Innehåll
1. Inledning.........................................................................................................................2
1.2 Syfte……………………………………………………………………………. …….2
1.3 Frågeställningar………………………………………………………………….….....3
1.4 Disposition…………………………………………………………………………….3
2. Bakgrund-Tidigare forskning……………………………………………...…………4
2.1. Vad var en båtsman?.....................................................................................................4
2.2 Organisationens framväxt………………………………………………..…….……...4
2.3 Rekryteringen……………………………………………………………………..…..6
2.4 Båtsmannen som privatperson…………………………………………….….……….7
2.4.1 Båtsmännens namn……………………………………………………….…………8
2.5 Den lokala forskningen………………………………………………………..………9
3. Teoretiska utgångspunkter……………………………………………………….…11
4. Metod och material…………………………………………………………………..13
4.1 Källmaterial………………………………………………………………………….13
4.2 Arbetssätt…………………………………………………………………...………..13
4.3 De vetenskapliga metoderna…………………………………………………...…….14
4.4 Avgränsningar……………………………………………………………………......15
5.Undersökning…………………………………………………………………………16
5.1 Undersökningsområde………………………………………………………………16
5.2 Begrepp……………………………………………………………………………...16
5.3 Tjusts båtsmanskompani…………………………………………………………….17
5.4 Båtsmännen i Gamleby socken………………………………………………………18
5.5. Rekryteringen……………………………………………………………………….19
5.6.Livet hemmavid……………………………………………………………………...20
5.6 Namnen………………………………………………………………………………21
5.7 Avslutet………………………………………………………………….…………...22
6. Slutsatser och analys……………………………………………………………..…..23
7. Diskussion…………………..……………………………………………………...…25
7.1 fortsatt forskning…………………………………………………………..…………26
Litteraturlista
1. Inledning.
1
De Svenska båtsmännens historia tillhör inte de vanligast uppmärksammade områdena inom
svensk historieforskning. Det finns mycket skrivet angående militärväsendet, men
båtsmännen är sällan huvudperson i dessa redogörelser. Detta är anmärkningsvärt eftersom
spåren efter deras levnad och organisation finns kvar än idag på många platser i Sverige, och
dessa soldater gick inte samhällets utveckling obemärkt förbi. Än idag finns spår efter deras
levnad i den svenska naturen och i det svenska samhället. Deras stugor står i vissa fall kvar,
deras namn bärs av efterlevande släktingar och deras livsöden finns ofta bevarade i olika typer
av dokument.
Båtsmännens liv var strävsamma när det var fred och ofta rent ohyggliga då det var krig.
Nedan visas en text hämtad från en forn båtsmans hem. På anslaget står 1769 års
soldatinstruktioner angivna. Dessa skulle följas av varje man som var i tjänst inom
militärväsendet i Sverige under fredstid runt angivet år.
Hemma i landet, hålla torpet vidlagt, plantera jordpäron
eller potatis. Vänja sig vid besväret. Som ett roligt
tidsfördriv bära kronans brev och order. Fördriva med
hantverk eller arbete sin lättja som föder tjuvdom och
elände. Visa sig snygg och proper på paraden alltid håret
upplagt uppsatt i …1
Utifrån dessa rader på tavlan väcktes mitt intresse för båtsmännens historia för länge sedan
och jag beslutade att nu ta reda på mer om hur dessa män levde för cirka två sekel sedan i den
bygd där jag själv har vuxit upp och där också tavlan går att hitta.
Trots mitt begränsade geografiska område för undersökningen vill jag genom min uppsats
visa att historien om båtsmännen inte nödvändigtvis är förbehållen just det lokala samhället
där de fanns, utan kan göras till en bredare allmänhets historia.
1.2 Syfte.
Mitt syfte med uppsatsen är att undersöka båtsmännen i det småländska landområdet Tjust.
Jag ska i min uppsats ge en bild av vilka traditioner som fanns bland båtsmännen inom den i
Tjust belägna, Gamleby socken när det kom till valet att vilja bli, och villkoren för att kunna
bli båtsman. Inriktningen är mot de sociala och kulturella aspekterna, men även rent praktiska
1
Gamleby Hembygsförening 2005- 07- 31
Texten är skriven i modern svenska här.
2
omständigheter kommer att tas upp. Undersökningen sträcker sig under tidsperioden från
senare delen av 1700- talet till senare delen av 1800- talet.
1.3 Frågeställningar.
Frågorna som jag vill besvara har till syfte att leda fram till en förklaring och redogörelse för
hur båtsmännens plats i samhället påverkade deras villkor att verka och leva som båtsman.
Utifrån syftet och den tidigare forskningen som gjorts, har jag tagit fram följande
frågeställningar som jag vill besvara genom min undersökning.
* Vilka var de aktuella männen som blev båtsmän? Vad hade de för bakgrund och hur kom
det sig att de ville inträda sig rollen som just båtsman?
* Vilka möjligheter, rättigheter och skyldigheter följde med att bli båtsmän?
* Hur styrdes de här männen av sin identitet och den identitet som andra tillskrev dem?
1.4 Disposition.
Jag har börjat med att presentera delar av det aktuella forskningsläget. Här ges det en
övergripande genomgång av vad som skrivits inom ämnet förut och vad av detta som jag har
kunnat knyta till min uppsats.
I teorikapitlet presenteras de utgångspunkter jag har valt att koncentrera mig kring i min
kommande undersökning kring båtsmännen och här presenteras de avgränsningar som har
varit nödvändiga i arbetet.
Under metodkapitlet finns en kortare redogörelse av aktuella källor som jag har använt mig
av. Här beskrivs också vilket arbetssätt och vilka metoder jag har använt mig av i mitt arbete.
Därefter följer en kort bakgrundsbeskrivning över det geografiska området där jag har förlagt
min undersökning.
Därefter har det blivit dags för att redovisa vad jag kommit fram till i min undersökning. Jag
presenterar mitt empiriska material kring båtsmännen och knyter i kapitlet som heter
slutsatser samman det hela. I den avslutande sammanfattande diskussionen tar jag slutligen
upp vad jag har kommit fram till, vilka slutsatser som kan dras utifrån resultatet och hur man
kan gå vidare i forskningen.
3
2.Bakgrund- tidigare forskning.
2.1 Vad var en båtsman?
När Gustav Vasa en gång i tiden tog makten i Sverige och enade riket under sitt styre innebar
det många förändringar för landets invånare En sådan var att det uppstod ett behov av en
stående arme för krigens skull. Armén och människorna i den skulle inte bara försvara
fastlandet, utan också besätta flottan som växte fram. Framväxten av flottan skulle möjliggöra
ett försvar för de stora kustområdena i Sverige, men även att landet utvecklades och senare
etablerades till en stark krigsmakt till havs.
Runtom i kustlandskapen i Sverige och senare tillhörande Finland fanns det redan vid
Gustav Vasas tillträde en lång tradition av människor som i hela sina liv levt på och av
vattnet. Dessa människor kom tack vare sin bakgrund att spela en betydande roll för flottans
framväxt, och unga män av dessa traditionella kustbor varvades av flottan för att bli soldater
på örlogsflottor och föra Sveriges talan i krig på haven.
Under de perioder då Sverige inte var i krig och ingen typ av tjänstgöring efterfrågades av
armen, återgick dessa båtsmän, som de kom att kallas, till sina hemorter för att ingå i
lokalsamhället och intog där rollen som småbrukande bonde och hemmavarande familjefar.2
På många sätt påminde dessa mäns liv om andra soldaters i den Svenska armen under
fredstid. Enkelt uttryckt var båtsmannen flottans motsvarighet till fastlandets soldat eller
knekt.
2.2 Organisationens framväxt.
Det har skrivits många avhandlingar och gjorts mycket forskning kring det historiska svenska
militärväsendet vari båtsmännen har omnämnts. Då mycket av båtsmännens historia kopplas
till just militärväsendet och militärhistoria har jag fått vända mig, främst till socialhistorien för
att hitta spår av båtsmännen där de presenteras som ”vanliga” medlemmar av ett samhälle.
Även i dessa beskrivningar är det vanligaste dock att båtsmännen jämställs med övriga
knektar och soldater vid förklaringar och beskrivningar.
En av dem som behandlat båtsmännen i en avhandling är Ulf Bergman. I Från bondelots
till yrkesman beskriver Bergman den historiska framväxten av Sverige som stat och senare
stormakt och i och med det, det alltmer utvecklade militärväsendet som växte fram. Inom
redogörelsen för militärväsendet koncentrerar Bergman sig till största delen kring uppkomsten
2
Ulf Bergman, Från bondelots till yrkesman (Lund 1995) kap 1.
4
av det Svenska försvaret till havs och därmed de soldater vars utbildning kom dem att bli just
båtsmän.
Gustav Vasa var den förste som organiserade en armé i Sverige. Han använde sig av en
tvångsrekrytering av knektar och båtsmän genom utskrivning. Utskrivning innebar att en man
av tio män eller en man från ett sammanslaget antal gårdar registrerades för
militärtjänstgöring av staten. Beroende på var i landet man bodde kunde tilldelningen bli en
placering vid flottan där man blev båtsman. Tjänsten som tilldelades var ingenting man kunde
styra över själv på något sätt och dess varaktighet bestod vanligen till dess att knektens eller
båtsmannens egen ålderdom, utskrivning eller dödsfall avslutade den.3
Organisationens framväxt har också undersöks av Agneta Guillemot, som i sin avhandling
Rask, resulut, trogen skriver att 1634 kom det en ny bestämmelse som sade att i alla socknar
som var belägna längs med kusten fick de skatte- eller rotebönder som ville, hålla en båtsman
eller knekt. Detta skulle göras av fyra eller flera sådana bönder gemensamt. I utbyte mot ett
räntefritt hemman och skattereduktioner skulle de försörja båtsmannen med kost för sex
månaders segling och för den delen av året han var hemma skulle han ha anställning hos
bönderna och få kost och logi för arbetet.4
Utvecklingen gick ännu ett steg framåt med Karl XI då han införde det ständiga
knekthållet, eller rotering som det också kallades. Det nya systemet innebar att all skatte- och
kronjord som inte var indelt, skulle delas i rotar, som bestod av ett eller flera hemman. Inom
denna rote skulle en rotesoldat/ båtsman rekryteras och underhållas.5 Den nya ordningen förde
med sig den goda följden att staten blev av med problemet med att bekosta en stående armé,
det sköttes numer av landets befolkning, i synnerlighet de självägande bönderna.6
I och med dessa förändringar bestämdes också att varje län eller landskap skulle sätta upp
och underhålla ett regemente på sammanlagt 1200 personer. Utifrån denna siffra kunde man
sedan beräkna hur stora roten socknarna skulle delas in i och därur hur många män till armen
som behövde tas ut för att täcka de 1200 platserna.7
Bergman i sin tur ger också förklaringar och beskrivningar över vad båtsmännen försörjde
sig av i fredstid när de levde hemma på sitt torp. Här berättas att båtsmän ofta fick arbeten
som hade geografisk förankring, bodde man vid kusten var fiske ett vanligt arbete ex. Ibland
3
Bergman 1995, s 18.
Guillemot, Rask, resolut, trogen- de indelta soldaterna i det svenska agrarsamhället Västerbotten 1860-1901
(Stockholm 1986) s 21.
5
Guillemot 1986, s 19.
6
Guillemot 1986, s 13.
7
www.mil.se/historia/1600.html
4
5
kunde båtsmännen också få användning av sina skriv- och läsfärdigheter och sattes i arbete
där de kunskaperna efterfrågades ex som skollärare.8
2.3 Rekryteringen.
Agneta Guillemot koncentrerar en stor del av sin undersökning till hur båtsmännens liv tedde
sig i vardagen. I boken ges det en översiktsbeskrivning över svenska soldaters liv runt om i
landet under den tidsperiod som jag har undersökt. Genom avhandlingen följs en röd tråd som
behandlar olika delar av knektarnas sociala liv i olika skeden i livet. De urval som gjorts i
knektarnas sociala historia beskrivs relativt genomgående, alltifrån rekryteringen till avskedet.
Det var för övrigt inte särskilt vanligt att uppgifter kring just rekryteringen skrevs ned och
arkiverades för kommande generationer. Genom lagstiftning fanns det under min
undersökningsperiod gällande regler för hela landet över vad som krävdes av rekryten för att
denne skulle ha en chans att bli antagen inom armén. När det gällde kraven för att få bli
båtsman kan de sammanfattas som följande: Aspiranten var tvungen att ha fyllt 17 år, och fick
inte vara över 25, han skulle vara över 1.65 m lång och ha god kroppsstyrka.9 Utöver dessa,
ganska vida krav fanns det också mer lokala bestämmelser som arbetats fram i olika områden
runt om i landet. I Småland och delar av sydligaste Sverige var det efterfrågat att rekryten
skulle vara utan lyten, fel och bräcklighet och han skulle också kunna visa upp betyg över god
frejd.10
Trots att kraven på de sökande kunde innebära att en del sållades bort, verkade det i
allmänhet inte som om det brukade vara någon brist inom socknen på varken frivilliga eller
godkända män som ville ingå i soldatyrket. Att intresset var så stort kunde ha olika
anledningar, varav en av de största kan ha haft att göra med att under tidsperioden som jag har
koncentrerat min undersökning kring, var Sverige ett land där nationalismen hade ett starkt
fäste. Detta kan ha haft inverkan på unga män som utifrån känslor för fosterlandet och en
längtan efter ära och berömmelse valde att bli soldater.11
Tack vare den rikstäckande lag som fanns i landet så skulle i praktiken annars vem helst
som själv ville och uppfyllde kraven kunna bli soldat eller båtsman i Svenska armén. Kraven
var menade att vara desamma för alla sökande, men trots det var påverkan från lokalsamhället
stor. Det var de normer och regler som efterlevdes i rekrytens vardagliga liv som kunde både
fälla honom och ge honom en skjuts framåt i rätt riktning. Männen påverkades i stor grad av
8
Bergman, 1995, hela boken.
Ericsson 2004 s 152
10
Guillemot 1986, s 59
11
Guillemot 1986. s. 16
9
6
de normer och den moral som gällde i det samhälle de levde i. Samhällets regler fungerade
som en måttstock för männens väg mot sin tjänst. Männen bedömdes efter hur de efterlevde
regler och normer, och vid ev. brister i efterlevnad hindrades de från att välja den yrkesbana
de ville. De som ansvarade för männens godkännande, ofta prästen, kunde enkelt, på eget
bevåg, intyga att rekryten inte var lämplig för en framtida tjänst inom armén.12
Kanske kan tanken att en son till en soldat skulle överta faderns plats vid dennes frånfälle
verka lockande för många. Men så var inte alltid fallet då det inte alls var självklart att en
soldatson automatiskt skulle överta, heller ha förtur till faderns yrke, utan de bedömdes på
samma sätt som andra rekryter. Och åter kunde det handla om fall där bedömningen av
rekryten inte prövades helt opartiskt. Det lilla lokala samhället bedömde efter gamla
traditioner. I de fall de sökande var söner till en tidigare båtsman såg man också till hur fadern
varit under sin anställning. Detta påverkade bedömningen av sonen på både gott och ont.
Hade fadern varit skötsam var det till sonens fördel, men hade fadern blivit avskedad eller
misskött sig var det inte ovanligt att sonen inte ens ansågs aktuell som rekryt. Många rekryter
ville överta ett visst torp om soldater som verkat där tidigare hade gett torpet ett gott rykte.
Detta skulle då innebära tur och att man kunde bli bättre gynnad av befälen om man bar ett
namn som var väl omtalat sedan förr.13
2.4 Båtsmannen som privatperson.
Arméns knektar och båtsmän levde i ett torp, eller i båtsmännens fall, en båtsmansstuga eller
ett båtsmanstorp som de ibland kom att kallas. Torpet placerades ofta i utkanten av en by där
ingen annan bodde, och det var soldatens egen uppgift att röja upp ny mark som skulle höra
till torpet.14 Torpet var litet, och bestod oftast bara av ett större, eller två mindre rum.15 Med
torpet följde det också vissa ekonomibyggnader och odlingsbar mark som kunde variera i
storlek. Marken fick knekten som sagt bryta själv och byggnadernas antal och storlek fick han
komma överens med sina rotebönder om16. Enligt lag skulle torpet och dess tillhörande mark
vara så pass stor så den klarade att föda en ko och några småkreatur.17
Detta lilla torp stod för båtsmannens främsta avlöning och de betalade varken hyra eller
renoveringar för sitt boende. Detta innebar en frihet för knekten. Känslan av att ha ett eget
torp att styra över var säkert tillfredsställande för denne, särskilt då han inte stod under någon
12
Guillemot 1986, s 60
Guillemot 1986, s 58
14
Ericsson 2004, s 170.
15
Guillemot 1986 s 86
16
Guillemot 1986, s 83
17
Ingbrand 1967, s 11
13
7
husbonde.18 Men villkoren för att få bo i torpet krävde en motprestation i form av att soldaten
gjorde dagsverken hos sina rotebönder.
Trots ett till synes relativt fritt liv så var båtsmännen under ständig bevakning. Allt som
skulle repareras eller bytas ut i torpet skulle bekostas av rotebönderna och de var noga med att
hålla god uppsikt över hur båtsmannen och hans familj skötte sin egendom, det var inte
uppskattat hos rotebönderna när det tillkom utgifter för båtsmannen eller hans torp och att
inventarier eller redskap behövde bytas ut var inte populärt.19 Inte sällan uppstod det
meningsskiljaktigheter mellan båtsmannen och hans rotebönder om hur knekten skötte sitt
torp och sina tjänster. För rotebönderna var soldaten först och främst en källa till kostnader
som de enligt lag, inte frivilligt, hade blivit ålagda. Att båtsmannen var beordrad att utföra
dagsverken åt bönderna tycktes inte vara tillräckligt för att göra bönderna nöjda. Ytterligare
irritationer uppstod då rotebönderna enligt lag hade skyldighet att sörja för soldatens familj då
mannen var i tjänst och inte var hemma. De gånger som de två parterna inte riktigt kom
överens kunde de vända sig till högre instanser inom militären och genom dem vidare till
ortens länsman eller dylikt främst för att båtsmannens rättigheter skulle efterlevas.20
Båtsmännen behandlades dock inte lika hårt av alla i bygden. Under de tider då
båtsmannen var hemma från kriget var han en relativt eftertraktad person i byn där han ofta
gästade sina grannar för middag, en sup, eller lite kortspel. Då han genom den vissa grad av
utbildning som krävts av honom för att bli båtsman, var läs- skriv och inte sällan räknekunnig,
kunde han få åta sig ganska förtroendefulla uppdrag för sina grannars och bymedlemmars
räkning. Detta kunde handla om att vara sekreterare vid olika möten, hålla ordning på
räkenskaper åt diverse föreningar och att gå som byamännens representant till tinget.21
2.4.1 Båtsmännens namn.
En viktig kulturell likväl som social aspekt som berörde båtsmännen var deras efternamn.
I stort sett alla knektar och båtsmän blev tilldelade ett annat efternamn än vad som var deras
från början då de tog anställning i armén och flottan. Denna tilldelning kunde vara både på
gott och ont. De fråntogs något som var starkt bundet till deras person, men samtidigt kunde
männen göra en vinst på bytet sätt ur ett samhällssocialt perspektiv. Att de blev tilldelade
namn som inte sällan var menade att associeras till männens personligheter påverkade andras
och säkert i viss mån deras egen syn på sig själva. Hade de turen att, som det står förklarat
18
Guillemot 1986, s 61.
Gamleby Hembygdsförening 2005-07-31.
20
Guillemot 1986, s 68.
21
Ericsson 2004 s 183.
19
8
ovan, få överta ett torp och därmed också ett namn, där den förre båtsmannen skaffat sig ett
gott rykte övergick det till den nya soldaten och hans rykte blev ofta enkelt gott både inom
tjänsten och i byn.22
Namnen som tilldelades kunde bygga på olika faktorer, Under 1600- talets senare hälft
var det vanligt att det gavs namn efter det torp där båtsmännen bodde, det var alltså en
geografisk anknytning. Vid 1700 – talet blev det populärt med namn som förknippades med
djur – och växtriket, då var det populärt att lyfta fram vissa egenskaper som kunde främja
knektens moral, men då man kan se att liknande namn dök upp över hela landet vid ungefär
samma tid kan man dessutom utröna ett visst mode i namnsättningen. Kring sekelskiftet 1800
var det vanligare att man ville ge soldaterna en krigisk klang genom deras efternamn och då
blev det vanligt att de hette Djärv, Stål, Musköt etc, detta för att uppmuntra till mod hos
soldaten och respekt hos andra. Även om namnet inte från början var en helt
överrensstämmande beskrivning på soldatens personlighet, så ville befälen inbringa soldaten
eller båtsmannen övertygelse och inspiration till att vara som namnet angav. I vissa fall fick
soldaterna likväl namnet då de mönstrade och visade upp någon egenskap som ansågs värd
att sätta namn på. Befälen kunde också då de ville och tyckte att det var på sin plats, ändra en
soldats namn till något bättre lämpat.23
2.5 Den lokala forskningen.
Förutom, eller utöver de vetenskapliga avhandlingar och den litteratur som har skrivits har
också ett stort forskningsarbete gjorts av de olika hembygdföreningar som finns i området
Tjust. Den informationen har jag tagit del av genom att besöka Gamleby hembygdsgård där
de har lagt mycket arbete på att bevara och vidareförmedla det som finns bevarat om bygdens
historia om båtsmännen. I bevarade och restaurerade byggnader har jag funnit spår av hur
båtsmännen levde just i Gamleby socken, hur deras torp såg ut och var de var placerade. Här
finns också inventarier kvar som vittnar om att båtsmännen kunde skriva och läsa men också
vilka redskap han hade till sitt förfogande i sitt arbete utomhus.24
Samma hembygdsförening har också sammanställt en del av sina efterforskningar inom
ämnet i olika tidsskrifter och böcker som går att finna i de mer lokala biblioteken runt om i
kommunen. Här har jag sökt svar på de frågor som berör de lokala villkoren för båtsmännen,
22
Ericsson 2004, s 187.
Ericsson 20004, s 188.
24
Gamleby hembygdsförening 2005- 08-31.
23
9
vilka arbeten som fanns att tillgå, var de bodde, hur samhället såg ut under den aktuella tiden
för min undersökning, vilken slags människor som bodde i bygden etc.
Utifrån den tidigare forskningen och den bakgrund som jag har bildat mig om ämnet så här
långt så är det dag satt presentera den teoretiska del jag har använt mig av. Till största delen är
det Peter Aronssons artikel ”människans storhet och litenhet”. Flera av de grundläggande
begreppen som jag använder mig av i uppsatsen beskrivs i denna. Aronsson presenterar hur
man kan se på, och vilken innebörd aktör och struktur, praxisbegreppet och historia
underifrån kan ha i historieskrivning där man försöker närma sig den lilla människan för att
förklara stora sammanhang. Detta sätt att närma sig en grupp människor eller ett samhälle
krävs för att kunna bilda sig en uppfattning om vilken inverkan och påverkan olika instanser,
sociala och kulturella regler hade i människans värld och i bildandet av sin egen uppfattning
kring sin samtid och sin egen person.25
25
Peter Aronsson, Människans storhet och litenhet (Stockholm 1988) hela artikeln.
10
3 Teoretiska utgångspunkter.
Peter Aronsson behandlar synen kring aktör – och strukturbegreppet i sin artikel ”Människans
storhet och litenhet: Om praxisbegreppets tänkvärdhet”. Häri diskuterar han, som framgår av
titeln på artikeln, inte enbart begreppen aktör och struktur, utan Aronsson tar också upp
praxisbegreppet som en viktig del för en förståelse för teorins helhet.
Praxisbegreppet kan ha lite olika betydelser för den insatte, men enligt begreppets skapare,
Karel Kosik var begreppets betydelse ”det mänskliga varats sfär” där människan genom sig
själv och sitt liv gestaltade verkligheten.26 Giltiga förklaringar av det historiska måste utgå
ifrån det mänskliga och samhälliga livet som helhet, även då man vill undersöka en speciell
historisk karaktär.27 I min undersökning skulle det betyda att båtsmännens liv och olika
villkor inte kan förstås bara genom att ses utifrån ett perspektiv som visar exempelvis vad de
gjorde som just båtsmän i tjänst för svenska flottan, utan man måste se till andra delar av
deras liv, där deras vardag, medvetande, förhållanden till sin omvärld m.m tydliggörs för att
kunna ge en så sanningsenlig bild som möjligt över deras liv, vad gäller det sociala och
kulturella livet och uppfattningar kring sig själva. Kosik menar vidare att för att vi ska kunna
nå en verklig kunskap om historien så måste de vardagliga elementen lyftas fram och däri
också de människor som deltog däri och på sikt tillsammans bidrog till historiska utvecklingar
och förändringar.28
Aronsson i sin tur reflekterar över den stora kontrast som rör människans storhet och
samtidiga litenhet. I Aronssons text frågar han sig om det är möjligt att se den enskilda
människan i centrum av historien, som den eller det som skapar historien, samtidigt som hon
är en del av samma historias mäktiga strukturer som styr allt omkring henne och där hon
måste passa in. En viktig fråga för Aronsson är också hur samhällen och dess sociala och
kulturella relationer skapas och vilken roll historieskrivningen kan spela i den processen.29
Ett annat begrepp som ofta nämns i samband med diskussioner om den enskilda
människans roll i historien är historia underifrån. Bergman skriver att historia underifrån
behandlar de människor som trots att de som enskilda personer inte hade någon stor inverkan
på historien, ändå har haft en viktig roll för det samhälle de levde i. Bergman hänvisar till
redaktionen för boken Tänka, tycka, tro. Svensk historia underifrån där de har förklarat
begreppet historia underifrån som en syn på människor som är lika mycket värda, där alla har
rätt till sin egen individuella historia, de ska inte bara passas in som en del av något större.
26
Peter Aronsson Människans storhet och litenhet: Om praxisbegreppets tänkvärdhet (1988 Stockholm) s 158.
Aronsson 1988, s 170.
28
Aronsson 1988, s 159.
29
Aronsson 1988, s 155.
27
11
Det menas också att historia underifrån är detsamma som historia inifrån där man ser till hur
människan upplevde sin samtid, hur deras världsbild såg ut, vad de tänkte och kände och
hurdan deras moral såg ut. Historia underifrån tar den enskild människans perspektiv och
förklarar därifrån om frihet och makt, motstånd, anpassning och uppslutning.30
Utifrån att se till den enskilde båtsmannen och hans liv har jag sökt efter att visa en
historisk utgångspunkt som trots sin till synes litenhet har haft en roll att spela i ett samhälle
där kulturella och sociala traditioner och regler har förändrats över tid. Genom att både styras
och styra över sitt eget liv har båtsmännen skapat en historia som kan visa på att den enskilde
individen också är viktig och kan leda till förändringar i ett större perspektiv, även om detta
inte uppenbaras förrän långt senare.
30
Bergman 1995, s 46.
12
4 Metod och material.
4.1 Källmaterial.
Där jag har hittat den största delen av det empiriska materialet i min uppsats är landsarkivet i
Vadstena. Där har jag använt mig av mönstringsrullar, som innehåller uppgifter kring
båtsmännens militära tjänst och tillhörande personuppgifter, här fanns noggranna
anteckningar om verksamma år, grad och hur tjänsten avslutades. Dessa uppgifter har legat till
grund när jag har sett till hur länge männen var anställda inom armén och hur deras liv kan ha
fortsatt efter att tjänsten avslutats.
I mantalslängderna beskrivs båtsmännens familjer, boplatser och eventuella uppgifter
utöver det vanliga som t.ex. yrke. Häri har jag kunnat utläsa delar av båtsmännens sociala
bakgrund, men också hur och var de bodde, för att därefter undersöka vilka rättigheter och
skyldigheter som följde med det. All information som finns sparad om båtsmännen har jag
inte använt mig av i min redovisning, jag har utelämnat information kring deras familj och
vad i exakthet som hände med båtsmännen efter avskedet. Detta för att mitt syfte och mina
frågeställningar inte kräver den typen av information.
I landsarkivet finns dessutom olika dokument från Gamleby socken bevarade. Bland dessa
fanns det skrivelser och betyg som berörde båtsmännen som i vidare utsträckning har
beskrivit hur de behandlades i byn och hur andra ansåg att de borde förhålla sig till sina
grannar och rotebönder. Här har jag dessutom i enstaka fall sett hur båtsmännen besvarade
kritik och förhållningar som gavs dem från omgivningen.
Utöver ovan nämnt källmaterial har jag använt mig av boken Tjusts Båtsmanskompani
31
till stor del när jag har sett till uppgifter om roten och hemman. Jag har också vänt mig till
Hembygdsföreningen i Gamleby där ett båtsmanstorp med inventarier från mitten av 1700talet och framåt finns bevarade. Där finns också diverse texter och kartor sparade, både av
äldre och yngre sorter. Jag har dessutom gjort en telefonintervju med Margareta Böhme som
tillhör en, till Gamleby, närliggande socken där man har gjort mycket forskningen kring
båtsmännen. Utifrån alla dessa större och mindre delar har jag sammanställt min
undersökning.
4.2 Arbetssätt.
För att kunna visa på exempel på levnadsöden och framförallt för att få en tydligare
förankring i verkliga personer i historien har jag först och främst koncentrerat mig på de
31
Helmer Ingbrand Tjust båtsmanskompani( 1967 Västervik) hela boken
13
uppgifter som finns bevarade om just de båtsmän som levde inom Gamleby socken. Det har
också känts viktigt att undersöka hur den sociala och kulturella arenan inom området var
uppbyggd och därför har jag letat efter källmaterial som berör det.
Arbetet med uppsatsen började med att jag samlade in en mängd empiriskt material som
fanns att tillgå rörande båtsmännen i Gamleby socken. Utifrån detta gick jag vidare till olika
typer av litteratur som jag gallrade en hel del i. Jag har sett till olika forskningar och
undersökningar för att kunna dra så sanningsenliga slutsatser som jag ansett möjligt. Efter att
ha fått en inblick i vilka områden det var möjligt att gå vidare i undersökningen i just mitt fall
utökade jag mina eftersökningar genom att besöka hembygdsföreningen i Gamleby och ta del
av den information som de hade att tillgå, både på platsen och i olika böcker och skrifter som
fanns utplacerade i olika bibliotek. Jag har också genomfört en intervju per telefon med en
ansvarig förarbetet med båtsmän i hembygdsföreningen i Gamleby och närliggande socknar.
4.3 De vetenskapliga metoderna.
För att ta till mig och arbeta med mitt empiriska material i uppsatsen har det krävt att jag har
använt mig av två metoder, den kvalitativa och den kvantitativa. Den metod som från början
kändes mest lämpad för min uppsats var den kvalitativa metoden där bl.a. texttolkningar och
mer genomgående analyser av dessa ingår som ett viktigt moment. Genom att läsa texter av
olika slag har jag gjort tolkningar kring min undersökning och därigenom sökt komma fram
till vad båtsmännen var, vad de betydde i ett historiskt sammanhang och vad de hade för
inverkan på den tid de levde i, främst kulturellt och socialt.32
Knut Kjeldstadli33 skriver att den kvalitativa metoden vanligen används när ett mindre
kvantitativt material ska användas för att öka förståelsen och inblicken i tendenser som
påvisats i materialet. Mitt material har varit relativt begränsat i mängd, och därför kändes det
viktigt att närstudera det. Jag har under arbetets gång haft som mål att bilda mig en förståelse
och kunna ge en presentation över hur båtsmännens liv gestaltade sig. Jag ville tolka vilka
sociala och kulturella grupperingar och villkor som fanns i samhället och påverkade
båtsmännen under deras levnad.34
För att inte riskera att dra alltför stora linjer utifrån ett så litet antal undersökta båtsmän som
undersökningen faktiskt bygger på så har jag frångått den kvalitativa metoden vid vissa
tillfällen. Då det kan upplevas som ett vilseledande sätt att visa på helheten inom en större
grupp genom att ta exempel från min lilla undersökning och sätta den som typexempel har jag
32
Knut Kjeldstadli Det förflutna är inte vad det en gång var (Lund 19989 s 176.
Kjeldstadli, Knut, 1998: Det förflutna är inte vad det en gång var. Lund, s. 176 f.
34
Kjeldstadli 1998, s 124
33
14
kompletterat min metod med en kvantitativ metod.35 Den bygger på att visa större linjer och
likheter mellan, i det här fallet, båtsmän dels från Gamleby socken, men också från andra
delar av landet.
För mig har det varit en nödvändighet att låta de två metoderna komplettera varandra,
främst för att tydligare kunna beskriva båtsmännens organisation och delar av yrkesgruppens
mer typiska leverne sett ur ett större nationellt perspektiv. Men också för att presentera ett så
komplett resultat som möjligt där båtsmännens kulturella och sociala villkor inte bara
relateras till de lokala förutsättningarna, utan också visar på typiska villkor för yrkesgruppen i
stort.
4.4 Avgränsningar.
Jag har begränsat min undersökning till en tidsperiod som sträcker sig över ungefär hundra år.
Mellan 1750- 1850. Geografiskt begränsar sig undersökningen till området som förut var
Gamleby socken. Jag har också valt att se till båtsmännens liv som de framlevdes i fredstid i
hemsocknen. Där har jag sett närmare på kulturella och sociala omständigheter som präglade
och påverkade männens liv.
35
Kjeldstadli 1998, s 126
15
5.Undersökning.
5.1 Undersökningsområde.
Med socknarnas indelning i roten följde förändringar för hela landet, så också i mitt
undersökningsområde Gamleby socken. Gamleby socken tillhörde Tjust härad som ligger
längs den småländska kusten i Kalmar län och sträcker sig från Oskarshamn i söder, till
Östgötagränsen i norr. De dåvarande socknarna inom häradet låg alltså längs med en del av
den svenska kusten som under sekel varit en viktig plats genom förbindelserna över
Östersjön. Dessa förbindelser har varit på både gott och ont för människorna i området.
Vattnet har bl.a. inneburit en utsatt position genom krig. På grund av det, har det i långa tider
varit nödvändigt att boende i området lärt sig att försvara sig både till sjöss och hemma i
kustområdena.36 Närheten till kusten påverkade folket i bygden till att bli skickliga på vattnet,
och även vid att försvara sig mot anfall österifrån. Egenskaper som senare kom att vara
eftertraktade och uppskattade av flottan.
Trots att Västervik fick stadsprivilegier i slutet av 1300- talet, var samhället knappast att
betrakta som en stad. Kring 1500- talet fanns där i högsta fall ett 30- 40 –tal hus i staden och
det minskade ännu mer då man beslöt att flytta staden till det nuvarande Västervik. De som
blev kvar i ”den gamla byn” fick sin by omdöpt till just Gamleby. De utspridda husen,
gårdarna och byarna bestod sedan alltjämt utan större förändringar genom åren och Gamleby
socken var under min undersökningsperiod fortfarande mest bestående av små byar och
landsbygd.37 De boende i området var således starkt präglade av att leva och röra sig över
stora landområden. Trots det var Tjustbygden bland de första områdena i Sverige där systemet
med roteindelningen och det påföljande indelningsverket (se nedan) fungerade väl.38
5.2 Begrepp.
När det handlar om i vilken utsträckning och på vilka villkor båtsmän skulle hållas i samhället
förekommer det en mängd begrepp som det är bra att förstå innebörden av för att lättare följa
med i den följande texten.
Rote: Landsbygden var indelad i rotar sedan förra delen av 1600- talet. Det var då det s.k.
indelningsverket trädde i kraft för att förse den svenska armén med manskap. Rotarna fanns
genom hela Sveriges landsbygd och var sammansatta av flera gårdar inom samma socken.
Rotarna delades in på ett sådant sätt så att gårdarnas sammanslagna storlek skulle bli så jämlik
36
Garpenby, Sune, 1998: Boken om Gamleby. AB CO Ekblad&Co. Västervik, kapitel 1.
Ibid kap 1.
38
Ingbrant s 11.
37
16
övriga roten som möjligt. Detta för att i möjligaste mån ge alla bönder en så likvärdig kostnad
som möjligt, sett till storleken på deras gård. Inom varje rote skulle det anskaffas en båtsman
eller en soldat. De som ansvarade för att detta efterföljdes var således de bönder som bebodde
de aktuella gårdarna. De var rotens rotebönder.
Mantal: Var ett mått på en gårds storlek som man utgick ifrån då det skulle beslutas hur
mycket skatt den aktuella gården skulle betala.
Hemman: Ett helt hemman var en gård eller fastighet som hade en så stor avkastning så
den kunde försörja en hel familj.
5.3 Tjusts båtsmanskompani.
Alla kustsocknar var som beskrivet ovan, beordrade att lämna båtsmän till den svenska flottan
från och med att indelningsverket trädde i kraft under 1600- talet. I Tjust socken ledde det till
att man organiserade ett roterat båtsmanskompani.39 Ordet roterat syftar på rote som är
beskrivet ovan, manskapet bestod alltså av män som tagits ut från de olika roten som fanns i
socknarna i Tjust. Hela området och dess gårdar som ingick i vad som betecknades som
Gamleby socken var så stort att summan av rotena uppgick till totalt hela 118 stycken.40
Mellan åren 1750 och fram mot slutet av 1800- talet bestod Tjusts Båtsmanskompani av
män från 17 olika socknar, varav Gamleby socken var en. Kompaniet höll flottan med
sammanlagt 118 ordinarie båtsmän från hela upptagningsområdet, lika många som antalet
roten.41 Dessa var anställda för flottan året om, även då det var fred i landet. Då det däremot
var krigstid och armén var i behov av större trupper, skulle de 118 båtsmännen fördubblas
genom att man från varje rote istället för enbart den ordinarie, dessutom tog ut en
reservbåtsman.42
Det var stor åtgång på båtsmännen i kompaniet under vissa perioder, naturligt nog oftast i
samband med krig eller dess efterdyningar. För att ge en inledande inblick i hur båtsmännen
inom Tjust båtsmanskompani drabbades av de krig som Sverige var inblandade i presenteras
här några av de värsta tidpunkterna. I det ryska kriget blev 61 man borta. De dog i strid, i
sjukdom eller blev krigsfångar. 1756 härjade en svår feberepidemi i Göteborg där 16 man från
tjust förlorade livet och i det ryska kriget mellan 1788- 1790 var förlusten hela 72 man.43
39
Ingbrand 1967, s. 11
Sune Garpenby, , Boken om tjust (Västervik 1998) kap 1-2.
41
Gamleby köping och Västerviks stad hade också båtsmän, men dessa har jag valt att inte beröra i min
undersökning.
42
Länsstyrelsen i Kalmar län, landskontorets arkiv- generalmönstringsrullar.
43
Länsstyrelsen i Kalmar län, landskontorets arkiv- generalmönstringsrullar.
40
17
5.4 Båtsmännen i Gamleby socken.
Gamleby socken var som sagt en av 17 socknar i Tjust härad vid 1750- talet. Enligt lagen om
länets sammanlagda 1200 män som skulle tas ut till armen blev det uträknat att Gamleby
socken behövde delas in i elva roten för att klara av att uppfylla kraven. Varje rote var indelat
i mellan fyra och åtta rotegårdar och deras storlek uppgick totalt till mellan 3 3/8 och 4 1/8
mantal.
44
Tjänsten som båtsman inträddes ofta relativt tidigt i livet och anställningstiden var
på samma sätt som under Gustav Vasas tid, inte uppgjord i förväg, utan fortsatte fram till att
den fick ett naturligt avslut.45
För att visa hur systemet var uppbyggt ses nedan en sammanställning över de båtsmän som
levde i typexemplet torpet Back under den aktuella tiden för min undersökning.
ROTE nr 66
Rotegårdar:
Mantal:
Båtsman:
Nr 66 Stagsegel
Torp: Back
Heda nr 1
Rödja nr 2
Synestad nr 2
Mältorpet
Härsta nr 1
Brånestad
Ramgärde i Hallingeberg
Måsbotorp
½ förd
½
¼
1/8
1 ord
½
½
1/8 = 3 ½
Reserv:
Besan
Manskap:
1744 Anders Stagsegel, 22 år. Avskedad 1766 för styvhet i vänstra fotleden.
1766 Jon Stagsegel, 22 år. Borta i Ryska kriget 1789.
1789 Måns Stagsegel, 26 år. Borta under Finska kriget 1808.
1808 Johan Stagsegel, 19 år. Korpral 1827, avskedad 1835.
1835 Johan Stagsegel, 23 år. Avskedad den 10:e feb 185246
Numret på roten var detsamma som båtsmännens tjänstenummer, i det här fallet nr 66 då
torpet var det 66:e av de totala 118 torp som fanns inom Tjust Båtsmanskompani. Reserven
Besan var den fördubblingsman som kallades in till tjänstgöring då det var krig och staten var
i behov av en större arme. Rotegårdarna var de gårdar som gemensamt hade till uppgift att
hålla den aktuella båtsmannen med torp och övrig avlöning. Rotegårdarnas storlek som mättes
i mantal står redovisade i spalten längst till höger. Tillsammans uppgår gårdarna i det 66:e
44
Ingbrand 1967
Länsstyrelsen i Kalmar län, Landskontorets arkiv- Generalmönstringsrullar
46
Länsstyrelsen i Kalmar län, Landskontorets arkiv- Generalmönstringsrullar samt Ingbrand 1967, s 47
45
18
roten till en storlek på 3 ½ mantal. Storleksmässigt låg det alltså någonstans mitt emellan den
minsta och den största roten som fanns inom socknen.
Årtalen längst till vänster i den nedre kolumnen betecknar det år då båtsmannen antog sin
anställning och övertog torpet Back. Därefter står namnet, varav efternamnet följde med
torpet och övertogs av varje ny soldat som fick anställning och flyttade in. Soldatens ålder vid
ingången av anställningen står med, likaså om han avancerade i sin anställning och slutligen
orsak till avsked och det aktuella året för detsamma.
5.5 Rekryteringen.
Det man idag vet om rekryteringen av båtsmän i Gamleby socken är att det var prästen som
höll i dokumentationen över de krav som ställdes på rekryten. Prästen hade i kraft av sitt
ämbete full rättighet att bedöma huruvida de unga männen kunde anses uppfylla kraven eller
inte. Han var dessutom nära inbegripen i männens utbildning och i hur de skötte sin
kyrkogång. När det var dags för mönstring skickade prästen med männens betyg på att de
blivande båtsmännen hade genomgått utbildning och hade kristendomskunskaper. Han
antecknade också männens födelseår, födelseort, civilstånd, senaste nattvardsgång och frejd, i
vissa fall förekommer det också en kort beskrivning över personens egenskaper. Den typen av
antecknig finns bara nedskriven på ett fåtal intyg. Det verkar bara ha förekommit i vissa fall
då
ett
speciellt
gott,
eller
ett
mer
tveksamt
rekrytämne
skickats
till
armén.
Rekommendationsbreven från prästen finns idag bevarade i landsarkivet i Vadstena.47
Att bli båtsman i Gamleby socken var inte förbehållet några speciellt klasstillhörande män.
Det var populärt att söka sig till armén och de sökande kom från olika samhällsklasser. Det
var torparsöner, bonddrängar, knektsöner, söner till de fattiga i agrarsamhället,
hantverkarsöner, söner till backstugusittare och bondsöner. Från generalmönstringsrullorna
och prästens intyg över båtsmännens namn kan man gå vidare till mantalslängderna över
socknens invånare under den aktuella tiden och följa den enskilde båtmannens släkt och i
vissa fall finna vilket yrke dennes far hade.48
I Gamleby socken föreföll det trots att annan litteratur säger att det inte var så, som att det
vanligaste var att yrket som båtsman övertogs från fadern, detta har man funnit anteckningar
om inom hembygdsforskningen. Men det var självfallet inte alltid fallet. Under de tider då det
var krig som medförde ett stort bortfall av båtsmän från socknen var det lättare, och en
nödvändighet att rekrytera män från andra samhällsklasser. Under vissa tider var det
47
48
Gamleby arkiv H I : 2
Mantalslängder för Gamleby socken år 1760-1862.
19
viktigaste att få ihop rätt antal rekryter till armén och då spelade det mindre roll vilken familj
eller vilken bakgrund männen hade.49
5.6 Livet hemmavid.
Torpet var knektens centrala punkt i livet då han befann sig i hemlandet. Här levde han då det
var fredstid och han inte var inkallade på annan tjänstgöring inom militären.
De båtsmanstorp som låg i Gamleby socken var inte olika de torp som fanns i andra delar
av landet. Ett fåtal torp finns kvar i sitt ursprungliga utseende idag, men det vanliga är att de
lämnades att förfalla då båtmansskapet upphörde i början av 1900- talet. Dock finns
betäckningar över var dessa torp en gång i tiden var belägna kvar. På kartor över de rotegårdar
som ingick i roteindelningen ser man att gårdarna ofta låg långt ifrån varandra, det kunde i
vissa fall röra sig om flera mil.
50
På samma kartor ser man att torpen och deras tillhörande
landplättar låg i utkanten av små byar, praktiskt taget mitt ute i skogen där det var relativt
långt till närmaste granne, kyrka och övrig bebyggelse.51
Trots sitt ofta enskilda läge av torpet var båtsmannen ändå under sträng och ständig
uppsikt av sina rotebönder som försörjde honom. För båtsmanstorpet ”Björndalen” i Gamleby
socken finns det bevarat noggranna årliga dokumenteringar över torpets inventeringar i form
av möbler och husgeråd, torpets utseende och dess förslitningar. Allt som skulle repareras
eller bytas ut skulle bekostas av rotebönderna och de var noga med att hålla god uppsikt över
hur båtsmannen och hans familj skötte sin egendom, det var inte uppskattat hos rotebönderna
när det tillkom utgifter för båtsmannen eller hans torp. 52
Inte sällan uppstod det meningsskiljaktigheter mellan båtsmannen och hans rotebönder.
För rotebönderna var ju soldaten först och främst en källa till kostnader som de enligt lag, inte
frivilligt, hade blivit ålagda. Att båtsmannen i vissa fall var beordrad att utföra dagsverken åt
bönderna tycktes inte vara tillräckligt för att göra bönderna nöjda. De gånger som de två
parterna inte riktigt kom överens kunde de vända sig till högre instanser inom militären och
genom dem vidare till ortens länsman eller dyligt då det krävdes. I Gamlebys fall var denna
ordningsperson densamma som kronofogden. 1867 skickades det ut en kungörelse från
Kungliga Majestätets Befallningshavare, där det står att kronofogden ska ha ett möte med
rotebönderna och se till att de betalar in pengar till Kronan så soldaterna får hämta ut
kappsäck, skjortor, strumpor och skor ur deras förråd. Det förstås att kungörelsen inte var helt
49
Intervju den 20 februari 2006
Gamleby Hembygdsförening
51
Gamleby Hembygdsgård 2005- 07- 31
52
Gamleby Hembygdsförening 2005-07-31
50
20
populär då den följts av svar från rotebönder i området där protester och åsikter läggs fram.
Det sista dokumentet jag har hittat bekräftar dock att de ursprungliga orderna genomförs och
rotebönderna under missnöje ändå betalat in den efterfrågade summan.53
I mantalslängderna över båtsmännen finns det ibland en liten notering bredvid yrket där
båtsman står. Det kan vara lärare, skomakare, klockare mm. Dessa anteckningar pekar på det
yrke som vissa båtsmän hade i hembygden då det inte var krig. I Gamleby socken, som ligger
vid kusten var sedan gammal tradition de vanligaste sysslorna till uppehälle i bygden fiske,
boskapsskötsel, jakt och svedjebruk54 och det är också sådana typer av yrken som står att
finna vid socknens båtsmän. Då samhället dessutom låg i närheten av Västervik där man hade
flera skeppsvarv och byggde fartyg till just flottan och behovet av timmer därför var stort, var
det kanske inte så konstigt att man i källorna kan läsa att flera av männen i Tjusts
båtsmanskompani och Gamleby socken, förutom andra yrken bredvid soldatyrket vanligast
var timmerman55.
Då yrket som militär dessutom ställde krav på rekryten att kunna läsa innan någon tjänst var
tänkbar så kunde han också motta ett gott anseende genom den kunskapen. I Stagsegels torp
”Back” finns det bevarat flera böcker, men också skrivdon som vittnar om att Båtsmannen
som bodde där både läste och skrev.56
5.7 Namnen
Det finns inga dokument eller övriga källor som beskriver hur befälen skulle namnsätta sina
båtsmän. Det var helt och hållet upp till varje enskilt befäl att avgöra vilka namn han tyckte
passade.
I Gamleby socken hade de 11 olika båtsmännen namnen Lustig- Löhr, Teckling, Tunberg,
Djärv, Liedberg, Flink, Dubbel, Lustig- Lo, Stagsegel, Törnbuske och Hind- Qvist. När det
gäller båtsmän var det i allmänhet vanligt att de fick namn som hade med sjöfarten att göra
för att ge en starkare förankring vid sjöväsendet, men i Gamleby socken verkar det bara vara
Stagsegel som fått namn efter den trenden. Vidare har tre stycken med tiden fått sina namn
utbytta mot ett annat. Lustig har ex bytts mot Lo. Detta skedde under 1700- talet och kan
antingen vara moderiktigt eller en indikation på att den nye båtsmannen skiljde sig i
personlighet mot sin föregångare. För övrigt var det vanligaste att de hade sina namn efter det
53
Kronofogden i Tjust fogderi arkiv: 172
Svedjebruk innebar att man odlade områden under ett par år och sedan lät dessa växa igen för att efter några år
bränna marken och börja om från början igen.
55
Mantalslängder för Gamleby socken åren 1760- 1825.
56
Gamleby Hembygdsförening 2005- 07- 31
54
21
torp som de bodde i, något som tyder på att namnen var gamla och oförändrade från
kompaniets början. Att ingen heller har fått sitt namn ändrat till ett mer negativt laddat tyder
enligt Ericsson på att ingen ska ha misskött sig så grovt så det var värt att uppmärksamma
genom ett namnbyte. Båtsmännen med namnen Djärv, Lustig och Flink verkar ha blivit
”döpta” efter ett mer framträdande personlighetsdrag.57
5.8 Avslutet
Det sista som hörde till en båtsmans militära tjänst var avslutandet. Detta kunde göras på flera
olika sätt. Var det krigstider var risken att de behövde arbeta så länge som fram till
pensionsåldern inte övervägande stor, vanligare var det då att de var kvar i tjänst fram till sin
död eller till ett avsked som grundade sig på sjukdomar eller skador som hade till följd att de
inte längre klarade av sina arbetsuppgifter. Dessa naturliga avslut finns noga nedtecknade då
det gäller båtsmännen i Gamleby och man kan i mönstringsrullorna se att avslutande av tjänst
till största delen beror på dödsfall i samband med krig eller avsked.58 Vid ett antal tillfällen
kan man också läsa att båtsmannen rymt från sin tjänst. Avskeden gjordes inte alltid på egen
begäran utan berodde oftast på att båtsmannen var sjuk eller hade blivit handikappad som en
följd av händelser och vedermödor under krig. Av de anledningarna bestämde helt enkelt de
överordnade att soldaten inte längre var duglig till sin tjänst.59
I Gamleby fanns det vid tiden för min undersökning en fattigstuga där alla som inte kunde
försörja sig kunde få bo. Detaljerade uppgifter om vilka som bott i stugan var svåra att hitta,
men antagligen har ett antal forne båtsmän passerat genom denna i slutet av sin levnad.60
Anna-Maria Skoglund bekräftar detta i Den svenska fattigvården år 1829, där hon skriver att
den del av män som var vanligast i fattigstugorna var tidigare soldater.61 För dem som det inte
var möjligt att få en plats i fattigstugan eller som inte hade någon som kunde ta hand om dem
lämnades det ingen hjälp, utan det var ofta upp till var och en hur en överlevnad och
försörjning skulle ske.
57
Länsstyrelsen i Kalmar län, landskontorets arkiv- generalmönstringsrullar
Länsstyrelsen i Kalmar län, Landskontorets arkiv Generalmönstring rullar
59
Ericsson 2004 s 218.
60
Garpenby 1998, s 80
61
Anna- Maria Skoglund, Den svenska fattigvården år 182 (1992 Stockholm) s 51.
58
22
6. Slutsatser och analys.
Båtsmännens historia kan ge oss en bild av hur en grupp, på många sätt speciella medborgare
framlevde sina liv i ett samhälle där många komponenter skulle ingå och fungera tillsammans.
Männen var först och främst flottans och det svenska försvarets anställda, men de var också
medlemmar i det samtida agrara samhället där de verkade som bönder, familjefäder, grannar,
kyrkomedlemmar och i olika roller som de av egna val iklädde sig, eller fick förtroende av
sina grannar och vänner att åta sig.
Båtsmännen i Gamleby socken levde ett hårt liv sett ur ett perspektiv där man räknar hur
många liv som gått åt under åren, men de vardagliga vedermödorna som präglade deras
vardag skulle kunna representera de flesta båtsmäns liv runt om i landet under samma tid.
Detta har jag kommit fram till genom att se till den tidigare forskningen som gjorts inom
ämnet och jämfört mina resultat med den. Vid den jämförelsen fann jag att en båtsman från
Gamleby på många sätt liknade den typiska svenska soldaten så som han i stora drag
framställts i historieskrivningen. Samtidigt, genom att, enligt Kosiks förlaga, ha studerat
denna speciella lilla grupp av människor på nära håll, har jag genom min undersökning bildat
mig en vidare uppfattning och djupare kunskap kring den enskilde båtsmannens liv och plats i
historieskrivningen. Efter att ha genomfört min undersökning har jag funnit att den lilla
människan, sin litenhet till trots, utgör en självklar roll i historien där hon dessutom enkelt kan
passas in i ett större historiskt sammanhang.
Tjänsten som båtsman söktes och tillsattes av män från hela den samhälliga skalan inom
socknen. Inom Gamleby socken var det vanligaste att yrket gick i arv från far till son, men då
efterfrågan på båtsmän var stor, likväl som åtgången av desamma, måste det ha varit ett
ganska vanligt yrke med upptagning från alla samhällsgrupper. Enligt min undersökning
verkar det inte ha varit några större problem med att hitta män som ville bli båtsmän. Hur det
kunde komma sig att ett så riskfyllt yrke var så populärt kan förklaras på flera sätt. Agneta
Guillemot menar bl.a. att torpet och de fördelar som följde med det, vägde tungt.
Att bli båtsman innebar för de flesta ett livslångt åtagande. Tjänsten påbörjades oftast när
männen var runt 20 år, ibland även tidigare. Den fortsatte till dess att männen var för gamla
för att sköta sina sysslor, men pension var ovanligt. De flesta avled i strid, blev krigsfångar,
eller blev krymplingar och avskedades. Det ställdes krav på dem som ville bli båtsmän och
Agneta Guillemot skriver bland andra att en viss grad av utbildning var nödvändig för att man
skulle få inträda i armén. Bl.a. läs och – skrivkunskaper var ett måste för rekryterna att
behärska. En kunskap med den goda sidan att den i förlängningen kunde innebära möjligheter
till vidare förtroendeuppdrag i hembygden. Att reglerna var viktiga finns bevis på när det
23
gäller båtsmännen från Gamleby. I stort sett alla båtsmän från socknen har sina intyg bevarade
på landsarkivet i Vadstena idag, och i en båtsmans gamla hem finns skrivdon kvar som tyder
på att kunskaperna om skrivning och läsning fanns. Detta borde ha påverkat den uppfattning
båtsmannen hade om sig själv och som andra hade om honom. Det kunde ha gett honom en
känsla av att ha en upphöjd plats i lokalsamhället, särskilt i jämförelse med dem som tillhörde
en ansedd lägre social grupp, i vilkas liv varken utbildning eller en förtroendefull anställning
för staten ingick. Rent yrkesmässigt hade båtsmännen möjlighet att avancera inom armén och
skaffa sig ett gott rykte som följde med dem även utanför tjänsten.
Att vara båtsman eller knekt för arméns räkning innebar en socialt vidomspännande
uppgift och behandling. De som hade mest att säga till om när det kom till båtsmännens plats i
samhället var troligtvis rotebönderna. Hur relationen var med dem påverkade i stor grad hur
båtsmännen blev behandlade och ansedda i byn. Höll båtsmännen sig på god fot med sina
rotebönder uppstod en bra relation till grannar och båtsmännen blev accepterade och tilläts att
ta en plats i den sociala gemenskapen. Men även om man var accepterad kunde läget snabbt
förändras. Det var därför viktigt att inte göra några förhastade övertramp från det som var
tillåtet och passande för båtsmannens roll. Båtsmännen behandlades på ett speciellt sätt i den
sociala gemenskapen. På flera sätt kan man tycka att dras liv var hårt och att de behandlades
om inte orättvist, så i alla fall med skepsis. Deras bostäder låg långt från alla andras, de fick
själva röja all mark och sätta upp de byggnader som skulle höra till landplätten. Utöver att
sköta sin egen mark skulle de göra dagsverken hos samtliga rotebönder, och dessutom
krävdes det ofta att de hade ett extra arbete när de var hemma för att klara den ekonomiska
biten. Då detta liv var gängse för båtsmän och knektar över hela landet förefaller det dock
som om synen på dessa människor och hur de skulle behandlas var fast förankrad i det
svenska samhället. Så samtidigt som forskningen säger att båtsmännen var en väl betraktad
medlem av samhället i stort, så upplevs sättet som de behandlades på som att de inte sågs som
fullgoda medlemmar av byn. En annan faktor som ökade båtsmannens främmandegörning
inför sina grannar var att den unga mannen som tagit tjänst inom armén kom tillbaka med ett
annat namn. Det nya namnet skulle känneteckna en förändring hos personen, inte bara
gällande inom armén, utan också hemma. Med namnet följde ett rykte som antingen det var
gott eller dåligt, alltid krävde att det togs hänsyn till i båtsmännens sätt att leva. Vid ett grovt
misstag kunde namnet annars bli utbytt och till kännedom för hela byn och detta var knappast
smickrande. Båtsmännens sista tid i livet speglar också att de inte sågs som annat än vanliga
medborgare. Det vanligaste var att de hamnade i fattigstuga, såvida de inte hade någon
24
släkting som kunde sörja för dem. I allra värsta fall lämnades de till sitt öde och fick försöka
överleva som tiggare i bygden.
7. Diskussion.
Sveriges knektar och båtsmän fyller en viktig och ganska självklar del av den svenska
militärhistorien, men även den sociala och kulturella. Båtsmännen och deras familjer var
kanske inte de som genomförde de största förändringarna när de gick hemma på torpet, men
de var en del av ett större samhälle och grupp av människor som gemensamt stadgade normer,
regler, sociala mönster och ett kulturellt liv.
Valet av yrke väcker en del funderingar. Visst kan man förstå att många såg torpet som
den enda chansen till att kunna ha ett eget hem, och troligtvis hoppades de på långa fredstider.
Man undrar om det inte var så att många snarare tvingades att söka sin tjänst inom armén för
att ha råd att överleva, än att de gjorde det för spänningen eller nationalkänsla. Somliga måste
också ha gjort det för att säkra sin ålderdom, genom att hoppas att torpet och tjänsten skulle
gå i arv från fadern till sonen. Jag tycker inte heller att man kan tala om att båtsmännen vann
fullständig självständighet genom sitt torp, för de var ju aldrig ägare över det. Istället verkar
det som att möjligheten att skaffa familj, och ett eget försörjande hem måste ha varit absolut
största prioritet i deras liv, eftersom man i många fall riskerade sitt eget liv för det.
Genom att se närmare på vissa omständigheter i båtsmännens liv, kan man ana sig till hur
andra såg på dem som medlemmar i den sociala samhörigheten. Deras tillsagda placering av
torpen, i nästan alla fall i utkanten av byn eller kanske rent av i en del av skogen där det inte
bodde någon innan, tycker jag säger att de inte fullt ut räknades som vanliga medlemmar i byn
med den fulla respekt som det till exempel innebar att vara självägande bonde. Kanske hade
det att göra med att man visste att de stundom väl ansedda knektarna eller båtsmännen en dag
kunde förlora sitt leverne som statens pålitlige trotjänare och förpassas till att bli en medlem
av de lägre stående klasserna i samhället. I vissa fall kunde kanske de övertagna namnen
påverka hur soldaten behandlades. Alla namn var inte roliga att ärva, och det fanns ju de som
hade en allt annat än en positiv klang. Detta kanske spelade mindre roll i lokalsamhället, men
främlingar kanske drog felaktiga slutsatser kring deras person genom namnet.
Jag kan tänka mig att livet som båtsman, med en fot i armén och en i byn ofta var
frustrerande. Oftast hade de varit med om mer än andra, de var beresta och hade utbildning,
hade en annorlunda livserfarenhet helt enkelt. Kanske ledde det till att de i vissa avseenden
såg sig som lite mer än de andra i byn. Samtidigt behandlades de som mindre värda när de väl
var hemma. De skulle veta sin plats och inte ta sig friheter. Att denna begränsning följdes
25
verkar rotebönderna stått för. Det måste ha känts otacksamt för männen som i sin tjänst
riskerar sina liv för människor som behandlar dem som ibland mindre värda. Detta gjorde sig
ju som mest påmint då de inte erbjöds några hållbara alternativ till försörjning och överlevnad
efter avslutad tjänst.
7.1 Fortsatt forskning
Forskningen kring Sveriges knektar och militära väsen ger inte en heltäckande bild av hur
krig har påverkat befolkningen i landet. Det saknas fortfarande en stor del av Sveriges
gemensamma social – och krigshistoria, nämligen den som utspelade sig i torp och stugor,
både när soldaten var närvarande, men kanske främst sedd ur hustrurs och barns upplevelser
under de tider som de fick leva sina liv utan att ha en äkta man eller en far som försörjde dem.
Min egen undersökning skulle kunna utvecklas genom att jämföras med ett större,
nationellt perspektiv? Vilka likheter och skillnader kan man finna mellan båtsmännens liv i
Gamleby socken med samma yrkesgrupp i en annan del av landet?
26
Källförteckning och litteraturlista
Bergman, Ulf, 1995: Från bondelots till yrkesman.: Lund Univ P, Lund
Ericson, Lars, 2004: Svenska knektar, indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred.
2:a uppl. Lund: Historisk media.
Furhagen, Björn, 1996: Berusade bönder och bråkiga båtsmän, social kontroll vid
sockenstämmor och ting under 1700- talet. Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Stockholm.
Garpenby, Sune, 1998: Boken om Gamleby. AB CO Ekblad & Co. Västervik
Guillemot, Agneta, 1986: Rask, Resolut, Trogen De indelta soldaterna i det svenska
agrarsamhället Västerbotten 1860- 1901. Almqvist & Wiksell. Stockholm
Ingbrand, Helmer, 1967: Tjusts Båtsmanskompani. Västervik.
Kjeldstadli, Knut, 1998: Det förflutna är inte vad det en gång var. Studentlitteratur Lund.
Skoglund, Anna- Maria, Den svenska fattigvården år 1829. Rapport i socialt arbete nr 58.
Stockholm 1992.
Källmaterial
Vadstena Landsarkiv
Länsstyrelsen i Kalmar län, Landskontorets arkiv.
Kronofogden i tjusts fogderi arkiv: 172 år 1867
Kalmar Landskontor G Iaa: 18
Gamleby arkiv H I:2 Bilagor till husförhörslängd och församlingsböcker
Intervju Margareta Böhme 2006- 02- 20 muntligt
27
