”Gen-väg” till brottsbekämpning
Charlotte Johansson
Ett brott begås. Förövaren tror att han har varit slug och tror att han ska komma undan. Vad
han inte vet är att han lämnar sina spår överallt. De är mycket mycket små men finns där
överallt. I hans hårstrå och fingeravryck som lämnas här och där. Kanske han skadar sig och
blodet droppar på golvet. Han kanske tappar sedelklämman i all uppståndelse och överallt
däri finns dessa små, för ögat osynliga bevis.
Precis varenda cell i hela människokroppen innehåller en uppsättning DNA. I förövarens
hårstrå, fingeravtrycken på sedelklämman och i bloddropparna på golvet finns det DNA. Är
det en våldtäktsman så finns det DNA i spermierna. Vid våldtäkter är det ofta svårt att hitta
mannens DNA i ett slidprov prov eftersom kvinnas DNA finns i så stort överflöd jämfört med
mannens DNA.
DNAt består hos både män och kvinnor av 22 kromosompar i varje cell plus två
könskromosomer som skiljer sig åt mellan man och kvinna. Kvinnan har två X-kromosomer
och mannen har en Y-kromosom och en X-kromosom. DNAt är uppbyggt som ett
pärlhalsband av kulor med fyra färger. Dessa fyra kulor (baser) kan kombineras till olika
mönster som kulorna på halsbandet. Varje människa har ett unikt sådant mönster och detta
talar om vilka anlag vi har ärvt av våra föräldrar. Allt från ögonfärg, längd till vilka
sjukdomsanlag vi har. Om man jämför varje bas med ett A4 ark så skulle pappershögen bli
hundra meter hög om man staplar alla baser som finns i EN cell på varandra!
Genom att utveckla en metod som endast fångar upp Y-kromosomen så kan man lättare hitta
mannens DNA, även i prover som innehåller övervägande DNA från kvinnan. På mannens
Y-kromosom finns sekvenser av baser som upprepas i ett visst mönster och ett visst antal
gånger. Dessa kallas korta tandemrepetitioner. Hos varje man är dessa sekvenser upprepade
ett unikt antal gånger. De kan alltså användas för att identifiera släktskap mellan individer
eller mellan bevismaterial och misstänkt.
I mitt examens arbete har jag konstruerat små bitar av DNA som binder till dessa upprepade
sekvenser på mannens Y-kromosom. Av åtta testade sådana upprepade sekvenser fick jag
fyra stycken att fungera. Sedan har jag kunnat räkna de olika unika upprepningarna i dessa
positioner på DNAt hos olika män för att sedan kunnat fastsälla om ett bevismaterial kommer
från en misstänkt eller inte.
Examensarbete i biologi, 20 p, HT 2002
Institutionen för biologisk grundutbildning och institutionen för genetik och patologi,
Uppsala Universitet
Handledare: Marie Allen och Martina Nilsson
