INGÅR I ARTIKELSERIEN: NÄR JUDE BLIR MOTSATSEN TILL KRISTEN Del 2. DEN FÖRÖDANDE ANKLAGELSEN - av Miletos från Sardes INLEDNING - Läser vi Bibeln “neutralt”, eller är vi styrda i bibelläsandet? Nog är vi många som hört påståendet att judarna ena dagen ropade “Hosianna”! och andra dagen ropade “Korsfäst”. Men frågan är: Varifrån kommer den uppfattningen? Är den framsprungen ur bibelläsning eller är den en påverkan från Fornkyrkan. Den klassiska kristna anklagelsen mot judarna är att de korsfäste Jesus. – Stämmer det med Nya testamentets undervisning? Den första kristna ledaren som i skrift formulerar anklagelsen att judarna är Gudsmördare, är biskop Miletos i Sardes. Han formulerar denna förödande anklagelse i en predikan år 160. 1 MILETOS AV SARDES – Vem var Miletos? Miletos var församlingsledare i Sardes i den romerska provinsen Asien de tre sista decennierna av andra århundradet. Miletos skrev den första kända reseskildringen av en kristen i det Heliga Landet. Han företog sig en resa till Jerusalem för att besöka heliga platser, bland annat Jesu grav, som i våra dagar finns inne i Gravkyrkan i Jerusalems gamla stad. En av orsakerna till besöket i Jerusalem var att Miletos ville veta vilka böcker judarna inkluderade i Bibeln. Miletos förteckning över Gamla testamentets kanon, är det första exemplet på en kristen lista över den hebreiska bibeln. Miletos har samma kanon som judarna utom att han utesluter Esters och Nehemjas böcker. Samtidigt inkluderar han Vishetens (Ben Sira) bok i kanon. Miletos är också den förste att kalla den hebreiska delen av Bibeln för “Gamla testamentet”. Det bruket har vi tagit efter. Det är den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) som Miletos kände till. Han kunde troligen inte hebreiska. Men Miletos har inga problem vare sig att se det som sker i Gamla testamentet som historiska händelser eller att som kristen kännas vid GT som helig skrift. Hur mycket av Nya testamentets kanon Miletos bejakar är oklart. Men hans skriftförståelse visar att han betraktar GT som Skriften och NT som tolkningsnyckeln. Uppfyllelsen sker genom Jesus. "Han citerar Gamla testamentet, men han använder Nya testamentet." Den kristna historikern Eusebios som levde under 300-talet, berättar att Miletos var eunuck. Det ska troligen förstås så att han levde i celibat. Han är en av dem som Jesus talar om i Matt 19:12 som för Guds verks skull valt att leva ensam. Men ska förmodligen inte ses bokstavligt som i kyrkofadern Origenes fall, som kastrerade sig. Miletos var en föregångare till senare tids munkar. Somliga forskare menar att Melito var av judisk börd. Men det kan man inte veta något bestämt om. Det förekommer spekulationer angående Miletos bakgrund. Somliga hävdar att han var en konvertit från cybelekulten. Andra menar att han var en asketisk judekristen. Hans retoriska utbildning är inget hinder för judiskt ursprung. Framför allt har Miletos gått till historien för sin antijudiska inställning. Det fanns många judar i Sardes och en stark judisk församling där. I april månad höll Miletos en påskpredikan som verbaliserade den uppfattning om judar som skulle bli ödesdiger och få konsekvenser in i vår tid: Det judiska folket anklagas för att vara Gudsmördare. De korsfäste Jesus. Miletos är säkert inte upphovsmannen till tanken, men han står för den första kända formuleringen. Judarna anklagas för avrättningen av Jesus och är därför förbannade av Gud. Själv har jag stött på den läran i ett antal länder. “Judarna dödade Jesus” ropade man efter oss på en gata i en stad i Mellanöstern för något år sedan. I talarstolar kan man höra formuleringar som går ut på att förklaringen till judarnas lidande genom historien genom att hänvisa till utsagan “må hans blod komma över oss och våra barn”. (Matt 27:18) Miletos var motståndare till montanismen, den profetiska rörelsen som hade sitt upphov i Frygien, ett grannlandskap till Sardes. Montanismen var en karismatisk väckelse som bl a tilltalade kyrkofadern Tertullianus i Kartago starkt. Men Miletos var emot montanismen, Varför får vi inte veta. – Sardes Melito ligger begravd i Sardes., som var huvudstad i Lydien. Lydien var den dominerande kungamakten i Minder Asien efter omkring 700 f. Kr. Krösus (560-546 f.Kr) var den mest berömda av Sardes kungar. Den persiske kungen Kores, som också omtalas i Daniels bok i Bibeln, intog Sardes år 546 f. Kr. och gjorde den till huvudort för persernas administrativa landskap (satrap). Seleuciderna rådde över Sardes under perioden 270 - 190 f. Kr fram till romarnas maktövertagande. Romarna överlämnade Sardes till Pergamons kung år 188 f Kr. Under Tiberius tid, år 17 e. Kr drabbades Sardes för en förödande jordbävning med en lågkonjunktur som följd. Men staden återhämtade sig snart ekonomiskt och förödelsen genom jordbävningen kunde ersättas med nya byggnader. Sardes hade en befolkning på omkring 100 000 invånare. Under Miletos dagar hade staden fred och högkonjunktur som huvudstad för den nya provinsen Lydien. Sardes var ett militärt och ekonomiskt centrum. Språket som talades i Mindre Asiens västkust var grekiska. Inget annat språk var i någon större omfattning utbredd. 2 JUDAR & KRISTNA I SARDES – Från Efesusväckelse till Katedral “..det heter om dig att du lever, men du är död.” (Upp 3:1) Det omdömet får församlingen av Jesus. Församlingen var då uppskattningsvis 40 år gammal. Man kan på goda grunder anta att församlingen i Sardes grundades under Paulus väckelsearbete i Efesus under första delen av 50-talet. I brevet till Sardes i Uppenbarelseboken (Upp 3:1-6) kan man få en glimt av förhållandena i regionen. Genom de brev som Ignatius av Antiochia skriver ett 25-tal år senare till angränsande städer till Sardes, kan man få inblick i de problem som de kristna församlingarna brottades med. Dels hade man att teologiskt bearbeta det man kallade “judaister”, vilket var tendensen hos kristna att hålla fast vid judiska bruk. Dels hade man att ta itu med doketismen, som var en villfarelse som lärde att Jesus inte var samtidigt Gud och människa. Den kristna församlingens historia i Sardes är fortsättningsvis mycket fragmentarisk. Men en glimt är bevarat till oss genom en av föreståndarna i församlingen i slutet av andra århundradet, Miletos av Sardes. Somliga kristna kan ha varit konvertiter från Sardes judiska församling. Historiker spekulerar i att Miletios själv hade judisk bakgrund. Man kan också tänka sig motsatt flöde, att kristna attraherades av den judiska tron. Det skulle vara en orsak till att tydligt dra upp rågången mellan judiskt och kristet. – Judar i provinsen Asien Uppskattningsvis 20 procent av befolkningen i romerska provinsen Asien var judisk. Det var ungefär dubbla antalet mot genomsnittet i Romarriket. I Sardes fanns en stark judisk befolkning. Judar kom till Lydien under Antiochus III tid från Mesopotamien. Enligt historikern Josefus deporterades 2 000 judiska familjer från Mesopotamien till Lydien och Frygien år 205 f Kr. Josefus berättar också att judarna i Sardes fick leva efter Toran och att man hade synagoga. (Ant 14,259-61) Flera judar var antagligen medlemmar i staden Sardes rådsförsamling. Arkeologiska fynd fyller ut informationen angående judarnas situation. Den utgrävda synagogan i Sardes, som är ca 100 meter lång, härstammar från 200-talet. Det är den största synagogan arkeologer träffat på från antiken och ett av de mest spektakulära arkeologiska fynden som gjorts. Synagogan förutsätter en blomstrande judisk bosättning. Innan byggnaden gjordes om till synagoga i slutet av andra århundradet, hade den andra funktioner. Man kan dela in byggnaden i fyra stadier: Stadium 1 Tre rum, troligen en hall för föredrag i anslutning till gymnasiet. Uppförd efter jordbävningen år 17 e.Kr. Stadium 2 Byggnaden förvandlades under 100-talet till en basilika. Från denna tid är den i judisk ägo. Stadium 3 Under perioden 170-250 e Kr förvandlas byggnaden till en synagoga. Stadium 4 Perioden 350 - 400 e Kr byggs den stor synagogan som man idag ser lämningarna av. Byggnadens storlek och läge tyder på att den judiska kolonin bestod av framstående medlemmar i staden. Både sociala och ekonomiska resurser fanns i församlingen. - Relationen kristna - judar Det finns inga dokument som speglar vilka relationer som rådde mellan judar och kristna i Sardes. Det faktum att Miletos reste till Jerusalem för att ta reda på antalet böcker i den judiska bibeln kan tyda på att relationen till den judiska församlingen var skral. Det är väsentligt att se hur liten och svag den kristna rörelsen är i jämförelse med judarna ännu under 100-talet. Historiker uppskattar det totala antalet kristna i Romarriket omkring år 100 till i storleksordningen 100 000 personer. Det ska jämföras med sex, sju miljoner judar vid samma tid! De kristna var i underläge och kände antagligen ett hot från synagogans folk. Genom den kristne apologeten Justinos Martyren, som reflekterar förhållandena i Efesus på 160talet genom Dialogen med Tryfo, har vi en inblick i förhållandena i provinsen Asien under andra halvan av 100-talet. Bland annat anklagas Jesus av judarna för att ha förlett Israel med en “Toralös villfarelse”. Apollinaris som var biskop i Hierapolis under kejsar Marcus Aurelius tid (161-180) skrev en dubbelvolym mot judarna. Titeln var “Mot Judarna”. Uppgiften kommer från Eusebios och visar att relationen mellan kyrkan och synagogan inte var utan spänning. 60 eller 70 år efter Miletos tid, berättar historien om Pionius martyrskap i Smyrna i samband med den deciska förföljelsen. Händelsen belyser också relationen mellan judar och kristna i Smyrna omkring år 250 e Kr. Det fanns en polemik mot kristna från judiskt håll, och judarna anses ha legat bakom Pionius martyrskap. Av detta kan man dra slutsatsen att också den kristna församlingen i Sardes låg i skuggan av den mycket starka judiska närvaron. Det är den miljö i vilken predikan Peri Pascha (Om Påsken) kommer till. – Orsaker till spänningar Skilda motiv - teologiska sammanflätade med sociologiska - spelade säkert in för att störa relationen mellan den kristna och judiska rörelsen i Sardes Antagligen var orsakerna till friktionen desamma i Sardes som på övriga platser. Här är några orsaker till den tilltagande sprickan mellan judar och kristna under andra århundradet. 1. Tydlig gräns Den kristna rörelsen har sina rötter i den judiska myllan. Men under andra århundradet blev det alltmer irriterande att utomstående sammankopplade kyrkan med synagogan. De kristna såg ett tilltagande behov av att dra upp en tydlig gräns mellan kristna och judar. De kristna måste distansera sig från judendomen. Ett konkret exempel är påskfirandet. När de kristna firade påsk vid samma tidpunkt som judarna och dessutom behöll vissa judiska bruk, var det svårt för omgivningen att skilja kristna från judar. 2. Identitet Kristna kände ett starkt behov att teologiskt avgränsa sig. Här utgjorde Gamla testamentet ett problem. Kyrkan ville behålla Gamla testamentet, samtidigt som man tolkade det annorlunda än judarna. Ett av skälen varför man var angelägen om att behålla Gamla testamentets skrift, var att man inte ville framstå som en ny religion. Nya religioner hade låg status. Men eftersom de kristna kunde hänvisa till de judiska skrifterna och sig själva som de sanna arvtagarna till GT, fick man större trovärdighet. Aningen förenklat kan man säga att den allegoriska bibeltolkningen mötte de kristnas behov. För Miletos var kristendomen den sanna filosofin som var fortsättningen från judendomen. 3 “Judaisering” Problemet med “judaisering” förekom i Mindre Asien redan sedan tidigare. Exempelvis Ignatius brev till församlingarna i provinsen Asien visar detta. Som exempel kan gudstjänstdagen nämnas. Under den första kristna tiden samlades de kristna till möte på sabbaten och på söndagen. Men med tiden blev bara söndagen accepterad som kristen mötesdag. Att som kristen fira sabbaten betraktades som en “judaisering”. 4. Judisk förföljelse av kristna Judarna var accepterade medan de kristna utsatta för förföljelse. Det är sannolikt att judar delvis låg bakom förföljelser mot kristna. Exempelvis i samband med Polykarpus martyrskap i Smyrna den 23 februari år 155 eller 156 e. Kr, spelade judar en viss roll. Man kan alltså räkna med en del antijudiska känslor bland kristna p.g.a. detta. Frågan var aktuell i Sardes. Miletos skrev en försvarsskrift till kejsaren i Rom, som vid den tiden var Marcus Aurelius, för att bemöta ett dekret som han utfärdat och lett till förföljelse mot kristna. 5. Proselytering Miletos antijudiska känslor härrör troligen också från konkurrensen om antikens sökare. Judendomen var under tillväxt genom proselytism, det vill säga när hedningar blev judar genom konvertering. Redan i Apostlagärningarna kan man se att “gudfruktiga” attraherades av Bibeln och sökte sig till synagogan. Det var bland den gruppen som de flesta hednakristna kom. 6 Underlägsenhet Den kristna församlingen i Sardes var tämligen liten och svag i jämförelse med den stora och inflytelserika judiska befolkningen. Inga arkeologiska spår finns från kristen närvaro från denna tid, medan arkeologer grävt fram en stor och centralt belägen synagoga från tiden strax efter Miletos. 7. Antikens antisemitism Kristna anknyter i stor utsträckning till den redan utbredda antisemitismen som rådde under antiken. I stor utsträckning för Kyrkan bara vidare antisemitiska uppfattningar som redan cirkulerade. 8. Ställa sig i bättre dager En förklaring till den kristna antijudiskheten kan vara att kristna inte ville framstå så negativt i myndigheternas ögon. Tendensen var att spela ner romarnas ansvar för Jesu död och förstärka judarnas. Varför? Troligen för att vinna en bättre relation till romerska myndigheterna. De var redan ansträngda eftersom kristendomen var illegal. (Judendomen var däremot tillåten - religio licita.) Redan det faktum att de kristna trodde på en korsfäst frälsare, var skandalös och suspekt i romarnas ögon. Att dessutom anklaga romarna för Jesu korsfästelse skulle öka antagonismen mellan kyrkan och myndigheterna. Att i det läget i stället skylla på judarna tjänade till att ställa sig själva i bättre dagen på judarnas bekostnad. Detta i synnerhet som judarna ofta redan var impopulära bland folk. Miletos anklagelse av judarna för “gudsmordet”, är ett nytt element i antisemitismens historia. Det är ett kristet bidrag till antisemitismen, en anklagelse som inte förekommit tidigare. - Hur representativ var Miletos? Kanske är Melitos upphovet till anklagelsen att judarna dödat Jesus. Men mer troligt är det att han bara för vidare och äldre och bredare uppfattning. Även exempelvis teologen Efraim Syriern i Edessa i östra Syrien, representerar denna uppfattning. Så “gudsmordsanklagelsen” var ingen isolerad ståndpunkt. Miletos antijudiskhet är ingen isolerad företeelse. Han exemplifierar en friktion på bred front mellan kristna och judar under andra århundradet. Hans lösning betraktas däremot inte som typisk. Hans inflytande när det gäller kristologin är kortlivad. I senare tid blev de antijudiska utfallen vanliga bland kristna. Men för sin samtid är Miletos ett extremfall. Tidigare kristna författare var mer försiktiga och moderata. Miletos behövde markera kristen tro i ett judiskt sammanhang. Man kan inte säga att han gör sig till talesman för alla samtida kristna. Hans åsikt kan vara betingad av lokala förhållanden och att han eventuellt själv vara av judisk bakgrund. Kanske var inte Miletos representativ. Men utan tvekan ekar hans åsikt om judarna genom historien. I det avseendet var han före sin tid. Han är en brygga mellan en i grunden positiv hållning till judarna i generationerna före honom, och de aggressiva antijudiska generationerna efter honom. 3 MILETOS TEOLOGI I PÅSKPREDIKAN Kyrkohistorikern och biskopen Eusebius skriver på trehundratalet, att en av de skrifter som Miletos lämnade till eftervärlden, var en påskpredikan: Peri Pascha - Om Påsken. Det är i den predikan som han anklagar judarna för “Gudsmordet”. Den finns bevarad till vår tid genom ett fynd som gjordes år 1932. För övrigt har de flesta av Miletos 17 litterära verk gått förlorade. Peri Pascha visar att läsning av 2 Mos 12 skedde från tidig kristen tid i samband med påskfirandet. Detta har ingen parallell på judiskt håll. Somliga har kallat peri pascha för en kristen påskhaggada. i så fall speglar denna kristna “påskhaggada” en gemenskap eller i alla fall en koppling mellan synagogan och den kristna församlingen i Sardes. Peri Pascha visar att Miletos hade retoriska och dramatiska kvaliteter. Här finns judiska och bibliska influenser i fråga om struktur och uttryckssätt. Men framför allt råder stilistiska paralleller mellan Peri Pascha och den asiatiska skolan som förknippas med Maximus från Tyros. Predikan (Homilian) är en ren Grekisk retorisk produkt. Tidigt exempel på kristen homilia i konstprosaform. Redan från tidig tid kopplades påsken samman med dop. Det kan beläggas från början av 200 talet. Ofta förrättades dopen vid påsk. Men även om peri pascha har syftningar på dopet (13-15, 30, 67, 103) kan man inte belägga att dopen förekom speciellt under påsken. Miletos syn på judendomen kan delas in i två delar a) Typologisk förklaring av uttåget - (§ 1-45), b) anklagelse om förvillelse (§ 72-99) Verket är ett konststycke. Och det kan delvis förklara tonläget. Kontrasterna är delvis ett resultat av förkärlek till antiteser. Kärleken till upprepningar skapar överdrifter (överbetoningar). Men Melitos antijudiska homilia kan inte förklaras med stilistik. En hel generation forskare har underlåtit att se Miletos antijudiskhet. Ett oförklarligt fenomen. Påsk samtidigt med Paesach Melitos firade påsk efter den judiska kalendern (han var en s.k. quartodeciman). För övrigt är påskfirandet bland de kristna vid denna tid höljt i dunkel. Miletos har judarna i åtanke när han skriver Peri Pascha. Men församlingarna i Asien höll fast vid den urkristna tidpunkten för påskfirandet, nämligen den 14 Nisan. Det är då judarna firar påsk medan man hade templet. (Sedan förlades påsken en dag senare till 15 Nisan.) Ganska tidigt började kristna flytta påsken till första söndagen efter 15 Nisan, eftersom den var Jesu uppståndelsedag. Söndagen hade ju redan tidigt blivit de kristnas gudstjänstdag. Från slutet av 100-talet var det vanligt att fira påskdagen på en söndag. Det fanns kristna kretsar - villfarelserna som marcioniter och gnostiska cirklar - som inte firade Påsk över huvud taget. De manade att påskfirande var en “judaisering”. Kristna ledare uppfattade det som ett problem att judiska rabbiner i Tiberias fastställde när påsken skulle infalla. Därmed var det rabbinerna och inte biskoparna som avgjorde när kristna skulle fira påsk! Därför var en av punkterna på dagordningen vid biskopsmötet i Nicaea år 325 förmodligen på kung Konstantins inrådan - att finna ett nytt sätt att förlägga påskfirandet. Biskop Eusebius skriver på 300-talet att det är “mycket ovärdigt denna mest heliga högtid, att vi skulle fira den efter judarnas sed". Kyrkomötet i Nicaea år 325, beslöt att påsken skulle infalla första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen. Men inte alla orientaliska kyrkor lämnade den judiska kalendern. Synkronisering Tidpunkten för påskfirandet var ett besvärligt tvisteämne på Miletos tid. Påven i Rom som hette Victor (189-198 e Kr) kunde inte acceptera att kristna firade påsk vid olika tidpunkter. Han var också emot att kristna firade påsk samtidigt som judarna. Därför försökte han tvinga på församlingarna i Mindre Asien att anpassa sig till Roms bruk. I ett brev uppmanade han församlingarna i Mindre Asien att gå över till "söndagsfirandet" för att det skulle vara samma överallt. Men församlingarna i Mindre Asien på Miletos tid, gav inte upp sin gamla tradition att fira påsken den 15 Nisan. Det fortsatte man med i alla fall till sekelskiftet 200. I den s.k. "Påskstriden" på 190-talet vägrade församlingarna i Mindre Asien att foga sig efter påven i Rom. Man kan inte ur Miletos predikan belägga att kvartodecimanerna hade ett avvikande påskfirande jämfört med andra kristna. Den innehåller de kända ingredienserna: påskalammstypologi, lidandeshistorien och uppståndelsen. Kvartodecimanerna vakade hela natten till påskdagen. Man delade inte upp lidande och uppståndelseberättelserna på olika dagar som senare i tiden. Skärtorsdag och Långfredag hade ännu inte införts. - Några teologiska drag i Miletos Påskpredikan - Vad kan man utläsa ur Peri Pasha om kristen syn på judar? 1 TYPOLOGISK TOLKNING AV GT Miletos Påskpredikan har tidvis en behaglig ton och en god undervisning. § 66 § 67 När han kom från himlen till jorden för den lidandes skull och klädde sig i denne genom jungfruns sköte och framträdde som människa, tog han på sig den lidandets lidelser genom den kropp som var i stånd att lida och upplöste köttets lidelser, och genom Anden som inte kan dö dräpte han mandråparen döden. Ty själv bortförd som ett lamm och slaktad som ett får löste han oss ur världens träldom liksom från Egyptens land och befriade oss från djävulens slaveri liksom från Faraos hand, och han satte ett sigill på våra själar och sin egen Ande och på kroppens lemmar med sitt eget blod. 2. KRISTOLOGI & GUDSMORD Miletos uttryckssätt avviker från senare teologiska formuleringar. Han fäller för första gången uttrycket att "Gud mördats". Han skriver att Kristus uppstått till Gud. Men skiljer samtidigt mellan Fadern och Sonen. Anden finns inte med. Miletos introducerar det forskare kallar en “monoteistisk kristologi” - där skillnaden mellan Gud och Jesus i det närmaste försvinner. Kristologin har också beskrivits som en “naiv modalism” - Jesus är Gud. Därför blir de som dödade Jesus “Gudsmördare”. Miletos var den förste som formulerar anklagelsen om judarna som gudsmördare. § 96b Gud har blivit mördad, Israels konung har blivit dödad av en israelitisk hand 3. GAMLA TESTAMENTET För Miletos förebildas Jesus i Gamla testamentet. Jesus inte bara förebildad i Gamla testamentet, utan redan aktiv: I Abel, mördades Jesus, i Isak bands Jesus, i Josef såldes Jesus.... På så sätt förstärks förkastandet - Jesus var redan förkastad av judarna i GT! Miletos värderade Gamla testamentet högt. För honom hade Gud gett Israel den speciella rollen. Men han menar att judarna förfelade den och blev olydiga. Handlingen att vara gudsmördare skedde inte av okunnighet utan med berått mod. Ansvaret begränsar inte Miletos till de judiska ledarna. Inte heller till judarna i Jerusalem, eller ens de judar som levde i landet Israel. Uppenbarligen menade Miletos att alla judar - också i hans egen samtid - var ansvariga för Jesu död. 4 ISRAELS KOLLEKTIVA SKULD För Miletos står “Israel” för alla judar. Han skiljer inte mellan ledare och folket, mellan palestinska judar och diasporajudar, inte heller mellan judar nu levande och de som levde i det förgångna. Alla judar oberoende av geografi och tid gör han ansvariga. § 92 Men du röstade mot din Herre. Ty honom som hedningarna tillbad och oomskurna beundrade och främlingar ärade, honom för vars skull till och med Pilatus sköljde sina händer, honom dödade du vid den stora högtiden. Den gudomliga nödvändigheten att Messias skulle korsfästas fritar inte judarna ansvaret menade Miletos. De borde ha bett Gud om att hedningar skulle ha utfört korsfästelsen. § 74 Vad har du gjort, Israel? Eller står det inte skrivet för dig: “Du skall inte utgjuta oskyldigt blod”, så att du inte dör en ond död? “Jag dödade Herren”, säger Israel. Varför? “Eftersom han måste dö.” Du misstar dig Israel, då du så bortförklarar dråpet på Herren. § 93b Du dödade din Herre mitt i Jerusalem § 72 Han är den som har blivit dräpt. Och var har han blivit dräpt? Mitt i Jerusalem. Av vilka? Av Israel. Varför? Därför att han botade de lama bland dem och renade deras spetälska och gav ljus åt deras blinda, det var därför han dog. 5 ANTIJUDISK TON Det som Justinios Martyren uttryckligen skriver några decennier före Miletos - att Kyrkan är det Nya Israel - förutsätts hos Miletos. Miletos ser Israel som en modell som blir värdelös när det verkliga kommit i Kristus. Miletos ger positiva omdömen angående Toran/lagen för perioden före Jesu. Men de var bara en modell. När verkligheten kommit blir modellen värdelös. Judendomen och allt som den innebär gäller inte längre, menar han. I den mån judendomen har fortsatt värde, är det därför att de absorberats av kristendomen. § 41 § 43 Förebilden var alltså värdefull innan förverkligandet kom, och symbolen var underbar innan tolkningen kom. Det betyder: Folket var värdefullt innan kyrkan uppstod, och lagen var underbar innan evangeliet blev uppenbart. På samma sätt som modellen blir värdelös när den överför sin form till det verkliga, och symbolen blir fullbordad när den har blivit upplyst genom tolkningen, så blev lagen fullbordad, när evangeliet blev uppenbart, och folket blev ett intet, när kyrkan uppstod, och symbolen upplöstes, när Herren uppenbarades. Idag har det som förr var värdefullt blivit värdelöst, sedan det verkligt värdefulla har visat sig. 6 ISRAEL ÄR FÖRKASTAT Tydligen menar Miletos att Israel upphört att vara Guds egendomsfolk. §90 § 99b Ovärdeliga var hans gåvor till dig, men på ett ovärdigt sätt gav du honom tack, då du lönade honom med otacksamhet: ont för gott och plåga för glädje och död för liv, och för detta måste du dö. Du övergav Herren, och du blev (inte) funnen av honom, du tog inte emot Herren, och du fick inte förbarmande från Herren, du slog ner Herren, och du blev slagen till jorden, och du ligger död, men han har uppstått från de döda och har stigit upp till himlars höjder. Judarna är inte längre Guds egendomsfolk. Judarna har förkastat sin Gud genom att korsfästa Jesus. Därför har Gud förkastat dem. Detta är Miletos grundhållning i fråga om judendom. För Miletos finns en parallell mellan sättet som judarna hanterade Jesus på och sättet som egyptierna behandlade israeliterna på i samband med uttåget. För honom var judarna Jesu fiender. Förföljare egyptierna (uttåget) judarna (korsfästelsen) Förföljd israeliterna Jesus För Miletos var det ett ödets ironi och tragedi för judarna, att de mitt under det att de firade sin egen frälsning från Egyptens slaveri, själva blev ansvariga för dödandet av det sanna påskalammet. Till eftervärlden Miletos är ihågkommen som den första kristna författare som entydigt anklagar judarna för gudamord. Anklagelsen att judarna bar ansvaret för Jesu död har ett långt (högt) stamträd. Före Miletos hade ingen anklagat så dramatiskt och utstuderat. Tidigare hade ingen överfört “judarnas brott” från ansvar för Jesu död till ansvariga för att ha dödat Gud. 4 HUR LÄSER VI BIBELN - Hade Miletos rätt? Vem dödade egentligen Jesus? Om man ställer frågan vem som tidiga kristna ledare ställde ansvariga för för Jesu död, finner man att Miletos inte är isolerad i sin uppfattning. Ca år 150 170 Kyrkofader/ skrift Petrusevangeliet Justinos Martyren Ansvarig för Jesu död Herodes, dirigerat av det judiska foket. Romarna avrättar. Herodes “Judarnas kung” konspirerar med judarna och Pilatus. Pilatus ansvar Pilatus har ingen roll i domen av Jesus - Konsekvens för Israel - 170 Miletos Det judiska folket har primära rollen Judarnas dödande av Jesus jämförs med Kains mord av Abel. 200 Irenaeus 200 Origenes Framför allt ledarna, översteprästerna, de skriftlärde och fariseerna. 200 Didascalia Apostolorum 370 Johannes Chrysostomos Folkets ledare driver saken. Herodes utfärdar korsfästelseorder n. Judarna var ansvariga för Jesu död - även judarna som var samtida med Chrysostomis själv. Pilatus finns inte med. Pilatus är inte helt borta Men arresteringen sker av judarna som tvingar Pilatus mot hans vilja - Konsekvensen blev en nationell katastrof. Judarna straffas av Gud därför att de dödade Messias. Jesu blod faller på judarna i alla generationer till tidens ände. Pilatus spelar en obetydlig roll. (Pilatus ansågs i vissa kristna kretsar ha konverterat till Kristendomen.) Judarna straffats av Gud och är förbannade. I vår tid har Katolska Kyrkan genom Vaticanum II deklarerat att judiska folket inte längre är kollektivt skyldiga till Jesu död. Matteus skildring av Jesu död För att göra det något enklare låter jag Matteus skildra händelserna som leder fram till Jesu korsfästelse. Det kan finnas nyansskillnader i jämförelse med de andra evangelierna. Scener: 1. FÖRSPELET En stor del av Matteus upptas med konflikt mellan Jesus och fariseer/skriftlärde. Tolkning i halakhiska frågor; 9:3, 11, 34 12:2, 14, 24, 38 15:1, 12 19:33. I Matt 16:1 inkluderas även saddukeerna i konflikten.) Väl i Jerusalem är Jerusalems folk med honom 21:11, 46 - medan religiösa ledarna är emot.(Matt 21:15 , 21:23, 21: 45-46, 22:15, 34, 22:23) A. Jesus rider in i Jerusalem Innebörd: Matt 21:1-11 Reaktion: Hela Jerusalem är i rörelse genom Jesu dramatiska intåg och tempelrening. Matt 21:10 ekar från 2:3, B. Templet renas Matt 21:12-17 Innebörd: Reaktion: Som reaktion till tempeldemonstrationen angriper översteprästen och folkets äldste Jesu indirekta gudomliga uppdrag 21:23. (Undervisande avsnitt: Matt 21:28- 25:46) 2. PROCESSEN MOT JESUS A. Stora rådet samlas Matt 26:1-5 (Sista måltiden med lärjungarna.) B. Jesus grips bedjande Matt 26:47-56 C. Förhör hos Sanhedrinen Matt 26:57-68 D. Jesus inför Pilatus Matt 27:1-26 3. VÄGEN TILL GOLGATA Romerska soldater Matt 27:27-31 Golgata Matt 27:32-44 Jesus dör Matt 27:45-56 Ledarna mutar soldaterna att säga att Jesu kropp stulits. (Matt 28:11-15) Huvudaktörer – Jesus Är aktiv vid intåget i Jerusalem, reningen av templet, undervisningen och förberedandet av sedermåltiden. Men efter gripandet “följer han med”. – Folket a) Pilgrimerna från Galileen: som känner Jesus hyllar Jesus som Messias. Matt 21:9 folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” b) Folket i staden: redan anlända pilgrimer som inte kände Jesus, och invånarna i staden. När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” 11Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” (Matt 21:10) Jerusalems befolkning vid denna tid var i storleksordningen 100 000 invånare. I samband med påsken kom pilgrimer från hela världen. Historiker menar att att Jerusalem kunde ha minst 300 000 besökare dessa dagar. c) Folket hade uppenbarligen sympati för Jesus. Men inte under själva helgen”, sade de, ”så att det uppstår oro bland folket.” (Matt 26:3). Det verkar som om Sanhedrinen inte vill riskera oro bland folk. Påsken var en känslig tid för upplopp varför romarna satte in extra vaktstyrkor. Om folkopinionen varit mot Jesus hade Sanhedrinen haft folkets stöd i gripandet. Men uppenbarligen visste den att folket var på Jesu sida. d) Folket som ropar korsfäst: Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad. (Matt 27:20) Miletos menade, som jag visat, att judarna var kollektivt ansvariga för Jesu korsfästelse. “Israels folk” dödade Jesus. Därför straffades de. Tanken på judarnas skuld och straff utvecklas till att inte bara gälla de som faktiskt ropade. Origenes ser en förbannelse över judarna för all framtid. Judarna straffas av Gud därför att de dödade Messias. Jesu blod faller på judarna i alla generationer till tidens ände. (Davies s.592) Men denna antisemitism måste föklaras med att man läser bibeltexterna slarvigt. - Vilka var “folket” som ropade och vilka representerade de? Låt oss se på texten. Folket som ropade korsfäst var övertalade av översteprästerna. (Matt 27:20) De överlämnar inte en rapport från en folkomröstning bland dåtidens alla judar angående Jesus! När man läser texten ska man hålla i minnet att det judiska folket vid denna tid beräknades till sex eller sju miljoner i Romarriket. Detta förutom de som levde Mesopotamien. Antalet judar i landet Israel uppskattas till mellan en halv och två miljoner. Övergång från “hop” till “folket”. De som ropade kallas “folket” (v.20), “alla” (v.22b), “de” (v.23), “hela folket ropade: “Hans blod må komma över oss och våra barn”. (v.25) Folket som ropar är de som samlats inne i Pilatus palats på borggården. Det är i Herodes palats där Pilatus brukade bo när han kom till Jerusalem på besök, som han med största sannolikhet tar emot deligationen från Sanhedrinen och fången Jesus. – Hur många ropade? “Folket” är alltså en begränsad skara, manipulerad av översteprästerna - men utan mandat från de breda folklagren. Att det rör sig en begränsad folkmassa står klart också om man betänker tidpunkten, tidigt på morgonen. Kvällen och natten innan firade pilgrimerna åskalammsmåltiden, en festmåltid som drog in på småtimmarna. De flesta människor i Jerusalem låg i tung sömn när Jesus döms av Pilatus. Man ska också hålla i minnet att Pilatus bara kunde ta emot ett begränsat antal besökare inne i palatset. Gissningsvis handlar det om några hundra personer på borggården som ropar. Uttrycket: Hans blod må komma över oss är ett uttryck som betyder att man tar ansvaret för någons död. e) Folk som går förbi Golgata smädar De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet 40och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” (Matt 27:39) I skildringen av korsfästelsen tar Lukas med en detalj som visar att människor bland publiken uttryckte sympati med Jesus, trots att det var straffbart att sympatisera med en kriminell. När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. (Lukas 23:48) Att slå sig för bröstet är fortfarande i orienten ett uttryck för sorg. Folket sörjde alltså det som hände med Jesus. “Folket” i detta sammanhang skiljer Lukas dels från Jesu vänner (v.49). - Folkets ledare a) Översteprästerna “Överstepräster” kallades alla manliga familjemedlemmar som tillhörde någon av de 4-5 familjer som Herodes den Store insatte. Översteprästerna var inget reellt ledarskap och hade inte folkets förtroende. Översteprästtjänsten hade blivit politisk sedan persertiden och var hårt kontrollerad från Rom. b) Sanhedrinen & de Äldste c) Fariséerna Fariséerna har ingen framträdande roll i korsfästelsedramat. I Markus evangelium försvinner fariséerna helt från scenen i passionsberättelsen. Hos Matteus däremot följer de med översteprästen till Pilatus för att utverka att Jesu grav plomberas. (Matt 27:62) De som hade ansvaret för templet blev uppretade av Jesus när han renade templet. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: ”Hosianna Davids son”, blev de förargade (Matt 21:15) Komplott i Kajafas palats Under tiden samlades översteprästerna och folkets äldste i översteprästen Kajafas palats 4och kom överens om att gripa Jesus med list och döda honom. (Matt 26:3-4) Arresteringspatrullen Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste. 48Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” (Matt 26:47) Förhör i Kajafas palats av Sanhedrinen 57 De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kajafas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats. /Översteprästerna och hela rådet sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, 60men de lyckades inte trots att det uppträdde många falska vittnen. (Matt 26:57, 59) – Pilatus Förhör i Pilatus residens På morgonen beslöt alla översteprästerna och folkets äldste att försöka få Jesus avrättad. 2De lät binda honom, förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, ståthållaren. (Matt 27:1-2) Pilatus roll. (Davies/ Maii iii s.554) Han visste att det var av avund mot Jesus som man hade utlämnat honom. 19Medan han satt på domartribunen fick han detta bud från sin hustru: ”Du skall inte ha med den där rättfärdige mannen att göra. Jag har haft mardrömmar i natt för hans skull.” (Matt 27;19) När Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oron bara blev värre, tog han vatten och sköljde sina händer inför folket och sade: ”Jag är oskyldig till den här mannens blod.(Matt 27:24) Pilatus har gått till eftervärlden I senare kristen tradition - Soldaterna Jesus korsfästes av romerska soldater. Och när de hade hånat honom tog de av honom kappan och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom för att korsfästa honom. (Matt 27:31) Det faktum att romare ansvarade för Jesu avrättning är inte ifrågasatt utombibliska antika källor. 5 VEM DÖDADE JESUS? Man kan fundera på varifrån Miletos fick näring till sin uppfattning att judarna dödade Jesus. Johannesevangeliet är en tänkbar kandidat. Texter som I Judéen ville han inte vandra eftersom judarna var ute efter att döda honom. Joh 7:1. Paulus ord i 1 Tess 2:15 - Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna, och oss har de förföljt. - är en annan text Miletos kan tänkas ha hämtat stöd för sin nya lära. Jag vill inte spela ut Paulus mot Matteus. Men kanske finns det nyanser i Paulus uttryckssätt som kan ses tydligare i ljuset av evangeliernas beskrivning. Om man förstår Paulus uttryck “judarna” som “de judiska ledarna”, ger det full förståelse åt Matteus framställning. Att ett folk identifieras med sina ledare är inte ovanligt. Skillnader och likheter mellan Miletos och Synoptikerna. 1. SKULDFRÅGAN a) Matteus lägger ansvaret på det judiska ledarskapet - inte folket i kollektiv. De som bär ansvaret var de som ropade, på uppmaning av översteprästerna och folkets ledare. Det kan ha rört sig om några hundra personer av ett folk på minst sju miljoner människor. Man kan också tänka på att de som ropade “Hans blod må komma över oss och våra barn”, var just den generation som fick vara med om den nationella katastrofen när Jerusalem grusades av romerska legionärer år 70. Det skedde 40 år senare, en generation senare. b) Miletos däremot, lägger en kollektiv skuld över alla judar - inte bara de som ropade. I senare kristen tradition uppfattades den skulden gå i arv från den ena generationen till den andra. Det judiska folket som sådant var förbannat enligt exempelvis kyrkofadern Augustinos. 2. BÖDLARNA a) Matteus beskriver tydligt hur romerska soldater korsfäste Jesus. Även för romerska historiker som Tacitus var det ingen tvekan om att det var romare och inte judar som utförde avrättningen. b) För Miletos däremot beskrivs judarna som bödlar. AVSLUTNING “Men du har några få i Sardes som inte har fläckat sina kläder.” Upp 3:4 Trots Miletos antijudiska inställning visar historien att kristna och judar kunde leva sida vid sida i Sardes. Just i Sardes har arkeologer grävt fram den största synagogan man känner till från antiken. Den judiska församlingen i Sardes var stor och livaktig. Arkeologer kan konstatera att en centralt belägen byggnad förvandlas till synagoga ungefär samtidigt med Miletos, dvs omkring 170 e.Kr. Den byggdes om och bevaras till omkring år 400. Det visar att kristna och judar kunde leva sida vid sida. Hur det än är med den saken, är anklagelsen ur Nya testamentets synvinkel orättvis och osaklig. Den är framsprungen ur en antijudisk inställning och har följt med i hela Kyrkans historia. Den surdegen har vi orsak att rensa bort ut förkunnelsen! Sett i ett historiskt perspektiv var alla kristna fördomar om judar som Kyrkan spridde vidare, anammade från den hedniska omgivningen. Miletos formulerar dock en ny antisemitisk uppfattning - judarna dödade Gud. Miletus från Sardes är den förste kristne historien känner, som formulerade anklagelsen “Judarna dödade Jesus”. Det skedde mot slutet av andra århundradet i predikan “Om Påsken”. Konsekvenserna för uttalandet genom historien, var naturligtvis omöjligt för Miletos att förutse. Men de har varit förödande. Varje förkunnare och varje kristen bekännare har orsak att rannsakande tänka igenom sin egen inställning och göra upp med varje uttryck för antijudiskhet! Jerusalem Göran Lennartsson KÄLLOR Beskow, Per. Melito av Sardes, Om Påsken, Skellefreå, (Artos) 1984 Carrill/ Green, The Death of Jesus in Early Christianity, (Hendricksons) 1995 Davies/Allison, The Gospel According to Saint Matthew, vol.III (T&T Clarc) 1997 Graham Keith, Hated without a cause? (Paternoster Press) 1997 Hagner/Evans red. Anti-Semitism and Early Christianity. (Fortress Press) Minneapolis 1993 Hall, S.G. Mileto of Sardis - On Pascha. Oxford 1979 (grek text, med intro och översättning) Scholer, David M. i Ferguson, EEC s.593 Shanks,H. Christianity and Rabbinic Judaism. Washington 1992 Stykes, S Melitos Anti-Judaism, Journal of Early Christian Studies 5:2 271-283, 1997 Trebilco, P.R. Jewish Communities in Asia Minor. Cambrodge, 1991 White, Social Origins Wilson, Related Strangers, Taylor, Joan. Golgotha NTS vol.44, 1998, pp 180-203