E.M. Jellinek etc.!

E.M. Jellinek etc.!
Den amerikanska alkoholforskningens
framväxt efter förbudslagstiden
Den amerikanska alkoholforskningen genomgick en anmärkningsvärd pånyttfödelse
under 1930-talet – för övrigt samtidigt som
Anonyma Alkoholister (AA) föddes. I motsats
till AA, som gett upphov till en monumental
historisk litteratur, har alkoholforskningen
tilldragit sig ringa historiskt intresse. Det är på
sin plats att fråga: ”Varför?”.
Jag undrar om de drygt sextio år som förflutit sedan uppkomsten av den moderna alkoholforskningen är en tillräckligt lång period
för att en del av oss – särskilt yngre forskare –
skall ta denna forskningstradition för given
och anta att denna forskning i likhet med döden och skatter alltid har existerat.
Det vore givetvis ett stort misstag. Den alkoholforskning och alkoholistbehandling,
med rötter i 1800-talet och tiden före för-
budslagen, som tidigare hade funnits blev
praktiskt taget bortsopad då förbudslagen antogs – med undantag av vissa nischer av polemisk forskning som odlades av förbudsivrare
och -motståndare i den stora striden om upphävandet av förbudet. År 1930 saknades i
USA en etablerad alkoholforskningstradition
och det skulle ta flera år innan alkoholforskningen lyckades säkra en plats som en av de
två alkoholrelaterade institutioner i det amerikanska samhället (den andra var AA) som
grundade sig på kunskapsbaserade argument.
Denna vid det här laget väletablerade institution och tradition föddes emellertid inte ur
bara intet. Eller som en av mina professorer i
Berkeley brukade säga: ”Historia är inte något
som bara händer – någon någonstans måste
göra någonting!”.
Artikeln bygger på ett föredrag, the H. Thomas Austern Lecture, ”E.M. Jellinek and All That! A Brief Look
Back at the Origins of Post-Repeal Alcohol Science in the United States”, som förf. höll vid ABMRF:s kongress i San Francisco, CA, 20-26 oktober 2000. Arbetet finansierades delvis av National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism (no. RO1 AA07034) och av Alcoholic Beverage Medical Research Foundation
(resor och andra utgifter). Förf. tackar Kaye Fillmore, Penny Page, Amy Crumpton, Valerie Mead, Jeremy
Rowan och Ivan Linscott för deras generösa hjälp.
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
355
ESSÄ
RON ROIZEN
Jellinek avbildad 25.11.1946 i tidskriften Time. I
artikeln beskrevs Jellinek som ”den beskäftige chefen”
för avdelningen för alkoholforskning vid Yale University. Han verkade en kort tid som chef för denna
avdelning. När avdelningen år 1950 omvandlades
till Center of Alcohol Studies, och valde ny chef, blev
Jellinek emellertid förbigången av Selden Bacon.
Således vill jag här ge er en inblick i vissa av
dessa några i denna historia, i något av detta
någonting de gjorde och, slutligen, i några av
de förhållanden under vilka de arbetade för
att introducera ett nytt vetenskapligt företag
efter upphävandet av förbudslagen i USA år
1933.
Jellinek
Låt oss starta med självaste the grand old man,
Elvin Morton Jellinek (1890-1963), bättre
känd helt enkelt som ”E.M.”, eller inom sin
familj och bland sina närmaste vänner som
”Bunky” – det ungerska uttrycket för ”liten
rädisa”. Den nya alkoholforskningsrörelsens
historia innehåller ingen lika färgstark eller
central figur som Jellinek, trots att han egentligen hör hemma i mitten och inte i början av
356
N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
historien. Jellinek skulle bli den stora hjälten
både i den spirande ”alkoholforskningsrörelsen” och i den ”moderna alkoholiströrelsen”.
Än idag blir han ihågkommen och hedrad
med citat, med det årliga Jellinek-priset (som
tillfaller det största vetenskapliga bidraget till
kunskapen om alkoholproblem) och även
med det då och då återkommande förslaget
att ”alkoholism” borde döpas om till ”Jellineks sjukdom”.
Enligt somliga vittnesmål var Jellinek också
något av en charlatan. Utöver andra älskvärda
bedrägerier torde hans doktorsgrad vara ett
rent och skärt påhitt, och antagligen hade han
överhuvudtaget ingen college-examen. En antydan om den tvivelaktiga kvaliteten i hans
akademiska diplom glimtar fram i ett tidigt
nummer av Quarterly Journal of Studies on
Alcohol, där han i sina första publicerade artiklar uppgav att hans doktorsgrad var en hederstitel (Jellinek & Jolliffe 1940) – men det
tilläggsepitetet föll bort i senare publikationer
(t.ex. Jellinek 1942). Jag skyndar mig att tilllägga att en av Jellineks distingerade kolleger
vid Yale, Edith Lisansky Gomberg, en gång
anmärkte till mig att om Jellinek var en bluffmakare, ja då ”... behöver fältet flera bluffmakare av den sorten – för åtminstone var han
intressant!”.
Jellinek föddes 1890 i New York City. Han
var son till ungersk-judiska immigranter som
hörde till en förnäm släkt i Europa. De enda
uppgifterna om Jellineks liv före alkoholforskningen är ett halvfärdigt memorandum
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
Jellineks doktorsgrad karakteriserad som hederstitel i den första artikel han publicerade i Quarterly
Journal of Studies on Alcohol.
på tre sidor, skrivet i mitten av 1960-talet av
hans dotter Ruth Surry till R. Brinkley Smithers (Surry, odaterat manus). Där uppges att
Jellineks far återvände till Budapest innan Jellinek uppnått skolålder. Surry hade en oklar
bild av sin fars skolkarriär. Därefter ”tjänade
han några månader som kapten i ungerska
Röda Korset under första världskriget”, skriver Surry, och tillägger att han ”försåg frontlinjen␣ med␣ sanitetsförnödenheter”.␣ Efter
Ungerns nederlag arbetade Jellinek en kort tid
i en statsägd skola för ”nervösa barn”, varefter
han engagerade sig i den efterkrigstida, snabbt
accelererande valutaspekulationen. Han gjorde bankrutt – och drog andra med sig, konstaterar Surry – och slog till hastig reträtt år
1920. Hans familj hörde av honom först fem
år senare, då han meddelade att han arbetade
under namnet Nikita Hartmann för en ångbåtslinje i Sierra Leone.
Senare under 1920-talet jobbade Jellinek,
alltjämt som Nikita Hartmann, för United
Fruit Company med bananforskning i Honduras. År 1931 tog han anställning som biostatistiker vid Worcester rikshospital i Massachusetts. I sina frispråkiga anteckningar, som
innehåller fler exotiska antydningar om Jellineks kringflackande och remarkabla förflut-
na, utropar Surry att en djuplodande levnadsteckning över denne man måste utföras, och
det av kompetenta krafter!
Jellinek anträdde alkoholfältet år 1939, då
han avlönades av dr Norman Jolliffe för att
leda det nya Carnegie-projektet. Detta var det
första betydande anslaget till en grupp som kallade sig Research Council on Problems of Alcohol (RCPA). Det var inom denna grupp alkoholforskningen mognade i slutet av 1930-talet. Jellinek var kring femtio då han skrev under kontraktet och alltjämt en gulnäbb inom
alkoholforskningen. Surrys memorandum påminner flera gånger om att Jellinek ”visste väldigt lite om alkoholism, men han var intresserad så han fick några böcker om ämnet och tillbringade en vecka läsande i sängen”.
Resten av sitt liv ägnade han åt detta fält. År
1963 drabbades han av en dödlig hjärtattack i
Stanford, där han arbetade intensivt med en
rapport till en kommitté som kartlade hur alkoholism och alkoholproblem tacklades i
USA (Plaut 1967). Under de senare åren av
sin karriär hade Jellinek för övrigt inte lätt att
erhålla jobb, vilket påminner oss om att inte
ens fältets framstående forskarhjälte kunde
räkna med ekonomiskt understöd på detta
tillsvidare marginella forskningsområde.
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
357
Strax därefter föll hedersepitetet
bort, vilket framgår av Jellineks
viktiga artikel från 1942, där han
utstakar vägen för den fortfarande
omogna alkoholforskningsrörelsen.
Varför var Jellinek så berömd, så högaktad
och så viktig för fältet? Hans två mest betydande vetenskapliga bidrag var (1) beskrivningen av alkoholismsyndromet (Jellinek
1952) och (2) en efter honom själv uppkallad
formel för alkoholismens utbredning (Jellinek
1951), som baserade sig på allmän dödlighet i
kirrhos. Bägge bidragen publicerades i början
av 1950-talet – det förra, för övrigt, endast
som en ”forskningsnot” i QJSA och det senare endast som en ”bilaga” till en WHO-rapport. Jellinek hade emellertid skaffat sig sin
position och sitt rykte före 1950-talet, huvudsakligen genom att effektivt saluföra vetenskapen på alkoholområdet, som var föremål för
så ihållande spänningar i USA. Han grep tag i
det irriterande problemet att definiera vetenskapens tilltänkta roll i förhållande till samhället och alkoholen och, som Penny Booth
Page uttryckte det, agerade – ställvis med briljans – ”som en impressario för ett fält i vardande” (Page 1997).
Detta var (och är) självfallet ingen enkel
match. Det gäller att försöka föreställa sig hur
tom scenen var då detta företag startade. Vad
skulle en ny alkoholvetenskap egentligen bidra med? Vad slags forskningsproblem skulle
den ta sig an? Och hur skulle dessa problem i
sin tur relateras till samhällets föregivna val
med avseende på alkohol? Att definiera ett
problem är som bekant en kvistig del av det
vetenskapliga arbetet och följaktligen stod Jel358
N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
linek och hans generation av alkoholforskarpretendenter inför den komplicerade uppgiften att slå fast den nya vetenskapens mål och
tilltänkta bidrag.
De snabbt föränderliga samhälleliga förhållandena gjorde situationen än mer utmanande. Jellinek hade ingen patentlösning på hur
vetenskapens relation till alkoholen och samhället skulle definieras. Faktum är att en av
hans talanger tycks ha varit hans rörlighet,
som gjorde det möjligt för honom att jämka
samman, anpassa och integrera problemformuleringar allteftersom omständigheterna
förändrades.
Carnegie Grant
Vad var Carnegie-anslaget (the Carnegie
Grant) och Rådet för forskning om alkoholproblem (RCPA), som hade lett in Jellinek på
hans nya alkoholforskningskarriär? Ännu för
ett tiotal år sedan var allt vi visste om Carnegie-anslaget grundat på Mark Kellers minnesbilder av sina tidiga år på fältet, då han arbetade som dr Norman Jolliffes redaktions- och
forskningssekreterare vid Bellevue Hospital i
New York.
Enligt Keller (1979) hade Jolliffe, som var
inre medicinare vid Bellevue och medlem i
medicinska fakulteten vid universitetet i New
York, ansökt om ett sjuårigt anslag av Rocke-
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
Karl Murdock Bowman (1888-1973) avreste snart från östkusten och RCPA till San Francisco, där han bidrog till att
grunda Langley Porter Neuropsychiatric Institute. Han var
chef för institutet från 1941 till 1956 då han deltidspensionerades. Bowman var ett mycket eftertraktat psykiatriskt vittne
i brottsmål. ”Det mest firade fallet”, enligt en minnesteckning, ”var hans vittnesmål i den dramatiska mordrättegången Leopold-Loeb år 1924”. Detta fotografi ingick i Bowmans
nekrolog i San Francisco Examiner (3/4/73).
Dr Karl M. Bowman. En lång, betydande karriär.
feller-stiftelsen för en studie om alkoholism.
Hans tanke var bland annat att i forskningssyfte utnyttja den jämna strömmen av personer som togs in på Bellevues avdelning för alkoholister. Diverse Rockefeller-potentater
blev intresserade av Jolliffes initiativ och sände honom till Europa för att bekanta sig med
alkoholistforskning och -behandling.
Då Jolliffe återvände till USA hade Rockefellers intresse dock svalnat. Men för att inte
låta en god sak gå om intet upprättade toppskiktet vid universitetet i New York en prestigefylld vetenskaplig expertkommitté som
skulle förläna Jolliffes projekt det symboliska
stöd det behövde. Enligt Keller var det denna
grupp som i sinom tid blev Rådet för forskning om alkoholproblem (Research Council
on Problems of Alcohol, RCPA).
Det råder inget tvivel om att Bellevues avdelning för alkoholister var inblandad i
RCPA:s tidiga historia. Jolliffes chef vid Bellevue, psykiatern Karl M. Bowman, uppträder
t.ex. som ordförande för RCPA:s arbetsut-
skott då den nya gruppen kungjorde sin plan i
tidskriften Science i oktober 1938 (Reports
..., 1938).
Men det fanns andra drag i RCPA:s medlemskår och struktur som kastar ett tvivlets
ljus över Kellers tolkning. För det första utgjordes RCPA:s medlemmar år 1938 av en
omfattande och auktoritativ samling amerikanska vetenskapsmän – däribland två nobelpristagare i fysik (Robert A. Millikan och Arthur Holly Compton) och sju före detta, sittande eller blivande ordförande för det amerikanska samfundet för främjande av vetenskap
(American Association for the Advancement
of Science, AAAS), bland dem Harvard-fysiologen Walter B. Cannon, nationalekonomen
Wesley C. Mitchell och astronomen Harlow
Shapley. För det andra har vi det märkliga
faktum att Jolliffes studie inriktade sig på alkoholism medan Carnegie-projektets mål var
att gå igenom den internationella litteraturen
om alkoholens effekter på människan. Slutligen
arbetade Carnegie-projektet med en i alla av-
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
359
Mary H. Hunt var djupt engagerad i den omfattande
produktionen av läroböcker om nykterhet, hygien och
fysiologi för de kommunala skolorna i USA. Genom
denna verksamhet påstås hon ha samlat en betydande
egendom, vilket slutligen ansträngde hennes relation
till Woman’s Christian Temperance Union.
seenden ovanlig och minutiös kvalitetsbedömning av litteratur. Avsikten med bedömningen var att potentiella element i en ny vetenskaplig kanon om alkohol först skulle betygsättas med vitsorden etablerade, osäkra eller
ogiltiga, för att därefter låta de värdefulla elementen passera ett slags successiva krav på allt
högre vetenskaplig validering (se Roizen
1991, kapitel 8). Vad i all världen hade en sådan detaljerad procedur att göra med Jolliffes
förslag till en studie av alkoholister vid Bellevue?
Allianser
Numera vet vi att RCPA och dess ekonomiska
framgång i form av Carnegie-anslaget var
mera vittförgrenat än Jolliffes förslag. Vi vet
att RCPA har sitt ursprung i ett märkligt pedagogiskt dilemma, som landets kommunala
skolväsen råkade ut för då förbudslagen upphävdes 1933. Under den långa historiska vägen till den nationella förbudsperioden hade
en kvinna vid namn Mary H. Hunt krävt att
360
N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
nykterhetsfostran skulle införas i de kommunala skolorna.
Hunt var fenomenalt framgångsrik i sitt
uppdrag och år 1919, då förbudet trädde i
kraft, hade praktiskt taget alla delstater bestämmelser, eller rentav konstitutionella stadganden, som ålade skolorna att meddela en
knastrande torr variant av alkoholupplysning.
Då förbudet infördes kom emellertid dessa
bestämmelser ur bruk. I motsats till den narkotikaupplysning, som förekommer allmänt i
dagens skolor, kan amerikanska lärare under
1920-talet ha upplevt det som smått olämpligt att undervisa barnen att inte göra något
som landets lagar redan förbjöd!
Men nämnda undervisningsföreskrifter i de
olika delstaterna togs åter i bruk då förbudet
upphörde 1933. Och inte nog därmed – detta
skedde i en kulturell atmosfär som var oemottaglig för den kruttorra och svavelosande nykterhetsfostran från tiden före förbudet. Eftertänksamma medborgare vägrade att sätta
sprätt på alkoholdebatten med sådant stoff.
Dessutom hade den stora striden om både införandet och upphävandet av förbudet skapat
en uppsjö av propaganda, som av bägge parter
uppgavs vara vetenskaplig. Detta gjorde både
lärare och medborgare, vilka sökte en medelväg, osäkra på vad de nyaste och mest tillförlitliga forskningsrönen egentligen hade att
säga om alkohol (Roizen 1991). Hursomhelst: efter förbudets upphävande upprättade
ett antal delstater ”undervisningskommittéer”, som strävade efter att omorganisera alko-
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
Bakteriologen Earl Baldwin McKinley (1894-1938)
omkom drygt ett halvt år efter att ha lämnat in förslaget till AAAS, då ett flygplan som han färdades i på
väg från Guam till Manilla störtade i Stilla Oceanen. Enligt en tidningsnotis utnyttjade McKinley och
hans medarbetare flygresan ”för att testa en teori om
att vissa sjukdomsbärande bakterier transporteras genom luften”.
holundervisningen med utgångspunkt i allmänt accepterad forskning, och mindre präglad av forna tiders nykterhetspatos.
En man vid namn Harry Hascell Moore var
specialist på hälso- och utbildningspolitik.
Han såg en möjlighet att göra ett socialt bidrag,
och samtidigt skapa ett jobb för sig själv, genom att organisera en stor, nationell engångskonferens, som skulle samla all den vetenskapliga expertis som behövdes för att skärskåda
den viktiga och omtvistade kunskap som fanns
om alkohol och den mänskliga organismen.
De väsentliga resultaten av denna konferens
skulle sedan tjäna som en auktoritativ källa för
ny pedagogik för hela landet.
Den grupp som Moore samlade för att koordinera denna stora händelse kallades The
Sponsoring Committee of the National Conference on Alcohol. Kommittén höll sitt första möte i juni 1937 och dess första medlem-
mar omfattade några högdjur inom utbildningsväsendet – exempelvis Willard E. Givens, generalsekreterare för den mäktiga National Education Association, som verkade
som kommitténs nominella ordförande. Man
kunde säga att striden om alkoholundervisningen representerade en övergång från att
definiera alkoholen i ”legala och kommersiella” termer (såsom den formulerades i debatten
om upphävandet av förbudet) till en fråga om
dess ”symboliska status” i vår kultur (såsom
den definierades i landets officiella undervisning efter förbudslagen). Det är intressant att
förbudsmotståndarna under själva striden om
förbudets upphävande inte hade höjt alkoholens symboliska status. Detta därför att de huvudsakligen kämpade ”mot förbudet”, inte
”för alkoholen” (ibid.).
Sponsringskommitténs medlemmar ansåg
att de behövde kontakt med en rumsren vetenskaplig organisation i syfte att säkra sin neutralitet och åtnjuta vetenskaplig trovärdighet.
Gruppen vände sig först till forskningsrådet vid
Nationella vetenskapsakademin (National Research Council of the National Academy of
Sciences). Vetenskapsakademins generalsekreterare Albert L. Barrows köpte dock inte idén,
och föreslog bland annat att man borde öda
mera energi på att analysera den vetenskapliga
litteraturen om alkohol innan man inledde organiseringen av konferensen (ibid.).
Därefter närmade man sig the American
Association for the Advancement of Science
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
361
Det ligger något underbart osannolikt i att den distingerade matematiska astronomen och AAAS’ sekreterare Forest Ray Moulton (1972-1952) var en viktig
aktör i den spirande alkoholforskningsrörelsen i USA.
Bortsett från det oväntade i detta ger Moultons engagemang belägg för betydelsen av det oupphörligt skiftande kaleidoskopet av allianser och anhängare i
samband med framväxten av den nya alkoholforskningen.
(AAAS) i samma ärende – dvs. för att erhålla
stöd i form av ”vetenskaplig trovärdighet och
kvalitetsgranskning”. Earl B. McKinley, dekanus för medicinska fakulteten vid Georg
Washington universitetet och medlem i
Sponsringskommittén, lämnade in förslaget i
december 1937, i Indianapolis, till AAAS’ arbetsutskott vid samfundets årliga möte.
AAAS förhöll sig positivt. Dess välvilliga inställning gentemot den gröna alkoholgruppen
utgick möjligen från att det förelåg ömsesidiga intressen. Betänk att december 1937 infaller under den stora depressionen. Vetenskapsmän drabbades särskilt hårt av den. Sysselsättningsgraden sjönk tvärt då företagen skar ned
sina investeringar i forskning. Därutöver hade
allmänhetens bild av forskningen blivit befläckad av den allmänna uppfattningen att
depressionens enorma arbetslöshet till stor del
hade åsamkats av de arbetsbesparande teknologiska framsteg som den moderna vetenska362
N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
pen möjliggjort. Det föreslogs till och med att
vetenskapligt arbete skulle upphöra tills ekonomin kom på benen igen.
I denna situation framlade AAAS’ nyutnämnda stadigvarande sekreterare, astronomen Forest R. Moulton, en dristig plan som
gick ut på att återuppliva sysselsättningen
inom forskningssektorn och återupprätta vetenskapens skamfilade rykte. Detta skulle ske
med hjälp av en rörelse, Science & Society
Movement. Moulton hade för avsikt att göra
allmänheten uppmärksam på vetenskapen
som ett socialt samvete och som en socialt
nyttig verksamhet. Han framhöll att det inte
bara var så att forskarna i sina elfenbenstorn
skapade problem genom att förhålla sig likgiltiga till de samhälleliga följderna av sina innovationer; den vetenskapliga metoden kunde
också hjälpa samhället att lösa viktiga sociala
problem (se Kuznick 1987).
Förutsättningarna för en god bytesaffär förelåg alltså då alkoholforskargruppen vände
sig till AAAS. Gruppen var ute efter vetenskaplig trovärdighet för sin stora landsomfattande konferens, medan AAAS för sin del betraktade alkoholforskarna som en utmärkt
möjlighet i verkställandet av Moultons krav
på att vetenskapen skall ha ett samhälleligt
ansvar – och visade därmed att modern vetenskap har både själ och hjärta.
Dessa gemensamma intressen medförde likväl förändringar för alkoholforskarna. Dessa
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
Den otydliga bilden, som visar hur Waddells och Haags rapport skyfflas in i
brännugnen, är tagen ur journalisten
Virginius Dabneys (1938) artikel om fiaskot i Virginia. Den publicerades i den
kortlivade tidningen Ken. Kontroversen
uppmärksammades knappt alls i den
nationella pressen och jag hade aldrig
hört om den förrän jag snubblade över
Fredrick Lewis Allens korta notis i Since
Yesterday (1968, s. 118). Allen uppger
Dabneys enda artikel som källa, vilket
åskådliggör hur även händelser som på
sin tid var rätt ökända kan vara farligt
nära att falla i glömska.
Harvey Bernhardt Haag (1900-1961) var en sorglös
och omtyckt professor i farmakologi vid medicinska
fakulteten i Virginia. I en nekrolog skriven av en fakultetskollega sägs bland annat: ”Ingen av hans studenter kommer någonsin att glömma hur han hurtigt
stegade in i föreläsningssalen med ett brett smil på
läpparna, rosetten glatt på sned och cigarr i hand, och
hälsade på dem med ett ’happy days are here again’.
Från det ögonblicket fästes deras uppmärksamhet inte
bara på klarheten i hans föreläsningar utan också på
hans bländande intellekt som fyllde lektionerna med
liv och god stämning ... Och hur allt detta resulterade
i den gladlynta ’Harvey Haag-dagen’, då manliga
studenter uppträdde med rosetter, sotmustascher, tända cigarrer, och då damerna, som också var fantasifullt utstyrda, tog över den ceremoniella förrättningen
med noggrant förberedda imitationer av olika lärare i
farmakologi och andra ämnen ...” (Larson 1961).
var nämligen mindre intresserade av en enskild nationell konferens än av att grundlägga
ett permanent fält ifråga om forskningsspecialisering och vetenskapligt stöd. Följaktligen
ändrades gruppens namn till Research Council on Problems of Alcohol (RCPA). Forskarna fick därmed större inflytande på pedagogernas bekostnad.
Alla var inte helt tillfreds med det nya AAASsanktionerade forskningsrådet. Vissa röster
från nykterhetshåll framhöll att det nya vetenskapliga initiativet innebar att det behövdes
mera kunskap om alkohol, medan den ortodoxa nykterhetsfalangen ansåg att det fanns
nog med böcker som fördömde drickandet.
Bokbål
Våren 1938, strax efter att McKinley hade vänt
sig till AAAS i Indianapolis, inträffade en dramatisk kollision mellan nykterhetsopinionen och alkoholforskningsintressena. Två professorer i farmakologi från Virginia, J.A. Waddel och H.B.
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
363
Denna ”onda cirkel” ingick i ett tidigt utkast av
RCPA. Den illustrerar det historiska problem som
den nya vetenskapliga organisationen önskade koncentrera sig på. I det historiska hjulet har ”förbudets
upphävande” placerats högst upp, sedan följer ”överkonsumtion och missbruk”, ”folkprotest”, ”förbud”,
”smyghandel och lagolydighet”, ”folkprotest”, varefter
vi kommer tillbaka till ”förbudets upphävande”. Att
på detta sätt granska problemet i sin historiska föränderlighet var varken nytt eller något som var speciellt
för RCPA. Fosdics och Scotts inflytelserika studie från
år 1933, Toward Liquor Control (På väg mot alkoholkontroll), hade också lyft fram detta perspektiv. I
introduktionen till sin bok noterar de: ”I Iowas historia har någon form av delstatligt förbud förekommit
under fyra olika perioder; däremellan har förbudet
avlösts av diverse licenssystem” (Fosdick & Scott
1933, 1-2).
Haag, hade utarbetat en översikt över alkoholens
verkningar på den mänskliga organismen. Uppdraget utfördes på begäran av delstatens parlament, som hoppades att översikten skulle bidra
till att återupprätta delstatens alkoholundervisning.
Då uppgifter läckte ut om att rapporten innehöll påståenden om att måttligt drickande är
oskadligt, samlades delstatens nykterhetsorganisationer omedelbart för att överösa parlamentet
och guvernörsämbetet med högljudda protester.
Bestörta parlamentariker röstade strax för att de
hundratusen exemplaren av Waddells och
Haags rapport skulle brännas – olästa! – i parlamentsbyggnadens brännugn, vilket genomfördes på vederbörligt sätt av byggnadens brandchef den 26 april 1938. Och fastän förstörandet
av rapporten delvis var en följd av parlamentets
önskan att återbörda publikationsrättigheterna
till författarna (annars hade författarna inte haft
rätt att publicera rapporten på annat håll), betraktade RCPA:s nya medlemmar bokbålet som
ett dåligt omen – vilket bara ökade deras beslutsamhet.
RCPA:s ansökan om Carnegie-anslaget, som
skrevs ett år senare, hänvisade direkt till dessa
364
N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
händelser i Virginia. ”Med beaktande av denna
erfarenhet”, sägs det i en mening, ”och det
oklara tillståndet i den allmänna opinionen om
alkoholens verkningar förefaller det särskilt
önskvärt att det utförs ytterligare kunskapsinsamling av en stor och representativ grupp av
vetenskapsmän som besitter oomtvistad auktoritet” (Roizen 1991, 269). Härmed betraktade
RCPA sig själv och Carnegie-ansökan som ett
slags vetenskapligt kavalleri, som red in för att
ge flankstöd åt Waddells och Haags helt omringade vetenskapliga utpost.
Denna bakgrund bidrar till att förklara varför
Carnegie-ansökan fick sin speciella inriktning,
varför en så respektingivande samling amerikanska vetenskapsmän deltog i företaget och hur såväl upphävandet av förbudslagen som den stora
depressionen spelade en viktig roll då det nya
vetenskapliga initiativet gestaltades.
Ett nytt perspektiv
Om den tidiga alkoholforskningsrörelsen låter som ett slagsmål, så var det just precis det
den var! Det nya initiativet mejslades i högsta
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
Fotografi från 1943, taget ur en artikel i
Collier om den nygrundade Yale Summer
School of Alcohol Studies. Artikeln har en
provokativ rubrik: ”Våt och torr skola”
(Wet and dry school). Yales alkoholforskningsprogram kämpade hårt för att skilja
sig från både förbudsmotståndarna och
förbudsanhängarna. Artikeln avslutas
med en anekdot, som berättar något om
Jellineks charm: ”En ung, kvinnlig socialarbetare frågade doktor Jellinek: ’Ni har
berättat för oss om drickandets negativa
effekter. Kan ni säga mig om det kan
uppstå negativa effekter av att inte
dricka?’ ’Tja’, svarade Jellinek, ’det kan
uppstå helgonbildning – en mycket farlig
företeelse’”. (Porter 1943)
grad fram i en oupphörlig kamp mellan de
förbudsvänner och -motståndare som överlevde efter att förbudet upphävdes. Kampen gällde inte minst utbildningsfrågor och olika slag
av restriktioner. Den tidiga alkoholforskningsrörelsen var också tvungen att ”sälja” vetenskapen som en legitim del av det amerikanska sättet att gestalta alkoholfrågan, och
till och med som den mest ändamålsenliga
institutionella ”ägaren” av alkoholproblemen.
Rörelsen gjorde slut på nykterhetsideologins
och olika politiska gruppers seglivade hegemoni i alkoholfrågan. Harry Moore, Forest
Moulton, Karl Bowman, E.M. Jellinek m.fl.
måste marknadsföra ett eller annat element i
vetenskapens ”kulturella kapital” för den stora
allmänheten – dvs. leta efter en kulturell nisch
som kunde göra det möjligt för det nya forskningsområdet att bidra med något nyttigt i
samhället i stort och dessutom underlätta utvecklandet av detta fält.
Genom att arrangera sin stora nationella
konferens försökte RCPA fylla ett pedagogiskt behov. Men då AAAS tillförde RCPA
nytt blod och nya mål, ville forskarna vid
RCPA säkra kontinuiteten i det nya forskningsområdets verksamhet. En uppgift som
RCPA tog sig an efter att AAAS’ inflytande
hade upphört gick ut på att frigöra landet från
ett historiskt mönster där förbudsvänner och
förbudsmotståndare turvis var politiskt förhärskande.
I början av 1940-talet, då alkoholforskningsrörelsens hjärta hade flyttat från RCPA i
New York till Yale-centret i New Haven, formulerade E.M. Jellinek ett ”perspektiv på alkoholproblemet”, enligt vilket vetenskapens
huvuduppgift var att förstå den betydande
komplexiteten i detta problemområde och att
tolka detta för allmänheten. Jellineks allmänfattliga paradigm erbjöd en förståelseram som
åtminstone för en tid framåt fick förbudsvänner och -motståndare att lägga ned stridsyxan.
Detta var ett ytterst välkommet modus vivendi
i ett land som trots allt låg i krig och minst av
allt var i behov av att folket på gammalt vis var
uppdelat för och emot alkoholen.
Har något egentligen förändrats efter det?
Efter en längre paus – stöttad av den hegemoniska ställning som det moderna alkoholismtänkandet förfogat över – har kontroversen
mellan förbud och icke-förbud återuppstått i
USA. Än en gång har alkoholforskningen (nu
i egenskap av ett etablerat vetenskapligt företag) funnit sig ligga mellan olika stridande
värden, perspektiv och teorier som gäller al-
N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )
365
koholproblem. Och än en gång måste forskarna bestämma sig för hur vetenskapssamfundet bäst kan betjäna samhället och samtidigt befrämja vetenskaplig kunskap. Ingen
enkel uppgift – vare sig då eller nu!
Översättning: Christoffer Tigerstedt
REFERENSER
Dabney, Virginius (1938): ”The Ghost Has Not
Gone Wet”. Ken 2: 75-76, (25 August)
Fosdick, Raymond B. & Scott, Albert L. (1933):
Toward Liquor Control. New York: Harper &
Brothers
Jellinek, E. Morton & Jolliffe, Norman (1940):
”Effects of Alcohol on the Individual: Review of
the Literature of 1939”. Quarterly Journal of Studies on Alcohol 1: 110-181
Jellinek, E.M. (1942): ”An Outline of Basic Policies for a Research Program on Problems of Alcohol”. Quarterly Journal of Studies on Alcohol 3:
103-124
[Jellinek, E.M. (1951):] ”Expert Committee on
Mental Health, World Health Organization. Report of the first session of the Alcoholism Subcommittee. Annex 2: Jellinek estimation formula”.
(WHO Tech. Rep. Ser., No. 42) Geneva, 1951
Jellinek, E.M. (1952): ”Phases of Alcohol Addiction”. Quarterly Journal of Studies on Alcohol
13: 673-684
366
N O R D I S K A L KO H O L - & N A R K OT I K AT I D S K R I F T
Keller, Mark (1997): ”Mark Keller’s History of
the Alcohol Problems Field”. The Drinking and
Drug Practices Surveyor 14: 22-28
Kuznick, Peter J. (1987): Beyond the Laboratory: Scientists as Political Activists in 1930s America. Chicago and London: University of Chicago
Press
Larson, Paul S.: ”Obituary – Harvey B. Haag”.
Odaterat manuskript, troligen skrivet strax efter
Haags frånfälle den 14 oktober 1961, mottaget av
Thompkins-McCaw-biblioteket, Virginia Commonwealth University. (Mitt tack går till universitetets arkivarie Jodi Koste.)
Page, Penny Booth (1997): ”E.M. Jellinek and
the evolution of alcohol studies: a critical essay”.
Addiction 92: 1619-1637
Plaut, Thomas F.A. (1967): Alcohol Problems:
A Report to the Nation by the Cooperative Commission on the Study of Alcoholism. New York:
Oxford University Press
Porter, Amy (med fotografier av Knopf-Pix)
(1943): ”Wet and Dry School”. Collier’s, October
30
”Reports: The Research Council on Problems of
Alcohol” (1938). Science 88:329-332, (7 October)
Roizen, Ron (1991): The American Discovery
of Alcoholism, 1933-1939. Ph.D. diss., Sociology,
University of California, Berkeley
Surry, Ruth (odaterat): Memo to R. Brinkley
Smithers. I: Christopher D. Smithers Foundation
Files, Mill Neck, NY. (Jag vill tacka Penny Booth
Page för att hon tillställde mig en kopia av detta
dokument.)
VO L . 1 7 , 2 0 0 0 ( 5 - 6 )