MILITÄRT!
Aktuellt om militära händelser, vapen
och förband • del 31
Lockheed U-2 tillverkades ursprungligen för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA men används idag av US Air Force. Totalt har ett tjugotal olika
modeller av planet utvecklats. FOTO: US Air Force (wikipedia)
U-2-affären1960
– vad spanade USA efter?
Av Simon Olsson
År 1960 skakades världen av en händelse som kom att
gå till historien som en av USA:s större propagandaförluster. Den 1 maj det året sköts ett amerikanskt spionplan av modell Lockheed U-2 ned långt inne på sovjetiskt territorium. Incidenten blev inledningen på den så
kallade U2-affären, men vad var det som planet skulle
fotografera och vad var det som USA ville veta?
Amerikanskt spaningsflyg över Sovjetunionen var 1960
inget nytt, sedan början av 1950-talet hade sådana flygningar genomförts med jämna mellanrum. Sovjetunionen
kände också väl till detta men kunde länge inte göra annat
än att protestera. Sedan juli 1956 användes spionflygplanet Lockheed U-2 vilket på 21 000 meters höjd var osårbart för det sovjetiska luftvärnet såväl som för jaktflyget.
Situationen förändrades dock 1958 då den sovjetiska luftvärnsroboten S-75 togs i bruk. Den nya roboten kunde nå
samma höjd som U-2 och utgjorde därmed ett reellt hot
mot densamma.
Först två år senare, 1960, fick Sovjet anledning till att
använda S-75 i skarpt läge. Den 1 maj lyfte ett U-2-plan
från den amerikanska flygbasen i pakistanska Peshawar
varefter kurs mot den dåvarande sovjetrepubliken Kazakstan intogs. Den planerade flygrutten gick över Kazakstan
till sovjetiska Sverdlovsk (efter 1991 Jekaterinburg) vid
Uralbergen och därefter till Plesetsk öster om Finland. Planet skulle slutligen landa i norska Bodø men hade finska
Rovaniemi och svenska Kallax som alternativa landningsplatser.
Flygrutten kom emellertid att sluta redan i utkanterna av
Jekaterinburg. Överflygningen hade sedan länge varit väntad av det sovjetiska luftförsvaret som därav intagit en högre insatsberedskap. Då sovjetisk radar upptäckte planet
larmades luftförsvarsenheterna i dess färdväg vilka i god
tid kunde förbereda sina insatser. Inledande försök att nå
planet med MiG-plan misslyckades men med luftvärnsrobotarna gick det bättre. En första S-75-robot skadade
stjärtpartiet och vingar varefter piloten, kapten Gary Po-
Piloten Gary Powers satt fängslad i Sovjetunionen fram till
februari 1962. Efter hemkomsten till USA arbetade han som
testpilot för Lockheed innan han blev helikopterpilot för ett
tv-bolag. FOTO: RIA Novosti archive (wikipedia)
wers, lämnade planet. Kort därefter träffade ytterligare en
S-75-robot planet som störtade mot marken. Kapten Powers överlevde hoppet och kom senare att utväxlas mot
en i USA fängslad sovjetisk underrättelseofficer.
Det är idag känt att målet för USA:s överflygningar pri-
märt var ökad kunskap om Sovjetunionens utveckling och
tillverkning av kärnvapen och interkontinentala robotar
(ICBM). Det fanns i USA en oro om att Sovjet kommit
mycket långt i utvecklingen av robotar vilket sågs som ett
allvarligt hot. Tidiga flygspaningar som utgått från baser i
Västeuropa hade också till viss del riktats mot Kapustin Yar
öster om Volgograd (före 1961 Stalingrad) där en testanläggning för inter-medeldistansrobotar (IRBM) var placerad. Det i sammanhanget viktigaste området var emellertid
Kazakstan där en mängd viktiga anläggningar hade placerats långt från spanande ögon och öron. Till skillnad från i
USA, där sovjetiska diplomater och agenter kunde röra sig
relativ fritt var dessa områden så gott som omöjliga att
undersöka på marken. Stora delar av Kazakstan var militära skyddsområden och även för vanliga sovjetiska medborgare förbjudna att vistas inom.
Vid tidigare flygspaning mot Kazakstan hade USA riktat
sitt intresse mot provsprängningsområdet för kärnvapen
vid Semej och flygbasen för det strategiska bombflyget
utanför samma stad. Långt viktigare än flygbasen sågs
dock raketuppskjutningsplatsen vid Bajkonur öster om
Aralsjön varifrån satelliten Sputnik 1 sköts upp 1957. Efter
spaningsflygningar upptäcktes det att även interkontinentala robotar testades vid anläggningen. Oron låg i att Sovjet var på väg att bygga upp ett stort förråd av robotar
vilka bestyckade med kärnvapenladdningar kunde nå
USA. Detta samtidigt som USA till största delen förlitade
sig på att det egna strategiska bombflyget skulle leverera
motsvarande kärnvapenladdningar mot Sovjet. Av denna
orsak var även Sovjets utveckling av luftvärnsrobotar, så
kallade SAM-system (Surface-to-Air Missile), ett sekundärt
mål för USA:s spaning.
Flygningen den 1 maj 1960 var tänkt att komplettera de
kunskaper som tidigare inhämtats. Bland de primära må-
Än idag är det
möjligt att beskåda delarna
av flygplansvraket. Det mesta
finns utställt vid
militärmuseet
i Moskva, men
några mindre delar har
därifrån skänkts
till National
Cryptologic
Museum utanför
Washington.
FOTO: Mikko
Tapio Vartiainen
(wikipedia)
Sovjetunionen kom att utnyttja nedskjutningen
i politik och propaganda både inom och utom
landet. På bilden Nikita Chrusjtjov, Sovjetunionens ledare 1953–1964, vid ett besök på de i
Moskva utställda vrakresterna.
FOTO: CIA (wikipedia)
len som skulle fotograferas fanns anläggningarna för tillverkning av plutonium i Majak och Oziorsk (före 1994
Chelyabinsk-65). Genom analys av flygfoton var det möjligt att avgöra kapaciteten på anläggningarnas kylsystem
och därmed gick det att beräkna reaktorernas effekt. Utifrån effekten synliggjordes den möjliga produktionsmängden av plutonium och därmed gick det att dra slutsatser
om storleken på Sovjetunionens totala kärnvapentillverkning. Efter att ha fotograferat dessa anläggningar skulle
uppskjutningsplatserna för interkontinentala robotar utan-
Militärt!
för Jekaterinburg och Plesetsk dokumenteras. Särskilt intressant var den då nya anläggningen i Plesetsk varifrån
robotar kunde nå USA via Arktis. Även om Sovjetunionen
vid tiden kring 1960 kommit långt i utvecklingen av robotar
vet vi idag att USA kraftigt överskattade antalet sovjetiska
robotar och kärnladdningar. Genom analys av bildmaterial
från spaningsflyg kom uppskattningarna att rättas till något, men definitiva siffror på antalet skulle USA få först
efter Sovjetunionens fall.
Ett nyhetsbrev av mig, Lars Gyllenhaal, i samarbete med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB).
Denna artikelserie, tillsammans med min blogg och mina böcker är ett resultat av att det skrivs för lite
på svenska om samtidens militära utveckling.
Tillsammans med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek bestämde
jag mig för att råda bot på detta. SMB är en intresseklubb som
drivs av stiftelsen Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som har till
syfte att öka kunskapen om det militära kulturarvet i allmänhet
och förståelsen för behovet av ett svenskt försvar i synnerhet.
För att läsa mer och ansöka om medlemskap, vänligen se
www.smb.nu/blimedlem
Det finns inga kostnader eller krav i samband med att du prenumererar på nyhetsbrevet.
Med vänlig hälsning
Lars Gyllenhaal
