1
staden , guden och havet
År 2005 införde Stiftelsen Riksbankens Jubi­
leumsfond en ny stödform, kallad forsk­nings­
pro­gram. Forskar­gruppen kring arkeo­logen
Berit Wells var 2006 bland de allra första att
motta ett anslag för forskningsprogrammet
”Staden, guden och havet”, ett pro­jekt i Posei­
donhelgedomen i Kalaureia på den grekiska
ön Poros. Forskningen söker ge en bild av ett
vardagsliv både i den antika helge­domen och i
den stad som med tiden utvecklades där intill.
Detta är programmets slutrapport.
arto penttinen
rj : s skriftserie
i samarbete med Makadam förlag
ISBN 978-91-7061-156-8
rj
9
789170 611568
1
rj : s skriftserie
1
staden , guden
och havet
Slutrapport från ett forskningsprogram
arto penttinen
forskningsprogrammet
staden, guden och havet
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 1: Staden, guden och havet
© text: Arto Penttinen 2014
© bilder: upphovsman anges vid respektive bild
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 2: Avancerad andraspråksanvändning
© författarna 2014
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 3: Att förstå mänsklig handling
© författarna 2014
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
rj : s skriftserie
1
Arto Penttinen
STADEN, GUDEN OCH HAVET
En berättelse om Poseidons helgedom i Kalaureia
efter de andra svenska utgrävningarna, 1997–2012
slutrapport från ett forskningsprogram
i samarbete med Makadam förlag
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 1: Staden, guden och havet
© text: Arto Penttinen 2014
© bilder: upphovsman anges vid respektive bild
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 2: Avancerad andraspråksanvändning
© författarna 2014
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
Kontakt: Makadam förlag, [email protected]
Digitalt läsexemplar av RJ:s skriftserie 3: Att förstå mänsklig handling
© författarna 2014
Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln
makadam förlag
göteborg · stockholm
www.makadambok.se
RJ:s skriftserie nr 1. Slutrapport för Riksbankens Jubileumsfonds
forskningsprogram ”Staden, guden och havet” (M2006-0814)
© Arto Penttinen 2014
Omslagsbild © Susanne Bocher (Poros sett från fastlandet tvärsöver
det smala sundet som skiljer ön från Peloponnesos)
isbn 978-91-7061-656-3 (pdf)
Innehåll
Introduktion: helgedomens landskap 7
Före Poseidon 11
En arkaisk helgedom blir till 19
Byggnader åt guden 26
Vardag, fest och tro 36
Staden 48
Resenärer, arkeologer, retsinádes 57
De nya undersökningarna sedan 1997 68
Staden, guden och havet 71
Kalaureia i nuet 74
En helgedom att minnas 79
De som deltog i arbetet kring Poseidons helgedom
genom åren var: 83
Våra tack går till: 85
utvalda publikationer 86
Fig. 1. Utsikt mot Aigina från helgedomen. Christos Stournaras.
Introduktion:
helgedomens landskap
Poseidonhelgedomen i Kalaureia (fig. 1) ligger högt över havet på den
grekiska ön Poros, bara en timmes båtfärd från den myllrande hamnen i Pireus. Dagens Poros består av två öar: den vulkaniska Spheria
som den moderna staden ligger på och den större ön Kalaureia som i
stort täcks av en tät pinjeskog. Från helgedomen har man utsikt över
nästan hela Saroniska bukten med ön Aigina med sin spetsiga topp i
förgrunden och bakom den, den attiska kusten där man klara vinterdagar kan urskilja Aten och dess Akropolis. Lite till vänster ser man
den vulkaniska halvön Methana med sin karakteristiska profil som
påminner om kreneleringen i en medeltida borg, och framför den
en märklig ansamling klippor som kallas för Petrokaravi, ”stenskeppet”. Legenden är att klipporna en gång bildades av resterna av ett
skepp med ett lass av sten som plundrats från Poseidons helgedom.
Åt det andra hållet kan man skymta det smala sund som skiljer Poros från det peloponnesiska fastlandet som ett glimrande smalt band
mittemellan pinjeskogarna på bägge sidor. Fast just pinjeskogar som
i hög grad kännetecknar landskapet i dag fanns det sannolikt inget
av under antiken, åtminstone inte under alla perioder som man hade
verksamhet i helgedomen. Det indikerar våra analyser av växtrester
från arkeologiska jordlager. Sundet var naturligtvis detsamma men
syntes förmodligen bättre på den tiden.
En belägenhet som denna är säkert ingen tillfällighet. Helgedomar åt antika grekiska gudar har ofta strategiska lägen, där man
med lätthet kunde försvara sig mot dem som ville stjäla helgedomens
[7]
Staden, guden och havet
skatter eller komma åt asylsökande, vilka i princip hade fristad inom
en helgedoms gränser även om denna princip bevisligen kunde vara
förhandlingsbar. Demosthenes, en politisk gigant under 300-talet
fvt, flydde till helgedomen i Kalaureia undan makedonierna som då
höll på att ta över de mer eller mindre demokratiska stadsstaterna i
Grekland. Han tog sitt liv då han insåg att den gällande asylrätten
eller hiketeia som den då kallades, kanske ändå inte var så vattentät;
att de som administrerade helgedomen kanske rent av var korrupta.
Det sista han ska ha sett när han segnade ner vid Poseidons altare var
just det landskap som beskrivits ovan: Aten i fjärran, ett Aten vars
demokrati han gav sitt liv för. Och något hundratal år senare rånades
helgedomen på sina skatter av sjörövare från Kilikien, eller så skriver
i alla fall Strabon som levde kring vår tideräknings början, i en tid då
hela Grekland redan ingick i det romerska imperiet och demokratin
var ett minne blott.
Sannolikt spelade också själva utsikten eller naturskönheten en
viss roll vid valet av plats för en helgedom som den i Kalaureia. De
flesta antika gudar förknippas på ett eller annat sätt med naturen
eller med olika fenomen i naturen, kanske för att människorna var
mer beroende av naturen under antiken än vad till exempel vi är i
dag. Poseidon associeras naturligtvis främst med havet och dyrkades därför av dem som hade sin utkomst från havet, såsom sjöfarare
och fiskare. Men Poseidon dyrkades också ibland som grundvattnets
gud, som den som såg till att växtlighet levde och överlevde. Krig till
sjöss tillhörde hans domäner, liksom – möjligen lite oväntat – jordbävningar. Poseidon var jordskakaren, och det är knappast heller någon tillfällighet att han hade många helgedomar i regioner som ofta
drabbas av jordbävningar. Saroniska bukten är en sådan region, för
det är där den eurasiska kontinentalplattan möter och skaver mot
den afrikanska. Helgedomar åt Poseidon, förutom i Kalaureia, finns
också i Kap Sounion som är den attiska halvöns sydligaste spets, i
Isthmia i närheten av Korint samt i det närliggande Troizen, bara för
att nämna några.
[8]
Introduktion: Helgedomens landskap
Bland de helgedomar som nämns ovan var Kalaureia möjligen den
man till nyligen visste minst om. De antika källorna tiger i stort sett
om Kalaureia, och det främsta resultatet av de tidigare arkeologiska
undersökningarna på platsen är en plan över helgedomens byggnader. Genom svenska undersökningar i Kalaureia sedan 1997 inom
successiva forskningsprojekt, senast inom ramen för forskningsprogrammet ”Staden, guden och havet” mellan 2007 och 2012, är Kalaureia nu en av de mest välundersökta helgedomarna i Grekland.
Mycket av vårt arbete genom åren har handlat om att skapa en arkeologisk plats där ingen sådan fanns tidigare. Och när arbetet nu är
avslutat ser helgedomen ut som arkeologiska platser konventionellt
bör se ut i Grekland. Platsen hålls fri från växtlighet och besökaren
leds från den ena lämningen till den andra utmed märkta stigar som
sedan sammanstrålar där den vackraste utsikten finns. Vi har skapat
ett landskap som hedrar Greklands antika förflutna, samma förflutna
som den moderna nationens självbild i mångt och mycket bygger på.
Besökare till vår helgedom liksom till andra arkeologiska lämningar
i Grekland, som ofta kommer från utlandet, ska möjligen påminnas
om västerlandets skuld till antikens Grekland för saker som filosofi
eller teater eller mest av allt: demokrati, vilket ju är det bestående
arvet, helt oavsett hur den fungerade under antiken eller hur man ser
på den i dag.
Med andra ord är det ett i dagens Grekland politiskt korrekt landskap vi har skapat. Men det är långt ifrån det enda landskap som
finns på platsen. Under den nu polerade ytan finns andra landskap
som kom till eller skapades under tider då man såg på helgedomen på
ett annat sätt. De finns där dolda i jordlagren, och det är dessa landskap vi ville åt under vårt arbete. Landskap kan ha olika inbyggda
meningar som ibland också samexisterar. Och för att återvända till
vårt nyskapade helgedomslandskap, blev det uppenbart att ett och
samma landskap också i vår tid kan ha olika meningar för olika individer. Detta blev tydligt av kommentarer vi ibland fick från förbipasserande på vägen som i dag går tvärs över den arkeologiska platsen.
[9]
Staden, guden och havet
Att markera gränsen för en fornlämning är av lika stor vikt i dag som
det var under antiken att markera gränsen för en helgedom, vilken
ju också utgjorde en gräns mellan det sakrala och det profana. När vi
höll på att sätta upp staket utmed helgedomens gräns blev vi ibland
misstänkta för att planera ett svartbygge på platsen. Grekland saknar
än i dag ett landregister, och det finns de som fortfarande försöker
hävda äganderätt på ett stycke land bara genom att sätta upp ett staket runtomkring det. Andra undrade vad det var för stora djur vi
behövde sätta upp ett så högt staket för.
Vi blev också anklagade för att förstöra naturen. År 1997, när
vårt arbete började, var helgedomen helt övervuxen, och ruinerna av
en bondgård som fanns på platsen under 1900-talet var fortfarande
kvar, liksom högarna av utgrävd jord efter de första svenska utgräv­
ningarna år 1894. Besökare i den moderna staden Poros avråddes
från att ta sig upp till helgedomen, för ”det finns ändå ingenting där,
bara fem stenar i rad”. Den vilda naturen hade återtagit platsen, vilket för många uppenbarligen hade ett värde i sig. Att vi nu var i färd
med att än en gång återkräva platsen åt Poseidon, att göra platsen till
något annat än natur, uppskattades inte av alla.
De fem stenarna blev fler under arbetets gång, men även om de
bara hade varit fem, hade även de kunnat förmedla var sin berättel­
se om liv och död; kanske även om tro, eftersom det är fråga om en
helig plats, men framför allt om arbete, för själva landskapet liksom
tingen vi hittade är resultat av arbete i en förgången tid, arbete som
utförts av otaliga individer i olika tider. Vi, svenska arkeologer i början av det tredje årtusendet efter vår tideräknings början, är egent­
ligen bara de sista eller senaste i raden av individer som i ett försök
att förverkliga sin vision om helgedomen har arbetat där. I det följande återges ett möjligt narrativ om vad som kan ha hänt i Poseidons
helgedom genom århundradena. Jag vill inte hävda att detta är det
enda tänkbara narrativet. Det finns säkert alternativa, skrivna eller
berättade av andra. Mot slutet skriver jag även in oss själva och vårt
arbete, eftersom vi ju till slut också blir en del av platsens historia.
[10]
Före Poseidon
De grekiska myterna handlar ofta om ursprung och strävar efter att
förklara det som var före, i en tid då jorden för det mesta befolkades
av gudar, jättar och andra övermänskliga varelser. Ön Kalaureia, vars
namn möjligen syftar på ”goda vindar” (kaloi anemoi) skulle enligt
Pausanias, som reste i området under andra århundradet vt, en gång
ha tillhört guden Apollon medan Poseidon var i besittning av Delfi.
I något senare skede bytte gudarna kultplatser, och det var då Kalaureia blev Po­sei­dons heliga ö, och en helgedom grundades vars prästinna skulle vara en ung jungfru, medan Delfi med tiden utveck­lades
till den kanske viktigaste helgedomen åt Apollon i hela den grekiska
världen.
De grekiska gudarna, utom just Apollon, nämns i de så kallade
Linear B-texterna som härstammar från den sena bronsåldern eller
andra hälf­ten av det andra årtusendet fvt. Poseidon nämns i dem som
po-si-do-ni-ja. Apollon där­emot nämns inte, som sagt; han an­ses allmänt vara en nykomling i den grekiska gudaskaran och en som säkert
kom österifrån. Vi hittade en bronsfigurin som föreställer en annan
östlig gud vid våra utgrävningar i Poseidons helgedom (fig. 2). Den
manliga figurinen bär Övre Egyptens krona och är klädd i en lång­
ärmad dräkt som räcker till knäna. I sina händer har han hållit objekt
som har gått förlorade, men av figurintypen att döma tror vi att det
kan ha varit fråga om en sköld och ett spjut eller en yxa. Sådana figuriner förknippas oftast med den levantinska krigsguden Reshef, och de
kommer i två utföranden: den satta anatoliska typen och den slan[11]
Staden, guden och havet
kare syro-palestinska typen. Vår fi­gurin
är av den senare sorten, och på grund
av likheten med en figurin som finns
(eller åtminstone fanns) i det arkeologiska museet i Damaskus i Syrien, tror
vi att figurinen kan ha tillverkats där. Då
den dock är vanställd med egen­domliga
bulor över ansiktet och kroppen, lät vi
ut­föra en spektrometrisk analys, som visade ett det är fråga om en tillverknings­
skada. Något gick fel när figurinen göts
i en verkstad i Mellanöstern någon gång
mot slutet av det andra årtusendet fvt,
men detta hindrade inte att den blev föremål för vördnad och fann sin väg till
en avlägsen, grekisk ö och till en helgedom som tillhörde en annan gud.
Figurinen hittades dock inte i ett
Fig. 2. Bronsfigurin av Reshef-typ.
Craig Mauzy.
fynd­sammanhang som kan dateras till
den sena bronsåldern utan tillsammans
med fynd från den hellenistiska perioden som är cirka tusen år yngre.
Det finns två tänkbara förklaringar till hur figurinen kan ha hamnat
där den hittades. Antingen kom den till Kalaureia redan under bronsåldern och dyrkades där ända tills den av någon anledning hamnade
bland avfall som begravdes i helgedomen under hellenistisk tid, eller
så togs den dit som östligt exotica, kanske just under den hellenistiska tiden, då det också fanns en egyptisk garnison på den när­liggande
Methanahalvön. Berit Wells, som ledde arbetet i Kalaureia till en
början, trodde mer på den förra förklaringen och spekulerade i att
den möjligen på grund av sina östliga drag rent av hade dyrkats som
Apollo, som ju skulle ha varit den ursprunglige ägaren till Kalaureia i
enlighet med myten som överförts av Pausanias.
Emellertid hittade vi också lämningar från den sena bronsåldern,
[12]
Före Poseidon
som var in situ, det vill säga kvar på den plats där de en gång hade
lämnats. Strax väster om det senare Poseidontemplet fann vi rester av
ett hus eller möjligen två, som kunde dateras till cirka 1200 fvt. Huset
eller husen kan ha tillhört en liten by eller bosättning på bergsryggen
som vetter mot Methana, och som sedan jämnades med marken när
templet åt Poseidon byggdes på platsen ett halvt millennium senare.
Bronsåldersbyn skulle ha kommit till i en tid då den mykenska
högkulturen på det grekiska fastlandet gick under eller åtminstone bytte karaktär. Exempelvis de mäktiga borgarna i Mykene och
Tiryns, som inte ligger särskilt långt från Kalaureia, förstördes, samtidigt som det på öar nu dyker upp kortvariga bosättningar som vår.
Som av en händelse kan man faktiskt från Kalaureia se en annan
bronsåldersbosättning, den vid kapellet Agios Konstantinos på Methana, som övergavs ungefär samtidigt som bosättningen i Kalaureia
grundades. Man skulle kunna gissa att folk flydde undan turbulensen
på fastlandet, vars orsaker man egentligen aldrig har klarlagt. Bosättningen i Kalaureia var dock väl synlig från havet, vilket utgör ett
argument mot detta.
Då bronsålderslämningarna ligger precis där man senare byggde
ett tempel åt Poseidon, har många velat tolka detta som att kulten
av Poseidon (eller kanske rent av Apollo) började på platsen redan
under bronsåldern, och att det således fanns en lång kontinuitet i reli­
gionsutövningen i Kalaureia. Nu finns
det inte mycket i fynden som tyder på
en sådan kontinuitet. Enligt Michael
Lindblom, bronsåldersspecialisten i
projektet, är de flesta fynden av hushållskaraktär med undantag av två
små miniatyrdubbelyxor av brons och
två blad av guld (fig. 3), som förmodligen har varit fästa på ett klädesplagg.
In­tressant nog hittades likadana guld- Fig. 3. Ett blad av guld som förmodligen
blad vid utgrävningar på samma plats använts som dräktdekoration. Craig Mauzy.
[13]
Staden, guden och havet
år 1894, vilka dock har gått förlorade sedan dess. Varför sådana fanns
i en anspråkslös bosättning som det uppenbarligen är fråga om här,
är svårt att förklara. Bosättningen i Kalaureia blev heller inte lång­
varig. Den övergavs fredligt inom en eller högst två generationer från
sitt grundande, och det enda som blev kvar var i princip köksavfall.
Vi fann inga sönder­slagna föremål eller tecken på brand eller annan
förstörelse som skulle tyda på att bronsåldersbyn blev utsatt för våld
eller en naturkatastrof. Kanske flyttade folket helt enkelt vidare i jakten på ett liv i trygghet.
Men hur såg då landskapet ut i Kalaureia under den sena bronsåldern, eller under den första hälften av 1100-talet fvt? Uppenbarligen låg bosättningen på en bergsrygg som sluttade relativt brant
mot både norr och syd. Den platå som nu finns söder om platsen
är resultat av senare terrasseringar. De växtrester och fragment av
träkol vi fann tyder på en vegetation som mest bestod av järnek och
oliv. Av de i dag så dominanta pinjeträden och cypresserna finns inga
spår. Bland djurbenen finns inslag av ben från vilda djur, vilket tyder
på att jakt spelade en viss roll för näringsfångsten, vilket den normalt inte gör i bronsåldersbosättningar som daterats till tiden före
katastroferna kring 1200 fvt. Kanske levde man nu närmare naturen
eller till och med i en högre grad av naturen än under den mykenska
civilisationens blomstring, då borgarna i Mykene och Tiryns fort­
farande stod kvar.
Tiden från cirka 1050 fvt och fram till cirka 700 kallas i grekisk
arkeo­logi för tidig järnålder, efter­som verktygen nu huvudsakligen
tillverkades av järn och inte av brons eller sten. Naturligtvis finns
även bronsverktygen kvar, och man fortsätter den uråldriga traditionen att tillverka vassa blad av obsidian, det vulkaniska glas som
i Grekland bara finns på ön Melos. Keramiken från perioden karakteriseras av dekor med geometriska mönster (fig. 4), och den delas
in kronologiskt i proto-, tidig-, mellan- och sengeometrisk keramik
utifrån helhetsintrycket av dekoren. I Kalaureia har vi hittat enstaka
fragment som kan vara protogeometriska eller kommer från de tidi[14]
Före Poseidon
gare geometriska faserna, men det är
först under den sengeometriska perioden, från cirka 750 fvt och framåt,
som vi åter kan börja tala om en bosättning på platsen.
Den sengeometriska perioden,
eller den sena delen av den tidiga
järnåldern, har ibland kallats den grekiska renässansen, för det är då den
för demokratiutvecklingen så viktiga
grekiska stadsstaten börjar utvecklas.
Vidare ser man tecken på att gränser
markeras för stora helgedomar, och
att man upphör med begravningar
av de döda inne i bosättningar. På
många håll syns också en medveten Fig. 4. Keramik med geometrisk
vilja att återknyta till ett förflutet dekoration. Craig Mauzy.
som då manifesterade sig i form av
mäktiga ruiner av borgar och monumentalgravar från bronsåldern.
Ett tecken på en sådan vilja är till exempel spår av offerritualer som
är vanligt förekommande vid just gravar från den tidigare perioden.
I helgedomen i Kalaureia har vi hittat keramik med geometrisk
dekor nästan överallt där vi har grävt, vilket tyder på att man nu
för första gången sedan bronsåldersbyn övergavs nästan 400 år tidi­
gare åter bodde på platsen. Mängden av fynd från perioden och deras
spridning över hela helgedomsområdet skulle tyda på detta, däremot
hittades bara ett enda fyndsammanhang som klart tillhör den sengeometriska perioden. I den sydvästra delen av helgedomen, under
fyllnadsjord som hade tagits till helgedomen i en expansionsfas under det sena 300-talet fvt, fann vi en mur med tillhörande lager av
stampat jordgolv som klart kunde dateras till det sena 700-talet fvt.
I golvlagret fanns bitar av keramik och annat avfall, som bland annat
tyder på att man nu för det mesta åt fisk. Utgrävning under golvlagret
[15]
Staden, guden och havet
visade att man hade röjt ända ner i berggrunden innan man byggde
på området. Bitar av keramik, bland vilka det fanns stora fragment
av öppna kärl från den sena bronsåldern, begravdes i gropar i berggrunden som nu hamnade under bebyggelsen. Då vi i en av groparna
också fann möjliga rester av en offerritual, ett gethorn och bitar av
skallen samt rester av en bränd fisk, kan man spekulera att den vid
det laget över 400 år gamla keramiken som lades ner i groparna också
hade en betydelse i sammanhanget. Kanske ville man rent av se människorna som en gång hade bott på platsen som avlägsna anfäder.
Den samtida keramiken som fanns i groparna och golvlagret visar
att Kalaureia nu hade kontakter med bland annat Aten, Korint och
den grekiska övärlden ända bort till Rhodos. Av särskilt intresse är
stora fragment från jättelika amforor som Berit Wells kunde spåra till
en krukmakare som hade sin verkstad i Aten under den andra hälften av 700-talet. Verkstaden specialiserade sig i så kallade Dipylon­
amforor, som kunde vara upp till en och en halv meter höga och som
i Aten uteslutande användes som gravmarkörer. Analys av fetter som
hade trängt in i lergodset visade att vår amfora åtminstone i något
skede av sin livscykel hade använts till lagring av baljväxter. Huruvida den också skulle ha använts som en gravmarkör är tveksamt då
det inte finns några geometriska gravar i området.
Många av de stora helgedomarna i Grekland, som Delfi och Olympia och till exempel Herahelgedomen i närheten av staden Argos, kan
spåras tillbaka till den tidiga järnåldern. I vissa fall talas det även om
kultkontinuitet från bronsåldern, även om beläggen för detta i de
flesta fallen är ringa. Som vi redan har sett finns inget som tyder
på att Kalaureia skulle ha varit en kultplats under den sena brons­
åldern, även om man säkert utförde religiösa eller rituella handlingar
där man bodde. Fynden från de så kallade ”mörka århundradena”,
som infaller mellan slutet av bronsåldern cirka 1050 fvt och 700-tals­
renässansen, är så få att man tror att platsen var obebodd.
Mot slutet av 700-talet fvt blir bilden radikalt annorlunda. Det är
uppenbart att man nu bor på platsen, kanske just i sådana anspråks­
[16]
Före Poseidon
Fig. 5. Rekonstruktion av byn som fanns på helgedomens
plats under tidig järnålder. Anne Hooton.
lösa hus som visas i Anne Hootons rekonstruktionsbild (fig. 5). Man
tycks ännu inte ha velat omforma landskapet utan använder sig av
dess naturliga förutsättningar. I motsats till bronsåldershusen tycks
järnåldersbyn dock inte ha legat på bergsryggen med utsikt över
havet utan i sänkan söder om den, där man hade skydd mot såväl
nordanvinden som nyfikna blickar från havet. Men lika uppenbart
är att platsen också besöktes från när och fjärran. Det grekiska järn­
ålderssamhället var aristokratiskt och styrdes av hövdingar som gärna manifesterade sig på heliga platser, till exempel genom att ge dyrbara gåvor till gudomligheter. Bland bronsfynden från utgrävningar
i Kalaureia år 1894 finns ett par som säkert är från järnåldern, till
exempel en slank mansfigur som liknar en modern skulptur, och en
häst­figurin som säkert donerats av någon i den översta samhällsklassen, då det bara var aristokrater som ägde hästar vid den här tiden.
[17]
Staden, guden och havet
Dessa finns nu i Nationalmuseet i Aten (fig. 6). Fragment från en
jätte­lik amfora av Dipylontyp, som berörts ovan, kan också ses som
en slags maktdemonstration. Att frakta ett sådant kärl från Aten
över havet och uppför sluttningen till Kalaureia måste ha varit ett
uppseende­väckande företag, om det så utfördes av en lokal hövding
eller någon från Aten.
Man skulle kunna spekulera i, om det som tycks ha hänt i Delfi
mot slutet av järnåldern, att en boplats mer och mer fick karaktären
av en helig plats och till slut definierades uteslutande som en sådan,
också ägde rum i Kalaureia. I den påföljande arkaiska perioden ser
det inte längre ut som att man bor på platsen utan snarare någonstans i närheten. Och eftersom det är fråga om en befolkning som i
hög grad tycks livnära sig på fisk, är det inte särskilt långsökt att tro
att det nu är Poseidon som tar platsen i besittning.
Fig. 6 a–b.
Bronsfiguriner
från tidig järnålder.
Craig Mauzy.
[18]
En arkaisk helgedom blir till
Några av de mest frekvent förekommande fynden vid utgrävningar i
Grekland är fragment av taktegel (fig. 7). Platskrävande och i mångas
tycke oattraktiva som de är, slängs de dessvärre ofta. Tegelfragment
är i princip oförstörbara och då sådana också kan återanvändas i till
exempel keramik- eller andra ugnar, kan fragment från ett och samma förstörda tak spridas över ett mycket stort område. Samtidigt är
alla tegel i ett tak identiska, och det går att rekonstruera olika tak
även om man inte alltid kan veta säkert vilken byggnad ett enskilt tak
en gång tillhörde. I Kalaureiaprojektet hade vi lyckan att anlita en av
de världsledande specialisterna på antika tegeltak, Marie-Françoise
Billot från Nationella Forskningscentret i Paris. Hon har rekonstruerat långt över 30 olika tak i Kalaureia, som kronologiskt spänner
från 600-talet fvt till den romerska kejsartiden vt. Detta är naturligtvis långt fler än det sannolika antalet byggnader i helgedomen.
För­klaringen är att man ofta la om tak i byggnader, som i helgedomar kunde ha en lång livslängd. Med andra ord kunde en och samma
bygg­nad ha flera olika tak.
De tidigaste tegeltaken i Kalau­reia kan dateras till mitten av
600-talet fvt. Vi vet inte helt säkert vilka byggnader de har tillhört,
men eftersom de är från en period då taktegel i princip bara användes i reli­giösa byggnader, kan man ta deras existens som ett tecken
på att man nu började monumentalisera helgedomen. En helgedom
behöver förstås inte ha några byggnader. Det som behövs är ett altare
och någon form av markering av gränsen mellan det sakrala och det
[19]
Staden, guden och havet
pro­fana. Man kan mycket väl tänka sig att helgedomen i Kalaureia
också började så att en del av den plats där den tidigare järnåldersbyn
låg helt enkelt reserverades åt Poseidon. När det med tiden uppstod
ett behov att skapa en mer monumental plats åt guden, tycks man
ha börjat på två ställen: vid ingången till helgedomen i sydväst, och
i nordost där templet senare byggdes. Med andra ord ville man göra
en tydligare markering av gränsen mellan det profana och det sakrala
samt bygga ett hus åt guden.
Vid ingången till helgedomen finns byggnadsfundament från den
senarkaiska perioden, som vi ska återkomma till. Under dem finns
murrester med delvis annan orientering, som uppenbarligen härrör
från en tidigare period. Då man också hittade tidigt tegel i området
kan vi möjligen dra slutsatsen att Poseidonhelgedomen i Kalaureia
tidigt hade en ingångsbyggnad eller ett propylon med ett tegeltak. Tidigt tegel har också hittats i tempelområdet, vilket tyder på att det
senarkaiska tempel vi kan rekonstruera i området hade en tidigare
före­gångare. Andra arkitektoniska rester som kan tillhöra 600-talet
fvt är rester av en terrassmur, också i sydväst, strax innan­för en senare terrassmur som vi anser ha markerat helgedomens gräns, samt ett
möjligt altare i samma område. Att man på detta sätt markerade gränser och sedan flyttade dem kanske
bara någon meter är inget ovanligt
Fig. 7. Taktegel, sannolikt från den
i grekiska helgedomar, men betonar
tidigaste arkaiska tempel­byggnaden i
Kalaureia. Jean-François Billot.
eventuellt ytterligare den vikt man la
vid gränser och gränsdragningar. Att
ett offer också skulle uträttas i samband med inträdet i en helgedom är
inte heller något ovanligt.
I och med att vi nu har lämnat
den tidiga järnåldern bakom oss, har
vi också inträtt i den period som i
den grekiska arkeologin kallas för
his­torisk, eftersom det finns skriftli­
[20]
En arkaisk helgedom blir till
Fig. 8. Plan över helgedomen. Emanuel Savini.
ga källor som refererar till perioden. I Kalaureias fall finns inte så
många sådana, men av intresse är en amfiktyoni eller ett religiöst
förbund vid Kalaureia, som även om den bara nämns i hellenistiska eller senare texter möjligen kan spåras tillbaka till 600-talet fvt.
De ursprungliga sju medlemmarna i förbundet skulle ha varit Aten,
­Aigina, Epidauros, Hermione, Nauplia, Prasiai och Orchomenos (fig.
9). ­Eftersom Prasiai och Nauplia erövras av Sparta respektive Argos
kring år 600 fvt och ersätts av dessa två i för­bundet, kan man dra
slutsatsen att förbundet, vars syfte var att uträtta gemen­samma offer åt Poseidon i Kalaureia, kom till redan under den tidiga arkaiska
perioden.
Den kalaureiska amfiktyonin har blivit mycket omdebatterad
i forskningslitteraturen. Man har ifrågasatt varför dessa sju städer
[21]
Staden, guden och havet
Fig. 9. Karta över städer som tillhörde den kalaureiska amfiktyonin.
eller stadsstater, varav två, nämligen Prasiai och Orchomenos, inte
ens låg vid havet, skulle ha ingått ett förbund med syfte att hedra
Poseidon. Prasiai ligger i Lakonien i centrala Peloponnesos, medan
Orcho­menos kan syfta antingen på det minyiska Orchomenos som
ligger i Boiotien norr om Aten eller det arkadiska Orchomenos på
Peloponnesos. Alla dessa är inlandsstäder. En intressant teori som
framförts av historikern Tom Kelly är att den kalaureiska amfiktyonin egentligen var ett försvarsförbund mot den smått legendariske
tyrannen Feidon i staden Argos, som ständigt hotade sina grannar
under 600-talet. Detta skulle stämma geografiskt, förutsatt att Orchomenos syftar på det arkadiska Orchomenos. Om så var fallet skulle de sju medlemmarna faktiskt ha ringat in Argos, men detta kvarstår naturligtvis som spekulation. Arkeologiskt kan man inte belägga
existensen av något religiöst förbund. Tittar man på fynden från den
arkaiska perioden finns där keramik från både Aten, Korint och även
Lakonien, men detta behöver inte nödvändigtvis betyda att delega[22]
En arkaisk helgedom blir till
tioner från dessa områden regelbundet besökte Kalaureia, då sådan
keramik var i allmänt omlopp ändå. Aigina, Epidauros och Hermione
å andra sidan kan sägas tillhöra Kalaureias närområde, och det går
därför inte att se några skillnader i vad det var för keramik som användes på respektive ställe.
Men vad säger då fynden från den arkaiska perioden om vad som
hände i helgedomen, eller om vilka som besökte den? Vi hittade
en stor mängd arkaisk keramik och andra fynd från samma period
utanför en mur som säkert vid något skede markerade gränsen för
Poseidonhelgedomen i sydost. Materialet spänner kronologiskt över
hela 600- och 500-talen fvt, och består med all säkerhet av föremål
som hade använts i helgedomen eller lämnas där som gåvor åt Poseidon. Det är slitet och ger intryck av att ha varit begravt även tidigare.
Någon gång mot slutet av 500-talet slängdes materialet över muren
ifråga, kanske för att göra plats för nya gåvor inne i helgedomen eller
helt enkelt bara för att städa. Som handling skulle denna vara ovanlig
eller till och med förbjuden, då saker som en gång hade tagits in i
en helgedom egentligen aldrig fick lämna den, eftersom de tillhörde
guden. Nu är dock sekvensen av murar sydost om Poseidontemplet
något oklar. Det är möjligt att muren ifråga ersattes av en ny begränsningsmur längre ut, vid samma tillfälle som man rensade i helgedomen, och att föremålen därför blev kvar inom det heliga området
även om de slängdes över den tidigare gränsen.
Bland fynden i denna depå finns fragment av föremål såsom
dryckeskärl som kan ha använts vid till exempel rituella eller andra
måltider i helgedomen, men också sådana som hade tillverkats spe­
ciellt för att ges som gåvor åt guden eller gudarna som var närvarande i helgedomen. I den senare kategorin dominerar miniaty­rerna,
som är små kopior av kärl eller lampor som användes till var­dags
både innanför och utanför helgedomen. Därutöver finns smycken,
vapen som knivar eller svärd samt bronsringar i olika storle­kar som
donerades för metallvärdets skull. Figuriner, små statyetter av människor, djur eller till exempel möbler eller vagnar, finns, fast de är
[23]
Staden, guden och havet
förvånansvärt få. I helgedomar av Kalaureias rang brukar sådana hittas i hundratal. Hos oss är det fråga om ett tiotal, varav de flesta är
djurfiguriner.
Alexandra Alexandridou som har studerat keramiken och figurinerna i den arkaiska depån menar att det finns en starkt feminin komponent i fyndsammansättningen. Till exempel miniatyrformerna är
sådana som normalt förknippas med antingen kvinnliga donatorer
eller kvinnliga gudomligheter. Detta är något oväntat, då den skäggige Poseidon åtminstone i våra ögon framstår som en av de mest
entydigt maskulina grekiska gudarna. Det är i och för sig vanligt att
olika gudar finns närvarande i en och samma helgedom, och från Kalaureia har vi bland annat en inskrift som talar om offer åt Zeus Soter
eller Zeus Räddaren. Vi kan mycket väl spekulera i att någon kvinnlig
gudomlighet också dyrkades i Kalaureia. Det ovanliga är möjligen
att dessa fynd hittades i omedelbar anslutning till templet som vi ju
tror oss veta var helgat enbart åt Poseidon. Eller kan det vara så att
Poseidon dyrkades i lika hög grad av kvinnor som av män, och att det
endast är i vår egen föreställningsvärld som kvinnor dyrkar kvinnliga
gudar och män dyrkar manliga gudar?
Att de flesta föremålen som helgats är av ringa ekonomiskt värde
behöver i sig inte betyda att de som besökte helgedomen hade en låg
social status. Det är ju inte givet att offergåvans ekonomiska värde
står i direkt proportion till donatorns ekonomiska ställning eller
intensiteten i den religiösa upplevelsen av att besöka en helgedom
och utföra en rituell handling där. Från utgrävningarna 1894, som
fokuserade mer på själva Poseidontemplet, har vi kvar fynd som fragment av stora bronstripoder, vilka i vissa fall också var försedda med
plastiska dekorationer som gripar (fig. 10). Sådana skulle man möjligen kunna förknippa med besökande delegationer från någon av den
kalaureiska amfiktyonins medlemsstäder. Just den typen av votiver
är vanligt förekommande under den arkaiska tiden i panhellenska
helgedomar som Delfi eller Olympia, som besöktes av delegationer
från städer i både när och fjärran.
[24]
En arkaisk helgedom blir till
Landskapet i helgedomen hade vid det här laget blivit heligt och
reserverat åt Poseidon och möjligen andra gudar som var närvarande
i helgedomen. Ingen utom kanske några som förvaltade helgedomen
eller den unga jungfru som skulle vara Poseidons främsta tjänarinna
bodde längre på platsen. Men landskapet tycks ändå ha förblivit öppet. De arkitektoniskt artikulerade delarna långt in i den arkaiska
perioden var ingången till helgedomen samt själva tempelområdet.
Det enda vi har kvar av denna arkitektoniska inramning är några
slit­na tegelfragment, men det är de som förmedlar fortsättningen
av berättelsen om Poseidons helgedom i Kalaureia för oss. Platsen
i övrigt fungerade kanske mest som en festplats, eller en Festwiese,
en fest­äng som den tyske arkeologen Ulrich Sinn har uttryckt det.
På sådana platser samlades man till offerritualer, vid vilka delar av
ett offerdjur, normalt sett en get eller ett får, brändes på ett altare.
Därefter följde en gemensam måltid under öppen himmel. Deltagare
i ceremonin hade förmodligen med sig något man skulle lämna kvar i
helgedomen, en personlig tillhörighet av något värde eller något mer
symboliskt som en miniatyr av ett kärl, som man kanske kunde skaffa
sig vid ingången till den heliga platsen. Ibland kom det folk längre
bortifrån, från städer som var med i ett förbund vars ursprungliga
syfte möjligen redan hade fallit i glömska. De hade med sig finare
saker som man ställde upp närmare templet eller kanske till och med
i det. Detta är vad de arkeologiska fynden säger oss om den arkaiska
tiden. En förändring inträffar först mot slutet av perioden.
[25]
Fig. 10. Huvudet
av en grip som
varit fäst på en
bronstripod. Craig
Mauzy.
Byggnader åt guden
Rekonstruktionen här intill (fig. 11) visar männi­skor i färd med att
montera upp en kolonn av separata kolonntrummor någonstans öster om Poseidontemplet i Kalaureia. Rekonstruktionen bygger på vad
vi vet om byggnadstekniker under den sena arkaiska perioden, men
är i själva verket en fantasi. Kolonnen i fråga restes aldrig, men vi
fann tre av de övergivna trummorna uppställda strax utanför en mur
som vid något tillfälle ska ha markerat helgedomens gräns mot sydost. Kolonntrummorna har en diameter på över en meter, vilket gör
att de omöjligen kan ha varit tänkta för någon av byggnaderna i helgedomen. I stället var de avsedda för en votivkolonn, vilka var vanliga under den sena arkaiska perioden. Nära paralleller är till exempel en votivkolonn krönt med en sfinx utanför Afaia-helgedomen på
Aigina och det så kallade Tropheum som restes i Marathon till minne
av atenarnas seger över perserna år 490 fvt. Det intressanta med våra
trummor (fig. 12) är att de bär så kallade mason’s marks, eller stenhuggarmärken, som ristades på dem i stenbrottet. Märkena består av
två delar: bokstäverna T och V, som dock kan tolkas olika, samt ett
antal vertikala streck. Enligt Jari Pakkanen, som har studerat arkitekturen i helgedomen, syftar de vertikala strecken på den ordning i
vilken trummorna skulle monteras. Kolonner i grekisk arkitektur är
inte raka utan har en svällning i mitten, och därför höggs trummorna
olika stora redan i stenbrottet. De trummor vi har kvar skulle ha varit
nummer två, sju och åtta från basen räknat. Bokstavskombinationen
före kan enligt Jari Pakkanen syfta på antingen verkstaden som ut[26]
Byggnader åt guden
förde arbetet eller också ange priset på arbetet. Dylika stenhuggarmärken är inte unika i Grekland, men våra, som kan dateras till den
senare hälften av 500-talet fvt, är bland de tidigaste kända.
Vad som är allra intressantast med trummorna är emellertid att
deras existens refererar till ett projekt som syftade till att resa en votivkolonn i helgedomen, men som aldrig fullbordades. I stället placerades några av de halvfärdiga kolonntrummorna väl synliga i närheten av templet som en påminnelse om ett misslyckat byggprojekt.
Detta är dock bara början till alla stora förändringar som inträffar i
Kalaureia under årtiondena kring år 500 fvt. Det är nu helgedomen
Fig. 11. En votivkolonn, som den skulle ha rests. Anne Hooton.
[27]
Staden, guden och havet
Fig. 12 a–d. Kolonntrummor när de hittades och en
rekonstruktion. Berit Wells och Anne Hooton.
får de första monumentalbyggnaderna vi känner till.
Vid ingången till helgedomen, som uppenbarligen hade en arkitektonisk inramning sedan tidigare, reses nu en ny byggnad med
en annan orientering. Den består av en kolonnförsedd portik med
ett annex till vänster, som bestod av två rum. Vad annexet användes
till är svårt att säga, då väldigt lite som skulle höra till byggnadens
livscykel hittades vid utgrävningar inne i rummen. Therese Paulson
som har studerat byggnaden för sin masteruppsats menar dock att
det större rummet kan ha varit en möteslokal. De tidigare utgrävarna
av Kalaureia refererar till den närliggande men mycket senare Stoa F
[28]
Byggnader åt guden
som ett rådshus eller bouleuterion, eftersom ett antal statybaser finns
i närheten. En stoa­formad byggnad är dock inte speciellt praktisk
som möteslokal, och man skulle kunna argumentera att statybaserna,
varav några fortfarande finns kvar, lika gärna kan ha tillhört ingångsbyggnaden, som i litteraturen refereras till som Byggnad E (fig. 8 och
13), och att det kanske var där som delegaterna i den kalaureiska amfiktyonin hade sina rådslag.
Byggnad E vette mot den öppna platsen i helgedomens mitt och
det är möjligt att dess fasad inåt bestod av en kolonnad. Till höger om
den byggdes den första av de fyra stoorna som till slut skulle komma
att rama in den öppna platsen från två sidor. Stoan som k
­ allas D var
en enkel kolonnhall utan inre kolonnad. Byggnaderna E och D binds
ihop av ett system av minst två vattencisterner som förenas genom
ett underjordiskt galleri. De två cisterner vi känner till och har grävt
ut finns intill den södra muren av Byggnad E, samt inne i Stoa D, i
närheten av dess nordvästra hörn. Patrik Klingborg, som studerar
antika cisterner för sin doktorsavhandling, menar att galleriet finns
till bara för att öka volymen av regnvatten som kunde lagras. Å andra
sidan är det också ett sätt att få vatten in i helgedomen utan att någon
behöver bära in det, då cisternerna befinner sig på bägge sidor om
vad vi uppfattar som helgedomens gräns.
I den andra änden av helgedomen, i dess nordöstra hörn, byggs
ett nytt tempel åt Poseidon som skulle ersätta ett tidigare tempel,
vars existens vi har slutit oss till från tidiga tegelfragment som hittades i tempelområdet. Vårt antagande är att det är först nu som den
bergsrygg, på vilken bronsåldersbyn en gång låg, jämnades ut för att
åstadkomma en jämn yta på vilken det nya templet skulle byggas.
De resulterande stenmassorna användes till att terrassera området
sydost om templet. Inget mer än spridda fragment återstår av det
nya ­templet heller, då dess stenar för länge sedan har återanvänts
i andra bygg­nader. Från diken som grävts för dess fundament och
som fortfarande syns i terrängen kan man sluta sig till att Poseidontemplet i ­Kalaureia hade ungefär samma proportioner som templet
[29]
Staden, guden och havet
Fig. 13. Flygfoto av Byggnad E.
Christos Stournaras.
åt Afaia på Aigina, som dessutom är i stort sett sam­ti­da och bland
de mest välbevarade tem­pel­­bygg­­na­der­­na i Grekland. Frag­­­­men­­ten vi
har ger dock tillräcklig in­­for­­mation för att vi ska kunna skaffa oss
en bild av hur bygg­na­den såg ut. Jari Pak­ka­nen re­­kon­­st­ruerar den
med sex doriska ko­­lon­­­ner på kort­sidan och tolv utmed lång­si­dorna.
Det som däremot åter­står i Kalaureia är templets peribolos (fig. 14), en
kring­mur som bildar en in­hägnad med huvudingång i öster och en
sido­ingång i syd. Murens norra sida har ett fundament som består av
tre trappsteg, ­något som är vanligt i tempelbyggnader. Inhägnaden
är en märklig företeelse i sig och saknar direkta paralleller i grekisk
tempel­arkitektur. Vår huvudsakliga hypotes är att det var ingångsbyggnaden, Byggnad E som beskrivits ovan, som markerade gränsen
till det heliga området eller Poseidons temenos. Varför skulle man då
behöva markera ­ytterligare en gräns, som dessutom ligger alldeles
intill själva templet? Eller kan man göra tolkningen att hela inhägnaden sågs som ett tempel, och grundtanken således var densamma
som till exempel i den stora Apollohelgedomen i Didyma i Mindre
Asien, där templet består av en inhägnad gård med en takförsedd
byggnad, sekos, i mitten?
[30]
Byggnader åt guden
Vad betyder nu alla dessa förändringar som vi vet inträffar kring
år 500 fvt, men vars inbördes ordning vi inte riktigt har en klar bild
av? Grekland bestod vid den här tiden av en rad stadsstater som ofta
låg i krig med varandra. Helgedomar som Kalaureia användes inte
sällan som brickor i det mellanstatliga spelet, och ett sätt att skaffa
sig inflytande i en helgedom var att komma dit med dyrbara gåvor,
donera en byggnad eller lägga om taket i en redan existerande sådan, eller varför inte låta resa en votivkolonn. Den starkaste makten
på det grekiska fastlandet under den arkaiska tiden var utan tvekan
Sparta, och det var först mot slutet av perioden som Aten började
utkristallisera sig som den stat som möjligen skulle kunna utmana
den spartanska hegemonin. I Kalaureias närområde var både Aigina
och Epidauros, båda medlemmar i dess amfiktyoni, bundsförvanter
till Sparta, medan helgedomens närmaste granne och dess potentiella skyddsmakt, Troizen, hade en traditionell förbindelse med Aten.
Atens mytiske förste kung, Theseus, ansågs rent av härstamma från
Troizen, något som i och för sig säkert var en efterkonstruktion i
syfte att legitimera eller förklara samtida verklighet.
I takt med Atens växande ambitioner och dess övergång till ett
demokratiskt styre mot slutet av 500-talet fvt blev framför allt Aigi­
na en nagel i ögat på dess makthavare. Ön, som dessutom dominerade utsikten mot havet från stadens kullar, var en rik handelsmakt,
och dess förfinade elit såg ner på vad de ansåg vara pöbelns makt i
Aten. Det är inte alls otänkbart att Aten i ett sådant läge skulle vilja
skaffa sig mer inflytande i en helgedom som låg precis bakom ärkefiendens ö, då man dessutom redan hade en allierad stat i området.
Utifrån bokstavsformerna i de stenhuggarmärken som finns på de
halvfärdiga kolonntrummorna kan man sluta sig till att beställaren
av det tänkta monumentet kom från Peloponnesos eller åtminstone
från den spartanska sfären. Att sätta stopp för ett sådant projekt och
dessutom påminna om fiaskot genom att placera trummorna synligt i helgedomen som någon slags gigantisk byggsats samtidigt som
man påbörjade nya, monumentala byggprojekt, skulle kunna ses som
[31]
Staden, guden och havet
Fig. 14. Västra kortsidan av Poseidontemplets peribolos under konservering. Julia Habetzeder.
en maktdemonstration från Atens sida. En skiftning mot Aten syns
också i det keramiska materialet från perioden. När det tidigare var
mest lokalt och blandat blir den attiska keramiken dominerande från
cirka år 500 och framåt.
Men helgedomen var långtifrån färdigbyggd i och med detta.
Byggverksamheten fortsatte hela 400-talet igenom om än i makligare
takt. Utmed den öppna platsens norra sida kom stoorna B och A till
i nämnd ordning (fig. 8). Om Stoa B vet vi väldigt lite, då det enda
som kvarstår är fundamentet till dess bakre mur och ett par baser
som visar på existensen av en inre kolonnad. Det finns mer kvar av
Stoa A, paradoxalt nog därför att den av någon anledning förstördes
redan under antiken, sannolikt kring mitten av det andra århundradet fvt, och sedan tilläts ligga kvar som en ruin mitt i helgedomen
tills några skjul byggdes mot dess bakvägg under den romerska tiden.
Byggnaden har speciella drag, som utformningen av baserna till den
joniska innerkolonaden och polygonaltekniken som använts i funda[32]
Byggnader åt guden
mentet, vilket gör att man inte behöver ha krampor av bly eller järn
för att hålla ihop stenarna. Upptill var väggarna byggda av lertegel,
vilka inte syntes då väggarna var putsade, i interiören dessutom med
klarröd puts.
Nästa stora byggnadsfas i Kalaureia inträffade mot slutet av
300-talet och kan nog åter förklaras utifrån storpolitiska utveckling­
ar. Vid det här laget är den atenska demokratin ett minne blott och
dess siste försvarare, talaren Demosthenes, död och enligt sena tales­
män också begraven i Poseidonhelgedomen. Det kan finnas ett samband mellan detta och det faktum att Kalaureia nu frigör sig från
Troizen och blir en egen stadsstat, med mynt som pryds av Poseidons
skäggiga huvud på ena sidan (fig. 16) och antingen en treudd eller ett
havsmonster på den andra och dessutom av bokstäverna ΚΑΛ eller
ΚΑ.
De byggnader som tillhör denna fas är en tillbyggnad till Stoa D,
som vi nu kallar för Byggnad D (fig. 15), och Stoa C (fig. 17) öster
om den. I och med dessa byggnader utökades helgedomsområdet sö­
der­ut. Byggnad D byggdes där det tidigare fanns en brant sluttning
bakom Stoa D, och därför nödgades man att frakta in stora mängder
av fyllnadsjord till platsen för att åstadkomma en jämn golvnivå i
hela byggnaden. Därmed åstadkom man en terrass, som stödjer sig
mot en kraftig mur i söder och som nu också blev en ny sydgräns för
helgedomen. Själva byggnaden består av tre rum i norr och en öppen,
triangelformad gård i söder. Huvudingången var i söder. Teoretiskt
sett kunde man alltså komma rakt in i byggnaden utan att passera
helgedomens officiella ingångsbyggnad och sedan fortsätta in i det
heliga området genom öppningar som hade gjorts i den vid det här
laget 200 år gamla stoans bakre vägg. Detta är återigen en märklig
företeelse, men en som kanske går att förklara utifrån vanliga restriktioner för vilka som fick komma och gå i grekiska helgedomar.
En teori som vi har haft länge men inte kan belägga, är att Byggnad
D var en kultbyggnad i vilken kvinnor fick inträda förutsatt att de
kom in utifrån och inte genom själva helgedomen. Vilka som kunde
[33]
Staden, guden och havet
komma in inifrån hade man enkelt kunnat kontrollera genom att hålla dörrarna låsta. Av de tre rummen har vi tolkat två som matsalar,
eftersom deras dörröppningar ligger så att man kunde placera klinai,
soffor som man låg och åt på, runt hela rummet. Dessutom finns en
stenläggning i mitten av bägge rummen, vilken kunde ha fungerat
som bas för en bärbar härd. I den östra delen av den öppna gården
finns en fristående struktur, en fyrkantig plattform som vi gärna vill
tolka som ett altare. Fynden som härrör från tider då byggnaden var
i bruk är få, då dess golvnivåer i stort sett hade blivit förstörda i tidigare utgrävningar. Ett antal miniatyrer finns dock bland dem, vilket
kan vara ytterligare en indikation av byggnadens kultkaraktär. Det är
dessutom svårt att tänka sig att måltider som intogs i ceremoniella
matsalar av den här typen inne i en helgedom inte skulle ha skett i
association med någon slags ritual.
Stoa C är en kanonisk stoa med en dorisk yttre och en jonisk inre
Fig. 15. Rekonstruktion Byggnad D från söder. Jari Pakkanen.
[34]
Byggnader åt guden
kolonnad. Den byggdes tvärs över en arkaisk mur som tidigare markerade helgedomens södra gräns, vilket återigen nödvändiggjorde ett
kraftigt fundament för byggnadens bakre vägg. Byggnadstekniken
som användes därvid är intressant då man varvade kraftiga block
av mjuk kalksten med lika stora block av mycket hårdare kalksten.
Bägge sorters sten finns tillgängligt lokalt. Min personliga teori är
att man gjorde detta för att ge byggnaden en större elasticitet och
därmed en bättre motståndskraft mot jordbävningar, medan Jari
Pakkanen, projektets arkitekturspecialist, menar att upphovet till en
sådan byggteknik är uteslutande ekonomiskt. Man sparade pengar
genom att använda billigare sten i ett fundament som ändå inte syntes. Det blev uppenbart vid våra utgrävningar i byggnaden att den redan hade grävts ut på ett grundligt sätt vid tidigare undersökningar.
En omfångsrik inskrift, som beskriver hur man ska administrera en
donation av land och pengar till helgedomen, hittades i byggnaden år
1894, vilket kan antyda att Byggnad C (fig. 17) hade en administrativ
funktion eller helt enkelt var ett arkiv.
Fig. 16. Kalaureias mynt. Craig Mauzy.
[35]
Vardag, fest och tro
Den här texten är hittills återgiven i en kronologisk ordning vilken i
sin tur bygger på en lineär tids­uppfattning som ju finns i ryggraden
hos varje arkeolog eller historiker. Men när vi nu har kommit till en
punkt i berättelsen där helgedomen är färdigbyggd, är det dags att se
saker och ting i ett annat perspektiv: att försöka se också det som var
konstant eller oföränderligt i en helgedoms vardag och fundera över
hur man kan komma åt det som arkeolog. Sättet som arkeologiska
depositioner bildas på har en tendens att visa förändring i stället för
Fig. 17. Rekonstruktion av Byggnad C. Jari Pakkanen.
[36]
Vardag, fest och tro
det som är beständigt, visa på företeelser när de börjar eller slutar
i stället för att visa dem som pågående. När man bygger något till
exempel, blir det ofta material över som inte så sällan hamnar någonstans i närheten. Och när något förstörs i en brand till exempel, och
saker och ting hamnar under kollapsade väggar och tak, åstadkoms
kraftiga arkeologiska lager där man kan hitta hela föremål – förutsatt
att ruinen inte har blivit genomsökt för återvinningsbart material vid
någon senare tidpunkt.
När något byggs eller förstörs eller något annat görs vid ett enda
tillfälle kan det skapas arkeologiska depositioner som belyser ett unikt
eller fruset ögonblick i tiden, men detta behöver inte nödvändigt­vis
vara representativt för det som hände hela tiden. Ibland kan de olika
tidskomponenterna i en arkeologisk deposition kombineras, såsom i
den deposition av arkaiskt material som beskrivits ovan. Där var det
fråga om material som återdeponerades vid ett enda tillfälle i tiden i
samband med någon slags omdaning i helgedomen eller en återdefiniering av dess gränser, medan fynden i sig hade ackumulerats över
hundratals år. Fynden representerar helgedomens vardag i ett långt
tidsperspektiv medan själva depositionen är en unik händelse, som
kanske till och med stred mot de regler som gällde för helgedomar
generellt.
Målsättningen med våra projekt i Kalaureia har hela tiden varit
att komma åt det generella vid sidan om det partikulära och det partikulära vid sidan om det generella för att se hur dessa två korsbefruktar varandra, både i det förgångna och även i den forskningssituation vi själva befinner oss i. Därvidlag är vår övertygelse att det
faktiskt kan ge lika mycket att titta på material från fyllnadslager eller
från avfallshögar som ackumulerats med tiden som att studera material som härstammar från slutna depositioner med klart definierbar
kronologi. De senare är naturligtvis av intresse och kan ge en viss
tidsram åt det generella, medan fynd bland avfall som inte alltid går
att datera med exakthet kanske ändå hjälper oss bättre att komma
den människa som en gång verkade i helgedomen inpå huden. Ibland
[37]
Staden, guden och havet
kan även en total brist på fynd vara talande i sig. I några schakt som
vi grävde precis utanför huvudingången till Poseidontemplet hittades
absolut ingenting, vilket inte är normalt utan måste bero på något
slags reglemente om renlighet i helgedomen eller delar av den.
Ytterligare en bra metod för att komma åt det generella är det
systematiska samlande och analyserande av jordprover (fig. 18) som
Kalaureiaprojektet tillämpade från allra första början. Man tvättar
en viss mängd jord från varje arkeologiskt jordlager i en apparatur
där lätta saker som frön, insekter eller fiskben flyter upp på ytan och
sedan fångas av ett finmaskigt såll, medan tyngre saker blir kvar i det
grus som är resultatet av tvätten. Av fynd som tas tillvara på detta
sätt kan man få information om förändringar i till exempel miljö ­eller
diet i ett längre tidsperspektiv, vilket har ett värde i sig eftersom sådana företeelser inte förändras snabbt.
Religiösa beteenden, som naturligtvis stod i centrum för vårt intresse, eftersom vi grävde på en plats som en gång hade helgats åt en
gud, är också konservativa till sin natur. Även där var vår utgångspunkt att titta på det partikulära vi kunde se i Kalaureia och inte till
en början utgå från det vi redan trodde oss veta om den antika grekiska religionen. Mycket av det material som på ett eller annat sätt
kan associeras med rituella handlingar kom
Fig. 18. Jordprover. Monica Nilsson.
från fyndsammanhang
som inte kunde dateras
med någon exakthet,
men det spelar i vårt
tycke ingen större roll,
eftersom det är före­
teelsen i sig – den rituella handlingen – som
är viktig, inte exakt när
den ägde rum. Själva
poängen med rituella
[38]
Vardag, fest och tro
Fig. 19 a–d. Smycken som getts som
gåvor åt Poseidon. Craig Mauzy.
handlingar är just att de upprepas och inte förändras särskilt mycket
med tiden.
De lämningar som blir kvar efter rituella handlingar kan delas
upp i olika kategorier, även om de i princip alltid kan härledas till
kommunikationen mellan människan och guden. Man ger något till
guden i förhoppning om att få något tillbaka. Som vi redan har sett i
den arkaiska deposition som beskrivits ovan, kan de föremål som ges
till guden och därigenom helgas både vara personliga tillhörigheter
som en gång använts och saker som har tillverkats speciellt för att ges
till guden som gåvor. Där fanns till exempel smycken (fig. 19) och
[39]
Staden, guden och havet
vapen, men också miniatyrer av kärl eller andra föremål, som i sig var
av ringa värde men som blev helgade i och med att de togs in i en helgedom. Fynd av fisknätssänken inne helgedomen bör vara kvarlevor
av fisknät som skänkts till Poseidon i förhoppning om rika fångster
framöver. I övrigt finns material, redskap eller kärl som till exempel
användes vid måltider i helgedomen. Dessa var bruksföremål, men
tillhörde ändå guden så fort de hade kommit innanför helgedomens
gränser.
Mönstret från den arkaiska perioden tycks ha fortsatt genom hela
den tid som helgedomen överhuvudtaget var i bruk, även om det
kanske under de senare perioderna finns ett större inslag av dyrbara
gåvor som statyer, resta i helgedomen till gudars ära. Det finns ett
stort antal statybaser i helgedomen varav några med dedikations­
inskrifter, och vi känner till andra som har dokumenterats, men
vars omständigheter sedan dess är okända. En ny dedikationsinskrift
hittades vid våra utgrävningar sydost om Poseidontemplet år 2008
(fig. 20). Den finns bevarad på tre separata block och refererar till en
donation av statyer av kung Ptolemaios och drottning Arsinoë till
Poseidon från staden Arsinoë på Peloponnesos. Kungligheterna som
refereras till är kung Ptolemaios II och drottning Arsinoë II av Egypten, som regerade under den första hälften av 200-talet fvt. De var
Fig. 20. Basen för statyn av kung Ptolemaios och drottning Arsinoë av Egypten.
Jari Pakkanen och Anne Hooton.
[40]
Vardag, fest och tro
syskon och tillhörde diadocherna, det vill säga Alexander den stores
efterföljare. De ptolemeiska härskarna av Egypten hade ambitionen
att etablera sig i det grekiska kärn­landet och hade därför en garnison
på Methanahalvön i en stad som lämpligt nog hade döpts om till just
Arsinoë. Donationen av statyerna syftade säkert på framgångar i det
sjökrig som av allt att döma var på ingång vid tiden för dedikationen.
Jenny Wallensten, som har publicerat inskriften, menar att statyerna
mest sannolikt restes något år efter Arsinoës död kring 270 fvt, kanske för att markera etableringen av garnisonen i Arsinoë. Donatorn
kan ha varit Patroklos, befälhavaren för den egyptiska flottan i Egeiska havet, som hade Arsinoë att tacka för sin ställning.
Dedikationer av olika gåvor till gudarna kunde säkert göras spontant och när som helst, medan offerritualer mer sannolikt ägde rum
i enlighet med ett schema som angavs i en offerkalender, så länge det
inte var fråga om katastrofriter inför ett annalkande krig, en naturkatastrof eller något dylikt. Offer kunde vara oblodiga eller blodiga
i enlighet med kategorier som bestämts av forskare i antik grekisk
religion. Vid oblodiga offer offrades till exempel den första frukten
eller en fisk, vilket inte nödvändigtvis lämnade några större spår i det
arkeologiska materialet. Ett blodigt offer bestod i att man offrade ett
djur, varav vissa delar brändes på gudens altare medan resten, oftast
de mest välsmakande delarna, åts upp av dem som deltog i offret.
Viktig i sammanhanget var röken som steg från altaret. Det var den
som skulle påkalla gudens uppmärksamhet och tala om att ett offer
nu var i görningen. Fragment av träkol som hittades i närheten av ett
tänkbart altare vid ingången till helgedomen i Kalaureia visade sig
komma från fikonträd, som man normalt inte eldar med, eftersom
det åstadkommer en tjock och illaluktande rök. I ett offersammanhang var det kanske just det som var den önskade effekten.
Djuroffer anses vara centrala i den antika grekiska religionen,
och de lämnar spår i det arkeologiska materialet i form av djurben
som i princip är oförstörbara. I Kalaureia har vi hittat något som
nästan liknar en matta av pyttesmå, slitna benfragment, vilka man
[41]
Staden, guden och havet
uppenbarligen har trampat på och begravt och begravt om, och som
faktiskt täcker stora delar av helgedomens område. Så små benfragment går sällan att identifiera, men själva mängden säger något om
det antal måltider som intogs i helgedomen genom århundradenas
lopp. Men ibland hittade vi också mer välbevarade ben som kanske
härrör från enstaka offer uträttade i något skede i helgedomens långa
historia. De vanligaste djuren i sammanhanget är får och getter, följt
av grisar och nötdjur, vilket på ett ungefär motsvarar den prisordning
från den billigaste till den dyraste som man har beräknat för offerdjur. Enligt vanligt gällande reglemente skulle djuren som offrades
vara unga individer i perfekt skick. Många av de ben vi har identifierat kommer just från sådana, men ibland verkar det som att man sett
genom fingrarna och låtit äldre och ibland även sjuka djur slaktas för
att ingå i offret, något som också skulle ha varit rationellt ur djurhållningssynpunkt. Sättet på vilket benen är brända kan ge en indikation
på hur offerköttet tillagades efter det att själva offret var uträttat. Ben
som är brända helt och hållet anses kunna komma från själva offret,
det vill säga de delar av djuret som brändes på altaret, medan ben
som är brända i bägge ändar skulle tyda på att offerköttet grillades. I
vårt fall verkar det som att det mesta av offerköttet faktiskt kokades,
något som också styrks av formen på de flesta kokkärl som hittades
inne i helgedomen. Ibland tyder brännmönstren på att benen hade
kastats i en falnande eld, när man väl hade förtärt köttet.
En mer mondän aspekt av helgedomens vardagsliv tycks ha varit
att man hela tiden byggde på något nytt eller byggde om något redan
befintligt, vilket i sig också kan ses som en religiös handling eftersom man ju byggde åt guden. Sådana arbeten skulle ha involverat en
mängd hantverkare som snickare, stenhuggare eller smeder. Vi fann
rester av en ugn i vilken man förmodligen hade bränt taktegel mitt
inne i helgedomen under någon av de intensiva perioderna av byggenskap. Sådana ugnar var tillfälliga strukturer, som man troligen
helst hade i närheten av det man byggde för att slippa transporter
av tungt taktegel. Byggsten fanns på nära håll och vi har lokaliserat
[42]
Vardag, fest och tro
stenbrott för olika typer av kalksten som användes till helgedomens
byggnader. Transporten av stora stenblock in i helgedomen även från
nära håll skulle dock ha involverat dragdjur med olika typer av släp,
byggande av ramper och så vidare. Fynd av slagg inne i helgedomen
visar att man om inte tillverkade så åtminstone reparerade metall­
föremål som olika slags verktyg av järn och brons där. Den här typen
av arbete sköttes säkert av vandrande hantverkare.
Analys av träkolsrester visar vad som användes som brännved vid
uppvärmning av byggnader, matlagning eller annat som krävde höga
temperaturer. Brännved hämtade man naturligtvis också från nära
håll, och det mesta av träkolet härrör därför från sådant som växte i
närheten som järnek eller vild oliv. Men rester av mer ljuskrävande
träd, som johannesbröd, visar att öppnare landskap där djur kanske
betade också fanns i närheten. Importerade träslag som ceder och
gran har också identifierats, och dessa användes förmodligen vid tillverkning av möbler eller exempelvis dörrar till viktiga byggnader.
Allt det ovanstående tillhörde vardagen i helgedomen. Folk kom
till helgedomen från när och fjärran för att offra åt Poseidon, och
antingen hade de med sig sina offergåvor eller också köpte de något
på platsen. Vissa dagar i månaden uträttades återkommande offer i
enlighet med en kalender för sådana offer som fanns för platsen. Och
då var det mer ståhej. Man skulle utse offerdjur i de flockar av getter och får man hade, men under sommarmånaderna hölls djuren på
fastlandet mittemot Kalaureia, och då fick man tänka på att få dem
till helgedomen i tid. Grisar och kor hade man på närmare håll, men
det var inte så ofta som några av dem behövde offras. Och samtidigt
pågick den eviga byggenskapen i helgedomen. Det var hammarslag
och svordomar och folk som man inte alltid visste varifrån de kom.
Men ibland hände det saker som avbröt vardagsrutinen. Demos­
thenes korta uppehåll i helgedomen och inte minst hans frånfälle
väckte säkert en viss uppståndelse, fast det egentligen var först långt
senare man gjorde en affär av det hela och till och med skulle resa ett
monument till minnet av honom. Ännu längre fram i tiden, kring
[43]
Staden, guden och havet
cirka 165 fvt om vi nu ska ha tillit till keramiska sekvenser, ordnades en stor fest. Då var det säkert mer än hundra personer som var
inbjudna till mat och dryck i helgedomen. Vi vet inte riktigt varför,
men eftersom resterna av festen, både servisen och matresterna, sedan begravdes inom en trekantig inhägnad (fig. 21) som hade gjorts
i ordning strax väster om Byggnad D och alldeles i närheten av ett
gammalt altare som hade varit i bruk i hundratals år, antar vi att festen hade något med helgedomen att göra, eller att man åtminstone
ville göra gudarna uppmärksamma på vad det nu var man ville fira.
Resterna av servisen och kokkärlen som hade använts vid festen
återfanns innanför inhägnaden och bland dem fanns både tallrikar
och dryckeskärl som hade räckt till så många som 150 personer. Bland
kokkärlen dominerar åter kärl med vida mynningar som är lämpliga
att koka mat i. Analys av fetter som hade trängt in i lergodset i ett
sådant kärl visar att man hade kokt fläskkött och någon bladgrönsak
i det, vilket påminner om cheirino me seleri, en maträtt som är populär
under vintertid i dagens Grekland. Vinamfororna kom från Mende
och Chios. Bägge orterna var kända för sitt goda vin under antiken,
men eftersom det var vanligt att amforor återanvändes, är det inte
säkert att vinet som åtnjöts vid festen var av sådan kvalitet. Flertalet
lampor tyder på att man festade långt in på natten.
Bland djurbenen fanns rester av minst två kor, tre grisar, ett tiotal
får eller getter samt från minst 18 olika fiskarter. Bland fiskarterna
fanns sådana som trivs i kustnära vatten året om men också migrerande fiskar som tonfisk, som bara finns i vattnen runt Poros på våren
och på hösten, vilket ger oss en indikation på vilken tid på året festen
kan ha ägt rum. Inga rester av tonfisk eller andra migrerande arter
hittades i den närliggande Byggnad I, som inte tillhörde helgedomen
utan var en del av den antika staden. Man skulle kunna tolka detta
så att det fanns restriktioner för vilka tillfällen den typen av fisk fick
konsumeras. Flera av getterna i depositionen var fysiskt svaga individer som bland annat led av tandlossning.
Av det sätt på vilket måltidsresterna togs om hand kan vi säkert
[44]
Vardag, fest och tro
sluta oss till att festen hade en religiös eller rituell karaktär, även om
det inte tycks vara fråga om den vanliga typen av offerfest, vid vilken
de slaktade djurens kött delades mellan guden och dem som deltog i
offret i enlighet med ett reglemente av ett eller annat slag. Här är det
till exempel inte så att de delar av djuren som normalt gavs till guden
systematiskt saknas. Offerdjur skulle dessutom vara i prima kondition, vilket våra getter bevisligen inte var. Enligt Dimitra Mylona,
specialist på djurben och ansvarig för hanteringen av de organiska
fynden, verkar det mer sannolikt att gästerna i vårt fall hade med
sig maten eller ingredienserna till den så att åtminstone en del av
måltiden tillagades på plats. De mindre fiskarna skulle ha tagits in
hela, medan till exempel tonfisken skulle ha varit i bitar. Det finns
samtida inskrifter från Delos som beskriver den här sortens måltider
till Poseidons och gudinnan Eilethyias ära.
Fig. 21. Inhägnaden väster om Byggnad D där resterna av festmåltiden begravdes. Craig Mauzy.
[45]
Staden, guden och havet
Matrester av annat och kanske mer enigmatiskt slag hittades i
fyllningen av den arkaiska cistern som fanns inne i Stoa D. Fyllningen ska ha deponerats kring 100 vt och bestod, förutom stenar och
jord, av cirka 400 fragment av glas, cirka 2500 purpursnäckor och
cirka 13 000 djurben. Glaset hittades högst upp i fyllningen, följt av
ett lager som i princip bara bestod av purpursnäckor. Resten av fyllningen, som grävdes ner till ett djup av ungefär två och en halv meter, innehöll djurbenen. Ytterst lite keramik fanns i fyllningen, men
då bitar av ett och samma kärl fanns hela vägen ner, utgår vi ifrån att
hela fyllningen lades ner vid ett enda tillfälle.
Bland djurbenen finns de vanliga offerdjuren får, get, ko och gris
representerade, men dessutom finns ben från hundar, hundvalpar,
en åsna, en häst, grodor, fiskar, fåglar som kråka, samt ormar. Det
största antalet ben kommer från hundar, och bland dem fanns ben
från åtta vuxna hundar och 26 hundvalpar. Ormbenen kom från dussintals individer, flera av dem av ytterst giftiga arter. Benen från de
vuxna hundarna har skärmärken, vilket betyder att man hade ätit
av dem, medan hundvalparna hade slängts hela i cisternen. Vissa av
ormbenen är delvis brända, vilket gör det sannolikt att man också åt
orm i helgedomen.
Fynd av det här slaget väcker naturligtvis frågor om tabuföreställ­
ningar, om vad som ansågs vara ätbart under antiken och vad vi
själva anser vara ätbart. Mathållning i antika helgedomar var ytterst
regle­rad framför allt när det gällde kött, men samtidigt finns exempel
på att beroende på tillfälle kunde nästan vilka djur som helst konsumeras. Det finns skriftliga belägg för att man till exempel åt hund i
antikens Grekland, och arkeologiskt är detta också belagt även om
man inte har talat så mycket om det. Kanske har det hos forskare som
ägnat sig åt den klassiska antiken funnits någon slags undermedveten
önskan att se antikens greker och romare som så lika oss själva som
möjligt. Därför har man bortsett från det som är främmande.
Den gängse uppfattningen har länge varit att en arkeolog kan
närma sig kulten i en förgången tid, det vill säga göra tolkningar uti[46]
Vardag, fest och tro
från det arkeologiska material som utgör kvarlevor av rituella handlingar, vilka i sin tur är beståndsdelar i en kult. Däremot skulle man
inte kunna komma åt den föreställningsvärld, eller den tro, som finns
bakom dessa handlingar, om en sådan nu överhuvudtaget fanns.
­Petra Pakkanen, religionsspecialisten i Kalaureiaprogrammet, menar
att vi visst kan tala om tro – till exempel i ett sammanhang där man
åt hund och kanske till och med orm för att sedan begrava resterna av
dem så att de blev osynliga samtidigt som de ändå förblev närvarande
vid helgedomens gräns.
I det grekiska religiösa tänkandet spelade synen på rent och orent
en central roll. Allt det orena kallades för miasma. Eftersom man kunde smittas av det orena, var det viktigt att man på olika sätt gjorde sig
av med det för att rena det heliga utrymmet. Plutarchos, som levde
på 500-talet vt, berättar att just slaktade hundvalpar användes i detta
syfte. I De morbo sacro av en hippokratisk skribent, som levde under
den hellenistiska tiden, utvecklas begreppet katharmata, vilket betyder orena rester efter reningsritualer. Sådana bör ”grävas i marken,
kastas i havet eller tas upp till bergstoppar där ingen kan röra dem”.
De antika grekerna trodde att både ormar och hundar i vissa lägen
hade både renande och helande krafter, och att äta av dem kunde
överföra dessa krafter till sjuka människor. Kanske är det en sådan
helande måltid vi har resterna av här, rester som var så orena att de
skulle gömmas undan i en cistern som för länge sedan gått ur bruk.
[47]
Staden
Med all denna ekonomiska verksamhet som var direkt eller indirekt
kopplad till kulten av Poseidon och till rituella handlingar som utfördes i hans helgedom, är det inte underligt att en liten stad med
tiden växte upp intill helgedomen. Staden ligger söder och sydost om
helgedomen där det också finns rester av en stadsmur. En geofysisk
undersökning i området visade på existensen av regelrätta stadskvarter där, men de har fram till i dag förblivit oexploaterade. Endast
närmast helgedomen grävde vi ut några hus som tillhör staden.
En av målsättningarna i forskningsprogrammet ”Staden, guden
och havet” var att se huruvida det skulle vara möjligt att uppfatta
skillnader i beteendemönster innanför en helgedom och strax utanför den. Ett större område söder om Byggnad D, vars sydligaste mur
vi anser utgöra gränsen för helgedomen, grävdes därför ut mellan
åren 2007 och 2012. Området, där geofysiska undersökningar hade
indikerat existensen av en stor, kanske till och med monumental
byggnad, döptes till I (fig. 8, 22 och 23). Den arkeologiska verkligheten i området visade sig vara mer komplicerad än så, eftersom det
visade sig att folk hade bott där i åtminstone fyra olika faser, som
kronologiskt sträcker sig från den klassiska tiden till senantiken.
Fynden från den tidigaste fasen i byggnaden är än så länge inte
färdigstuderade, men själva upptäckten av att det fanns en regelrätt
bebyggelse intill helgedomens gräns åtminstone från 300-talet fvt
och framåt är naturligtvis av intresse, även om just denna byggnad
kanske inte blev så långlivad. Hela områdets organisation påverkades
[48]
Staden
nämligen av tillbyggnaden till Byggnad D som kom till mot slutet av
300-talet, vilket också medförde att helgedomens gräns då flyttades
söderut. En ny byggnad, som har en delvis annan orientering men
som ändå utnyttjar den tidigare byggnadens murfundament, kom till
hundratalet år senare, sannolikt under den första hälften av 100-talet
fvt. Det nya huset har en grundplan som är typisk för privathus under
den hellenistiska tiden. Den består av rum grupperade på tre sidor
av en öppen gård i två våningar. Grundplanen ger indikationer av
funktioner som matsal eller kök för vissa av utrymmena, men dessa
stöds inte direkt av fynden som är få från denna period. Det finns
dock inget som säger att huset skulle ha varit något annat än ett privat boningshus.
Huset blev skadat vid något tillfälle, möjligen en bit in på det
första århundradet fvt, men byggdes snart upp igen, fast så att dess
största rum, som vi antar var dess matsal, delades upp i två mindre
rum. Olika sorters förvaringsutrymmen och en bakugn kom också
till. Det är sannolikt att folk bodde i huset även i denna period, men
vissa av fynden, som den stora mängden av växelmynt och några
balans­vikter, antyder att någon slags kommersiell verksamhet också
ägde rum. Man har säkerligen vävt i huset och kanske också lagat
keramik med hjälp av blyklammer, medan den stora mängden kokkärl kan tydas så att mat såldes till besökare i helgedomen. En annan
grupp av fynd som verkar ovanligt stor är olika typer av fiskeredskap.
Det är möjligt att även dessa var till salu, då just fiskeredskap var
­passande som votivgåvor åt Poseidon. Kosten i huset tycks emellertid
i mycket hög grad ha bestått av havsföda som fisk och snäckor. Fiskeredskapen kan därför också ha varit till för eget bruk.
Huset tycks ha övergivits fredligt omkring 100 vt. Om vi ponerar
att verksamheten i huset på något sätt var beroende av besökarna till
helgedomen, kan orsaken till att det övergavs vara att dessa nu var
färre. Pausanias som besökte helgedomen något decennium senare
beskriver den som en fungerande helgedom, men arkeologiskt finns
inte mycket som tyder på aktivitet långt in i den romerska perioden
[49]
Staden, guden och havet
Fig. 22 a–b. Plan och
flygfoto av Byggnad I.
Emanuel Savini och
Jari Pakkanen.
mer än möjligen ett mynt som präglats under kejsar Hadrianus under
det andra århundradet vt. Kanske tappades det bort av en tillfällig
besökare till helge­domen. Ett mynt som präg­lats under den bysantinske kejsaren Konstans under 700-talet vt hittades i Byggnad I och
har säkert ett samband med ett antal murar med olika orienteringar
som hittades i ytskiktet. Murarna är mycket förstörda av plöjning och
bildar inga klara rumsenheter. Vårt antagande är att de härrör från
aktiviteter under senantiken och den tidiga bysantinska tiden, som
dock inte längre har något med Poseidonhelgedomen att göra.
Resultaten av utgrävningarna i Byggnad I kan tyckas otillfredsställande i det att ingen tydlig stratigrafi eller lagerföljd hittades i
huset, och att endast ett fåtal av fynden kan tänkas vara kvar i sin
ursprungliga position. Det finns inga klart daterbara förstörelselager
[50]
Staden
som skulle skilja byggnadens olika faser av aktiviteter åt. Skadorna
som åsamkades huset en bit in på det första århundradet fvt var inte
omfattande i jämförelse med skador i andra bosättningar vid denna
tid, då romerska arméer marscherade kors och tvärs över det grekiska
området. Intressant nog nämner Strabon, en geograf som skrev i årtiondena kring vår tideräknings början, att helgedomen i Kalaureia
förstördes av sjörövare från Kilikien kring 80 fvt, fast det är inte säkert att uppgiften är korrekt eller att den kan sättas i samband med
den förstörelse vi har spår av här. Övergivandet av huset i dess nästkommande, kommersiella fas var uppenbarligen också fredligt, vilket
innebär att det som blev kvar för arkeologer att hitta i artefaktväg är
sådant som inte var intressant nog att ta med när man flyttade. Man
bör också ta med i beräkningen att området säkerligen genomsöktes
[51]
Staden, guden och havet
Fig. 23. Rekonstruktion av Byggnad I. Jari Pakkanen.
för återvinningsbart material vid flertalet tillfällen senare.
Enligt Lena Klintberg som ansvarade för fältarbetet i Byggnad
I, är den här typen av fyndbild ingen ovanlighet i hus som bebotts
över lång tid. Vi kan trots allt se långsiktiga trender i bruket av artefakter, medan de bioarkeologiska fynden visar på förändringar i till
exempel kost och miljö från en period till en annan, även om dessa
inte kan dateras exakt. I fråga om artefakter kan till exempel nämnas
att dryckeskärlen som fram till den hellenistiska perioden var uteslutande av lergods uppenbarligen ersatts av glas i den tidiga romerska
perioden. Här är det fråga om en teknologisk förändring som gjorde
att det plötsligen var billigare att massproducera glas än keramik, vilket genast syns i det arkeologiska materialet. Vi hittade även fönsterglas i byggnaden.
När det gäller kosten säger Dimitra Mylona att man åt fisk och
[52]
Fig. 24. Fynd från Byggnad I. Craig Mauzy.
Staden, guden och havet
skaldjur i alla tider, men att det finns en intressant skillnad mellan de
fiskarter man konsumerade inne i helgedomen och utanför den. Rester av migrerande fisk som tonfisk och makrill samt ål har vi hittat
bland avfall i helgedomen, som möjligen kan associeras med rituella
måltider, medan sådana inte hittades i Byggnad I, som ju ligger utanför helgedomen. Fågel och ägg kommer in i bilden först under den
tidiga romerska perioden, medan man åt mer get i förhållande till får
under den hellenistiska tiden än under den romerska. Fläskkött konsumerades i någon mån i alla tider, främst från griskultingar, medan
ben från nötdjur är ovanliga utanför helgedomen, vilket kan tyda på
att nötkött framför allt under den hellenistiska tiden eller tidigare
endast kunde ingå i offermåltider. Att man åt hund i helgedomen
har blivit klart av det föregående. Några få hundben hittades också i
Byggnad I, men däremot fanns inga gnagmärken på andra ben, som
skulle ha gjorts av löst springande hundar i området. Vi drar den
slutsatsen att hundar faktiskt inte hölls i helgedomen och inte ens i
dess omedelbara närhet, och att i den mån de togs in var det för att
konsumeras.
När det gäller växtlighet finns en intressant förändring i relationen mellan rester av järnek och pinjeträd från den hellenistiska tiden
till den romerska, vilket kan tyda på att ön eller åtminstone området
runt helgedomen vid något tillfälle eldhärjades. Olivträden domi­
nerar i högre grad under den romerska perioden än under den hellenistiska, vilket tyder på intensifierad olivodling under den senare perioden. Intressant är också inslaget av ornamentala och importerade
växter och träd under den romerska perioden, vilket är en indikation
av att landskapet återigen sågs på ett annorlunda sätt. Man nöjde sig
inte med den natur som fanns, utan konstruerade ett nytt landskap
utifrån estetiska värderingar. Vi fann till och med rester av träd som
enbart trivs i närheten av färskvatten, vilket tyder på att det någonstans i närheten fanns en pool eller en konstgjord damm.
Vad gäller den kommersiella karaktären av verksamheten, är det
knappast något oväntat i en byggnad som ligger vid ingången till
[54]
Staden
Fig. 25 a–b. Byggnad A 1894 och 2012. Sven Kristensson och Julia Habetzeder.
[55]
Staden, guden och havet
en stor helgedom. Och att sådan verksamhet intensifieras under den
romerska perioden motsvarar också den gängse bild vi har av denna
tid. Man behöver inte gå längre än till Jesu ord om ”månglarna vid
templet”. Däremot var vi övertygade om att kommersen enbart ägde
rum utanför helgedomen, ända tills vi grävde ut den skjulliknande
bebyggelse som uppstod i ruinerna av Byggnad A (fig. 25) inne i
helge­domen, också under den romerska tiden. Där visade sig fyndbilden vara lik den i Byggnad I i dess kommersiella fas. Där fanns
också verktyg, växelmynt och en stor mängd kokkärl, men däremot
inga djurben, vilket bara kan tolkas så att man i just den byggnaden
varken lagade mat eller åt, men däremot kanske sålde köks­utensilier.
Ett av rummen kan ha varit en smedja. Förklaringen till den uppenbara kommersen inne i en helgedom finns möjligen i en inskrift från
romersk tid som nyligen hittades vid Agoran i Aten. I den stipuleras
skattefrihet för dylika verksamheter inne i helgedomar. Det kanske
är så att skatteflykten i Grekland går längre tillbaka i tiden än vad
man har trott.
Fig. 26. Mynt av den romerske kejsaren Hadrianus.
[56]
Resenärer, arkeologer,
retsinádes
En fråga man ofta får på dagens Poros är varför Poseidonhelgedomen
är så förstörd att man nästan inte har kvar sten som ligger på sten,
när grannön Aigina kan skryta med ett nästan helt tempel i helgedomen åt nymfen Afaia. Svaret är att Afaiahelgedomen var en obskyr
liten helgedom, som faktiskt övergavs redan under antiken och därför föll i glömska. När man sedan i början av 1800-talet började intressera sig för det antika Greklands ruiner, fanns nästan all byggsten
kvar på platsen och man kunde i princip bygga upp templet på nytt.
Kalaureia å andra sidan var en stor och välkänd helgedom, vars läge
alltid hade varit känt, liksom det faktum att där fanns gott om byggsten att hämta. Plundringen av helgedomens byggnader pågick säkert
genom hela medeltiden. Stenblock återanvändes i nya byggnader och
marmorskulpturer brändes till kalk i de många kalkugnar som det
fortfarande finns rester av utmed Poros stränder.
Vi har hittat några intressanta belägg för hur plundringen gick
till. I Stoa A (fig. 8 och 25) finns evidens för att åtminstone byggnadens tak föll in redan under antiken och att byggnaden sedan tilläts
ligga kvar som en ruin mitt i helgedomen. Några av dess stenar fann
sin väg till Bygg­nad I som byggdes om kring 50 fvt efter en förstörelse. I ett senare skede, under den romerska tiden, byggdes små skjulliknande strukturer mot stoans bakvägg. Mycket av byggstenen hittades i högar framför byggnaden, men intressant nog fanns där mest
sådant som inte var så lätt att återanvända, som stora block från den
yttre kanten av byggnadens tak och räfflade sidor av kolonntrum[57]
Staden, guden och havet
mor som huggits av. Uppenbarligen hade högarna sökts igenom efter
allt som var återanvändningsbart. Vi vet inte hur länge byggnadens
kolonner stod kvar, men på annat håll i helgedomen fann vi en hel
trumma med märken av ett rep eller en kedja som bundits runt den,
uppenbarligen i syfte att avsiktligt dra ner hela kolonnen.
Ett vittne till förstörelsen blev den engelske resenären Richard
Chandler som besökte helgedomen år 1765. Han red upp till helgedomen på en mula och fick där se templet som hade förvandlats till
en oansenlig stenhög. Stenblock höll på att huggas i mindre bitar
som var lämpliga för mulor att transportera ner till hamnen för vidare transport till grannön Hydra, där man höll på att bygga ett stort
kloster åt jungfru Maria, eller Panagia som hon kallas i Grekland.
Rekonstruktionen här intill (fig. 27) visar hur Kalaureia kan ha sett
ut vid tiden för Chandlers besök. Chandlers berättelse är populär
hos dagens porosbor, då den ger dem skäl att anklaga någon annan
för bristen på imponerande ruiner i Poseidons helgedom. Fast sanningen är nog den att den mesta stenen från helgedomen stannade
kvar på Poros. Det finns ett kloster åt Panagia på Poros också, som
stod färdigt på 1730-talet, och man vågar nog gissa att mycket av
byggstenen kom från helgedomen. I helgedomens sydöstra del, som
vetter mot klostret, fann vi högar av stenflisor som skulle kunna vara
resultat av att man där högg stora block i mindre bitar för transport ner till klost­ret. Det vi egentligen kan undra över är varför vissa
block ändå blev kvar i helgedomen. Kolonntrummorna som ligger i
samma område var säkert synliga, men fick ligga kvar orörda där de
hade legat sedan den senarkaiska tiden. Samma gäller för blocken
från statybasen med dedikationsinskriften. Kan det vara så att block
med hedniska inskrifter inte gärna återanvändes i en ny helgedom
som byggdes åt den kristna gudamodern? Vi kan i dag inte se några
antika block i klostret, då dess väggar är putsade precis som i klostret
på Hydra. Andra block från helgedomen finns säkert i hus i Poros
stad, som har viss bebyggelse från 1700-talet.
Chandler var långtifrån ensam om att vara en västeuropeisk re[58]
Resenärer, arkeologer, retsinádes
senär som besökte Poseidonhelgedomen på sin bildningsresa under
1700- och 1800-talen. Klassisk bildning tillhörde självbilden hos en
växande europeisk borgerlighet, och det antika Greklands demokrati
och politiker som Demosthenes blev inspirationskällor hos en samhällsklass som hyste egna politiska ambitioner. Den mest detaljerade
beskrivningen av helgedomen finner vi hos Edward Dodwell, som
besökte platsen i början av 1800-talet efter att ha tagit sig upp dit till
fots. Han beskriver även landskapet och växtligheten, och noterbart
är att inte heller han ser någon pinjeskog utan bara små pinjeträd
bland vilda olivträd och lågväxande buskar. I helgedomen ser han
inte en enda kolonn som fortfarande står, men däremot kolonn­baser
och bitar av en dorisk fris vilket får honom att sluta sig till att templet
åt Poseidon var av dorisk ordning. Dodwell säger sig också ha sett
delar av en rund struktur som skulle vara det monument till Demo­s­
thenes minne som beskrivs av Pausanias. Han syftar säkert på den så
kallade exedran, eller sittplatsen, som finns framför Byggnad E (fig.
13), eftersom det är den han också lät avbilda. Dessvärre är det inte
fråga om något antikt monument överhuvudtaget, utan om något
man satt ihop av block från olika monument som inte gick att åter­
använda. Där finns säten av sten och statybaser bland annat. Min
gissning är att exedran byggdes av stenplundrarna som sittplats åt
Fig. 27. Helgedomen som den kan ha sett ut år 1765. Anne Hooton.
[59]
Staden, guden och havet
dem som övervakade arbetet, någon gång före Dodwells besök.
Dodwell beskriver också Poros stad, som på den tiden måste ha
stått sig väl i jämförelse med andra grekiska städer. Handelsmän och
sjöfarare från Poros var också bland initiativtagarna till Greklands
frihetskrig som började år 1821 och ledde till grundandet av det moderna Grekland som självständig stat. Skyddandet av antikviteter
stod högt på den nya statens agenda från allra första början, då man
strävade efter att skapa en nationell identitet kring minnen av ett avlägset men desto mer gloriöst förflutet. Det var ett förflutet som man
dessutom kunde dela med de flesta i det västliga Europa man ansåg
sig tillhöra, det geografiska läget till trots. Skyddet för antikviteter
förblev dock mest en död bokstav i lagen, åtminstone till en början
och i perifera områden som Poros. Mycket av de antikviteter som
beskrivs av Dodwell och andra som besökte Kalaureia före självständigheten har försvunnit sedan dess.
En annan följd av den grekiska självständigheten var grundandet
av utländska arkeologiska skolor i Aten under loppet av 1800-talet.
Först på plan var de dåtida stormakterna som ville delta i utforskandet av det antika Grekland som då gällde som vaggan för den väster­
ländska civilisationen: Frankrike, Storbritannien och USA. Tyskland
och Italien sällade sig dit så fort de hade blivit enade stater, och sist
Österrike-Ungern. Tillstånd för arkeologiska utgrävningar i Grekland kunde man endast få om någon av de arkeologiska skolorna stod
som garant för att utgrävningen skulle gå rätt till, något som gäller än
i dag även om de utländska skolorna nu är många fler.
Sverige var vid slutet av 1800-talet en fattig avkrok av Europa,
varifrån stora delar av befolkningen dessutom höll på att emigrera till
Amerika. Landet hade inte resurser till att grunda en egen arkeologisk skola i Aten, men det fanns eldsjälar som ansåg att även Sverige,
som också hade ambitionen att tillhöra de västliga kulturnationerna,
skulle delta i sökandet av de gemensamma rötterna i det nu befriade
Grekland. Två sådana eldsjälar var Samuel Wide och Lennart Kjellberg i Uppsala, bägge klassiska filologer. Wide och Kjellberg ansåg
[60]
Resenärer, arkeologer, retsinádes
Fig. 28. Utgrävning år 1894. Anne Hooton.
att studiet av de fysiska lämningarna av den klassiska antiken var ett
lika värdefullt studieobjekt som de klassiska språken och sökte därför
komma i kontakt med arkeologer som var verksamma i Italien och
Grekland. Ur svensk synvinkel vid den här tiden var Tyskland den
främsta kulturnationen i Europa, och det var därför de tyska skolorna
i Rom och Aten som Wide och Kjellberg sökte sig till för att fullborda
sin dröm om en svensk utgrävning i Medelhavsområdet.
Våren 1894 hade de äntligen lyckats få ihop medel till ett utgrävningsföretag i Grekland, som den tyska skolan i Aten hade gått med
på att söka tillstånd för. Svenskarna fick välja mellan Midea i Argolis,
Agoran i Aten och Poseidonhelgedomen i Kalaureia, och valet föll på
den sistnämnda, kanske mest för att Wide hade skrivit sin avhandling om den antika grekiska religionen. En intressant detalj i sammanhanget är att den brittiska skolan i Aten hade sökt tillstånd att
företa utgrävningar i Kalaureia bara något år innan men inte fått det.
Sommaren 1894 blev det alltså av för svenskarna. Tillsammans
med arkitekten Sven Kristensson, som Wide och Kjellberg hade
[61]
Staden, guden och havet
kom­mit i kontakt med i Rom och som också blev projektets fotograf,
pla­nerade de att tillbringa hela sommaren i Kalaureia. Förmannen
Panga­los, som hade arbetat vid de tyska utgrävningarna i Olympia,
fick de till låns, medan man av och till anställde uppåt tjugotalet lokala arbetare på Poros. Utgrävningarna övervakades av representanter
för de arkeologiska myndigheterna i Grekland. Svenskarna bodde i
tält som de hade ställt upp väster om Poseidontemplet. Förhållande­
na tycks ha varit allmänt primitiva och det rådde brist på mycket,
inklusive matbestick; besökare till utgrävningarna uppmanades att
ta med egna bestick. Utgrävningsmetoderna var de tidsenliga. Det
Wide och Kjellberg intresserade sig för var arkitekturen. Därför grävdes långa diken utmed byggnadernas fundament för att få fram en
plan över hela helgedomen. Den utgrävda jorden dumpades i stora
högar intill de utgrävda schakten. Wide var ansvarig för arkitekturen,
medan Kjellberg tog sig an fynden som han beskrev i en dagbok, som
nu finns i Uppsala universitetsbibliotek.
Men allt var nu inte frid och fröjd. Ingrid Berg, som håller på att
skriva en avhandling om den första utgrävningen i Kalaureia i ett
kultur­historiskt perspektiv, menar att framför allt Kjellberg drabbades av en kulturchock. Grekland var inte vad han hade trott, och dessutom hittade man inte så mycket vid utgrävningarna som han hade
hoppats på. Till slut blev han febersjuk och tvingades åka hem mitt
under säsongen. Av Wides brev hem får man intrycket att han var vid
bättre mod, men å andra sidan blev detta – förutom en kort kampanj
i Afidna i norra Attika, som genomfördes i anslutning till utgrävningarna i Kalaureia – hans första och sista utgrävning överhuvudtaget,
vilket är egendomligt med tanke på den entusiasm han visade innan
han fick igång utgrävningsföretaget. Kanske är det till och med så att
det han uttrycker i sitt sista brev hem, att han nu är lycklig över att
det han ville uträtta för Sverige i Grekland äntligen är över, var något
av det ärligaste han överhuvudtaget skrev. Kjellberg däremot grävde
i Larisa i Turkiet tio år senare och tycktes trivas mycket bättre där.
I dag skulle man naturligtvis kunna beskriva Wides och Kjell[62]
Resenärer, arkeologer, retsinádes
bergs företag i oerhört kolonialistiska termer. De kom till ett land
vars moderna verklighet de överhuvudtaget inte var intresserade av,
och som framför allt Kjellberg blev närmast äcklad av. De ville bara
åt skatterna som de trodde var gömda i dess jord. Wide tycktes uppskatta naturen på Poros, men det han lämnade efter sig var ett skövlat
landskap med öppna sår i form av utgrävda schakt och med dumpar
av utgrävd jord som i många fall fortfarande var kvar när vi började
arbeta på platsen mer än hundra år senare (fig. 31). Å andra sidan var
det så de flesta arkeologer, både greker och utlänningar, arbetade på
1890-talet. Wide och Kjellberg var knappast sämre än några av sina
samtida och publicerade dessutom resultaten av sina utgrävningar
redan året efter, i tyska skolans Mitteilungen, vilket man kan ge dem
eloge för.
På dagens Poros är det få som vet något om de första svenska ut­
grävningarna på ön. För några år sedan publicerades emellertid en
bok med titeln Folkminnen från Poros och Troizen av Yannis Poulákis.
I den antyds att den officiella versionen, att utgrävningarna i Poseidonhelgedomen hade gett ett magert resultat, i själva verket var lögn,
och att de svenska arkeologerna hade tagit med sig de allra finaste
fynden. Detta kan man naturligtvis ta med en nypa salt. Det finns
inga fynd från utgrävningarna på Poros i Sverige. Och Poulákis ger
dessutom annan felaktig information om bland annat antalet svens­
kar som deltog i kampanjen. Det intressanta är emellertid att sådan
folklore finns på ön och förs vidare. En servitör på en taverna berättade för mig att han hade varit på Medelhavsmuseet i Stockholm och
av misstag hamnat i museets källare. Där hade han sett stora kistor
som det stod Kalaureia på. Sådana historier om förlorade antikviteter är legio, inte bara på Poros utan i hela Grekland. De bygger
nog ytterst på de djupa sår som Parthenonfrisens öde har satt i den
nationella själen.
Den arkeolog vars minne däremot lever kvar på Poros är tysken
Gabriel Welter, som gjorde egna undersökningar i helgedomen någon gång på 1930-talet och publicerade dem i en monografi med ti[63]
Staden, guden och havet
teln Troizen und Kalaureia år 1941. Det märkliga med den boken är
att de svenska utgrävningarna, som hade ägt rum i Kalaureia bara 40
år tidigare och dessutom hade blivit publicerade i tyska skolans egen
tidskrift, knappt nämns. I stället återger Welter i stort sett de svenska
kollegornas resultat, men med ytterst knappa referenser till den tidigare undersökningen. Vid ett tillfälle kommenterade han det relativa fåtalet mynt som hittades vid utgrävningarna med att Wide och
Kjellberg inte kunde kontrollera sina arbetare. Detta kanske bygger
på något han hade hört på ön. Den rödhårige Welter, som kallades
för ”Rödskägget”, talade grekiska och trivdes enligt ryktet i stadens
utskänkningslokaler, där han säkert fick höra både ett och annat.
Men det finns alltså både en publikation och delar av dokumentationen kvar från de allra första svenska utgrävningarna i Grekland.
Dessutom finns ett antal högklassiga fotografier som återfunnits i
tyska skolans arkiv i Aten och bland Sven Kristenssons efterlämnade
papper i Lunds universitetsbibliotek. De flesta visar utgrävningar i
olika byggnader, och vi hade stor glädje framför allt av ett par foton
av Byggnad A, som visar exakt hur man grävde där 1894 och vad som
var kvar av byggnadens väggar då (fig. 25). Men det finns också port­
rätt som är avslöjande på ett annat sätt. På ett syns den kostymklädde
och hattförsedde Wide prydlig och välnärd, vilket är imponerande
med tanke på omständigheterna, tillsammans med en lika prydlig besökare som enligt Ingrid Berg inte är någon annan än den berömde
tyske arkeologen Wilhelm Dörpfeld (fig. 29). På ett annat finns en
man i yngre medelåldern och en pojke som uppenbarligen är hans
son. Bägge ser närmast undernärda ut, har trasiga skor och bär vita
lång­skjortor (fig. 30). Vi har nyligen lyckats identifiera personerna
som medlemmar i en familj som flyttade till Poros från ön Angistri
för att bli så kallade retsinádes, det vill säga för att samla kåda från
pinje­träden, som det nu plötsligen fanns gott om i området. Kåda användes som smaksättare och konserveringsmedel av vin, men också
som tätningsmedel. Det har länge varit oklart exakt när familjen flyttade till Poros, men nu är det klart att de var där redan vid tiden för
[64]
Resenärer, arkeologer, retsinádes
Fig. 29. Samuel Wide och Wilhelm Dörpfeld. Sven Kristensson.
Fig. 30. Far och son från trakten. Sven Kristensson.
Wides och Kjellbergs utgrävningar. Vi trodde först att de helt enkelt
kom förbi och blev fotograferade av Kristensson, som representanter
för en lokalbefolkning som de svenska herrarna i övrigt inte hade så
mycket till övers för. Det är också möjligt att de faktiskt arbetade på
utgrävningen. Nu har det dock visat sig, enligt dokument som Aris
Anagnostopoulos och Ingrid Berg har lokaliserat i Poros kommunala arkiv, att det är möjligt att den mark som svenskarna hade fått
tillstånd att arbeta på faktiskt tillhörde familjen. I vilket fall är det
klart att de såg landskapet på ett annat sätt än Wide och Kjellberg,
inte som en underjordisk skattkista, färdig att plundras, utan snarare
som en resurs som kunde utnyttjas. Utöver kådsamlandet gick det ju
också bra att odla på helgedomens öppna ytor.
Mannen på bilden är säkert densamme som strax efter 1894 års
utgrävningar byggde en bondgård mitt bland helgedomens ruiner, i
[65]
Staden, guden och havet
Fig. 31a. Det skövlade landskapet i helgedomen efter utgrävningarna 1894. Sven Kristensson.
Fig. 31b. Samma landskap hösten 2011. Craig Mauzy.
vissa fall till och med så att han
utnyttjade antika murar som fundament för vissa av byggnaderna.
Bondgården blev sedan kvar ända
fram till år 1978, då helgedomen
exproprierades av den grekiska
staten och förklarades som arkeo­
logisk plats. Byggnaderna för­
stördes så att de blev obeboe­liga,
men vissa av ruinerna var fortfarande kvar när vi började arbeta på platsen år 1997. Familje­
medlemmar har kvar marker
[66]
Resenärer, arkeologer, retsinádes
runt helgedomen men är på många sätt närvarande också inne i den.
Det finns inristad graffiti på vissa antika block med namn och datum.
Yannis Hamilakis, projektets arkeoetnolog, menar att inspirations­
källan till den här typen av graffiti är de antika inskrifterna, som fortfarande finns kvar i helgedomen. Vid utgrävning i ytlager stöttte vi
ibland på verktyg som härrör från helgedomens agrikulturella fas,
och inne i Poseidontemplets peribolos finns ett uppbyggt kar som man
har förvarat kåda i. Gårdens bakugn, som på grund av brandrisken
var en fristående struktur, står kvar norr om Byggnad E. Den restaurerade vi för att påminna besökare om platsens nyare historia.
Det finns uppgifter om två cirkelrunda tröskplatser, varav vi har
lokaliserat och restaurerat den ena som nu finns mittemot ingången
till den arkeologiska platsen (fig. 32). Den andra skulle ha funnits
väster om Poseidontemplet, där Wide och Kjellberg satte upp sina
tält. Av den finns inget kvar.
Fig. 32. En tröskplats eller aloni mittemot ingången till den arkeologiska platsen.
Christos Stournaras.
[67]
De nya undersökningarna
sedan 1997
Sverige har sedan 1948 ett eget arkeologiskt institut i Aten som har
ansvaret för all svensk arkeologisk forskning i Grekland. Samman­
taget finns det i dag 17 stycken sådana institutioner i Aten, vilka i den
grekiska fornminneslagen definieras som ”utländska arkeologiska
skolor”. Fyndplatser där en utländsk skola har rätt att bedriva arkeo­
logisk forskning fungerar i praktiken som ett slags koncessioner. Skolan har i princip förturen att fortsätta undersökningarna på en plats
där den en gång har grävt, förutsatt att man inte har gjort bort sig på
något sätt, även om detta inte står i någon lag. Svenska arkeologer
med Axel W. Persson i spetsen var under mellankrigstiden mest aktiva i landskapet Argolis på nordöstra Peloponnesos, och det är dit,
till ställen som Asine, Berbati och Midea, de flesta svenska arkeologer
återvände också efter kriget och institutets grundande.
Kalaureia räknade man inte riktigt med som en svensk koncession, då utgrävningarna i Poseidonhelgedomen hade ägt rum för så
länge sedan och dessutom på ett tillstånd genom Tysklands arkeologiska institut. I samband med en konferens som ordnades 1994 för
att fira hundraårsminnet av de första svenska fältundersökningarna
i Grekland, blev institutets dåvarande föreståndare, Robin Hägg,
emellertid inbjuden av den länsantikvariska myndigheten i Attika,
Eforian, att återuppta undersökningarna i Kalaureia, ett erbjudande
som han dock avböjde. Men när erbjudandet upprepades ett par år
senare, tackade institutets nytillträdda föreståndare Berit Wells ja,
och det första spadtaget togs i maj 1997.
[68]
De nya undersökningarna sedan 1997
Både Berit Wells och jag var vid den tiden upptagna av att publicera resultat av olika undersökningar i Argolis och tänkte från början
inte uträtta särskilt mycket i Kalaureia, mer än markera revir så att
säga, och på så sätt se till att andra svenska forskare skulle ha möjlighet att återuppta utgrävningarna där vid ett senare tillfälle. Utgrävningarna våren 1997 varade bara två veckor, och man grävde ett
enda schakt till väster om Poseidontemplets peribolos i syfte att kunna
datera den arkeologiskt. Vad vi hittade var resterna av bronsåldersbosättningen, som just då kändes mindre intressanta, men som sedan
blev mer grundligt undersökta längre fram.
Efter nya påtryckningar från Eforian återvände vi till platsen våren 1999, och har faktiskt varit verksamma där varje år sedan dess.
Eforians intresse var främst att få ordning på den arkeologiska platsen, som då var i ett sorgligt tillstånd med ruinerna av bondgårdens
förstörda byggnader mitt bland dumparna av utgrävd jord som fanns
kvar efter Wides och Kjellbergs utgrävningar. Olivträden som hade
blivit exproprierade år 1978 hade förvildats och bildade tillsammans
med järnek ett tätt buskage, som det på vissa håll var svårt att ta sig
igenom. Från den väg som hade byggts tvärsöver den arkeologiska
platsen under juntaåren kunde man överhuvudtaget inte se vad som
fanns bakom det rostiga staketet som hade satts upp i samband med
exproprieringen. Det var så talesättet uppstod på ön, att det inte var
värt att ta sig upp till helgedomen då det där bara fanns ”fem stenar
i rad”.
För den svenska sidan var detta en balansgång. Det låg naturligtvis i vårt intresse också att göra platsen mer besökarvänlig, samtidigt
som det skulle ha varit omöjligt att få finansiering från Sverige till
ett projekt som bara skulle gå ut på att röja upp en arkeologisk plats
i Grekland, även om den för mer än hundra år sedan hade grävts ut
av svenska arkeologer. De första åren varvades därför utgrävning i
ganska liten skala med kampanjer som bara bestod av röjning och
rensning.
Mer systematiska utgrävningar påbörjades år 2003, då Berit Wells
[69]
Staden, guden och havet
erhöll finansiering från Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond till ett
treårigt projekt med namnet ”Vardagsliv och fysisk miljö i Poseidons
helgedom i Kalaureia”. Anställda i projektet förutom henne själv var
Jenni Hjohlman och Emanuel Savini. Själv deltog jag inom ramen
för min tjänst som biträdande föreståndare för institutet i Aten. Projektets namn syftade på vårt intesse att komma åt vardagslivet hos de
människor som levde och verkade i helgedomen genom systematiskt
samlande och analys av jordprover med metoder som har beskrivits ovan. Sådana metoder har ganska länge varit i allmänt bruk vid
arkeo­logiska utgrävningar i Grekland som fokuserar på sten- e­ ller
bronsåldern, medan de är mindre vanliga i den historiska tidens arkeologi. Att nu tillämpa dem i så stor skala vid utgrävningar i en
viktig helgedom sågs av många som rent av banbrytande. Ett av våra
syften var också att bevisa att man genom att tillämpa strikt arkeologiska metoder kan få annan slags kunskap om den antika grekiska
religionen än den man får från de bevarade antika texterna.
Fältundersökningarna koncentrerades till helgedomens södra del,
framför allt till Byggnad D, som är den mest välbevarade av helgedomens byggnader och dessutom ligger utmed vägen. Utgrävningar
i just den byggnaden var ett sätt att åter förbättra helgedomens utseende. Därvidlag sammanföll våra intressen med Eforians, som vid det
laget hade flyttat sitt säte till Pireus. Resultaten från de första åren,
framför allt depositionen av måltidsrester väster om Byggnad D och
det avfall som grävdes ut från den ena av de två cisternerna i helgedomen, vilka redan har berörts ovan, var smått spektakulära och banade
väg för ett ännu större forskningsprojekt i helgedomen.
[70]
Staden, guden och havet
Ett stort problem med forskningsfinansiering i Sverige, framför allt
inom humaniora, är att forskningsanslagen för det mesta är kortvariga. En forskare som har beviljats anslag från någon av de stora forskningsfinansiärerna blir därför tvingad att använda en stor del av den
tid som finansierats för forskning till att söka nya anslag. Medveten
om detta införde Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond år 2005 en
ny stödform som man kallade för forskningsprogram, enligt vilken
en forskargrupp kunde söka anslag på upp till 50 miljoner kronor för
en period av sex eller fler år. Tanken var då bland annat att den grupp
som mottog ett sådant anslag skulle få arbetsro och inte behöva oroa
sig för framtida försörjning. Stödformen finns kvar fast i något förändrad form.
Forskargruppen kring Berit Wells var bland de allra första att
mot­ta ett dylikt anslag hösten 2006 för ett forskningsprogram vid
namn ”Staden, guden och havet”, som i grunden var en fortsättning
av det tidigare projektet i helgedomen, fast i en ojämförligt större
skala. Tanken var att vi skulle fortsätta med inriktningen mot ett var­
dagsliv i en helgedom, men nu så att man också skulle se om det
fanns några skillnader i hur detta vardagsliv tedde sig inne i helgedomen och strax utanför, i den stad som med tiden utvecklades intill
Poseidonhelgedomen i Kalaureia. Stor vikt lades fortfarande vid analyser av jordprover, då det var vår övertygelse att det var där nycklarna till den undflyende vardagen i en förgången tid stod att finna.
Vidare skulle vi undersöka arkitekturen i helgedomen på ett mer
[71]
Staden, guden och havet
systematiskt sätt än vad som hade varit möjligt tidigare och med utnyttjande av moderna digitala metoder. Religionen i Kalaureia skulle
undersökas utifrån en mer teoretisk, religionsvetenskaplig synvinkel
på ett generellt plan och på basis av det vi faktiskt kunde se och få
ut av det arkeologiska material som specifikt rörde just vår helgedom, utan hänsyn till vad man tidigare trodde sig veta om den antika
grekiska religionen. En ny komponent i programmet var så kallad
community archaeology, eller arkeologi för allmänheten, parat med ett
arkeo­etnografiskt synsätt på helgedomens senare historia. Med andra
ord skulle vi försöka hitta klangbottnen till vårt arbete i helgedomen
i det lokala samhället och samtidigt undersöka hur det lokala samhället förhöll sig till existensen av antikviteter i dess mitt och till de
samhällsaktörer, inklusive oss själva, som hade i uppdrag att se till
deras bevarande.
Anställda i det nya programmet i den arkeologiska delen blev, förutom Berit Wells och mig själv, Dimitra Mylona med ansvar för den
miljöarkeologiska delen samt Michael Lindblom, som är specialist på
den egeiska bronsåldern. I ett senare skede anställdes Lena Klintberg,
när vi hade kommit till insikt om att fyndhanteringssidan inom projektet var allvarligt underbemannad. Petra Pakkanen skulle ansvara
för den religionsvetenskapliga delen tillsammans med Jenny Wallensten, medan Jari Pakkanen skulle undersöka arkitekturen i helgedomen. Ansvarig för den arkeoetnografiska delen skulle vara Yannis
Hamilakis med hjälp av en assistent, som efter en ansökningsprocess
blev Aris Anagnostopoulos. För hantering av alla data som skulle
produceras anställdes dessutom Emanuel Savini.
Som den akademiska arbetsmarknaden ser ut i Sverige och generellt, kan man inte räkna med att allt blir som man har planerat inom
ett forskningsprogram som sträcker sig över sex långa år. Varken
Michael Lindblom eller Jenny Wallensten blev någonsin anställda
inom programmet men bidrog till dess genomförande ändå, inom
för­ordnanden de erhöll på annat håll under tiden. På den positiva
sidan är att flera doktorsavhandlingar sprang direkt eller indirekt ur
[72]
Staden, guden och havet
Kalau­reia­programmet både i Grekland och i Sverige. Den globala
ekonomiska krisen som inleddes strax efter det att vi hade påbörjat
vårt program gjorde sitt till, genom att den svenska kronans värde
tillfälligt sjönk till nivåer där vi omöjligt kunde hålla oss inom den
budget vi hade fått finansiering för. Lyckligtvis hade vår finansiär
förståelse för detta. Något som däremot inte gick att ersätta var förlusten av Berit Wells. Hon gick bort i augusti 2009, innan vi ens hade
hunnit halvvägs in i det forskningsprogram hon hade varit med om
att initiera.
Fältundersökningarna inom det nya programmet koncentrerades
primärt på två områden: det så kallade Område H sydost om Posei­
dontemplet, där man bland annat hittade kolonntrummorna med
stenhuggarmärkena och statybasen med inskriften, och Område I
söder om Byggnad D, som var en del av den antika staden Kalaureia
(fig. 8). Resultaten när det gäller helgedomen i det förgångna har
redan ingått i berättelsen ovan. Fortsättningen av berättelsen gäller
därför nuet.
Fig. 33. Vy från den moderna staden Poros. Anne Hooton.
[73]
Kalaureia i nuet
En grundläggande sanning om arkeologi, som nog gick Wide och
Kjellberg och många av deras samtida förbi, är att den aldrig kan
bestå av en dialog mellan arkeologen och det skeende i en gången
tid han eller hon är intresserad av. Den tredje parten, det lokala sam­
hället eller människorna som lever på platsen i dag, måste på ett eller
annat sätt ingå i processen, då det är i grunden deras historia man
gräver fram. I community archaeology är tanken att man ska involvera
lokalsamhället mer aktivt genom att till exempel bjuda in folk att
delta i själva utgrävningen och låta dem göra egna tolkningar av fynd
och fyndsammanhang, så att de blir meningsfulla för deras liv i nuet.
Den grekiska lagstiftningen är restriktiv när det gäller vilka som får
gräva eller ens vistas på arkeologiska platser. Därför kunde vi inte
göra hur mycket som helst inom den här delen av programmet. Det
visade sig också snart att Poros utgjorde en utmaning i sig för den här
typen av verksamhet.
Som vi har sett har den grekiska fornminneslagen tillämpats
ojämnt, vilket på många sätt gäller fortfarande. Wides och Kjellbergs
utgrävningar i Kalaureia övervakades av två myndighetsrepresentanter, vilket svenskarna uppenbarligen hade ytterst svårt att leva med.
Men strax efteråt kunde platsen de hade grävt på förvandlas till en
bondgård utan att någon ingrep. Och någon gång på 1970-­talet byggdes en väg tvärs över den arkeologiska platsen, vilken också gav upphov till olovlig bebyggelse i helgedomens omedelbara närhet. Poros
tillhörde till för något år sedan den länsantikvariska myndighet som
[74]
Kalaureia i nuet
förutom Saroniska öarna också hade hand om hela Attika utan­för de
centrala delarna av Aten. I en så stor och dessutom starkt växande
region tillhörde Poros periferin, och det var inte ofta den arkeolog
som hade ansvaret för skyddet av kulturarvet där ens kom på besök.
Situationen förändrades drastiskt på 1970-talet, då en ny arkeolog
fick ansvaret för ön och fastlandet mittemot och började tillämpa den
arkeologiska lagen på ett synnerligen strängt sätt. Hon såg till att
få Poseidonhelgedomen exproprierad och ett stort område runtomkring förklarat som en arkeologisk zon där restriktioner gällde för
markanvändningen. De som ägde mark där fick inte bygga som de
ville eller ens odla på ett sätt som skulle innebära ingrepp i marken.
Dessutom exproprierades ett par av de svartbyggda husen i helgedomens närhet utan att ägarna fick någon ersättning. Poseidons helgedom, som på inget sätt uppfyllde de förväntningar man hade på en
arkeologisk plats eftersom det ju bara fanns ”fem stenar i rad” där,
hade blivit ett hot mot de kringboendes ekonomiska intressen.
Konflikten mellan lokalbefolkningen och myndighetsrepresentanterna, som hånfullt kallades för ”arkeologin”, pågick för fullt när
vi kom till ön mot slutet av 1990-talet och blev uppenbarligen till en
ytterligare komplikation i sammanhanget. Det är inte utan att vi sågs
på med misstänksamhet, och det fanns säkert också fruktan för att
något ännu värre skulle följa av vårt engagemang i platsen. Bonden
som hade ägt helgedomen, vid det här laget en gammal man med
växlande mod, upplevde säkert traumat av förlusten av fädernegården på nytt när han kom förbi och såg oss rensa i sina gamla marker
och bland annat se till att de olivträd han en gång ägt, ”de finaste i
hela Grekland”, återfick sin forna glans.
Situationen har förbättrats något under 2000-talet, men Aris
Ana­­gnostopoulos som gjorde antropologiskt fältarbete på Poros säger att han inte har mött lika svårpratade människor någon annanstans. Han kunde ju inte direkt vistas anonymt på ön, utan förknippades med oss och därmed indirekt med den förhatliga ”arkeo­login”.
Vad som gällde för oss var med andra ord att försöka få lokalbefolk[75]
Staden, guden och havet
ningen att se ett värde i det vi gjorde, och detta åstadkoms bland
annat genom att vi bjöd in skolklasser att följa vårt arbete och göra
rit­ningar som sedan ställdes ut (fig. 34). Allmänheten bjöds på en
guidad kringvandring på platsen efter varje avslutad fältsäsong och
på populära föreläsningar i staden. Det som nog gjorde det största
in­trycket var emellertid vårt arbete på platsen, som sakta förvandlade
den från en ogenomtränglig djungel – vilken dessutom kryllade av
ormar – till något som mer och mer liknar en arkeologisk park, och
som också drar till sig besökare. Sedan några år tillbaka ordnar kommunen även årliga utomhuskonserter inne i helgedomen, vilket kanske kan ses som en reflektion av en förändrad attityd hos den arkeologiska myndigheten. Insikten att arkeologiska platser faktiskt tillhör
allmänheten och inte arkeologerna själva börjar sprida sig främst hos
den yngre generationen arkeologer i Grekland. Personligen ser jag
den här delen av programmet som dess största framgång, som dock
inte går att översätta i termer av akademiska meriter.
Yannis Hamilakis har i sin bok The Nation and its Ruins beskrivit
hur det moderna Grekland har skapat sin nationella identitet kring
ett glorifierat förflutet under antiken och om hur de arkeologiska
lämningarna har utnyttjats politiskt till att skapa och återskapa myten om det hellenska arvet, vilken på något sätt gör Grekland till
”en kulturell supermakt”, såsom det till och med står i landets fornminneslag. Ett av syftena med det antropologiska fältarbetet på ön,
som Hamilakis definierar som ”arkeoetnografi”, var att se hur detta
funge­rar på ett lokalt plan och vilken roll helgedomen, som på många
sätt hade blivit en ”icke-plats”, ändå kunde spela lokalt. Metoden
var att identifiera och intervjua nyckelpersoner från olika samhällsklasser, vars liv på ett eller annat sätt hade berörts av helgedomens
existens.
Inte oväntat används Poseidons namn frekvent av tavernor och
hotell på ön, som i det stora hela lever på turism. Även öns fotbollslag
hette under en tid Poseidon. På ett djupare plan finns drömliknande
föreställningar om gömda skatter, som ju är legio i hela Grekland.
[76]
Kalaureia i nuet
På Poros handlar den lokala mytologin inte så sällan om förlusten
av öns antikviteter. Petrokaravi, den egendomligt formade klippan i
havet mellan Poros och Methanahalvön, har enligt myten bildats av
ett sjunket skepp som fraktade antikviteter från Poseidons helgedom.
Kyparen som sett stora kistor märkta Kalaureia i Medelhavsmuseets
källare i Stockholm har redan blivit nämnd. En annan man säger att
han som barn lekte i helgedomen bland kolonner som fortfarande
stod, vilket bevisligen är en omöjlighet, då kolonnerna redan var borta vid Wides och Kjellbergs tid. Och det talades om helikoptrar som
hade landat i helgedomen om natten och fört med sig saker. En del av
mytbildningen kan ha uppstått i samband med att vi flyttade ett antal kolonnskaft och trummor från helgedomen. De härrörde för det
mesta från bysantinska byggnader på fastlandet mittemot Poros och
hade placerats i helgedomen av den länsantikvariska myndigheten,
som inte hade någon annanstans att ha dem. Vi hade genom åren lagt
märke till hur besökare i helgedomen drogs till kolonnfragmenten,
kanske för att sådana mer än något annat förknippas med just det
”hellenska arvet”. Vi flyttade på dem helt enkelt för att de inte hade
där att göra.
Aris Anagnostopoulos menar att den strikta tillämpningen av den
arkeologiska lagen, som av många ses som ett övergrepp, på sätt och
vis har fjärmat människorna från de arkeologiska lämningarna. De
arkeologiska lämningarna tillhör staten, och staten är fortfarande
en fiende i många grekers ögon. Legenderna om porosbornas del­
tagande i det grekiska frihetskriget i början av 1800-talet lever mycket starkare, och dagens porosbor tar hellre besökare till Ryska viken,
där ruinerna av en rysk marinbas från Krimkrigets tid står kvar, e­ ller
till klostret Zoodochou Pigi, än till Poseidons helgedom. Ibland
blandas legenderna om det klassiska arvet ihop med legenderna om
kriget. I hem ställs ibland repliker av antikviteter sida vid sida med
para­fernalia som påminner om frihetskriget. Många av de arbetare vi
anlitade på utgrävningarna kommer från en och samma familj som
anser sig härstamma från Nikitaras, en av krigets hjältar, vilket de är
[77]
Staden, guden och havet
mycket stolta över. Framför allt den äldste brodern från denna familj,
som även står i spetsen för en traditionell danstrupp, har dock också
utvecklat ett djupt engagemang i de antikviteter han har varit med
om att gräva fram under ett och ett halvt decennium. Även detta betraktar jag som en framgång.
Fig. 34. Poseidontemplet som Irini Kotsena föreställer sig det.
[78]
En helgedom att minnas
En arkeologs uppgift är ytligt sett att studera och bevara materiella
lämningar från gångna epoker, men ytterst handlar arkeologi om att
bevara minnet av de människor och de mänskliga erfarenheter dessa
lämningar är kvarlevor av. Det vi studerar är slitna fragment av föremål som dock en gång har varit hela. Vi försöker bilda oss en uppfattning om landskap som nu är begravda under senare landskap, men
som en gång var meningsbärande. Utifrån dessa kan vi i bästa fall
skriva en berättelse som är en annan än den som redan är nedtecknad
utifrån skriftliga källor. Genom vårt arbete i Poseidons helgedom i
Kalaureia har vår ambition varit att bevara minnet av individer som
levde eller verkade i helgedomen. De flesta av dem levde för länge
sedan och förblir namnlösa. Men vi vet nu vad de levde av och gjorde.
En del känner vi till och med till namnet.
En sådan person som vistades i helgedomen en tid var Demosthenes. Han begick självmord där när han insåg att hans liv inte skulle
gå att rädda. Minnet av Demosthenes levde vidare under antiken.
Pausanias som besökte helgedomen på 100-talet vt skriver att där till
och med finns ett heroon åt honom, en byggnad eller ett monument
där han dyrkades som en hjälte. Längre fram i tiden besöktes hans
dödsplats av individer som längtade efter den frihet att verka politiskt som Demosthenes hade haft, men som de själva saknade. Under
1800-talet var Demosthenes retorik i samklang med ambitionerna
hos en framväxande medelklass i västvärlden. I dag har däremot minnet av Demosthenes i viss mån bleknat bort. I stället hyllas den starke
[79]
Staden, guden och havet
Fig. 35. Minnen av en utgrävning. Anne Hooton.
mannen, Alexander den store, som var hans ärkefiende och den som
gav den antika grekiska demokratin den definitiva dödsstöten. På
Poros står en liten byst av Demosthenes vid en vägkorsning. Platsen
fungerar numera som en inofficiell arbetsförmedling, där daglönare
ställer sig till förfogande. Många av dem är från ställen som Bangla­
desh eller Afghanistan, och ironiskt nog asylsökande i likhet med Demosthenes.
Vi känner också till att en kvinna vid namn Agasikratis, som levde
under den hellenistiska tiden, vid ett tillfälle donerade en större summa pengar till helgedomen. I inskriften som hittades i helgedomen
står det att läsa att pengarna skulle användas till återkommande offer
men också till att sätta upp en staty av henne i helgedomen, där hon
en gång hade tjänstgjort som Poseidons prästinna. Detta var innan
hon gifte sig och fick barn, vilket gjorde henne så besudlad att hon
knappt fick vistas i helgedomen överhuvudtaget. Statyn skulle hugfästa minnet av henne, men inte som en vuxen kvinna eller en matriark som var i stånd att donera pengar till helgedomen, utan som
en ödmjuk tjänarinna till guden, en ännu inte besudlad icke-kvinna.
Många århundraden senare levde en annan ung kvinna i helgedomen, som vi kan kalla för Maria. Hon ville gifta sig med den man
[80]
En helgedom att minnas
hon hade fattat tycke för och utmanade på så sätt den patriarkala ordningen. När hon inte fick som hon ville, högg hon ihjäl sin egen far.
Maria spärrades in för resten av sitt liv och dog på en institution för
inte så länge sedan. Men minnet av henne och det våld som ägde rum
lever kvar på platsen. ”Man minns blodet. Det fanns blod överallt,
och det är det man minns”, sa en dag en mycket gammal man till oss
som ofta kom förbi helgedomen ridande på en åsna. Det var så han
hade kommit till platsen den gången också.
Minnet av två unga svenska män, Samuel Wide och Lennart
Kjell­berg, som kom till helgedomen för i år exakt 120 år sedan, har
bleknat bort på Poros, men lever kvar i Sverige. Deras arbete i helgedomen, även om det inte ledde till några spektakulära resultat, anses
ha bidragit till etablerandet av universitetsämnet klassisk fornkunskap i Sverige. Samuel Wide blev rent av den förste professorn i ämnet vid Uppsala universitet år 1909, femton år efter utgrävningarna
i Kalaureia.
När man besöker helgedomen nu, när något år har gått sedan vi
grävde där sist, slås man av hur snabbt spåren av våra ingrepp försvinner eller på sätt och vis går upp i naturen. Kanterna av de schakt
vi grävde, som ju per definition bör vara raka och jämna medan man
gräver, har blivit lite mindre väl definierade och är nu delvis täckta
av vegetation. De ser ut att ha kommit till någon gång i en förfluten
tid, men det vore svårt att gissa när om man inte visste. Stigen för
besökare, som vi nyss röjde utmed helgedomens södra gräns, ser nu
ut som om den alltid hade varit där.
I ett hörn av helgedomen står en sten som våra arbetare reste för
att hedra minnet av Berit Wells (fig. 36). Hon ägnade sina sista år i
livet åt att utforska en helgedom åt havsguden, fastän hon ironiskt
nog inte tyckte om havet överhuvudtaget. Hon tyckte uppriktigt illa
om båtresorna till Pireus, som hon ibland var tvungen att göra också
under fältsäsongerna. Men nu har hon redan blivit en del av platsens
historia. Minnet av henne lever kvar, liksom förhoppningsvis minnet
av allas vårt arbete, och minnet av Demo­sthenes, Agasikratis, Samu­el
[81]
Staden, guden och havet
Wide, Lennart Kjellberg och alla andra som vid ett eller annat till­
fälle varit verksam­ma i Poseidons helge­dom i Kalaureia. ”Berit, du
finns för alltid på den­na he­li­ga plats lik­som i våra hjär­tan” står det
på ste­nen.
Fig. 36. Sten som restes till minne av Berit Wells
inne i helgedomen. Anne Hooton.
[82]
De som deltog i arbetet kring Poseidons helgedom
genom åren var:
Evangelos Galountzis
Konstantinos Gatsinos
Gkikas Gatsinos
Jeanette Gimmerstam
Anna Gustavsson
Kristian Göransson
Julia Habetzeder
Yannis Hamilakis
Jenni Hjohlman
Anne Hooton
Fotis Ifantidis
Thomas Ihre
Giorgios Iliopoulos
Dominik Ingemark
Sven Isaksson
Kaija
Christos Karamanis
Giorgios Karamanis
Arja Karivieri
Maria Karsaliakos
Andreas Karydas
Giorgios Karyellis
Patrik Klingborg
Lena Klintberg
Alexandra Alexandridou
Carmen Alfaro Giner
Aris Anagnostopoulos
Spyros Armenis
Susanne Arwidsson
Björn Ask
Birgitta Axelsson
Bushan Barat
Yannis Bassiakos
Ingrid Berg
Jean-François Billot
Marie-Françoise Billot
Theodoros Bissias
Susanna Blåndman
Suzanne Bocher
Adam Boëthius
Carola Bohm
Anton Bonnier
Freek Braadbart
Giorgios Chourdakis
Konstantinos Danos
Vasko Demou
Masa Dizdar
Petros Droungas
[83]
Staden, guden och havet
Apostolos Sarris
Emanuel Savini
Dale Serjeantson
Johannes Siapkas
Lazaros Skarpinakis
Andonis Stamatelos
Dimitris Stamatelos
Giorgios Stamatelos
Konstantinos Stamatelos
Nikolaos Stamatelos
Panagiotis Stamatelos
Yannis Stamatelos
Christos Stournaras
Lovisa Strand
Giorgios Syrides
Joakim Szszypinski
Frederika Tevebring
Tatiana Theodoropoulou
Evthymis Theou
Maria Daniela Trifiró
Christos Troullinos
Evangelos Tsilikas
Maria Tziotziou
Jenny Wallensten
Berit Wells
Naja Gerd Werther
Frederick Gustav Whitling
Emma Wingren
Ioanna Zapani
Michalis Zelebis
Angeliki Kossiva
Fanny Kärfve
Dimitris Lalis
Dimitris Lamas
Sophia Lennartsson
Anna Lindblom
Michael Lindblom
Bartek Lis
Petros Lymberakis
Katerina Malea
Alexandros Maliaros
Athanasios Maliaros
Konstantinos Manetas
Craig Mauzy
Marie Mauzy
Maria Mertzani
Dimitra Mylona
Monica Nilsson
Maria Ntinou
Anna Oswaldsson
Jari Pakkanen
Petra Pakkanen
Penelope Papadopoulou
Therese Paulson
Mats Pehrson
Arto Penttinen
Marko Pitkänen
Konstantinos Potakis
Theodosia Psimouli
Robin Rönnlund Iversen
Anaya Sarpaki
[84]
Våra tack går till:
Stiftelsen Riksbankens Jubileums­fond
Den 26. Eforian av Klassiska och
För­historiska Antikviteter i
Piraeus, Giorgios Steinhauer,
Eleni Konsolaki Giannopou­lou,
Evtychia Ligouri, Alex­and­ros
Mandis, Stella Chry­soulaki,
Maria Gianno­poulou, Nektarios
Sarantopoulos
Poros kommun
Kungliga Vitterhets Historie och
Antikvitets Akademien
Institute of Aegean Prehistory
Herbert och Karin Jacobssons stiftelse
Gunvor och Josef Anérs stiftelse
Birgit och Gad Rausings stiftelse
AstraZeneca S.A.
Getinge & Castle Ltd
TetraPak Hellas S.A.
[85]
Utvalda publikationer
A. Alexandridou, ”Archaic pottery and terracottas from the Sanctu­ary of
Poseidon at Kalaureia”, Opuscula 6, 2013, 81–150.
I. Berg, ”Kalaureia 1894: nytt ljus över svensk arkeologihistoria i Grekland”, i P. Nicklasson, & B. Petersson(red.), Att återupptäcka det
glömda: aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden, Lund 2011,
s. 279–291.
I. Berg, ”Prisms of archaeological practice on Kalaureia in Greece”, i A.
Källén (red.), Making cultural history: new perspectives on ­Western
­heritage, Lund 2013, 173–183.
Y. Hamilakis, ”Archaeological ethnography: a multi-temporal meet­ing
ground for archaeology and social anthropology”, Annual Review of
Anthropology 40, 2011, 399–414.
Y. Hamilakis & A. Anagnostopoulos, ”What is archaeological ethno­
graphy?”, Public Archaeology 8 (2/3), 2009, 65–87.
Y. Hamilakis, A. Anagnostopoulos & F. Ifantidis, ”Postcards from the
edge of time: Archaeology, Photography, Archaeological Ethnography (a photo-essay)”, Public Archaeology 8(2/3), 2009, 283–309.
A. Karydas, ”In situ analysis of a bronze figurine in the Poros Arch­aeo­
logical Museum”, Opuscula 2, 2009, 151–154.
D. Mylona, ”Dealing with the unexpected. Strange animals in a Late
Hellenistic/Early Roman cistern fill in the Sanctuary of Poseidon
at Kalaureia, Poros”, i G. Ekroth & J. Wallensten (red.), Bones,
­Behaviour and Belief. The Osteological Evidence as a Source for Greek
­Ritual Practice. Stockholm 2013,:149–166.
D. Mylona, M. Ntinou, P. Pakkanen, A. Penttinen, D. Serjeantson & T.
[86]
Utvalda publikationer
Theodoropoulou, ”Integrating archaeology and science in a Greek
sanctuary: issues of practise and interpretation in the study of the
bioarchaeological remains from the sanctuary of Poseidon at Kalaureia”, i S. Voutsaki & S. Valamoti (red.), Subsistence, economy and
society in the Greek world. Towards a better integration of archaeology and
science. Proceedings of the international conference held at the Netherlands
Institute in Athens on 22–24 March 2010, Leuven 2013, 187–204.
J. Pakkanen, ”A tale of three drums: an unfinished Archaic votive ­column
in the Sanctuary of Poseidon at Kalaureia”, Opuscula 2, 2009,
167–179.
J. Pakkanen, ”Documentation and computer reconstruction strategies in
the study of architecture at the sanctuary of Poseidon at Kalaureia,
Greece”, i W. Börner & S. Uhlirz (red.), Workshop 13. Archäologie
und Computer. Kulturelles Erbe und Neue Technologien 03–05. November
2008 (cd-utgåva).
P. Pakkanen, ”Defining cult site: theoretical observations on the nature
of religion at the Sanctuary of Kalaureia on Poros, Greece”, Anodos. Studies in the Ancient World 6–7, 2006–2007, 343–353.
P. Pakkanen, ”From polis to borders: demarcation of social and ­rit­ual
space in the Sanctuary of Poseidon at Kalaureia, Greece”, Temenos.
Nordic Journal of Comparative Religion 44:2, 2008, 233–262.
P. Pakkanen, ”Crossing the border of official and private religion at the
Sanctuary of Poseidon at Kalaureia on Poros”, i M. Haysom & J.
Wallensten (red.), Current Approaches to Religion in Ancient Greece.
Papers Presented at a Symposium at the Swedish Institute at Athens, 17–19
April 2008, Stockholm 2011, 111–134.
N. G. Papadopoulos, A. Sarris, E. Kokkinou, B. Wells, A. Penttinen, E.
Savini, G. N. Tsokas & P. Tsourlos, ”Contribution of ­multiplexed
electrical resistance and electric techniques to the archaeological
investigations at Poros, Greece”, Archaeological Prospection 13, 2006,
75–90.
A. Penttinen, B. Wells, D. Mylona, P. Pakkanen, J. Pakkanen, A. Kari­
vieri, A. Hooton, E. Savini & T. Theodoropoulou, ”Report on the
excavations in the years 2007 and 2008 Southeast of the Temple of
Poseidon at Kalaureia”, Opuscula 2, 2009, 89–134.
[87]
Staden, guden och havet
J. Wallensten & J. Pakkanen, ”A new inscribed statue base from the
Sanct­uary of Poseidon at Kalaureia”, Opuscula 2, 2009, 155–165.
B. Wells, A. Penttinen & M-F. Billot, ”Investigations in the Sanctu­ary of
Poseidon on Kalaureia 1997–2001”, Opuscula Atheniensia 28, 2003,
29–87.
B. Wells, A. Penttinen, J. Hjohlman & E. Savini, med appendix av K.
Göransson, ”The Kalaureia Excavation Project: the 2003 season”,
Opuscula Atheniensia 30, 2005, 127–215.
B. Wells, A. Penttinen & J. Hjohlman, med bidrag av K. Göransson, A.
Karivieri & M. D. Trifirò, ”The Kalaureia Excavation Project: the
2004 and 2005 seasons”, Opuscula Atheniensia 31–32, 2006–2007,
31–129.
B. Wells, ”A smiting-god-figurine found in the Sanctuary of Poseidon at
Kalaureia”, Opuscula 2, 2009, 143–149.
B. Wells, ”Kalaureia in the Early Iron Age: evidence of early cult”, i A.
Mazarakis Ainian (red.), The ”Dark Ages” revisited: Acts of an international symposium in memory of William D. E. Coulson, University of
Thessaly, Volos, 14–17 June, 2007, Volos 2011, 169–178.
Fullständig publikationslista för programmet finns i slutredo­visningen på
http://anslag.rj.se/sv/anslag/35621.
[88]
