EUROPAPARLAMENTET

EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Plenarhandling
SLUTLIG VERSION
A5-0309/2002
13 september 2002
BETÄNKANDE
om kommissionens grönbok  Ersättning till brottsoffer
(KOM(2001) 536 – C5-0016/2002 – 2002/2022(COS))
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
Föredragande: Roberta Angelilli
RR\477381SV.doc
SV
PE 310.970
SV
PE 310.970
SV
2/18
RR\477381SV.doc
INNEHÅLL
Sida
PROTOKOLLSIDA ................................................................................................................... 4
FÖRSLAG TILL RESOLUTION .............................................................................................. 5
MOTIVERING......................................................................................................................... 14
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR RÄTTSLIGA FRÅGOR OCH DEN INRE
MARKNADEN ........................................................................................................................ 15
RR\477381SV.doc
3/18
PE 310.970
SV
PROTOKOLLSIDA
Med en skrivelse av den 28 september 2001 förelade kommissionen parlamentet sin grönbok
 Ersättning till brottsoffer (KOM(2001) 536 – 2002/2022(COS)).
Vid plenarsammanträdet den 16 januari 2002 tillkännagav talmannen att denna grönbok
hänvisats till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor,
som utsetts till ansvarigt utskott, och till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden,
som utsetts till rådgivande utskott (C5-0016/2002).
Vid utskottssammanträdet den 21 november 2001 utsåg utskottet för medborgerliga fri- och
rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor Roberta Angelilli till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 22 maj, 18 juni, 8 juli och 12 september 2002 behandlade
utskottet kommissionens grönbok och förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 27 röster
för, 1 röst mot och 3 nedlagda röster.
Följande var närvarande vid omröstningen: Jorge Salvador Hernández Mollar (ordförande),
Robert J.E. Evans och Giacomo Santini (vice ordförande), Roberta Angelilli (föredragande),
Niall Andrews, Alima Boumediene-Thiery, Marco Cappato (suppleant för Mario Borghezio),
Michael Cashman, Ozan Ceyhun, Carlos Coelho, Gérard M.J. Deprez, Giuseppe Di Lello
Finuoli, Gerardo Galeote Quecedo (suppleant för Charlotte Cederschiöld), Adeline Hazan,
Anna Karamanou (suppleant för Elena Ornella Paciotti), Timothy Kirkhope, Eva Klamt, Ole
Krarup, Alain Krivine (suppleant för Ilka Schröder), Baroness Sarah Ludford, Bill Newton
Dunn, José Ribeiro e Castro, Martine Roure, Patsy Sörensen, The Earl of Stockton (suppleant
för The Lord Bethell), Joke Swiebel, Fodé Sylla, Anna Terrón i Cusí, Maurizio Turco,
Christian Ulrik von Boetticher och Olga Zrihen Zaari (suppleant för Walter Veltroni).
Yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden återges i detta betänkande.
Betänkandet ingavs den 13 september 2002.
Fristen för att inge ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till
föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken betänkandet skall behandlas.
PE 310.970
SV
4/18
RR\477381SV.doc
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
Europaparlamentets resolution om kommissionens grönbok  Ersättning till brottsoffer
(KOM(2001) 536 – C5-0016/2002 – 2002/2022(COS))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
–
med beaktande av kommissionens grönbok (KOM(2001) 536) – C5-0016/20021),
–
med beaktande av Förenta nationernas deklaration om de grundläggande
rättviseprinciperna för offer för brott och maktmissbruk (resolution av FN:s
generalförsamling 40/34, 1985),
–
med beaktande av Europeiska konventionen om ersättning åt offer för våldsbrott
(Europarådet den 24 november 1983)2,
–
med beaktande av Europarådets rekommendation om hjälp till brottsoffer och
förebyggande av förföljelse av den 17 september 1987,
–
med beaktande av rådets gemensamma åtgärd 97/154/RIF om åtgärder mot
människohandel och sexuellt utnyttjande av barn3,
–
med beaktande av rådets och kommissionens handlingsplan från Wien om det bästa
sättet att tillämpa Amsterdamfördragets bestämmelser om inrättandet av ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt punkterna 19 och 51 c, som antogs av rådet
(rättsliga och inrikes frågor) den 3 december 19984,
–
med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet och
Ekonomiska och sociala kommittén, ”Brottsoffer i Europeiska unionen – Reflexioner
över normer och åtgärder” (KOM(1999) 349)5,
–
med beaktande av Europeiska rådets slutsatser i Tammerfors
den 15 och 16 oktober 1999, särskilt punkt 32,
–
med beaktande av sin resolution av den 15 juni 2000 om kommissionens meddelande
till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén, ”Brottsoffer i
Europeiska unionen – Reflexioner över normer och åtgärder”6,
–
med beaktande av sin resolution av den 12 december 2000 om rådets förslag till
1
EGT C 125 E, 27.5.2002, s. 31.
ETS nr 116.
3
EGT L 63 E, 4.3.1997, s. 2.
4
EGT C 19 E, 23.1.1999, s. 1.
5
EGT C 59 E, 23.2.2001, s. 5.
6
EGT C 67, 1.3.2001, s. 304.
2
RR\477381SV.doc
5/18
PE 310.970
SV
rambeslut om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden1,
–
med beaktande av rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i
straffrättsliga förfaranden2,
–
med beaktande av sin resolution av den 5 september 2001 om unionens roll i kampen
mot terrorismen3,
–
med beaktande av sin resolution av den 6 februari 2002 om förslaget till rådets
rambeslut om att bekämpa terrorism4,
–
med beaktande av rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om definitioner av
terroristbrott,
–
med beaktande av artikel 47.1 i arbetsordningen,
–
med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt
rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre
marknaden (A5-0309/2002), och av följande skäl:
A.
Europeiska unionen grundar sig på odelbara och universella värderingar som
människans värde, frihet, jämlikhet och solidaritet, respekt för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna samt på principen om icke-diskriminering,
vilken fastställs i artiklarna 12 och 13 i EG-fördraget.
B.
Europeiska unionen grundar sig på principerna om demokrati och rättsstatlighet, vilka
är gemensamma för alla medlemsstaterna.
C.
Europeiska unionen respekterar de grundläggande friheterna, så som de garanteras
genom Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna.
D.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna slår fast de rättigheter
som erkänns i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och
internationella åtaganden.
E.
Europeiska unionen sätter människan i centrum i sin strävan att införa ett
unionsmedborgarskap och skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
F.
Unionen måste garantera unionsmedborgarna och de medborgare från tredje land som är
lagligt bosatta i en medlemsstat att rättigheten att röra sig fritt inom hela unionen kan
utövas under säkra förhållanden och med tillgång till rättvisa för alla.
G.
Inom medlemsstaternas territorier utsätts varje år hundratusentals personer för brott som
orsakar dem fysiska och psykiska men samt materiella och immateriella skador.
1
EGT C 232, 17.8.2001, s. 36.
EGT L 82, 22.3.2001, s. 1.
3
EGT C 72 E, 2002, s. 96.
4
Ännu ej offentliggjort i EGT.
2
PE 310.970
SV
6/18
RR\477381SV.doc
H.
Även personer som råkar befinna sig på en brottsplats kan bli brottsoffer, liksom också
personer som försökt hjälpa till att hindra ett brott eller följderna av det.
I.
Terrorismen utgör ett angrepp på hela det demokratiska samhället och på rättsstaten och
åsamkar offren oerhörd skada.
J.
FN:s säkerhetsråd antog den 28 september resolution 1373 (2001) efter de fruktansvärda
händelserna den 11 september 2001 i Förenta staterna.
K.
Brottsoffrens familjer och anhöriga är ibland indirekta brottsoffer. Enligt definitioner
som är klara, precisa och gemensamma för alla medlemsstaterna måste man fastställa
vem som i rättsligt hänseende kan få ersättning. I väntan på gemensamma
miniminormer för alla medlemsstaterna skall man tillämpa interna rättsliga system.
L.
Europeiska gemenskapernas domstol har fastställt att principen om icke-diskriminering,
som särskilt betonas i artikel 12 i EEG-fördraget, skall garantera att en person som har
utsatts för ett brott i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare eller
den stat där han eller hon är lagligt bosatt skall behandlas och få ersättning som om det
rörde sig om en medborgare i den medlemsstat där brottet begicks.
M.
En rationell och effektiv kriminalpolitik kräver att man, likaväl som man bör lägga stor
vikt vid att behandla brottslingar och återföra dem till samhället, måste ge brottsoffrens
intressen tillräcklig uppmärksamhet och se till att de får ersättning för den skada de lidit.
N.
Ibland kan brottsoffrens familjer, anhöriga och partners betraktas som indirekta
brottsoffer.
O.
Eftersom gärningsmannen kan få att gottgöra offret bör staten, av skäl som rör rättvisa,
solidaritet och en rationell kriminalpolitik, se till att brottsoffer får ersättning för de
skador som orsakats av brottet.
P.
Medlemsstaternas nuvarande system för ersättning är mycket varierande, från de som
har mycket utvecklade system till de som praktiskt taget inte har några bestämmelser på
området, och hela skalan däremellan.
Q.
Bristen på enhetlighet mellan systemen för ersättning till brottsoffer i medlemsstaterna
leder till oberättigade skillnader i den behandling och den ersättning som ges till
brottsoffer beroende på deras hemland eller det land där brottet begåtts.
R.
Det är nödvändigt att anta bestämmelser för att förbättra hjälpen till brottsoffer och
deras familjer både materiellt, medicinskt, psykologiskt och socialt. Det är även mycket
angeläget att ge brottsoffren lämpligt och professionellt omhändertagande.
S.
Man måste införa ett system för skydd av brottsoffer, särskilt offer i en
gränsöverskridande situation. De regler som gäller skall vara gemensamma för
unionsmedborgare och personer från tredje land som är lagligt bosatta i en medlemsstat.
T.
Domstolen för skydd av de mänskliga rättigheterna ha slagit fast att ersättningssystemen
skall ge en rättighet av civil natur, i den mening som avses i konventionen om skydd av
de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, till de brottsoffer som
RR\477381SV.doc
7/18
PE 310.970
SV
uppfyller de villkor och förfaranden som gäller för systemet.
U.
Brottsoffret har rätt till en opartisk och offentlig rättegång inom rimlig tid inför en
oavhängig och opartisk domstol.
V.
Det är viktigt att brottsoffret får en betydande plats i det straffrättsliga förfarandet och
får tillfälle att delta aktivt, i enlighet med rådets rambeslut av den 15 mars om
brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden.
W.
Brottsoffrens legitima intresse av att få framföra sina synpunkter och sina yrkanden när
det gäller följderna av brottet måste tillgodoses.
X.
Brottsoffrens möjlighet att få ersättning från staten får inte påverkas av var i Europeiska
unionen som brottet har begåtts.
Y.
Man måste undvika att en person som utsatts för ett brott drabbas av en ny oförrätt
genom att skyddssystemet för brottsoffer är otillräckligt eller obefintligt.
Z.
Brottsoffren får ofta otillräckligt stöd. Ibland händer det till och med att de glöms bort
och lämnas åt sitt öde.
Å.
Ersättningen till brottsoffer för deras skador bör ges omedelbart samt vara heltäckande
och effektiv.
Ä.
I artikel 65 i EG-fördraget föreskrivs möjligheten att anta bestämmelser när det gäller
civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder.
Ö.
Enligt artikel 66 i EG-fördraget skall nödvändiga åtgärder vidtas för att säkerställa
samarbete mellan de relevanta enheterna i medlemsstaternas förvaltningar.
AA. Det är viktigt att behandlingen och vården av brottsoffren respekterar deras mänskliga
värdighet.
BB. Medlemsstaterna måste närma sina lagar och andra författningar till varandra i
nödvändig utsträckning för att brottsoffer skall få en hög skyddsnivå oberoende av i
vilken medlemsstat de befinner sig.
CC. Europeiska rådet i Tammerfors underströk det politiska syftet att införa ”miniminormer
för skydd av brottsoffer, särskilt i fråga om offrens tillgång till rättvisa och rätt till
skadestånd, inbegripet juridiska kostnader”.
1.
Europaparlamentet välkomnar att kommissionen använt sin initiativrätt till att starta en
diskussion vars syfte är att åstadkomma framsteg i fråga om statlig ersättning till
brottsoffer.
2.
Europaparlamentet beklagar de stora olikheter som finns mellan medlemsstaternas
nationella system för ersättning till brottsoffer. Dessa orsakar oberättigade skillnader i
den ersättning som unionsmedborgarna har rätt till, enbart beroende på var i
Europeiska unionen de har utsatts för ett brott.
PE 310.970
SV
8/18
RR\477381SV.doc
3.
Europaparlamentet beklagar också att Europeiska unionen inte har antagit några
gemenskapsrättsliga bestämmelser som tar särskild hänsyn till brottsoffer i en
gränsöverskridande situation när det gäller deras rätt till ersättning då de utsätts för ett
brott i en annan medlemsstat än den där de har sitt ordinarie hemvist.
4.
Europaparlamentet understryker att många brottsoffer lider dubbel skada, först som
offer för ett brott och sedan som offer för ett system som är onödigt byråkratiskt.
Systemen behöver förenklas kraftigt för att undvika att skyddet blir otillräckligt eller
obefintligt.
5.
Europaparlamentet uppmanar enträget medlemsstaterna att införa miniminormer för
statlig ersättning, för att garantera offret gottgörelse när det inte går att få ersättning från
gärningsmannen eller på annat sätt, t.ex. genom obligatoriska eller privata försäkringar,
för att på så sätt undvika oberättigade olikheter mellan unionsmedborgarnas rättigheter
när de utsätts för ett brott.
6.
Europaparlamentet konstaterar att systemen för statlig ersättning till brottsoffer måste
vara konvergenta för att unionsmedborgarna skall ha tillgång till ett verkligt område
med frihet, säkerhet och rättvisa inom det gränslösa område som skapats av den inre
marknaden där den fria rörligheten för personer verkligen kan garanteras.
7.
Europaparlamentet konstaterar att det är nödvändigt att fastslå minimiregler för de olika
systemen för statlig ersättning till brottsoffer, och att särskilt uppmärksamma
terrorismens offer på grund av de särskilda omständigheter som de befinner sig i, för att
unionsmedborgarna skall ha tillgång till ett verkligt område med frihet, säkerhet och
rättvisa inom det gränslösa område som skapats av den inre marknaden där den fria
rörligheten för personer verkligen kan garanteras.
8.
Europaparlamentet betonar betydelsen av att man i framtiden antar bindande
gemenskapsbestämmelser avseende situationen för brottsoffer.
9.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa minimikrav för statens
subsidiära ansvar.
10.
Europaparlamentet poängterar att varje system för att ge brottsoffer tillgång till statlig
ersättning utan diskriminering skall omfatta de tredjelandsmedborgare som lagligen är
bosatta i Europeiska unionen.
11.
Europaparlamentet välkomnar att kommissionen, i sitt meddelande till rådet och
Europaparlamentet om en uppdatering för första halvåret 2002 av ”resultattavlan” för
övervakning av framstegen med att inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa1,
aviserar att den före slutet av 2002 tänker lägga fram ett förslag till direktiv om
tillnärmning av medlemsstaternas nationella system för ersättning till brottsoffer.
12.
Europaparlamentet välkomnar kommissionens grönbok som har startat ett samråd om
möjligheten att införa gemenskapsbestämmelser för att förbättra brottsoffers möjlighet
att få ersättning inom Europeiska unionen och därigenom uppfylla det politiska
1
(KOM(2002) 261, 30.5.2002, s. 34).
RR\477381SV.doc
9/18
PE 310.970
SV
åtagande som antogs av Europeiska rådet i Tammerfors, särskilt i slutsats 32.
13.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga om den måste vidta
ytterligare åtgärder för att även ge ersättning till EU-medborgare som drabbas av brott
enligt definitionen i punkt 19 när brottet begicks i tredje land och detta tredje land inte
själv erbjuder någon ersättning.
14.
Europaparlamentet stöder kommissionens initiativ att först införa ett antal
miniminormer för ersättning till brottsoffer, med målet att fastställa de begränsningar av
den statliga ersättningen till brottsoffer som medlemsstaterna får tillämpa, innan
bestämmelserna harmoniseras. Målet på lång sikt måste dock vara harmonisering.
15.
Europaparlamentet inser att det är önskvärt med en hög grad av harmonisering mellan
medlemsstaternas system för ersättning till brottsoffer för att undvika olikheter, men
inser också att skillnaderna när det gäller ekonomisk ersättningsnivå bland annat beror
på olikheter i medlemsstaternas levnadsstandard.
16.
Europaparlamentet menar att en gemenskapsåtgärd för ersättning till brottsoffer inom
Europeiska unionens territorium minst måste eftersträva åtminstone följande mål:
a) Den skall garantera alla unionsmedborgare och personer som är lagligt bosatta inom
Europeiska unionen möjligheten att, genom tillämpning av gemenskapskriterier, få
ersättning när de utsätts för brott, både i den medlemsstat där de bor och när de
befinner sig i en gränsöverskridande situation under utövandet av sin rätt att röra sig
fritt.
b) Den skall innehålla nödvändiga åtgärder för att begränsa de orättvisa följderna av de
nuvarande stora olikheterna mellan ersättningsnivån i de olika medlemsstaterna,
som för närvarande medför att två personer som har utsatts för liknande brott under
samma omständigheter och med liknande skador får helt olika ersättningsbelopp
enbart beroende på i vilken medlemsstat de utsatts för brottet.
c) Den skall innehålla lämpliga åtgärder för att ta hänsyn till den särskilda situationen
för brottsoffer i en gränsöverskridande situation, med målet att brottsoffrens
ersättning från staten inte väsentligt skall påverkas av var inom Europeiska unionen
brottet begås.
d) Den skall skapa ett europeiskt organ för brottsoffer, som skall ha till uppgift att
samordna de olika nationella myndigheter som ägnar sig åt brottsoffren och att
utarbeta regler som kan tillämpas på gemenskapsnivå.
17.
Europaparlamentet förklarar att miniminormer bör antas utan att det påverkar
medlemsstaternas möjligheter att behålla eller införa mera generösa bestämmelser om
brottsofferersättning. Ingen medlemsstat skall kunna hänvisa till normerna för att
motivera en sänkning av en redan fastställd ersättningsnivå.
18.
Europaparlamentet menar att en miniminorm bör omfatta ersättning såväl till det direkta
brottsoffret (den person mot vilken brottet var riktat) som till indirekta brottsoffer
(beroende familjemedlemmar eller andra släktingar till ett direkt brottsoffer). Man bör
PE 310.970
SV
10/18
RR\477381SV.doc
även diskutera om de personer som skadats till följd av att de råkat befinna sig på
platsen eller ingripit för att hjälpa offret eller polisen bör ha rätt till ersättning.
19.
Europaparlamentet anser att en miniminorm bör innehålla en tydlig och exakt definition
(gemensam för alla medlemsstater) av de typer av brott och skador som kan ge rätt till
ersättning. Särskild hänsyn bör tas till att den skada som åsamkas av ett brott alltid bör
ersättas om detta brott begicks med uppsåt att orsaka död, allvarlig skada eller
invaliditet, eller om den ovannämnda skadan uppstått till följd av ett uppsåtligt
våldsbrott.
20.
Europaparlamentet anser att en miniminorm bör ange vilka skador som skall berättiga
till ersättning, däribland fysiska och psykiska personskador samt de materiella skador
som uppstått i samband med brottet.
21.
För att vara komplett och effektiv anser Europaparlamentet att all ersättning måste täcka
såväl materiella som immateriella skador.
22.
Europaparlamentet stöder tanken att en miniminorm skall fastställa den bevisbörda som
skall läggas på brottsoffret för att denne skall beviljas ersättning om gärningsmannen är
okänd eller inte kan åtalas med framgång. Enligt denna miniminorm måste det
fastställas att vederbörande blev offer för brottet samt att den uppkomna skadan
åsamkades av brottet.
23.
Europaparlamentet anser att en miniminorm bör omfatta, och därvid ge en gemensam
definition för, immateriella skador hos brottsoffret, t.ex. sveda och värk, utöver skador
på hälsan, det sociala livet och det sexuella området. Ersättningsnivån för sådana icke
ekonomiska skador bör dock fastställas av varje medlemsstat i enlighet med dess
nationella rättsregler när det gäller civilrättsligt ansvar.
24.
Europaparlamentet anser att det är önskvärt att en miniminorm fastställer både vad som
skall räknas som bestående men och rätten till ersättning. Fastställandet och
beräkningen av själva ersättningen för immateriella skador bör dock, med förbehåll för
att full ersättning skall ges för materiella och faktiskt åsamkade skador, göras i enlighet
med nationell rätt för likvärdiga fall.
25.
Europaparlamentet menar att en miniminorm bör fastställa att ett brottsoffers rätt till
ersättning och ersättningens storlek skall bestämmas utan hänsyn till offrets ekonomiska
situation.
26.
Europaparlamentet menar att det bör klargöras att den statliga ersättningen är subsidiär i
förhållande till andra möjliga ersättningskällor för brottsoffret. För det första bör
gärningsmannens straffrättsliga och civilrättsliga ansvar fastställas och om inte detta
går, därför att han eller hon är okänd eller medellös, bör man titta på övriga möjligheter
till ersättning, varvid den statliga ersättningen skall vara sista utvägen och utgöra ett
skyddsnät för alla medborgare. Denna princip bör dock tillämpas på ett flexibelt sätt för
att undvika att brottsoffren drabbas en andra gång. Brottsoffer bör utnyttja
möjligheterna till ersättning på andra sätt innan de söker hjälp av staten.
27.
Europaparlamentet förordar att ersättning som ges från de sociala trygghetssystemen
RR\477381SV.doc
11/18
PE 310.970
SV
eller liknande skall dras från den statliga ersättningen till brottsoffret utom vid
bestående men, då båda former av ersättning bör kunna förenas.
28.
Europaparlamentet stöder ett inrättande av en EU-fond som skall ha till uppgift att
garantera utbetalning av ersättning till brottsoffer i överensstämmelse med
gemenskapskriterierna.
29.
Europaparlamentet anser det olämpligt att en miniminorm föreskriver att ett brottsoffer
skall kunna få förskott på en framtida ersättning.
30.
Europaparlamentet önskar att en miniminorm skall innehålla kriterier som gäller offrets
uppträdande vid brottet, dennes inblandning i brottslig verksamhet eller andra
överväganden som rör rättsliga frågor eller allmän ordning, för att bevilja, nedsätta eller
vägra statlig ersättning.
31.
Europaparlamentet menar att den modell med ömsesidigt bistånd som beskrivs i
kommissionens grönbok innehåller alla beståndsdelar som krävs för att underlätta för
brottsoffer i en gränsöverskridande situation att få tillgång till statlig ersättning,
eftersom den å ena sidan innefattar territorialitetskriteriet, som innebär att det är den stat
där brottet begåtts som skall svara för betalningen av den statliga ersättningen, medan å
andra sidan den stat där brottsoffret är bosatt har ansvar för att sätta sig i kontakt med
den betalningsansvariga staten för att ge administrativ hjälp till offret.
32.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå ett system för ömsesidigt
bistånd mellan medlemsstaterna, som grundar sig på territorialitetsprincipen och gör det
möjligt för den som utsatts för brott i gränsöverskridande situationer att få statlig
ersättning och som ger brottsoffret rätt att få hjälp av en behörig myndighet i den
medlemsstat där han eller hon är bosatt, då en begäran om ersättning lämnats in i en
annan medlemsstat.
33.
Europaparlamentet begär att förslaget om ett system för ömsesidigt bistånd skall
omfatta ett register över överlåtande respektive mottagande behöriga myndigheter i
samtliga medlemsstater, tillsammans med information om hur ansökningarna skall
utformas i enlighet med de olika nationella bestämmelserna. Såväl registret som de
harmoniserade formulären för begäran om ersättning borde finnas tillgängliga på
Internet.
34.
Europaparlamentet önskar att ett miniminorm skall ta upp hur unionsmedborgarna skall
få tillgång till fullständig och lättillgänglig information, inklusive
upplysningskampanjer på europeisk, nationell, regional och lokal nivå på åtminstone
alla unionens officiella språk.
35.
Europaparlamentet betonar att breda informationskampanjer riktade till medborgarna
om gemenskapens system för ersättning till brottsoffer måste genomföras, för att ett
område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen som även tar hänsyn till
brottsoffrens behov skall kunna upprättas.
36.
Europaparlamentet begär att en miniminorm skall överväga en skyldighet för alla
polismyndigheter och alla behöriga instanser i EU att tillhandahålla information på alla
PE 310.970
SV
12/18
RR\477381SV.doc
unionens officiella språk om brottsoffers rätt till statlig ersättning.
37.
Europaparlamentet önskar att en miniminorm skall föreskriva införandet av ett
europeiskt gratistelefonnummer för att ge stöd till brottsoffer, vilket dygnet runt ger
information på alla unionens officiella språk till brottsoffer om deras rätt till statlig
ersättning.
38.
Europaparlamentet förordar att en miniminorm skall föreskriva att harmoniserade
formulär, på EU:s samtliga officiella språk, införs eftersom dessa hjälper till att
påskynda och underlätta den administrativa handläggningen och följaktligen förfarandet
för att bevilja brottsoffer ersättning i var och en av medlemsstaterna.
39.
Europaparlamentet begär att de medlemsstater (Belgien, Grekland, Irland, Italien och
Österrike) som ännu inte ratificerat Europeiska konventionen om ersättning åt offer för
våldsbrott, vilken undertecknades i Strasbourg den 24 november 1983, skall göra detta,
eftersom denna konvention utgör det juridiska referensinstrumentet när det gäller
behovet av att införa miniminormer för ersättning till brottsoffer.
40.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa kriterier för att tillhandahålla
nödvändiga resurser för ersättning till brottsoffer och eventuellt inrätta en europeisk
solidaritetsfond i detta syfte.
41.
Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en jämförande studie så att
man kan fastställa vilken praxis i medlemsstaterna som är bäst när det gäller att avsätta
resurser för ersättning till brottsoffer och när det gäller solidaritetsfonder.
42.
Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och
kommissionen samt till medlemsstaternas parlament och regeringar.
RR\477381SV.doc
13/18
PE 310.970
SV
MOTIVERING
Detta betänkande läggs fram utan motivering, eftersom det stora antalet skäl utgör tillräcklig
bakgrund. Det har heller inte någon finansieringsöversikt eftersom förslaget i sina huvuddelar
inte har några som helst konsekvenser för budgeten.
PE 310.970
SV
14/18
RR\477381SV.doc
22 maj 2002
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR RÄTTSLIGA FRÅGOR OCH DEN INRE
MARKNADEN
till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
över kommissionens grönbok – Ersättning till brottsoffer
(KOM(2001) 536 – C5-0016/2002 – 2002/2022(COS))
Föredragande: Fiorella Ghilardotti
ÄRENDETS GÅNG
Vid utskottssammanträdet den 19 februari 2002 utsåg utskottet för rättsliga frågor och den
inre marknaden Fiorella Ghilardotti till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 23 april och 22 maj 2002 behandlade utskottet förslaget till
yttrande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet nedanstående slutsatser med 20 röster
för och 1 röst emot.
Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen: Giuseppe Gargani (ordförande), Willi
Rothley, Ioannis Koukiadis och Bill Miller (vice ordförande), Fiorella Ghilardotti
(föredragande), Janelly Fourtou, Marie-Françoise Garaud, Evelyne Gebhardt, Malcolm
Harbour, Heidi Anneli Hautala, Klaus-Heiner Lehne, Kurt Lechner, Neil MacCormick, Toine
Manders, Hans-Peter Mayer, Arlene McCarthy, Manuel Medina Ortega, Giacomo Santini
(suppleant för Paolo Bartolozzi i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Marianne L.P.
Thyssen, Rijk van Dam och Diana Wallis.
RR\477381SV.doc
15/18
PE 310.970
SV
KORTFATTAD MOTIVERING
Syftet med kommissionens grönbok är att få till stånd en bred diskussion för att förbättra den
statliga ersättningen till brottsoffer. Grönbokens tre mål för de åtgärder som kan vidtas på
gemenskapsnivå välkomnas.
I en värld där rörligheten över gränserna ökar, lämnar tusentals personer dagligen det land de
är bosatta i för att färdas till andra EU-medlemsstater, för att leva där, arbeta där, studera där
eller bara vistas där ett tag. Medborgarnas rörelsefrihet innebär emellertid inte att de går fria
från riskerna att utsättas för någon form av brott.
Obegripligt nog har Europeiska unionen fortfarande inte byggt upp de system som behövs för
att ersätta brottsoffer, trots att unionen lyckats skapa en inre marknad och ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa.
Som föredragande är jag mycket nöjd med grönbokens strategi, som går ut på att behandla de
grundläggande principerna för ersättning på gemenskapsnivå, i synnerhet de slags skador som
omfattas av ersättningen, samtidigt som man drar nytta av den utveckling som sker i
medlemsstaterna.
Enligt mitt synsätt är det mycket viktigt att skapa större samverkan mellan skyddet av
brottsoffer och bredare information om brottsoffrens rättigheter.
Vissa problem förtjänar särskild uppmärksamhet:
-
Skador som omfattas av ersättningen: All ersättning borde täcka de materiella och
immateriella skador som brottsoffret åsamkats.
-
Rättssäkerhet: Tidsfristerna för inlämning av en begäran om statlig ersättning bör vara väl
tilltagna. Samma sak gäller för det datum från och med vilket tidsfristen beräknas (dies a
quo), så att man undviker skiftande behandling. Dessutom är det mycket viktigt att
harmoniserade formulär för begäran om ersättning upprättas på gemenskapens samtliga
språk.
-
Förfarandefrågor: Bland de minimigarantier för förfarandena som bör tillämpas på alla
som begär ersättning, borde bland annat ingå rätt till opartisk rättegång, rätt att företrädas
av advokat, rätt att få tillträde till förhandlingarna, rätt till ett personligt samtal före
beslutsfattandet, möjlighet att under hela rättsförfarandet kontakta myndigheter,
organisationer eller personer som kan bistå med rättslig hjälp, rätt att få ett skriftligt beslut
inom en bestämd tid, rätt för den som lämnar in en begäran om ersättning att under alla
avgörande skeenden i rättsförfarandet få information om den juridiska situationen på ett
språk han förstår, så att han själv kan ta ställning till om ytterligare åtgärder skall vidtas,
och rätt att överklaga till en domstol.
-
Gränsöverskridande situationer: Då ett brott begåtts i en annan medlemsstat än den där
brottsoffret bor, kan det innebära att offret får ännu svårare att hävda sina rättigheter. I
dessa situationer bör den drabbade ha rätt att lämna in sin begäran om ersättning till en
myndighet i det land där han eller hon bor. Denna myndighet skall sedan vidarebefordra
PE 310.970
SV
16/18
RR\477381SV.doc
brottsoffrets begäran till den behöriga myndigheten i den stat där brottet begåtts. För detta
skulle man kunna använda det system som inrättats för samarbete mellan
medlemsstaternas domstolar i fråga om delgivning av handlingar och bevisupptagning1,
under förutsättning att minimigarantierna för rättsförfarandet respekteras.
SLUTSATSER
Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden uppmanar utskottet för medborgerliga
fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i
sitt resolutionsförslag:
1. Europaparlamentet välkomnar att kommissionen använt sin initiativrätt till att starta en
diskussion vars syfte är att åstadkomma framsteg i fråga om statlig ersättning till
brottsoffer.
2. Europaparlamentet betonar betydelsen av att man i framtiden antar bindande
gemenskapsbestämmelser avseende situationen för brottsoffer.
3. För att vara komplett och effektiv anser Europaparlamentet att all ersättning måste täcka
såväl materiella som immateriella skador.
4. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att prioritera behandlingen av frågor som rör
tidsfrister för inlämnande av en begäran om ersättning, garantier för förfarandena och
upprättande av harmoniserade formulär på samtliga gemenskapsspråk.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa minimikrav för statens
subsidiära ansvar.
6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå ett system för ömsesidigt bistånd
mellan medlemsstaterna, som grundar sig på territorialitetsprincipen och gör det möjligt
för den som utsatts för brott i gränsöverskridande situationer att få statlig ersättning och
som ger brottsoffret rätt att få hjälp av en behörig myndighet i den medlemsstat där han
eller hon är bosatt, då en begäran om ersättning lämnats in i en annan medlemsstat.
7. Europaparlamentet begär att förslaget om ett system för ömsesidigt bistånd skall omfatta
ett register över överlåtande respektive mottagande behöriga myndigheter i samtliga
medlemsstater, tillsammans med information om hur ansökningarna skall utformas i
enlighet med de olika nationella bestämmelserna. Såväl registret som de harmoniserade
formulären för begäran om ersättning borde finnas tillgängliga på Internet.
8. Europaparlamentet betonar att breda informationskampanjer riktade till medborgarna om
gemenskapens system för ersättning till brottsoffer måste genomföras, för att ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen som även tar hänsyn till
1
Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i
mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT L 160, 30.6.2000, s.37.
Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i
fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.
RR\477381SV.doc
17/18
PE 310.970
SV
brottsoffrens behov skall kunna upprättas.
9. Europaparlamentet poängterar att varje system för att ge brottsoffer tillgång till statlig
ersättning utan diskriminering skall omfatta de tredjelandsmedborgare som lagligen är
bosatta i Europeiska unionen.
PE 310.970
SV
18/18
RR\477381SV.doc