Predikan 2 e Trettondagen 2014 – Livets källa
St Mikael
Ibland är han svår att begripa, evangelisten Johannes. Hans texter är ofta långa och
retoriska. Det är svårt att få ihop dem kronologiskt, t ex görs hopp mellan platser
och tider. Och när de sedan lyfts ut ur sitt sammanhang, som de gör i
evangelieboken, blir det ännu lurigare.
Så vi börjar från början.
Jesus ord som vi just hörde är ju en form av försvartal, eller i alla fall
argumentation, runt vilken legitimitet Jesus har.
Han talar om att Faderns vittnesmål om vem Jesus är är det enda som är viktigt.
Som har trovärdighet. Att vad Jesus säger om sig själv inte är tillräckligt, ja han
säger till och med att det inte är giltigt. Och att även Johannes Döparens vittnesmål
är otillräckligt, eftersom Johannes var människa. En att de verk som Jesus gör –
inte det han säger – är vittnesmål om att Fadern har sänt honom.
Starka ord. Lite svåra att hänga med i tycker i alla fall jag. Men det börjar klarna när
man läser vem det är han vill övertyga: de bokstavstrogna, sannolikt fariséer och
andra med en vad vi idag skulle kalla fundamentalistisk tolkning av skrifterna.
Jesus vill tillrättavisa personer som anklagar honom för brott mot sabbatsbudet.
Platsen är Jerusalems tempelgård och det är påsktid, något år innan Jesus själv lider
och dör före påsk.
Han har just befriat en man från sjukdom – en arm människa som i 38 år bundits
till lidande och misär som konsekvens av sin sjukdom. Jesus botar honom och ber
honom ta sin säng och gå. Och vips kommer fundamentalisterna, de
bokstavstroende, ja Vän av ordning, med ett ”ajabaja pekfinger”. Det är sabbat, du får
inte bära på någon bädd. Det är ett brott mot Mose lag!
Jesus som rimligen måste ha tänkt ungefär att ”nu fattar de ingenting” sade då till
dem att ’Min Fader verkar även i denna stund, alltså på sabbaten, och därför verkar
också jag”. Fundamentalisterna blev då enligt Johannes vansinniga och bestämde
sig för att döda Jesus. Jesus i sin tur talar till dem om att Sonen gör det Fadern
säger till honom osv…och så kommer vi in på det vi hörde läsas nyss: att Fadern
vittnar om Jesus och att det är det enda vittnesmål som behövs.
En klassisk konflikt – vi ser den genom hela evangelierna. Många omkring Jesus,
särskilt de sk lärda, håller krampaktigt tag i Lagtexten, Torahn,
Moseböckerna…eller egentligen kanske snarare sin bokstavliga tolkning av den.
Jesus hade inga problem med Lagtexten – tvärtom för han sade ju att han skulle
uppfylla lagen och inte ändra den – men jag är övertygad om att han hade problem
med när människor lät Lagens bokstav komma före människan den var till för.
Men Jesu motståndare verkar tänka: I Lagen har Gud talat. Det må ha varit för
länge sedan, men orden är ju klara och tydliga. Så vad mer finns att säga?
- Du skall helga sabbaten genom att vila. Annars skall du stenas till döds. Så
kommer den där Jesus och säger något helt annat. Han säger ju emot
Lagbokens bokstav karln. Förfärligt!
- Ja och lagboken, Mose lag, säger att den som bryter ett äktenskap skall stenas till
döds. Så kommer den där Jesus och låter kvinnan som bröt sitt äktenskap
leva. Outhärdligt!
- Och värst av allt – Lagen säger att det finns en Gud, bara en Gud, han som
talade till Moses och profeterna. Så kommer den där Jesus och säger att den Guden
talar i honom, ja att de är en och samma!
Som sagt, en klassisk konflikt. Form mot innehåll. Lag mot Nåd.
Två olika tankesystem som faktiskt trots allt ofta umgås ganska bra tillsammans.
Men ibland kraschar ihop i öppen konflikt. Många bibelkännare menar t ex att
Jesus och fariséerna i det mesta var mycket överens, och att den konflikt som
testamentena visar just handlar om fall på marginalen.
För förenklat kan man tänka sig att Jesus och en farise stod tillsammans, kanske på
en gata i Jerusalem. Framför dem en hungrig människa sittande på marken.
Fariséen skulle kanske säga: Mose Lag säger att vi skall hjälpa de fattiga, så jag ger
honom ett bröd. Kanske skulle Jesus säga: Jag ser att han är hungrig, så jag ger
honom ett bröd. Farisén gör det som är rätt. Jesus det som är gott.
Den hungrige får sitt bröd oberoende av vem. Och båda givare har varit trogna sin
kallelse.
Och Mose lag var i mycket radikalt medmänsklig för sin tid. Ord som ’en tand för
en tand, ett öga för ett öga’ må låta primitiva för oss men var i sin tid radikalt
medmänskliga. Den ville i strid med sin tradition säga: ”öka aldrig våldsinsatsen.
Skall du hämnas, gör det aldrig värre än du utsatts för”
Mose lag fungerade säkert i mycket väl för att göra Jesu samtid medmänskligare.
Människor kallades att älska sin nästa. Ta hand om den sjuke och den föräldralöse.
Bemöta invandraren väl. Men samtidigt finns det som alltid vid alltför bokstavlig
tolkning en risk för fanatism. Resonemang som ”Jo det står här, så…” kunde leda
in i mänskligt mörker. För den bokstavliga tolkningen kan – tänker kanske den
bokstavstroende – göra dig fri från ansvar eftersom ansvaret ligger i den skrift du
slaviskt följer.
Jag tror att kärnan i det Jesus vill säga är ungefär det här: Låt aldrig strukturen ta
över människans plats. Låt aldrig hjärnan tysta hjärtat. Låt aldrig formen vara
viktigare än innehållet. Medmänniskan är Guds avbild. Medmänniskan är det
tydligaste ni någonsin kommer att se av Gud i denna värld. Så gör det som är gott
mot henne. Gör inte det som är rätt. För det som är gott handlar om att
värna livet. Det som är rätt är däremot lika ombytligt som de normer som
avgör vad som är rätt.
Det goda är tidlöst. Det rätta förändras. Och när ni vill göra Guds ord till det
rätta snarare än till det goda så förvränger ni Gud. Då gör ni Gud till en
Ordningens Gud snarare än till Kärlekens Gud. Gud värnar Livet. Inte
normerna.
--
Ja det tror jag är Jesu ärende till oss: att verka för det Goda. Att det goda vi gör
vittnar om Gud och bygger upp vår medmänniska. Men att det rätta vi gör förvisso
ofta är bra och helt i sin ordning. Men att det också kan leda – bokstavligt – ner i
avgrunden.
För det har funnits tider i människans historia då det ansetts rätt att bygga
gaskamrar och släppa atombomber. Men det har aldrig funnits en tid då det
ansetts gott att göra just det!
