av Lars Borgström
Predikan Juldagen Joh. 1:1-14
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:
Vårt förnuft förblindat är, Mörker all vår själ betäcker,
Om din Ande ej är när Och nytt ljus i själen väcker.
Jesu, värdes oss nu stärka Och nytt hjärta i oss verka!
O, du härlighetens sken, Ljus av Faderns ljus utgånget,
Gör vår håg från mörkret ren, Som vårt hjärta håller fånget!
Styr vår tunga, håg och öra, Till att rätt vår gudstjänst göra!
Amen.
De inledande orden av Johannesevangeliet, kallade Johannesprologen, betraktas av många
som världslitteraturens allra vackraste. En kristen har inte svårt att hålla med om ett sådant
omdöme. Orden innehåller ett djup, eller kanske man skall kalla det en höghet, som väl
knappast överträffas av några andra ord. Det är inte märkligt att Johannes, evangelisten som
skrivit dessa verser, har örnen som symbol. Örnen är ju skarpsynt och har från sin höga höjd
ett mer övergripande perspektiv än landdjuren. De övriga evangelierna, synoptikerna (de
samsynta) är mer jordnära och skildrar mer det konkreta, yttre händelseförloppet. Johannes
däremot, tränger ned i den bakomliggande, andliga djupdimensionen. Detta märks redan från
början. Matteus och Lukas tar sin början vid Jesu jordiska födelse, Markus till och med vid
Jesu offentliga framträdande som vuxen. Johannes däremot börjar vid begynnelsen, d.v.s. före
tidens början i evigheten. Guds Son, som här i Johannesprologen kallas Ordet, har funnits för
evigt. Han har ingen början. Vi ser detta i första versen: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet
var hos Gud, och Ordet var Gud”.
Ordet är Gud
”I begynnelsen” anspelar på Bibelns allra första vers, 1 Mos. 1:1: ”I begynnelsen skapade
Gud himmel och jord”. Vi får alltså veta att Ordet redan då existerade, att det fanns eller var
hos Gud och slutligen att Ordet själv var Gud. Ett och samma verb, vara, uttrycker alltså först
existens (det var i begynnelsen), sedan förhållande (att vara hos Gud) och slutligen identitet
(att vara Gud).
Men hur kan någonting vara hos Gud och samtidigt själv vara Gud? Treenighetsläran är det
enda som kan ge en förklaring till detta. Sonen, som kallas Ordet, är själv Gud fullt ut, och
samtidigt var eller fanns Han hos Fadern i begynnelsen. Han blev alltså inte till i begynnelsen,
utan Han var redan då – alltså fanns Han före all tid. I Kol. 1:15 skriver Paulus att Sonen är
förstfödd före allt skapat och i vers 17 att ”Han är till före allting”. Johannes börjar sitt första
brev, där han talar om Livets Ord, på liknande sätt: ”Det som var från begynnelsen…”. Detta
uttalande om Ordet visar på det allra klaraste sätt Jesu gudomlighet. Det Ord, som vi sedan ser
blir kött (Joh. 1:14), d.v.s. människa, är Gud.
Vi hör sedan, i v 3, att ”Genom Honom har allt blivit till, och utan Honom har inget blivit
till, som är till”. I 1 Mos. 1:3 står det: ”Och Gud sade: ´Varde ljus´ och det blev ljus”.
Skildringen av varje ny skapelsedag inleds sedan med ”Och Gud sade”. Nu får vi i
Johannesevangeliets inledning veta att Guds Son är det eviga Ord genom vilket allting som
finns har blivit skapat. I Ps. 33:6 står det ”Himmelen är gjord genom Herrens Ord och all dess
här genom Hans muns anda”. I Kol. 1:16 skriver Paulus: ”Ty i Honom skapades allt i himlen
och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och
väldigheter. Allt är skapat genom Honom och till Honom”. Hebreerbrevets okände författare
skriver likaså att genom Sonen har Gud ”skapat världen” (Hebr. 1:2).
Det var alltså inte endast Fadern som var verksam vid skapelseverket. Sonen var det likaså.
Ja, alla personerna i treenigheten var verksamma. I 1 Mos. 1:2 står det: ”Och jorden var öde
och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Här har Bibel
2000 märkligt nog ”och en gudsvind svepte fram över vattnet”, men det är en helt felaktig och
vilseledande översättning.
Ordet är liv och ljus
Johannes fortsätter i v 4: ”I Honom var liv, och livet var människornas ljus.” Det liv som
Johannes här omtalar är inte i första hand, såsom i skapelseberättelsen, livet i allmänhet, utan
det eviga livet. Detta eviga liv finns i Sonen, som själv är evig. I Joh. 5:26 står det: ”Ty
liksom Fadern har liv i sig själv, så har Han gett åt Sonen att ha liv i sig själv.” Endast Gud
har liv i sig själv. Allt mänskligt liv är förlänat liv. Det liv, som Sonen äger, beskrivs också
som människornas ljus. Vi kan i detta sammanhang tänka på Ps. 36:10: ”Ty hos dig är livets
källa, i ditt ljus ser vi ljus.” Ord som ”liv” och ”ljus” återkommer gång på gång i
Johannesevangeliet som likvärdiga bilder för den värld som Jesus uppenbarar och dess gåvor
till människorna. I sitt första brev skriver Johannes: ”Gud har skänkt oss evigt liv, och det
livet är i Hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet” (1
Joh. 5:11-12).
Johannes fortsätter: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” I
denna vers handlar det ännu inte om ljuset som kom till människorna, alltså inkarnationen,
utan om den kosmiska kampen mellan ljuset och mörkret. Efter Lucifers uppror som ledde till
ett avfall i änglavärlden, och Adams och Evas fall, som drog in mörkret, synden och döden i
människovärlden, låter Gud ändå sitt eviga ljus lysa. Det skedde före Sonens
människoblivande främst genom profeternas undervisning.
Ordets vittne Johannes döparen
Vi får sedan höra om ett vittne: ”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var
Johannes.” Som den siste i raden av alla profeter träder nu Johannes Döparen fram. Den
Helige Ande hade inte talat genom någon profet på fyra hundra år, men nu sker det
sensationella att en ny profet uppstår i Israel. I och med denna vers förs vår uppmärksamhet
från de kosmiska sammanhangen till vår värld och Ordets ankomst till denna för att besegra
mörkret.
Om detta vittne heter det sedan: ”Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla
skulle komma till tro genom Honom.” Johannes Döparen uppgift var att förbereda folket att ta
emot sin Herre. I Matt. 3:1 kan vi läsa: ”Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och
predikade i Judéens öken och sade: ´Omvänd er, ty himmelriket är nära´. Om honom heter det
hos profeten Jesaja: ´En röst ropar öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för
Honom´.” Johannes är vägröjaren som gör oss redo för att ta emot Jesus. Johannes Döparen
hade en sträng lag och botpredikan. Till folkskarorna som kom ut till honom för att döpas
sade han: ”Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande
vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham
till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan
satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden”
(Luk. 3:7-9). Johannes förde genom sådan skarp förkunnelse människorna till
syndakännedom, och banade på så sätt väg för Jesus, för evangeliet om syndernas förlåtelse.
Men Johannes Döparen predikade även själv evangeliet om Jesus och Hans försoningsverk. I
Joh. 1:29-30 står det: ”Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ´Se Guds lamm, som
tar bort världens synd.´ Det var om Honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före
mig, ty Han var före mig´”
Det blev en sådan väldig uppståndelse kring Johannes, den nye profeten, att flera nu trodde
att han t.o.m. var den utlovade Messias, Frälsaren. I Luk. 3:15 kan vi läsa: ”Folket gick där
och väntade, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias.”
Fortfarande när evangelisten Johannes ett halvt sekel senare skrev sitt evangelium fanns det
sådana som menade att så var fallet, att Johannes Döparen var viktigare än Jesus – ja, faktum
är att det faktiskt finns sådana människor ännu idag; mandéerna som i våra dagar invandrat till
Sverige från Irak håller Johannes Döparen för den store Messias. För att tillbakavisa alla
sådana tankegångar gör evangelisten Johannes det hela tydligt, då han om Johannes döparen
säger: ”Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.”
Ordet blir människa
I v 9 fortsätter Johannes: ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma
till världen.” Ordet som är människornas ljus alltifrån skapelsens begynnelse kommer nu till
den värld som blivit till genom det. Nu, i Johannes samtid, har det sanna ljuset kommit till
världen. Genom Ordets människoblivande, Jesu Kristi födelse, har nämligen profetiorna från
Gamla testamentet gått i uppfyllelse, t.ex. ”Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort
ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart” (Jes. 9:2) och ”Stå
upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig. Se, mörker
övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet
uppenbaras över dig” (Jes. 60:1-2).
När detta ljus, vars avglans alltid funnits i världen genom profeternas förkunnelse, men
avvisats av de flesta, nu uppgick genom Guds Sons människoblivande, skedde det tragiska, att
Han avvisades av det stora flertalet människor: ”Han var i världen och världen hade blivit till
genom Honom, och världen kände Honom inte.” Så bortvända från Gud, sitt upphov
varigenom de blivit till, var världens människor att de inte ens kände igen det sanna ljuset,
som ger evigt liv, när det kom in i världen. De kände Honom inte.
Johannes fortsätter: ”Han kom till sitt eget, och Hans egna tog inte emot Honom. ”Eftersom
allt som blivit till har blivit till genom Ordet är alla människor såsom Hans skapelser att
betrakta som Hans egna. Är det detta som avses i denna vers är det en upprepning av vad som
sades i versen före. Det är mycket möjligt att det är så. Men troligare, enligt min mening, är
att ”Hans egna” här syftar på judarna, som var Guds egendomsfolk och Jesu eget folk efter
köttet. Fastän dessa haft profeterna och skrifterna som vittnar om Sonen, kände de inte igen
Honom när Han kom (jfr. Rom. 9:3-5).
Men förkastandet av Jesus var inte allomfattande. Det fanns de som igenkände sin Skapare
och Messias när Han väl kom. Johannes skriver: ”Men åt alla som tog emot Honom gav Han
rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn.” I kontrast till dem som inte tog emot
Honom, vare sig det nu syftar på alla otroende människor eller på alla otroende judar, blir alla
som tror på Hans namn, upptagna till att vara Guds barn. Johannes skriver i sitt första brev:
”Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.
Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna Honom” (1. Joh. 3:1).
De människor det här är fråga om har varit med om något mycket speciellt: de har blivit
födda ytterligare en gång. Förutom sin naturliga födelse har de blivit födda en gång till, till
andligt liv i Gud. Det var deras köttsliga mor som födde dem första gången, men den andra
gången var det Gud själv som födde dem ovanifrån, från Himmelen. Johannes skriver om
Guds barn: ”De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av
Gud.” Den som blir pånyttfödd blir det av Gud, inte genom köttet eller någon mans, inklusive
sin egen, vilja. Det är alldeles omöjligt att föda sig själv till nytt, andligt liv i Gud. Precis som
vid den naturliga födelsen blir man född, man föder inte sig i själv. Bara Gud kan detta.
Luther skriver i Lilla katekesens förklaring till tredje trosartikeln: ”Jag tror, att jag inte av eget
förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till Honom, utan att
den Helige Ande kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och
behållit mig i en rätt tro.” Denna vers 13 i Joh. 1 innehåller hela Johannesevangeliets budskap:
Att de som tror på Jesus, Messias och Guds Son, skall ha liv i Hans namn; de är nämligen
födda av Gud.
[Tilläggas kan att vissa handskrifter här har som inledning till versen ”Han som”; ”Han som
inte är född av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Gud. I så fall syftar
det på Jesus och hans födelse av en jungfru. Men de tyngst vägande handskrifterna har ”De är
inte födda”, syftande på oss kristna som blivit födda till nytt, andligt liv av Gud.]
I den avslutande versen av vår text från Johannesevangeliets inledning skriver Johannes:
”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den
Enfödde har av Fadern, och Han var full av nåd och sanning.” Det som i verserna 9-11
uttryckts såsom att ljuset kommit till världen, förtydligas nu som ett människoblivande. För
första gången upprepar Johannes subjektet Ordet från prologens början, som Han ändå hela
tiden haft i tankarna. Det Ord, som var i begynnelsen, och befann sig hos Gud och som
samtidigt självt var Gud, har nu blivit kött, människa.
Det står i Folkbibeln att Ordet bodde bland oss. Men ordagrant står det att Ordet tältade hos
oss. Med detta ordval vill Johannes anknyta till tälthelgedomen, tabernaklet, som i det gamla
förbundet var platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos. 25ff.). Liksom Gud på ett särskilt sätt
var närvarande i detta tält, och senare i templet, bodde Gud bokstavligen bland oss i Jesus från
Nasaret.
Att Ordet blivit människa innebär att vi kan lära känna Guds härlighet. Johannes skriver i
vers 1:18, den vers som sedan avslutar prologen: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde,
som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort Honom känd.”
Och syftet med Sonens människoblivande var det som står i Joh. 3:16: ”Så älskade Gud
världen att Han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad
utan ha evigt liv.” Han föddes för att dö, Han kom av den anledningen att Han skulle dö
försoningsdöden på korset. Eller som Han själv uttrycker det: Människosonen har inte
”kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28).
Människonaturens höghet
Det är obegripligt stort att Gud har blivit människa. Vem kan förstå att vår jord har blivit
besökt, att den ende sanne Guden beträtt vår planet för 2000 år sedan? Och tänk vilken höghet
detta skänker oss, vår människonatur! Rosenius skriver i dagbetraktelsen för den 24:e
december, att genom Guds evige Sons inträde i vårt släkte, så "har i sanning vårt släkte blivit
ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen. Vår genom syndafallet
lidna skada är då mer än tillräckligt gottgjord, och vår vanära och förnedring är ersatt med ära
och upphöjelse. Nu är det den största ära att vara människa. Ja, de heliga änglarna har skäl att
önska: Ack, den som vore människa! Det är sant vad Luther anmärker, att sen Gud blivit
människa borde det ha den verkan på oss, att vi innerligt skulle älska och glädjas åt allt
vad människa heter och aldrig hysa en ovänlig tanke mot någon av det släktet"
Amen.
Låt oss be:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet
som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.
Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan
så att vi inte må vara glömska hörare
utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod
intill änden och varda saliga. Amen.
