Predikan 1 eft Trett.
1:a årg. 2014
700 år före Kristus, så framträdde profeten Jesaja. Orden i
Jesajas profetia, som vi hörde nyss, de hade folket läst och
begrundat i flera hundra år. ”Detta är min tjänare, som jag
ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande
komma över honom, han skall föra ut rätten till folken..
trofast skall han föra ut rätten .. fjärran länder väntar på
hans undervisning..” Denna profetia hade Israels folk läst
och Jesus hade säkerligen också läst den många gånger.
Man väntade på och längtade efter Messias. Längtade efter
den som skulle befria och lösa ur förtryck och ofrihet.
Folket väntade och förberedde sig. Det var det sista
förlösande tecknet man behövde.
Många trodde att det var Johannes döparen som var
Messias men Johannes själv avvisar det. ”Det kommer en
som är starkare än jag” säger han. ”Han skall döpa med
helig Ande och eld.” Johannes är inte Messias men han är
kallad att bana väg för honom.
Så kommer då Jesus och vill bli döpt och då sker undret,
det sista förlösande tecknet. Himlen öppnas och Gud talar.
”Detta är min älskade son, han är min utvalde”. En del av
de som hörde det kopplade det säkert till Jesajas ord:
”Detta är min utvalde som jag har kär”.
Johannes förstår sammanhanget och Jesus blir medveten
om sin unika kallelse. Det är kanske först nu, efter 30 år,
som Jesus blir riktigt medveten om det. Förberedelsetiden
hade varit lång – 30 år. Den långa tiden var säkert fylld av
ovisshet och vånda men så plötsligt blir allt klart. Det sista
förlösande tecknet som gjorde honom beredd att gå in i sin
uppgift.
Du har kanske varit med om liknande ögonblick – din egen
Jordanstrand – ögonblick när du kom till klarhet om din
livsväg eller när du kom till beslut i ett viktigt avgörande.
Förberedelsetiden var kanske lång, full av ovisshet och
vånda eller stilla förväntan men det sista förlösande
tecknet, kanske ett till synes väldigt litet tecken, gjorde att
du visste vilken riktning ditt liv skulle ta. Man kan ju tala
om eld-dop, när något stort och svårt hinder måste
övervinnas eller en stor prövning måste uthärdas. Inför
eld-dop behöver vi förbereda oss, ibland väldigt länge.
Alla tre evangelisterna, Matteus, Markus och Lukas, har
ungefär samma skildring av Jesu dop men Lukas har en
liten anmärkning. Han skriver: när Jesus hade blivit döpt
och stod och bad, öppnade sig himlen och en röst hördes.
Jesus bad. Det står många gånger att Jesus drog sig undan
för att be. Bönen var viktig för Jesus och den är viktig för
dig och mig. Bönen är viktig alltid men särskilt när vi står
inför vägskäl eller svåra beslut i livet. Bönen är på något
sätt vårt vägröjararbete när vi förbereder oss för Guds
ingripande och Guds handlande i vårt liv.
När Jesus kommer och vill bli döpt berättar Matteus att
Johannes först vill hindra honom. ”Det är jag som behöver
döpas av dig” säger han. Johannesdopet var avsett för dem
som längtade efter förändring i sina liv och som ville göra
bättring.
Men Jesus insisterar. Han vill bli döpt. Han vill visa att
han går in under samma villkor som vi. Han vill
solidarisera sig med alla människor som vill förändring i
sina liv, som upplever att något har misslyckats och att
man vill få hjälp att börja om.
Och just när Jesus döps så händer detta speciella. Han och
alla som står runt omkring får Guds tecken. I ett
svindlande ögonblick tycks himlen öppna sig och Guds
Ande – i form av en duva – sänker sig ner över honom och
en röst hörs som säger: ”Detta är min älskade son, han är
min utvalde.”
Just när Jesus befinner sig längst ner, när han ställer sig på
samma plan som alla som känner sig misslyckade och vill
förändring, just då är hans gudomlighet som allra tydligast.
Just då får han tecknet från Gud. Det blir till tröst för alla
oss som känner vår egen och världens brustenhet som en
tyngd över oss.
Jesus sätter sig inte över dig när du känner att det inte blev
som du hade tänkt eller när du undrar varför livet far illa
fram med dig. Jesus är där. Han vill visa att Guds kärlek
omsluter dig i alla livets skiften. Gud är nära och vill ge
dig nya krafter och nya uppdrag.
Dopet blir för Jesus upptakten till hans egentliga
verksamhet och hans offentliga liv. Han får nya uppdrag
och han blir bekräftad av Gud. ”Du är min älskade son, du
är min utvalde”
Jesu verksamhet börjar och slutar i solidaritet med
människor i nöd. Han slutar sitt liv upphängd på ett kors.
Han får känna på allt mänskligt elände och lidande. När
han lider, torteras och dör och tycks ha förlorat allt är han
redan på väg till den tredje dagen när Gud uppväcker
honom och ger honom liv på nytt.
Själv kallar Jesus sin död för ett dop – hans egentliga dop.
Det säger också något om vad vårt dop är. Det kristna
dopet fick sitt innehåll från Jesu död och uppståndelse.
Den som är döpt i Jesu Kristi namn ”är döpt till att dö och
uppstå som han”.
I Romarbrevet skriver Paulus: ”Vet ni då inte att alla vi
som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i
hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit
begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt
liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom
Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom
att dö som han skall vi också bli förenade med honom
genom att uppstå som han.”
Genom död till liv, genom mörker till ljus, genom konflikt
till försoning, genom kamp till seger. Detta mönster går
igen i väldigt mycket i våra liv. Dopets mönster. Det gäller
att i mörkret, i kampen, i konflikten lita på Gud och på liv
och ljus. Du är förenad med Kristus, du skall uppstå som
han – ur mörker och död. Gud ger dig nytt liv, friskt liv,
evigt liv.
Gud tar första steget till dig. Det är därför vi döper så små
barn som inte kan något eller egentligen vet vad det
handlar om. Gud är först med sin kärlek och sin omsorg.
Det lilla, lilla barnet är mycket bra på en sak: att ta emot,
att ta emot kärlek och omvårdnad. Det lilla barnet kan lära
dig att det är det du behöver: ta emot kärlek. Ta emot Guds
kärlek och omsorg, ta emot nytt, friskt liv.
Gud kräver inte. Du behöver inte göra dig förtjänt, du
behöver inte ett visst mått av tro, du behöver inte förstå.
Gud tar första steget till dig och du får sedan leva och växa
i ditt dop.
I dopet har vi fått en vattenstämpel på oss. Ett märke som
visar vem vi tillhör. Ett märke som aldrig går ur, ett märke
som berättar om honom som säger: ”Var inte rädd. Jag har
friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min.”
En gång när vi dör, får vi dö i tillit till vårt dop och vi får
be som vi gör vid varje dop:
Gud, låt glädjen över vad du har gett oss i vårt dop prägla
hela livet så att vi alla växer till och mognar i vår tro och
en gång får dela den himmelska glädjen hos dig. Amen.
