Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Lesotho 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Lesothos konstitution är på många sätt föredömlig med ett heltäckande och
långtgående skydd för de politiska och medborgerliga fri- och rättigheterna. De
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna anges i konstitutionen som
icke-bindande "policyprinciper” i ett separat kapitel skiljt från
rättighetskatalogen. Lesotho värnar även lokala sedvänjor och traditioner och
det finns en sedvanerätt som i vissa delar tillämpas oberoende av det
ordinarierättsväsendet. Detta parallella kvasijudiciella system komplicerar
situationen för de mänskliga rättigheternas (MR) upprätthållande; till exempel
tillvaratas inte kvinnors rättigheter i sedvanerätten i samma utsträckning som
ordinarie lag.
Vad gäller de ekonomiska och sociala rättigheterna är det givetvis svårt för ett
av världens minst utvecklade länder att erbjuda arbete, god utbildning och
hälsovård till alla sina medborgare. Att många bor i avlägsna bergsbyar gör inte
saken lättare. Därtill kommer en av de högsta hiv/aids-nivåerna i världen,
vilket får negativt genomslag på i stort sett alla områden i samhället. Kvinnor
är särskilt utsatta, liksom barn. Gruppen föräldralösa barn stiger kraftigt och
utgör en tickande socioekonomisk bomb. Den utbredda förekomsten av aids
har fört ner medellivslängden till 35 år, vilket är bland de lägsta i världen.
Regeringens insikt om att landets hela existens är i fara om man inte får bukt
med hiv/aids-pandemin växer. Ett av världens ambitiösaste hiv/aidskampanjer lanserade sent förra året, men begränsade resurser har hindrat
genomförandet.
Efter en turbulent tid i samband med valen 1998, har Lesotho präglats av
politisk och demokratisk stabilitet. Ett par attacker nyligen på politiska ledare
har dock väckt viss oro för att stabiliteten skall rubbas.
2
Sammanfattningsvis får de mänskliga rättigheterna anses vara stadda i positiv
utveckling, men problemområden kvarstår som polisvåld, långsamma juridiska
kvarnar, dåliga förhållanden i fängelserna och en underordnad ställning för
kvinnan på grund av traditionellt praktiserade seder och bruk. Försämrad
levnadsstandard, hög arbetslöshet och hiv/aids-epidemin är också källor till
oro.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Lesotho har anslutit sig till följande centrala konventioner om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(CESCR).
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (CCPR) och
dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt (CCPROP1), men däremot ej dess andra fakultativa tilläggsprotokoll om
avskaffande av dödsstraffet.
- Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering
(CERD).
- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW) samt undertecknat det fakultativa tilläggsprotokollet om
enskild klagorätt (CEDAW-OP).
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt CRC-OP-AC
(tilläggsprotokoll om barn i väpnad konflikt) och CRC-OP-SC
(tilläggsprotokoll om handel med barn, barnprostitution och
pornografi).
- Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (CAT), men däremot ej det fakultativa
tilläggsprotokollet.
- Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen (ICC).
- Flyktingkonventionen.
- Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.
Lesotho har reserverat sig mot artikel 2 i CEDAW, i vilken signatärerna
fördömer alla former av diskriminering mot kvinnor, med hänvisning till att
denna artikel strider mot Lesothos successionsordning vad gäller kungahuset
samt traditionella ledare.
Vissa konventioner har implementerats i nationell lagstiftning, till exempel en
lag som skyddar barnets rättigheter. Det råder dock viss eftersläpning på andra
rättsområden. Landet inkommer ofta sent med rapporter till de olika FNkommittéerna. För närvarande är 14 stycken rapporter utestående.
3
Anledningen är bristande kapacitet, snarare än politisk vilja. För att stärka
kapaciteten på MR-området finns konkreta planer på att inrätta en nationell
MR-kommission med stöd från FN:s utvecklingsprogram (UNDP).
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Konstitutionen förbjuder att en människa berövas livet, men undantar från
förbudet handlingar som, även om de skulle leda till en persons död, sker i
självförsvar eller för att upprätthålla lag och ordning. Dödsstraff är uttryckligen
undantaget från förbudet. Tortyr och annan inhuman behandling är dock
förbjudet utan några som helst undantag. Emellertid finns rapporter om att
polisen och säkerhetsstyrkor tagit till övervåld mot civila. Den del som särskilt
pekas ut är Lesotho Mounted Police Service (ungefär Lesothos ridande polis).
Polisens granskningsnämnd, som etablerades 2003, fick år 2005 in 48
anmälningar om polisiärt våld, men det är okänt i vilken mån dessa ärenden lett
till disciplinära eller rättsliga åtgärder. Satsningar sker på bättre utbildning för
poliser, där mänskliga rättigheter särskilt uppmärksammas.
Landets fängelser är ofta överfulla med bristande sanitära förhållanden.
Kvinnor hålls åtskilda från män och det finns särskilda ungdomsfängelser.
Besökskommittéer bestående av representanter från kyrkan, traditionella
ledare, företagsvärlden, advokater och andra äger rätt att besöka fängelserna
utan föregående anmälan. Även internationella Röda Korset besöker fängelser i
landet två gånger om året. Hiv/aids-prevalensen är hög och antalet fångar som
dör i fängelserna har stigit de senaste åren. För att minska smittspridningen
erbjuder Lesotho, som andra nation i Afrika, gratis kondomer på fängelserna.
Inga uppgifter finns om politiska fångar.
Efter nästan ett decennium fritt från politiska våldsamheter har det under året
skett ett par attacker mot ledande politiker, i ett fall med dödlig utgång. I juni
mördades Bereng Sekhonyana, före detta vice partiledare för oppositionspartiet
Basotho National Party (BNP) och i början av året blev utrikesminister Monyane
Moleleki under mystiska omständigheter skjuten i armen. Inget av fallen har
klarats upp, men dåden misstänks ha samband med fraktionsbildning inom
respektive politikers parti. Oro finns för att attackerna är början på en
våldsspiral mellan olika politiska läger.
4
4. Dödsstraff
Dödsstraff är tillåtet enligt Criminal Procedure and Evidence Act från 1981.
Dödsdom kan inte meddelas av lägre domstol än högsta domstolen (High
Court). Verkställighet sker genom hängning. Kungen kan på ansökan benåda
dödsdömda eller omvandla deras straff.
Brott som kan leda till dödsstraff är mord, landsförräderi och våldtäkt.
Undantagna är personer under 18 år och gravida kvinnor. Det finns inte något
officiellt moratorium, men fram till i år hade ingen dödsdom utfärdats sedan
1995. I september dömdes dock en 42-årig man till döden för mord.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Den personliga friheten är god. Fri rörlighet råder inom landets gränser och
medborgarna äger rätt att resa utomlands. Det finns inga rapporter om
godtyckliga frihetsberövanden eller ofrivilliga försvinnanden under året.
En arresterad person skall omgående upplysas om vad han står anklagad för.
Inom 48 timmar skall frihetsberövandet underställas domstol för prövning.
Någon bortre tidsgräns för frihetsberövande i avvaktan på rättegång finns inte.
På grund av den stora anhopningen brottmål (cirka 6000 stycken) kan
häktestiderna ofta uppgå till flera månader och, i vissa fall, år. Domare
kritiseras för alltför lättvindliga omhäktningar. För att korta ned väntetiderna
har en särskild lag antagits om skyndsam målhantering, vilken redan har lett till
en 30-procentig minskning av antalet häktade. För den som kan betala är
frigivning mot borgen ett alternativ.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
I Lesotho finns det två parallella rättsystem, ett byggt på konventionella lagar
och ett på sedvänja. Sedvanerätten tillämpas inte med konstitutionen som
grund och ger därför individer ett sämre MR-skydd. Detta drabbar främst
kvinnor och svaga grupper i samhället.
Rättsväsendet består av en appellationsdomstol som sammanträder en gång i
halvåret, en överrätt (High Court) samt ett antal tingsrätter. Parallellt finns även
ett antal lokala domstolar som tillämpar sedvanerätten. Det finns
militärdomstolar, vilka endast har jurisdiktion för mål med militär anknytning.
Enligt konstitutionen skall rättsväsendet vara oberoende, vilket respekteras
generellt. Det civila samhället har dock i några fall anklagat domstolarna för att
vara partiska till regeringens förmån och fall av korruption mellan advokater
5
och domstolspersonal har konstaterats. Generellt har dock landets
juristväsende ett gott anseende och juristerna är aktiva i samhällsdebatten.
Frihetsberövade personer misstänkta för brott har rätt att skaffa sig advokat.
För mindre bemedlade erbjuds kostnadsfria ombud av staten eller
frivilligorganisationer. Barn kan dömas till fängelse från 12 års ålder.
Det finns en ombudsmannainstitution, vilken också regleras i konstitutionen,
dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland
annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning
och föreslår åtgärder där så är befogat. Klagomålen har under de senaste åren
ökat med 200 procent, vilket till huvudsak sägs bero på administrativa brister i
statsförvaltningen. Ombudsmannen har bland annat riktat skarp kritik mot
förhållandena på landets fängelser och häkten.
7. Straffrihet
Som ovan nämnts finns en granskningsnämnd som utreder incidenter inom
polisen, men det är oklart i vilken mån utredningarna lett till sanktioner. Under
2004 betalade inrikesministeriet ut över en miljon kronor i skadestånd till
enskilda på MR-övergrepp. En massgrav med 54 oidentifierade kroppar
upptäcktes i augusti 2005, men omständigheterna kring dödsfallen har inte
utretts närmare.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Konstitutionen föreskriver yttrande- och pressfrihet. Denna respekteras i
allmänhet, men granskade makthavare är ofta snara att driva förtalsmål mot
media. Det finns flera oberoende tidningar som intar en regeringskritisk
hållning, bland annat två kristna dagstidningar samt fyra engelskspråkiga
nyhetstidningar som utkommer veckovis. Det finns en regeringskontrollerad
radiokanal, två veckotidningar samt en TV-kanal som sänder nyheter en och en
halv timme om dagen. Samtliga återger det styrande partiets åsikter. Det finns
fem privata radiokanaler men ingen privat TV-station.
Ett problem är att tidningar och etermedia inte når stora delar av den
befolkning som bor i de otillgängliga bergsområdena, dels på grund av
fattigdomen, dels eftersom delar av landet befinner sig i radioskugga. Endast
53 av 1000 personer äger en radioapparat.
Internationella, främst sydafrikanska, tidningar, radio- och TV-kanaler är
lättillgängliga i de urbana områdena. Internet är tillgängligt utan restriktioner
via privata distributörer men används av endast en procent av befolkningen.
6
Konstitutionen föreskriver förenings- och religionsfrihet och man behöver
inget särskilt tillstånd för fredliga demonstrationer så länge man meddelar
polisen i förväg. Som arbetare har man rätt att ansluta sig till eller bilda
fackföreningar utan särskilt tillstånd. Däremot är det förbjudet för tjänstemän
att ansluta sig till eller bilda formella fackföreningar (se punkt 10).
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Lesotho är en konstitutionell monarki men kungen, Letsie III, har endast
ceremoniella uppgifter. Den exekutiva makten ligger hos premiärministern, Dr
Pakalitha Mosisili, ledare för det största partiet Lesotho Congress for
Democracy (LCD). Allmän rösträtt tillämpas i parlamentsvalen som äger rum
vart femte år. Nästa nationella val sker 2007.
Parlamentet består av ett underhus som har 120 ledamöter, samt ett överhus,
senaten, som består av dels 11 rådgivare som utses av kungen på inrådan av
premiärministern, dels 22 regionala stamhövdingar. LCD har ensam majoritet i
underhuset (77 av 120 mandat), följt av det största oppositionspartiet Basotho
(22 mandat). En utbrytning nyligen från missnöjda LDC-parlamentariker har
stärkt oppositionen. Sammanlagt tio partier finns representerade i parlamentet,
men oppositionens inflytande är litet. Kvinnorepresentationen är i regeringen
30 procent och parlamentet 19 procent. I lokalvalen 2005, vilka anses ha varit
fria och rättvisa, noterades stora framgångar för kvinnliga kandidater som vann
54 procent av platserna.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering i arbetslivet på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion med
mera är förbjudet enligt lag, vilket i princip respekteras. Däremot är
arbetsförhållandena ofta undermåliga. Den höga arbetslösheten på 35 till 45
procent innebär att arbetsgivarna kan hålla nere lönerna. Lagstadgad minimilön
för outbildade arbetare uppgår till motsvarande 700 kr i månaden. Det är
vanligt att inkomsten drygas ut genom remitteringar från släktingar i Sydafrika.
Bland kvinnor är även prostitution en inte ovanlig källa till extra medel.
Arbetstidsregler (45 timmar per vecka), rätt till semester (12 dagar per år) och
sjuklön respekteras inte alltid.
Det finns en arbetsdomstol, som dock bara har en domare och därför tar upp
fall med 1 till 2 års försening. Det finns också en Labor Commission som arbetar
mer effektivt och som utarbetar riktlinjer för arbetsplatsinspektion i samarbete
med Internationella arbetsorganisationen (ILO). Arbetsministeriet har
7
uppgraderat sin enhet för dylika inspektioner. Arbetsgivarna är aktiva att
utarbeta egna riktlinjer för att förbättra de anställdas villkor.
Arbetare har rätt att fritt ansluta sig till och bilda fackföreningar, men
strejkrätten är begränsad. Tjänstemän är förvägrade dessa rättigheter och får
heller inte löneförhandla. ILO för en dialog med regeringen för att få en
förbättring till stånd.
Fackföreningarna är svaga och representerar bara ca tio procent av
arbetskraften. Av den manliga arbetskraften i Lesotho arbetar 13 procent i
guld- och kolgruvor i Sydafrika och majoriteten av dessa har anslutit sig till
sydafrikanska fackföreningar.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Enligt konstitutionen skall regeringens politik ge alla medborgare god
hälsovård, men ambitionen har ännu inte uppfyllts. Fortfarande är framför allt
befolkningen i de otillgängliga bergsområdena eftersatt. Denna är också särskilt
sårbar på grund av livsmedelskrisen och hiv/aids-epidemin. Det finns endast
en läkare på 10 000 personer. De offentliga utgifterna för hälsosektorn uppgår
till ca 5 procent av BNP.
De senaste officiella siffrorna talar om en hiv/aids-nivå på 29 procent, vilket är
tredje högst i världen efter Botswana och Swaziland. Det finns obekräftade
uppgifter om att siffran stigit till 40 procent och att upp till 45 procent av alla
gravida kvinnor i Maseru-området bär på viruset. Frågan är en av de allra
viktigaste på regeringens dagordning. I syfte att minska sjukdomens
stigmatisering och erbjuda vårdalternativ lanserades i slutet av 2005 en ambitiös
kampanj "Know your HIV-status" där målet är att samtliga invånare vid ett
hembesök skall erbjudas ett gratis hiv-test före utgången av 2007. Kampanjen,
som inleddes med att premiärminister Mosisili testade sig, har dock på grund
av bristande resurser försenats i sitt genomförande. (Det krävs bland annat 7
500 nyanställningar inom hälsosektorn.) Programmet för bromsmediciner har
motsvarande problem. Behovet av internationellt bistånd för hiv/aids-arbetet
är stort.
Den höga förekomsten av aids har lett till att medellivslängden för män nu är
35 år, bland de lägsta i världen.
12. Rätten till utbildning
Grundläggande utbildning prioriteras av regeringen och landet förväntas uppnå
FN:s millenniemål på området. Skolgången på lågstadiet är gratis och planen är
8
att utsträcka den fria undervisningen till årskurs tio. Andelen läs- och
skrivkunniga är 82 procent, vilket är högt för regionen.
Grundskoleutbildning är dock inte obligatorisk och ungefär 25 procent av
barnen går inte i skolan. Problemet är störst på landsbygden, där barnen
behövs för familjeförsörjningen eller där föräldrarna inte har råd med
skoluniform och andra utgifter. Fler pojkar än flickor uteblir från
undervisningen, vilket bland annat beror på att pojkar på landsbygden enligt
traditionen skall vakta boskap. Problemen förstärks av hiv/aids-epidemin som
leder till att barn ofta blir föräldralösa och därefter själva måste svara för sin
försörjning.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Lesotho rankas som nummer 149 av 177 länder enligt FN:s välfärdsindex
(HDI). En fortsatt kräftgång med fyra placeringar sedan förra rankingen.
Enligt FN:s bedömning lever 59 procent av befolkningen under
fattigdomsstrecket.
Enligt FN:s livsmedelsprogram (UNWFP) har den inhemska
spannmålsproduktionen gått ned från att ha täckt 50 procent av nationella
behovet 1990, till endast 30 procent år 2004. Tillgången på mat försämras
stadigt och behovet att internationellt bistånd växer. En fjärdedel av
befolkningen bedöms vara drabbad. Livsmedelskrisen beror främst på torka,
vilket är en paradox då en av det bergiga Lesothos främsta naturtillgångar och
exportvaror är vatten. Oklara landrättigheter leder dock till att nödvändiga
investeringar för konstbevattning uteblir. Jordbrukets låga produktion förklaras
även av att en stor del av lantarbetarna är fysiskt försvagade av hiv/aids.
Lesotho är ett av fem länder i södra Afrika som omfattas av FN:s nya
humanitära katastrofinsats som löper mellan 2005-2007.
Arbetslösheten är, enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) 35-45 procent och
har stigit genom personalneddragningar i de sydafrikanska gruvor som tidigare
sysselsatte 13 procent av den manliga lesothiska arbetskraften. Även
textilindustrin, som sysselsätter 45 000 personer, står inför nedmontering på
grund av konkurrensen från biligare länder.
Mot bakgrund av ovanstående finns anledning till oro för hur den redan låga
levnadsstandarden kommer att utvecklas framöver.
9
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Icke-diskrimering är inskriven i konstitutionen. En kvinna som gift sig enligt
sedvanerätt anses dock vara omyndig och har inte rätt att ingå kontrakt vad gäller
arbete, företagande eller utbildning utan sin makes samtycke. Hon kan inte
heller åberopa det civila rättssystemet eller polisanmäla utan sin makes tillåtelse.
Kvinnorepresentationen är i regeringen 30 procent och parlamentet 19
procent. I lokalvalen 2005 lade kvinnliga kandidater beslag på 54 procent av
platserna. Kvinnors genomsnittslön är 39 procent av männens.
Våld mot kvinnor, ofta i hemmet, är ett utbrett problem. Förklaringen är
kvinnors underordnade ställning. Alltfler röster tar emellertid avstånd från
kvinnovåld och medvetenheten växer i samhällslivet. Trots detta är
benägenheten att polisanmäla förövarna låg och brotten lagförs sällan.
Våldtäkt är ett brott med en minimipåföljd om fem år. Även sexuellt ofredande
är straffbart. Antalet rapporterade våldtäkter ökar kraftigt. Fram till mars i år
hade knappt 500 fall anmälts, vilket var lika många som för hela 2005. Enligt
polisen är orsaken till ökningen främst resultatet av kvinnorättsorganisationers
kampanj för att stötta kvinnor att rapportera brottet.
Människohandel och prostitution, vilket främst drabbar kvinnor, är växande
problem som ännu inte förbjudits specifikt i lag.
Efter ett besök i Lesotho och Swaziland i februari 2006 tecknade FN:s speciella
sändebud för hiv/aids, Stephen Lewis, en dyster bild av kvinnans situation.
"Ojämlikheten mellan kvinnor och män, som är den drivande faktorn bakom
spridningen av viruset, är på väg att leda till en utplåning av kvinnor och flickor
på kontinenten." Exemplen som Lewis tog upp var våldtäkter, våld i hemmet,
månggifte, otrohet, unga flickor som gifts bort med äldre män, gamla
traditioner där hustrur ärvs samt avsaknad av civila rättigheter såsom arvsrätt
och rätt att ingå avtal.
15. Barnets rättigheter
Barn under 15 år utgör uppemot 40 procent av Lesothos befolkning.
Spädbarnsdödligheten är 63 barn på 1000, vilken är en halvering sedan 1970.
Nästan 10 procent av barnen dör innan de fyllt fem.
10
Hiv/aids slår hårt mot barnen, dels genom att de själva lider hög risk att födas
med viruset, dels genom att de tidigt blir föräldralösa och måste ta ansvar för
sin egen försörjning. Den senare gruppen uppgår till 180 000 barn, vilket
motsvarar en tiondel av hela landets befolkning. Regeringen har inga
inrättningar för föräldralösa barn utan det är i första hand mor- och
farföräldrar som förväntas ta ansvar, annars väntar gatan. Regeringen har i flera
år arbetat på en nationell policy, men det är oklart om och när den kan antas.
Socialministeriet har nyligen förklarat att man måste göra mer på området och
hoppas på stöd från EU inom kort på 15 miljoner US-dollar.
Minimiåldern för arbete inom industri och affärsverksamhet är 15 år, men barn
under 14 år återfinns inom många familjeägda företag. På landsbygden arbetar
många småpojkar, en del så unga som 4 till 5 år, med att vakta familjens
boskap. Många unga flickor som flyttar till städerna för arbete hamnar lätt i
prostitution. Antalet gatubarn växer. De försörjer sig till exempel genom att
tvätta bilar, bära kassar i affärer eller gatuförsäljning. I denna så kallade
informella ekonomi saknar myndigheterna möjligheter att övervaka att
arbetslagarnas efterlevnad.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Lesothos befolkning är i stort sett homogen och tillhör till 98 procent samma
etniska grupp, basotho. 90 procent är kristna och av dessa är cirka 70 procent
katoliker. Övriga består av muslimer, ateister eller är animister. Det råder viss
främlingsfientlighet gentemot kinesiska näringsidkare. Spänningarna har dock
ekonomiska, snarare än rasistiska, förtecken.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk,
religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social tillhörighet eller
annan status. Det sistnämnda uttrycket torde innefatta även sexuell läggning.
Ingen förföljelse av homo-, bi- eller transsexuella har noterats. Diskussioner
har förts om att tillåta homoäktenskap, men inga beslut i den riktningen har
ännu tagits.
18 Flyktingars rättigheter
Lagen föreskriver rätt till asyl och flyktingstatus enligt FN:s flyktingkonvention,
men inga flyktingar har kommit till Lesotho sedan 1994. Det finns inga
rapporter om utgående flyktingar, men det är inte uteslutet att människor söker
sig utomlands, främst till Sydafrika, som en följd av livsmedelskrisen.
11
19. Funktionshindrades rättigheter
Diskriminering av personer med funktionshinder är olaglig och regler finns för
handikappanpassning av offentliga byggnader. I praktiken finns dock stora
problem för funktionshindrade personer att delta på lika villkor i samhällslivet.
Den höga arbetslösheten gör det extra svårt för personer med funktionshinder
att ta sig in på arbetsmarknaden. Nedvärderande attityder, särskilt mot
personer med psykiska funktionshinder, är inte ovanliga. Hiv/aids-sjuka lider
av utbredd stigmatisering.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett antal nationella och internationella organisationer som arbetar
med mänskliga rättigheter. Dessa kan oftast verka utan att regeringen söker
inskränka på verksamheten.
Paraplyorganisationen Lesotho Council of NGO’s (LCN) koordinerar alla
organisationer och leder vissa samordnade insatser, bland annat i samarbete
med UNDP. LCN har regelbundna möten om aktuella frågor rörande
mänskliga rättigheter med de politiska partierna, kyrkan, traditionella ledare och
andra aktörer.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
FN:s MR-arbete i Lesotho är relativt begränsat och sköts i huvudsak från
kontoren i Pretoria. Ett samarbete mellan FN, Lesotho och DFID (det
brittiska biståndsorganet) har dock resulterat i ett avtal med justitieministeriet
om att inrätta en nationell MR-kommission. FN:s barnfond (UNICEF),
UNDP och FN:s program för hiv/aids-insatser (UNAIDS) är aktiva i landet
och fokuserar på att bekämpa hiv/aids. Som en följd av livsmedelskrisen
genomför flera organisationer även humanitära insatser däribland FN:s
världslivsmedelsprogram UNWFP, Röda Korset/Röda Halvmånen och Rädda
Barnen.
Många organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter lider av brist på
resurser, vilket bland annat beror på att det utländska biståndet har minskat
kraftigt sedan början av 90-talet. Lesotho har i viss mån hamnat i
biståndsskugga av sin granne Sydafrika. Idag utgör biståndet mindre än två
procent av BNP. De viktigaste givarländerna är Irland, Tyskland och
Storbritannien. EU-kommissionen bidrar med 100 miljoner euro från EDF
(European Development Fund) 8 och 9. EU planerar för ett mer koordinerat
12
biståndssamarbete. Sverige driver för närvarande inga bilaterala program i
Lesotho, utan stöder landet indirekt via FN, EU och regionala institutioner.
Fem länder har ambassader i Maseru: Sydafrika, USA, Libyen, Kina och Irland
(som nyligen uppgraderat från generalkonsulat). EU-kommissionen har även
en delegation. Sidoackrediterade ambassadörer brukar kallas till samråd, där
den ekonomiska och politiska utvecklingen diskuteras.
