som kallas toleranspedagogik
och det var just det som queerpedagogiskt nätverk ville
utmana.
Lisa Andersson Tengnér berättar att hon jobbade efter
toleransprincipen när hon var lärare. Sedan dess har det
kommit nya styrdokument som vidgat siktet, bland annat barn- och elevskyddslagen och diskrimineringslagen.
Detta har främjat arbetet med normkritik.
– Det är viktigt vilka styrdokument som styr arbetet.
Det står i skollagen och diskrimineringslagen att vi ska
främja lika villkor. Det handlar om att synliggöra människor, alla människor, inte bara majoritetsnormen. Det
tänker jag att normkritiken har att erbjuda, säger Lisa
Andersson Tengnér.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
15
Plats för
femme
T E X T: I D A M ÅW E
I L L U S T R AT I O N : CO LO U R B OX
Bland feminister har femininitet kopplats till skönhetsideal och objektifiering. Följden har blivit ett
svalt intresse inom genusforskningen. Det vill docent Ulrika Dahl ändra på med det nya forskningsområdet kritiska femininitetsstudier.
Historiskt har det funnits en tendens att sätta likhetstecken mellan kvinna, kvinnlighet och femininitet.
Femininitet har ofta och främst setts som en process
genom vilken kvinnor blir kvinnor. Ulrika Dahl vänder
sig mot idén att femininitet och kvinna är samma sak.
Hon vill se femininitet som ett fenomen frånkopplat
från kön.
– Femininitet är ingen ytlig fråga, det är centralt
i många stora, aktuella frågor såsom bioteknik, trafficking, kärleksmigration, rasifierade skönhetsideal och
exploatering av vissa kroppars arbete. Mycket av det
handlar om värdet i och kopplingen till femininitet,
säger hon.
I forskningsprojektet ”Femme as Figuration – rethinking queer femininties” vrider och vänder Ulrika Dahl
på begreppet. Hennes utgångspunkt var en essä om femininitet, skriven av Freud år 1933. Psykoanalysens fader
konstaterade resignerat att det var en svår fråga, och
att den som ville veta mer om ämnet skulle undersöka
sina egna erfarenheter, vända sig till poeterna eller vänta
till dess att vetenskapen kommit med djupare kunskap.
– För Freud och hans samtida var det här en mörk
kontinent: något mystiskt och obegripligt. Jag tyckte att
det var roligt att han förslog en metod och har tagit fasta
på den i mitt arbete.
16
Ulrika Dahl tittade på forskningen inom området och
vände sig till poeterna, i detta sammanhang alternativa
röster utanför akademin. Hon undersökte även sina egna
och andras erfarenheter av femininitet.
– Jag är intresserad av femininitetspositionerna och
varför femininitet är underordnat. För mig är femininitetens relation till kön en komplicerad fråga. Jag försöker
undersöka femininitet som på samma gång materiellt,
teknologiskt och ideologiskt.
Maskulinitet mer välbeforskat
I sin genomgång upptäckte Ulrika Dahl att femininitetsfrågan lämnats lite därhän inom genusvetenskapen.
Genusforskare har undersökt maskuliniteter och utvecklat teoribildningen, som exempelvis R.W. Connells teorier om den hegemoniska maskuliniteten.
– Det finns mindre av ett etablerat fält vad gäller
femininitetsstudier. Vi har undersökt relationer mellan
kvinnor och hur de präglas av intersektionella maktordningar. Relationer mellan femininiteter möjliggör andra
typer av analyser.
Hon menar att det finns en stor samling avvikande femininiteter som alltid exkluderats från kvinnopositionen.
– Fjollans vinkande hand, transfemininiteters marginalisering, osynliga lesbiska femininiteter, stigmatiserade
slampor och horor. De passar inte in den femininiteten
som tillskrivits kvinnan, som snarare tenderat att ses som
heterosexuell, reproduktiv och i relation till moderlighet.
Ett återkommande begrepp i Ulrika Dahls forskning
är ”femme”. Historiskt har ordet främst används för
att beteckna lesbiska med feminint uttryck, som att-
tEoribyGGarNa
raheras av en kvinnlig maskulinitet, så kallad butch.
Under 2000-talet har femmerörelsen växt och blivit
synligare i västerländska storstäder. Ett kännetecken
för ”femmes” är att de inte bara är stolta över sina
sprakande klänningar. Många arbetar medvetet och
kreativt med att politisera femininitetens underordning och utmana femininitetsideal.
Vill etablera eget forskningsfält
Ulrika Dahl tycker att figurationsbegreppet är ett bra
sätt att tänka kring femme och femininitet.
– Det kan vara en tankefigur, en gestaltning, ett
iscensättande eller ett förkroppsligande. I stället för
att tala om femme som identitet är jag intresserad av
att undersöka hur det figurerar, kommer till uttryck.
Hon vill etabera forskningsområdet kritiska femininitetstudier, med egna konferenser och tidskrifter.
I ett lokalt nätverk som har utvecklats på Södertörn
ingår doktoranden Maria Lönn. Hon håller med om
att genusforskningen har undersökt maskulinitet mer
än femininitet.
– Det har väl att göra med att femininitet inte ses
som lika viktigt. Saker som är kopplade till kvinnan
betraktas ofta som mindre intressanta än det som associeras till mannen, säger hon.
Maria Lönns forskningsprojekt behandlar idéer om
rysk femininitet och vithetsproduktion i relation till
skönhet och modernitet. Genom att följa modebloggare
i St. Petersburg och Moskva undersöker hon hur deras
orientering mot väst tar sig uttryck.
– Rysk femininitet ses i Sverige som något groteskt
och översvallande. Den kopplas
till leopardpälsar, högklackat och mycket smink,
säger hon.
Hon menar att det finns en normativ femininitet i
Sverige som är nedtonad, vit och icke överskridande.
Den är sammankopplad med idén om Sverige som ett
modernt och jämställt land.
– Den överskridande femininiteten ses med förakt,
som gammeldags och tillhörande ett annat politiskt
system. Det intressanta är att man i olika delar
av världen har skilda idéer om var den ”fula”
femininiteten hör hemma.
Maria Lönn menar, precis som Ulrika
Dahl, att det finns mycket outforskat
när det gäller femininiteter och dess
koppling till exempelvis kapitalismen, klass och ras.
– Femininitet är inte minst
en viktig ingång till att definiera makt. Det vore snyggt
om femininitetsfrågorna
kunde få en mer central
plats, där idéerna kan
struktureras.
»Den överskridande
femininiteten
ses med förakt,
som gammeldags
och tillhörande
ett annat politiskt
system.«
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
17
Forskningsfältet
som sköts i sank
T E X T: A N N A N O R R B Y
F O T O : CO LO U R B OX
Efter Svt-dokumentären Könskriget följde vad vissa
har kallat en backlash för den feministiska våldsforskningen. Våldsforskaren Eva Lundgren ser ett
teoretiskt fält som krympte och försvann.
För snart nio år sedan sände SVT den å ena sida prisbelönta och å andra sidan av Granskningsnämnden fällda
dokumentären Könskriget. I fokus stod bland annat relationen mellan politiken och Roks, Riksorganisationen för
kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Dokumentären vållade stor uppståndelse. Många tittare kanske framför allt
minns att Roks dåvarande ordförande sa ”män är djur”,
men dokumentären bidrog även till att sätta forskning
om mäns våld mot kvinnor hamnade i strålkastarljuset.
Eva Lundgren, nu professor emerita, var tidigt ute
som feministisk våldsforskare i Sverige. Med feministisk våldsforskning menas här forskning som undersöker
mäns våld mot kvinnor utifrån ett makt- och kontrollperspektiv eller ur ett könsmakperspektiv. Eva Lundgren
intervjuades i Könskriget och i samma veva blev hennes forskning misstänkt för vetenskaplig ohederlighet.
Efter en granskning friades Lundgren från misstankarna,
men svensk våldsforskning utifrån feministisk förståelse
blev skjuten i sank, menar hon. Enligt Eva
Lundgren stod medier för skott-
tEoribyGGarNa
»Vi var flera som gissade att
framgången hade blivit för stor
och att det snart skulle komma
ett bakslag.«
lossningen och representanter från politiken och akademin
hängde på.
År 2011 såg hon sig tvungen att söka avsked från sin
tjänst och lämna den forskningsmiljö hon hade byggt
upp vid Samgenusavdelningen vid Uppsala universitet.
De andra forskarna vid avdelningen fick söka pengar för
sin forskning på annat håll.
Tecken i tiden
Flera våldsforskare säger att dokumentären Könskriget
var som ett tecken i tiden.
– Jag kan inte säga att det blev en chock. Vi var flera
som gissade att framgången hade blivit för stor och att
det snart skulle komma ett bakslag, säger Eva Lundgren.
Hon anser att den feministiska våldsforskningen
som fält har krympt och försvunnit. Numera står
frågor om hur våld ska förebyggas, upptäckas och
åtgärdas i centrum. Det pågår forskning om våld inom
exempelvis medicin, juridik, kriminologi och socialt
arbete.
– Jag tycker att forskningsfrågorna blivit väldigt orienterade mot tillämpning. Som om vi var klara med frågor
om tolkningar och förståelser av våld. Det kan nästan
bli utredningar, eller i alla fall täta kopplingar till politikfältets önskemål om lösningar av rena "hanterandefrågor", säger Jenny Westerstrand, doktor i juridik vid
Uppsala universitet.
Forskningen har breddats
Forskning om våld har med tiden breddats till fler våldsdrabbade grupper, till exempel barn, samkönade par,
män och personer utsatta för hedersrelaterat våld.
Dessutom är ett intersektionellt perspektiv på väg in.
Det innebär att fler situationer av förtryck kan synlig-
göras, till exempel sådana som skapas i skärningspunkter
för maktrelationer baserade på etnicitet, kön, klass, ålder
och funktionsförmåga.
Viktigt att kunskapen når ut
Frågorna om teoriutveckling är viktiga, men det är
också viktigt att kunskapen från forskningen når ut
och kommer till användning, tycker Gun Heimer, föreståndare för Nationellt centrum för kvinnofrid och
professor i kvinnomedicin, med särskild inriktning
mot våld.
Absolut viktigast är att man kan omvandla kunskapen
i praktik, att gå från förståelse till tillämpning, exempelvis i mötet med våldsutsatta kvinnor. Kunskapen måste
nå brottsoffren, säger Gun Heimer.
– Våldet är ovärdigt en demokrati, och det är en
viktig politisk fråga att ta ansvar för att få till stånd en
verklig förändring.
Gun Heimer anser att våldsforskarna har ett viktigt
uppdrag att göra forskningen begriplig för praktiker och
att forskningen måste komma ut ur de slutna rummen
och vara till nytta för våldsdrabbade.
– Det är spännande att se hur många discipliner som
arbetar med frågan. Men jag tycker att man behöver
föra in ett intersektionellt perspektiv mer och integrera
det med könsmaktsperspektivet.
Hon säger också att hon tror att Könskriget fördröjde
en viktig utveckling.
– Det går sakta framåt, men det är klart att det blev
en allmän backlash för kvinnojoursrörelsen och alla som
arbetade med våldsfrågan. Våldsforskning är en jämställdhetsfråga, en fråga om kön och makt, och även om
det är viktigt att ett fält breddas så är det lika viktigt att
man inte förlorar hjärtat – teoribildningen.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
19
tEoribyGGarNa
Smartare men segare
med intersektionalitet
T E X T: S A R A M O L A N D E R
FOTO: LISA BRUNZELL
Den feministiska rörelsen har blivit smartare av den
intersektionella analysen, men begreppet riskerar
att passivisera aktivismen. Det upplever lärare och
deltagare på Kvinnofolkhögskolan. Genom kursen
Azadi – intersektionell organisering undersöker de
hur teorin fungerar i praktiken.
I slutet av sommaren bestämde sig en grupp feministiska
aktivister i Göteborg för att protestera mot Västtrafiks
biljettkontroller i kollektivtrafiken. När kontrollanterna
kom vägrade aktivisterna att visa upp sina biljetter.
– Många av kontrollanterna blev provocerade och det
var ganska obehagligt. Samtidigt skapades en motmakt
hos oss när vi sa ifrån, säger Emma Duberg.
Före aktionen reflekterade deltagarna över sina roller
och varför just de hade möjlighet att vara med i aktionen.
De var medvetna om att vissa personer inte skulle kunna
delta på grund av tidigare negativa erfarenheter av ordningsmakten, legal status, funktionalitet och så vidare.
– Men i stället för att se det som ett hinder att alla inte
kan vara med är det viktigt att tänka på varför just jag
kan göra det här. Att förstå vad jag har för privilegier
och hur jag kan använda dem i den här situationen,
säger Emma Duberg.
Ebba Rodhe, som också var med i aktionen mot
Västtrafik, tycker det är viktigt att använda sig av intersektionalitet i planering och utvärdering av direktaktioner. Det skapar en större medvetenhet för hur det
politiska arbetet formas.
Men det finns också en risk att intersektionalitet
reduceras till att betyda att det krävs en representant
närvarande från alla positioner som är normbrytande,
och att endast den representanten kan föra ”sin” grupps
politiska kamp.
– Då riskerar vi i stället att låsa fast identiteter och
reproducera olika kategorier, säger Ebba Rodhe.
Inför aktionen mot Västtrafik diskuterades också
vilka människor som skulle beröras av aktionen och
vad de hade för position.
20
»Poängen är kanske att det i en
privilegierad position är viktigt
att utsätta sig för kritik genom
att våga handla. Inte att bli passiv i sin rädsla att trampa någon
på tårna.« Ebba Rodhe (bilden)
– Vi ville kritisera övervakning som system och inte
kontrollanterna som individer. Därför bestämde vi oss
för att inte argumentera, men visa ett tydligt avståndstagande, säger Emma Duberg.
Diskussion kring inverkan på direktaktion
Ebba Rodhe och Emma Duberg är båda deltagare
på kursen Azadi – intersektionell organisering på
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. De har valt att fördjupa sig i vad intersektionalitet ställer för krav på direktaktion som politisk metod och har startat en grupp som
ska diskutera frågan vidare.
Ebba Rodhe och Emma Duberg vill få igång en diskussion om hur feministiska intersektionella teorier kan användas i praktiken. De menar att aktivister inte ska
vara så rädda för att göra fel.
– Vi läser och pratar om intersektionalitet som teoretiskt begrepp och sen försöker vi använda det i praktiken.
Det är en forever-process och jag försöker vänja mig vid
den tanken, säger Ebba Rodhe.
Kursen har funnits i tre år och fokuserar på att skapa
en intersektionell teori som fungerar i olika politiska
rörelser.
– Vi har alltid haft feministiska studier på skolan för
att möta rörelsens behov av att fortbilda sig och komma
samman och reflektera. Meningen är inte att följa teorierna slaviskt, utan att se vad det går att dra nytta av,
säger Eva Warberg, lärare på Kvinnofolkhögskolan.
Intersektionaliteten innebar en lättnad
För Eva Warberg var det en lättnad när intersektionalitetsbegreppet spred sig från akademien och in i den
feministiska rörelsen i mitten på 00-talet.
– Vi hade länge känt att det inte går att se på kvinnor
som en kategori och hade pratat om hur klass, sexualitet, kön och ras påverkar varandra. Nu fick jag det
begreppslagt och det var jag tacksam för.
Sedan dess har Eva Warberg och kollegan Kicki
Mällbin sett hur teorierna kring intersektionalitet i stället för att vara ett verktyg som utvecklar den feministiska
analysen tenderat att bromsat upp vissa delar av rörelsen.
Inom vissa grupper har frågan om intersektionell organisering blivit närmast synonym med att alla perspektiv
ska inkluderas i allt politiskt arbete, vilket kan bli en så komplex
process att inget händer.
– Vi pratar om att det är smärtsamt att göra avgränsningar, men
att det är ett måste. Att inte göra
något alls är så mycket farligare,
säger Kicki Mällbin.
Emma Duberg och Ebba Rodhe
håller med om att det är viktigt att
inte låta bli att agera på grund av
en känsla att det är omöjligt att
fånga alla perspektiv i en politisk handling.
– Poängen är kanske att det i en privilegierad position
är viktigt att utsätta sig för kritik genom att våga handla.
Inte att bli passiv i sin rädsla att trampa någon på tårna,
säger Ebba Rodhe.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
Azadi betyder
frihet. Läs mer
om intersektionalitet på nästa
uppslag. www
21
tEoribyGGarNa
Konsensus
hotar tysta
diskussionen
T E X T: S A R A M O L A N D E R
FOTO: LISA BRUNZELL
Den intersektionella analysens intåg var avgörande
för att Diana Mulinari skulle stanna kvar inom
genusvetenskapen. I dag upplever hon att det finns
ett konsensus kring begreppet, vilket riskerar att
stänga diskussionen.
När antologin Maktens (o)lika förklädnader kom ut
år 2006 var den ett slags uppror mot en genusvetenskap som allt för länge stirrat sig blind på särskiljandet
mellan män och kvinnor. Forskningen hade osynliggjort att kön är invävt i andra sociala relationer och
ojämlikheter.
– Genusforskningen vägrade att teoretisera rasism,
inte minst kopplingen mellan rasism och (hetero)sexism. Det rymdes inte inom Yvonne Hirdmans genussystem och det försvagade den feministiska kampen, säger
Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds
universitet.
Intersektionalitet som teoretiskt begrepp har gjort
feminismen mer skarp och framför allt mer samhällsrelevant, enligt Diana Mulinari. Begreppet kritiserar generaliseringar av gruppen kvinnor och har möjliggjort en
större förståelse för olika former av förtryck inom den
feministiska forskningen.
– Spänningen mellan att å ena sidan lyfta fram
kvinnor som en heterogen kategori och å andra sidan behålla en förståelse av kön som grundläggande
princip för hierarkisk social organisering är en svår
utmaning.
En risk som den utmaningen innebär är att olika
förtryck likställs och i stället blir till en upprepning av
kategorier.
–Maktutövning, förtryck och exploatering kan innebära väldigt olika typ av smärta om du är arbetarklass,
lesbisk eller blatte. Det kan inte analyseras rakt av.
Intersektionalitet för alla blir till slut för ingen.
Från att ha varit ett politiskt utmanande begrepp är
intersektionalitet numera något som många feminister
22
»Intersektionalitet är ett
användbart teoretiskt verktyg,
men det svarar inte på vilken
värld vi vill leva i.«
är överens om. I dag finns nästan ett slags konsensustillstånd, menar Diana Mulinari, och det tenderar att
stänga diskussionen.
– Intersektionalitet är ett användbart teoretiskt verktyg, men det svarar inte på vilken värld vi vill leva i. Jag
vill höra de visioner som feminister har och jag vill att
forskningen ska syssla mer med dem.
Jämställdhetens
dominans är historia
T E X T: S I R I R E U T E R S T R A N D
I L L U S T R AT I O N : CO LO U R B OX
När JämO lades ner år 2009 oroade sig många för att
jämställdhetsfrågorna skulle komma i skymundan.
I dag är synen på diskrimineringsarbete en annan.
Ensidigt fokus på kön har allt mer ersatts av en vilja
att se och förstå de mångbottnade mekanismer som
leder till ojämlikhet.
När det under 1970-talet på allvar började talas om
diskriminering, på arbetsplatser och samhället i stort,
så var det frågan om jämställdhet mellan kvinnor och
män som dominerade. Tack vare en växande feministisk
rörelse hade den så kallade kvinnofrågan starkt politiskt
stöd. Inom forskningen började man tala om vikten av
kvinnoperspektiv. Många myndigheter och större arbetsplatser inrättde tjänster med titeln jämställdhetshandläggare. År 1980 fick Sverige sin första jämställdhetsombudsman, JämO, men med tiden blev det allt tydligare att
det fanns fler diskrimineringsgrunder att ta hänsyn till.
Medvetenheten om normer rörande exempelvis rasism
och heterosexualitet ökade, och de problematiserades
också i allt högre grad.
I dag har jämställdhetshandläggarna fått sällskap av en
mängd andra tjänstetitlar som mångfalds- och äldrestrateger, integrationssamordnare, demokratisamordnare,
strategiska planerare för mänskliga rättigheter och utvecklingsledare. Titlarna speglar att fler diskrimineringsgrunder
hamnat i fokus och att uppdraget har blivit mer komplext.
JämO fick med tiden sällskap av ytterligare tre myndigheter med olika diskrimineringsområden att bevaka. År
2009 slogs de fyra myndigheterna ihop till en. Många uttryckte då oro för att jämställdhetsfrågan skulle försvinna
i mängden.
Att ojämställdhet mellan könen fortfarande finns är
lätt att konstatera, men kan man säga att kön fortfarande
är en kategori som bör lyftas särskilt? Inom genusforskningen har utvecklingen gått mot en bredare ansats för
att förstå frågor om makt, förtryck och identitet.
– Även om kön och genus är jätteviktigt att arbeta
med kan vi inte gå tillbaka till att bara syssla med det,
säger Lena Martinsson, professor i genusvetenskap vid
Göteborgs universitet.
I stället, menar hon, är det viktigt att försöka förstå
hur olika kategorier som klass, ålder, etnicitet, sexualitet
och genus skapas, förhåller sig till och utmanar varandra.
Och vad det i sin tur kan betyda för enskilda och grupper
och för samhället i stort.
– De som arbetar med det här ute på fältet är mycket
medvetna om det och kämpar med det varje dag, säger
Lena Martinsson, men menar också att det fortfarande
finns en syn på just jämställdhet mellan könen som en
särskilt viktig politisk fråga.
Vill förhindra att jämställdhet dominerar
Hennes bild delas av genusvetaren Louise Grip, som
nyligen har skrivit en masteruppsats där hon intervjuat
sex kommunala tjänstemän med uppdrag att skapa förändring i relation till uppställda jämlikhetsmål. I deras
uppdrag ingår alltifrån jämställdhetsintegrering till diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
www
23
tEoribyGGarNa
»Jag skulle vilja att vi i stället för att
bara dela in människor i grupper,
vågade vända resonemangen och
fråga ”vad blir norm nu?” och
”vem eller vad utesluts?” inför
varje nytt beslut.«
www
Av Louise Grips intervjuer framgår att det finns en ambition att inte låta jämställdhetsfrågor och kategorin kön bli
för dominerande. Majoriteten av de intervjuade strävade
uttalat efter att arbeta utifrån ett intersektionellt perspektiv, bland annat genom att fokusera på hur normer samverkar och undersöka hur de olika diskrimineringsgrunder
som styr deras uppdrag påverkar varandra.
– Ett alltför ensidigt fokus på jämställdhet beskrevs
ibland som ett dåtida problem som man kämpat mot
tidigare. Samtidigt tycktes det fortfarande finnas ett behov av att tala emot det förhållningssättet, något som
jag tolkade som att det är en diskussion som i olika
sammanhang fortfarande är aktuell, säger Louise Grip.
Jämställdhet har både bromsat och drivit på
Lena Martinsson konstaterar att jämställdhetsfrågans
dominans har haft både en bromsande och en pådrivande roll inom såväl politik, praktik som forskning.
Bromsande, därför att det kan dölja sig så många andra
typer av exkluderande normer och diskriminering bakom
den. Pådrivande för att den som lärt sig se hierarkier och
maktförtryck mellan kön lättare ser även andra maktstrukturer och också får en förståelse för att de normer
de bygger på är möjliga att förändra.
Frågan om könsdiskriminering kan också uppfattas
som mindre politiskt kontroversiell och är därmed lättare
för många att ta till sig än frågor som rör andra kategorier.
– Men man ska inte tro att jämställdhet är en oproblematisk fråga. Vi måste tvärtom inse att alla inte menar
samma sak när de talar om jämställdhet. Det är ett ord
24
med väldigt olika betydelser för en nyliberal och en radikalfeminist till exempel, säger Lena Martinsson.
De tjänstemän Louise Grip intervjuade har uppgifter
som kretsar kring ord som ”mångfald”, ”mänskliga rättigheter”, ”jämställdhet”, ”diskriminering” och ”intersektionalitet”. I dem speglas det breda jämlikhetsarbete
som finns i uppdraget i dag.
– Jag var intresserad av vad tjänstemännen la för betydelser i dessa olika begrepp. Intressant var att flera
betonade mänskliga rättigheter som ett begrepp som grep
över andra jämlikhetsfrågor. Det visade på en ambition
att skapa förståelse för hur de olika jämlikhetsfrågorna
hänger ihop, säger hon.
Svårt att förklara teorier och begrepp
Att det här är ett komplext område för dem som ska
arbeta praktiskt med utförandet på fältet kunde Louise
Grip tydligt se. En av utmaningarna var att hitta fungerande sätt att förklara teorier och begrepp. Att varje
enskild diskrimineringsgrund eller maktordning kräver
mycket kunskap för att man på ett bra sätt ska kunna
arbeta med den var en annan. En av de föreslagna strategierna för att hantera det senare var att arbeta i lag
där flera kompetenser kunde representeras.
Lena Martinsson vill också lyfta fram att det inte enbart handlar att synliggöra olika grupper, utan mer om
att se hur normer samverkar, hur normaliteter skapas
och hur annat förskjuts och trängs undan.
– Det behöver forskare och praktiker fundera på tillsammans, hur man ska kunna arbeta med detta på ett
konkret sätt.
– Jag skulle vilja att vi i stället för att bara dela in
människor i grupper, vågade vända resonemangen och
fråga ”vad blir norm nu?” och ”vem eller vad utesluts?”
inför varje nytt beslut. Det skulle också påminna oss
om att de många normerna och hierarkierna faktiskt
är något som görs, blir till och att man mer eller mindre
är mitt i detta görande.
”Genusordningen har
definitivt försvagats”
T E X T: C H A R L I E O LO F S S O N
F O T O : W I K I M E D I A CO M M O N S
Efter 25 år är teorin om genussystemet fortfarande
en viktig utgångspunkt för att förstå maktrelationen mellan kvinnor och män. Att teorin blev så
viktig inom praktiskt jämställdhetsarbete förvånar
dess grundare, forskaren Yvonne Hirdman.
I teorin om genussystemet, eller genusordningen, som
den också benämns, beskrev Yvonne Hirdman hur
maktrelationen mellan kvinnor och män upprätthålls,
dels genom isärhållande, dels genom en hierarkisk
ordning mellan könen. Kvinnor och män framställs
som väsentligt olika varandra och det som män gör
värderas högre.
– Teorin visar att det här inte är en kvarleva från
jordbrukssamhället utan någonting som vi reporoducerar gång på gång, förklarar Yvonne Hirdman.
Hennes artikel ”Genussystemet – reflexioner
kring kvinnors sociala underordning” publicerades
i Kvinnovetenskaplig tidskrift år 1988. Artikeln introducerade genusbegreppet i Sverige och gav ringar på
vattnet långt utanför kvinnoforskningen, men hur kommer det sig att teorin fick så stort genomslag? Yvonne
Hirdman tror att det delvis beror på att att den låg rätt
i tiden.
– Den summerar kunskapen som vi hade inom kvinnoforskningen då, säger hon.
Ändå är Yvonne Hirdman förvånad över hur stort
inflytande teorin har haft, särskilt inom det praktiska
jämställdhetsarbetet.
– Den innehåller ju egentligen inga direkta redskap för
att förändra. Den ger verktyg för att synliggöra strukturerna, men sedan får man tänka själv.
Teorins logik har ifrågasatts
Teorin om genusssystemet har varit inflytelserik, men
den har också ifrågasatts. Queerforskare har påpekat det
oproblematiserade användandet av kategorierna kvinna
och man.
Postmodernistiska forskare har uppfattat teorin som
statisk och deterministisk. Intersektionalitetsforskare
har ifrågasatt logiken där maktrelationen mellan könen
Forskaren Yvonne Hirdman beskrev sin teori om
genussystemet i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988.
Sedan dess har teorin varit inflytelserik, men också
utsatts för kritik.
ses som den grundläggande struktur på vilken andra
maktordningar vilar.
Håller inte med om determinism
Yvonne Hirdman tycker inte att genussystemet står i
motsättning till queer eller intersektionell teoribildning
och hon håller inte med om att teorin skulle vara deterministisk. Däremot, menar hon, sätter den ner foten på
ett sätt som bryter med poststrukturalismen.
– Den bangar inte för att säga saker på ett tydligt
sätt. Postmodernismen har infört en slags nervositet i
forskningen genom att lyfta fram att våra tolkningar
präglar hur vi ser på världen. Det har sina poänger, men
jag tycker att det är viktigt att se att det faktiskt finns en
verklighet bakom våra tolkningar.
I stora drag ställer Yvonne Hirdman fortfarande upp
på teorin om genussystemet, men i en reviderad upplaga
av artikeln från 1988 skulle hon vända lite på sina frågor.
– I stället för att bara undersöka vad det är som segregerar kvinnor och män skulle jag också undersöka vad
det är som förändrar. För genusordningen har definitivt
försvagats under de senaste decennierna.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
25
”Vi protesterar med
teorierna i ryggen”
T E X T O C H F O T O : C H A R L I E O LO F S S O N
Den teoretiska grunden är viktig oavsett om man leder ett utbildningsprojekt
på kommunen, skriver en forskningsrapport eller planerar en aktion.
Det menar jämställdhetsstrategen Jennie Brandén, aktivisten Niklas Berg
och forskaren Johanna Overud.
Niklas Berg: Jag tror verkligen att teorierna påverkar hur
vi organiserar oss som aktivister. När jag började engagera mig i slutet av 90-talet var radikalfeminismen stark.
Vi hade separatistiska arrangemang och killar skulle lära
sig att lyssna på tjejer. Inte minst under queerteoretisk
påverkan har den binära synen på kön nästan helt försvunnit bland aktivister.
Jennie Brandén: Det har skett en liknande förändring
inom jämställdhetsarbetet. I basen finns Hirdmans
teori om Genussystemet, men den börjar nyanseras.
Intersektionalitet och queerteori har påverkat mycket,
precis som kritiken mot en vit, straight medelklassfeminism. Poststrukturalismen uppfattas av många som
krånglig, men jag tycker verkligen att det sättet att se på
makt är användbart. Strukturalistiska teorier är bra för
att synliggöra de övergripande maktstrukturerna men
de kan bli statiska. Att synliggöra hur vi alla är med
och skapar och återskapar normer genom det vi gör i
vår vardag, det tror jag fungerar i ett förändringsarbete.
Är det någon teori som betyder särskilt mycket för er
i ert arbete?
Jennie Brandén: Jag är väldigt inspirerad av Carol
Lee Bacchis policyanalysmetod ”Whats the problemapproach”. Den går ut på att man ska stanna upp och
fråga sig vad som är problemet, vem som har formulerat det och vilka lösningar som blir möjliga utifrån
den formuleringen. Vi kan ta skatehallen här i Umeå
som exempel. För att tjejer ska känna sig bekväma med
att komma och åka måste vi ha förebilder och en särskild tid för bara tjejer, men vi måste samtidigt jobba
för att förändra det egentliga problemet som handlar
26
om begränsande könsnormer för skateboardåkning och
fritidsaktiviteter överhuvudtaget.
Johanna Overud: Jag tror att Bacchi fungerar lite som
Hirdmans teori om genussystemet i jämställdhetsarbetet.
När den kom i slutet av 80-talet blev den väldigt viktig
för många. Bacchis och Hirdmans teorier är enkla att
förstå och kan användas både utom och inom akademin.
Det är inte alla teorier som är formulerade så att man
kan sätta dem direkt i händerna på praktiker. För mig
har teorierna alltid fyllt en viktig funktion genom att de
hjälper oss att ställa nya frågor. Plötsligt får allt ett ljus,
eller kanske ett mörker.
På vilket sätt tror ni att era olika roller som forskare,
praktiker och aktivist skiljer sig åt?
Jennie Brandén: Den politiska viljan är en förutsättning
för att kunna jobba med de här frågorna inom kommunen. Jag måste ha en politisk förankring för det som görs,
medan aktivister kan provocera och vara mer spetsiga.
Niklas Berg: Ja, det tycker jag ingår i vår roll. I den ideella sektorn har vi friheten att reagera utan att skriva en
lång rapport. Vi kan snabbt bestämma oss för att ordna
en aktion, utan att dra allt i olika instanser och utan att
alltid luta oss mot akademiska referenser.
Johanna Overud: Jag tror inte att gränserna mellan forskare, aktivister och praktiker är tvärsäkra. Många forskare har bakgrund som aktivister och den akademiska
feminismen har vuxit ur den aktivistiska. Fast rollerna är
olika och det tror jag är jätteviktigt. Bland våra kritiker
finns det en bild av att vi är ett och samma, att vi gör
tEoribyGGarNa
samma sak, men som forskare arbetar vi problemfokuserat. Vi arbetar i regel inte med lösningarna.
Niklas Berg är
aktivist och
genusvetare. Han
har jobbat med
demokratifrågor
och biståndsarbete på Sida.
Nu är han kommunikatör på
organisationen
Crossing Boarder,
som verkar för
ett jämställt deltagande i fritidsverksamheter.
Jennie Brandén: Umeå centrum för genusstudier (UCGS)
är en enorm tillgång och vi använder oss väldigt mycket av
både genusforskningen och genusforskarna, som fungerar
som ett kritiskt bollplank. Det kan vara ganska jobbigt
ibland när kritiska jämställdhetsforskare kliver in och problematiserar vårt arbete, men det tvingar fram den där
kritiska reflektionen som det kan vara svårt att få tid till.
Niklas Berg: Ja, det tycker jag också, fast det finns en risk
att en fastnar i att bläddra i böcker. Ibland måste vi bara
reagera. Fast när vi reagerar och protesterar gör vi det
med teorierna i ryggen. Jag tror att universitetet fungerar
som ett nav för personer som är engagerade i feminism,
genus och jämställdhet, åtminstone här i Umeå. Det är
många som har gått på UCGS och jag tror att centret
har påverkat den feministiska organiseringen.
Jennie Brandén: Den kritiska kunskapsbasen är jätteviktig. Samtidigt riskerar vissa teorier ibland att göra det
så komplext att vi inte vågar göra någonting. Vi förenklar ju mycket, det måste vi göra. Vi har könsuppdelad
statistik och cementerar kanske stereotyper genom att
visa på skillnader mellan kvinnor och män. Samtidigt
måste vi göra så för att kunna synliggöra exempelvis
den könssegregerade arbetsmarknaden och skillnader i
makt och inflytande.
Jennie Brandén är vikarierande jämställdhetsstrateg i Umeå kommun. Hon har tidigare arbetat med
”Ledningskraft”, ett projekt för utvecklat jämställdhetsperspektiv och ökad genuskompetens på ledningsnivå.
Johanna Overud
forskar vid Umeå
centrum för
genusstudier
(UCGS). Hon är
en av de huvudansvariga för
konferensen G14,
som hålls i Umeå
nästa år. Då möts
forskare, praktiker och aktivister
kring ämnet genusforskning och
jämställdhet.
Niklas Berg: Jag tycker att det ingår i vårt uppdrag att
avmystifiera begreppen och göra dem till någonting som
är praktiskt användbart. Jag upplever till exempel att
många är rädda för intersektionalitetsbegreppet. Det
ska vara så himla märkvärdigt så man vågar knappt
säga ordet.
Men behöver det inte få vara komplicerat ibland?
Johanna Overud: Jo, vi studerar hur världen fungerar
och det är inte säkert att det går att förklara i två enkla
meningar. Samtidigt har forskare ett ansvar för att föra
ut teorierna och där tror jag att utbildning är jätteviktigt.
Vi behöver bli bättre pedagoger och jobba med teorierna
så att de blir aktuella och hamnar nära den vardag där
studenterna befinner sig.
Jennie Brandén: Jag tror att det är fruktbart för alla om vi
kan skapa fler forum för gränsöverskridande samtal mellan forskare och oss som använder teorierna i praktiken.
Johanna Overud: Ja, det är bra när någon kommer in
från sidan och ställer en fråga ur ett annat perspektiv.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
27
tEoribyGGarNa
”Färgblint” Sverige
rejält på efterkälken
T E X T: A N N E J A L A K A S
I L L U S T R AT I O N : CO LO U R B OX
Vi talar om att hudfärg inte har någon betydelse.
Samtidigt blir människor med kroppar som inte betraktas som svenska ständigt påminda om att det
verkligen spelar roll. Den svenska självbilden utmanas och ifrågasätts, inte minst av forskare inom
kritiska ras- och vithetsstudier.
Föreställningen om svensk exceptionalism, att Sverige
är ett land där rasism aldrig riktigt fått fäste, är inte
sann. Men det har många svårt att ta till sig, menar
Ylva Habel, lektor i medievetenskap och forskare vid
Södertörns högskola.
Hon var aktiv i Liten Skär-debatten förra året. Det
fick hon och flera andra utstå mycket kritik och förlöjligande för.
– Den svarta Lilla Hjärtat är i filmen tecknad som en
pickaninny eller blackface. Vad man än säger om sina
egna goda syften kan man inte hävda att det är en antirasistisk figur. Den har en historia som inte kan omkodas
till något annat, säger hon.
När Ylva Habel har undervisat i postkolonial teori har
hon visat ett performancekonstverk där två amerikanska konstnärer låtsas tillhöra en okänd ursprungsbefolkning. I fiktiva stamdräkter sätter de sig i en bur på en
öppen plats i en stad för att se hur människor reagerar.
– Folk försökte sticka in bananer mellan spjälorna
och talade till konstnärerna som om de var primitiva
varelser. De betedde sig som vita västerlänningar gjorde
för hundra år sedan. Föreställningen om vilden var i
hög grad levande.
I Sverige har den kritiska ras- och vithetsforskningen växt fram under en ideologi som går ut på att
hudfärg saknar betydelse. Sedan år 2000 är ordet ras
bortrensat ur alla officiella dokument, till exempel
lagtexter.
– Jag och andra använder begreppet ras i meningen
social konstruktion, inte i någon biologisk bemärkelse,
28
säger Katarina Mattsson, lektor i genusvetenskap vid
Södertörns högskola.
Hon menar att det finns en direkt motvilja mot att
tala om hudfärgsskillnader i Sverige.
– Men människor med kroppar som inte ses som svenska får hela tiden leva med att det verkligen spelar roll.
Katarina Mattsson talar om rasifierade processer som
någonting vi skapar en gemensam innebörd kring.
– Det som händer nu är att tolkningsföreträdet ifrågasätts. Sedan en tid finns det ett antal icke-vita människor,
både forskare och andra, som med rätta kräver att få
ta plats.
Som exempel nämner hon debatten som väcktes
när ett album med seriefiguren Tintin flyttades bort
från barnavdelningen på biblioteket på Kulturhuset i
Stockholm.
– För vita debattörer handlade det om rätten till ”vår”
seriefigur. För afrosvenska föräldrar, som ständigt möter
förnedrande uttryck, och vars barn snabbt får lära sig att
det är fult att vara brun, gällde det rätten till sin existens.
Att barnen skulle slippa möta stereotypa bilder av sig
själva när de besöker biblioteket.
Statistik viktig för förståelse av orättvisor
Catrin Lundström, docent i sociologi vid Linköpings
universitet, ser en generationsskillnad när det gäller benägenheten att se rasistiska strukturer.
– Äldre forskare vill förklara allt med klass. Jag tror
att det har att göra med att de är präglade av den officiella, och så omhuldade, bilden av färgblindhet. Den
som säger att hudfärg inte spelar någon roll.
Samtidigt som debatten om rasism har rasat utanför universiteten har flera forskare tyckt att det är dags
att slopa all statistik om utländsk bakgrund. Catrine
Lundström har gått i polemik med dem och hävdar tvärtom att statistiken är viktig för att kunna förstå orättvisa
samhällsstrukturer, boendesegregation, inkomstskillna-
der och ojämlikheter knutna till hälsa och utbildning.
Daphne Arbouz, doktorand i pedaogogik vid
Linköpings universitet och grundare av föreningen
Mellanförskapet, håller med. Själv har hon en svensk
mamma och en utlandsfödd pappa, något som registerades fram till 1998.
– Från och med då var jag svensk-svensk. Jag vill
verkligen inte se någon registrering typ den som polisen i
Skåne gjort av romer, men utan statistik blir vi osynliga.
Det går inte som forskare att ta reda på hur det går för
människor som mig.
Sverige drabbat av vit melankoli
En fråga som diskuterats på senare tid är hur det egentligen gick till när den svenska självbilden skapades. Hur
kom det sig att Sverige, utan debatt, övergav rasbiologin och övergick till en antirasistisk ideologi? Catrin
Lundström och Tobias Hübinette, docent i interkulturell
pedagogik, ska i ett gemensamt forskningsprojekt undersöka hur föreställningen om en exceptionell vithet, har
upprätthållits i Sverige. Med exceptionell vithet menar
de att svenskar, både under och efter kolonialtiden, har
kunnat tillskriva sig en moraliskt och kulturellt upphöjd
plats i världen.
– I dag kan man tala om en vit melankoli. Både rasbiologin och solidariteten har gått förlorade. Vita rasister
är bekymrade över att Sverige är ett multirasialt land där
den vita rasen inte längre kan ses som självklart överlägsen. Den andra idén, om Sverige som ett antirasistiskt
land, är inte längre hållbar, säger Catrin Lundström.
Parallell till bristande jämställhet
Att Sverige ligger långt efter omvärlden när det gäller kritisk rasforskning är alla som intervjuats för den
här artikeln överens om. I USA har mycket kunskap
tagits fram, framför allt av forskare som själva tillhör
minoriteterna. På de svenska universiteten är det glest
»I dag kan man tala om en
vit melankoli. Både rasbiologin och solidariteten har
gått förlorade.«
mellan de bruna kropparna. De syns bland studenterna
på grundnivå men blir färre och färre ju högre upp i
hierarkin man kommer. Detta mönster liknar jämställdhetsförhållandena i akademin. Andelen kvinnor är fler
än hälften bland studenterna men bara 23 procent av
professorerna. Hur många bruna människor som finns,
som studenter eller forskare, vet ingen.
– Det är verkligen ett problem, säger Catrin
Lundström. Det går inte att komma ifrån att siffror har
betydelse. Något universitet borde ta sig an uppgiften
att kartlägga.
Men en sådan kartläggning skulle inte vara oproblematisk. Utifrån den färgblinda ideologin skulle det rent
av kunna uppfattas som rasistiskt.
Catrin Lundström är övertygad om att ideologin om
färgblindhet riskerar att hindra den kritiska rasforskningen.
– Sverige utmärker sig som ett land där utomeuropeiska invandrade personer och deras barn oftare är
arbetslösa och har högre fattigdomsgrad än andra. Det
är inte alls otänkbart att den påbjudna färgblindheten
spelar en roll för detta sorgliga resultat, säger hon.
– Vi behöver bättre data, inte sämre möjligheter att
undersöka ojämlikheter i det svenska samhället.
Kritiska ras- och vithetsstudier är ännu inget eget
sammanhållet forskningsfält i Sverige. Men nyligen bildades det första svenska forskarnätverket för svenska
kritiska ras- och vithetsstudier i Sverige, finansierat
av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
Kanske har en förändring tagit sin början.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
29
30
p o r t r ät t E t
Lykkes liv
i teorin
T E X T: B I R G I T TA W E I B U L L
F O T O : M A R I E S WA R T Z
Nina Lykke har följt den teoretiska utvecklingen
från 1970-talets aktivism och marxistiska feminism till de senaste tio årens diskussioner om genus
i ett intersektionellt perspektiv.
– Det har varit fantastiskt att få uppleva nya
generationer, rörelser och problemställningar som
väcker nya teoretiska frågor, säger Nina Lykke.
En kurs i kvinnohistoria vid Köpenhamns universitet
1972 var hennes första kontakt med kvinnoforskning.
Feminismen var stark i Danmark. Genusforskarnas intresse var inriktat på kvinnoförtryck och det fanns en
kritisk inställning till både kapitalismen och familjen.
Nina Lykke minns den första tiden som en intensiv
period när nätverk med andra forskare i framför allt
Norden började byggas upp, nätverk som sedan dess
utvidgats till Europa och övriga världen. Det excellenscentrum för genusforskning, GEXcel, som Nina Lykke
lett sedan 2007 har tagit emot omkring 200 gästforskare
från olika delar av världen.
Danmarks intresse för genus försvagades
Under 1980-talet stärktes genusvetenskapen vid danska
universitet och i Odense var Nina Lykke med om att
bygga upp det första danska centrumet för kvinnostudier, som hon sedan ledde i femton år. Men intresset
för feminism, och inte minst stödet till genusvetenskap
på universiteten, dalade i Danmark på 1990-talet.
– Vi upplevde en riktig backlash. Efter etableringsperioden på 1980-talet med ett bra politiskt stöd för
genusforskningen, kämpade vi under 1990-talet i motvind för att få tillräckliga resurser. Varken universitet
eller myndigheter tyckte längre att genusvetenskaplig
utbildning var viktig, berättar Nina Lykke.
Vid den tiden hade hon redan lärt känna den tvärvetenskapliga forskningen på institutionen för Tema vid
Linköpings universitet och blivit förtjust. Hon sökte sig
medvetet dit, men också bort från Danmark.
– Då, i slutet av 1990-talet, förändrades min status
som forskare bara av att åka över Öresundsbron. I
Sverige var jag expert inom ett fält som var respekterat i forskarsamhället. När jag åkte åt andra hållet, till
Danmark, sjönk min status.
Introducerade begreppet intersektionalitet
De senaste tio åren har intersektionalitet varit ett genomgående tema i Nina Lykkes forskning. Hon hör till de
forskare som introducerade begreppet intersektionalitet
i den svenska genusforskningen. Visserligen hade tankegångarna funnits sedan länge, men det saknades ett
gemensamt begrepp.
– När jag kom till Sverige 1999 handlade genusbegreppet om kvinnor och män och inte så mycket mer.
Numera ser vi hur nödvändigt det är att förstå hur genus
samspelar med andra kategorier och maktordningar som
klass, etnicitet, sexualitet, ålder och funktionsnedsättning, för att nämna några.
År 2003 skrev hon en artikel i Kvinnovetenskaplig
tidskrift där hon framförde intersektionalitet som ett
användbart begrepp. Tidigare samma år hade Paulina
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
www
31
Nina Lykke ser intersektionalitet som ett nödvändigt perspektiv för forskningen. ”I det levda
livet är identiteter och kategorier sammanflätade i varandra”, resonerar hon.
www
de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari framfört liknande tankar i boken Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala
Sverige.
– Det ledde till en livlig debatt som har haft stor betydelse i en tid när intersektionalitet utvecklats till ett
av den feministiska teorins nyckelbegrepp. Nu förstår
även de som inte är inne i den teoretiska diskussionen
vad jag menar när jag använder begreppet. Ibland verkar det användas väl mekaniskt, men det är inarbetat,
konstaterar Nina Lykke.
Olikhetens paradigm
Hon talar om intersektionalitet som olikhetens paradigm
och menar att det inte är en teori eller metod, utan mer
ett perspektiv i forskningen.
– Det kommer hela tiden nya förståelser av begreppet
intersektionellt genus. I det levda livet är identiteter och
32
kategorier sammanflätade i varandra. Hur kan vi ta in
dessa komplexa helheter i våra analyser och komma bort
från tvåkönsmodellens fyrkantiga boxar?
Så är också intersektionalitet ett begrepp som har gett
upphov till en mängd diskussioner.
Som exempel nämner Nina Lykke arbetet med EUländernas sex diskrimineringsgrunder: kön, etnicitet,
sexualitet, funktionshinder, religion och ålder.
– I ett politiskt sammanhang kan det vara nödvändigt
att hantera diskrimineringsgrunder som fasta kategorier,
men i verkligheten är de inbakade i varandra. När vi till
exempel undersöker hur invandrade personer upplever
Sverige finns det många aspekter att ta hänsyn till.
Nina Lykke betonar att det inte handlar om antingen
det ena perspektivet eller det andra utan om en korsbefruktning och en insikt om att man kan se på intersektionalitet på olika sätt.
– Det är viktigt att vara öppen för olika slags skillnader, säger hon och tillägger att det kan komma nya
mekanismer som skapar utanförskap och som man måste
förhålla sig till.
Plattform för transversala samtal
I ett nytt forskningsprojekt som Nina Lykke leder sammanförs olika skolor och inriktningar när det gäller
intersektionalitet, för att föra samtal och belysa både
likheter och skillnader.
– Skillnader och oenigheter kan vara produktivt, men
det behövs mötesplatser för att diskutera intersektionalitet utifrån flera olika perspektiv, som annars inte möts.
I projektet vill vi föra det vi kallar transversala samtal,
som innebär att forskarna uppriktigt försöker sätta sig
in i varandras positioner och på så sätt vidareutveckla
intersektionalitetsperspektivet i genusforskningen, förklarar Nina Lykke.
p o r t r ät t E t
»Att skapa öppenhet och en plattform för unga
feminister och studenter är viktigt. Det ger
förutsättningar för förändring i samhället.«
Projektet bygger på erfarenheter i samarbetet mellan Linköpings och Örebro universitet i excellenscentret GEXcel, som nu även Karlstad universitet ingår
i. Samtalen organiseras i så kallade arenor som tar upp
frågor om maktordningar, teorier om olika typer av intersektioner som genus/klass/etnicitet eller genus/sexualitet, respektive olika synsätt på frågor om kroppen. En
fjärde arena handlar om samband mellan intersektionalitetsteorier och praktisk politik.
Kroppen har hamnat i skymundan
Även om intersektionalitet har varit ett dominerande
inslag i Nina Lykkes forskning har det inte varit det enda.
I många år var hon intresserad av människans samspel
med teknologi och arbetade i Danmark med ett projekt om den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna
Haraways cyborg, cybernetic organism, en varelse där
teknologi och kropp har blivit ett och en metafor för
människans förhållande till tekniken.
Nina Lykke hör också till de forskare som efter många
års studier av det socialt konstruerade könet menar att
kroppen har hamnat i skymundan.
– Om vi ser genus enbart som socialt konstruerat
skulle tanke och kropp vara åtskilda. Frågan är hur man
kan tänka nytt om biologin, säger hon.
Ända sedan Nina Lykke kom till Tema Genus har hon
varit med i ledningen för temats forskarutbildningsprogram i genusforskning, som hittills 18 doktorer genomgått. Hon leder också en svensk-internationell forskarskola och har sedan något år tillbaka varit med om att
utveckla ett internationellt masterprogram i intersektionell genusvetenskap. Hon har alltid varit engagerad i
utbildning och nämner, apropå intersektionalitet, hur
raffinerat masterstudenterna använder begreppet i sina
studier.
– Undervisningen är verkligen intressant. Att skapa
öppenhet och en plattform för unga feminister och studenter är viktigt. Det ger förutsättningar för förändring
i samhället.
NINA LYKKE
Vem: Professor i genusvetenskap med inriktning på genus
och kultur vid Tema Genus,
Linköpings universitet. Född
1949 i Köpenhamn. Bosatt
i Odense.
Pågående forskning:
”Feministiska teorier om
intersektionalitet, transversella dialoger och nya
synergier”, ett fyraårigt
projekt som finansieras av
Vetenskapsrådet.
och Karlstad.
Ledare för en nordisk
och en svensk-internationell
forskarskola i tvärvetenskaplig genusforskning.
Medredaktör för en bokserie
om genus och intersektionalitet på det brittiska förlaget
Routledge.
Karriär i korthet: Ledare
för det första danska centrumet för genusvetenskap vid
Syddansk universitet 19841999, för Tema Genus vid
Linköpings universitet 20042013 och för excellenscentrumet GEXcel.
Ingår i ledningen för GEXcel
International Collegium for
Advanced Transdisciplinary
Gender Studies, som är ett
samarbete mellan centrumen
för genusforskning vid universiteten i Linköping, Örebro
Böcker i urval: Ett tjugotal
böcker på olika språk, bland
dem Genusforskning – en
guide till feministisk teori,
metodologi och skrift,
som nyligen kommit ut i
en omarbetad version på
engelska.
t E M a t Eo r i b yG G a r N a
|GENUS № 2-3 ⁄ 13
33
tEMaKrÖNiKa
KATTEN FINDUS TAR PLATS
I TEORIUTVECKLINGEN
KRÖNIK A
PIA L ASK AR
MIN KOLLEGA DESIREÉ LJUNGCRANTZ kör bilen och
jag äter en macka i sätet bredvid. Vi pratar om den
kommande föreläsningen vid en gymnasieskola i
Östergötland. Skolverket uppdrogs av regeringen att
stärka värdegrunden och likabehandling i teori och
praktik utifrån den nya diskrimineringslagen (2009).
En av åtgärderna är den uppdragsutbildning som drygt
15 lärosäten i landet nu ger för lärare från förskola till
gymnasium.
Några lärare från varje verksamhet går 7,5-poängaren på campus, men nu ska vi besöka dem på deras egen
arbetsplats för att förmedla viktiga begrepp och analyser
till deras kollegor. Även till de som städar, lagar mat
och byter lampor. Vi besöker 15 verksamheter medan
hösten växlar färger.
DET SOM VARIT SVÅRAST att ta till sig för kursdeltagarna
hittills är den normkritiska hållningen. Skolverket följer
forskningsfronten, som menar att bakomliggande orsaker till diskriminering och kränkningar kan kopplas
till normeringsprocesser. I arbetet med förskolans och
skolans främjande och förebyggande arbete är det därför viktigt att ta reda på vilka normer som råder vid
verksamheten. En del av kurslitteraturen fokuserar på
poststrukturalistiska diskurser om normeringsprocesser.
Hur ska vi göra dem lättfattliga?
”Vi behöver normer. En social gemenskap utan
normer går inte att föreställa sig” föreläser jag. ”Men
normer är också kopplade till makt och därmed också
till grundläggande demokratiska värden, liksom till
barns och elevers rättigheter och möjligheter. Vi måste
uppmärksamma de normer som omger oss och som
är med och utformar oss till dem vi är och förväntas
vara. Om vi synliggör normerna kan vi lära oss att
se olikhet som en tillgång.” Att språkhandlingar ska-
34
par referenser för barnens och elevernas identitetsutveckling ställs bredvid psykodynamiska förklaringar.
Lärarna antecknar.
FRÅGAN DE FLESTA STÄLLER är hur de ska få syn på
normen tillsammans med barn och elever.
Delsvaret hämtas från en lärares egen praktik: Att
synliggöra normer handlar om orsaksbelysning i stället
för symptombehandling. I stället för att säga så där säger
vi inte eller så där gör vi inte handlar belysandet om att
fråga varför säger vi så. Varför tycker vi så? Varför gör
vi så? Frågorna kan starta upp en diskussion som leder
till att normen synliggörs.
Genom att ge normer sammanhang kan privilegier
problematiseras i stället för att fokus sätts på normbrytaren och normbrottet. En normkritisk hållning skiljer
sig därmed från ett toleransperspektiv: Det är okej att
vara homosexuell. Det är okej att vara muslim säger
normen och förblir oproblematiserad.
En av förskolelärarna kartlägger barnens värderingar
intersektionellt. I sagans form får katten Findus förklara
för Pettson varför hen inte tycker om grannens katt: den
är ful, jamar konstigt, har fel färg, för kort svans, haltar
och är för gammal. Barnen får lägga en röd legobit om
de håller med Findus eller en grön om de inte gör det.
Konkreta diagram byggs över vilka normer förskolan
måste jobba vidare med.
Så skapar komplexa praktiker High Theory och utbytet dem emellan är konstant!
KRÖNIKÖREN
Pia Laskar är lektor vid Tema Genus, Linköpings universitet.
N ot Er at
Fördomar om romska
kvinnor biter sig fast
Romastudier är ett ungt, växande forskningsfält och precis som konferenstiteln
antyder debatterades begrepp och benämningar livligt. Alexandra Oprea,
rumänsk-amerikansk jurist och romaaktivist reagerade kraftigt på användandet
av begreppen ”antiziganism” och ”antigypsyism”.
– Jag tycker att de är förolämpande,
säger hon och föreslår i stället begreppet
”antiroma-rasism”.
Hennes inställning fick många av konferensdeltagarna att reflektera över sin
forskningsterminologi. Förespråkarna
för benämningarna ”antiziganism” och
”antigypsyism” framhöll att begreppen
i det här sammanhanget inte syftar på
verkliga romer utan på majoritetssamhällets föreställningar om romer. Fast
Alexandra Oprea tycker inte att det går
att komma ifrån den rasistiska laddningen.
FOTO: CHARLIE OLOFSSON
Än har vi inte tagit död på stereotypen av romska kvinnor som förföriska och sexuellt tillgängliga.
Och berättelsen om den mystiska
Singoalla läses fortfarande helt
okritiserat i svensk skola. Det visade ett av inläggen under höstens
konferens Antiziganism – What’s in
a word?
Många av de frågor som är viktiga för romska kvinnor
ignoreras av den breda västerländska feminismen,
säger Alexandra Oprea
– Varje gång någon uttalar zi-ordet
är det som ett slag i magen, säger hon.
Seglivad Singoalla
Konferensen hölls vid Uppsala universitet och vid flera seminarier analyserades
rasismen mot romer ur ett intersektionellt perspektiv. Genusforskaren Pia
Laskar presenterade sin studie av hur
romska kvinnor skildras i de svenska romanklassikerna Singoalla och
Tchandala. Medan romska män ofta
förknippas som opålitliga och tjuvaktiga
har romska kvinnor beskrivits som mys-
tiska, förföriska och sexuellt tillgängliga.
– Det är sega föreställningar som
klibbar fast vid levande, verkliga romer,
säger Pia Laskar.
Hon konstaterar vidare att bilden lever vidare genom populärkulturen.
– Ungdomar läser fortfarande
i
skolan, ofta helt okritiskt, så äldre fördomar lever vidare in i vår nutid och
framtid, säger hon.
Romaforskare har välkomnat genus
Pia Laskar tycker att romaforskare i
Norden har välkomnat intersektionalitets- och genusforskarna.
– Tyvärr har genusforskningen inte
varit lika bra på att välkomna romaforskarna, säger hon.
Alexandra Oprea, riktar liknande
kritik mot den feministiska rörelsen.
– Många frågor som är viktiga för
romska kvinnor tas inte alls upp inom
den breda västerländska feminismen,
säger hon och nämner erfarenheter av
polisförtryck som exempel.
Pia Laskar hoppas att genusforskare
ska bli bättre på att bjuda in romaforskare till olika typer av samarbeten.
– Det är viktigt arbeta med de här frågorna nu för att bryta stigmatiseringen
av romer, säger hon.
TEXT: CHARLIE OLOFSSON
Det man ofta kallar den ”akademiska” feminismen
befinner sig på frontlinjen av det krig som just nu förs om
vilket typ av samhälle vi vill ha, vilka som kommer vara
inkluderade och vilka som kommer bli exkluderade i det.
C I TAT ET
HANNA GUSTAFSSON, på bloggen Genusfolket den 24 november
GENUS № 2-3 ⁄ 13
35
N ot Er at
Ny webbportal för
jämställdhetsfrågor i EU
På en ny webbportal görs omfattande
resurser om jämställdheten i EU tillgänglig för forskare, journalister och
andra intresserade. Portalen innehåller policydokument, böcker, rapporter
och artiklar inom områden som könsrelaterat våld, genus och media samt
män och jämställdhet. Portalen är ett
samarbetsprojekt där bland andra
Kvinnsam – Nationellt bibliotek för
genusforskning vid Göteborgs universitetsbibliotek deltar.
100 års rösträtt firas
med dubbelnummer
I år firas 100-årsjubileet av den allmänna rösträtten i Norge. Tidskrift
før kjønnsforskning uppmärksammar jubiléet med
ett dubbelnummer
på temat jämställdhet. ”Jämställdhet
handlar om politik
och vardagsliv, om
ideal och drömmar
för ett gott liv och
ett rättvist samhälle. Samtidigt har begreppet anklagats
för att vara heteronormativt, ge vita
medelklasskvinnor fördel och dölja
makt och förtryck”, skriver tidskriftens redaktörer.
Forskningsanslag kartläggs
ur jämställdhetsperspektiv
Regeringen har beslutat att fördelningen av anslagen för forskning vid
vissa universitet och högskolor ska
analyseras och kartläggas ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen vill
veta hur stor del av resurserna som
går till kvinnor respektive män.
– Jämställda villkor i akademin är
en förutsättning för att nå det forskningspolitiska målet om att Sverige ska
vara en framstående forskningsnation,
säger jämställdhets- och biträdande
utbildningsminister Maria Arnholm.
36
Genusforskare etablerade
som experter i media
Bilden av genusforskning i svensk
dagspress domineras av neutrala
eller positiva skildringar. De negativa artiklarna utgör bara en bråkdel, visar en kandidatuppsats från
Göteborgs universitet.
Uppsatsen, som fokuserar utvecklingen
mellan åren 2008-2012, kartlägger genusforskningens och genusforskares
plats i svensk dagspress, i vilken textgenre genusforskningen oftast omnämns
och om skildringarna är positiva, neutrala eller negativa. Sammantaget visar
resultatet att tidningen Sydsvenskan
var flitigast i sin publicering av artiklar
rörande genusforskning, att drygt 60
procent av texterna återfinns på nyhetsplats, och att artiklarna där forskningsfältet eller någon enskild genusforskare
omnämndes ofta är texter om exempelvis skola, kultur eller arbetsliv.
– Vi tolkar det som att genusforskningen har blivit så inarbetad och legitim
att den kan betraktas som relevant i förhållande till ett brett spektrum av ämnen,
säger Sofia Johansson, som tillsammans
med Sanna Andersson skrivit uppsatsen.
Forskarna får expertroll
Som exempel nämner hon hur genusforskare används i rollen som kommenterande expert.
– De fick komma till tals relativt ofta
och stå oemotsagda i kraft av sin egen
kompetens.
Dagspressen har stor makt när det
gäller att påverka vilka bilder av genusforskningen som finns hos befolkningen, resonerar Sofia Johansson. Och
även om det under de perioder då den
kritiska debatten är intensiv är lätt att
få intrycket att det är representativt för
hur genusfältet skildras, tycker hon att
det är en viktig kunskap att det i själva
verket är tvärtom.
– Den här överblicken visar att även
när det stormar i media är den stormen
försvinnande liten, säger hon.
Fog för rädsla att delta i media
Även Kerstin Alnebratt, föreståndare för
Nationella sekretariatet för genusforskning, tycker att de siffror som uppsatsen
presenterar är viktiga. Samtidigt menar
hon att det finns fog för att många genusforskare drar sig för att exempelvis delta i
mediala debatter eller skriva egna inlägg.
– Några av de genusforskare som
har varit synliga i media har fått löpa
gatlopp på högerextrema webbsajter,
blivit hotade och fått sin forskning förvanskad. Det är ett högt pris att betala,
säger hon.
TEXT: FRIDA LUNDBERG
läStipS
kontinuerliga diskussionen om de kulturella
normer som omger sex, våld och smak.
JANNE BROMSETH OCH ANNA
SIVERSKOG (RED)
Lhbtq-personer och åldrande: Nordiska perspektiv
(Studentlitteratur)
CECILIA NAHNFELDT OCH MALIN
LINDBERG
Är det någon innovation? Om nyttiggörande av hum/sam-forskning
(Vinnova)
Författarna utmanar innovationsbegreppets
starka koppling till teknik- och naturvetenskap. I stället utforskar de olika perspektiv
på innovation med avstamp i humanistisk
och samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Förhoppningen är att antologin
ska stimulera diskussioner mellan innovatörer, rådgivare, finansiärer och forskare om
behovet av nya typer av innovationer och
förändrade tankesätt kring innovation.
KLARA ARNBERG OCH TOMMY
GUSTAFSSON
Moralpanik och lågkultur. Genus
och mediehistoriska analyser 19002012 (Bokförlaget Atlas)
Populärkultur har under hela 1900-talet ofta mötts av moralpanik. Filmkyssar,
Stålmannen-tidningar och tv-spelsvåld har
anklagats för kommersialisering, amerikanisering, sexualisering och våldsförhärligande. Den här boken skriver den svenska
moralpanikens historia ur ett genusperspektiv och förklarar hur lågkultur kopplats samman med klass, nationalitet och inte minst
med föreställningen om den våldsamme
pojken. Ett antal ingående analyser av debatterna om film, video, serietidningar och
tv- och datorspel kastar nytt ljus över den
Antologin samlar kunskap om äldre lhbtqpersoners livsvillkor och åldrande utifrån
studier som har genomförts i Sverige,
Danmark, Norge och Finland. Vad innebär
det att under stora delar av livet behöva
smyga med sin sexualitet eller könsidentitet? Hur är det att som äldre behöva omsorgshjälp men att samtidigt vara rädd för
att bli diskriminerad? Det är exempel på
frågor som diskuteras i boken, som är den
första i sitt slag i Norden.
SIV FAHLGREN, ANDERS
JOHANSSON OCH EVA SÖDERBERG
(RED)
Millennium – Åtta genusvetenskapliga läsningar av den svenska välfärdsstaten genom Stieg Larssons
Millennium-triologi
Här behandlar genusforskare vid Mittuniversitetet Stieg Larssons succédeckare i förhållande till dess svenska sammanhang. I
spåren av böckernas internationella genomslag ställer antologin frågor om författarens
beskrivning av Sverige som land och som
välfärdsnation. Hur rimmar böckernas berättelser med föreställningarna om Sverige som
ett av världens mest jämställda länder? Kan
böckerna läsas som pro-feministiska? Hur relaterar romanfigurerna till svenska barnböcker
av Astrid Lindgren? Och hur kommer det sig
att romanfigurerna hela tiden dricker kaffe?
för hur jämställdhetsarbete bäst bedrivs
inom förskolan och skolan. Formuleringar
om jämställdhet i nationella och lokala
styrdokument för skolan påverkar vilken
typ av främjande arbete som existerar
lokalt. Det framgår av studien, där forskaren Mia Heikkillä beskriver hur lärare,
förskollärare och skolpersonal arbetar
med jämställdhet i ett antal förskolor och
skolor. Boken lyfter flera lärande exempel
och är tänkt att inspirera pedagoger och
skolpersonal att påbörja arbetet på den
egna skolan.
GUNILLA JARLBRO
Genusmedveten journalistik
(Studentlitteratur)
Hur kan man bedriva genusmedveten
journalistik och varför är det viktigt med
en jämn könsrepresentation i medieutbudet? Boken Genusmedveten journalistik tar
sig an frågor som hur kvinnor respektive
män representeras i medierna och även hur
denna gestaltning ser ut. Framställs kvinnor
respektive män på olika sätt och tillåts de
göra olika saker i nyhetsmedierna?
I boken presenteras aktuell svensk och
internationell forskning samt handfasta
råd om hur man kan förändra nyhetsinnehållet och öka graden av genusmedvetenhet på nyhetsredaktioner.
MIA HEIKKILLÄ
Hållbart jämställdhetsarbete
i förskolan och skolan i Norden
(Nordiska ministerrådet)
Det finns ingen enhetlig nordisk modell
GENUS № 2-3 ⁄ 13
37
tillbaKablicK
Operationsrummet, Karolina Widerströms klinik • Foto och fakta: Kvinnsam, Göteborgs universitetsbibliotek
Karolina Widerströms klinik i Stockholm
I
• Text: Charlie Olofsson
dag är omkring 40 procent av Sveriges läkare kvinnor, men
för hundra år sedan bestod läkarkåren nästan uteslutande
av män. Karolina Widerström, till vänster på bilden, var
Sveriges första kvinnliga läkare. Hon fick sin legitimation år
1888 och eftersom kvinnor inte fick jobba på statliga sjukhus
startade hon en egen klinik i Stockholm. Först år 1903 ändrades lagen så att ett antal statliga läkarbefattningar öppnades
för ogifta kvinnor.
Karolina Widerström var inte bara läkare utan också en
av sexualupplysningens pionjärer. Hon valde att specialisera
sig som gynekolog och år 1889 skrev hon uppsatsen De
qvinnliga könsorganen, deras funktioner och deras vanligaste sjukdomar. Det ansågs vågat vid den tiden. Karolina
38
Widerström föreläste om kvinnors anatomi och sexuella
hälsa, både i flickskolor och för vuxna kvinnor.
I början av 1900-talet bidrog hon också till att nyansera
bilden av prostituerade. I boken De veneriska sjukdomarna
och deras bekämpande pekade hon ut svältlöner, trångboddhet och alkoholism som några orsaker till att kvinnor
prostituerade sig. För att stoppa spridningen av sjukdomar ville regeringen införa tvångsinspektioner av kvinnor
som sålde sex, men det satte sig Widerström emot. Med
internationell forskning i ryggen argumenterade hon för
att man skulle nå bättre resultat om undersökningarna
byggde på frivillighet och förtroende mellan patient och
läkare.
lEdarE
FORMTOPPAD WEBB
TAR ÖVER STAFETTPINNEN
K E R S T I N A L N E B R AT T
F Ö R E S TÅ N DA R E
I ÅR FIRAR NATIONELLA SEKRETARIATET för genusforskning 15 år. Moppe, byxmyndig, straffmyndig –
15-åringar brukar få höra om allt nytt och spännande
de blir en del av. Saker de får göra och saker de måste
ta ansvar för. Kanske är det så med sekretariatet också.
När sekretariatet inrättades var en av uppgifterna att
synliggöra genusforskningen. Tidningen Genus blev en
viktig del i det arbetet. Att skriva om ett forskningsområde som få andra skrev om. När sekretariatet startade
1998 hade det sedan 1960 skrivits 371 avhandlingar
som handlade om genus. Det framgår av databasen
Gena som sekretariatet byggde upp tillsammans med
Kvinnohistoriska samlingarna på Göteborgs universitetsbibliotek. Sedan dess har ytterligare 956 nya avhandlingar försvarats. En explosionsartad utveckling
under dessa 15 år.
SEKRETARIATET HAR BARA KUNNAT skriva om en del
av dessa. På senare år har dock olika medier börjat
skriva alltmer om genusforskning. I en kandidatuppsats
från Göteborgs universitet konstaterar Sanna Andersson
och Sofia Johansson en ökning av artiklar under den
femårsperiod fram till och med 2012 som de undersöker.
Främst är det på nyhetsplats som artiklar om genusforskning hamnar. Enligt uppsatsen är den övervägande
delen av artiklarna av neutral karaktär. Forskningen
refereras eller beskrivs på ett journalistiskt sätt.
Att medier skriver om genusforskning kan man tolka som ett tecken på forskningsområdets mognad och
bredd. Intresset från allmänheten har ökat och journalister har sett att det finns spännande ny kunskap
att förmedla. Genusforskare framträder som experter
och kommenterar företeelser och händelser i samhäl-
let. Samtidigt görs det, inom detta forskningsområde,
liksom inom många andra områden, mycket forskning
som aldrig når utanför akademin. Detta trots att möjligheterna till att kommunicera forskning är mycket bättre
nu än för 15 år sedan.
På sekretariatet har vi funderat på hur vi kan förmedla dagens breda genusforskning och samtidigt ta till
vara på de möjligheter till snabbhet som numer finns.
Tidningen Genus var länge vårt viktigaste forum för
att skriva om ny forskning på olika områden. Många
uppskattar, som jag, att få hem en tidning i brevlådan,
men samtidigt är tryckta medier långsamma.
DETTA KOMMER ATT BLI SISTA NUMRET av tidningen
Genus i denna form. I fortsättningen kan ni följa genusforskningens utveckling och resultat på genus.se, genom
våra nyhetsbrev och på sociala medier. På så vis vill vi
öka aktualiteten och kunna skriva om ännu mer genusforskning. Under nästa år kommer genus.se att utvecklas
och byggas om för att möta en växande efterfrågan.
Förhoppningen är att sekretariatet också efter 15-årsdagen ska bidra till att synliggöra och förmedla genusforskning som är intressant, relevant och angelägen
för många. Vi vill nå fler, skriva mer och kunna visa
genusforskningen i hela dess bredd.
GENUS № 2-3 ⁄ 13
39
Posttidning B
Avs: Genus,
Nätverkstan Ekonomitjänst,
Box 31120, 400 32 Göteborg
ENK ät f r åG a N
Den kritiska ansatsen och maktperspektivet lyfts fram som viktiga element
inom genusforskningen. Trots att fältet är relativt ungt har teoretiska
vändningar väckt nya frågor och fört teoriutvecklingen framåt.
VILKA TEORETISKA UTMANINGAR VÄNTAR FRAMÖVER?
IRENE MOLINA
LENA GEMZÖE
MATHIAS ERICSON
Professor vid Institutet för bostadsoch urbanforskning, Uppsala universitet.
Docent vid institutionen för etnologi,
religionshistoria och genusvetenskap,
Stockholms universitet.
Vik. lektor vid institutionen för kulturvetenskaper, Göteborgs universitet.
»Det är dags för genusforskningen att
»Genusteori är i dag en samhäll-
»En utmaning är till exempel frågan
skraft på global nivå som utmanar
både påven och Putin. Den globala
dimensionen av genusfrågorna är en
gigantisk utmaning, som också kan
utveckla grundbegreppen genus och
makt. Det krävs en dynamisk och flexibel genusteori som kan länka frågor
om identitet och subjektivitet till
ekonomisk och statlig maktutövning.
Att förstå förändring är en teoretisk
utmaning som genusteorin borde
anta! Det gäller också förändringen
av själva vetenskapen där genusteori
måste fortsätta att vara en både kritisk
och gränsöverskridande kraft.
om tillämpbarhet och möjligheterna att arbeta med utbyte mellan
forskning och praktik. Utmaningen
består inte bara i att praktik är mer
motsägelsefullt och komplext än teori.
Vi måste också fråga oss hur vi kan
arbeta med teori på sätt som gör det
möjligt att hantera tillämpbarhet utan
att för den skull göra avkall på att genusforskning är teoridrivet och bygger
på pluralism i teoretiska perspektiv.
Det är genom problematiserande forskningsfrågor och teoriutveckling som
genusforskning görs samhällsrelevant.
åter igen närma sig den politiska utvecklingen och utmana samhällets orättvisa
ordning. I kölvattnet av den nyliberala
svenska politiska agendan är det viktigt
att genusforskningen tar ställning mot
alla former av förtryck. Nedmonteringen och marknadsanpassningen av
välfärden, rasifieringen av samhället
och den inhumana flyktingpolitiken,
är bara några av de tendenser som har
försämrat villkoren för människor och
skapat marginalisering. Det finns behov
av en starkare socialistiskt postkolonial
feminism med intersektionalitet som
teoretiskt redskap.
.
På vår webbsida finns samtliga artiklar ur Genus, ytterligare material samt information om aktuella arrangemang. Besök oss på www.genus.se