1 (7)
Datum
2013-08-27
Fördjupning Georgien
Georgiens korta historia som självständigt land har präglats av väpnade
konflikter. Abchazien och Sydossetien, har strävat efter självständighet från
Georgien med alla medel. Ryssland har uppträtt som skyddsmakt till
utbrytarrepublikerna. Efter att den ryska armén ingrep på Sydossetiens sida i
augusti 2008, blev relationen med det mäktiga grannlandet sämre än
någonsin. Även frågan om vem som ska styra Georgien har upprepade
gånger gett upphov till oroligheter och massprotester.
Georgiens korta historia som självständigt land har präglats av en rad
väpnade konflikter. Främst två regioner, Abchazien och Sydossetien, har
med alla medel strävat efter självständighet från Georgien. Ryssland har
uppträtt som skyddsmakt till utbrytarrepublikerna.
Efter att den ryska armén ingrep på Sydossetiens sida i augusti 2008, blev
relationen med det mäktiga grannlandet sämre än någonsin. Även frågan om
vem som ska styra Georgien har upprepade gånger gett upphov till
oroligheter och massprotester.
Georgien blev en självständig stat år 1991 när Sovjetunionen upplöstes.
Precis som i andra länder belägna i Kaukasus har nationalismen bland vissa
etniska grupper i Georgien varit stark från självständighetens första början.
Därtill saknades fast förankrade demokratiska principer som kunde bidra till
att lösa konflikter på fredlig väg. Under åren har oppositionsrörelserna
använt sig både av massprotester och av vapenmakt i striden om politisk
förändring. Således genomgick landet ett antal väpnade konflikter om
kontrollen över regeringsmakten och över vissa regioner som ville bryta sig
loss från Georgien.
President Gamsachurdia störtas
MSB-51.1
Den första konflikten om regeringsmakten bröt ut straxt efter det att
Georgien blev självständigt. Den nationalistiske ledaren Zviad
Gamsachurdia valdes till Georgiens förste president i maj 1991. Presidenten
möttes dock av en stark opposition som anklagade honom för auktoritärt
styre och korruption.
2 (7)
Datum
2013-08-27
Protesterna mot Gamsachurdia kulminerade i att presidenten störtades av
nationalgardet och den halvmilitära styrkan Mchedrioni (Ryttarna) i
december 1991. Över 100 personer dog i striderna mellan oppositionen och
Gamsachurdias anhängare, som kallades för Zviadister.
Gamsachurdia flydde till Tjetjenien. Zviadisterna fortsatte att bedriva väpnat
motstånd mot den nya övergångsregeringen som bildades under Eduard
Shevardnaze, tidigare utrikesminister i Sovjetunionen.
I oktober 1993 gjorde Gamsachurdia ett sista försök att återta makten och
Zviadisterna lyckades ta kontroll över viktiga georgiska städer. Med stöd
från ryska trupper drev dock Shevardnaze ut Zviadisterna och konflikten
avslutades med att Gamsachurdia begick självmord i december 1993.
Rosornas revolution
Shevardnaze omvaldes till president flera gånger. Missnöjet med hans styre
växte dock i början på 2000-talet. Ekonomin stod stilla och i internationella
jämförelser rankades Georgien bland världens mest korrupta länder.
Oppositionen protesterade häftigt mot misstänkt valfusk när det
offentliggjordes att Shevardnazes parti vunnit parlamentsvalet 2003. Med
rosor som symbol för fredlig protest samlades tusentals människor i
huvudstaden Tbilisi.
Efter några dagars protester stormade oppositionen presidentpalatset utan att
regeringsstyrkorna försökte stoppa dem. Rosornas revolution, som
händelsen kallades, ledde till att Shevardnaze avgick utan blodiga strider.
Nyval anordnades och en av oppositionens mest framstående ledare, den
unge juristen Micheil Saakasjvili, valdes till president i januari 2004.
Den nya regeringen under Saakasjvili genomförde viktiga ekonomiska och
juridiska reformer. Saakasjvili anklagades dock snart för auktoritärt styre
och för att hindra medierna från att rapportera fritt.
Efter några år, i november 2007, kulminerade protesterna mot Saakasjvili i
stora demonstrationer. Polisstyrkorna slog till mycket hårt mot
demonstranterna och hundratals personer skadades.
För att bevisa att han hade väljarnas stöd anordnade Saakasjvili nyval till
presidentämbetet i januari 2008. Han vann överlägset men enligt
Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE), som bevakade
valet, sköttes rösträkningen illa i en del av vallokalerna.
Den interna krisen överskuggades under en tid av konflikten med
Sydossetien och Ryssland. Men i april 2009 samlades återigen tusentals
människor i fredliga protester mot Saakasjvilis styre.
3 (7)
Datum
2013-08-27
Väpnad konflikt med Abchazien
Abchazien är en av delrepublikerna i Georgien som sedan Sovjetunionens
fall har hävdat sin självständighet och även stridit för den med militära
medel. Regionen är belägen i västra Georgien vid Svarta havet och är lite
mindre än Skåne.
De flesta av regionens invånare är etniska abchazier, ett muslimskt
bergsfolk. Abchazien hade samma ställning inom Sovjetunionen som
Georgien under en kort period, men från 1931 var regionen administrerad av
Georgien.
När Georgien blev självständigt år 1991, såg abchazierna sig hotade av
georgiernas växande nationalism. De kände sig undanträngda och utfärdade
en självständighetsförklaring året därpå. Georgien skickade trupper till
regionen för att återta kontrollen och ett inbördeskrig bröt ut.
De kaukasiska bergsfolkens konfederation, en lös organisation av
minoriteter i Kaukasus, hjälpte abchazierna att driva ut de georgiska
trupperna. Georgien anklagade också Ryssland för att stödja Abchazien.
De inblandande parterna enades om ett eldupphör år 1994. FN:s
observatörer, UNOMIG, placerades i Abchazien för att bevaka vapenvilan
och så kallade fredsbevarande styrkor, som i praktiken främst var ryska
trupper, utplacerades kring gränsen. Kriget på 1990-talet krävde tusentals liv
och närmare 250 000 etniska georgier flydde eller fördrevs från Abchazien.
Även om militära sammanstötningar i mindre skala förekom var det först
2008 som spänningarna trappades upp på nytt. Medan Ryssland drev ut de
georgiska trupperna från Sydossetien i augusti 2008, tog Abchazien tillfället
i akt att med Rysslands hjälp driva ut Georgien från Kodoridalen, ett
omtvistat område vid gränsen.
Abchazien utfärdade en varning innan bombningarna startade och de flesta
georgier kunde evakueras. Således krävde operationen endast ett fåtal offer.
Den väpnade konflikten med Sydossetien
I likhet med Abchazien försökte även Sydossetien, en annan delrepublik, att
bryta sig loss efter att Georgien hade blivit ett självständigt land. Osseterna
är en etnisk grupp som är bosatt både i ryska Nordossetien och i georgiska
Sydossetien. Under Sovjetunionens sista år förstärktes de nationalistiska
tongångarna både bland georgier och bland osseter.
När Georgien blev självständigt år 1991 utfärdade även Sydossetien en
självständighetsförklaring. De flesta osseterna ville att regionen skulle slås
ihop med Nordossetien.
4 (7)
Datum
2013-08-27
Strider mellan Sydossetiens och regeringens styrkor pågick tills den nye
georgiske presidenten Shevardnaze slöt ett avtal om vapenvila sommaren
1992. En fredsbevarande styrka bestående av georgiska, nord- och
sydossetiska och ryska trupper placerades ut längs gränsen.
Den långdragna förhandlingsprocess som följde resulterade inte i någon
lösning av den politiska stridsfrågan; Sydossetiens framtida status.
Situationen på marken förblev dock för det mesta fredlig.
Situationen ändrades när Micheil Saakasjvili blev president i Georgien
2004. Saakasjvili lovade att han skulle få slut på utbrytningsförsöken i de
olika provinserna. Han gjorde ett nytt försök att ta kontroll över regionen
genom att slå till mot den svarta marknaden för att neka Sydossetiens ledare
inkomster.
Syftet med detta var att göra det omöjligt för den sydossetiska regimen att
försörja folket, samtidigt som Georgien erbjöd sitt stöd. Osseterna blev dock
ännu mer anti-georgiskt inställda och nya strider blossade upp under
sommaren 2004. Parterna enades om ett eldupphör i augusti 2004 som
återigen ”frös” konflikten tills striderna blossade upp på nytt år 2008.
Augusti 2008 – konflikten eskalerar
Med mindre militära sammanstötningar och stora truppövningar i Georgien
och Ryssland blev tonläget mer och mer spänt under 2008. Den 7 augusti
gav den georgiska presidenten Saakasjvili order att anfalla den Sydossetiska
huvudstaden Tschinvali.
Ryska styrkor ingrep genast och drev tillbaka Georgien. De ryska trupperna
stannade först när de var 40 kilometer från den georgiska huvudstaden
Tbilisi. Den 12 augusti slöts ett avtal om eldupphör med den franske
Presidenten Sarkozy som medlare. Striderna skördade minst 600 dödsoffer.
Många georgiska civila fördrevs från Sydossetien och sydossetiska miliser
plundrade deras byar.
Orsaker till kriget 2008
Hur kunde konflikten trappas upp så drastiskt? Det är sannolikt att två
händelser som skedde tidigt under år 2008 bidrog till eskaleringen. För det
första erkände många europeiska stater Balkanrepubliken Kosovo som
självständig stat.
Liksom Abchazien och Sydossetien är Kosovo en liten utbrytarregion från
ett större land. Därför förnyade även Abchazien och Sydossetien sina krav
på självständighet och Ryssland stödde deras position.
5 (7)
Datum
2013-08-27
För det andra lovade Nato att Georgien skulle tas in som medlem i
framtiden. Detta välkomnas inte av Georgiens granne Ryssland som ser
NATO-utvidgningen som ett hot mot sina egna säkerhetsintressen.
Många Nato-medlemmar såsom Frankrike och Tyskland krävde som ett
villkor för Nato-inträde att Georgien först skulle lösa sina konflikter med
Abchazien och Sydossetien på ett fredligt vis. Ett fortsatt instabilt Georgien
var därför i Rysslands intresse.
Rysslands och Georgiens versioner av händelserna som ledde till angreppet
på Sydossetien skiljer sig åt. Georgien hävdar att Ryssland var aggressorn.
Enligt Georgien så ville Ryssland bestraffa landet för dess strävan efter mer
integration med EU och Nato. Däremot påstår Ryssland att Georgien
planerade och utförde ett folkmord i Sydossetien.
Ryssland hade delat ut ryska pass till de flesta invånare i Sydossetien de
senaste åren och enligt Ryssland fick landet ingripa för att skydda sina
medborgare när de attackerades av georgiska trupper. Ryssland säger även
att Sydossetien bad grannlandet om hjälp.
En oberoende kommission tillsatt av EU för att utreda konflikten drog
slutsatsen att Georgien och Ryssland delar ansvaret för konflikten.
Georgien började kriget med ett ”oberättigat” anfall mot Sydossetien - men
Ryssland provocerade aktivt fram händelserna, enligt de europeiska
experterna. Undersökningskommissionen kritiserade också att Rysslands
militäriska svar på det georgiska angreppet mot Sydossetien gick över
rimliga gränser.
Efter augusti 2008 - Ryssland knyter
utbrytarregionerna till sig
Enligt det avtal som satte en slutpunkt för striderna i augusti 2008 skulle alla
parter inta de positioner de hade före striderna. Det gjorde dock inte
Ryssland. och fortfarande 2013 är vapenstilleståndets punkter inte uppfyllda
då Ryssland hävdar att situationen förändrats så pass mycket sedan avtalet
skrevs under att det inte längre gäller.
Den dåvarande ryska presidenten Medvedev drog tillbaka sina trupper från
övriga Georgien, men inte från utbrytarrepublikerna. Istället erkände
Ryssland Abchazien och Sydossetien som självständiga stater strax efter
krigets slut. Bara tre länder, Nicaragua, Venezuela och Nauru, följde
Rysslands exempel.
Ändå cementerade detta steg Sydossetiens och Abchaziens faktiska
självständighet från Georgien. Ryssland slöt nämligen försvarsavtal med de
självutnämnda staterna, skickade ännu fler trupper dit och knöt deras
ekonomi och politik ännu närmare till sig.
6 (7)
Datum
2013-08-27
Både sidor förnekar dock att Sydossetien och Abchazien ska bli en del av
Ryssland i framtiden men många ryssar sitter i högsta ledningen i
Sydossetien samtidigt som Ryssland bundit den abchaziska ekonomin tätt
intill sig.
Stora delar av den abchaziska budgeten betalas direkt av Ryssland. Även
om antalet ryska soldater minskat något sedan 2009 så behåller Ryssland
tusentals soldater i Abchazien och Sydossetien, samtidigt som man bygger
nya militärbaser. Många misstänker därför att Ryssland planerar att
permanenta sin närvaro i området.
Förhandlingar utan större framgång
Trots att förhandlingar mellan alla parter inleddes strax efter striderna 2008
har knappast några resultat uppnåtts under de snart fem år som har gått.
Under ledning av EU, FN och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i
Europa (OSSE) har samtalen om säkerhetsfrågorna gått trögt.
Georgien vägrade först förhandla med abchaziska och sydossetiska
representanter och abchazierna har flera gånger lämnat förhandlingsbordet,
bland annat för att de tyckt att samtalen inte gått framåt. Ofta fastnar
förhandlingarna i rena formaliteter och teknikaliteter.
Vid vissa förhandlingar har parterna endast kunnat enas om tidpunkten för
nästa möte. Viktiga humanitära frågor har man inte kunnat lösa. Till
exempel är det oklart vad som ska hända med nästan en kvarts million
människor i Georgien som fick lämna sina hem i Abchazien och
Sydossetien under krigen, först på 1990-talet och sedan 2008.
Hittills har Abchazien och Sydossetien vägrat att låta dessa interna
flyktingar återvända till sina hembyar. Även under 2013 var dessa
diskussioner låsta.
Bland de få handfasta resultat som hittills uppnåtts finns regelbundna samtal
mellan sydossetiska, georgiska och abchaziska militärer och en het linje
mellan dem som ska förhindra en återupptrappning av konflikten.
I november 2010 gav Georgiens president dessutom en viktig signal för
framtiden när han försäkrade att han inte skulle använda våld för att återta
kontroll över Abchazien och Sydossetien. De två utbrytarrepublikerna
uttryckte likaså att de inte ville använda våld. Ryssland vägrade dock
uttrycka samma ståndpunkt eftersom man hävdar att man inte är en del av
konflikten.
Risk för upptrappning
Fyra år efter händelserna i augusti 2008 förblir de viktigaste stridsfrågorna
olösta. Medan Abchazien och Sydossetien hävdar sin självständighet och
7 (7)
Datum
2013-08-27
samtidigt blir mer och mer beroende av Ryssland, vill Georgien inte släppa
regionerna.
Frågan om republikernas status har utelämnats vid förhandlingsbordet och
kommer förmodligen inte tas upp inom den närmaste framtiden. Omvärlden,
i synnerhet EU, går en svår balansgång mellan att stödja Georgiens position
att neka utbrytarregionerna självständighet och att upprätthålla bra relationer
med det viktiga grannlandet Ryssland.
Efter upptrappningen i augusti 2008 förblir situationen på marken mestadels
fredlig men spänd. Sedan ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd tvingade FN att
avsluta sitt observatörsuppdrag i Georgien 2009 får inga observatörer vistas
i utbrytarregionerna.
Abchazien och Sydossetien har hittills vägrat släppa in EU-observatörer
som placerades vid den administrativa gränsen efter augusti 2008.
Sammanfattningsvis utgör de viktiga olösta frågorna om självständighet,
hinder för internationella observatörer och lite kontakt mellan
konfliktparterna ändå en risk för förnyad väpnad konflikt i framtiden.
En viss ljusning kan dock skönjas i och med att president Saakasjvilis parti
besegrades i valen i oktober 2012 av Ivanisjvils partikoalition Georgian
Dream (GD). Även om den nya regeringen inte är pro-rysk så innehåller den
flera personer med bra kontakter i Ryssland, samtidigt som faktumet att
Saakasjvili inte längre styr regeringen öppnar för en mjukare linje från rysk
sida.
Alla sidor har nu också, om än vagt, låtit förstå att en dialog kan bli möjlig.
Samtidigt framhåller den nya regeringen fortfarande att Ryssland bör ses
som ett ”hot” mot Georgien. Det är dock ännu inte säkert hur mycket GD
kan lyckas utföra då Saakasjvili fortfarande är kvar som president. Han får
dock inte enligt författningen ställa upp i valet ännu en gång, och även här
är det alltså möjligt att relationerna kan förbättras.
Små tecken på en viss uppluckring i stämningen mellan Georgien och
Ryssland blev synliga under den första halvan av 2013. Bland annat hävdes
förbudet i Ryssland att sälja georgiskt vin och mineralvatten; ett förbud som
de flesta tror instiftades av politiska skäl. Att just Georgien och Ryssland
förbättrar sina relationer är mycket viktigt för en lösning av konflikten, då
Ryssland har stort inflytande över både Abchazien och Sydossetien.
Texten är producerad av Institutionen för freds- och konfliktforskning,
Uppsala universitet.
