ELEVEXEMPEL
Nätmobbing måste tas upp i
skolundervisningen
Nätmobbning måste förbjudas. Skolan
är skyldig att ta upp detta i
undervisning eftersom det berör elevens
skoldag.
Är det acceptabelt att tusentals barn och
ungdomar i Sverige kränks varje dag på
nätet?
Nätet är en social mötesplats för många av
dagens unga, där de på ett mer eller mindre
okontrollerat sätt kan knyta kontakter med
både kända och okända människor. I
sociala medier som Facebook, Twitter och
Instagram kan du på ett öppet sätt dela med
dig av ditt privatliv och dina egna tankar,
känslor och åsikter. Det kan vara både
spännande och intressant men innebär
också risker att bli negativt kommenterad,
utsatt för olika typer av kränkningar och
till och med mobbing.
Jag anser att nätmobbing måste tas upp i
skolundervisningen.
Nätmobbing har blivit ett allt vanligare
problem och då det kan vara svårt att
komma åt, lider många av de drabbade i
tysthet. Ett fall som blev känt för
allmänheten dock är det s.k.
"Instagramfallet" i Göteborg (2012), där
unga flickor hängts ut som horor och
slampor i sociala medier, framför allt på
Instagram. Det måste vara fruktansvärt för
en ung flicka att bli stämplad som hora
eller slampa.I samband med att flickorna i
''Instagramfallet'' blev uthängda på nätet,
uppstod upploppsstämning och
våldsamheter i och omkring den
gymnasieskola där de gick. Roligt värre,
eller hur? Genom media fick detta fall
mycket uppmärksamhet och en debatt om
nätmobbing startade.
Ett annat konkret exempel på nätmobbing
och dess konsekvenser är fallet ''Rebecca''
(Aftonbladet den 13 oktober 2013 ) där en
tolvårig flicka under flera månader
trakasserats så svårt av femton andra
flickor på internet att hon till slut tog sitt
liv.
Mitt andra argument för att skolan ska ta
upp nätmobbing i undervisningen är den
statistik som visar att ett mycket stort antal
barn och ungdomar är utsatta för
kränkningar på nätet. Man kan förstås
hävda att statistik inte är tillräckligt för att
skolan ska vara skyldig att behandla något
i undervisningen men följande siffror talar
för sig själv. I ''Statistik om mobbing Friendsrapporten 2013'' uppger 40% av
eleverna på gymnasiet att de tycker att de
inte har någon att vända sig till om de har
blivit utsatta för något på nätet. En annan
källa, ''UR Samtiden - Sociala medier i
skolan'' refererar till Barn-och elevombudet
som får in 600 anmälningar om året,av
vilka de flesta handlar om nätkränkningar.
Är inte dessa siffror tillräckliga för att
skolan ska inse sitt ansvar ? Jag blir dödligt
trött av skolans oansvariga attityd.
Det finns de som hävdar att skolan inte ska
ägna tid åt elevproblem utan att fokusera
helt på att förmedla kunskap till eleverna.
De ser därför nätmobbing som något som
ligger helt utanför skolans ansvar. Min
fråga är : Hur kan man bortse ifrån att
elever som mår dåligt inte heller kan
prestera bra i skolan ? Man tror att det är
som att trycka på en knapp när eleverna
ska lära in saker. Jag tycker att de som
hävdar detta har en hemsk människosyn.
Vad jag menar med att ha en sådan
människosyn, är att man inte ser eleverna
som människor av kött och blod med
tankar och känslor, som påverkar hur de
mår. Man ser eleverna som
kunskapsmaskiner som ska stoppa i sig den
kunskap som skolan har bestämt att de ska
inhämta. Oavsett hur de mår! Då de flesta
elever idag är uppkopplade mot nätet större
delen av dagen, sker förstås nätmobbing
även på skoltid. Ett skrämmande exempel
går att läsa på www.gp.se. Där berättas om
en fruktanvärd våldtäkt på en fjortonårig
flicka i Örnsköldsvik, som trots att hon
själv var offer för våldtäkten hängdes ut
och trakasserades på nätet. Till och med
vuxna medverkade i mobbingen.
Skolan måste ta upp nätmobbing i
undervisningen, Det står i skolans
styrdokument, exempelvis skollagen (
sjätte kapitlet ) att skolan har ett ansvar vad
gäller kränkningar, trakasserier och
diskriminering. Det gäller både att
förebygga och bekämpa kränkningar av
olika slag. Enligt min mening är det en
självklarhet att skolan måste följa lagar och
regler. Om skolan inte gör det, hur kan
man då förvänta sig att barnen ska göra det
när de blir vuxna?
Sammanfattningsvis är min åsikt att skolan
inte kan blunda för sitt ansvar att
förebygga och bekämpa nätmobbing.
Nätmobbing måste tas upp i
skolundervisningen! Det finns tillräckligt
med statistik och skrämmande exempel på
hur barn och ungdomar drabbas av
kränkningar på nätet. Konsekvenserna kan
vara många och allvarliga: oro och ångest,
depressioner , självmordstankar och till
och med självmord. Skolans styrdokument
, exempelvis skollagen pekar också på
skolans ansvar vad gäller kränkningar,
trakasserier och diskriminering. Då många
elever idag är uppkopplade även under
skoltid, är det helt solklart för mig att det
förekommer kränkningar, trakasserier och
diskriminering på nätet under den tid som
eleverna vistas i skolan. Min slutsats är
därför att skolan är skyldig att ta upp
nätmobbing. Min rekommendation är att
skolan ska behandla nätmobbing i
undervisningen i förebyggande syfte och
agera om elever kränks på nätet. Om
skolan vänder barn och ungdomar ryggen,
vad får vi då för samhälle???
Hård press knäcker barn som
idrottar
Debattörerna: Om unga ska vara
aktiva måste idrottsrörelsen skapa
miljöer som främjar glädje
sön 12 mar 2017
DEBATT. Under de senaste åren har
frågor kring tidig selektering, toppning,
nivåindelning och tabellernas vara eller
icke vara inom barn- och
ungdomsidrott varit flitigt
omdebatterade. Vi välkomnar debatten
då vi tror att den kommer göra idrotten
bättre, men det finns ett antal aspekter
som gör oss bekymrade.
Tyvärr är det allt för vanligt att debatten
tar sin utgångspunkt i anekdotisk
bevisföring som ”jag vet en spelare
som… eller ”det funkade för mig så
därför funkar det för alla” och ibland
med goda intentioner ”det är barnen
själva som vill träna mer, satsa och
tävla”.
Vi tycker att barn- och ungdomsidrotten
i stället ska ta utgångspunkt i forskning
i kombination med barn och
ungdomars egna åsikter. En viktig sak i
sammanhanget är att dessa två
utgångspunkter i stor utsträckning
hänger ihop.
När man frågar barn och ungdomar om de
viktigaste anledningarna för att de deltar i
idrott är ett av de vanligaste svaren ”för att
ha kul” medan ”vinna” eller ”vara bättre än
andra” är mindre vanliga.
Om vi vänder på frågan till varför barn och
ungdomar slutar med idrott dominerar svar
som ”skador”, ”höga nivåer av stress” och
”att det inte längre är roligt”.
Några av de anledningar som barn själva
anger för att förklara varför det inte längre
är roligt är att ”man inte får spela lika
mycket som de andra”, samt att ”det är för
mycket fokus på prestation och krav”.
Om vi vill att våra barn och ungdomar ska
vara aktiva är en av idrottsrörelsens
viktigaste uppgifter att skapa miljöer som
främjar glädje och välmående samt
minskar stress och oro.
När vi dessutom kan konstatera att
forskningen visar att barn, både på kort
och lång sikt, riskerar negativa effekter av
tidig specialisering så undrar vi hur det går
att försvara metoder som förespråkar just
detta?
Toppa, exkludera, nivåindela, lika barn
leka bäst, selektera: kärt barn har många
namn. För oss är dessa begrepp inget
som utvecklar svensk fotboll eller värnar
om barns utveckling. Forskning visar
tydligt att barnidrott som bedrivs under
påverkan av dessa begrepp slår ut barn
och unga och får dem att sluta idrotta.
I Sverige får resonemanget stöd av
exempelvis forskarna Jesper Fundberg,
Lars Lagergren och Torsten Buhre vid
Malmö högskola. Riksidrottsförbundet har
dessutom med hjälp av forskare
sammanställt forskning från hela världen
som också stödjer resonemanget.
Så med stöd både i nationell och
internationell forskning finns starka
argument för att barn och ungdomsidrott
bör utgå från barnets perspektiv och så
långt som möjligt evidensbaserade
metoder, för att få fler att stanna kvar, må
bra och bli bra fotbollspelare.
Barnets perspektiv innebär att utgå från
vad barn kan och uppfattar: barn lär sig då
fotboll genom idrottslek, lek med hög
aktivitetsgrad, upptäckarlust och
bekräftelse.
Vi vet också genom undersökning,
förmedlat exempelvis av Bris, att minst 10
procent av alla barn som idrottar far direkt
illa, att ytterligare 20 procent ligger i
farozonen att fara illa i sitt idrottande. Att
10-30 procent av våra barn far illa eller
riskerar fara illa i sitt idrottande är inget vi
vill stå bakom eller uppmuntra, vilket i dag
riskerar att göras i allt för stor utsträckning.
Givetvis är toppning och nivåindelning inte
orsaken till alla negativa aspekter, men
detta tillsammans med en miljö som
betonar vikten av prestation framför
utveckling bidrar sannolikt till att skapa en
osund miljö där risken för negativa utfall
ökar.
I linje med att försöka erbjuda en
idrottsmiljö med fokus på glädje och
välmående har Hallands- och Skånes
Fotbollförbund fattat beslut att i grunden
förändra sitt arbete med barn- och
ungdomsfotboll i respektive distrikt.
Lösningarna kommer se olika ut mellan
distrikten, samtidigt är
bevekelsegrunderna desamma – en bättre
verksamhet för barn och unga.
Att toppa ett lag innebär, för oss, att de
spelare som för stunden är bäst spelar
med syfte att vinna en viss match, en serie
eller en cup. Denna inställning har präglat
vår barn- och ungdomsfotboll så långt vi
kan minnas, den bäste för stunden ska
spela. För oss är det ett vuxenperspektiv
som på intet sätt gagnar barn och ungas
utveckling eller stimulans att orka eller
kanske våga stanna kvar i fotbollen.
Så vad ska då vara fokus för att vi både
ska behålla barn och ungdomar inom
idrotten samtidigt som vi utvecklar dem
som idrottare?
Vårt svar är att vi måste lägga mer tid och
resurser på att utbilda våra ledare och
utveckla de miljöer där spelarna finns, det
vill säga föreningarna.
Eftersom ledaren har mycket stor inverkan
på vilket klimat som finns i en grupp med
idrottande barn och ungdomar är det
självklart att fokus bör vara att ge dessa
alla verktyg för att skapa en miljö där alla
barn och ungdomar känner sig välkomna,
samtidigt som de utvecklas som
fotbollsspelare och människor.
Detta är inte hela lösningen på den
problematik som finns, men vi tror och
hoppas att det kan ta oss ett rejält steg.
DEBATTÖRERNA
Johan Johqvist, ordförande Hallands
fotbollförbund
Claes Ohlsson, ordförande Skånes
fotbollförbund
Andreas Ivarsson, Fil. Dr i psykologi,
lektor i psykologi inriktning idrott, motion,
och hälsa, Högskolan i Halmstad
Johan Fallby, Idrottspsykologisk
rådgivare
Magnus Lindwall, Fil. Dr och docent i
psykologi, lektor i psykologi med inriktning
hälsopsykologi, Göteborgs Universitet
