Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Lesotho 2005
1. Sammanfattning
Efter att ha levt i skuggan av apartheidregimens Sydafrika har Lesotho det
senaste decenniet genomgått en turbulent politisk utveckling. Landet styrdes av
en militärregering fram till 1993 då det blev en demokrati. Det andra
demokratiska valet år 1998 urartade i våldsamheter efter det att oppositionen
vägrat erkänna valresultatet, vilket ledde till att Sydafrika och Botswana sände
trupper till landet. I maj 2002 hölls nya allmänna val. Enligt samtliga
internationella observatörer var valen fria och rättvisa. Valdeltagandet, 68
procent, var högt med afrikanska mått mätt och oppositionen accepterade
utfallet. Valet bidrog därmed till en politisk och demokratisk stabilitet i landet,
och risken för nya våldsamheter bedöms idag vara liten.
De politiska förutsättningarna för att garantera mänskliga rättigheter (MR) har
förbättrats avsevärt och konstitutionen är på många sätt föredömlig vad gäller
mänskliga rättigheter. I praktiken hindras dock många människor från att
åtnjuta sina rättigheter genom den utbredda fattigdomen och den svåra
humanitära situationen. Landet lider sedan flera år av hungersnöd samt en av
de högsta hiv/aids-prevalenserna i världen. Den officiella siffran är 30 procent,
men obekräftade källor hävdar över 40 procent. Den utbredda förekomsten av
aids har lett till en drastiskt sjunkande medellivslängd som för närvarande ligger
på 35 år. Det är den femte lägsta i världen.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna
Lesotho har anslutit sig till följande centrala konventioner om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR).
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (CCPR) och
dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt (CCPROP1), men däremot ej dess andra fakultativa tilläggsprotokoll om
avskaffande av dödsstraffet.
2
- Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(CERD).
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) samt undertecknat det fakultativa tilläggsprotokollet om
enskild klagorätt (CEDAW-OP).
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt CRC-OP-AC
(tilläggsprotokoll om barn i väpnad konflikt) och CRC-OP-SC
(tilläggsprotokoll om handel med barn, barnprostitution och pornografi).
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT), men däremot ej det fakultativa
tilläggsprotokollet.
- Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen (ICC).
- Flyktingkonventionen.
- Den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens
rättigheter.
Lesotho har reserverat sig mot artikel 2 i CEDAW, i vilken signatärerna
fördömer alla former av diskriminering mot kvinnor, då denna artikel strider
mot Lesothos successionsordning vad gäller kungahuset samt traditionella
ledare.
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
I november 2001 ratificerade Lesotho tortyrkonventionen. Konstitutionen
uttrycker också klart förbud mot sådan inhuman behandling. Det finns dock
rapporter om överdrivet polisvåld mot frihetsberövade personer.
Tidigare har åtskillnaden mellan polis och militär inte varit helt klar och armén,
Lesotho Defense Forces (LDF), har tenderat att lägga sig i landets politiska liv.
Säkerhetsstyrkorna har också anklagats för övervåld och i några fall tortyr. För
att komma tillrätta med anklagelserna omorganiserade man under 2001
polisens brottsbekämpningsstyrka, Counter Crime Unit, och uteslöt då de
militärer som tidigare fanns i styrkan. Huruvida denna åtgärd verkligen minskat
användandet av övervåld är dock osäkert. Även andra omfattande
omstruktureringar genomförs. LDF sorterar liksom Lesotho Police Service
(LPD) och National Security Service (NSS) under premiärministern, som
dessutom är försvarsminister.
Ett reformarbete med syfte att ge medborgarna bättre insyn i polisens arbete
har initierats genom instiftandet av ett civilt direktorat för polisen, Civilan
Directorate of Policing. En revidering av polisutbildningen har skett och
mänskliga rättigheter ingår nu i basutbildningen och i den praktiska delen av
utbildningen. Dock finns brister i uppföljningen och stödet till
nyutexaminerade poliser vilket gör det svårt att se effekterna av denna insats.
3
Landets fängelser är överbefolkade, i mycket dåligt materiellt skick, och antalet
fångar som dör är stort. De undermåliga förhållandena har dock
uppmärksammats av regeringen och det finns en förhoppning om att en
förbättring skall ske. Kvinnor hålls åtskilda från män och det finns särskilda
ungdomsfängelser. Besökskommittéer bestående av representanter från kyrkan,
traditionella ledare, företagsvärlden, advokater och andra äger rätt att besöka
fängelserna utan föregående anmälan. Även internationella Röda Korset
besöker fängelser i landet två gånger om året.
Det finns inga uppgifter om försvinnanden, politiska mord eller liknande.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är tillåtet enligt Criminal Procedure and Evidence Act från 1981.
Dödsdom kan endast meddelas av Högsta Domstolen. Verkställighet sker
genom hängning. Domen kan ändras av Pardons Committee som i sin tur vänder
sig till kungen för beslut.
Brott som kan leda till dödsstraff är mord, landsförräderi och våldtäkt.
Undantagna är personer under 18 år och gravida kvinnor. Det finns inte något
officiellt moratorium, men i praktiken har ingen dödsdom utfärdats sedan
1995.
5. Rättssäkerhet
I Lesotho finns det två rättsystem - ett byggt på konventionella lagar och ett på
sedvänja. Trots att det konventionella systemet skall vara det överordnade
spelar sedvanerätten fortfarande en stor roll, framförallt på landsbygden.
Rättsväsendet består av Högsta Domstolen, en appellationsdomstol som
sammanträder en gång i halvåret samt ett antal tingsrätter. Parallellt finns även
ett antal lokala domstolar som tillämpar sedvanerätt och framför allt verkar på
landsbygden. Det finns militärdomstolar, vars domar kan överklagas till en
särskild domstol som består av två domare från Högsta Domstolen, en
pensionerad officer med juridisk bakgrund samt Högsta Domstolens
registrator.
Enligt konstitutionen skall rättsväsendet vara oberoende, vilket respekteras
generellt.
Frihetsberövade personer misstänkta för brott har rätt att skaffa sig advokat,
men det finns inget system för offentlig försvarare. Frigivning mot borgen
tillämpas ofta. Väntetiden på rättegångar är mycket lång då domstolarna är
överbelastade. Justitieministeriet har dock tagit vissa initiativ för att komma
tillrätta med detta problem.
4
Kvinnor och män har i teorin lika rättigheter inför domstolarna. Enligt
sedvanerätten förvägras dock kvinnor vissa rättigheter.
Det finns en ombudsmannainstitution – vilket också regleras i konstitutionen –
dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland
annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning
och föreslår åtgärder där så är befogat. Denna institution anses fungera
tillfredsställande, bland annat har en omfattande inspektion av landets fängelser
gjorts. Det finns vidare en särskild myndighet för klagomål mot polisen, som
inrättades redan 1998. Dess effektivitet har ifrågasatts, men nyligen har
åtgärder till förbättringar vidtagits.
6. Personlig frihet
Den personliga friheten är god. Fri rörlighet råder inom landets gränser och
medborgarna äger rätt att resa utomlands.
Det finns inga rapporter om godtyckliga frihetsberövanden.
7. Straffrihet
Det finns rapporter om att polisens brottsbekämpningssektion, Counter Crime
Unit, som tidigare bestod av både militär och polis, har gjort sig skyldiga till
tortyr och misshandel utan att ha ställts inför rätta.
8. Yttrande- och mediafrihet
Konstitutionen föreskriver yttrande- och pressfrihet och detta respekteras i
allmänhet. Det finns flera oberoende tidningar som intar en regeringskritisk
hållning, bland annat två kristna dagstidningar samt fyra engelskspråkiga
nyhetstidningar som utkommer veckovis. Det finns en regeringskontrollerad
radiokanal, två veckovisa tidningar samt en TV-kanal som sänder nyheter en
och en halv timme om dagen. Samtliga återger det styrande partiets åsikter. Det
finns fyra privata radiokanaler men ingen privat TV-kanal.
Ett problem är att tidningar och etermedia inte når stora delar av den
befolkning som bor i de otillgängliga bergsområdena, dels på grund av
fattigdomen, och dels eftersom delar av landet befinner sig i radioskugga.
Internationella, främst sydafrikanska, tidningar, radio- och TV-kanaler är
lättillgängliga i de urbana områdena. Internet är tillgängligt utan restriktioner
via privata distributörer.
Konstitutionen föreskriver församlings- och religionsfrihet och man behöver
inget särskilt tillstånd för offentliga möten så länge man meddelar polisen i
förväg. Politiska möten har hållits regelbundet under året utan att
5
myndigheterna försökt hindra detta. Som arbetare har man rätt att ansluta sig
till eller bilda fackföreningar utan särskilt tillstånd. Däremot är det förbjudet
för tjänstemän att ansluta sig till eller bilda fackföreningar. (se punkt 10).
9. De politiska institutionerna
Lesotho är en konstitutionell demokrati med kung Letsie III som statschef.
Ledaren för det största partiet, Lesotho Congress for Democracy (LCD),
Doktor Pakalitha Mosisili, är också regeringschef och premiärminister.
Sedan 1993 skall allmänna val hållas vart femte år till parlamentet. Parlamentet
består av ett underhus som har 140 ledamöter, samt ett överhus, senaten, som
består av stamhövdingar. LCD har majoritet i parlamentet, följt av det största
oppositionspartiet Basotho National Party (BNP). Sammanlagt tio partier finns
representerade i parlamentet. Detta till trots finns ingen egentlig opposition,
något som i praktiken innebär att regeringen helt kan föra sin egen politik.
Tidigare tillämpades enmansvalkretsar men inför valet 2002 infördes för första
gången i Afrika ett blandat valsystem. Syftet var att tillgodose de mindre
partierna. Till de 80 platser som sedan tidigare utses genom enmansvalkretsar
lades dessutom till 40 platser som utsågs genom ett proportionellt valsystem.
Utfallet anses ha varit en framgång och valet bedömdes av närvarande
internationella observatörer vara fritt och rättvist. Valdeltagandet var med
afrikanska mått mätt mycket högt, 68 procent, och inga oroligheter eller
oegentligheter rapporterades från vallokalerna. Den oberoende
valmyndigheten, IEC, lovordades för sitt arbete med att förbereda och
genomföra valen i samarbete med det civila samhället och de politiska
partierna.
Under 2005 hölls lokala val vilka anses ha varit fria och rättvisa
Nästa nationella val kommer att hållas 2007.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering i arbetslivet på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion med
mera är förbjudet enligt lag, vilket i princip respekteras. Däremot är
arbetsförhållandena ofta undermåliga. Löneläget är lågt; för outbildade arbetare
motsvarande 700 kr i månaden. Det är vanligt att inkomsten drygas ut genom
överföringar från släktingar i Sydafrika. Många privata arbetsgivare ser
minimilönen som en maximilön och betalar därför betydligt mindre. Detta är
möjligt på grund av den höga arbetslösheten, 35-45 procent, som pressar ner
löneläget. Arbetstiden är reglerad till högst 45 timmar per vecka; 12 betalda
semesterdagar, utöver helgdagar, per år samt betald sjukfrånvaro är garanterat,
något som inte alltid respekteras. Förbättringar har dock skett, exempelvis
slutade de flesta fabriker under 2001 att beordra lördagsarbete, vilket är
förbjudet enligt lag.
6
Det finns en arbetsdomstol, som dock bara har en domare och därför tar upp
fall med 1-2 års försening. Det finns också en Labor Commission som arbetar
mer effektivt och som utarbetar riktlinjer för arbetsplatsinspektion i samarbete
med ILO.
Arbetare har rätt att fritt ansluta sig till och bilda fackföreningar. Tjänstemän är
dock förvägrade denna rätt. De får endast bilda och ansluta sig till
personalföreningar. På ILO:s begäran ser regeringen för närvarande över detta
regelverk med syftet att vidga anslutningsfriheten utan att göra avkall på
tillhandahållandet av grundläggande samhällstjänster.
Fackföreningarna är svaga och representerar bara ca 10 procent av
arbetskraften. Av den manliga arbetskraften i Lesotho arbetar 13 procent i
guld- och kolgruvor i Sydafrika och majoriteten av dessa har anslutit sig till
sydafrikanska fackföreningar.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt konstitutionen har alla rätt till adekvat hälsovård, men fortfarande är
framför allt befolkningen i de otillgängliga bergsområdena eftersatt. Denna är
också särskilt sårbar på grund av livsmedelskrisen och hiv/aids-epidemin.
Primärhälsovård på landsbygden är prioriterad, men ambitionen är långt ifrån
uppfylld.
Liksom hela södra Afrika är Lesotho svårt drabbat av hiv/aids-epidemin, med
dess konsekvenser för hälsovården och andra delar av samhället. De senaste
officiella siffrorna talar om 30 procentig förekomst av hiv/aids, vilket är den
tredje högsta siffran i världen. Det finns obekräftade uppgifter om att den
siffran nu stigit till 40 procent och att upp till 45 procent av alla gravida
kvinnor i Maseru-området bär på viruset. Frågan, som ju gäller hela landets
fortlevnad och existens, är en av de allra viktigaste på regeringens dagordning.
Nuvarande aids-policy haltar dock i tillämpningen. Regeringen har tillsatt ett
nationellt samordningsorgan för hiv/aids-insatser, LAPCA, men detta har
länge varit underbemannat och har haft svårt att agera kraftfullt. Hiv/aidsreducering ingår även i den nationella 2020-strategin, vars mål är en avsevärd
minskning av fattigdomen fram till år 2020. Hiv och aids är fortfarande
stigmatiserat bland befolkningen vilket hindrar en öppen dialog om bland
annat förebyggande. Den höga förekomsten av aids har lett till att
medellivslängden för män nu är 32,3 år, vilket är den lägsta i världen.
12. Rätten till utbildning
Grundläggande utbildning prioriteras av regeringen, som under 2004 införde
gratis utbildning, inklusive skolavgifter, böcker och ett mål mat per dag, upp till
7
årskurs tre. Ambitionen är sex års gratis skola, när budgeten så tillåter. Andelen
läs- och skrivkunniga är 82 procent, vilket är mycket högt i regionen.
Grundskoleutbildning är dock inte obligatorisk och ungefär 25 procent av
barnen går inte i skolan. Problemet är störst på landsbygden, där barnen
behövs för familjeförsörjningen eller där föräldrarna inte har råd med
skoluniform och andra utgifter. Fler pojkar än flickor uteblir från
undervisningen, vilket bland annat beror på att pojkar på landsbygden enligt
traditionen skall vakta boskap. Ett ökande problem är att familjeförsörjaren i
många familjer på grund av hiv/aids är barn. Då båda föräldrarna har dött
slutar det äldsta eller flera av barnen skolan för att ta hand om småsyskonen
eller för att försöka tjäna pengar.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Matbristen i Lesotho är fortsatt svår. Mellan 20 och 25 procent av
befolkningen är drabbad. Livsmedelskrisen beror på svår torka, jorderosion
och oklara landrättigheter vilket leder till att nödvändiga investeringar för till
exempel konstbevattning uteblir. Dessutom är en stor del av befolkningen
redan fysiskt försvagad av aids-epidemin. Lesotho är ett av fem länder i södra
Afrika som omfattas av FN:s nya humanitära katastrofinsats. Den kommer att
sträcka sig över tre år, med början 2005, för att lindra livsmedelskrisen och
hiv/aids-epidemin. FN:s plan att försörja 600 000 personer per månad med
mat under 2005 har på grund av bristande bidrag skurits ned till 447 000
mottagare.
Lesotho rankas 2005 som nummer 149 av 177 länder enligt UNDP:s Human
Development Index, HDI, en fortsatt kräftgång med fyra placeringar sedan
förra året. Landet är därmed ett av världens fattigaste länder. Enligt FN:s
bedömning lever 59 procent av befolkningen under fattigdomsstrecket.
Fattigdomen är allvarligast bland de som lever av småjordbruk i de karga
bergsområdena där jordmånen är relativt dålig och jordbruksmetoderna
ineffektiva. Arbetslösheten är, enligt UNDP, 35-45 procent och har stigit
genom personalnedskärningar i de sydafrikanska gruvor som tidigare
sysselsatte 13 procent av den manliga lesothiska arbetskraften.
14. Kvinnans ställning
Även om icke-diskrimering är inskriven i konstitutionen, inkräktar den
traditionella sedvanerätten kraftigt på kvinnors rättigheter. En kvinna som gift
sig enligt sedvanerätt anses vara omyndig och har inte rätt att ingå kontrakt vad
gäller arbete, företagande eller utbildning utan sin makes samtycke. Hon kan
inte heller åberopa det civila rättssystemet och kan inte väcka åtal eller bli
åtalad utan sin makes tillåtelse.
8
Flera regeringsmedlemmar har öppet kritiserat sedvanerätten och
kvinnoorganisationer är aktiva i att utbilda kvinnor om deras rättigheter enligt
de båda rättssystemen, samtidigt som man understryker vikten av att kvinnor
deltar i den demokratiska processen. År 1998 bildades ett ministerium för
kvinno-, miljö- och ungdomsfrågor, som delvis finansierar enskilda
kvinnoorganisationer.
Av de 120 ledamöterna i parlamentet är 15 kvinnor. Fyra av 17 ministrar är
kvinnor, liksom två av fyra viceministrar. Även parlamentets talman är kvinna.
Hon återvaldes enhälligt i juni 2003. För att förbättra kvinnorepresentationen
genomfördes inför lokalvalen i år för första gången en kvotering av de valbara
platserna. En tredjedel var reserverade för kvinnor. Oppositionens talan mot
kvoteringen som stridande mot konstitutionen ogillades av domstol. Valet
innebar en stor framgång för kvinnans ställning i Lesothos politiska liv. Antalet
valda kvinnor visade sig med bred marginal överstiga den kvoterade
tredjedelen.
Enligt civilrätten är kvinnomisshandel förbjuden. Få fall anmäls trots att
problemet tros vara vanligt förekommande, mycket på grund av att det anses
vara allmänt accepterat att slå sin fru.
Handel med kvinnor är inte uttryckligen förbjuden enligt lag, men det är ett
växande problem och det är främst mycket unga flickor som är offer.
15. Barnets rättigheter
Tre fjärdedelar av Lesothos befolkning lever på landsbygden och av dessa är
cirka 40 procent under 15 år gamla.
Det finns uppgifter om att barnarbete förekommer. Minimiåldern för arbete
inom industri och affärsverksamhet är 15 år, men barn under 14 år återfinns
inom många familjeägda företag. Det är också vanligt att unga flickor flyttar till
städerna för arbete som hemhjälp, men många utnyttjas också i prostitution.
Många barn försörjer sig t.ex. genom att tvätta bilar, bära kassar i affärer eller
gatuförsäljning. På landsbygden arbetar många småpojkar – en del så unga som
4-5 år – med att vakta familjens boskap.
Arbetsministeriet har skärpt sina kontroller av fabriker och industrier för att
förhindra barnarbete, något som tidigare fungerade dåligt. 2002 ratificerade
Lesotho ILO:s konventioner 138 och 182 beträffande minimiålder och förbud
mot de värsta former av barnarbete.
Livsmedelskrisen och hiv/aids har slagit hårt mot barnen. Hälften av de som
drabbats av livsmedelskrisen är barn och 15 procent är under fem år. Lesotho
är ett av de länder i världen som har flest föräldralösa barn, och antalet ökar
9
snabbt. Ofta får det äldsta barnet ta ansvar för de hushåll där föräldrar och
andra vuxna har dött i aids, vilket får till följd att många barn slutar skolan.
UNICEF rapporterar att ungefär 75 procent av alla föräldralösa barn är från
hushåll där föräldrarna dött av hiv/aids. Detta leder bland annat till att antalet
gatubarn växer. Enligt regeringen och det lokala UNICEF-kontoret är
fattigdom och hiv/aids de största orsakerna till det växande problemet med
prostitution bland underåriga och, oftast på grund av hiv/aids, föräldralösa
flickor. Barnprostitutionen i landet orsakas alltså av fattigdom i större
utsträckning än av exempelvis organiserade brottssyndikat. Den kommersiella
prostitutionen bland flickor under 18 år är dock ett ökande problem i landet,
och det finns rapporter om att unga flickor säljs och hamnar utomlands.
Lesothos inrikesminister har begärt finansiellt stöd av UNICEF för att
upprätta en Child Protection Unit inom polisen. För närvarande finns väldigt liten
kapacitet inom både polisen och socialministeriet att ta hand om de flickor som
riskerar att tvingas till prostitution.
16. Olika befolkningsgruppers situation
Lesothos befolkning är i stort sett homogen och tillhör samma etniska grupp,
basotho. 90 procent är kristna och av dessa är cirka 70 procent katoliker.
Övriga består av muslimer, ateister eller är animister. Det finns inga särskilda
spänningar mellan eller diskriminering av olika grupper.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Ingen förföljelse av homo-, bi- eller transsexuella har rapporterats.
Diskussioner har förts från officiellt håll om att tillåta homoäktenskap, men
inga beslut i den riktningen har ännu tagits.
18. Flyktingarnas rättigheter
Lagen föreskriver rätt till asyl och flyktingstatus enligt FN:s flyktingkonvention,
men inga flyktingar har kommit till Lesotho sedan 1994. Det finns inga
rapporter om utgående flyktingar, men det är inte uteslutet att människor söker
sig utomlands – främst till Sydafrika – som en följd av livsmedelskrisen.
19. Funktionshindrades situation
Diskriminering mot funktionshindrade är olagligt, men de facto förekommer
diskriminering i samhället. Det finns inga lagförslag om att göra offentliga
institutioner anpassade för personer med funktionshinder.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Det finns ett antal nationella och internationella organisationer som arbetar
med mänskliga rättigheter och som verkar utan att regeringen inskränker på
deras verksamhet eller söker hindra offentliggöranden och publikationer.
10
Regeringsrepresentanter är positivt inställda till interaktion och samarbete med
dessa grupper.
Paraplyorganisationen Lesotho Council of NGO’s (LCN) koordinerar alla
organisationer och leder vissa samordnade insatser, bland annat i samarbete
med UNDP. LCN har regelbundna möten om aktuella frågor rörande
mänskliga rättigheter med de politiska partierna, kyrkan, traditionella ledare och
andra aktörer.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga
rättigheter
Ett flertal FN-organ opererar i landet däribland UNDP, UNICEF, UNFPA,
UNWFP och UNAIDS. Många insatser är inriktade på hiv/aids. Som en följd
av livsmedelskrisen genomför flera organisationer humanitära insatser
däribland UNWFP, Röda Korset/Röda Halvmånen och Rädda Barnen.
Många organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter lider av brist på
resurser, vilket bland annat beror på att det utländska biståndet har minskat
kraftigt sedan början av 90-talet. Många givarländer har flyttat sina
biståndskontor till beskickningar i Pretoria som en följd av demokratiseringen i
Sydafrika, och Lesotho har följaktligen prioriterats ned. Idag utgör
biståndstransfereringar mindre än 2 procent av BNP. De viktigaste givarna är
Irland, Storbritannien och EU-kommissionen.
Det finns fyra länder representerade med ambassader i Maseru: Sydafrika,
USA, Libyen och Kina. Irland har ett generalkonsulat och är, sedan
Storbritannien nyligen stängde sin ambassad, ständig lokal EU-ordförande.
EU-kommissionen har även en delegation. Sidoackrediterade ambassadörer
brukar kallas till samråd, där den ekonomiska och politiska utvecklingen
diskuteras.
