Hälsa och samhälle
KOMMUNAL PSYKIATRI
Organisationsutveckling i en svensk kommun
JÖNSSON, MARIE
KARLSTRÖM, SARA-MARIA
HANDLEDARE: SÖDERFELDT, MARIE
EXAMINATOR: INGVAD, BENGT
Examensarbete
Kurs [Individuell fördjupningskurs]
Program [SOVT01]
Juni 2004
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
e-post: postmasterhs.mah.se
KOMMUNAL PSYKIATRI
Organisationsutveckling i en svensk kommun
Jönsson, Marie
Karlström, Sara-Maria
Jönsson, M & Karlström, S-M Kommunal psykiatri - Organisationsutveckling i en svensk
kommun. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle,
enheten för socialt arbete, 2004.
Jönsson, M & Karlström, S-M. Municipal psychiatry - Organisational development within
a Swedish municipality.
Den förste januari 1995 infördes psykiatrireformen som skulle stärka psykiskt sjukas
möjligheter att leva ett integrerat liv med hög livskvalitet. Reformen medförde bl.a.
organisationsförändringar i kommunernas verksamhet. En vanlig uppfattning om reformen
är att den ses som ett misslyckande. Vi fann det intressant att efter några års verksamhet få
en bred och allsidig belysning av hur reformen blev i verkligheten. För att på ett empiriskt
sätt undersöka detta var intentionen att jämföra Staffanstorps kommun i relation till
socialstyrelsens utredningar för att undersöka hur det verkligen blev. Frågeställningarna i
studien innefattar på vilket sätt den kommunala organisationsutvecklingen inom psykiatrin
i Staffanstorps kommun har förändrats under tiden sedan reformen infördes och fram till
idag. Vi har tittat på vilket sätt som Staffanstorps kommun och psykiatrin i kommunen är
organiserad och på vilket sätt har denna organisering utvecklats samt vilka likheter som
finns mellan Staffanstorps kommuns psykiatriska verksamhet jämfört med riket i övrigt
och hur ser denna jämförelse ut i relation till psykiatrireformens mål och visioner?
I resultatredovisningen beskriver, analyserar och granskar vi planeringen och
genomförandet av reformen i Staffanstorps kommun. Vi redogör för de olika insatser som
utvecklats sedan reformen tillkom. Vi redogör sedan för den organisationsstruktur som
finns dels inom kommunen och dels inom psykiatrin.
Nyckelord: organisation, organisationsutveckling, psykiatrireformen, psykiskt sjuka,
Staffanstorps kommun
1
FÖRORD
Nu sitter vi med en nästan färdig kandidatuppsats och känner oss riktigt nöjda. Vi har inte
bara tio veckors arbete bakom oss utan en tre och ett halvt års utbildning. När vi påbörjade
arbetet med denna uppsats bestämde vi oss för att summera hela utbildningen och göra ett
sista arbete med all den kunskap vi förvärvat under åren. Inte nog med att vi har fått
förmånen att studera ett spännande förändringsarbete, under denna tid har vi även fått stifta
bekantskap med en rad förträffliga människor som hjälpt oss med vår studie.
Först vill vi tacka vår handledare, Marie Söderfeldt, för all läsning, kritik och samarbete
som hon lagt ner på oss och vårt material. Marie, du har varit kanon!
Vi vill tacka Gunni Gustafsson-Nilsson för intervjun och material som hon bidragit med
som har varit till stor hjälp i vårt arbete. Petra Kvist-Zaar som, även hon, ställde upp på
heltäckande intervju och tillgav mycket material till vårt arbete. Vi vet hur mycket ni har
att göra men, trots det, kände ni engagemang och en enorm vilja att hjälpa till. Vi tackar
även Lena Larsson för att hon tog sig tid för intervjun och andra nyckelpersoner som varit
betydelsefulla för vår studie.
Tack även till dem i vår närhet för att ni trott på oss, kritiskt läst arbetet och stått ut med
oss dessa veckor.
Sist men inte minst vill vi tacka varandra för ett fantastiskt samarbete.
Staffanstorp, 24 maj 2004
Saramaria & Marie
2
1. INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
1.1 Problemformulering
1.2 Syfte
1.3 Frågeställningar
1.4 Begreppsdefinition
1.5 Disposition
5
6
6
6
7
7
2. METOD
2.1 Metodval
2.2 Förförståelse
2.3 Urval och tillvägagångssätt
2.4 Källkritik
2.5 Etiska överväganden
2.6 Intervjupersonerna
2.6.1 Resultatenhetschef
2.6.2 Psykiatrisamordnare
2.6.3 Handikappsekreterare
2.7 Avgränsningar
8
8
9
9
10
11
11
11
12
12
12
3. BAKGRUND
3.1 Psykiatrireformen
3.1.1 Psykiatrireformens syfte och målgrupp
13
13
13
4. ORGANISATIONSTEORI
4.1 Kommunal organisering
4.2 Det kommunala självstyret
4.3 Organisationsstruktur
4.4 Beställar- och utförarmodell
15
16
16
18
19
5. STAFFANSTORPS KOMMUNS ORGANISATIONSUTVECKLING
KRING PSYKIATRIN
5.1 Staffanstorps kommun
5.1.1 Staffanstorps kommun som organisation
5.1.2 Beställarnämndens ansvar och befogenheter
5.1.3 Utförarnämndens ansvar och befogenheter
5.1.4 Budget och upphandling
5.1.5 Ekonomisk påverkan
5.2 Organisationen kring psykiatrin
5.3 Ett förtydligat kommunalt ansvar
5.3.1 Betalningsansvar
5.3.1.1 Medicinskt färdigbehandlad
5.3.2 Stimulansmedel
5.4 Psykiatrireformens effekter i Staffanstorps kommun
5.4.1 Anhöriga
5.4.2 Psykiatrisamordnare
5.4.3 Daglig verksamhet och annan sysselsättning
5.4.4 Personligt ombud
5.4.5 Boende
5.4.6 Boendestöd
5.5 Samarbete och samverkan
20
20
21
22
22
22
23
24
27
28
28
29
30
30
31
32
33
34
35
35
3
5.5.1 Statens ansvar
5.6 SoL (2001:453) som möjlighet och hinder
5.7 LSS (1993:387) som möjlighet och hinder
5.8 Granskning av psykiatrin i Staffanstorps kommun i jämförelse med
övriga skånska kommuner
5.9 Framtida psykiatrins organisering i Staffanstorps kommun
36
37
38
39
41
6. SLUTDISKUSSION
6.1 Analys av arbetsmetod
6.2 Avslutande kommentarer
42
42
43
7. REFERENSLISTA
44
APPENDIX I – Aktuella lagtexter
APPENDIX II – Förenklad organisationsskiss
BILAGA I – Intervjuguide
BILAGA II – Skriftlig informations- och samtyckesblankett
4
1. INLEDNING
Den förste januari 1995 infördes en reform som skulle stärka psykiskt sjukas möjligheter
att leva ett integrerat och värdefullt liv. Med reformens hjälp skulle kommunernas
verksamhet, landstingen, socialtjänstlagen och LSS utvecklas och förändras för att öka
livskvaliteten och sysselsättningen för de psykiskt sjuka. Ambitionen var att ingen skulle
behöva leva på mentalsjukhus, alla skulle få det stöd och den hjälp ute i samhället som
krävdes för att leva som alla andra med sysselsättning och delaktighet.
Det var medias negativa bild av psykiatrireformen och all problematik den skapat som fick
oss att först intressera oss för reformen. På något sätt kändes det som om allt inte kan ha
blivit fel. Trots otalig mediainformation om psykiatrins dåliga bemötande, alla
våldshandlingar som ägt rum och all rädsla som skapas genom dessa händelser borde något
ha blivit till det bättre. Under årtionden har psykiskt sjuka inte accepteras i vårt samhälle.
Förr stängdes dessa människor in på låsta anstalter med höga murar, väl skyddade från
samhället. Än idag, i det tjugonde århundradet, är det inte accepterat att vara psykiskt sjuk.
För visst är det så att under kafferasten på jobbet är det mer acceptabelt att prata om
mosters migrän eller brutna lårben. Ofta väljer man att inte prata om dem som har någon
psykisk sjukdom. Kanske är det så att denna syn med all okunskap och rädsla först måste
försvinna från oss människor innan en reform kan hjälpa alla de psykiskt sjuka?
I ett tidigare paper, som ligger till grund för denna uppsats, granskade vi ambitionerna som
fanns med reformen och vad socialstyrelsens utredningar visat för resultat (Jönsson &
Karlström 2004). Många frågor återstår även efter den granskningen. Vi kommer i denna
uppsats att, som en bakgrund, redogöra för reformens mål, syfte och målgrupper samt föra
ett kontinuerligt resonemang kring socialstyrelsens utvärderingar och vår egen empiri.
Sedan kommer vi att undersöka hur det kan se ut i kommunerna idag gentemot
socialstyrelsens utredningar. Detta kommer vi att exemplifiera genom en undersökning i en
medelstor kommun i Skåne. Vi vill se hur man har arbetat och organiserat sin verksamhet
för att leva upp till reformens syfte och mål. Det är nu nio år sedan psykiatrireformen
infördes vilket innebär att kommunerna har haft nio år på sig att genomföra olika åtgärder
och utveckling. Vi vill genom denna uppsats belysa vad som skett och vad som kunde vara
bättre.
I uppsatsen använder vi oss av organisationsteori för att förstå hur man organiserat
verksamheten inom psykiatrin men även för att kunna belysa vilka prioriteringar och
allmänna organisationsutvecklingar som har skett under de gångna nio åren. Vi finner det
även intressant att göra en analys kring hur framtiden kan tänkas se ut för de psykiskt sjuka
i samhället.
Ambitionen är att denna uppsats kommer att svara på många frågor kring den kommunala
utvecklingen efter psykiatrireformen. Fokus ligger på Staffanstorps kommun vilken varit
vår undersökningskommun. Vi relaterar dock Staffanstorps kommuns insatser och
organisering till landet i övrigt samt till generella utredningar och psykiatrireformen i stort
för att ge en så rättvis bild som möjligt.
Vi önskar dig en stunds trevlig läsning och hoppas att du finner uppsatsen intressant och
inspirerande.
5
1.1 Problemformulering
"Psykiskt störda är förlorarna i välfärdssamhället. Förändringens vindar har världen över
varit kraftiga inom psykiatrin. I många jämförbara länder har det lett till att hemlösa med
psykiska störningar är ett vanligt inslag i gatubilden. Så långt har det inte gått i vårt land.
Vårt välfärdssystem har förmått att ge de flesta en bostad och en basal ekonomisk
trygghet. Det hindrar dock inte att det också här finns samma grundläggande problematik
i form av att förändringen från det totala omhändertagandet i mentalvården har ersatts av
ett övergivande i samhället."
Så inleds boken Psykiskt stördas villkor - psykiatrireformen i sammandrag (Knutsson &
Pettersson 1995 s. 9) Psykiatrireformen har nu genomförts och ett stort ansvar har förts
från landsting till kommun. På många håll har detta ansvarsövertagande fungerat väl
medan det på andra håll inte alls gett det önskade resultatet. Det mest vanliga är
förmodligen att vi inte vet hur det gått. Nu efter några års verksamhet torde det vara av
intresse att få en bred och allsidig belysning av hur psykiatrireformen blev i verkligheten.
Intentionen är att förmedla en djupare kunskap om psykiatrireformens implementering i
Staffanstorps kommun som kan användas för att ställas i relation till den nationella
uppföljningen.
Vad har hänt sedan reformen infördes inom den kommunala verksamheten? På vilket sätt
har man organiserat psykiatrin och på vilka sätt har man prioriterat, tänkt och arbetat för att
uppnå de nya målen och visionerna? Genom att titta på en utvald kommun och jämföra
deras arbetssätt och organisering vill vi se hur man lyckats och vad som gjorts i jämförelse
med socialstyrelsens utredningar och vår egen insamlade data. Genom att ge oss ut på
fältet ville vi skapa en egen bild av hur det ser ut i en kommun. Vi har medvetet valt att
inte undersöka brukarnas upplevelser utan titta på den kommunala organiseringen från
högsta ledningen till de som arbetar med och för brukarna.
1.2 Syfte
Vårt syfte med denna uppsats är att undersöka vilka organisationsförändringar som har
skett inom psykiatrin sedan psykiatrireformens införande för nio år sedan och fram tills
idag. Vi valde att undersöka en medelstor kommun för att, på ett empiriskt sätt, kunna
belysa de positiva och/eller negativa effekter som den nioåriga organisationsutvecklingen
har inneburit för psykiatrin. Detta ville vi sedan jämföra med reformens syfte och mål samt
med socialstyrelsens utredningar och granskningar samt med riket i övrigt. Vi ville även
belysa hur man tänker, prioriterar och utvecklar den kommunala organisationen inom den
kommunala psykiatriska verksamheten. För att uppnå syftet anser vi att det även är viktigt
att få en övergripande bild om hur den politiska, ekonomiska och sociala situationen och
hur den har sett ut under samma nioårsperiod i Staffanstorps kommun.
1.3 Frågeställningar
Under arbetets gång har vi strävat efter och lagt upp vårt arbete efter ett antal frågor. Dessa
frågor, tillsammans med syftet, har varit våra utgångspunkter genom hela det teoretiska
och empiriska arbetet. Frågeställningarna som uppsatsen bygger på är:
På vilket sätt är Staffanstorps kommun och psykiatrin i kommunen organiserad och på
vilket sätt har denna organisering utvecklats från psykiatrireformens införande och
fram tills idag?
Vilka likheter/skillnader finns mellan Staffanstorps kommuns psykiatriska verksamhet
och organisation jämfört med landet i övrigt och hur ser denna jämförelse ut i relation
till psykiatrireformens mål och visioner?
6
Vilka visioner, tankar och ambitioner finns för ett fortsatt arbete för psykiskt sjuka i
Staffanstorps kommun?
På vilket sätt samarbetar och samordnar man olika socialpsykologiska insatser och på
vilket sätt har utredningar och granskningar av kommunens psykiatri hjälpt till att
vidareutveckla arbetet?
1.4 Begreppsdefinition
Det finns olika begrepp som vi använder oss av i denna uppsats och som vi anser kräver
sin förklaring. Först vill vi belysa att vi, under hela uppsatsen, använder oss av begreppet
psykiskt sjuk. I psykiatriutredningen (SOU 1992:73) står det skrivet att ordet handikapp
ska vara den rätta benämningen. Vi anser däremot att man inte nödvändigtvis behöver ha
ett handikapp för att man är psykiskt sjuk. Ordet handikapp finns även som begrepp i SoL
(socialtjänstlagen) och i LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Vår
ambition är dock att titta på alla former av psykiskt sjuka, dvs. även dem som inte bedöms
ha ett handikapp enligt dessa lagar. Detta för att kunna belysa hela gruppens ställning i
samhället. Därav valet av psykisk sjuk som benämning genom hela uppsatsen.
Vidare använder vi begreppet livskvalitet i uppsatsen. Vi syftar då till den livskvalitet som
beskrivs i målet med psykiatrireformen. Detta innefattar en meningsfull vardag med
sysselsättning, eget boende, ett fungerande socialt nätverk, trygghet och stöd i det
vardagliga livet med hjälpinsatser och stöd samt inflytande och delaktighet. Livskvalitet är
ett mycket stort begrepp som kan betyda olika för olika individer. Vi människor är unika
och skiljer oss åt på många olika sätt från varandra. Människor har olika behov och olika
värderingar kring saker och ting. Begreppet livskvalitet torde därav vara väldigt olika
mellan individer och utformas efter var och en. I denna uppsats bedöms livskvalitet som
den miljö och de rättigheter som vi alla har rätt till för att leva ett meningsfullt, delaktigt
och värdefullt liv. Insatserna för livskvalitet torde kunna vara de samma för alla då det är
viktigare att skapa enskild utformning för varje insats för att uppnå livskvalitet för den
enskilde.
1.5 Disposition
Efter detta inledande kapitel följer en metoddel där val av metod och tillvägagångssätt
redovisas. För att få en inblick och förståelse för reformen följer därpå ett kapitel med
bakgrundsinformation om psykiatrireformen. Därefter behandlas den teoretiska
utgångspunkten. Resultatredovisningen har vi lagt upp genom att väva samman
intervjumaterialet, bokslut, utredningar, litteratur samt analys och tillsist avslutas studien
med en summering och avslutande kommentar.
7
2. METOD
När vi började arbetet med uppsatsen hade vi Patel & Davidson (1994) som grund när vi
lade upp arbetet. Patel utgår från en forskningsprocess som innebär många olika steg som
vi fann intressanta vid vårt eget uppsatsarbete. Vi påbörjade vårt arbete genom att sätta oss
ned för att lägga upp en mall över hur vi systematiskt skulle kunna arbeta oss fram till ett
gott resultat utifrån de frågeställningar som vi ville ha svar på. Vi gick vidare med att
samla in den kunskap vi förvärvat genom tidigare kurser och erfarenheter. Därefter
arbetade vi ner ämnet till en nivå som vi ansåg oss kunna hantera under en tio poängs
uppsats. Sedan valde vi ut ett antal intervjupersoner som vi kontaktade och som vi antog
skulle kunna ge oss en heltäckande bild av vårt undersökningsområde. Vi gick vidare till
att skapa teori och litteratur kring detta för att slutligen granska kommunens bokslut under
den tidsperiod vi hade som avsikt att undersöka. När vi väl samlat in all data analyserade
och bearbetade vi detta så noggrant som möjligt för att komma fram till vad som var
relevant för vårt arbete.
Då det redan fanns mycket kunskap och materiell dokumentation kring det område vi valt
att studera har resultatet fått en beskrivande karaktär som vi stärkt med empirisk studie. Vi
valde att titta på specifika delar av psykiatrin då det är en omöjlighet att få med alla
synvinklar (se vidare under avgränsningar). Under arbetet med resultatdelen och
bearbetningen av datan använde vi oss av olika hypoteser när vi granskade de olika
källorna. Detta har resulterat i att vi, enligt Patel & Davidson (1994), genomfört en
deskriptiv studie.
Uppsatsarbetet har även bedrivits som en deduktiv studie då vi utgått från allmänna
principer och redan befintlig teori för att genom vårt empiriska arbete undersöka detta. Om
vi valt att arbeta på ett induktivt sätt borde vi, enligt Patel & Davidson (1994), avsett vår
studie till att upptäcka något nytt som vi formulerade i en teori. Vi valde istället att
använda oss av redan framtagen teori och material för att empiriskt undersöka detta i
utvald kommun.
2.1 Metodval
Syftet för föreliggande studie är att ta reda på psykiatrireformens inflytande i Staffanstorps
kommun. Vi vill närma oss det så förutsättningslöst som möjligt. Det finns därför inte i
denna studie några klara hypoteser om fenomenet utan meningen är att försöka få en
helhetsförståelse om psykiatrireformens inflytande utifrån intervjupersonernas erfarenheter
samt deras egen beskrivning av denna period.
Halvorsen (1992) hävdar att det är relevant att använda kvalitativ intervjumetod när
forskaren själv inte kan studera fenomenet, om det är något som redan inträffat eller när det
handlar om privata erfarenheter. Dessa tre faktorer stämmer med denna studie. En
kvalitativ intervjumetod är relevant för att besvara våra frågor.
Kvalitativa studier innebär enligt Repstad (1999) att studera få miljöer men med mer djup
och många nyanser, det blir ett mer direkt förhållande till det som studeras. Med en
kvantitativ metod hade resultatet kunna ge en generell bild av vad intervjupersonerna anser
om psykiatrireformen betydelse för Staffanstorps kommun men då skulle det handla om
styrda frågor som inte skulle ge dem möjlighet att berätta fritt. Därför valde vi att studera
endast ett fåtal personers erfarenheter för att fånga djupet och deras specifika
uppfattningar.
8
2.2 Förförståelse
Den förförståelse vi har av psykiatrireformen kan eventuellt ha påverkat våra frågor och
tolkningar. Thurén (1991) menar att vetenskap som bedrivs i en hermeneutisk anda, som
lämnar rätten att tolka åt forskaren, inte kan testas. Han hävdar att man får nöja sig med
mer eller mindre stor sannolikhet. Thurén menar dock att det inte är fel att ha en
förförståelse eftersom vi inte kan vara helt opartiska. Det viktiga är att vara öppen och
ödmjuk inför saker som strider mot vår förförståelse. Han anser att genom erfarenheter kan
ens förförståelse revideras. På det sättet kan psykiatrireformen omforma vår förförståelse
om lyckad alternativ misslyckad.
Enligt den hermeneutiska vetenskapsfilosofiska traditionen är det viktigt att redogöra för
sin förförståelse i rapporter och uppsatser (Kvale, 1997). Som författare till uppsatsen hade
vi olika förförståelse om vad som krävs för att leva i ett samhälle som alla andra trots att
man är psykiskt sjuk. Men vi finner att denna skillnad har bidragit till att arbetet med
studien blivit mer intressant och vi har kunnat se saker ur olika perspektiv under arbetets
gång. Tillgången av olika förståelse, olika åsikter samt olika erfarenheter har berikat och
inspirerat oss att på ett kritiskt och analyserande sätt arbeta oss fram med uppsatsen.
Samtidigt har det varit krävande och mycket tid har ägnats åt att diskutera och spekulera
kring olika åskådningar, tankar och idéer. Även om erfarenheterna av psykiatrin och
psykiskt sjuka i relation till samhället inte skilde oss väsentligt mycket åt så har vi kunnat
reflektera och sätta oss in i olika tankesätt.
Mycket har handlat om att beakta så många olika aspekter och tankar kring ämnet som
möjligt, detta för att skapa oss en så objektiv bild som möjligt. Vi är medvetna om att våra
tankar och tidigare erfarenheter kan ha viss spegling genom arbetet även om vårt syfte är
att vara objektiva.
2.3 Urval och tillvägagångssätt
Vi valde att använda oss av Staffanstorp kommuns organisering kring psykiatrin som
undersökningsobjekt. Syftet är inte att lyfta upp eller klanka ner på Staffanstorps kommun
utan vi ville istället ha ett konkret exempel på hur organisationen kan se ut, hur den
fungerar i olika samverkan, utveckling och prioritering. Vi har dock valt att inte
avidentifiera vare sig kommun eller intervjupersoner då det fanns ett engagemang och vilja
att vara med i denna studie. Detta har i sin tur medfört att Staffanstorps kommun blivit ett
intressant mål för studien och vi hoppas att resultatet av detta arbete kan skapa en mening
till ett fortsatt arbete där vi har möjlighet att belysa Staffanstorp kommuns brister och
förtjänster beträffande organisationen kring psykiatrin.
Kontakten med intervjupersonerna har förmedlats genom nyckelinformanter som arbetar
inom psykiatrin i kommunens regi. Informationen har varit skriftlig (se bilaga II) i
samband med medgivande på samtyckesblankett.
Intervjuerna har tagit ungefär en timme att genomföra och gjordes på intervjupersonernas
arbetsplatser mellan den 13 april och 21 april 2004. Intervjuer genomfördes med följande
personer, här i kronologisk ordning:
1) Lena Larsson, psykiatrisamordnare i Staffanstorps kommun
2) Petra Kvist-Zaar, handikappsekreterare i Staffanstorps kommun
3) Gunni Gustafsson Nilsson, resultatenhetschef i Staffanstorps kommun
Validiteten i studien bedömer vi som god. Det är naturligtvis svårt att hävda detta med
säkerhet eftersom det är svårt i en kvalitativ studie att bevisa att det undersökta verkligen
stämmer överens med vad som avsågs undersökas, det går inte att mäta resultatet.
9
Intervjufrågorna var likväl uppdelade efter huvudsakliga frågeställningar vilket gjorde det
möjligt att hålla vid syftet och få fram relevant information. I vår intervjuguide (se bilaga I)
anger vi ämnen som är föremål för undersökningen vilket vi vidare arbetat ut i mer
specifika frågor. Intervjuguiden är konstruerad på ett sådant sätt att den beskriver det ämne
som ska täckas eller kan rymma en rad omsorgsfullt formulerade frågor. När vi arbetade
fram intervjufrågorna utgick vi från frågeställningarna som ligger till grund för uppsatsen.
Alla tre intervjuerna hade fyra gemensamma frågor medan resterande var anpassade efter
den aktuella intervjun. Ingen intervju har varit den andre lik och intervjupersonerna har fått
möjlighet att prata förhållandevis fritt och berättande. Frågorna, som är öppna till sin
karaktär, har ställts till intervjupersonen som sedan har kunnat berätta fritt utifrån ämnet.
Vi har ställt följdfrågor och på så vis har samtalet kunnat fördjupas. Syftet med intervjuer,
menar Repstad (1999), är just att få personerna att tala om det som de tycker är väsentligt.
Innan intervjuerna genomfördes beslutade vi oss för att anteckna och inte banda
intervjuerna. Orsaken till detta var dels för att vi inte hade tillgång till bandspelare, dels
eftersom vi båda var med under intervjuerna ansåg vi oss klara att anteckna under tiden.
Efter varje intervju skrev vi rent vårt intervjumaterial och antecknade även egna
kommentarer och tankar bredvid. Därefter har vi tagit ut nyckelord och teman från varje
intervju och sedan sammanställt dem utefter teman.
I viss mån kan ledande frågor ha ställts under intervjuerna, särskilt i de senare intervjuerna
där vår förförståelse för ämnet och/eller våra förväntningar på vad intervjupersonerna
skulle svara hade ökat. Även s k. forskningseffekt (Repstad 1999) kan ha uppstått i
intervjuerna. Intervjupersonernas vetskap om vår framtida yrkesroll, våran framtoning, vårt
sätt att presentera studien, upplägget av frågor och hur dessa ställdes är exempel på
faktorer som kan ha påverkat intervjupersonernas att svara i en viss riktning. Det är möjligt
att intervjupersonerna i någon mån gav svar de trodde att vi ville ha.
Granskningen av boksluten mellan 1995-2003 genomfördes till stor del på rådhuset i
Staffanstorp då vi inte fick möjlighet att låna hem samtliga årsredovisningar. Under
studerandet av boksluten fokuserade vi oss på relevanta avsnitt så som omvärldsanalys,
sammanställd redovisning av organisation, socialnämndens årsredovisning samt
kommunstyrelsens resultatenheter beträffande vård och omsorg av äldre- och
funktionshindrade. Vi anser att tillförlitligheten i dessa är stor men är samtidigt medvetna
om att bokslutsresultat måste granskas på ett empiriskt sätt för att få den rätta bilden.
Användningen av boksluten har även känts relevant och tillförlitlig då det sträcker sig över
en lång period (nio år). Vi granskade boksluten innan vi genomförde intervjuerna vilket
medförde att frågor och funderingar som kom upp genom granskningen kunde vi frågesätta
under intervjuerna.
2.4 Källkritik
I studien har både primära och sekundära datakällor använts. Primärdata är de intervjuer
som har gjorts. Sekundärdata består huvudsakligen av tidigare studier och offentliga
dokument och utredningar. Dessa data anses vara relevanta för studien då de dels
behandlar psykiatrireformens inverkan idag och dels ger en bild av hur det resonerats
tidigare om samma tema.
Att uppgifter hämtas från kommunen kan ha sina problem. Informationen är inte alltid helt
lättöverskådlig vilket kan leda till att relevant information kan försvinna vilket sedan kan
leda till ett felaktigt resultat. I vissa fall kanske inte heller viktig information finns
sammanställd vilket leder till att man får grunda sina resultat på antaganden.
10
Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen, som vi refererat, är värdefull för oss
som författare, men den har också sina begränsningar. Den vetenskapliga kvaliteten i de
många delstudierna och rapporterna är skiftande och man bör vara medveten om att
Socialstyrelsen i detta sammanhang även kan ses som en aktör med egna
myndighetsintressen.
2.5 Etiska överväganden
En av de viktigaste aspekterna som vi började titta på innan vi började med uppsatsarbetet
var de etiska aspekterna av datainsamlingen. Vi uteslöt tidigt att utgå från ett
brukarperspektiv då vi antog att det skulle vara svårt att få tag på de brukarna som vi avsåg
att undersöka. Därav fann vi det lättare att intervjua och få en helhetsbild från de som
arbetar nära brukarna och uppåt till de som beslutar och organiserar psykiatrin i
Staffanstorps kommun. De intervjupersoner som vi har valt har fått, både muntlig och
skriftlig (se bilaga II), information om vad deras medverkan kommer att ha för betydelse
för arbetet. De har även varit fullt medvetna om att deras medverkan kan avbrytas när som
helst. Intervjupersonerna har även varit i en sådan ställning att, vi anser, de ska kunna veta
vad som är relevant information att delge utan att någon kommer till skada eller blir illa
berörd. Deras medverkan i detta arbete benämns med namn och befattning efter
godkännande från intervjupersonerna. Vi har möts av engagerade och givande personer
som med största intresse ville medverka till vår uppsats och de kommer att ta del av
resultatet i denna uppsats.
Etiska rådet på Malmö Högskola, Hälsa och Samhälle har granskat och godkänt
uppsatsämnet och intervjupersonerna innan arbetet påbörjats.
2.6 Intervjupersonerna
Syftet med våra intervjuer var att få en så bred grund som möjligt, dvs. få lyssna in de olika
ambitionerna som finns i kommunen och som funnits sedan psykiatrireformens införande.
Respondenternas urval syftade vidare till att öka graden av representativitet, samt till att
belysa ett så brett organisatoriskt spektra som möjligt. Därav beslöt vi oss för att intervjua
resultatenhetschefen1 som har huvudansvaret. Psykiatrisamordnaren som är närmast
brukarna och kanske sett förändringarna i det vardagliga arbetet med de berörda.
Handikappsekreteraren som har hand om många olika delar av den hjälp och det stöd som
de psykiskt sjuka och deras anhöriga får samt hur detta har utvecklats. Nedan kommer vi
kortfattat att beskriva vilken funktion och vilket ansvar som intervjupersonerna har.
2.6.1 Resultatenhetschef
I Staffanstorps kommun arbetar Gunni Gustafsson-Nilsson som är resultatenhetschef för
socialpsykiatrin samt äldre- och handikappomsorgen (LSS). Gunni Gustafsson-Nilsson har
stor erfarenhet och arbetar, sedan snart sex år tillbaka, som resultatenhetschef på
Magnoliagårdens omvårdnadsenhet. Hon har, efter många år i tjänsten, stor erfarenhet av
människobehandlande yrken samt av ledarskap. Som resultatenhetschef finns det ett stort
ansvar att utveckla och påverka verksamheten. Gunni Gustafsson-Nilsson har ett
omfattande budgetansvar samt personalansvar omfattande ca.150 årsarbetare och därtill
många brukare/vårdtagare. Som medarbetare har hon till sin hjälp assistenter, samordnare,
sektionsledare, psykiatrisamordnare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden.
Arbetet som resultatenhetschef innebär även ett utvecklings- och organisationsansvar.
1
I Staffanstorps kommun använder man sig av benämningen resultatenhetschef medan man i många andra
kommuner använder sig av verksamhetschef för samma befattning. Resultatenhetschef och verksamhetschef
innebär alltså samma kompetens och ansvarsområde. Men med skillnaden att resultatenhetschefer verkar i
kommuner som har beställar- utförarmodellen (innebörden av detta kommer vi att gå igenom längre fram i
uppsatsen).
11
Hennes roll i Staffanstorps kommun är även att ta emot beställningar från beställarna och
att verkställa de beslut som fattas med hjälp av sina medarbetare. Hennes överordnade chef
är produktionschefen.
2.6.2 Psykiatrisamordnare
Psykiatrisamordnaren i Staffanstorps kommun är Lena Larsson som har till uppgift att vara
psykiatrins ansikte utåt. På ett engagerande sätt ska hon bedriva verksamheten framåt med
hjälp av uppsökande verksamhet, boendestöd, hjälp till sysselsättning och vara med vid
vårdplaneringar för de medicinskt färdigbehandlade. Lena Larsson har lång erfarenhet
inom psykiatrin och har tidigare arbetat på olika psykiatriska avdelningar i Malmö och
Lund. Precis som hennes titel säger ska hon samordna olika insatser för de psykiskt sjuka i
Staffanstorps kommun. Hon har även ansvar i redovisningen av olika insatser samt vara en
länk mellan de psykiskt sjuka och andra myndigheter.
2.6.3 Handikappsekreterare
Handikappsekreteraren i Staffanstorps kommun är Petra Kvist-Zaar som är utbildad
socionom. Petra Kvist-Zaars tjänst är en delad tjänst som dels innebär att hon är
handikappsansvarig för hela LSS samt psykiatrin vilket innefattar budgetansvar och
organisationsansvar. Petra Kvist-Zaar är även handikappsekreterare som innefattar att hon
även är delaktig i handikappsrådet. Hon arbetar med olika former av tillgänglighetsfrågor,
har dialogen med brukare, personal och samhällsinvånarna. Hennes ansvar innefattar även
att skriva olika yttrande, detaljplaner o.dyl. för kommunen och dess ledning samt i
kontakten med socialstyrelsen.
2.7 Avgränsningar
Under arbetet med uppsatsen har vi varit tvungna att göra ett flertal begränsningar av olika
skäl. Vi valde att enbart använda oss av organisationsteori. Valet av denna teori kändes
väldigt naturlig då vi ville titta på förändringen under en nio års period inom psykiatrin
samt inom kommunal verksamhet. Vidare valde vi att titta på enbart en kommun då det
skulle bli för omfattande att använda flera kommuner som undersökningsobjekt. Vi hade
funderingar på att jämföra två kommuner men fann inte detta relevant då vi förmodare att
det blivit mer jämförelse mellan kommunerna än jämförelse med psykiatrireformens mål
och syfte. Att det blev Staffanstorps kommun som blev undersökningskommunen beror
dels på att vi, redan innan studien på börjades, var medvetna om att de hade
psykiatrisamordnare och personligt ombud (vilket alla kommuner inte har idag). Vi tyckte
även att det var en ”lagom” stor kommun, ganska mycket av en medelkommun till
invånarantal och storlek.
Vi uteslöt även att göra arbetet utifrån ett brukarperspektiv. Syftet med arbetet var att
undersöka vilka åtgärder kommunerna vidtagit efter psykiatrireformens införande och hur
man organiserat detta. Därav kändes inte brukarperspektivet lika relevant i detta avseendet
även om det skulle vara intressant utifrån andra frågeställningar.
Psykiatrin är en omdiskuterad och aktuell fråga. Sedan psykiatrireformen kom, för nio år
sedan, har mycket hänt, även om det kan tyckas ha tagit tid. Detta har medfört att det
bildats många frivilligorganisationer inom psykiatrin, både för och av de psykiskt sjuka
men även av och för anhöriga. Vi har dock valt att inte titta på det frivilliga arbetet inom
psykiatrin även om detta är en del av kontentan av utvecklingen av den kommunala
psykiatrin. Däremot anser vi det viktigt att belysa och bevisa på att mycket anhörigstöd
bedrivs av frivilliga organisationer.
12
3. BAKGRUND
Den 1 januari 1995 trädde psykiatrireformen i kraft. Reformen skulle innebära en
förbättring av psykiskt sjukas livssituation på många olika sätt. De psykiskt sjuka skulle
slussas ut i samhället få egna bostäder och en bättre livskvalitet med en ökad och värdig
sysselsättning och större inflytande. År 1989 tillsatte man en psykiatriutredning och det var
denna utredning som ledde fram till psykiatrireformen. Reformen var en politisk markering
för att förändra vården och stödet till personer med omfattande och långvariga psykiska
funktionshinder. Psykiatrireformen omfattade, vid införandet, ca 45 000 personer och det
var ungefär en tiondel av dessa som hade långtidsvårdats inom slutenvården.
(Socialstyrelsen 2003)
I detta kapitel vill vi skapa inblick i psykiatrireformens visioner, mål och syfte. Vi anser att
det är väsentligt att förstå denna bakgrund till reformen för att kunna gå vidare med detta
projekt. Syftet med denna bakgrund är även att du, som läsare, på ett lättare sätt ska kunna
tillgodose vårt resultat och analys.
3.1 Psykiatrireformen
När psykiatrireformen antogs, 1994, var de flesta psykiskt sjuka redan utskrivna från
mentalsjukhusen. Nu skulle de även få en chans att klara sig ute i samhället på ett värdigt
sätt. LSS (lagen om stöd och service för psykiskt funktionshindrade) var
psykiatrireformens främsta redskap till förändring. Kommunerna skall erbjuda insatser
enligt LSS till de psykiskt sjuka. Men det saknades ganska mycket kunskap om psykisk
sjukdom bland tjänstemän och politiker. Detta framgår av Socialstyrelsens granskningar
där kritiken mot svenska kommuner bitvis är förödande. Många kommuner har inte ens
gjort någon inventering över hur många av kommuninvånarna som lider av psykisk
sjukdom. Man vet alltså inte hur gruppen ser ut eller vad den behöver (Hydén, 2003).
Efter psykiatrireformen hade trätt i kraft ökade decentraliseringen inom socialtjänsten
genom att man införde självständiga resultatenheter i kommunerna. Även förändringar
inom kommunallagen och stadsbidragsgivningen förändrades. Man ansåg dessa
förändringar som nödvändiga för att samhället skulle fungera och anpassas efter
psykiatrireformen. Denna stora, omfattande och snabba utveckling som skedde medförde i
sin tur svårigheter att bygga upp långsiktig samverkan mellan psykiatrin och socialtjänsten
(SOU 1997:6).
3.1.1 Psykiatrireformens syfte och målgrupp
Psykiatrireformen skulle främst innebära större delaktighet och gemenskap för de psykiskt
sjuka. Redan innan reformen trädde i kraft förstod man att detta skulle innebära många
olika områden som krävde omfattande förändringar. Förutom syftet med större delaktighet
och inflytande hade man som ambition syfte att stärkta de psykiskt sjukas integritet och
samvaro i samhället. Kommunerna skulle ta över en stor del av verksamheten vilket i sin
tur innebar stora förändringar för landets alla kommuner. Många olika delar av psykiatrin
skulle vara tvungna att utvecklas och omorganiseras. Detta innebar att det, vid införandet
av reformen, fanns ett starkt behov av kunskap om de psykiskt sjukas behov, storlek och
kompetens att möta den enskilde och samverkansplaner i olika insatser och även en
omfattande utbyggnad av olika verksamheter. Psykiatrireformen skulle även syfta till en
förbättring av socialtjänsten och psykiatrin (SOU 1997:6).
När man talar om psykiatrireformens målgrupper har socialstyrelsen som riktlinje att dela
upp dem i fyra olika grupper genom de olika lagrum och propositioners benämningar som
13
finns. Psykiatrireformen omfattas av personer med mycket varierande sjukdomar vilket
medför att det inte går att definiera enbart en grupp. Dem fyra olika grupperna är;
Personer med långvariga och allvarliga psykiska störningar.
Personer med psykiska funktionshinder som definieras i socialtjänstlagen 5 kap. 7-8
§§. (Inom denna grupp hamnar de flesta psykiskt sjuka och även dem som inte ”passar
in” i de andra definitionerna).
De långvarigt psykiskt sjuka (de medicinskt färdigbehandlade) som vårdats inom
psykiatrisk slutenvård och övergår till kommunalstyrd vård och stöd.
Den fjärde gruppen är de som omfattas av LSS 1§ 3 punkten och då är personer som
har varaktiga psykiska funktionshinder som inte uppenbart beror på det normala
åldrandet, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen (SOU 1997:6).
Det finns fler sätt att dela in psykiatrireformens målgrupper på men detta är en överskådlig
och samtidigt både en omfattande och kortfattad indelning av målgrupperna.
14
4. ORGANISATIONSTEORI
Eftersom vårt syfte är att undersöka hur Staffanstorps kommun organiserat den kommunala
psykiatrin sedan psykiatrireformens införande 1995 och fram tills idag fann vi det mest
relevant att använda oss av organisationsteori. För att förstå varför och hur psykiatrin är
organiserad i kommunen är det en fördel att ha helhetsbild om hur kommunen är
organiserad i sig självt. Utan denna heltäckande bild, anser vi, att man inte kan skapa en
rättvist och korrekt förståelse för varför organisationen kring psykiatrin ser ut som den gör
samt varför utvecklingen går åt det håll som den gör. Vi kommer i detta arbete att dels titta
på Staffanstorps kommun som organisation men även fokusera på den kommunala
psykiatrin som organisation. Detta innebär att vi, under hela arbetet, kommer att utgå från
Staffanstorps kommun som organisation och som psykiatrin som organisation inom
kommunen för att skapa den heltäckande bild som vi vill ha.
Anledningen till att olika slags organisationer uppstår är enligt Abrahamsson & Andersen
(2002) syftet att uppnå mål och intressen som inte är möjligt att uppnå av en enskild
individ. Vidare menar de att det är viktigt att intressera sig för och undersöka olika
organisationer med anledning av att organisationer utgör grundstenarna i vårt samhälle och
bedriver en stor makt samt att organisationer har ett stort praktiskt värde och bidrar, till stor
del, till samhällets ekonomi och sociala förändringar. När man vill titta på organisationers
utveckling, uppkomst, förändring och struktur finns det två olika ansatser som står mot
varandra, det är den rationalistiska organisationsteorin samt systemteorin.
Systemteorin har som en av utgångspunkterna att organisationer finns för att samhället
kräver det. Organisationen uppfattas alltså inte som något redskap utan istället som ett
fenomen som uppfyller samhällets behov. Det är organisationens anpassning till samhället
som är det centrala i teorin enligt Abrahamsson & Andersen (a a).
Abrahamsson (2000) menar att hela vårt samhälle är uppbyggt av olika element som är
beroende av varandra. Organisationers omfattning och utveckling är beroende av
samhällets krav, önskningar och utveckling. Samtidigt kan detta uttryckas med att
organisationer och samhälle är ett samspel där inget kan existera utan varandras behov och
önskningar. I systemteorin menar man även att det är viktigt vilka relationer som existerar i
organisationen för att den ska kunna fungera på ett effektivt och tillfredsställande sätt. Till
skillnad från den rationalistiska teorin anser man inte att organisationer har mål utan att
dessa mål uppstår som konsekvenser av att organisationen verkar i samhället.
I den rationalistiska organisationsteorin är mål de grundläggande värderingarna i en
organisation. Framförallt talar Abrahamsson (2000) om att den rationalistiska teorin har två
speciella utmärkande drag. För det första är det att organisationers handlande ses som en
funktion av målen. För det andra ska de som ska omsätta målen i praktiskt handlande vara
kapabla samt ha förmågan till olika val som är adekvata medel för att på bästa ekonomiska
sätt fullfölja den strategi och de mål organisationen har.
I systemteorin anses att organisationer existerar för att samhället har behov av den och
kräver det. I den rationalistiska organisationsteorin menas istället att offentliga
organisationer finns för att någon har fattat politiska beslut om att den ska finnas
(Abrahamsson & Andersen 2002).
15
4.1 Kommunal organisering
Enligt (Häggroth & Peterson 1999) är det få länder i världen som har kommuner med så
vidsträckta befogenheter som Sveriges kommuner har. Det kommunala självstyret innebär
att kommunerna på egen hand kan lägga upp, prioritera och organisera sin kommun. Detta
medför i sin tur att en del insatser, åtgärder o.dyl. kan skilja sig ganska markant mellan
olika kommuner i landet. Givetvis finns det olika riktlinjer som kommunerna måste följa i
sin organisering gällande ekonomi, revision, kommunala beslut etc. detta finns stadgat i
kommunallagen. Härtill har kommunerna speciallagar så som SoL, skollagen, plan- och
bygglagen, HSL (hälso- och sjukvårdslagen) samt räddningstjänstlagen som de måste
arbeta efter. Även vissa av dessa lagar är s.k. ramlagar som innebär att kommunerna själva
kan sätta upp egna riktlinjer på vad som ska gälla.
För att detta kommunala självstyre ska fungera på ett korrekt sätt finns det olika
tillsynsmyndigheter som ansvarar för att kommunerna sköter sina uppgifter.
Socialstyrelsen är en av dessa myndigheter som ska utöva tillsyn över vårdområdena.
Därav blir socialstyrelsens delaktighet i den kommunala organiseringen kring psykiatrin
viktig. Den kommunala organiseringen är beroende av dessa tillsynsmyndigheter för att
kunna utveckla, samordna och rättsligt stå för de olika verksamheterna som bedrivs inom
den aktuella kommunen. Med hjälp av utredningar får kommunerna även möjlighet att
jämföra sin verksamhet med liknande kommuner och verksamheter, vilket, enligt oss,
borde ge en generellt bättre organisering där man motarbetar och förändrar brister i
organisationen och verksamheterna kring denna (Häggroth & Peterson 1999).
Att sakligt studera olika former av organisationer är av stor betydelse. Organisationen är
som fenomen betraktat det levande uttrycket för olika kollektivs strävan att uppnå sina mål
och den är därför heller inget neutralt redskap – dess medlemmar ger den förmågan att
kunna handla som en kraftfull aktör, som i hög grad är påverkad och styrd av
medlemmarnas önskningar och ambitioner. Organisationen påverkar inte heller bara
omgivningen, utan också de egna medlemmarna. En organisation går alltså att förstå som
en formell sammanslutning av handlande personer, som inte enbart enas runt de
gemensamma strävandena utan också förbinder sig att följa de formella regler och
förordningar som utgör organisationens fundament. Reglerna och förordningarna fyller
därmed en kontrollerande funktion, vilken även den fungerar dubbelverkande. Den
inomorganisatoriska kontrollen i själva verket syftar till att producera medel för kontroll
och påverkan av omgivningen (Ahrne 1991).
4.2 Det kommunala självstyret
Enkelt definierat kan man uttrycka att det kommunala självstyret innebär att lokala enheter
ombesörjer den kollektiva finansierade förvaltningsuppgifterna. Kommunmedlemmarna
har möjlighet att fatta olika beslut samt att medverka i förvaltningsprocessen. Den rättsliga
grunden för det kommunala självstyret är författat i en av våra grundlagar, regeringsformen
samt i kommunallagen. Sedan mycket länge balanseras statens makt av ett utvecklat
kommunalt självstyre omfattande två olika nivåer, dels genom kommunen och dels genom
landstinget. (Gustafsson 1999)
Sveriges kommuner är, menar Gustafsson (1999), hörnstenen i den offentliga sektorn. Det
kommunala självstyret skulle inte överleva om den inte hade förankrats i ett levande
intresse samt ett stort engagemang bland kommunens invånare under den politiska friheten.
Detta präglas i en historisk och ideologisk tradition där huvudtanken är att medborgarna, så
mycket som möjligt, ska få styra själv.
16
Lammertz (1992) beskriver att en kommun generellt har fyra olika huvuduppgifter som
hänger samman och där alla fyra punkterna är lika viktiga. Dessa huvuduppgifter är;
Se till samtliga behov av service och bistånd och att efter detta fördela resurser på bästa
sätt mellan dessa behov. Ett s.k. prioritering i helhetsperspektiv.
Att efter resursanvändning, livskvalitet- och miljöperspektiv samordna samhällsbyggandet så effektivt som möjligt.
Utöva tillsyn över olika kommunala verksamheter. T.ex. översyn så att den
psykiatriska verksamheten fungerar, utvecklas och uppfyller de riktlinjer och mål som
är framarbetade. Se till så att standarden hålls och att det som offentliggörs kan
uppfyllas.
Tillhandahålla kommunalt stöd och service i enlighet med medborgarnas behov och
önskemål. Detta behovet kan köpas in från andra producenter men kommunen har
ansvaret för att tjänsterna finns och håller en viss kvalitet.
Gustafsson (1999) gör en annan indelning av kommunernas uppgift, som kan antas
innefatta Lammertz (1992) olika huvuduppgifter. Gustafsson (1999) hänvisar till 1991 års
kommunallag (KL 1:1) där det stadgas att kommuner ska handha alla angelägenheter, även
de som är speciallagsreglerade, detta enligt den kommunala självstyrelsens grundprinciper
(se appendix I2). Kommunerna har ansvar för de olika funktioner som berör den enskilde
på något sätt, främst gäller detta beträffande social omsorg och utbildning. Dessa olika
funktioner är bl.a. missbrukarvård, socialtjänst, skola samt omsorgen om handikappade och
funktionshindrade. Det sist nämnda är den del av kommunens organisationsdel som ligger
till grund för detta arbete vilket vi kommer att fokusera djupare på under den senare delen
av resultat.
Det kommunala självstyret är en ganska självklarhet för oss här i Sverige. Det är ett
fenomen som vi levt med och varit vana vid under flera generationers tid. Vi, som ganska
många andra, anser att detta är ett bra sätt men, självklart, finns det även brister här såsom
med allt annat. Genom ett kommunalt självstyre får kommuner rätt att lägga upp sin
organisation på ett relativt självständigt sätt. Kommunerna har möjlighet att själva lägga
upp riktlinjer kring ramlagarna, ekonomisk prioritera olika sociala insatser och liknande.
Detta medför att samma insatser kan skilja sig markant åt mellan olika kommuner. Vilket,
vi anser, kan skapa orättvisor för vissa grupper i vissa kommuner. Samtidigt har vi, som
svenska medborgare, rätt att fritt och utan problematik flytta mellan olika kommuner och
kan alltså fritt välja vilken kommun som gynnar just oss bäst. Samtidigt handelar detta,
återigen, om delaktighet och förståelse för kommunernas uppbyggnad, prioriteringar och
intressen. Nu behöver det inte vara så drastiskt att vi flyttar mellan olika kommuner för att
gynna våra behov utan vi har rätten att, genom kommunala val, välja den kommunala
politik som styr våra intressen. Samtidigt sägs det i kommunallagen och i övriga källor
bl.a. Gustafsson (1999) att enskilda kommunala val ska vara en enkel och vanlig lösning på
kommunala frågor. Efter våra egna tolkningar och diskussioner vill vi dock hävda att detta
inte sker. Vi anser att det finns för lite kommunala val idag. Regeringen väljer
folkomröstning i vissa större frågor, gällande hela riket. Kommunerna borde dock
prioritera val inom kommunen för att få råd och vägledning i viktiga förändringsfrågor från
medborgarna i den aktuella kommunen. Det är inte utan att vi undrar om det är så att den
politiska ledningen inom kommunerna inte vågar tillgodose medborgarna med fler val eller
om dem kanske helt enkelt anser sig kunna fatta beslut utan de kommunala medborgarnas
åsikter. Om så skulle vara fallet frågar vi oss var demokratin finns i den kommunala
organiseringen.
2
Appendix I innehåller alla de paragrafer och lagtexter som används i denna uppsatsen.
17
När det handlar om finansieringen inom den kommunala verksamheten i Sverige är det
främst fyra olika inkomstflöden man syftar till vilket innefattar kommunalskatter,
statsbidrag, avgifter och ersättning för tjänster samt upplåning (Gustafsson 1999). Efter
genomgångna bokslut visar det sig att handikappsomsorgen i Staffanstorps kommun,
nästan till fullo, bedrivs på inkomstskattad basis. Som tidigare nämnt, är Staffanstorp en
”ung” kommun med mer än hälften av befolkningen i arbetsför ålder vilket torde bidra till
den stora delen av inkomstbaseras ekonomi. Statsbidrag har används mycket till
flyktingpolitik (som nästan helt finansierats på detta sätt) samt vissa andra projekt.
4.3 Organisationsstruktur
Enligt Abrahamsson och Andersen (2002) står termen ”organisationsstruktur” för hur
arbetet har arrangerats och fördelats mellan de personer som arbetar i organisationen.
Begreppet organisationsstruktur beskriver organisationens form. När flera människor
arbetar tillsammans för att lösa bestämda uppgifter, uppstår arbetsfördelning. När arbetat
fördelas måste emellertid också verksamheten koordineras. Arbetsfördelningen och
koordineringen är logiska konsekvenser av en organisation. Organisationsstrukturen
innehåller dimensionerna arbetsfördelning och auktoritetsfördelning. En beskrivning av
hur arbetsuppgifterna fördelas och hur ansvar auktoritet fördelas mellan dem, som ingår i
organisationen, utgör samtidigt en beskrivning av strukturen. Grunddimensionerna i
stukturbegreppet är specialisering (komplexitet), formalisering och centralisering/
decentralisering.
Abrahamsson & Andersen (2002) beskriver organisationsstruktur som term för hur arbetet
har arrangerats och fördelats mellan de personer som arbetar inom en organisation. För att
beskriva strukturbegreppet använder de sig av en taxonomi som vi fann intressant och
relevant att använda oss av vid beskrivningen av Staffanstorps kommun samt kommunens
organisering kring psykiatrin i form av formalisering, specialisering och centralisering.
A) Specialisering
a1) Horisontell
differentiering
a2) Vertikal
differentiering
Organisationsstruktur
a3) Geografisk
spridning
B) Formalisering
C) Centralisering
Figur 1. Illustrerar uppbyggnaden av begreppet av organisationsstruktur.
Ur Abrahamsson & Andersen (2002, s 67).
Specialisering (a) delas in i tre olika delar. Först är det den horisontella differentieringen
(a1) som dels innefattar de olika yrken, professioner och specialiteter som finns inom
organisationen, dels den upplärning som organisationen har för personalen samt den
indelning som finns av medlemmarna i form av avdelningar, sektioner och grupper. Den
vertikala differentieringen (a2) avser antalet nivåer i organisationen, dvs. den beskriver hur
18
platt eller spetsig organiseringen är. Den geografiska spridningen (a3) beskriver den
fysiska lokaliseringen av organisationen.
Formaliseringen (B) beskriver i vilken grad organisationen är standardiserad beträffande
rutiner, regler samt procedurer. Syftet med formaliseringen är att kontrollera arbetet och
utförandet av detta. Vidare beskriver det hur arbetet är fördelat, vem som gör vad och på
vilket sätt samt hur resultatet blir och förväntas att bli.
Sist har vi centraliseringen (C) som har syfte till att beskriva var i organisationen olika
beslut fattas, vilket är detsamma som att beskriva vilken auktoritetsfördelning som finns
inom organisationen. Under delkapitel 5.2 använder vi oss av denna modell som
utgångspunkt för att förklara struktureringen kring psykiatrin i Staffanstorps kommun.
4.4 Beställar- utförarmodell
Under 1990-talet växte beställar- utförarmodellen fram som ett alternativ till den
traditionella förvaltnings- organisationen. Med ambitionerna att bibehålla verksamheten
och samma servicenivå ville man skapa möjlighet att utveckla och effektivera den gamla
modellen som man ansåg uttömd. Med hjälp av denna modell skulle den kommunala
verksamheten möta andra alternativ så som entreprenader, kommunala bolag och
privatiseringar för att utveckla och stärka valmöjligheterna och alternativa lösningar för
befolkningen. Om flera leverantörer tävlar med varandra om kommunens beställningar
skulle detta leda till att det växte fram olika alternativ med olika innehåll och kvaliteter
(Lammertz 1992).
Beställar- utförarorganisation är ett sätt att skilja kommuners olika roller åt. Den
huvudsakliga avsikten är att man inte ska beställa av sig själv eller vara sin egen
leverantör, detta i sin tur borde vara bästa sättet att tillskapa en så hög kvalitet i
organisationsarbetet som möjligt. Effekterna blir även att tjänstemännens och politikernas
roller blir tydligare. Den negativa aspekten av modellen är att det inte finns någon egentlig
marknad där de olika leverantörerna ”tävlar” om de kommunala tjänsterna. Det finns inte
heller någon möjlighet att konkurrera på lika villkor eftersom kommunallagen begränsar
kommunens sätt att syssla med konkurrans och hur den får arbeta (Lammertz 1992).
19
5. STAFFANSTORP KOMMUNS
ORGANISATIONSUTVECKLING INOM PSYKIATRIN
I detta kapitel börjar vi med att redogöra och analysera kring Staffanstorps kommun som
organisation. Vi kommer då att titta på organiseringen med innefattande struktur, ekonomi,
politik samt social situation och utveckling. Efter det går vi vidare för att titta på den
kommunala psykiatrins organisering inom kommunen vilket innefattar de olika insatser
som finns, hur de fungerar och verkar i relation till socialstyrelsens utredningar över landet
i stort. Vi kommer att föra vårt eget resonemang och analys successivt genom denna
redogörelse. Detta för att lättare skapa en bild kring de frågor som uppstår samt initiera till
fortsatt fundering och resonemang kring de olika avsnitt som detta kapitel utgör.
Riksdagen beslutade 1994 om psykiatrireformen och socialstyrelsen fick i uppdrag att
kontinuerligt utvärdera reformen. Bakgrunden till reformen var att psykiskt sjuka skulle ha
liknande levnadsförhållande som andra med inflytande och delaktighet i samhället. Genom
reformen stärktes kommunernas ansvar att bedriva uppsökande verksamhet, erbjuda bra
bostäder och omsorg efter den enskildes behov. Kommunerna ska arbeta för att psykiskt
sjuka ska få arbete, sysselsättning och bra bostäder dessutom ska insatserna samordnas
med psykiatrin, försäkringskassan och arbetsförmedling. Det ska även finnas samarbete
mellan kommunerna och landstinget (socialstyrelsen 2003).
5.1 Staffanstorps kommun
Staffanstorps kommun bildades 1952 genom en sammanslagning av kommunerna
Bjällerup, Brågarp, Esarp, Flackarp, Görslöv, Knästorp, Kyrkheddinge, Mölleberga,
Nevishög, Särslöv, Tottarp och Uppåkra. Området när kommunen ligger har dock varit
bebott sedan minst 4 000 år tillbaka men det var 1875, bär järnvägen kom till byn, som
stationen och sedan byn döptes till Staffanstorp. Näringslivet domineras framförallt av
många småföretag (http://www.staffanstorp.se/html/swe/staffan.htm).
20
95- år
90-94 år
85-89 år
80-84 år
75-79 år
70-74 år
65-69 år
60-64 år
50-54 år
55-59 år
45-49 år
40-44 år
35-39 år
30-34 år
25-29 år
15-19 år
20-24 år
9-5år
10-14 år
0-4 år
Antal invånare
Staffanstorps kommun är en medelstor kommun i Malmö regionen. Läget mellan Malmö,
Lund och Köpenhamn har medfört att kommuninvånarantalet växt mycket under de
senaste årtionden. Högskola, universitet och Öresundsbron är några av de bidragande
faktorerna till att många unga
Befolkningsstruktur
flyttar till kommunen. Idag bor
det över 20 000 invånare i
2000
Staffanstorp. Man brukar säga
1800
att Staffanstorp är en ”ung”
1600
kommun (se tabell bredvid)
1400
och syftar då till att 59 % av
1200
befolkningen är arbetsför (191000
65 år), 28 % är barn och
800
ungdomar (0-19 år) och 13 %
600
är äldre (65 år och äldre).
400
Denna fördelning mellan
200
åldrarna medför att många av
0
de sociala kostnaderna
kommunen har kan finansieras
med hjälp av enbart
Diagram 1. Beskrivning av befolkningsstrukturen
inkomstskatterna (Bokslut
under år 2003. Ur bokslut (2003).
2002).
Efter granskningen av de nio boksluten kan vi konstatera att denna utveckling har varit
ganska konstant under åren. Befolkningen ökar och det har varit en ”ung” kommun under
en längre tid.
Staffanstorps kommun består av Staffanstorps tätort och Hjärup samt ett antal mindre byar.
Kommunhuset (socialtjänst, handläggare etc.) och verksamheter för de psykiskt sjuka är
belägget i Staffanstorps tätort. Fram till 1998 styrdes Staffanstorps kommun av
socialdemokraterna med stöd från folkpartiet. Efter valet 1998 inledes ett samarbete mellan
moderaterna, centern, kristdemokraterna och miljöpartiet. När det var nytt val år 2002
tillsattes en ny koalition, s.k. treklövern, bestående av moderaterna, folkpartiet och
kristdemokraterna (Bokslut 2002).
Mellan åren 1995 och fram tills idag har Staffanstorps kommun präglats av en god
ekonomisk hushållning som i många avseenden följts landets konjunkturväxlingar men,
trots detta, legat på en relativ jämn nivå (Bokslut 2003).
5.1.1 Staffanstorps kommun som organisation
Staffanstorps kommun är en stor och komplex organisation där man strävar efter att det ska
finnas ett stabilt nätverk av trygghet, service vård och omsorg på lika vilkor för alla som
behöver det. Det finns fem olika nämnder (socialnämnd, tekniska nämnden, barn- och
utbildningsnämnden, miljö- och samhällsbyggnadsnämnden samt kultur- och
fritidsnämnden) i kommunen där varje nämnd innefattar nämndspeciallister parallellt med
resultatenhetscheferna. Staffanstorp är en kommun som inte har någon socialchef utan det
är socialnämnden som ansvar för verksamheter inom vård och omsorg medan olika
resultatenheter utför uppdragen (beställar-/ utförarmodellen). I socialnämnden är det Stefan
Möller (m) som är ordförande och Mi Olofsson (fp) är förste vice ordförande. I stället för
socialchef finns det två vård- och omsorgschefer där Annika Nerd är vård- och
omsorgschef och Ann-Kristin Persson är individ- och familjeomsorgschef (www.
staffanstorp.se/org/namnder).
Staffanstorps kommunfullmäktige (kommunens motsvarighet till riksdagen) består av 41
folkvalda politiker. Det är i kommunfullmäktige som alla formella beslut fattas. Dess
ordförande är Inger Hossmark (m) samt Mi Olofsson (fp) som är förste vice ordförande
och Mona Rickard (s) som är andre vice ordförande (www. staffanstorp.se/org/namnder).
I kommunstyrelsen är Michael Sandin (m) ordförande och Bo Polsten (fp) förste vice
ordförande. Kommunstyrelsens verksamhetsbeskrivning deklarerar att syftet med den
kommunala organisationen är att skapa en verksamhet som är resurssnål, kundorienterad
samt skapa en tydlig rollfördelning mellan politiker och tjänstemän. Det finns även en väl
utvecklad tanke och beskrivning av hur denna organisation ska kunna skapas och fungera
(www. staffanstorp.se/org/namnder).
I appendix II3 finns en organisationsskiss som på ett förenklat sätt beskriver Staffanstorps
organisation beträffande organisationen kring psykiatrin. Vi har medvetet valt att inte
beskriva hela organisationsstrukturen i Staffanstorp då det är psykiatrins som är det
intressanta i detta arbete. I de följande avsnitt under detta delkapitel kommer vi att närmre
förklara hur organisationsstrukturen och arbetssättet är utvecklat beträffande kommunens
organisering kring psykiatrin.
3
Organisationsskissen i appendix II är fritt konstruerad av författarna med hjälp av organisationsförklaringar
på Staffanstorp kommuns hemsida.
21
5.1.2 Beställarnämndens ansvar och befogenheter
Beställarna är kommunens politiker och deras ombud. Beställarnas uppgift är att formulera
en upphandling samt att följa upp vad kunden vill ha och att detta verkligen beställs genom
tjänster till bra priser. Det är beställarnämnden som avgör en verksamhets inriktning,
kvalitet, omfattning och behov som i sin tur styrs av politiska frågor och prioriteringar. En
av de kanske viktigaste uppgifterna för beställarnämnden är att göra ett förfrågningsunderlag som stämmer överens med kommuninvånarnas behov och önskningar samt
ekonomiska prioriteringar och intressen (Lammertz 1992).
I Staffanstorps kommun är det nämndspeciallisterna inom vård- och omsorg som genomför
dessa beställningar. Nämndspeciallisterna arbetar fram ett kontrakt som innefattar vad de
erbjuder för tjänster till de som är i behov av dem. Detta kan vara allt från klockslag till
specifika tjänster. Detta kontrakt godkänns sedan av resultatenhetschefen som får avgöra
om dem kan leva upp till de ställda kraven och målen.
5.1.3 Utförarnämndens ansvar och befogenheter
Beställar- utförarmodellen är en modell som inte används i många kommuner i landet, bara
ett fåtal har denna i kommunal verksamhet. De som införde modellen, främst under
nittiotalet har, enligt intervju med Gunni Gustafsson-Nilsson, många gått tillbaka till den
traditionella modellen igen. Gunni Gustafsson-Nilsson menar på att modellen ger en stor
frihet till verksamheterna att organisera och prioritera med den ekonomi som finns på ett
mycket fritt sätt. Men om verksamheten skulle gå med minsta minus krävs det noggrann
analys om var minuset finns, medan man sällan bryr sig om hur ekonomin ser ut så länge
det är plus minus noll. En av de stora nackdelarna, menar Gunni Gustafsson-Nilsson, är att
den ena resultatenheten kan gå med stort plus medan den andra resultatenheten, inom
samma område, kan gå med stort minus men inte kunna påverkas av varandra. Man kan
alltså inte jämna ut någon annans minus med någons plus. Vilket alltså är en möjlighet i
den gamla, traditionella modellen. Gunni Gustafsson-Nilsson menar att beställarutförarmodellen inte är det bästa alternativet i dag utan att det antingen borde vara den
traditionella modellen eller privata alternativ. Den nuvarande modellen är ett mellanting
som kostar med än den smakar.
Utförandenämnderna består av olika resultatenheter som är självständiga och en naturlig
avgränsad enhet inom den kommunala verksamheten. Resultatenheterna tar emot
beställningar och levererar tjänsterna vilket innebär ett ansvar för det givna resultatet men
också stor frihet att organisera arbetat för att uppnå resultatet. Innebörden blir att
resultatenheterna har befogenhet att själva organisera sitt arbete, själv bestämma vilken
bemanning som krävs, avgöra vilka inköp som behöver göras etc. Lammertz (1992) menar
att denna modellen utmärkt kan förklaras som frihet under ansvar.
Resultatenheternas ansvar är att leverera enligt det avtal man kommit överens om samt
uppfylla detta till överenskommet pris. Det eventuella överskott resultatenheterna får kan
användas till utvecklande och stimulerande hjälp för utförarorganisationen. Resultatet
måste dock redovisas till beställarna som, vid för stort överskott, ska gå in, genom avtal,
och förändra kostnaderna. Resultatenheternas syfte ska inte vara att gå med vinst utan
enbart leva upp till beställarnas krav. Ett underskott ska vara i princip omöjligt att nå
eftersom ev. extra utgifter, omkostnader o.dyl. kan redriskeras, genom att omhandla avtalet
(Lammertz 1992).
5.1.4 Budget och upphandling
När införandet av beställar- utförarmodellen infördes i Staffanstorps kommun innebar detta
även en förändrad budgetprocess. När den traditionella organisationsmodellen förändrades
22
fick resultatenheterna ett annat ansvar för sin egen budget, detta gäller likaså nämnderna.
De två viktigaste konsekvenserna för detta budgetarbete är enligt Lemmertz (1992) för det
första att båda processerna, budget och upphandling, måste samverka till en bra helhet
samt för det andra att kommunernas budgetansvar och budgetuppföljning flyttas från
verksamheten till beställarnämnden. Redovisningsansvaret ska bygga på affärsmässiga
grunder vilket innebär att kommunen i princip ska ställa samma krav på resultatenheternas
ekonomi som myndigheter ställer på aktiebolag.
Upphandling är den process som finns i relationen mellan beställaren och utföraren.
Beställarna beskriver och förklarar vad de vill ha och vad de erbjuder klienterna. Det är
sedan upp till utföraren att godkänna detta och se om man kan leva upp till det beställarna
vill ha. Kommer man överens beslutar man om en viss kostnad beställaren ska betala till
utföraren för tjänsterna. Detta skriver man sedan avtal om vilket båda parter måste
godkänna och skriva under på. Dessa förhandlingar följs sedan kontinuerligt upp och
omjusteras över tiden (Lemmertz 1992).
5.1.5 Ekonomisk påverkan
Från och med verksamhetsåret 1995 bygger kommunernas finanser på en bokslutstatistik
för räknesammandraget med förändringar avsätt både utgift- och inkomstlagen och
verksamhetsindelningen. Detta försvårar möjligheten att göra adekvata gemförelser över
längre tid (Gustavsson 1999).
De ekonomiska frågorna och annat som kretsar kring budgeten ingår som ett viktigt led i
den politiska och planerade verksamheten. Den rullande fler års planeringen av ekonomi
och verksamhet har fått en minskad betydelse under senare år på grund av osäkerheten om
vilka inkomster som kommun och landsting kan räkna med (Gustavsson 1999).
Tabellen nedan visar hur mycket de olika verksamheterna kostar per invånare och år i
Staffanstorp i relation till landet i helhet. Det är en relativ jämn bild med den största
skillnaden inom äldre- och handikappsomsorgen där Staffanstorp har en generellt lägre
kostnad per invånare och år. Generellt i hela landet är det en kostnad av mer än 12000
kronor per invånare medan det i Staffanstorp är mindre än 8000 kronor per invånare.
(http://www.staffanstorp.se/web/service/scb/03h/svensk/kostn.html).
Kostnad i kronor per invånare
Staffanstorp
Riket
14000
Diagram 2. Beskrivning av
kostnad per invånare under
år 2004. Ur (http://www.
staffanstorp.se/web/
service/scb/03h/svensk/
kostn.html).
12000
10000
8000
6000
4000
Politisk
verksamhet
Särskilt riktade
insatser
Kultur
Fritidsverksamhet
Infrastruktur
Förskola och
barnomsorg
Utbildning
Äldre och
funktionshindrade
0
Individ- och familj
2000
Staffanstorp är både en
”ung” samt en relativt
”frisk” kommun. Kanske att
detta är en av orsakerna till att Staffanstorp har en relativt billigare kostnad till äldre och
funktionshindrade än landet i övrigt. Samtidigt har vi genom det empiriska arbetet sätt att
Staffanstorp har alla de insatser som psykiatrin borde ha efter psykiatrireformens
införande. Även LSS boenden och sysselsättningen för övriga inom LSS är insatser som
prioriterats högt i kommunen. Så, vi tror, att den generellt lägre kostnaden framförallt beror
23
på antalet äldre som är lägre än landet i övrigt i samverkan med den relativa ”friska”
befolkningen. Genom tabellen kan vi även utläsa att det generellt kostar mer per invånare
till förskola och barnomsorg som är ännu ett tecken på den relativt unga befolkningen
(http://www. staffanstorp.se/web/ service/scb/03h/svensk/ kostn.html).
5.2 Organisationen kring psykiatrin
Under 1980-talet och fram till Psykiatrireformens genomförande utvecklade psykiatrin i
landet den s k sektorsorganisationen. En psykiatrisk klinik gavs ett tydligt ansvar för ett
geografiskt område innebärande en skyldighet att ta emot alla i behov av psykiatrisk vård
inom området. För att underlätta samarbetet med kommunerna överensstämde
områdesindelningen med indelningen i primärkommuner och stadsdelar. Ansvaret
omfattade både öppen och sluten vård. I princip skulle ingen vårdbehövande kunna bli
förbisedd (prop. 1993/94:218).
Kritiken mot denna organisation var betydande, inte minst mot att i slutenvårdens
allvårdsavdelningar alla sorters patienter blandades och att specialistkunnandet för olika
undergrupper psykiskt sjuka försummades. Mot denna bakgrund har under det senaste
decenniet psykiatrin på många håll i landet förändrats och blivit mera centraliserad med
uppdelning i subspecialiserade verksamheter. Denna förändring, tror vi, har kommit att
direkt motarbeta psykiatrireformens mål att utveckla samarbetet med socialtjänsten i fasta
former. För en primärkommun eller en stadsdel finns inte längre alltid en bestämd
psykiatrisk organisation för samarbetet, som för att fungera bra kräver kontinuitet även på
personplanet.
Syftet med reformen var att förbättra för de psykiskt sjuka i vårt samhälle och att öka deras
möjligheter till gemenskap och delaktighet på lika villkor som alla andras.
Socialtjänstlagen förtydligades, vilket innebär att kommunerna skall göra sig förtrogen
med levnadsförhållandena för människor med såväl fysiska som psykiska funktionshinder
och i sin verksamhet upplysa om socialtjänsten och dess verksamhet. Kommunen skall
planera sina insatser även för personer med psykiska funktionshinder och man har ett
samordningsansvar mellan myndigheterna. Kommunens ansvar för bland annat boende har
också förtydligats (SOU 1992:73)
Friheten som tilldelades kommunerna hade bl.a. som syfte att varje enskild kommun skulle
kunna organisera psykiatrin på ett sådant sätt att arbetet för och tillsammans med de
psykiskt sjuka blev en så naturlig del i kommunens verksamheter som möjligt. Efter
senaste undersökningen som socialstyrelsen har genomfört visas det att den vanligaste
organiseringen är att det är IFO-enheterna (individ- och familjeomsorgen) som bär
ansvaret för målgruppen. På liknande sätt organiserade Staffantorps kommun målgruppen
under Individ- och familjeomsorg under perioden 1995 fram till årsskiftet 1997/1998 då en
förändring i organisationen skedde (Bokslut 1995, 1997 och 1998). Verksamheten för de
psykiskt sjuka i Staffanstorps kommun är sedan 1998 organiserade under socialtjänstens
äldre- och handikappomsorg. Äldre- och handikappomsorgen är uppdelad på tre
geografiska områden, med därtill hörande områdeschef. Områdena delas i sin tur in i ett
antal enheter. Närmast ansvarig för verksamheterna är enhetschefen. Psykiatrisamordnaren
har inget arbetsledaransvar för verksamheterna utan är organisatoriskt placerad direkt
under verksamhetschefen för dagcentralen Knuten (Bokslut 1998).
Gunni Gustafsson-Nilsson betonar under intervjun att från ledningens håll ville man inte
skapa en speciell enhet för dessa verksamheter utan förlägga dem någonstans inom de
redan befintliga strukturerna. Man tycker att äldre- och handikappomsorgen var mest
24
lämpligt då en av de mest centrala frågorna i reformen var att förbättra boendet för
målgruppen och där uppfattades hemtjänsten som en viktig samarbetspartner.
Trots både låg grad av statlig styrning och få verksamheter att imitera har Staffanstorps
kommun ritat en likartad ”verksamhetskarta” för reformarbetet: Psykiatrisamordnare,
specialdestinerade verksamheter för arbete och sysselsättning, boendestödjare som
ansvarar för ett antal personer i eget boende.
I figur 2 nedan har vi kortfattat analyserat organisationsstrukturens begrepp som
Abrahamsson & Andersen (2002) använder sig av. Här har vi enbart tagit hänsyn till
psykiatrins struktur inom den specifika organisationen. Det innebär att det finns en hög
grad av specialisering pga. att psykiatrin är relativt liten i jämförelse med andra grupper i
samhället. Formaliseringen är hög och likaså är centraliseringen mycket tydlig vilket
påvisar vikten av biståndsbeslut och andra myndighetsbeslut. Psykiskt sjuka är en grupp
som man verkligen vill finna grepp om. Målgruppen är i regel svår att nå och många
insatser kan gå förlorade om de inte är biståndsbeslutade. Man har bl.a. beslutat om att
biståndsbedöma boendestöd för att stärka den enskildes rätt till insatsen.
Psykiatrins
organisations
-struktur i
Staffanstorp
Psykiatrin i S-torp
har en hög grad av
specialisering då
brukar- och personalnivån är relativt låg.
Formalisering inom
psykiatrin är hög
pga. att många
insatser kräver
biståndsbeslut.
Centralisering är
mycket tydlig inom
psykiatrin, dels pga.
beställar-/utförarmodellen
4
Låg grad av horisontell differentiering. Resultatenhetschef respektive
psykiatrisamordnare stor erfarenhet
och frihet att organisera arbetet.
Hög grad av vertikal differentiering
inom psykiatrin då det inte finns
många underordnade men med en
stor handlingsfrihet under ansvar.
Geografisk spridningen är relativt
omfattande inom kommunens
centralort men utan lokaler etc. i
kommunens mindre byar.
Figur 2. Organisationsstruktur kring psykiatrin
Abrahamsson & Andersen (2002) menar vidare att det är mycket viktigt att ha förståelse
för att alla punkterna måste vara avhängiga av varandra. Begreppen som redovisats ovan
säger en hel del om hur strukturen ser ut men inte mycket om hur den egentligen fungerar
och uppfattas av medborgarna, brukare/klienter och anställda. För att få svar på det måste
man titta närmre på organisationen och se det ur de olika perspektiven för att sedan skaffa
en större helhet av organisationen.
Implementeringen av psykiatrireformen har inte varit en instrumentell process från
beslutsfattare till förvaltning. Få politiker och endast en liten del av förvaltningen inom
Staffanstorps kommun har varit engagerade i genomförandet. Ansvaret för stora delar av
den lokala policyprocessen har givits till enstaka nyckelpersoner (Bokslut 2000). Orsaken
till att förvaltningen i så låg grad har involverats tror vi kan vara flera: Stimulanspengarna
4
Figur 2 är fritt illustrerad av författarna för att lättare klargöra strukturen kring psykiatrin som den ser ut
under perioden då detta arbete utarbetats.
25
och projektstrukturen bidrog till att skjuta upp viktiga diskussioner och beslut.
Institutionaliserade föreställningar har disharmonierat med reformens policymål och
därmed bidragit till ett ointresse för reformen hos socialtjänsten. Osäkerhet hos
organisationen har gjort att man skjutit över uppdragen på ett fåtal rekryterade personer
med ”psykiatrikompetens”. Organisationsformen kan ha försvårat för cheferna att sätta sig
in i frågorna, och för personalen att integreras i socialtjänstens förvaltningskultur. Vi är
övertygade om att en specialiserad organisation ökar sannolikheten för arbetsledare och
chefer med kulturkompetens och underlättar för personalen att driva en samlad
kompetensutveckling och bibehålla en hög motivation. Att döma av psykiatrireformens
första år har de allvarligt psykisk sjukas problem ännu inte införlivats i Staffanstorps
kommun, förutom hos vissa fåtal engagerade nyckelpersoner eller avgränsade enheter. Det
tas få initiativ till att bygga upp en ny kunskap som ligger i linje med de synsätt som
förmedlas i psykiatrireformen. LSS-instatserna för psykiskt sjuka är obefintliga. Tendensen
är snarare att använda sig av sådana beprövad kunskap på psykiatriområdet som kan föras
över från psykiatrins organisation.
Frågan om hur man bäst bygger upp kommunal verksamhet för målgruppen
sammanhänger i hög grad med valet av organisationsform. Faran med att isolera insatserna
för de psykiskt sjuka genom en specialiserad organisation formulerades i
Psykiatriutredningen och av företrädare för kommunerna i samband med
implementeringen. Paradoxalt nog återfinns många av de goda erfarenheterna i kommuner
som valt en specialiserad modell. Här finns en samlad ledning, en samlad
kompetensutveckling och därigenom grunden för utvecklandet av en professionell identitet
hos personalen. I våran kommunstudie påträffas exempel på hur verksamheter inordnats
under redan befintliga strukturer, exempelvis äldre- och handikappomsorgen, upplever sig
isolerade i organisationen genom bland annat icke ”icke-specialiserade” cheferna som
upplevs brist i kunskap och intresse. Några generella slutsatser om bra och mindre bra
organisationstyper är svåra att dra utifrån detta begränsade material. Ekonomiska resurser,
personaliga resurser, ”lokal historia” och personalrekrytering spelar sannolikt lika stor roll
som den organisatoriska inplaceringen.
Det vi trots begränsningarna kan säga utifrån materialet är att en samlad organisation i
någon form tycks ha varit en tillgång under reformgenomförandets initiala skede. I ett
organisationsteoretiskt perspektiv kan man argumentera för att det här finns bättre
förutsättningar för en nyinstitutionalisering och därmed för en tydligare kunskapsdomän,
än i en icke-specialiserad organisation (Abrahamsson & Andersen , 2002).
Fördelarna med en samlad organisation som vi kan tycka se är bland annat att den ger
möjligheter till en ledning som kan koncentrera sig på reformarbetet och
kompetensutvecklingsinsatser som är sammanhållna och anpassade efter aktuella uppdrag.
Andra fördelar är möjligheten att skapa en motiverad och samarbetsinriktad personalgrupp
som vill utveckla verksamheten utifrån målgruppens särskilda behov. Man kan då undvika
att dessa behov drunknar bland socialtjänstens kvantitativt större målgrupper och
verksamhetsområden.
Samtidigt ska vi än en gång påpeka hur angeläget det är att få till stånd en bredare kunskap
om psykiskt sjukas situation inom socialtjänsten och att politiker och övriga förvaltningar
involveras mer i frågorna än vad som hittills varit fallet. Det är avgörande anser vi för att
kunna tvätta bort de psykiskt sjukas ”svartepetter”-status så att socialtjänsten tar ett
självklart ansvar för gruppen.
26
Om den samlade organisationen för de psykiskt sjuka så här långt varit en ö där kraft och
kunskap har mobiliserats är det nu hög tid menar vi, att bygga broar till övrig kommunal
verksamhet.
5.3 Ett förtydligande kommunalt ansvar
Ansvaret för den svenska välfärdspolitiken har under de senaste decennierna i hög grad
förflyttas från staten till de enskilda kommunerna. En sådan decentralisering medför
kommunala variationer vad gäller såväl utbud och tillgänglighet som kvalitet i vård och
service. Variationerna behöver dock inte uteslutande vara ett uttryck för mellankommunala
orättvisor, utan kan också illustrera varierande behov inom olika kommuner (Häggroth &
Peterson 2002).
För nio år sedan, 1995, introducerades den så kallade psykiatrireformen som innebar att
kommunerna fick huvudansvaret för de psykiskt funktionshindrade. Reformen medförde
att kommunerna fick ansvar för att söka upp personer med psykiskt funktionshinder och
erbjuda dem insatser. En av anledningarna var att psykiskt sjuka ansågs ha ett särskilt
uttalat behov av att möta entydiga och klara ansvarsgränser mellan berörda huvudmän.
Dessutom blev kommunerna ansvariga för att ta initiativ till samarbete med andra
myndigheter och instanser som är inblandade i vård och omsorg om den psykiskt sjuke
(prop. 1993/1994:218). Det är alltså inte fråga om att Staffanstorps kommun fick ansvaret
för sådant som landstinget tidigare haft ansvaret för. Man ville istället betona och
förtydliga kommunens ansvar för att ge psykiskt sjuka ett socialt stöd för att kunna leva
sina liv ute i samhället på samma villkor som andra. I lagen kom det förtydligandet till
uttryck genom att man underströk att kommunens ansvar för handikappade gäller både för
personer med psykiska som fysiska funktionshinder (SoL 5 kap. 7 §). Det innebar även att
Staffanstorps kommun skulle överta sådana verksamheter som låg inom deras
ansvarsområden, men som drevs av landstinget, t.ex. daglig verksamhet och
kollektivboende. Detta skulle ske genom avtal mellan kommunen och landstinget om
övertagande av verksamhet (Bokslut 1996).
I sin bok ”Psykiatrin i Sverige, vägval och vägvisare” skriver Ottosson (2003), professor
emeritus i psykiatri, att den psykiatriska vården inte har samma tradition som den
somatiska när det gäller renodling och organisatorisk uppdelning mellan akuta/aktiva
insatser respektive insatser som är av långvårdskaraktär. Personalkategorier kan inte på
något enkelt sätt användas för att beskriva avgränsningen av ansvaret i psykiatrireformen.
Avgörandet måste i grunden utgå från en bedömning av verksamhetens innehåll och
inriktning. Kommunernas ansvar skall definieras utifrån att insatsen i huvudsak har en
omvårdnadskaraktär inklusive social träning. Landstinget ska svara för de insatser som har
en klart målinriktad terapeutisk karaktär.
En fråga som vi ställer oss är avgränsat eller obegränsat ansvar? Ett grundläggande syfte
med reformen var att tydliggöra ansvarsgränserna mellan huvudmännen. En slutsats vi
anser oss kunna dra av detta arbete är att ansvaret för vissa insatser blivit tydligare, men att
gråzonsområden fortfarande existerar. Att kommunen är den organisation som ska ansvara
för stöd i boende till psykiskt sjuka tvivlar ingen på, dispyterna gäller istället vem som ska
anses som psykiskt sjuk och när en person är så sjuk att ansvaret ska övergå till landstinget.
Så länge det har funnits ekonomiska medel för att drivs verksamheter tycks ansvarsfrågan
inte ha varit särskild komplicerad, då kan aktörerna agera generöst. Domänkonflikterna
tycker vi istället kunna se ha uppstått i och med ett kärvare ekonomiskt läge och i
frånvaron av statliga stimulansmedel. Då upplever man nog lätt att den egna
organisationen gör för mycket, samtidigt som initiativen inom gråzonsområdena tycks bli
färre.
27
Budskapet i samband med reformen kan tyckas ha varit motsägelsefullt. Samtidigt som
gränserna skulle bli tydligare mellan psykiatrins och socialtjänstens ansvarsområden, man
ska inte hålla på med samma saker, förespråkas hela tiden genensamma initiativ och ett
intensivt samarbete mellan organisationerna. Detta görs trots att de direkta incitamenten för
samarbete egentligen borde ha försvagats jämfört med tidigare. Implementeringen av
psykiatrireformen har uppenbarligen inneburit goda initiativ när det gäller samverkan över
organisationsgränserna, och mycket talar för att kunskapen om varandras arbete ökar.
Stimulansmedlen kunde bidra till en första flirt, men fortfarande finns stora skillnader i
status och handlingsutrymme mellan de aktörer som förväntas samarbeta. Psykiatrin har
dessutom starkare professionella företrädare än socialtjänsten.
Erfarenheterna har visat hur svårt det är att arbeta efter en skarp ansvarsgräns. Då ställer vi
oss självklart frågan, hur han man då gå vidare efter de första reformåren? Eftersom
svåravgränsade insatsområden fortfarande finns, exempelvis rehabilitering av psykiskt
sjuka, leder de samtidiga kraven på avgränsning och samarbete i riktning mot ett samlat
huvudmannaskap. Vi menar på om ansvaret var samlat hos en utförare skulle den energi
som idag går åt till att bevaka gränser och interna intressen kunna utnyttjas bättre.
5.3.1 Betalningsansvar
Ett incitament för att få kommunerna att skapa boende och sysselsättning som motsvarade
de psykiskt sjukas behov var införandet av ett kommunalt betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade patienter som vårdats sammanhängande minst tre månader i sluten
psykiatrisk vård (lagen 1990:1404 om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård). Man kan däremot vara i behov psykiatrisk öppenvård med läkarkontakter och
medicinsk rehabilitering. Om kommunen inte kan erbjuda personen ett stöd ute i
kommunen får de betala för sjukhusvården (SOU 1992:73)
Det infördes inte några nya lagar i samband med psykiatrireformen förutom att man lade
till några paragrafer i betalningsansvarslagen om att kommunen är skyldig att betala för de
som blir medicinskt färdigbehandlade (Ottosson 2003).
Med betalningsansvar menas att det är kommunen som betalar för personens vård på den
psykiatriska kliniken. Vi menar på att kommunen borde anse detta så kostsamt att det blir
billigare att erbjuda personen boende med stöd i sitt eget hem, eller i en särskild
boendeform.
5.3.1.1 Medicinskt färdigbehandlad
När en patient är medicinskt färdigbehandlad så lämnas ansvaret för patienten över till
kommunerna som är skyldiga att ordna en bostad. Kommunerna ska också medverka till att
patienterna kan återanpassas till en normal vardag (prop. 1993/1994:218).
Petra Kvist-Zaar menar på att ”utskrivningsklar” eller ”slutenvårdsfärdig” skulle vara mer
rättvisande beteckningar och minska risken för missförstånd. Många blir aldrig medicinskt
färdigbehandlade i den meningen att de kan undvara medicinska undersökningar,
medicinering, psykoterapi och preventiva åtgärder i öppen psykiatrisk vård. De psykiskt
sjuka bollas mellan olika vårdgivare, ”friska” för slutenvård, men för ”sjuka” för eget
boende. ”Medicinskt färdigbehandlade” är fortfarande sjuka!
28
5.3.2 Stimulansmedel
Under de första åren blev reformprocessen försenad i Staffanstorp bland annat därför att
ekonomiska överenskommelser mellan kommunen och landstinget drog ut på tiden. Det
var även svårt att komma igång med kvalificerade projekt (bokslut 1995).
Stimulansbidrag är ett tidsbegränsat stadsbidrag. Syftet är att kommunen eller en annan
huvudman ska få hjälp att starta en ny verksamhet som man sedan själv övertar det
ekonomiska ansvaret för. Sådana medel avsetts för försöksverksamhet. I Staffanstorps
kommun startades 1995 upp två stycken psykädel projekt; Rörliga teamet samt Produkten
var dessa finansierades av stimulansmedel. Det skedde i samverkan och med gemensam
projektplanering, men bristen på långsiktighet i finansieringen utgör ett stort problem för
många projekt (Bokslut 1995 och 1998).
Rörliga Teamet var ett samarbetsprojekt tillsammans med Lomma kommun, två personer
arbetade gemensamt för dessa kommuner och åkte hem och bistod brukare i hemmet,
alltifrån stöd till att ha fritidsaktiviteter tillsammans. Projektet pågick de tre år som det var
ett projekt som var finansierat med stimulansbidrag. Kommunen permanentade inte
verksamheten efter projektets slut, då också kostnadsansvaret gick över till kommunen.
Produkten avslutades december 2002, det var en sysselsättningsverksamhet som sedan
1999 var samlokaliserad med Knuten, när verksamheten lades ner hade de två
verksamheterna flutit ihop så pass att det inte gick att skilja dem åt (Bokslut 1999 och
2002).
Enligt Socialstyrelsens utredning har kommunerna nu kommit längre i arbetet med att
inventera psykiskt funktionshindrade personers behov. Få kommuner hade tidigare
inventerat behovet av insatser och hade därför svårt att planera verksamheten och utveckla
dess innehåll.
Statens satsning, att dela ut tidsbegränsade stimulanspengar, som vi i efterhand kan
bedöma som en organisationsstrategi med både för- och nackdelar. Den öppna hållningen
bidrog till att understödja kreativitet och att få kommunen och psykiatrin att våga pröva
någonting nytt. De negativa konsekvenserna som vi kan urskilja bestod av att många
diskussioner och beslut på lokal nivå gled förbi både den politiska nivån och stora delar av
förvaltningen. Perspektivet tycks inte sällan ha blivit kortsiktigt, och många viktiga
erfarenheter gjordes i projekt som var frikopplade från moderorganisationen.
Om vi tillåter oss att göra om besluten, förutsätter det först och främst ett
underlagsmaterial som bättre beskriver målgruppen och dess behov. I så fall skulle en
framgångsrik strategi kunna vara anser vi att ge tydligare direktiv och styrning till
utförarorganisationen, men parallellt med detta ge bidrag som stimulerar till
försöksverksamheter.
Inventeringarna bekräftar det stora behovet av stödinsatser inom framförallt områden som
arbete, daglig sysselsättning, sociala kontakter och fritid. På vissa håll finns fortfarande en
ganska stor andel beviljade stimulansmedel som ännu ej omsatts i konkreta verksamheter
riktade till målgruppen. Anledningen tycks främst vara att projekten kommer att pågå
under längre tid än ursprungligen planerat och att en ovana vid projektarbete medfört
fördröjningar. Till vissa delar kan detta även bero på bristande samarbete och avsaknad av
organisation och ledning. Undersökningen visar även att det är en stor oro i vissa
verksamheter som finansierats med stimulansmedel att deras existens hotas när medlen
försvinner. Främst gäller det projekt med inriktning på personligt ombud eller kamratstöd
och olika föreningsdrivna verksamheter.
29
5.4 Psykiatrireformens effekter i Staffanstorps kommun
I hela riket räknar man med att det finns ett generellt mörkertal bland de psykiskt sjuka.
Detta mörkertal beror dels på att många psykiskt sjuka lever tillsammans med någon
anhörig (föräldrar, make eller liknande) och därav klarar det vardagliga livet med hjälp av
anhöriga utan att använda sig av myndigheters hjälpinsatser. Dessa personer syns först när
något drabbar den anhörige så de psykiskt sjuka måste söka hjälp på annat sätt. Givetvis
finns det flera orsaker till mörkertalet, olik skäl till att alla inte får den hjälp och det stöd
som de behöver. Uppsökande verksamhet och liknande är en del i arbetet med att handskas
med dem som faller utanför och som inte får det stöd de behöver. Arbetet med uppsökande
verksamhet, boendestöd och liknande kommer vi att gå in mer på längre fram i arbetet. I
Staffanstorps kommun räknar man med att det finns ett mörkertal av personer med psykisk
sjukdom omfattande ca. 100 personer och som inte torde vara så hög i Staffanstorp då det
är en ”ung och frisk” kommun. Samtidigt finns det 48 kända personer med psykisk
sjukdom inom kommunen (intervju Petra Kvist-Zaar samt intervju Lena Larsson).
I Socialutskottets delbetänkande (1991:88) bygger hela betänkandet på det s.k. Case
Managementbegreppet. Case management är en diskussion som beskrevs under
psykiatriutredningen innan psykiatrireformen trädde i kraft och som man kan säga ligger
lite som grund för den mening och uppbyggnad som psykiatrireformen fick. Case
management kan beskrivas som ett professionellt nätverk kring den psykiskt sjuke och
dennes anhöriga för att med hjälp av ett gott samarbete hjälpa den psykiskt sjuke att leva i
samhället som andra. Själva uttrycket och arbetssättet grundades i USA när man började
stänga ner mentalsjukhusen och behövde se över de olika resurserna i samhället för
målgruppen. Alla de samordnade insatserna och hela arbetet kring de psykiskt sjuka och
deras anhöriga grundar sig på detta arbetssätt. Med hjälp av Case management hade man
som mål att samordna olika instanser för att få ett så effektiv och individbaserat stöd som
möjligt för målgruppen. Ett annat synsätt som präglar detta är att det ska vara så få
personer som möjligt runt den psykiskt sjuke men med så effektiva medel som möjligt för
att hjälpa den psykiskt sjuke att leva ett så självständigt liv som möjligt med hög
livskvalitet tillsammans med andra i en social samvaro. Alla de olika insatser som finns
och som har utvecklats under de senaste nio åren bildar tillsammans ett system eller
nätverk av insatser. Det behövs människor som håller samman, utvärderar och granskar
dessa insatser för att de ska fungera på ett så effektivt och bra sätt som möjligt. Alla
insatserna utgör tillsammans en god grund för psykiskt sjuka att leva på lika villkor som
andra.
5.4.1 Anhöriga
Att ha en familjemedlem som är drabbad av en psykisk sjukdom är jobbigt på många sätt
för anhöriga. Oftast är det både materiellt, psykologiskt och socialt ansträngande, vilket
innebär att det finns ett stort behov av både pedagogiska insatser och olika former av stöd
åt anhöriga. Socialstyrelsen (http://www.sos.se/fulltext/110/2003-110-9.pdf) lägger stor
tyngdpunkt på att belysa anhörigas situation när man behandlar ämnet psykiskt sjuka.
Även psykiatrireformen hade som mål att värna om och stötta anhöriga. Redan innan man
antog reformen hade anhöriga uppmärksammats i flera decennier. Genom att hjälpa och
stötta anhöriga kan även de psykiskt sjuka få ett bättre stöd och engagemang från
människor i deras närhet.
Efter intervju med Petra Kvist-Zaar framgick det, precis som vi erfarit från litteraturstudie,
att anhöriga till psykiskt sjuka är en grupp som är mycket svår att nå för att stötta, hjälpa
och vägleda i samarbetet med den psykiskt sjuke. Sedan länge har psykisk sjukdom varit
skamligt, och är fortfarande för många, vilket förmodligen är en orsak till att det är så svårt
att nå gruppen, man vill inte erkänna, eller anser sig inte behöva, stöd och hjälp. Inte sällan
30
har anhöriga redan levt nära eller tillsammans med den psykiskt sjuke, vilket innebär att
hjälp, stöd och avlastning inte varit något alternativ tidigare och känner därmed inget större
engagemang att förändra detta. I Staffanstorps kommun har man länge och på många olika
sätt försökt komma i kotakt med anhöriga och skapa ett nätverk för de personerna, men de
anhöriga man lyckats komma i kontakt med är ofta inte intresserade av någon kontakt eller
alternativt har många fått stöd och hjälp från frivilliga organisationer som även arbetar med
anhörigstöd, så som t.ex. RSMH5.
Våra egna reflektioner kring anhörigas situation har varit många. Inom de flesta utsatta
grupper är det ett stort och viktigt arbete kring och med anhöriga så även när det handlar
om psykiskt sjuka. Problemet är, återigen, den gamla synen på psykiskt sjukdom, ofta är
det skamligt och tabu att vara psykiskt sjuk eller anhörig. Samtidigt finns det andra
svårigheter när man talar om gruppen psykiskt sjuka och deras anhöriga, som vi ser det.
Man räknar med att det finns ett visst mörkertal av personer med psykisk sjukdom. Vad
detta mörkertal beror på finns det många spekulationer om. En av orsakerna vet man är att
vissa psykiskt sjuka lever tillsammans med maka/make eller föräldrar. När de väl söker
hjälp eller stöd är det sällan som anhöriga eller den sjuke som vill ha hjälp och stöd från
samma personer som den andre. Om man jämför med omsorgen i övrigt är det lättare för
barn med handikapp att vara med i grupper tillsammans med sina föräldrar och syskon och
därigenom växa fram i en gemenskap med andra anhöriga. Däremot vet man, enligt Petra
Kvist-Zaar att många anhöriga redan är engagerade i olika frivilligorganisationer. Därav
kan vi dra slutsatsen att frivilliga organisationer är betydelsefulla inte bara för de psykiskt
sjuka utan kan vara lika viktiga, om inte viktigare, för anhöriga.
5.4.2 Psykiatrisamordnare
En av psykiatrireformens effekter blev i många kommuner tillsättandet av en
psykiatrisamordnare. En vanlig modell var att anställa en psykiatrisamordnare som fick
ägna sig åt att skapa nya former för persongruppen. Personer med erfarenhet från
psykiatrin, ofta mentalvårdare, rekryterades av kommunerna. Psykiatrisamordnaren i
Staffanstorps kommun anställdes våren 2002.
Ett viktigt villkor för att få i gång verksamheten är att bemanna den. En vanlig strategi som
visat sig i socialstyrelsens utredningar var att anställa en psykiatrisamordnare, som inte
sällan fick vara både en idéspruta, ideolog och verksamhetsansvarig, åtminstone i de första
faserna av förändringsarbetet. Under intervjun med Lena Larsson förtäljer hon att
handlingsutrymmet som psykiatrisamordnare har varit stort. Vi kan ibland tyckas uppleva
utrymmet som mycket betydelsefullt och en förutsättning för att verksamheten ska kunna
formas efter de behov som finns hos målgruppen. Samtidigt som vi har kunskap i att
friheten kan upplevas som frustrerande och som ett tecken på politikernas och
tjänstemännens ointresse i reformen.
Lena Larsson upplever att hon anställdes för att verkställa någonting. Hon beskriver att det
var väldigt öppet och upplevde att hon själv tillsammans med sina kolleger fick stå för
mycket av idéerna och tankarna om hur det skulle se ut, vilket hon inte trodde från början.
Lena Larsson klargör att hon förutfattat att det arbetet skulle vara klart innan hon
5
RSMH (Riksförbundet För Social och Mental Hälsa) Föreningen verkar för och drivs av psykiskt sjukas
eget ansvar och intresse. Förbundet är partipolitiskt obundet och det finns inte någon religös anknytning. Det
är de psykiskt sjukas kunskap och erfarenhet av den svenska psykiatrivården som för deras arbete och
engagemang framåt. Det finns uppemot 150 lokalföreningar med 10.000 medlemmar. Dessa olika föreningar
finns på 23 olika distrikt. RSMH finansieras genom stadsbidrag och sponsring från näringslivet. En av deras
viktigaste uppgifter för föreningen är arbetet med kamratstöd, att stötta, vägleda och finnas tillhands för
varandra och anhöriga är en av grundstenarna i deras arbete. (http://www.rsmh.se/organisation.htm)
31
anställdes. Under intervjun omtalar Lena Larsson att hon upplever att det saknades visioner
från ledningen.
Psykiatrisamordnarna anser vi är ett bra exempel på den betydelse som enskilda personer i
förvaltningen kan få för hela den lokala policyprocessen. Direktiven från politikerna har
oftast varit få och oprecisa (precis som statens direktiv till kommunerna!), varför uppdraget
till samordnarna har kommit att handla om att både formulera visioner och ta kontroll över
genomförandeprocessen.
5.4.3 Daglig verksamhet och annan sysselsättning
I Staffanstorp finns daglig verksamhet för personer inom LSS i form av Träffpunkten som
är en mötesplats för personer med psykiska funktionshinder. Hit kan de gå för att bryta sin
isolering, träffa andra och få stöd och motivation till att leva som andra. Intervjun med
psykiatrisamordnaren gjordes på denna träffpunkt där hon är stationerad. Träffpunkten har
sin lokal i centrala Staffanstorp där de även säljer barnkläder i ett samarbete med röda
korset. På Träffpunkten anser man det viktigt att personerna som kommer dit inte enbart
kommer för att sitta ner och dricka kaffe. Det ska inte enbart vara ett ställe där man blir
uppassad det finns då risk för att man enbart flyttar isoleringen från den egna bostaden till
ett annat ställe. Därför har man nu sagt att de som kommer dit ska delta i någon form av
aktivitet. Däremot ställer man inga större krav på besökarna men passandet av tider och
någon form av verksamhet är dem krav man anser sig kunna ställa. Tidigare kom det allt
för många andra personer till Träffpunkten (det hette då knuten), det kunde vara arbetslösa
som sökte sig dit för att skapa ett socialt nätverk och dricka kaffe tillsammans. Knuten var
inte det den var anpassad att vara. Efter byte av lokal och namn stramade man till reglerna
och enbart psykiskt sjuka skulle vara gruppen som nyttjade verksamheten (intervju Gunni
Gustafsson-Nilsson).
Vi anser att psykiskt sjuka egentligen borde tillhöra en egen ”kategori” för att få den
prioritering som de har rätt till. Idag ligger den psykiatriska verksamheten under
äldreomsorgen och handikappsomsorgen (LSS och socialpsykiatri). Samtidigt delar man på
omsorg och psykisk sjukdom. Omsorgen har sysselsättning som beviljas personer
tillhörande personkrets 1 och 2 (psykiskt sjuka tillhör personkrets 3). Enligt LSS har
personkrets 3 inte rätt till insatser beträffande sysselsättning. Genom att de hade kunnat få
det via LSS kunde man ha integrerat dem med omsorgen eller arbetat fram fler alternativ
till sysselsättning. Alternativet, tycker vi, annars kunde vara att skapa ”en egen lag” för
gruppen psykiskt sjuka så att LSS enbart tillhört omsorgen eftersom LSS har en del
undantag gällande beviljandet av olika insatser som utesluter de psykiskt sjuka. Vi anser att
lagarna som finns inte kan ge det stödet och den tryggheten till psykiskt sjuka som den ger
till övriga befolkningen. Utan lagstadgat stöd, gällande alla områden, kan kommunerna
inte heller arbeta för att psykiskt sjuka ska kunna vara integrerade i samhället på lika vilkor
med samma livskvalitet ”som alla andra”.
Psykiatrisamordnaren, Lena Larsson, betonar under intervjun att hon ser stora möjligheter
med en samverkan mellan LSS-verksamheten och socialpsykiatrin. Det är ett unikt tillfälle
att bättre utnyttja befintliga resurser. Av denna anledning vill hon och hennes kolleger
starta ett projekt för samverkan mellan omsorgen och socialpsykiatrin med fokus på
sysselsättning. Lena Larsson menar på att denna samverkan kan leda till ökad kunskap för
personal och klienter om varandras verksamheter och aktiviteter. I enlighet med
Staffanstorps kommuns handikappolitiska program (2000) ska man i kommunen arbeta för
att öka medvetenheten om människor med funktionshinder, deras rättigheter, möjligheter
och vad de kan bidra med i samhället.
32
Lena Larsson, har som tanke att en sammanvävning av aktiviteter för de båda
målgrupperna från daglig verksamhet och Produkten ger flera fördelar.
Under senare år har det skett stora förändringar inom psykiatrin mot en mer aktiverande
och patientinvolverande behandling. Man har sett att de psykiskt sjukas symptom och
beteendemönster påverkas i gynnsam riktning genom situationer där de psykiskt sjuka får
möjligheter att utföra meningsfulla aktiviteter (Gamborg, 1994).
Förutom Träffpunkten finns Produkten inom LSS verksamhet. Produkten är beläget i
utkanten av Staffanstorp och har snickeriverksamhet och biltvätt samt annan
sysselsättning. Idag är det enbart personer med andra handikapp (och/eller psykisk
sjukdom utöver annat handikapp) än psykisk sjukdom som kan nyttja denna verksamhet.
Däremot finns det idéer om att integrera några av de psykiskt sjuka med några inom
omsorgen för att alla med någon form av funktionshinder ska kunna få någon form av
sysselsättning. Gunni Gustafsson-Nilsson menar att vissa psykiskt sjuka skulle fungera
tillsammans med vissa andra funktionshindrade. Det handlar om att hitta rätt sysselsättning
och rätt personer. Samtidigt säger Gunni Gustafsson-Nilsson att det förmodligen inte skulle
fungera att slå samman alla personer med funktionshinder utan vissa kräver helt andra
resurser. Förutom Produkten och Träffpunkten finns daglig sysselsättning för personer
inom LSS personkrets 1 och 2 i form av skogs- och trädgårdsarbete i Björnstorp,
Erikshjälpen i Genarp samt en fjärde grupp med rekonditionering av hjälpmedel. Men i
dagsläget ingår inte denna verksamhet som en möjlighet för de med enbart psykisk
sjukdom.
Lena Larsson menar att omsorg och socialpsykiatri i samverkan kan komma att motverka
segregation och befrämja en rörlighet i verksamheten. Rent ekonomiskt blir det också ett
sätt att utnyttja befintlig kompetens och andra resurser med personal och lokaler. Lena
Larsson förtäljer vidare att denna samverkan tog sin början då en grupp klienter från
Daglig Verksamhet började sortera och dela ut reklam med utgångspunkt från
Träffpunkten i september 2003. de vill fortsätta att arbeta med aktivitetsgrupper med
klienter från daglig verksamhet och Produkten till 2005 och då göra en utvärdering av vilka
fördelar och nackdelar denna samverkan har fått.
5.4.4 Personligt ombud
Under våren år 2000 beslutade regeringen om statsbidrag (stimulansbidrag) till
kommunerna för att inrätta permanenta verksamheter med personligt ombud och
socialstyrelsen skulle samordna insatsen. Den första utvärderingen som socialstyrelsen
gjorde beträffande personligt ombud skedde efter arton månaders provtid. Utvärderingen
visade att man hade kunnat genomföra samt utveckla olika arbetsformer med personligt
ombud som fungerade med målgruppen. De aktuella vårdbehoven visade på en minskning
och personer med personligt ombud hade även fått en positiv förändring i det sociala livet
samt en ökad livskvalitet, detta uppgav även brukarna i undersökningen av socialstyrelsen.
En annan viktig förändring som skedde under dessa arton månader var att de personliga
ombuden, på ett framgångsrikt sätt, hade hjälpt sina klienter till insatser enligt LSS. I 80 %
av de fall där en ansökan gjorts med stöd från det personliga ombudet hade någon typ av
insats beviljats och ser man detta i relation till den situation där samtliga psykiskt sjuka i
landet så är det enbart 5-10 procent som fått LSS insatser de sökt om (http://www.sos.se/
fulltext/110/2003-110-9.pdf).
Enligt bokslut (2001 och 2002) anställdes det personliga ombudet i Staffanstorps kommun
den 15:e augusti 2002. I skrivande stund är det femton personer i kommunen med psykisk
sjukdom som är beviljade och har personlig ombud (intervju Petra Kvist-Zaar).
33
Enligt Norström & Thunved (2003) ska det personliga ombudet i huvudsak ha följande
uppgifter:
Tillsammans med den enskilde ska det personliga ombudet identifiera och formulera
dennes behov av vår, stöd och service.
Tillsammans med den enskilde ska det personliga ombudet se till att olika huvudmäns
insatser planeras, samordnas och genomförs.
Om fullmakt finns ska det personliga ombudet företräda den enskilde i kontakterna
med olika myndigheter.
Det personliga ombudet ska se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån
sina egna önskemål, behov och lagliga rättigheter.
Vidare menar Norström & Thunved (2003) att det personliga ombudet som rekryteras ska
ha goda kunskaper om psykiska funktionshinder, vara medveten om olika konsekvenser
beroende på sätt att agera. Samtidigt anser Socialstyrelsen (2003) att den enskilde själv ska
kunna välja personligt ombud och att det personliga ombudet, av denna anledning, inte bör
ha något särskilt yrke eller utbildning utan att funktionen ska vara det aktuella. Personligen
anser vi att det är betydelsefullt att den enskilde själv får vara med att tycka till om vem
som ska vara dennes personliga ombud men att någon utomstående borde vara med vid
bedömningen, kanske att psykiatrisamordnaren skulle kunna ha befogenheten. Samtidigt
tycker vi att det är viktigt att det personliga ombudet har någon form av adekvat utbildning.
Som personligt ombud ska man kunna vägleda och handleda den psykiskt sjuke
beträffande insatser genom LSS och SoL etc. vilket torde kräva viss utbildning. Samtidigt
ser vi det relevant med utbildning inom psykiatri och det sociala arbetet för att det
personliga ombudet ska kunna ha en helhetssyn om hela det sociala arbetsfältet samt ha
förståelse för den psykiska sjukdom klienten har. Avsaknad av utbildningen hos personliga
ombud torde bli, anser vi, ett resultat med mindre förståelse för de sociala insatser som
finns och därav inte det rätta stödet och servicen som klienten ska kunna tillhanda från det
personliga ombudet.
Vårt resonemang kring personligt ombud är nästan enbart positivt. Kanske att detta är en
av de effekter som fått den störst genomslagskraften sedan psykiatrireformen kom. Genom
att få ett personligt ombud har många psykiskt sjuka fått möjlighet att uppnå den
delaktighet och gemenskap som reformen hade som mål. Med hjälp av det personliga
ombudet kan psykiskt sjuka få sin rätt tillgodosedd genom handledning av det personliga
ombudet. Vi kan ofta läsa om och se de positiva effekter som denna tillgång har medfört
för målgruppen.
5.4.5 Boende
Den egna bostaden har under hela planeringen och genomförandet av reformen varit en
stark symbol för intentionerna om normaliserade levnadsförhållanden för de psykiskt
sjuka. Många av regeringens initiativ på området, exempelvis det kommunala
betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade patienter, togs i syfte att pressa fram
anpassade boende för målgruppen ute i samhället och därigenom påskynda
avinstitutionaliseringen av den psykiatriska vården (SOU 1997:6).
Under reformarbetet framkom det tidigt att kommunernas arbete med boendefrågorna
präglades av osäkerhet. Eftersom inventeringsarbetet på många håll försenades fanns ingen
klar bild över hur behovet av boende och boendestöd för målgruppen såg ut, där igenom
blev det också svårt att veta vilka verksamheter och stödformer man skulle bygga upp
(SOU 1997:6).
34
Alla människor har rätt till egen bostad i en miljö som de trivs i och känner sig trygga i.
Det är först under senare år som de även gäller psykiskt sjuka (SOU 1991:92).
Stimulansbidraget som fanns tillgängligt för att bygga gruppstäder och andra boendeformer
kom exempelvis aldrig att användas i Staffanstorps kommun. Anledningen menar Petra
Kvist-Zaar är att man i Staffanstorp har inventerat antalet psykiskt sjuka till så få och med
omfattande säraktig problematik så att Staffanstorps kommun inte kan bygga upp bostäder
utan istället köper platser av andra kommuner. En annan anledning menar Petra Kvist-Zaar
är att målgruppen oftast lever kvar hos sina föräldrar långt upp i åldrarna. Enligt
socialstyrelsens olika utredningar är detta vanligast bland män (SOU 1992:73). De statliga
stimulansmedlen kom alltså att spela en tämligen blygsam roll för boendeverksamheterna i
Staffanstorps kommun, som man oftast i annat fall får finansiera inom kommunens
ordinarie budgetramar. Antagligen är det mindre lämpligt att driva boendeverksamhet i
form av projekt, något som Staffanstorp tycks ha uppfattat. I arbetet med psykiskt sjuka
brukar trygghet och kontinuitet betonas, vilket svårligen kan associeras med
projektformen. Det skulle i praktiken vara svårt att erbjuda ett gruppboende till personer
med stora och sammansatta behov, om förutsättningen är en försöksperiod på några år med
en osäker fortsättning.
5.4.6 Boendestöd
Ett eget boende kräver att man klarar vissa praktiska göromål. För människor med
psykiska funktionshinder kan detta ibland vara svårt utan särskilt stöd. Boendestöd ska ge
den enskilde möjlighet att utveckla ett normalt vardagsliv. Boendestöd är en social och
praktisk stödinsats som syftar till att stärka den enskildes förmåga att hantera sitt
vardagsliv både inom och utanför hemmet. Petra Kvist-Zaar menar på att personer med
psykiska funktionshinder kan erhålla boendestöd i form av omvårdnad och aktiva insatser i
boendet.
Personer med psykisk sjukdom behöver ofta ett individuellt anpassat stöd i det egna
hemmet. Innehållet i stödet kan vara att motivera till aktivitet, bryta isolering och på andra
sätt motverka effekterna av sjukdomen.
Den insats som erbjuds från socialtjänsten har ofta benämnts hemtjänst. Enligt
Socialtjänstlagen (8 kap 1 §) medför inte stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär
kostnadsansvar för den enskilde. Däremot får kommunen ta ut avgifter för insatser som
inte är ”stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär” På den grunden har psykiskt sjuka
som erhåller hemtjänst också betalat avgift.
Ett avgiftsfritt boendestöd till personer med psykiska funktionshinder skulle underlätta
handläggningen. Det förekommer idag att personer med bristande insikt i sitt stödbehov
avböjer insatser som medför kostnad för den enskilde. Insatsen boendestöd behöver
beskrivas mer detaljerat, och anvisningar till handläggarna borde, anser vi utarbetas. Tills
vidare hanteras stöd i det egna hemmet som hemtjänst, och avgiften enligt den regel som
finns med möjlighet att befria från avgift. Boendestöd utgår efter individuell planering i
samverkan mellan socialnämnden och primärvårdsnämnden och är ett led i vårdkedjan för
att öka möjligheterna till gemenskap och delaktighet i samhället.
5.5 Samarbete och samverkan
I en uppföljning av reformen år 2003 pekade socialstyrelsen på brister i samarbetet mellan
olika myndigheter, där psykiatrisk, arbetsrelaterad och social rehabilitering sällan
samordnades. I stället begränsades verksamheten ofta till socialt stöd. De psykiskt sjuka
35
fick inte tillräcklig psykiatrisk rehabilitering och det rådde stor brist på meningsfull
sysselsättning, uppgav socialstyrelsen.
En allvarlig konsekvens var att förtidspensioneringarna bland psykiskt sjuka ökade
drastiskt. Socialstyrelsen efterlyste även fler personliga ombud eftersom den enskilde ofta
inte visste var den skulle vända sig för att få hjälp med ett behov. Trots allt uppgav
socialstyrelsen att reformen inneburit ett bättre liv för många med ökat socialt stöd och fler
psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Flera psykiatriker har dock under senare år larmat
om att svårt psykiskt sjuka inte nås av reformen. De inser inte själva sina behov och den
uppsökande verksamheten bedöms vara otillräcklig. Följden blir ofta hemlöshet
(Socialstyrelsen 1998:4).
Socialstyrelsens tillsynsmyndighet gjorde en granskning av kommunerna under 2003 för
att undersöka hur psykiatrireformen påverkat arbetet samt vad som fanns kvar att göra efter
psykiatrireformen varit aktuell i ett antal år. När det handlade om samverkan menade man
att konsekvenserna har blivit att det idag är flera olika huvudmän som ansvarar för psykiskt
sjukas vård, stöd och rehabilitering vilket resulterar i en uppenbar risk för att målgruppen
inte uppmärksammas eller prioriteras på samma sätt som andra grupper. Det finns en stor
brist i gemensamma mål för gruppen psykiskt sjuka hos de olika huvudmännen vilket
resulterar i ett dåligt samarbete och en dålig samverkan mellan de olika huvudmännen. Det
var inom kommunerna mycket omorganisering skedde vid psykiatrireformens införande
men, menar socialstyrelsen, det är inte enbart kommunerna som behöver omorganisera
utan även de samverkande organen i relation till kommunerna. När reformen antogs fanns
det inte många förändringsmekanismer för de statliga rehabiliteringsaktörerna eller för den
statliga psykiatrin. Socialstyrelsen menar att mycket av bristerna som reformen fick
grundar sig i denna brist på samverkan och samorganisering (http://www.sos.se/cgibin/MsmGo.exe?grab_id=19534914& CFGNAME=MssFindSV%2Ecfg&hos_id).
Vad beträffar samverkan mellan olika huvudmän i Staffanstorps kommun gjordes en
utvärdering/sammanställning under januari månad 2004 av socialnämndens arbetsutskott
(Petra Kvist-Zaar) där man menar att socialpsykiatrin i Staffanstorps kommun har ett
etablerat samarbete med arbetsförmedlingen, arbetslivscentrum och försäkringskassan. Det
finns även regelbundna kontakter med PRE6 och ett samarbete med biståndshandläggare
samt med kommunens IFO-enhet (Individ- och familjeomsorgens enhet). Socialstyrelsen
påpekade efter sin granskning av kommunerna att kommuner som har former för
samverkan eller har en eller flera gemensamma verksamheter med annan huvudman ska
arbeta fram gemensamma mål, riktlinjer och verksamheter på ledningsnivå. Socialstyrelsen
menar att Staffanstorps kommun hade denna samverkan men inget nerskrivit som
handlingsplan vilket nu har arbetats fram i kommunen.
5.5.1 Statens ansvar
Den psykiatriska vården har inte samma tradition som den somatiska när det gäller
renodling och organisatorisk uppdelning mellan akuta/aktiva insatser respektive insatser
som är av långvårdskaraktär. Personalkategorier kan inte på något enkelt sätt användas för
att beskriva avgränsningen av ansvaret i psykiatrireformen. Avgörandet måste i grunden
utgå från en bedömning av verksamhetens innehåll och inriktning. Kommunernas ansvar
skall definieras utifrån att insatsen i huvudsak har en omvårdnadskaraktär inklusive social
träning. Regionen (landstinget) skall svara för de insatser som har en klart målinriktad
terapeutisk karaktär (SOU 1992:73).
6
PRE är en förkortning av psykiatriska rehabiliteringsenheten där även den personliga ombudsverksamheten
har en ledningsgrupp med representanter från PRE och frivilligorganisationerna.
36
Regionen ansvarar för psykiatrisk hälso- och sjukvård i ordinärt boende som har en klart
målinriktad terapeutisk karaktär. Dessa insatser kan ske av olika personalgrupper. Läkaren
har det övergripande ansvaret för patientens vård. Det som utmärker läkarinsatser är
framför allt diagnostisering, bedömning av psykiatriskt vårdbehov samt ordination av
adekvata behandlingsåtgärder. Behandlingsinsatser av psykolog och psykoterapeuter utförs
i nära samarbete med läkare och avser specifika arbetsuppgifter och är således ett ansvar
för regionen. Den uppföljande/uppsökande insats som periodvis kan behövas för att
motverka en inläggning eller för utvärdering av ändrad behandling är ett ansvar för
regionen. Psykiatrisk akutverksamhet kan bedrivas med hjälp av mobila specialistteam i
stället för på fasta mottagningar. I den mån det finns mobila specialistteam är de ett ansvar
för regionen. Om behov dessutom finns av insatser från personalkategorier med
specialkunskap i psykiatri, utöver den kompetens som förutsätts finnas inom kommunen,
får regionens psykiatriska verksamhet tas i anspråk (prop. 1993/94:218).
För patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller enligt lagen
om rättspsykiatrisk vård (LRV) och som har tillstånd att vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område (permission), ansvarar regionen för den psykiatriska
vårdinsatsen i ordinärt boende. Regionens ansvar innebär ingen inskränkning i
kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen eller för somatisk hemsjukvård för dessa
patientgrupper. Regionen ansvarar även för stöd, handlednings- och konsultationsinsatser
samt utbildning i individärenden till kommunens personal (prop. 1993/94:218).
Ansvarsfördelningen innebär att psykiatrisk vård i ordinärt boende kommer att bedrivas av
både kommunen och regionen, var för sig eller tillsammans. Ansvarsfördelning och
samverkansformer i det enskilda fallet fastställes i samband med gemensam vårdplanering,
där individens behov avgör med vilken kompetens insatsen skall utföras och vilken
vårdgivare som skall utföra den (SOU 1992:73).
5.6 SoL (2001:453) som möjlighet och hinder
Den 1 januari 1982 kom socialtjänstlagen som ersatte tidigare barnavård-, nykterhetsvårdoch socialhjälpslagen. Socialtjänstlagen (SoL) innebar ett uppbrott från den syn som
präglats människor som behövde stöd från dessa lagar. Verksamheten skulle präglas av en
helhetssyn istället för tidigare symtomtänkande. Helhetssynen innebär att den enskilde ska
få hjälp med hänsyn till hela den enskildes levnadsförhållande. Med hänsynstagande till
människans ansvar för sin och andras sociala situation ska SoL vara inriktad på att frigöra
och utveckla den enskildes egna resurser. SoL bygger även på frivillighet och
självbestämmande vilket är lite av honnörsord i SoL (Norström & Thunved 2003).
Den 1 januari 2001 antogs den nya socialtjänstlagen av regeringen. Tidigare grundtankar
skulle finnas kvar och prägla lagen. Den nya socialtjänstlagen kom till pga. de
samhällsförändringar som skett under de tjugo åren som det skiljer mellan lagarna. Trycket
på äldreomsorgen har ökat, anhörigas insatser har blivit mer uppmärksammat, det har skett
en kraftig utveckling inom brottsligheten, fler frivilliga organisationer har bildats och
utvecklingen mot ett multinationellt samhälle är bara några av de samhällsutvecklingar
som bidragits till att regeringen införde den nya socialtjänstlagen. I första kapitlet 1 § SoL
finns inledande bestämmelser till lagen där det beskrivs bl.a. att socialtjänsten, på
demokratins och solidaritetens grund, ska främja människors sociala och ekonomiska
trygghet, jämlikhet i levnadsfrågor samt aktivt deltagande i samhällslivet. Det är genom 4
kap. 1 § som alla bistånd genom SoL kan beviljas och det är också denna paragraf som kan
överklagas. Det är genom 5 kap. 7 § som människor med funktionshinder ska få hjälp med
meningsfull sysselsättning, bra bostäder och det stöd och hjälp som krävs för att leva ett liv
som andra (Norström & Thunved 2003).
37
SoL har alltså en speciell paragraf för funktionshindrade som ska hjälpa dem att få den
hjälp och det stöd som de behöver för sin livsföring och livskvalitet. Samtidigt, tror vi, att
de psykiskt sjuka ofta hamnar i skymundan. Handikappade domineras av människor med
andra handikapp än psykiska där det ofta är lättare att se själva handikappet. Genom vår
intervju med Petra Kvist-Zaar fick vi information om att hjälpen för de psykiskt sjuka är
svårare att få än för gruppen i övrigt. Enligt SoL måste man själv (eller med hjälp av
personligt ombud eller förmyndare) ansöka om hjälp. Detta medför att en person som är
psykiskt sjuk måste ringa samtalet till socialtjänsten och ta sig dit för ett besök. Den dag en
person med psykisk sjukdom orkar och kan ta sig iväg för ett sådant möte måste han må
relativt bra. Detta innebär att han gör sig finare än vanligt, kanske duschar, rakar sig och
tar på lite finare kläder. Väl nere på socialkontoret finns risk att man bedömer att personen
inte mår så dåligt, han kom ju dit och klarar alltså att sköta sig på egen hand. Genom
intervjun med Petra Kvist-Zaar har denna fråga diskuterats mycket mellan författarna. Om
vi antar att det är så här i många fall då behövs det en förändring i SoL där man får
möjlighet att få hjälp även om man har en psykisk sjukdom och inte en somatisk sjukdom
där båda kan gå i skov. Vi har en tanke om att man skulle kunna utforma SoL på ett sådant
sätt att när personer med psykisk sjukdom söker hjälp skulle hembesök vara att
rekommendera och då kanske inte enbart ett besök, utan två, tre besök under en kort period
för att bedöma tillståndet i klientens livssituation. Det finns säkert många andra möjliga
sätt att arbeta för att komma från detta problem men en förändring kan vi tydligt se att det
behövs om alla ska kunna ha samma chans att få den hjälp och stöd som den enskilde
behöver och faktiskt har rätt till.
5.7 LSS (1993:387) som möjlighet och hinder
Den 1 januari 1994 trädde Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i
kraft. Kommunen är huvudman för samtliga former av stöd och hjälp enligt denna lagen
med ev. undantag för annat personligtstöd som kan vara landstingets uppgift om den
aktuella kommunen och landstinget inte kommit överens om annat. LSS är en rättighetslag
för personer med svåra handikapp. I första paragrafen finns tre olika personkretsar vilket
innebär att man måste tillhöra någon av dessa tre för att få rätt till insatser genom lagen.
Psykiskt sjuka kan enbart tillhöra den tredje personkretsen (om de endast har en psykisk
sjukdom). Där till måste den psykiska sjukdom vara varaktig, inte bero på normalt
åldrande, vara stort handikapp som förorsakar betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen det måste även inbära ett omfattande behov av stöd eller service (Norström &
Thunved 2003).
I Staffanstorps kommun har vi, genom intervju, fått veta att det är ett mycket fåtal personer
som har insatser enligt LSS. Vi hade redan innan intervjuerna och granskning av bokslut
en bild om att det måste vara väldigt svårt för en psykiskt sjuk person att få hjälp genom
LSS då kriterierna är många och relativt omfattande. På något sätt känns det, än en gång,
att psykiskt sjuka inte får det stöd och den möjlighet, genom lag, som andra handikappade
får. Detta blir ännu en gång tydligt genom LSS 7 § där det står att personer som anges i 1 §
1 och 2 punkten har rätt till insatser enligt 9 § första stycket 10 som innebär daglig
verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar
sig. Så, enligt LSS har personer med psykisk sjukdom inte laglig rätt till daglig verksamhet
enligt LSS. I Staffanstorps kommun har man daglig verksamhet för de psykiskt sjuka och
planerar ständigt, efter granskning av bokslut samt genom resultat av intervjuer, nya sätt att
tillgodose en meningsfull syselsättning för personer med psykisk sjukdom. Regeringen har
däremot beslutat att personligt ombud idag är en insats psykiskt sjuka ska ha rätt till men
regeringen ville inte lagstadga detta. Rättigheten till personligt ombud är något vi anser är
ett mycket positivt framsteg.
38
Vi är övertygade om att många handläggare anser att LSS är svårtillämpbar på gruppen.
Man beviljar kanske därför ofta insatser enligt socialtjänstlagen vilket innebär att psykiskt
sjuka får insatser med sämre kvalitet än andra personer med svåra funktionshinder. Deras
möjligheter att planera och påverka utformningen av insatserna är mindre. Vi kan tycka att
man bör överväga att göra en översyn av LSS-lagstiftningen. Anledningen till att de
psykiskt sjuka inte får del av LSS-insatser är delvis lagstiftningens utformning.
Ett problem menar vi kan vara att många psykiskt sjuka inte anses ha ”betydande
svårigheter i den dagliga livsföringen” och därmed ett omfattande stödbehov.
I förarbetena förklaras begreppet ”betydande svårigheter” med att den enskilde inte på
egen hand kan klara vardagsrutiner som t.ex. hygien, toalettbestyr, påklädning,
mathållning, förflyttning inomhus och utomhus samt sysselsättning, eller utföra nödvändig
träning eller behandling. Man betonar att det är den sammantagna effekten och den totala
konsekvensen för den enskilde som ska bedömas. Av intervjun med Petra Kvist-Zaar
förekommer det att kommunens utredning på grund av de exempel som ges i förarbetena
helt koncentrerar sig på den enskildes förmåga att tvätta sig och klä på sig. Detta ger ofta
ett missvisande resultat hos den aktuella gruppen.
Socialstyrelsen (2003) konstaterar att många psykiskt sjuka inte fått insatser enligt LSS i
den utsträckning som förutsågs när lagen kom. Bristande kunskap om den psykiska
sjukdomen liksom behovet för många i målgruppen av ett personligt stöd i
ansökningsprocessen är några av de faktorer som anses ha orsakat detta förhållande.
Utvärderingen visar också på brister i lagens konstruktion, exempelvis så är kriterierna för
att ingå i lagens personkrets svåra att tillämpa för denna målgrupp. De olika insatserna är
dessutom inte alltid utformade efter målgruppens behov. Insatsen rådgivning och annat
personligt stöd har bl.a. på grund av oklarheter avseende definition och innehåll, inte
kommit gruppen till del i den utsträckning som borde ha varit fallet. Dessutom konstaterar
Socialstyrelsen att denna målgrupp inte har rätt att söka insatsen daglig verksamhet.
Kommunförbundet delar Socialstyrelsens uppfattning att en översyn av LSS bör
övervägas. Bristerna i nuvarande lagstiftning, som accentuerats i och med denna målgrupp
visar en komplexitet och mångfald som kommunförbundet anser motivera en total översyn
av LSS.
5.8 Granskning av psykiatrin i Staffanstorps kommun i jämförelse
med övriga skånska kommuner
Under åren 2002-2004 gjorde socialstyrelsen och länsstyrelsen en granskning av samtliga
kommuners övergripande planering av sin verksamhet kring de psykiskt sjuka. Därefter
gjordes en fördjupad granskning av den praktiska verksamheten i Staffanstorp, Tomelilla
och SDF Södra innerstaden i Malmö. Denna fördjupade granskning innebar dels att
granska kommunernas insatser för enskilda personer med psykiatrisk sjukdom och dels
granskning av kommunernas verksamhet för boende och sysselsättning. De olika
bedömningskriterierna som socialstyrelsen och länsstyrelsen utgick från grundade sig på
aktuell lagstiftning samt psykiatrireformens principer (Skåne utveckling 2003:54).
Under intervjun med Petra Kvist-Zaar fick vi ta del av denna rapport vilken både är aktuell
och intressant beträffande vårt syfte med arbetet. Det var även Petra Kvist-Zaar som
ansvarade för att svara på de brister som visade sig genom granskningen. Petra Kvist-Zaar
är handikappsansvarig vilket medförde att hon, via socialnämndens arbetsutskott, svarade
på socialstyrelsens och länsstyrelsens sammanfattning av granskningen. Med hjälp av
denna utredning har vi kunnat, med högst aktuellt material, jämföra kommunerna i Skåne
39
med Staffanstorps kommun beträffande det kommunala arbetet inom psykiatrin och dess
organisering.
Resultatet i granskning var att Staffanstorps kommun inte uppfyllde kraven i fyra av
punkterna;
a) Det fanns inte någon övergripande verksamhetsplan
Socialnämndens arbetsutskott har åtgärdsförslag genom att man samanställer pågående
arbete och arbetar fram en verksamhetsplan under 2004.
b) Det fanns ingen plan för personalens kompetens- och kunskapsutveckling
Socialnämndens arbetsutskott ansåg att detta fanns då man sedan ett par år tillbaka har
haft pågående kompetensutvecklingsprogram som bedrivs genom EU-projekt mål 37.
Det finns även en skriftlig kompetensutvecklingsplan för personal inom den
psykiatriska verksamheten i kommunen.
c) Det fanns inte kvalitetssystem för kommunens sociala verksamhet Efter det att
granskningen hade genomförts i kommunen arbetade man fram ett kvalitetssystem som
finns och fungerar idag.
d) Det saknades även gemensamma mål, riktlinjer och verksamhetsformer på
ledningsnivå I sitt svar på denna kritik menar Petra Kvist-Zaar att detta redan finns och
man har meddelat detta till socialstyrelsen och länsstyrelsen som gjorde granskningen.
Staffanstorps kommun var en av de bättre kommunerna när det handlar om organiseringen
kring psykiatrin. Det fanns vissa brister, men då granskningen nyligen är klar så måste vi
ändå anse att Staffanstorps kommun tagit tag i bristerna och löst det väldigt snabbt.
Åtgärder sattes in i tid då de blev medvetna om vilka problem som fanns.
De krav som Staffanstorps kommun uppfyllde var att man hade kännedom om personerna i
kommunen som har psykisk sjukdom, man informerar om det stöd och den service som
finns, bidrar med information till brukarorganisationerna. Det finns även ett politiskt mål
för verksamheten och kommunen inhämtar synpunkter från anhörig- och
brukarorganisationer. Vidare visade granskningen att beslut om bostad med särskild
service verkställs inom tre månader (vilket det enligt lag ska göras), personer med psyksikt
sjukdom placeras inte heller tillsammans med äldre på äldreboendena (vilket sker i tre
stadsdelsnämnder och i sex skånska kommuner idag!). Staffanstorps kommun uppfyllde
även kraven på träffställe i form av sysselsättningsverksamhet men saknade en strukturerad
sysselsättning vilket flertalet av kommuner i Skåne har.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att denna granskning bekräftar några av de delar
som vi har undersökt t.ex. angående sysselsättning och anhörigverksamheten. Samtidigt
vill vi lägga vikt vid hur viktigt det är att gå ut och verkligen undersöka kommunerna och
vara på stället för att se hur det verkligen ser ut. Socialstyrelsen och länsstyrelsen gjorde
denna granskning genom att kommunerna fick lämna in det material de hade och en del
enkäter som delades ut. Det tog även två år, från det att materialet samlades in (år 2002) till
det var sammanställt (år 2004), vilket innebar att kommunerna kan ha vidtagit åtgärder
under de två åren som sammanställningen och hela granskningen tog att genomföra. Detta,
anser vi, är viktigt att vara medveten om för att vara objektiv till resultatet.
7
Mål 3-projektet är ett EU-projekt som använts bl.a. inom vård och omsorg för att skapa en ny
utbildningsmodell med självskattning, validering och ett flexibelt lärande. Projektet har som mål att ta fram
och medvetandegöra innehållet i yrkesrollen och yrkeskraven inom verksamheter för vård och omsorg.
Projektet genomförs med stöd av Europeiska socialfonden; Mål 3.
40
5.9 Framtida psykiatrins organisering i Staffanstorps kommun
Enligt bokslut för 2003 är LSS en verksamhet som fr.o.m. detta året (2004) kommer att
utjämnas i likhet med övriga kostnadsutjämningar i kommunen. I bokslutet kan man läsa
att kommunen prioriterar och beräknar att LSS-verksamheten kommer att öka och likaså
kostnaderna vilket man uppskattar till en ökning med mer än sju miljoner år 2006.
Våra intervjuer avslutade vi med att fråga vad intervjupersonen hade för bild över
framtidens psykiatri i Staffanstorps kommun och svaren blev dem samma. Det har varit
mycket turbulens inom LSS-verksamheten i kommun genom att enheten ska delas och bli
fristående från äldreomsorgen, det har varit personalproblem o.dyl. Intervjupersonerna
menar att nu när delningen är ett faktum och LSS blir en egen resultatenhet och kommer på
fötter igen tror man, med bestämdhet, att verksamheten kommer att bli mycket bättre och
utvecklas ännu mer positivt redan under kommande år.
Personligen är vi optimistiska inför framtidens psykiatri. Anledningen till detta är för det
första att det har hänt så otroligt mycket inom psykiatriområdet de senaste decennierna och
dels för att vi tror på arbetet som psykiatrireformen medfört. Däremot finns det kritiska
tankar kring regeringens agerande då det känns som om de lutar sig tillbaka när det börjar
bli bättre. Vikten av ett fortsatt arbete är ovärderligt.
41
6. SLUTDISKUSSION
Psykiatrireformen är en social reform, vilket är mycket viktigt att understryka. Den är inte
en reform av den specialiserade psykiatrin utan ett försök att förbättra levnadsvillkoren för
psykiskt sjuka ute i samhället. Många diskussioner har förts om psykiatrireformen är
misslyckad eller inte.
Det har både varit intressant och inspirerande att arbeta fram resultatet till denna uppsats.
Vi har ägnat ett otaligt antal timmar åt spekulationer, diskussioner, värderingar och
möjligheter till förändringar. Psykiatriområdet är stort, väldigt stort. Det finns många fler
infallsvinklar som vi skulle vilja ha med och belysa. Det har varken funnits tid eller
utrymme för alla delarna, detta får vi istället överlämna till vidare forskning. En av de
delarna som skulle vara intressanta att titta närmare på är brukarnas syn på utvecklingen av
psykiatrin. Hur lever de idag och hur ser de på framtiden? Det skulle vara intressant att
ägna mer tid till lagarna, vi har uteslutit att berätta och reflektera kring LPT (lagen om
psykiatrisktvångsvård) och många fler intressanta lagar. På vilket sätt skulle man kunna
arbeta om dessa för att öka livskvaliteten för de psykiskt sjuka? Det hade även varit
intressant att undersöka värderingar, attityder och liknande hos olika grupper i samhället,
hur ser de på psykisk sjukdom och hur påverkar alla attityder utvecklingen av arbetet för
och med de psykiskt sjuka?
6.1 Analys av arbetsmetod
När vi nu snart är klara med uppsatsen och allt material är insamlat och sammanfattat
känns det som om vi lyckats riktigt bra. Vi började med att granska de nio boksluten redan
i början av arbetet och det känns som ett klokt val. Genom boksluten och granskning av
annan litteratur kunde vi arbeta fram relevanta och heltäckande frågor till intervjuerna.
Under intervjuerna kunde vi ägna tiden åt fördjupning och vi kände att vi fick stor nytta av
dem. Det kanske mest negativa under arbetsprocessen var att vi inte bandade intervjuerna.
Vi valde helt enkelt att anteckna under intervjuerna. Då vi är två författare ansåg vi oss
klara detta. Men behållningen av intervjuerna hade blivit ännu bättre om vi bandat dem, det
är vi säkra på. Vi hoppas och tror inte att detta medfört en brist i själva resultatet och
bearbetningen kring dem. En negativ aspekt av bristen på bandat intervjumaterial är dock
att vi inte har haft möjligheten att citera våra intervjupersoner. Direkt efter intervjuerna
gjorde vi mallar med kodning och temasättning för att få ut den viktiga informationen
kring intervjuerna utan att missa viktiga detaljer. Antalet intervjuer är vi nöjda med även
om det skulle ha varit intressant och relevant att även intervjua det personliga ombudet i
Staffanstorps kommun.
Innan vi påbörjade arbetet med uppsatsen ställde vi upp ett antal frågeställningar som vi
ville finna svar på. Dessa frågeställningar arbetades fram efter vårt syfte. Syftet med
uppsatsen anser vi oss ha uppnått. Redan innan vi hade helt klart för oss om hur vi skulle
lägga upp arbetet visste vi ändå vad det var vi ville undersöka. Arbetet bostod i att
specificera, avgränsa och finna relevanta och bra vägar att nå vårt mål. Även
frågeställningarna anser vi oss ha fått heltäckande svar på. Först ställde vi oss frågorna på
vilket sätt som Staffanstorps kommun och psykiatrin i kommunen är organiserad på och
hur utvecklingen har sett ut sedan reformens införande och fram tills idag. Vi ställde oss
även frågan om vilka likheter/skillnader som finns mellan Staffanstorps kommuns
psykiatriska verksamhet och organisation jämfört med landet i övrigt och hur denna
jämförelse ser ut i relation till psykiatrireformens mål och visioner. Granskningen av de nio
boksluten i kombination till intervjuerna gav oss heltäckande svar och förståelse för denna
organisering och utveckling. Detta har vi sedan kunnat jämföra med relevant litteratur och
hur det ser ut i landet i övrig beträffande samma fråga med hjälp av socialstyrelsens
42
utredningar. Vilka visioner, tankar och ambitioner som finns för ett fortsatt arbete för
psykiskt sjuka i Staffanstorps kommun och på vilket sätt man samarbetar och samordnar
olika socialpsykologiska insatser och på vilket sätt utredningar och granskningar av
kommunens psykiatri har hjälpt till att vidareutveckla arbetet var andra frågor som vi
ställde oss. Här har vi haft stor hjälp av dels länsstyrelsens utredning samt socialstyrelsens
utredningar och rapporter. Även intervjuerna har varit bra underlag med tanke på vilka
ambitioner och tankar som finns kring psykiatrin och dess organisering.
6.2 Avslutande kommentarer
Psykiatrireformen var, enligt oss, en mycket bra reform. Det fanns många idéer och
ambitioner, de flesta har också verkställt. Men det är nu mer än nio år sedan reformen kom,
det gäller att inte stanna upp nu, arbetet måste fortsätta. Landstingen och den statliga
organisationen behöver utvecklas, kanske mer än vad kommunerna behöver. Reformen
innebar att kommunerna tvingades till omorganisationer medan utvecklingen av psykiatrin
inom landsting inte fick någon fart. Gamla och nya arbetssätt och samverkan går sällan
ihop, speciellt inte när det är så många värderingar och insatser som har förändrats, på
relativt kort tid. Reformens största brist är kanske att den utformades så att större
kommuner kunde uppnå förändringarna på ett helt annat sätt än de mindre. Småkommuner
med invånareantal på 25 000 eller mindre har kanske, bara som ett exempel, en till tre
personer med schizofreni som har rätt till gruppbostad för personer med samma diagnos i
den kommunen där de bor. Det säger sig självt att mindre kommuner inte klarar detta. Men
enligt lag, har du rätt till sådan bostad i den kommun du bor i. Är det inte fel på lagen då?
Avgränsningarna har varit många i detta arbete men det vi till slut valde att titta på;
organisationsutvecklingen inom psykiatrin i Staffanstorps kommun sedan
psykiatrireformens införande och fram tills idag, känner vi oss nöjda med. Vi har fått svar
på de frågor vi hade och vi har mött många människor som hjälpt oss och stöttat oss i
arbetet med uppsatsen. Så, engagemanget för att psykiskt sjuka ska få det bättre är stort. I
stället är det nog maklösheten till förändring som ”stoppar upp” utvecklingen. Det finns
många idéer och ambitioner till en snabbare utveckling för gruppen, men många barriärer
finns, barriärer där socialstyrelsen, länsstyrelsen och inte minst regeringen måste agera och
våga förändra. Det har varit mycket mediafokusering på psykiatrin det gångna året, många
kriminella, värdelösa handlingar har skett som fått politiker att reagera och tala om
förändringar. Men nyligen, när vårbudgeten lades fram av regeringen var resultatet utan ett
ord om förändring eller fortsatt arbete till förbättring av psykiatrin. Visst finns det saker
som vi, vanliga medborgare, kan förändra i samhället. Vi kan förändra attityder, hjälpa den
som vi ser mår dåligt men om stora saker ska förändras behövs politikernas empati och
moral och i dagens samhälle, anser vi, att man inte prioriterar psykiskt sjuka. Det är en
grupp som finns i skymundan där man, av någon outgrundlig anledning, inte vill lägga
resurser och ambitioner. Statsministern talar om ett samhälle där alla är lika mycket värda,
ett samhälle vi har långt kvar till, enligt vår slutsats.
Men allt är inte negativt! Det har skett mycket bra och psykiatrin har gjort enorma
framsteg under de senaste åren. Många mentalsjukhus är borta och många lever i
samhället. Insatser som personligt ombud är ovärderliga insatser som många psykiskt sjuka
har fått möjlighet att nyttja idag och deras liv har fått en helt ny innebörd med inflytande
och delaktighet, tack vare de personliga ombuden. Slutligen önskar vi att vi kunde säga att
psykiskt sjuka har delaktighet och inflytande, precis som ”alla andra”, vi har samma värde
och samma rätt till samhället på lika vilkor. Men, trots att vi lever på 2000-talet har vi inte
uppnått levnadssättet att alla är lika mycket värda, vad det beror på finns det många
spekulationer om men vad kommer att göras åt problemen när ministrar talar om hur bra
det är och att vi redan uppnått lika värde och att vi lever i ett rättvist Sverige?
43
7. REFERENSLISTA
Litteratur
Abrahamsson, B (2000) Organisationsteori. Lund: Studentlitteratur
Abrahamsson, B & Andersen, J, A (2002) Organisation – att beskriva och förstå
organisationer. Malmö: Liber AB
Ahrne, G (1991) Om sociologin och organisationsbegreppet. i sociologisk forskning nr 1.
Stockholm: Stockholms universitet, Sociologiska institutionen.
Gustafsson, A (1999) Kommunal självstyre – Kommuner och landsting i det politiska
systemet. Malmö: SNS Förlag
Halvorsen, K (1992) Samhälsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur
Hydén, L-C (2003) Psykiatri – samhälle - patient. Stockholm: Natur och Kultur
Häggroth, S & Peterson, C-G (1999) Kommunal kunskap – Så fungerar din kommun.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg Bokförlag
Häggroth, S & Peterson, C-G (2002) Kommunal kunskap – Så fungerar din kommun.
Stockholm: Hjalmarson & Högberg Bokförlag
Jönsson, M & Karlström, S-M (2004) Den omdebatterade reformen –
samhälliga och kommunala effekter och förändringar efter
psykiatrireformen. Malmö: Malmöhögskola, Institutionen för Hälsa &
Samhälle (opublicerat paperarbete)
Knutsson, G & Pettersson, S (1995) Psykiskt stördas villkor – psykiatrireformen i
sammandrag. Stockholm: Fritzes Förlag AB
Kvale, S (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur
Lammertz, L (1992) Beställar- /Utförarorganisation. Falköping: Kommentus Förlag AB
Norström, C & Thunved, A (2003) Nya sociallagarna – Med kommentarer, lagar och
författningar som de lyder den 1 januari 2003. Stockholm: Norstedts Juridik
Ottosson, J-O (2003) Psykiatrin i Sverige, vägval och vägvisare. Stockholm: Natur
och Kultur
Patel, R & Davidson, B (1994) Forskningsmetodikens grunder – Att planera, genomföra
och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur
Repstad, P (1999) Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap.
Lund: Studentlitteratur
Sjöström, S (red.) (1998) Nya kulturer i psykiatrin. Lund: Studentlitteratur
Thurén, T (1991) Vetenskapsteori för nybörjare. Stockholm: Liber AB
44
Intervjuer
Gunni Gustafsson-Nilsson (Resultatenhetschef, äldre- och handikappomsorgen,
Staffanstorp) Intervju 20 april 2004
Lena Larsson (Psykiatrisamordnare, socialpsykiatri, Staffanstorp) Intervju 13 april 2004
Petra Kvist-Zaar (Handikappsekreterare, socialtjänsten, Staffanstorp) Intervju 21 april
2004
Bokslut, Utredningar och Propositioner
Bokslut Staffanstorps kommun 1995
Bokslut Staffanstorps kommun 1996
Bokslut Staffanstorps kommun 1997
Bokslut Staffanstorps kommun 1998
Bokslut Staffanstorps kommun 1999
Bokslut Staffanstorps kommun 2000
Bokslut Staffanstorps kommun 2001
Bokslut Staffanstorps kommun 2002
Bokslut Staffanstorps kommun 2003
Prop. 1993/94:218. Psykiskt stördas villkor.
Socialstyrelsen (2003) Sju år efter reformen- Andra uppföljningen av medicinskt
färdigbehandlade inom sluten psykiatrisk vård. Socialstyrelsen Art.nr: 2003-103-7
SOU 1991:88. Stöd och samordning kring psykiskt störda – ett kunskapsunderlag.
SOU 1991:92. Rätt till bostad – om psykiskt stördas boende.
SOU 1992:73. Välfärd och valfrihet – service, stöd och vård för psykiskt störda.
SOU 1997:6. Är vi på rätt väg? – Årsrapport för psykiatrireformen 1997.
SOU 1998:4. Den sociala vardagen – psykiatriuppföljningen.
Övriga källor
Kommunfullmäktige (2000) Handikappspolitiskt program för Staffanstorps kommun – alla
nämnders ansvar.
Skåne utveckling (2003:54) Kommunernas insatser för personer med psykiska
funktionshinder – Planering och uppbyggnad av verksamheter.
45
Samhällsbyggnadsenheten, sociala funktionen.
RSMH:s hemsida http://www.rsmh.se/organisation.htm 2004-04-05
Staffanstorps kommuns hemsida http://www.staffanstorp.se/web/service/scb/03h/svensk/
kostn.html 2004-04-14
Staffanstorps kommuns hemsida http://www.staffanstorp.se/html /swe/staffan.htm
2004-05-05
Staffanstorps kommuns hemsida www. staffanstorp.se/org/namnder
2004-05-15
Socialstyrelsens hemsida http://www.sos.se/fulltext/110/2003-110-9.pdf 2004-04-23
Socialstyrelsens hemsida http://www.sos.se/cgi-bin/MsmGo.exe?grab_id=19534914&
CFGNAME=MssFindSV%2Ecfg&hos_id 2004-05-02
46
APPENDIX I
AKTUELLA LAGTEXTER
1 Kap. Kommunallagen – Indelning, medlemskap
1 § - Sverige är indelat i kommuner och landsting.
Dessa sköter på den kommunala självstyrelsens grund de angelägenheter som anges i
denna lag eller i särskilda föreskrifter.
1 Kap. SoL - Socialtjänstens mål
1 § - Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja
människors
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras
sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmande rätt och
integritet.
3 Kap. SoL - Socialnämndens uppgifter
1 § - Till socialnämndens uppgifter hör att
- göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
- medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,
- informera om socialtjänsten i kommunen,
- genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda
levnadsförhållanden,
- svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och
annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.
4 Kap. SoL - Rätten till bistånd
1 § - Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat
sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin
livsföring i övrigt.
Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkrats en skälig levnadsnivå. Biståndet ska
utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.
5 Kap. SoL - Särskilda bestämmelser för olika grupper
7 § Människor med funktionshinder - Socialnämnden skall verka för att människor som
av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring få
möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och
att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem som till följd av sådana
svårigheter som avses i första stycket behöver ett sådant boende.
8 § - Socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen
för människor med fysiska och psykiska funktionshinder samt i sin uppsökande
verksamhet upplysa om socialtjänstens verksamhet på dessa områdena.
47
Kommunen skall planera sina insatser för människor med fysiska och psykiska
funktionshinder. I planeringen skall kommunen samverka med landstinget samt andra
samhällsorgan och organisationer.
13 Kap. SoL - Tillsyn över socialtjänsten
1 § - Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i landet. Styrelsen skall följa och
vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar
socialstyrelsen allmänna råd.
2 § - Länsstyrelsen har tillsyn över den socialtjänst som kommunerna inom länet svarar
för.
Länsstyrelsen skall därvid
- följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
- informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
- biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
- främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra
samhällsorgan,
- verka för att kommunerna planerar för att kunna tillgodose framtida behov av bistånd i
form av hemtjänst samt sådant boende som avses i 5 kap 5 § andra stycket och 5 kap 7
§ tredje stycket,
- även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt
sätt.
1 § LSS – Inledande bestämmelser
Denna lag innehåller bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service för
personer
1. med utvecklingstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i
vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på
normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga
livsföringen och därav ett omfattande behov av stöd eller service.
5 § LSS - Verksamhetens mål och allmänna inriktning
Verksamhet enligt denna lag ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i
samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får
möjlighet att leva som andra.
7 § LSS - Rätten till insatser
Personer som anges i 1 § har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service
enligt 9 § första stycket 1-9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov
inte tillgodoses på annat sätt. Personer som anges i 1 § första och andra har, under samma
förutsättningar, även rätt till insatser enligt 9 § första stycket 10.
Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall
vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarnas individuella behov samt
utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras
förmåga att leva ett självständigt liv.
9 § LSS – Insatserna för särskilt stöd och särskild service
Insatserna för särskilt stöd och särskilt stöd är
48
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem
och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder,
2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan
assistans till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt
lagen (1993:389 om assistansersättning),
3. ledsagarservice,
4. biträde av kontaktperson,
5. avlösarservice i hemmet,
6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till
skoldagen samt under lov,
8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdomar som
behöver bo utanför föräldrahemmet,
9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna,
10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och
inte utbildar sig.
15 § LSS – Särskilda uppgifter för kommunen
Till kommunens uppgifter hör att
1. fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och
service är,
2. verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda,
3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,
4. medverka till att personer som anges i 1 § får tillgång till arbete eller studier,
5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som
anges i 1 §,
6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva
förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmyndarskap, förvaltarskap eller
godmanskap bör kunna upphöra, samt
7. samverka med organisationer som företräder människor med omfattande
funktionshinder.
49
APPENDIX II
8
FÖRENKLAD ORGANISATIONSSKISS
KOMMUNDIREKTÖR
Ekonomichef
Nämndspecialist
BUN
Personalchef
Produktions
-chef
Stadsbyggnadschef
Nämndspecialist
VOMS
BISTÅNDSHANDLÄGGARE SoL
MARKTEKNIK
BISTÅNDSHANDLÄGGARE LSS
KULTUR OCH FRITID
FÖRSKOLA/SKOLA
HANDIKAPPSEKRETERARE
VÅRD OCH OMSORG
ÄLDRE
LSSVERKSAMHET
SOCIALPSYKIATRI
PERSONLIGT OMBUD
PSYKIATRISAMORDNARE
BOENDESTÖD
TRÄFFPUNKTEN
LEDSAGARE ETC.
BOENDESTÖD
ANHÖRIGSTÖD
GOD MAN/FÖRVALTARE
RÅD & STÖD
Grön ram = Beställarenhet
Blå ram = Utförarenhet
8
Organisationsskissen är förenklad så tillvida att den enbart grenar ut beträffande aktuellt
undersökningsområde. Värt att notera är att andra ledet (innehållande bl.a. produktionschef) har liknande
nedåtgående led vilka vi inte fann relevanta att belysa i denna skiss.
50
BILAGA I
INTERVJUGUIDE
Allmänna frågor som genomsyrade samtliga intervjuer:
Vilken utbildning och erfarenhet har Du?
Hur länge har du varit anställd i Staffanstops kommun?
Vilka är dina arbetsuppgifter och vad innefattar dem?
Vad tror du om framtidens psykiatri i Staffanstorps kommun? Dina önskningar och
tankar om ”den perfekta” psykiatriska omsorgen.
Intervju 1 – Psykiatrisamordnare Lena Larsson 2004-04-13
Temafrågor
Intervjufrågor
På vilket sätt har ditt arbete bidragit till
en förbättring/försämring inom den
kommunala psykiatrin i Staffanstorps
kommun?
Psykiatrireformen hade som ett
av målen att det skulle finnas
psykiatrisamordnare inom varje
kommun, ca. 50% av kommunerna
har en samordnare. Det kan tyckas
att politikerna inte engagerar sig för
att öka denna siffran, vad kan detta
bero på?
Är det viktigt med en psykiatrisamordnare
i samtliga landets kommuner? På vilket
sätt i så fall?
Skiljer sig psykiatrisamordnarens
uppgifter och befogenheter sig åt mellan
olika kommuner?
Samarbetar du med andra statliga,
frivilliga och/eller kommunala
myndigheter/ organisationer? I så fall
vilka och på vilket sätt?
Vilka är bristerna resp. förtjänsterna med
psykiatrireformen i Staffanstorps
kommun?
På vilket sätt har psykiatrireformen
implementerats i Staffanstorps
kommun?
Vilka andra insatser finns i form av stöd
och hjälp för de psykiskt sjuka i
Staffanstorps kommun förutom psykiatrisamordnare?
51
Hur många är i behov av er verksamhet?
Är Staffanstorps kommun en bra,
stabil och utvecklande organisation
kring psykiatrin?
Hur stor andel i Staffanstorps kommun
faller utanför i ett s.k. mörkertal?
På vilket sätt kan verksamheten utvecklas
för att förbättra psykiatrin?
Intervju 2 – Handikappsekreterare Petra Kvist-Zaar 2004-04-21
Temafrågor
Intervjufrågor
Vilka boendeformer finns för de psykiskt
sjuka i kommunen och hur är detta
organiserat?
Genom psykiatrireformen fick
kommunerna ett förtydligande
ansvar för gruppen psykiskt sjuka.
På vilket sätt har detta påverkat
Staffanstorps kommun?
På vilket sätt har kommunen nyttjat
stimulansbidraget?
Vilket samarbete finns med andra
myndigheter och organisationer?
Vad anser du om att kommunen tar över
ansvaret för de medicinskt
färdigbehandlade och på vilket sätt har
detta påverkat Staffanstorps kommun?
Hur ser boendestödet ut och hur fungerar
det?
Vilka insatser finns i Staffanstorps
kommun för de psykiskt sjuka?
Vilka former av sysselsättning finns för
målgruppen?
Vad finns för stöd och hjälp till anhöriga?
Hur fungerar det personliga ombudet?
52
Intervju 3 – Resultatenhetschef Gunni Gustafsson-Nilsson 2004-04-20
Temafrågor
Intervjufrågor
Vad anser du om den organisationsstruktur
som finns i kommunen idag?
På vilket sätt har Staffanstorps
kommun förändrat/utvecklat sin
organisation under de senaste
nio åren?
På vilket sätt skulle man kunna förändra
organisationen kring dels psykiatrin och
dels kommunen i helhet?
Vad anser du om beställar- och utförarmodellen?
Får psykiatrin det ekonomiska stöd och den
prioritering som den behöver?
Hur har psykiatrin förändrats/
utvecklats som organisation sedan
psykiatrireformens införande?
Hur välutvecklad är socialpsykiatrin i
Staffanstorps kommun?
På vilket sätt har den kommunala psykiatrin
förändrats sedan psykiatrireformens
införande 1995?
53
BILAGA II
SKRIFTLIG INFORMATIONS- OCH SAMTYCKESBLANKETT
MALMÖ HÖGSKOLA
Hälsa och Samhälle
Karlström, Saramaria
Jönsson, Marie
Vårt kandidatarbete är en uppsatts omfattande 10 p.
I vår studie kommer vi att arbeta med bokslut, litteratur och empirisk data som samlas in
via intervjuer. Vårt syfte är att bilda oss en uppfattning om samt kartlägga den kommunala
organiseringen inom psykiatrin sedan psykiatrireformens införande 1995 och fram till idag.
Din medverkan är mycket betydelsefull för vårt arbete då det kommer att innebära en länk
till vårt resultat och analys. Den informationen du ger till oss kommer vi att hantera på ett
respektfullt sätt och informationen kommer enbart att användas till just denna studie. Vi
har kommit överens om att både yrkestitel och namn ska vara de korrekta i arbetet.
Jag har muntligt informerats om studien och tagit del av skriftlig information.
Jag är medveten om att mitt deltagande är helt frivilligt och att jag när som helst och utan
närmare förklaring kan avbryta mitt deltagande.
Deltagare:
Studieansvariga:
……………………………………..
Befattning
Namnförtydligande
……………………………….
Saramaria Karlström
……………………………….
Marie Jönsson
Staffanstorp 2004-04-21
54
