Predikan i S:t Hans kyrka Kristi Himmelsfärds dag 2003, S:t Hans kyrkas 30-årsdag
Jesaja 61:10-11 * Apostlagärningarna 1:1-11 * Matteus 28:16-20
V
ad gör Jesus i himlen efter himmelsfärden?
Han bygger en stad. Det står så i Psaltarpsalmen 147: ”Herren bygger upp Jerusalem". Det
Jerusalem Han bygger kan ju inte vara det vanliga
Jerusalem, för där finns det andra byggmästare,
utan måste vara det himmelska Jerusalem, det
som enligt Uppenbarelseboken ska komma ner ur
himlen en gång, från Gud, "redo som en brud som
är smyckad för sin man", som det står (Upp 21:2).
Det eviga livet levs i en stad. Paradisets lustgård finns i staden, men bara som en stadspark.
Det himmelska Jerusalem är ett begåvat och vackert stadsbygge, väl utfört från första ritningen till
sista spiken.
Det byggs i ett samarbetsprojekt mellan Jesus
och Hans kyrka på jorden. Det är inget konstigt
med det samarbetet; Kyrkan är ju Kristi kropp och
lika mycket ett med Jesus som man och kvinna i
ett äktenskap är ett med varandra.
I Jesu byggande av det himmelska Jerusalem
är vi med.
Den här kyrkan, vars födelsedag vi firar idag,
har sin konstnärliga utsmyckning från samma bok i
Bibeln där det står om den himmelska staden. Vi
kunde, om vi ville, kalla S:t Hans för Det Nya Jerusalem, eller på engelska New Jerusalem Church –
vilket råkar vara namnet på domkyrkan i Tamilkyrkan i Indien, den kyrka som vi är vänkyrka med
och för tillfället har en stipendiat ifrån.
Att Jesus for till himlen för att bygga den heliga
staden Jerusalem och att vi ingår i det projektet är
den enkla utgångspunkten för den här predikan,
idag på S:t Hans kyrkas 30-årsdag.
Och då är första frågan vilka ritningar och
mönster Gud har gett oss för vår verksamhet, vårt
byggande på den heliga staden.
Sådana finns. I Första Korinthierbrevet skrev
Paulus om samverkansprojektet mellan Jesus och
Hans kyrka: "Vi är ju Guds medhjälpare, och ni är
Guds bygge". Och vidare: "Tack vare den nåd Gud
har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt
en grund. Men var och en måste tänka på hur han
bygger."
Det finns en grund: "Grunden är Jesus Kristus."
Paulus fortsätter: "På den grunden kan man bygga
med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller
halm, och det skall visa sig hur var och en har
byggt". Bygget växer alltså inte av sig själv. Var
och en måste tänka på hur han bygger. Det är
verkligen viktigt att veta hur man gör.
Det blir bara så förtvivlat kort när jag säger det
nu, bara som en skiss.
Insidan av husen, det som ger den heliga staden ande och liv, är de tre ting som Guds Ord säger ska bestå i evighet, alltså tro, hopp och kärlek.
Därför att Jesus är grunden, är tron tron på Jesus,
hoppet det som grundar sig på Hans död och uppståndelse och kärleken den kärlek som Gud bevisar oss genom Jesus.
Det är lika enkelt som det är svårt. Tro, hopp
och kärlek kan vi ju, i princip. Men om tron är att
verkligen lita på och hålla sig till Jesus har vi en del
kvar att mogna i. Och om det är hoppet om en evig
salighet som ska prägla vår församling – och inte
bekymmer om ekonomi eller att vara människor till
lags eller att vara många – då har vi punkter där vi
måste göra omvändelse och bot. Och det är bara
sunt om längtan efter mer kärlek i första hand till
Gud och i andra hand till varandra ständigt finns
hos oss.
Rätta mig om jag har fel, men om vi inte längtar
efter och ber om mer av tro, hopp och kärlek, då är
det kört. Om vi i stället högprioriterar Jesustron,
evighetshoppet och den gudomliga kärleken, har vi
i alla fall fattat hur mönstret för en levande församling ser ut, hur insidan av den heliga staden är
tänkt.
Utsidans ritning finns i till exempel Apostlagärningarnas 2:42, i det som brukar kallas "de fyra
B-na", nämligen Bibeln, brödragemenskapen,
brödsbrytelsen och bönerna. Eller, som det står i
den nuvarande Bibelöversättningen "apostlarnas
undervisning och den inbördes hjälpen, brödbrytandet och bönerna."
Det är också lika enkelt som det är svårt. För
visst vet vi att sanningen om Gud, om frälsningen,
det eviga livet, förlåtelsen och heligheten finns i
Bibeln, liksom sanningen om både kyrkolivet och
kristenlivet. Och visst vet vi att Jesus och Bibeln i
övrigt ofta påminner om gemenskapens betydelse.
Och att nattvarden är livsviktig – just när vi äter
Jesu kött och dricker Hans blod, har vi evigt liv.
Och visst står våra gemensamma böner först i vår
församlingsinstruktion, liksom att högmässan är
centrum i församlingens hela liv.
Men svårare blir det när vi ska ta det på allvar,
och allt detta goda ska bli mer än vackra ord. För
då kan man ju inte ta det lätt med Bibeln eller
strunta i gemenskapen eller slarva med nattvarden
eller sätta något annat än högmässan i centrum.
Kanske tänker vi oss att nästa skede i S:t Hans
kyrkas historia ska vara något storartat och segerrikt. Det är förstås möjligt. Fast det är nog mer
troligt att det i första hand handlar om en mer slitsam verksamhet, i alla fall för vår egen del. Det
första Jesus gjorde, när Hans verksamhet började
vid 30 års ålder, var en predikan på temat "Tiden
är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro
evangelium." Och det Han sade till människor var:
"Kom och följ mig."
Det är nog sådant som väntar oss.
Ty när man är 30 år man vuxen och mogen att
ta ansvar. Nog ska vi ha roligt också i fortsättningen här i S:t Hans, men åldern förpliktar.
Guds rike och byggandet av den heliga staden
är på allvar. Det kräver sin församling.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
