BERTIL EKHOLTZ 100 ÅR
TEXTER TILL EN UTSTÄLLNING
FÖRORD
Bertil Ekholtz (1915–2013) är en av Västerbottens och Sveriges
mest betydande och mångsidiga yrkesfotografer i modern tid.
Västerbottens museum har i dag 50 000 negativ efter Ekholtz
och det är med stor glädje som vi med ett tjugotal fotografier ur
samlingen uppmärksammar Bertil Ekholtz i samband med att han
skulle ha fyllt 100 år 19 december i år.
Med en enastående känsla för komposition, perfektion och
berättande har Bertil Ekholtz under större delen av sitt liv
skapat fotografier som skildrar allt från fjällvärld och natur till
industriernas och stadens brus. Även om Ekholtz i dag kanske är
mer känd för sina fotodokumentationer av Umeå under 1960- och
70-talen och sina kraftverksbilder, har vi inför hundraårsjubileumet
valt att plocka fram exempel ur hans tidigare arbeten. Syftet är att
ge ett mer personligt intryck av Bertil genom bilder som skildrar det
som han utöver fotograferandet ägnade sig åt och beundrade som
allra mest, naturen. Precis som Bertil själv önskade, får utställda
bilder väcka minnen, glädje och nyfikenhet hos den som betraktar.
Nina Kurdve, fotoantikvarie
2
SUBJEKTIVT OM EN RENT OBJEKTIV FOTOGRAF
– Det hände sig i Umeå vid jultiden 1915... kunde låta som
inledningen till en skildring återberättad med Hans Villius
karakteristiska röst, illustrerad av dokumentära fotografier,
inte så olika många av de bilder Bertil Ekholtz lämnat efter
sig. Åtminstone har jag inför somliga av Ekholtz bilder liksom
samtidigt tyckt mig höra Hans Villius röst.
Bertil Ekholtz föddes verkligen vid jultiden 1915, och rent
bokstavligen in i fotografins värld. Där kom han att leva och verka
fram till sin död 2013. Som son, och med tiden även arbetskollega,
till fotograferna Tor och Nanna Ekholtz – som sedan 1910-talet
drev den väletablerade firman Ekholtz Ateljé i centrala Umeå – kan
man säga att han föddes rakt in medias res. I ateljén, som främst
ägnade sig åt porträttfotografering till långt in på 1960-talet, lärde
han grunderna för sitt yrke. Men han utbildade sig även i Tyskland.
Bertil Ekholtz fotografiska livsverk omfattar de mest skiftande
verksamhetsfält visande på en osedvanlig bredd och en närmast
virtuos teknisk skicklighet. »Hans samvetsgrannhet är legendarisk
och den tekniska skickligheten omvittnad«, har Sune Jonsson
uttryckt det. Bertil Ekholtz och den yngre, mer namnkunnige
kollegan, Sune Jonsson möttes bland annat i den så kallade
Bildgruppen i Umeå. Det var en liten grupp av intresserade vänner
som träffades informellt och diskuterade bilder. »Ingen annan
fotograf jag känner kan redovisa ett så djupt intresse och en så
bred och detaljerad kunskap om de företeelser han fotograferat
som Bertil Ekholtz«, skriver Sune Jonsson vidare om vännen Bertil
i artikeln »Min noggrannhet är ett arv«, i Västerbotten 1–2, 1991.
3
Man kan häpna, stående inför Ekholtz stora utställningsbilder
från exempelvis vattenkraftsbyggandet i Harrsele från mitten av
1950-talet. Över deras enastående höga kvalitet och uttryckskraft
och inte minst över Ekholtz mästerliga ljusbehandling under
de uppenbart svåra förhållanden som rådde. Likt ofantliga
underjordiska katedraler framstår bergrummen i det kompakta
ljusdunklet. Och bilden av den blivande maskinsalen i Harrsele,
med sitt gytter av stegar, broar och träkonstruktioner, dramatiskt,
punktuellt upplyst av strålkastare, liknar ett grafiskt verk av
självaste Piranesi.
Bortsett från dessa virtuosa uppvisningar finns en annan och
mera lågmält mellangrå sida hos Ekholtz, som jag uppfattar som
hans särskilda känsla för »tristess«, inte minst synliggjord i hans
dokumentationer av väntrum, eller dagrum, kanske i landstingets
regi. Rum där tristessen stegrats till dysterhet av storslagna mått,
som han frilägger med en häpnadsväckande, nästan klinisk
saklighet. Det är med en motsträvig glädje, en slags behaglig fasa,
man betraktar dessa rum.
Bertil Ekholtz var staden Umeås särskilde fotograf. Hans rika
dokumentation av stadens omvandlingar över lång tid kan ju
inte överskattas. Han ägde en osedvanligt rik personkännedom
och hans lokalkännedom, som inte endast omfattade stadens
byggnader, gator och torg, var djup. På en av de sista separatutställningar han hade i Umeå pekade han på en späd björk på
ett av sina äldre fotografier visande Renmarkstorget i staden.
»Den finns där än i dag«, sade han.
Hans Dackenberg
4
ELEV I EKHOLTZ ATELJÉ
Jag såg en annons i tidningen om att Ekholtz ville ha en
fotoelev till deras ateljé. Jag sökte och fick jobbet, och var
mycket nöjd!
Det berättar Roland Karlsson, född 1937 i Kåddis, som hösten
1951 klev in genom dörrarna till Ekholtz fotoateljé på Rådhusesplanaden 3 i centrala Umeå, endast 14 år gammal. Där kom
han att bli kvar fram till maj 1960 med undantag för militärtjänstgöring och FN-tjänst under sex månader.
Det vanliga var att bli springpojke efter folkskolan, men
jag reste ragg. Det ville jag absolut inte! Mina äldre bröder
arbetade redan som springpojkar på Volvo och jag såg hur de
kom hem svarta under naglarna. Det var inget för mig.
Möjligheten att bli fotoelev hos Ekholtz blev räddningen för Roland,
trots att det var dåligt betalt – unge Roland fick 20 kronor i veckan
första året. Arbetet innebar framför allt mörkrumsarbete och framkallning. Firman bestod vid den här tiden av två företag; dels Tor
och Nanna Ekholtz ateljéverksamhet, dels sonen Bertils fotofirma.
Bertil hade ofta fotouppdrag åt stora företag och ibland långväga,
medan Nanna fotade brudpar, porträtt och grupper i studion.
Rolands uppgift blev främst att bistå Bertil. Han lärde sig snart
mörkrumsarbetet och hur Bertil ville att bilderna skulle framkallas.
Bertil var så noga! En vit yta fick inte enbart vara vit, inte
»vitna ut« som han sa, utan skulle ha liv och struktur. Skuggor
fick absolut inte »sota igen«! Det var svårt att få till, men jag
fick hålla på tills Bertil var nöjd. Han var aldrig otrevlig, mer
artigt krävande. Det är märkvärdigt hur man kan öva upp
förmågan att se på en bild. Det lärde jag mig där.
5
Miljön var ju usel förstås. Det fanns inga dragskåp ovanför
framkallningsborden med vätskor på den tiden. Och så detta
mörker. Det sved i ögonen när jag cyklade hem på lunch.
Det tog ibland en kvart innan jag kunde se klart igen när jag
kommit ut i dagsljuset.
Arbetsdagen började klockan nio och slutade klockan sex, med
en timmes lunch. Roland och firmans fotoassistent Karin Eriksson
var först på plats på morgonen, tätt följda av Bertil. Något senare
kom Nanna till arbetet och ofta hade hon tittat in på Sandbergs
konditori och köpt wienerbröd.
Roland tyckte efter ett par år att det började kännas instängt och
monotont i mörkrummet.
Jag ville komma någon vart. Jobbet blev för enkelt och det
var ingen utveckling längre för mig. En dag i maj när solen
sken – jag stod i mörkrummet och kände mig inlåst – gick jag
till fru Ekholtz och sa att jag ville sluta. Det var i all hast men
inte ogenomtänkt. Jag ville vidare men visste inte hur. Mamma
tyckte inte om det förstås, men jag var nöjd.
Roland fick kort därefter arbete på Lindehells trädgårdsmästeri på
Grisbacka.
Här fick jag sol, kraft och kroppsarbete. Jag njöt!
Senare utbildade sig Roland till trädgårdsmästare, ett yrke han
framgångsrikt ägnat sig åt fram till sin pensionering.
Anki Berg
6
DEFINITIVT DOKUMENTÄRT
Om en bild säger mer än tusen ord kan man fundera ett slag över
hur många ord som skulle behövas för att säga ens något om de
över 50 000 bilder, eller i alla fall fotonegativ, av Bertil Ekholtz som
finns på Västerbottens museum. Så många ord har vi inte på lager,
inte ens i ett fotoarkiv.
För den som söker visuella spår av Umeås moderna – efter 1950 –
historia är det ekholtzka arkivet en ymnig källa att ösa ur. Förvisso
har Bertil Ekholtz fotograferat mycket mer än sin hemstad, men
ändå tillräckligt av denna för att i mångas ögon framstå som
Umeåfotografen med stort U. Icke minst har detta epitet stärkts
genom tidskriften Västerbotten 3, 2002 som helt och hållet ägnades
Ekholtz fotograferade version av Umeå.
Lite drygt ett decennium tidigare presenterades Ekholtz’
motiviska vidd i ett dubbelnummer, 1991, av samma tidskrift.
Där framgår att Umeå blott utgör en del vid sidan av naturen,
vattenkraften, skogsbruket, patologin, porträtten samt press- och
reklamfotograferandet.
I detta äldre tidskriftsnummer finns en artikel av Ekholtz
fotokollega Sune Jonsson som kastar ett alldeles särskilt ljus –
om än möjligen ett annat än det av kollegan avsedda – över Bertil
Ekholtz umeåbilder. Jonsson skriver:
…dokumentär medvetenhet hos Ekholtz föddes först i gränslandet mellan hans ungdoms höst och åldrandets vår, under
årtiondet 1960–1970, då centrala Umeås trähus fick förfalla,
revs och ersattes av betongbunkrarna, då omlandet under det så
kallade miljonprogrammet förvandlades från lantlig pastoral till
urban förortsbebyggelse med inslag av gigantomani.
7
Sune Jonsson menar att Ekholtz fotografier från exempelvis
kraftverksbyggena i Faxälven under 1950-talet saknar
»dokumentär konception« och »dokumentära avsikter«.
Förmodligen är definitionen lika gällande också beträffande de
ekholtzka bildberättelser som utspelar sig på Holmön, bland
skogsarbetare i inlandet eller hos timmerflottarna på Vindelälven.
De dokumentära kvaliteter dessa fotografier har, är enligt Sune
Jonsson något som historien givit dem. De har med tiden blivit
dokumentära, men var det inte från början.
Det är i stället alltså först på sextiotalet som Ekholtz »dokumentära medvetenhet« föds. Skillnaden mellan umeåbilderna från den
tiden och de tidigare tillkomna »odokumentära« fotografierna
skulle sålunda stå att finna i avsikten snarare än i fotografierna,
som om bildernas innehåll egentligen låg utanför dem själva.
Begreppet »dokument« kommer av latinets documentum som
betyder »lärdom; föredöme; bevis«, i sin tur avlett från docere
vilket betyder »att lära ut«. Och slår man på det betydligt senare
i bruk tagna ordet »dokumentär« lyder den korta förklaringen
»något som stöder sig på autentiskt material«. Numera är
oklarheterna förmodligen oöverkomliga i försöken att definiera
begeppet »dokumentär«. Och här finns varken utrymme eller
förmåga att ge sig i kast med frågan. Men, utifrån Sune Jonssons
påstående borde det alltså vara möjligt att upptäcka principiella
skillnader i Ekholtz bilder av Umeå, åtminstone från 1960 och
framåt, gentemot de som han tog i andra sammanhang under
årtiondena närmast före.
Kanske närmar sig idéhistorikern och förfataren Sverker Sörlin
kärnan i den något märkliga föreställningen om det dokumentära
i en artikel från 1991. Han vidareutvecklar där Sune Jonssons tes
8
om Ekholtz påstådda avsaknad av dokumentära avsikter. Sörlin
skriver att den musealitet som gängse dokumentärfotografer redan
i tillkomstsituationen tilldelar motiven saknas hos Ekholtz. Hos
dessa »riktiga« dokumentarister tycks det handla om att besitta
en medvetenhet om vad framtiden kommer att begära att få veta
om den samtid i vilken fotografen befinner sig. Avsikten blir alltså
att vara korrekt museal i nuet fast betraktad från ett perspektiv
som först infinner sig om ett okänt antal år. Då är man så att säga
historisk redan i avtryckningsögonblicket.
Sörlin ser emellertid kvaliteter just i den »oskuld inför motivets
historiska egenskaper« han finner i Ekholtz fotografier. Han talar
om hur dokumentära egenskaper förlänas bilderna utan att »någon
mänsklig vilja tycks inblandad«. Det är onekligen ett ganska
allvarligt underkännande av en yrkesman – som om fotografen
hade skickat ut kameran på uppdrag utan att själv följa med. Rena
lyckträffar alltså. Ytterligare ledtrådar i jakten på föreställningen
om det dokumentära fotografiet ger Sörlin när han lite längre
fram i sin text talar om Ekholtz kompositioner som neutrala och
konfliktundvikande.
Neutrala, konfliktundvikande samt avsiktslösa och därigenom
alltså icke-dokumentära. Här framträder en uppfattning som
verkar handla om något som med nutida språkbruk skulle
kunna kallas politisk korrekthet. Både Sverker Sörlin och Sune
Jonsson ser dokumentära avsikter i Ekholtz skildringar av Umeås
stadsförvandling. Motivet till denna uppfattning ligger möjligen i
det faktum att dessa bilder kunde, och fortfarande kan, användas
som ställningstaganden i en samhällspolitisk konflikt.
En väsentlig skillnad mellan dessa »sant« dokumentära bilder och
de andra tycks också handla om för vems räkning de är tillkomna.
9
När Ekholtz fotograferade skogshuggare och kraftverksbyggare
gjorde han det på uppdrag av skogs- respektive kraftbolagen. När
Sörlin anklagar Ekholtz för bedrivande av »bildmässigt medlöperi«
med fotografierna av kontorsbyggnader för SCA trampar han
inte bara ordentligt snett beträffande ordvalet. Han påstår också
att bilderna är oanvändbara som kommentarer till sin samtids
arkitektur. Möjligen är de med sin formmässiga elegans och
kompositionella medvetenhet oanvändbara i en kontext där man
avser att misskreditera sextiotalets arkitektur, men knappast i
sammanhang som söker andra kvaliteter i byggnadskonsten. Det
finns ett bejakande av det moderna i Ekholtz bilder – något som
inte minst framgår i skildringarna från olika kraftverksbyggen
– vilket understundom och för somliga möjligen kan te sig både
hotfullt och olämpligt.
Är det alltså på det viset att Bertil Ekholtz bilder av Umeå visar
hur trähusen fick förfalla, revs och ersattes av betongbunkrar;
och hur omlandet förvandlades från lantlig pastoral till urban
förortsbebyggelse med inslag av gigantomani? Kanske, om
vi väljer att använda andra än de synnerligen laddade och
tendentiösa begreppen »lantlig pastoral«, »betongbunker« och
»gigantomani«. Och är det alltså så att det i dessa bilder går att
finna »dokumentära avsikter« som inte finns i det äldre materialet?
Jo förmodligen, kanske med facit ihand, och om man redigerar hårt
och med tydliga avsikter att komma fram till en bild man redan
bestämt sig för är den riktiga.
Anders Björkman
10
Kungsgatan i Umeå, 1964. Foto: Bertil Ekholtz. VBM/arkiv.
11
Mer om Bertil Ekholtz, hans bakgrund och fotografiska arbete i
tidskriften Västerbotten 1–2, 1991 och 3, 2002. Fråga i museets
reception eller hämta digitalt på www.vbm.se.
Omslagsbild: Bertil Ekholtz, 1946. Foto: Hans Kjellin. VBM/arkiv.
Gammlia Umeå | www.vbm.se
