Mänskliga rättigheter
en introduktion
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
Detta utbildningshäfte innehåller en introduktion till de mänskliga rättigheterna. Här ges en beskrivning av bland annat begreppet mänskliga rättigheter,
arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN, Europarådet, OSSE, EU och
ILO samt mänskliga rättigheter i Sverige. I häftet finns också en ordlista över
relevanta ord och begrepp. För ytterligare information se övriga utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga rättigheter: www.
manskligarattigheter.se eller FN:s högkommissaries webbplats www.ohchr.org.
Detta häfte ingår i Utrikesdepartementets och Integrations- och jämställdhetsdepartementets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter.
Övriga häften i denna serie inkluderar:
•• FN:s konventioner om mänskliga rättigheter
•• ILO:s arbete för de mänskliga rättigheterna
•• Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter
•• Mänskliga rättigheter i Sverige
2
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
3
Mänskliga rättigheter – en introduktion
Vad är mänskliga rättigheter?
De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten, som reglerar staters och
internationella organisationers agerande och förhållandet mellan dem. De
är de rättigheter som staterna genom internationella överenskommelser ska
garantera den enskilda individen. Staten ska skydda individen från ingrepp
i de grundläggande friheterna, från olika typer av övergrepp och tillgodose
hennes grundläggande behov. Rättigheterna är alltså knutna till individen
som ska kunna åtnjuta rättigheterna ensam, eller tillsammans med andra.
Rättigheterna fungerar som en begränsning av statens makt över individen.
Det är staten, inklusive hela den offentliga sektorn, som har ansvar för att
rättigheterna främjas och skyddas. Varje rättighet för individen innebär
därför en skyldighet för staten.
Utgångspunkten för den svenska regeringens arbete med att skydda och
främja de mänskliga rättigheterna på nationell nivå är alltså de internationella åtaganden som Sverige har gjort.
Staten ska ansvara för att de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken.
Det kan ske genom bland annat ett fungerande rättsväsende, lagstiftning,
undervisning och socialt stöd. Staten är skyldig att se till att dess företrädare
agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och måste på olika sätt
hindra att företrädarna kränker rättigheterna. Staten har också viss skyldighet att se till att privata aktörer handlar i enlighet med rättigheterna. När
privata aktörer bryter mot de begränsningar som staten bestämt begår de
dock inte brott mot de mänskliga rättigheterna, men ofta brott mot landets
lagstiftning.
Producerat av Utrikesdepartementet och Integrations- och jämställdhetsdepartementet 2007
Tryck: Edita, november 2007
Formgivning: Liedgren Design
Illustrationer: Tove Siri Antonsson
Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se
Den internationella humanitära rätten är, precis som de mänskliga rättigheterna, en del av folkrätten. Den humanitära rätten reglerar vad olika aktörer
får och inte får göra under väpnade konflikter. De mänskliga rättigheterna
är främst tillämpliga i fredstid, men också under väpnade konflikter. Under
väpnade konflikter, och andra situationer av allmänt nödläge, kan undantag
göras från vissa mänskliga rättigheter. Det finns dock en rad rättigheter som
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
det aldrig får göras undantag ifrån, till exempel förbudet mot tortyr och
mot slaveri.
Mänskliga rättigheter
Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten
Mänskliga rättigheter fungerar som en begränsning av statens makt över
individen
4
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
5
tigheter, avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt förbud mot
tortyr och rasdiskriminering. Det finns också en konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord och en konvention om flyktingars rättsliga
ställning. Sverige har ratificerat, förbundit sig att följa, dessa konventioner1.
Vidare finns det sedan hösten 2006 två nya konventioner om mänskliga
rättigheter, en om rättigheter för personer med funktionshinder och en till
skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden. Läs mer om de
centrala konventionerna i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga
rättigheter.
Staten har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas
Varje rättighet för individen innebär en skyldighet för staten
Exempel på FN-dokument om mänskliga rättigheter:
De mänskliga rättigheternas historia
Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna utvecklades
framför allt efter andra världskriget. Erfarenheterna från kriget gjorde att
det växte fram en uppfattning bland länderna i Förenta nationerna, FN, att
världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga
rättigheter. Främjandet av de mänskliga rättigheterna är därför ett av FN:s
mål, vilket också framgår av FN:s stadga. FN är den viktigaste globala aktören när det gäller mänskliga rättigheter.
Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen är ett unikt internationellt dokument och fastställer att alla människor är födda fria och lika i
värde och rättigheter. I den allmänna förklaringen slås bland annat fast att
rättigheterna gäller för var och en, oavsett till exempel ras, hudfärg, kön,
språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning.
FN-stadgan, 1945
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 1948
Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, 1948
Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, 1951
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1965
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1966
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, 1966
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 1979
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling, 1984
Konventionen om barnets rättigheter, 1989
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder, 2006
Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden,
2006
FN-dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna
Förutom FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna har det inom FN tagits fram bindande konventioner som
behandlar mänskliga rättigheter. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter antogs båda 1966. Andra konventioner behandlar barnets rät-
Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter.
Endast 36 stater har i april 2007 ratificerat konventionen. Sverige avser inte att i nuläget ratificera denna konvention.
1
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
6
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
7
Regionala dokument som behandlar de mänskliga rättigheterna
Mellanstatliga avtal
Inom Europarådet har det också tagits fram en rad dokument till skydd för
de mänskliga rättigheterna. Europarådet bildades 1949, som en direkt följd
av de grymheter som Europa och övriga världen hade mött under andra
världskriget. Ett av organisationens syften var att ena Europa, men även att
författa ett dokument om mänskliga rättigheter. Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, Europakonventionen, antogs redan 1950. Senare har bland annat
en konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning antagits, en social stadga och en konvention
respektive en stadga om rättigheter för nationella minoriteter, det vill säga
nationella, etniska, religiösa eller språkliga minoriteter.
De olika dokumenten om mänskliga rättigheter är resultatet av förhandlingar mellan stater. Dokumenten har arbetats fram inom ramen för internationella organisationer, som FN eller Europarådet. Enskilda organisationer och
andra aktörer kan vara viktiga påtryckare vad gäller beslut om att påbörja
förhandlingar om ett nytt dokument och dokumentets slutliga innehåll. Det
är dock viktigt att understryka att de flesta förhandlingar förs av stater och
att det i regel endast är stater som kan vara parter till olika dokument om
mänskliga rättigheter.
På de amerikanska och afrikanska kontinenterna har det också tagits fram
regionala dokument för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.
Läs mer om de regionala dokumenten i utbildningshäftet Regionala system
för att främja och skydda mänskliga rättigheter.
Exempel på regionala dokument om mänskliga rättigheter:
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, 1950
Europeiska sociala stadgan (reviderad), 1996
Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning, 1987
Juridiskt bindande
Konventioner är, till skillnad från deklarationer, rekommendationer och
förklaringar, juridiskt bindande för de stater som har förbundit sig att följa
dem. Det innebär att det finns en folkrättslig förpliktelse för staterna att
skydda och främja konventionsrättigheterna. I vissa fall kan även en deklaration eller förklaring anses juridiskt bindande. Till exempel anses stora delar
av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna vara juridiskt
bindande genom sedvanerätt (se ordlista).
För att en stat ska bli bunden av en konvention brukar den först underteckna och sedan ratificera konventionen. Undertecknandet kan ses som ett
godkännande av texten och en signal att landet förbereder ratifikation av
konventionen. Genom ratifikationen förklarar sig staten bunden av konventionens innehåll. Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i
landets parlament. I Sverige fattar riksdagen beslut om ratifikation.
Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, 1995
Rättigheternas karaktär
Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, 1992
Rättigheterna i bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna innehåller följande:
Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, 1969
Afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter, 1981
•• de grundläggande friheterna, t.ex. yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet,
•• rättigheter till skydd mot övergrepp, t.ex. förbud mot slaveri och tortyr
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
samt rätten att inte bli godtyckligt frihetsberövad,
•• rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, t.ex. rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning.
Rättigheterna är universella, odelbara och samverkande
Rättigheterna är alla viktiga. En rad beslut inom FN, till exempel vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993, har understrukit vikten
av att se rättigheterna som ömsesidigt samverkande, odelbara och delar
av samma enhet. Den markeringen har kommit som en reaktion på att de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, som finns för att tillgodose
de grundläggande behoven, ofta i praktiken har fått lägre prioritet än andra
rättigheter. De mänskliga rättigheterna är också universella – de gäller för
alla människor, utan åtskillnad, över hela världen, oavsett land, kultur eller
specifik situation.
Övervakning av rättigheternas efterlevnad
För att övervaka staternas efterlevnad av rättigheterna finns bland annat
olika övervakningsorgan. Inom FN har det till varje central konvention
kopplats en övervakningskommitté. Varje kommitté består av självständiga
experter. De ska övervaka staternas efterlevnad av respektive konventions
rättigheter. Det innebär framförallt att kommittéerna granskar de rapporter
som staterna är skyldiga att presentera med jämna mellanrum. En stat blir
rapporteringsskyldig när den har ratificerat en konvention. I flera fall har
kommittéerna även mandat, enligt respektive konvention eller särskilda
protokoll, att utreda klagomål. De kan komma från enskilda eller stater
och gälla kränkningar av konventionens rättigheter. Kommittéerna fungerar dock inte som domstolar. Deras beslut är inte bindande, utan speglar
experternas åsikter och rekommendationer. Läs mer om kommittéerna
under varje konvention i utbildningshäftet FN:s konventioner om mänskliga
rättigheter.
Internationella arbetsorganisationen, ILO, är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. ILO och dess organ kontrollerar efterlevnaden
av ILO:s konventioner genom att granska ländernas rapporter, genom att
8
9
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
utreda klagomål från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och genom
mellanstatliga framställningar. Läs med om ILO i utbildningshäftet ILO:s
arbete för mänskliga rättigheter.
Det finns även regionala övervakningssystem, till exempel den domstol
som är kopplad till Europakonventionen. Genom åren har domstolen i
Strasbourg utarbetat en rik praxis, som närmare visar på hur konventionen
ska tolkas. I utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda
mänskliga rättigheter går det att läsa mer om domstolens arbete och något
om andra regionala övervakningsmekanismer.
När en stat anklagas för att inte respektera de mänskliga rättigheterna ska
staten först och främst se till att rätta till det eventuella felet på nationell
nivå. Det kan ske till exempel genom att ett beslut som rör en enskild
individ ändras, eller att skadestånd betalas till individen. Om detta inte görs,
och individen har försökt med alla inhemska rättsmedel och fört sin sak till
högsta instans, kan den enskilde vända sig till något av de internationella
organ som kan ta emot enskilda klagomål, till exempel Europadomstolen i
Strasbourg, för att få sin sak prövad.
Flera olika organisationer inom FN har en mer eller mindre uttalad uppgift att främja tillämpningen av de mänskliga rättigheterna. Om en stat
systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna kan flera av FN:s övervakningskommittéer, liksom FN:s råd för de mänskliga rättigheterna och FN:s
generalförsamling ta upp frågan. På så sätt får kränkningarna publicitet och
uppmärksamhet och även andra länder kan trycka på för att påverka staten
i fråga att stoppa kränkningarna. Effekten av att FN:s olika mekanismer,
andra stater, internationell media och enskilda organisationer uppmärksammar kränkningarna ska inte underskattas. I vissa fall har också den internationella uppmärksamheten lett till att den utpekade staten utsatts för
ekonomiska sanktioner.
Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige
Sverige har ratificerat de flesta konventioner om mänskliga rättigheter som
har utarbetats inom bland annat FN och Europarådet. Sverige är därför
folkrättsligt skyldigt att främja och skydda de olika rättigheterna inom lan-
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
det. I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna främst genom tre grundlagar; regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Dessutom är Europakonventionen sedan 1995 svensk lag. Även en rad andra
svenska lagar och föreskrifter berör den enskildes fri- och rättigheter. Det
gäller till exempel föreskrifter inom områden som hälso- och sjukvård, socialtjänst, kriminalvård och skydd mot olika former av diskriminering. Flera
frågor som tillhör EU:s kompetensområde berör i allra högsta grad mänskliga
rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken.
Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige
Grundlagarna
Europakonventionen
Olika lagar och föreskrifter (som socialtjänstlagen, utlänningslagen, föräldrabalken och rättegångsbalken)
EU:s regelsystem
Kontrollmekanismer i Sverige
Det är staten, i första hand regeringen och dess myndigheter, som har
ansvar för att de mänskliga rättigheterna främjas och skyddas i Sverige, men
även kommuner och landsting, liksom domstolar, har ett ansvar. Om en
person anser att ett offentligt organ har kränkt en mänsklig rättighet kan
han eller hon vända sig till myndigheten som har fattat beslutet för att få
det ändrat. Den främsta kontrollen för tillvaratagande av rättigheterna är
dock de nationella domstolarna. Det finns också en möjlighet att vända sig
till Riksdagens ombudsmän dvs. Justitieombudsmännen, (JO). JO väljs av
riksdagen för att kontrollera att myndigheter och deras tjänstemän följer
lagarna och andra författningar i sin verksamhet. JO gör detta genom att
pröva och utreda klagomål från allmänheten, genom inspektioner hos myndigheter och andra undersökningar.
Det finns också olika ombudsmän som är underställda regeringen. Justitiekanslern (JK) är regeringens högste ombudsman och ska bland annat utöva
10
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
11
tillsyn över myndigheter och deras tjänstemän. Tillsynsverksamheten är
främst inriktad på att upptäck systematiska fel i den offentliga verksamheten. Vidare finns Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).
Dessa ombudsmän kan på olika sätt bistå enskilda i tillvaratagandet av deras
rättigheter. Det är tänkt att JämO, DO, HO och HomO ska slås ihop till en
ombudsmannamyndighet. Slutligen finns också Barnombudsmannen, som
främst ska företräda barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).
I motsats till de andra ombudsmännen kan Barnombudsmannen inte bistå
enskilda angående eventuella kränkningar av barnets rättigheter.
Även andra myndigheter har vissa viktiga kontrollfunktioner för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Datainspektionen övervakar att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i den enskildes
rätt till personlig integritet. Länsstyrelserna utövar bland annat tillsyn över
socialtjänstens olika verksamheter för att kontrollera att dessa följer de lagar
och regler som gäller. Arbetsmiljöverket har till uppgift att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs.
Dessutom spelar Europadomstolen, EG-domstolen och de olika övervakningskommittéerna som är kopplade till FN:s olika konventioner om mänskliga
rättigheter en viktig kontrollerande roll för Sverige.
Kontrollmekanismer för mänskliga rättigheter i Sverige
Nationella domstolar
Justitieombudsmännen, JO
Ombudsmännen underställda regeringen (JK, JämO, DO, HO, HomO och
Barnombudsmannen)
Andra myndigheter, t.ex. Datainspektionen, länsstyrelserna och Arbetsmiljöverket
Europadomstolen i Strasbourg
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
EG-domstolen i Luxemburg
FN:s övervakningsorgan
Vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 rekommenderades medlemsstaterna att utarbeta nationella handlingsplaner för
mänskliga rättigheter. Regeringens första handlingsplan för mänskliga
rättigheter presenterades 2002 och den andra 2006. Enligt den andra
handlingsplanen som gäller perioden 2006-2009 är det långsiktiga målet
att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna, ökad kunskap och
medvetenhet om de mänskliga rättigheterna samt bättre samordning av arbetet med att främja mänskliga rättigheter. Läs mer om regeringens arbete
och den nationella handlingsplanen i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter
i Sverige.
Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom FN
Utöver det arbete som genomförs i övervakningskommittéerna pågår inom
flera olika FN-organ och fora ständigt ett arbete, ofta av mer politisk karaktär, för att främja och skydda rättigheterna.
I mars 2006 ersattes FN:s kommission för mänskliga rättigheter (MR-kommissionen) av FN:s råd för mänskliga rättigheter (hädanefter MR-rådet).
Till skillnad från MR-kommissionen som var underordnad FN:s ekonomiska
och sociala råd, ECOSOC, lyder MR-rådet direkt under generalförsamlingen och får därmed en högre ställning än kommissionen. Syftet med
MR-rådet är att periodiskt granska situationen för mänskliga rättigheter i
alla stater där även rådets egna medlemmar granskas, och ta sig an akuta
situationer där mänskliga rättigheter kränks. Rådet ska arbeta med förebyggande, samarbete och kapacitetsbyggnad i frågor som rör mänskliga rättigheter. De oberoende tematiska och landsspecifika specialrapportörerna som
var knutna till kommissionen har behållits av MR-rådet. MR-rådet har 47
medlemmar till skillnad från MR-kommissionens 53 medlemmar, fördelade
mellan de fem geografiska grupperna i FN. Medlemmarna väljs in för mellan ett till tre år för att skapa rotation. Det är länderna som är representerade i MR-rådet och delegaterna i rådet handlar således på uppdrag av sina
12
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
13
regeringar. MR-rådet ska hålla åtminstone tre sessioner per år till skillnad
från MR-kommissionen som endast träffades en gång per år.
Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna är ett expertorgan med
26 medlemmar. Underkommissionen förbereder olika frågor om mänskliga
rättigheter på uppdrag av rådet för de mänskliga rättigheterna.
Rådet för de mänskliga rättigheterna tillsätter specialrapportörer med olika
uppgifter. Det kan handla om en rapportör som ska granska en viss sakfråga,
såsom tortyr (tematisk rapportör), eller situationen avseende mänskliga rättigheter i ett visst land (landsspecifik rapportör).
Generalförsamlingen har sex fasta utskott där det tredje utskottet behandlar
sociala, humanitära och kulturella frågor. Många av de frågor som tas upp i
FN:s råd för de mänskliga rättigheterna behandlas även av generalförsamlingen och vice versa. Skillnaden är dock att i rådet för mänskliga rättigheter
kan endast rådets 47 medlemmar rösta medan alla FN:s medlemsländer har
en röst i generalförsamlingens tredje utskott.
En högkommissarie för de mänskliga rättigheterna tillsattes för första gången
1993 av FN:s generalförsamling. Högkommissarien ska främja och skydda
de mänskliga rättigheterna, vara rådgivare till regeringar samt samordna
aktiviteter inom FN-systemet som rör mänskliga rättigheter
Exempel på viktiga fora och aktörer inom FN
Övervakningskommittéer kopplade till respektive FN-konvention
Generalförsamlingen
FN:s råd för de mänskliga rättigheterna
Underkommissionen för de mänskliga rättigheterna
Specialrapportörer
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
Internationella brottmålsdomstolen och krigsförbrytartribunalerna
Internationella brottsmålsdomstolen (ICC), med sitt säte i Haag, är den första
permanenta internationella domstolen för utredning och lagföring av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Enligt Romstadgan, som ICC inrättats genom, kan domstolen endast ta
upp brott om de har begåtts efter att stadgan trädde ikraft. Domstolen kan
endast agera om det nationella rättsystemet inte anses ha väckt åtal mot en
enskild individ på ett rimligt sätt. Exempel på sådana situationer är då det
nationella rättssystemet har kollapsat, eller där det inte finns någon vilja
att ställa den misstänkte inför rätta. Stater som har ratificerat Romstadgan
erkänner domstolens jurisdiktion, rätt att döma, när det gäller de brott som
finns nämnda i den.
Innan Romstadgan trädde i kraft instiftade FN:s säkerhetsråd den Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i före detta Jugoslavien
(ICTY) och den Internationella brottstribunalen för brott mot humanitär rätt i
Rwanda (ICTR) i ett försök att ställa de ansvariga för bland annat folkmord
och krigsförbrytelser inför rätta. Dessa båda tribunaler är dock bara tillfälliga domstolar och deras möjligheter att åtala någon är begränsade när det
gäller territorium, tid och lagstiftning.
Internationella tribunaler för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot
mänskligheten
Internationella brottmålsdomstolen (ICC)
Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i f.d. Jugoslavien
(ICTY)
Internationella tribunalen för brott mot humanitär rätt i Rwanda (ICTR)
Internationella arbetsorganisationen ILO
Internationella arbetsorganisationen, ILO, är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. ILO har som grundläggande mål att bekämpa
fattigdom och främja social rättvisa. ILO ska främja sysselsättning och
14
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
15
bättre arbetsvillkor i hela världen, samt värna om fackliga fri- och rättigheter. ILO hade till och med juni 2007 antagit 188 konventioner och 199
rekommendationer inom arbetslivsområdet. Internationella arbetskonferensen är ILOs högsta beslutsfattande organ. Det finns flera organ inom ILO
för att följa upp hur medlemsländerna uppfyller sina skyldigheter. ILO:s
expertkommitté granskar medlemsstaternas rapporter och ILO:s styrelse
prövar klagomål från arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer och kan
tillsätta en särskild (trepartisk) granskningskommitté. Klagomål som gäller
konventionerna (nr 87 och 98) om föreningsfrihet och organisations- och
förhandlingsrätt behandlas först i ILO:s styrelses utskott för föreningsfriheten och sedan i ILO:s styrelse. Läs mera i utbildningshäftet ILOs arbete för
mänskliga rättigheter.
Exempel på viktiga fora inom ILO
Internationella arbetskonferensen
ILO:s styrelse
Expertkommittén
Utskottet för föreningsfriheten
Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom Europarådet
Skyddet för de mänskliga rättigheterna tillhör Europarådets kärnområden.
I arbetet spelar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som har
upprättats i enlighet med Europakonventionen, en avgörande roll. Europarådets ministerkommitté har bland annat till uppgift att övervaka att domstolens domar verkställs av staterna. Europarådets parlamentariska församling
övervakar bland annat hur medlemsländerna uppfyller sina åtaganden som
medlemmar av Europarådet. Främst nya medlemsländer granskas.
Den europeiska kommittén för sociala rättigheter granskar hur stater uppfyller
sina skyldigheter enligt den europeiska sociala stadgan. En liknande kommitté finns för att granska hur den europeiska konventionen till förhindrande
av tortyr, m.m. följs. Den rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkon-
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
ventionen om skydd för nationella minoriteter övervakar hur länderna tillämpar denna konvention. Dessutom finns expertkommittén om tillämpningen av
den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Den europeiska
kommittén mot rasism och intolerans, ECRI, övervakar medlemsländernas
arbete mot bland annat rasism och etnisk diskriminering. Läs mer i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter.
Inom Europarådet pågår också annat arbete för att främja och skydda de
mänskliga rättigheterna. Sedan 1999 finns en kommissarie för de mänskliga
rättigheterna som ska främja utbildning och ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter i Europarådets medlemsländer. Kommissarien ska också identifiera eventuella brister i lagar, regler och praxis. Det övergripande målet är
att främja respekten för mänskliga rättigheter i alla medlemsländer.
Exempel på viktiga fora och aktörer inom Europarådet
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg
Europarådets ministerkommitté
Europarådets parlamentariska församling
Europeiska kommittén för sociala rättigheter
Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
Rådgivande kommittén om tillämpningen av ramkonventionen om skydd
för nationella minoriteter
Expertkommittén om tillämpningen av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk
16
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
17
liksom USA, Kanada och länderna i Centralasien, deltar på lika villkor.
Organisationen är främst inriktad på att förebygga konflikter, på krishantering och att bygga upp samhällen igen efter konflikter. En grundläggande
princip för OSSE är att varaktig säkerhet förutsätter demokrati, respekt för
de mänskliga rättigheterna och en fungerande rättsstat.
Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, ODIHR, är
den institution inom OSSE som främst ansvarar för frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. En stor del av verksamheten är inriktad på
att främja förutsättningarna för demokratiska val och att stödja medlemsländernas arbete med att bygga upp och stärka demokratiska institutioner.
OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter är inte någon
övervakare av mänskliga rättigheter i traditionell mening, utan arbetar för
att dämpa motsättningar i frågor som rör nationella minoriteter som annars
skulle riskera att trappas upp till en konflikt. Detta hindrar inte att högkommissarien i sin verksamhet ofta arbetar med frågor om mänskliga rättigheter.
OSSE:s medierepresentant har till uppgift att följa utveckling inom media
och yttrandefrihet i hela OSSE-området och att stödja medlemsländernas
arbete att utveckla dessa områden, men också att påtala när medlemsländerna bryter mot åtaganden om yttrandefrihet.
Exempel på viktiga fora och aktörer inom OSSE
ODIHR, kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter
OSSE:s högkommissarie för frågor om nationella minoriteter
OSSE:s medierepresentant
Europeiska kommittén mot rasism och intolerans, ECRI
Europarådets kommissarie för de mänskliga rättigheterna
Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom OSSE
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), är det enda
säkerhetspolitiska samarbetsorgan i Europa där alla europeiska stater,
Arbetet för de mänskliga rättigheterna inom EU
Flera frågor, som tillhör EU:s interna kompetensområde, berör i allra högsta
grad mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas asyl- och jämställdhetspolitiken. Det finns också ett särskilt dokument till skydd för mänskliga
rättigheter inom EU, stadgan om de grundläggande rättigheterna, även kallad
EU-stadgan. Stadgan är inte juridiskt bindande. Den avser skyldigheter
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
gentemot medborgarna som ska respekteras av unionens institutioner, organ
och medlemsländerna när de tillämpar EG-rätten.
Europeiska rådet beslutade 2003 att mandatet för det europeiska centrumet i Wien för övervakning av rasism och främlingsfientlighet ska utvidgas
så att centrumet blir en byrå för grundläggande rättigheter. EUMC har haft
som främsta uppdrag att förse EU och medlemsstaterna med information
om bland annat rasism och etnisk diskriminering. Sedan den 1 mars 2007
finns EU:s byrå för grundläggande rättigheter. Den oberoende byrån ska fungera som EU:s allmänna sakkunskapsorgan i frågor som rör grundläggande
rättigheter. Byrån ska stödja unionen och medlemsstaterna att mer ingående
och omfattande än hittills beakta de grundläggande rättigheterna.
En annan viktig uppgift för byrån är att samla in, analysera och sprida
information om de grundläggande rättigheterna inom unionens rättsliga
tillämpningsområde. Det är dock en uppgift för Europarådet att bevaka hur
de mänskliga rättigheterna efterlevs i de enskilda medlemsländer. Byrån ska
även årligen skriva och publicera en rapport om hur väl de grundläggande
rättigheterna beaktas inom EU. Byrån ska också ha ett nära samarbete med
enskilda organisationer och för detta samarbete inrättas ett särskilt organ,
en samverkansplattform för grundläggande rättigheter. Byrån behandlar inte
klagomål från enskilda angående eventuella kränkningar av de grundläggande rättigheterna av något av EU:s organ eller av någon medlemsstat.
Europeiska ombudsmannen inrättades genom Maastrichtfördraget för att
undersöka klagomål om att EU:s institutioner och organ inte följer de akter
som styr institutionernas och organens verksamhet. De ärenden ombudsmannen oftast undersöker gäller frågor som otillbörlig försening, vägran att
lämna information, diskriminering och maktmissbruk.
Inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik drivs
arbete för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna världen över.
Inom EU samordnas medlemsländernas gemensamma agerande i FN och
andra internationella fora. Mänskliga rättigheter tas även regelbundet upp
vid de olika politiska dialoger som EU håller med länder som till exempel Iran och Kina. En rad verktyg har tagits fram för att stärka arbetet för
de mänskliga rättigheterna. Bland annat finns riktlinjer i en rad frågor, till
exempel för arbetet mot dödsstraffet och mot tortyr. Sedan 2005 finns
18
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
19
också en representant för frågor om mänskliga rättigheter med placering
hos europeiska rådets generalsekreterare och höge representant för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessutom ska främjandet av
de mänskliga rättigheterna vara en väsentlig del av utvecklingspolitiken. För
mer information se regeringens skrivelse 2003/04:20 Mänskliga rättigheter i
svensk utrikespolitik.
Exempel på viktiga fora och aktörer inom EU
Byrån för grundläggande rättigheter
Europeiska ombudsmannen
Europeiska rådets generalsekreterare och höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
Andra viktiga aktörer i arbetet för de mänskliga rättigheterna
Det finns andra viktiga aktörer, som arbetar för att främja och skydda de
mänskliga rättigheterna. Runt om i världen finns till exempel olika typer
av nationella institutioner som arbetar för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Det kan till exempel vara nationella kommissioner eller
ombudsmän.
Olika enskilda organisationer spelar också en viktig roll bland annat som
påtryckare. Enskilda organisationer är fristående från staterna och arbetar
på olika sätt. Både internationella och nationella organisationer har en viktig
roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Många arbetar för att direkt
påverka regeringar och internationella organisationer. Arbetet som görs av
lokala organisationer är ofta av stor betydelse för utvecklingen i enskilda
länder. Många enskilda organisationer är pådrivande för beslut om nya normer och riktlinjer och för bättre övervakning. En rad enskilda organisationer
deltog till exempel aktivt i utarbetandet av FN:s konvention om barnets rättigheter och konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Enskilda organisationer skriver också ofta egna parallellrapporter, som
de skickar till FN:s övervakningskommittéer när kommittéerna ska granska
en rapport från en regering om hur en konvention efterlevs i det landet.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
Ordlista
Deklaration
En deklaration är en politisk förklaring av stater och/eller internationella organisationer. En deklaration kan behandla olika frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Till skillnad från konventioner (se konvention) är deklarationer oftast inte juridiskt bindande, utan slår fast en politisk vilja. Innehållet
i en deklaration kan utgöra sedvanerätt (se sedvanerätt). Deklarationer tas
oftast fram inom olika internationella organisationer som FN, Europarådet
och OSSE.
Folkrätt
Folkrätten reglerar staters och internationella organisationers agerande och
förhållandet mellan dem. Regler om mänskliga rättigheter, havsrätt, humanitär rätt, diplomati är exempel på områden inom folkrätten.
Förklaring
Se deklaration
20
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
21
lan stater och/eller internationella organisationer. Den kan behandla olika
frågor, till exempel mänskliga rättigheter. Konventioner utarbetas ofta inom
ramen för olika internationella organisationer som FN och Europarådet.
Det finns flera konventioner om de mänskliga rättigheterna.
Normgivning
Utfärdande av generella bindande regler.
Protokoll, fakultativt protokoll eller tilläggsprotokoll
För att komplettera, eller förändra, innehållet i en konvention (se konvention) utarbetas protokoll. De kallas fakultativa (frivilliga) protokoll eller
tilläggsprotokoll. Dessa har samma juridiska status som en konvention.
Ratificera
Genom ratifikation förklarar sig ett land slutligt bundet av en konvention.
Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament.
I Sverige fattar riksdagen detta beslut, om konventionen kräver ändring av
svensk lag eller är av större vikt. När ett land ratificerat konventionen är
staten juridiskt bunden av konventionens innehåll. (se underteckna)
Inkorporering
Inkorporering innebär att det i lag slås fast att en viss internationell överenskommelse ska gälla som svensk lag. Överenskommelsens ursprungliga
text, på ett eller flera språk, är då grunden för den praktiska tillämpningen.
(Jämför med transformering)
Reservation
En reservation är ett ensidigt meddelande från en stat om att den kommer
att utesluta eller ändra tillämpningen av vissa delar i en konvention. Reservationer görs vanligtvis i samband med ratifikation. Reservationer får inte
strida mot konventionens ändamål och syfte.
Jurisdiktion
Det geografiska och juridiska område som en domstol har rätt och möjlighet att döma inom.
Konvention
En konvention är en juridiskt bindande överenskommelse, ett avtal, mel-
Resolution
En resolution är ett beslut i en viss fråga i en internationell organisation
som FN och Europarådet.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER – EN INTRODUKTION
Sedvanerätt
Sedvanerätt är oskrivna internationella regler som uppstår över tiden genom staters praxis. De accepteras som bindande av staterna..
Traktat
Traktat är en överenskommelse mellan stater och/eller internationell organisation. Traktat är samma sak som en konvention.
Transformering
Transformering innebär att en internationell överenskommelse översätts till
svenska och sedan tas in i en svensk lag, eller att överenskommelsen arbetas
om till svensk lagtext. (Jämför med inkorporering)
Underteckna
För att visa ett lands vilja att bli bundet av en konvention (se konvention)
undertecknar företrädare för regeringen konventionen. Genom undertecknandet åtar sig staten att inte agera i strid med konventionens syfte. Undertecknandet är ofta ett första steg mot ratifikation (se ratificera).
22
Utrikesdepartementet
Integrations- och
jämställdhetsdepartementet
