Friends
Idag är det är det otänkbart att klättra utan ”Friends”, men i mitten av 70-talet fanns det
inga att få tag på – de var helt enkelt inte uppfunna! Även om man kan tro det så var det
INTE James Bond eller Q som uppfann dem.
Här kommer historien om våra bästa klippsäkringar, hur de fungerar och varför de kallas
”Friends”.
Amerikanen Ray Jardine hade studerat rymdteknik vid Northrop Universitetet i Los Angeles.
1967 tog han sin ingenjörsexamen och flyttade till Denver. Han hade gått en klätterkurs i
början av 60-talet och klättringen tog allt mer tid. 1970 gav han upp sitt jobb och började
klättra på heltid. Troligen var det under denna tid han insåg behovet av att kunna säkra de
långa parallella sprickorna bl a i Yosemite.
Ray behövde en säkring som kunde sitta fast av sig själv i en spricka, och som höll mer ju
hårdare man belastade den. 1971 började han pröva olika prototyper, med bl a dubbla rörliga
kilar. Men hans ingenjörs kunskaper förkastade snart den idén. Han kom snart fram till att
lösningen låg i en kam med konstant vinkel (förklaras senare). Den matematiska principen
bakom den förklarades redan 1638 och den används på många olika sätt idag. Att bygga en
fungerande säkring visade sig däremot vara betydligt svårare. I slutänden skulle det kräva en
rymdingenjörsexamen och frågvis hjärna kombinerat med en extrem motivation och passion
för klättring. Något som troligen var ganska sällsynt på den tiden. I månader jobbade han med
olika prototyper och testade dem på de lokala klipporna, för att senare på kvällen modifiera
dem igen. Till slut hade han flera lådor med förkastade designer.
Sedan en dag, 1973, efter att ha prövat allt som hans hjärna kunde komma på, slog det honom
att lösning borde ligga i dubbla uppsättningar av motstående och individuellt fjäderupphängda
kammar. Som en bil med individuellt fjädrande hjul kunde varje kam anpassa sig till olika
stora och ojämna strukturer. Han satte samman en sådan ”quad” och tog den till klippan för att
testa. Kammarna var fjäderupphängda mot varandra och höll ihop med en stålbult. Runt den
genomgående stålbulten hade han vikt plattstål som han borrat hål i för att fästa en karbin.
Och den saknade förstås all form av ”trigger” för att dra ihop kammarna. Efter att ha testad
den och sett hur den betedde sig förstod han att han hittat lösningen, även om den just nu
krävde fyra händer för att få bort!
Året därpå, 1974, tog han med sig sin första uppsättning fungerande kammar och klättrade ett
flertal svåra turer. Bland annat gjorde han, tillsammans med några kamrater, den första
bestigningen av The Nose på under 24 timmar, och slog det gamla rekordet på tre dagar rejält,
mycket tack vare de nya kammarna.
1975 klättrade han med Mark Vallance, som han träffat första gången 1972, då de jobbade
som instruktörer ihop. I fler år hade Ray gått omkring nedanför klipporna med en blå bag som
skramlade och klinkade hemligt. Denna dag fick Mark svära dyrt att han skulle hålla allt han
såg hemligt. Det han fick se var en konstig uppsättning kammar av olika modeller. Några var
minutiöst noggrant filade och hade t o m ett spår som gjorde att man kunde haka upp triggern
i ihopdraget läge för bl a snabbare placeringar. Andra var krokiga och slitna efter hårda tester.
Namnet Friend kommer ifrån Chris Walker. När han och Ray skulle klättra med några
kamrater som inte var invigda i hemligheten ville Chris veta om Ray hade med sig sin bag
med ”de där bra grejerna”. Men eftersom han inte ville avslöja vad det var så frågade han om
Ray hade med sig sin bag med Friends (vänner). Namnet har hängt med sedan dess. Det har
också blivit samlingsnamnet för alla typer av kamsäkringar.
Efter att ha försökt få igång tillverkning i USA bad Ray Mark att börja tillverka dem i
England. 1977 jobbade de båda hårt tillsammans för att få igång tillverkning men det verkade
svårt att få någon att tillverka aluminium skaftet. På den tiden kostade en kil 2 pund. Hur
skulle de kunna tillverka en pryl med 21 kvalitetstillverkade delar med avancerad mekanik
och sedan sälja det för ett realistiskt pris i butik?
Det krävdes att Mark satsade alla pengar han hade, sade upp sig från sitt jobb och belånade
huset, en andra gång, för att det skulle lyckas. 1978 startade han Wild Country och började
sälja Friends.
Hur fungerar då dessa kammar?
Om man ställer en stege mot en vägg så kommer foten på
den att glida iväg om vinkeln blir för stor. Du har då funnit
den maximala vinkeln som stegen kan ha om den skall stå
kvar. Denna vinkel är beroende på friktion. Olika material i
kombination med varandra ger olika mycket friktion.
Gummi mot granit fungerar mycket bra. Det är därför vi har
det i våra klätterskor. Det skulle däremot inte hålla så bra i
en Friend. Aluminium är både lätt, starkt och har bra friktion
mot olika typer av klippa. För att mäta friktionen kan man t
ex ställa ett block med aluminium på en platta av granit.
Granitplattan tiltas sedan tills aluminiumblocket börjar glida.
Vinkeln blir då 18º. Med denna information kan man
tillverka en anordning för att visa att kontaktvinkeln är
avgörande för att friktionen skall hållas inom sin gräns och
således hålla i en helt parallell spricka. Ta två rektangulära
bommar och fäst dem med en bult så att de kan vinklas fritt.
Fäst också en dragkrok i bulten för att kunna belasta den.
Denna anordning kommer att hålla i en slät och parallell
spricka – men bara om vinkeln hålls under de 18º vi tidigare
mätt (fig 1). Precis som stegen gled när vinkeln blev för
stor, kommer också aluminiumbommarna att glida i
sprickan om vinkeln blir större än 18º (fig 2).
En sådan anordning skulle ha begränsat
användningsområde som säkring eftersom den bara skulle
passa i en spricka med en fastställd bredd. Konceptet kan
däremot utvecklas till att passa i olika breda sprickor,
genom att använda flera olika långa bommar (fig 3). Om
man sprider ut dessa bommar får man en familjär form nämligen den av en Friend (fig 4).
Det en klättrare behöver är en form som kan överföra laster
mot sidorna i en spricka i en konstant vinkel, inom
friktionens gränser.
Vilken är då den perfekta vinkeln på en kam? För att svara
på det måste man återgå till testet med aluminiumblocket
som gled vid 18º. Om denna vinkel används ligger man på
den absoluta gränsen för funktionen i en parallell spricka
och det skulle inte fungera i en vidgande spricka. Vinkeln
måste därför minskas något. Ray Jardine använde 15º på
sina prototyper, vilket fungerade bra på graniten i
Yosemite, men inte på klipporna i Storbritannien. Efter
mycket testande beslöt Ray och Wild Country att använda
13,75º, vilket fungerade bra på de flesta typerna av klippa
18
18 º
º
Fig 1
18 º
18 º
Fig 2
18º
18º
18º
18º
18º
18º
Fig 3
och i sprickor som öppnade sig utåt (”flared”). Wild Country har
aldrig behövt ändra på denna vinkel och den har blivit internationellt
erkänd som den definitiva kamvinkeln.
Fig 4
Sprängkraften hos en kamsäkring
Med lite teoretiska kunskaper kan man räkna ut den kraft som en kamsäkring utvecklar på
sidorna i en spricka (normalkraften N) i förhållande till den belastning (F) som säkringen
belastas med. Men jag skall inte tråka ut er med matematiska formler här.
För t ex en Camalot # 3 i en parallell spricka blir normalkraften typiskt dubbel så stor som
dragbelastningen. Men om sprickan vidgar sig utåt (”flared”), växer normalkraften mycket
snabbt med vinkeln.
Nedan visas normalkraften vid olika placeringar. Säkringen belastas med en kraft nedåt.
Pilarnas längd visar förhållandet mellan krafterna.
Överst sitter säkringen i en spricka som
vidgar sig nedåt/utåt med en vinkel på
20º. Normalkraften blir ungefär sju gånger
dragbelastningen.
I mitten sitter säkringen i en parallell spricka.
Normalkraften blir ungefär två gånger dragbelastningen.
Nederst sitter säkringen i en spricka som smalnar av
nedåt med en vinkel på 20º. Normalkraften blir ungefär 1,1
gånger dragbelastningen.
Detta kan jämföras med en välplacerad kil av typen
DMM Wallnut # 5. För ”normal” friktion blir
normalkraften ungefär 1,5 gånger dragbelastningen.
Om friktionen är mycket låg blir normalkraften
ungefär fyra gånger belastningen.
Om du skall sätta en säkring bakom ett flak och det finns en bra avsmalnande spricka. Spelar
det då någon roll om du sätter en kil eller en kamsäkring..?
I teorin ger en kamsäkring mycket låg sprängkraft då den sitter i en avsmalnande spricka
(kilplacering) men man bör nog undvika att testa detta under en klättertur.
Underlag till text och bilder rörande funktionen och historian om Friends är hämtade ur
Wild Countrys ”The cam book”. Den har tidigare kunnat köpas och laddas ner från
Internet. Jag kan inte längre hitta denna möjlighet på Wild Countrys webbsida, men dock
finns där delar ur boken att läsa.
Underlag till de matematiska beräkningarna och figurerna rörande sprängkraften är
hämtade ur en intern rapport för SKF Säkerhetsgrupp, 2003-02-13, författad av Martin
Nilsson. Artikeln är publicerad med hans godkännande.
Författare: Torbjörn Ohlén
