CONS1AM

EUROPAPARLAMENTET
1999
 






 
2004
Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik
19 mars 2001
ARBETSDOKUMENT
om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om
Europeiska unionens förbindelser med länderna i södra Kaukasus inom ramen
för partnerskaps- och samarbetsavtalen (KOM(1999) 272 - C5-0116/1999)
Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och
försvarspolitik
Föredragande: Per Gahrton
DT\433603SV.doc
SV
PE 294.875
SV
Inledning: Lugnet före stormen?1
De tre sydkaukasiska staterna Armenien, Azerbaijan och Georgien har traditionellt knutits
samman av starka ekonomiska, sociala, kulturella band och under sovjettiden de facto utgjort
en gränslös samarbetsregion (om än med betydande undertryckta konflikter). Idag är området
uppsplittrat av gränsblockader, avbrutna järnvägslinjer, etniska motsättningar och territoriella
utbrytningar. De demokratiska politikerna och folkrörelserna för en ojämn kamp med lokala
klaner och maffior och utomstående ekonomiska och strategiska intressen. Risken är stor att
både gamla (Syd-Ossetien, Nagorno-Karabach, Abkhasien) och nya (Adjarien, MeskhetJavakheti, Nakhichevan, lezghinerna, mm) etnisk-territoriella konflikter blossar upp igen.
Den sovjetiska planekonomin har bara delvis ersatts av normal marknadsekonomi. Istället
florerar, vilket erkänns av de flesta ansvariga politiker, en omfattande korruption baserad på
klanlojalitet och maffiavälde. Samtliga tre stater har drabbats av stor utflyttning, dock främst
Armenien, varifrån antalet utvandrare uppskattas till mellan en knapp miljon
(regeringsföreträdare) till omkring två miljoner (människorättsorganisationer och diplomater)
av landets officiellt 3,7 miljoner innevånare. Armenien har vunnit ett krig men verkar på väg
att förlora vapenvilan, vilket skylls på blockaden från Turkiet och Azerbaijan. Å andra sidan
har Azerbaijan omkring en miljon interna flyktingar och cirka en femtedel av sin yta
ockuperad av armeniska trupper, vilket tynger ner gynnsamma ekonomiska förutsättningar (bl
a oljetillgångar). Georgien befinner sig i konflikt med Ryssland på flera fronter:
militärbaserna, energiförsörjningen, Abkhasien, Syd-Ossetien och gränsen till Tjetjenien.
Ryssland har ensidigt infört visumkrav (dock med undantag för Syd-Ossetien och
Abkhazien).
Samtliga länder är flerpartidemokratier, men ingenstans fungerar demokratin utan
anmärkning. Regeringarna anklagas av oppositionspartier för valfusk och övergrepp mot
mänskliga rättigheter, vilket delvis stöds av internationella observatörer och inhemska
människorättsorganisationer. Hela regionen domineras av traditionella machokulturer som ger
kvinnor en undanskymd plats i samhällslivet, med visst undantag för Georgien.
Det ryska inflytandet är uppenbart, inte minst på grund av den nära geografiska, ekonomiska,
kulturella, etniska och historiska kopplingen mellan Södra Kaukaus och de närliggande
delarna av Ryska Federationen. Ryska språket är ett levande lingua franca. De flesta sydkaukasier som lämnar sina länder söker sig till Ryssland. Få vill klippa av relationerna med
Ryssland, men känslorna skiftar från Armeniens önskan att ha ryska militärbaser som skydd
mot Turkiet, till Georgiens övertygelse om att det är Rysslands stormaktsmanipulationer som
är orsak till alla utbrytningsförsöken, via Azerbaijans mer avspända hållning, styrkt av
frånvaron av ryska militärbaser, som pendlar mellan tankar om NATO-anslutning till
1
Under arbetet med betänkandet har föredraganden besökt Södra Kaukasus tre gånger: 1) 24 februari - 7 mars 2000
tillsammans med tre MEP-kolleger och en handläggare från Gröna Gruppen, varvid hela gruppen besökte Tbilisi och Baku,
plus Syd-Ossetien, varefter föredraganden besökte Jerevan; i samtliga fall var mottagandet storslaget och inkluderade möten
med presidenterna Sjevarnadse, Alijev och Kocharian, liksom med regeringschefer, ministrar, oppositionsledare, företrädare
för inhemska folkrörelser och internationella organisationer, samt Syd-Ossetien-presidenten Tjibirov, (2) som tillfällig EPdelegat vid EU-Georgiens samarbetskommittés möte i Tbilisi 8-9 maj 2000, (3) som tillfällig EP-delegat vid EU-Armeniens
samarbetskomittés möte i Jerevan 13-14 september 2000; i samband härmed gjorde föredraganden ett tvådagarsbesök i
Nagorno-Karabach som bl a innefattade ett möte med områdets president Ghukasian.
PE 294.875
SV
2/9
DT\433603SV.doc
statsbesök av Rysslands president Putin.
Via geografin och konfliktlogiken blir också Iran och Turkiet viktiga med- eller motspelare,
Turkiet som stöd för Azerbaijan och därmed hot mot Armenien, Iran som utlopp för
Armenien från blockadsituationen och som broms för eventuella planer i Baku om ett StorAzerbaijan tillsammans med Irans miljoner azerier. Att USA vill in i den oljerika regionen
och med pipelines och transportleder försöker kringgå Ryssland och dess skyddsling
Armenien och stärka sin NATO-allierade Turkiet hör också till bilden.
Sammanfattningsvis föreligger betydande risk att Södra Kaukasus’ frånvaro i världsmediernas
toppnyheter utgör ett bedrägligt ”lugn före stormen”. Under en förförisk yta av gästfrihet,
höga ambitioner, idealistiska förhoppningar och storslagna anknytningar till anrika kulturer,
kan ingen saklig iakttagare undgå att se allvarliga sociala, ekonomiska och politiska
krisfenomen. Åtskilliga krishärdar pyr och kan blossa upp i nya väpnade konflikter.
”Baksmällan” efter avsovjetiseringen är långtifrån övervunnen.
Risken att Syd-Kaukasus blir skådeplats för konflikter mellan motstridiga
stormaktsambitioner och utländska kommersiella intressen är uppenbar. Behovet av
oegennyttigt stöd från demokratiska krafter är överhängande.
Skäl för en särskild EU-strategi för Syd-Kaukasus
Inom EU finns ett växande medvetande om nödvändigheten att engagera sig mycket starkare i
Syd-Kaukasus. Europaparlamentet uppmanade i december 2000 kommissionen att skissa en
sammanhållen 'sydostlig dimension'-politik för Kaukasus1. Slutsatser antagna av rådet 27
februari, efter ett trojka-besök i de tre sydkaukasiska länderna, slår fast att EU är villigt att
spela en mer aktiv politisk roll i regionen - ett uttalande som måste följas av praktisk
handling. I rådet har dessutom de små ekonomiska resurser som EU avsätter för SydKaukasus nyligen tagits som exempel på geografiska obalanser i EU:s utgifter på området
yttre förbindelser.
Regionens betydelse motiverar att EU antar en gemensam strategi. De starka ömsesidiga
beroendena mellan länderna i Syd-Kaukasus, Ryssland och övriga länder kring Kaspiska
havet ger anledning att komplettera denna gemensamma strategi med en sammanhållen politik
för den vidare regionen - en 'sydostlig dimension'.
EU:s intressen i Södra Kaukasus kan naturligtvis inte handla om militärstrategiska ambitioner
eller strävan att kontrollera andra nationers råvaror och ekonomiska system. Däremot finns ett
antal legitima skäl för EU att ha en särskild strategi för Syd-Kaukasus:
1. Fred. Regionen är en krutdurk. Därför finns behov av uppslagsrika planer och yttre tryck
för att åstadkomma en regional säkerhetsstruktur. Även om det mesta talar för att OSSE (som
redan finns på plats) är mest lämplig huvudansvarig för sådan verksamhet, återstår ändå
1
Resolution om genomförandet av Europeiska unionens gemensamma strategi avseende Ryssland av den 13.12 2000 (ännu
ej publicerad i EGT)
DT\433603SV.doc
3/9
PE 294.875
SV
tänkbara uppgifter för EU:s icke-militära konfliktlösningsmekanismer. Gemensamma OSSEEU åtgärder för övervakning av gränsen mot norra Kaukasus, vilket nu diskuteras, kan vara
en lämplig beståndsdel i ett vidare OSSE-EU samarbete.
2. Humanitära skäl. Stora delar av befolkningen i området lever på en standard som faller
under fattigdomsgränsen 1 USD/dag. Det finns alltså starka skäl för rent humanitärt
utvecklingsstöd.
3. Medansvar. Den katastrofala utvecklingen i regionen under 1990-talet är inte enbart
självförvållad. Det sociala och ekonomiska sammanbrottet är nära förknippat med den s k
chockterapin. Åtskilliga ansvariga politiker i området hävdar nu öppet att
liberaliseringspolitiken gick för snabbt och anklagar Världsbanken, IMF och andra Västaktörer för dåliga råd.1 En studie av Center for European Policy Studies beskriver den
katastrofala ekonomiska utvecklingen under 1990-talet i de tre staterna som ”partly a result of
liberalisation...caused by transition to a free market system”2. Eftersom EU är en viktig aktör i
Västs finansiella institutioner, kan EU sägas ha ett visst medansvar som motiverar särskilda
insatser för en demokratisk, rättvis och hållbar utvecklingsmodell i Syd-Kaukasus.
4. Demokrati. Trots allvarliga problem finns en grundval för fortsatt demokratisk utveckling i
samtliga tre länder. Ett aktivt civilsamhälle håller på att utvecklas, främst i Georgien. Det
finns också en stark önskan i den politiska eliten att inhösta beröm från omvärlden för
demokratiskt gott uppförande.
5. Handel. Risken är påtaglig att de rikliga fossila energikällorna skapar en Klondykestämning
där klaner, maffior och utländska intressenter i avsaknad av stabil fred och välfungerande
rättssystem roffar åt sig rikedomar utan att dessa kommer den stora folkmajoriten till del. Här
skulle EU, genom att bidra till rättvis handel och tydliga spelregler, kunna agera som
sydkaukasiernas ”advokat” i den internationella huggsexan.
6. Miljö. Syd-Kaukasiens miljösituation är i vissa avseenden alarmerande, i flera fall med
gränsöverskridande konsekvenser, t ex vattenföroreningar i Kaspiska och Svarta haven.
Särskilt uppmärksammat är kärnkraftverket Medzamor i en jordbävningsregion i Armenien,
vilket EU kräver skall stängas senast 2004. För att möjliggöra detta krävs alternativa
energikällor, något som EU borde kunna bidra till att utveckla mot bakgrund av egna positiva
erfarenheter av olika former av solenergi.
7. Önskemål. Mycket starka önskningar uttrycks från praktiska taget alla aktörer i regionen att
EU ska engagera sig mer än hittills. EU uppfattas som mer opartiskt än övriga utomstående
aktörer. Dessutom anses Syd-Kaukasus utgöra en del av Europa, vilket har bekräftats av
ländernas medlemskap i Europarådet.
Gagik Aslanyan, vice talman i armeniska parlamentet, menade i samtal med föredraganden att ”under 1991-1996
genomfördes privatiseringarna blint”. En bra sak såg han dock med detta, nämligen att ”nu när EU har insett att det var fel
kommer man inte att ge samma råd till andra länder”. En företrädare för oppositionspartiet Lag och Ordning , Artashes
Geramyan , ansåg att Armenien borde stämma Världsbanken och IMF inför domstol för deras katastrofala liberaliseringsråd.
I Georgien har ledaren för Industripartiet, Gogi Topadze, uttalat att ”blind lydnad för IMF får oss att sjunka som Titanic”.
2 Annex A: Background on the economies of the Caucasus, i A Stability Pact for the Caucasus, CEPS, May 2000
1
PE 294.875
SV
4/9
DT\433603SV.doc
Vad har EU gjort?
Den 1 juli 1999 trädde de tre partnerskaps- och samarbetsavtalen mellan EU och respektive
Armenien, Azerbaijan och Georgien i kraft. I ett gemensamt uttalande från EU och de tre
staternas presidenter i Luxemburg 22 juni 1999 fastslogs bl a att ”partnerskaps- och
samarbetsavtalen är avsedda att underlätta för republikerna i södra Kaukasus att successivt
närma sig ett mer omfattande samarbetsområde i Europa och närliggande regioner”.
1995 antog kommissionen ett första meddelande om en EU-strategi för relationerna med de
transkaukasiska republikerna (KOM (1995) 205-C4-0242/1996), med förslag om en
samordnad strategi för att hjälpa de tre transkaukasiska staterna som nyligen blivit oberoende
att lyckas med sin övergång till demokrati och marknadsekonomi. I en resolution den 17
januari 1997 från Europaparlamentet på grundval av ett betänkande av Carrèrre d’Encausse
(A4-0279/1996) fastslogs att målet för EU-strategin bör vara att a) förstärka de tre staternas
självständighet, b) arbeta för att förhandlingsvägen finna en lösning på de politiska kriser som
drabbar Kaukasien... och ta hänsyn till en eventuell ömsesidig påverkan mellan olika
krishärdar, c) främja demokratin, rättsstaten och det civila samhället i de tre staterna, d) gynna
den ekonomiska utvecklingen i Armenien, Azerbaijan och Georgien inom ramen för en
blandekonomi samt med hänsyn till miljön.
Kommissionens nya meddelande ”Europeiska Unionens förbindelser med länderna i Södra
Kaukasien inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalen” (KOM(1999) 272) innehåller
en uppföljning av utvecklingen i regionen och en lägesrapport om EU:s ekonomiska och
humanitära stöd, samt livsmedelsstöd, plus möjliga fördelar av genomförandet av de ingångna
avtalen.
Enligt kommissionens meddelande har EU sedan länderna blev oberoende till slutet av 1998
beviljat 845 miljoner euro i form av gåvobistånd (Inogate och Traceca ej inräknade) 1 som
huvudsakligen utgått som katastrof- , livsmedels- och återanpassningsstöd i konfliktområden.
Genom Tacis har ett centrum för europeisk politik och juridik inrättats för att främja
implementering av internationella avtal, förstärkning av demokratiska institutioner och
regionalt samarbete. Dessutom har, delvis som ett resultat av den Gröna delegationens samtal
med president Alijev2, ett regionalt EU-stött miljöcentrum kunnat öppnas i Tbilisi.
Vad bör EU göra?
Fred: Syd-Kaukasisk Gemenskap3
De många politisk-etnisk-territoriella konflikterna befinner sig i låsta lägen (dock finns vissa
hoppfulla tecken beträffande Syd-Ossetien). Ingen av de tre utbrytarregionerna - SydOssetien, Abkhazien, Nagorno-Karabakh - förefaller beredd att ge upp kravet på suveränitet.
1
Inogate= Inter-State Oil and Gas To Europe; Traceca=Transport Corridor Europe Caucasus Asia
I februari 2000, se fotnot 1.
3 En utförlig modell för en Syd-Kaukasisk Gemenskap, liksom för en Stabilitetspakt för Kaukasus finns i två dokument från
Center for European Policy Studies, dels A Stability Pact for Caucasus, Working Document no 145, May 2000, dels A
Stability Pact for Caucasus in Theory and Practice -supplementary note, by Michael Emerson, Nathalie Tocci, Elena
Prokhorova, Yerevan 28 September 2000.
2
DT\433603SV.doc
5/9
PE 294.875
SV
Ingen av de två berörda staterna, Azerbaijan och Georgien är beredda att sträcka sig längre än
till visst självstyre. Men särskilt Abkhazien och Nagorno-Karabakh avvisar varje form av
underordning under Tbilisi resp Baku. En traditionell federal struktur, med regional autonomi
under en gemensam centralregering, avvisas kategoriskt i Suchumi och Stepanakert. Man
ifrågasätter också varför den sovjetiska administrativa hierarkin skall få avgöra vilka f d
sovjetområden som av världssamfundet tillåts bli suveräna stater och vilka som inte får den
rätten. Som kompromiss har föreslagits begreppet ”gemensam stat” (common state), vilket
dock avvisats i Tbilisi och Baku. Vad det skulle innebära är oklart. För t ex president
Kocharian är det självklart att det inte skulle finnas någon gemensam regering för Azerbaijan
och Nagorno-Karabakh i en gemensam stat. Ändå skulle det bara finns en stat inför
omvärlden (FN, OSCE etc). Hur detta skulle organiseras är oklart. Krigen har dessutom
skapat nya etniska och territoriella fakta. De tre utbrytarrepublikerna, särskilt Abkhasien och
Nagorno-Karabakh, har genom ”etnisk rensning” av georgier resp azerier, blivit ganska
etniskt homogena. Nagorno-Karabakh har dessutom i praktiken annekterat och ”armeniserat”
Lachin-området och betraktar detta plus ytterligare vissa armeniskkontrollerade, tidigare rent
azeriska, områden som integrerade delar av sin republik. Vissa aktörer talar om praktiska
arrangemang, t ex hyra av landområden/korridorer på viss tid eller ”säkra” vägar. Från de
”vinnande” utbrytarrepublikerna och deras uppbackare (Ryssland, Armenien) föreslås
”pragmatiska” lösningar, t ex att kommunikationer (t ex järnvägen Baku-Jerevan) öppnas före
en fredlig slutlösning, medan ”förlorarna” (främst Baku-regeringen) fruktar att därmed förlora
påtryckningsmedel. Steg-för-steg-metoden förefaller svår att tillämpa framgångsrikt utan en
minimivision om tilltänkt slutläge.
Konflikten mellan vissa områdens suveränitetssträvan och de berörda staternas, liksom
väldssamfundets, hårda motstånd mot ”separatism”, kan bara lösas inom ramen för en
samarbetsstruktur som bygger på successiv utbyggnad av kontakter över gränserna mellan
individer, organisationer, institutioner och företag samtidigt som de administrativa gränserna
förlorar i betydelse och skillnaden mellan olika administrativa nivåer minimeras. Inom EU
finns en lång rad konkreta exempel på den sortens samarbetsstrukturer (t ex i Spanien,
Förenade Kungariket, Belgien, Italien, Irland/Nord-Irland osv).
Det exempel som föredraganden bäst känner till är Norden, där fem suveräna stater, Sverige,
Danmark, Finland, Norge och Island (med olika handels- och säkerhetspolitiska bindningar)
och tre självstyreområden (Färöarna, Grönland, Åland), samt, i viss mån, ett folk utan exakt
avgränsad territoriell bas (samerna), medverkar i en omfattande samarbetsstruktur, som sedan
länge omfattar gemensam arbetsmarknad, passfrihet, ett ministerråd, en parlamentarisk
församling och ytterligare ett femtiotal samarbetsinstitutioner. Sammantaget har detta skapat
ett oformaliserat ”nordiskt medborgarskap” som gjort de administrativa gränserna mindre
viktiga, samtidigt som alla ursprungliga folk och språkgrupper fått viss
självbestämmandestatus.1
EU borde kunna ta konkreta initiativ till att förmedla kunskap om olika regionala
samarbetsmodeller som kan vara tillämpliga i Syd-Kaukasus och som skulle kunna
överbrygga den konfliktskapande polariseringen mellan suveränitet resp icke-suveränitet,
Slutresultatet skulle kunna bli en Syd-Kaukasisk Gemenskap2.
1
2
Däremot är ännu inte nutidens stora invandrargrupper integrerade i detta system.
Såväl i Syd-Ossetien som Nagorno-Karabach fanns vid föredragandens besök viss kännedom om europeiska
PE 294.875
SV
6/9
DT\433603SV.doc
EU bör också fortsätta försöken att få igång konkreta regionala samarbetsprojekt, inte minst
när det gäller kommunikationer, däribland de projekt som nämns i kommissionens
meddelande: järnvägslinjerna mellan Baku och Nakhichevan och mellan Jerevan och Julfa, ett
fiberoptiskt telenät längs de viktigaste järnvägarna, förbättrade kommunikationer mellan
Georgien och Ryssland. Trots allvarliga politiska problem (t ex Armeniens obenägenhet att
dra tillbaka trupper från södra järnvägens sträckning så långt som Azerbaijan betraktar som
minimum) visar framgången med det regionala miljöcentret i Tbilisi att projekt med samtliga
tre staters medverkan, genom EU-förmedling, trots allt kan komma igång före slutlig
konfliktlösning.
Syd-Kaukasus skulle kunna bli föremål för en EU-satsning på icke-militär konfliktlösning.
Inte minst den av EU-parlamentet rekommenderade civila fredskåren skulle kunna göra stora
insatser för att överbrygga den betydande misstro mellan olika folkgrupper som dessvärre
delvis kommer att kvarstå också efter slutliga fredsuppgörelser. EU bör också bidra till skärpt
vapenkontroll och stegvis, överenskommen nedrustning, eventuellt inom ramen för militär
alliansfrihet.1
Utvidgat samarbetsområde: Svarta Havet-Kaukasus-Kaspiska Havet
De betydande olje- och gasfyndigheterna kring Södra Kaspiska Havet befinner sig långt från
sina viktigaste avsättningsmarknader, vilket föranlett byggande eller projektering av ett
omfattande nät av pipelines och andra transportsystem som helt eller delvis passerar genom
Syd-Kaukasus-länderna. Många, bl a president Sjevarnadse, talar hoppfullt om en ny
”sidenväg” för transport av rikedomar från Asien till Europa. På grund av olösta konflikter
och maktpolitiska intressen är inte alla projekt optimalt utformade, utan riskerar i vissa fall att
skärpa, istället för att dämpa konflikter. EU:s roll i detta ”stora spel” bör främst vara att
försöka bidra till en ekonomiskt rimlig mångfald så att alla regionens delar får del av de
ekonomiska vinsterna, samtidigt som miljörisker, t ex genom oljefartyg i Bosporen, undviks.
Istället för den maktpolitiskt färgade konkurrens som pågår om olika dragningar av pipelines
etc, vore idealet givetvis en gemensam planering av transportlederna där samtliga intressenter
ingår, t ex inom ramen för ett utvidgat Svarta Havs-Kaukasus-Kaspiska Havs-samarbete
(Black Sea-Caucasus-Caspian Political Forum) sponsrat av Black Sea Economic Council, där
EU genom sin utvidgning till flera Svarta Havs-länder automatiskt blir involverat2. Behovet
att säkra mångfald understryks ytterligare av färska rapporter att det USA-sponsrade
oljepipeline-projektet Baku-Tbilisi-Ceyhan (turkiska medelhavskusten) snabbt vinner mer
stöd. Denna dragning utgår tydligt från en strävan att undvika transporter över armeniskt,
iranskt eller ryskt territorium. En rimlig helhetslösning på pipeline-frågan kan dock inte ha
som utgångspunkt en ambition att utestänga vissa länder, utan bör bidra till samarbete och
integration. Förekomst av flera transportalternativ ökar dessutom försörjningssäkerheten för
självstyrelsestrukturer och intresse för närmare studier. Föredragandens intryck är att suveränitetskraven delvis beror på
dåliga erfarenheter av ”autonomi” inom Sovjetunionen, resp Azerbaijan och Georgien. Om EU kan visa exempel på
konstruktioner som fungerar bättre skulle aktörerna i Syd-Kaukasus inte förbli opåverkade.
1 Samtliga tre stater är anslutna till Tashkent-avtalet inom OSS. NATO-anslutning har nämnts av georgiska och azerbaijanska
politiker, men torde vara såväl orealistiskt (NATO vill inte) som farligt (Ryssland skulle reagera negativt).
Neutralitet/alliansfrihet har nämnts som alternativ bl a av president Sjevarnadse.
2 Enligt förslag 18-20, Executive Summary, A Stability Pact for Caucasus
DT\433603SV.doc
7/9
PE 294.875
SV
de länder inom och utanför regionen som är beroende av de transporterade resurserna.
Eftersom Iran, Turkiet och Ryssland är centrala aktörer i regionen är det viktigt att EU bidrar
till att de konstruktivt inlemmas i samarbetet på ett sätt som främjar fred, demokrati och
ekologiskt uthållig och socialt rättvis ekonomisk utveckling. Att helt undvika inblandning av
världsmakten USA i regionens angelägenheter lär tyvärr knappast vara möjligt. Men EU:s mål
måste vara att sträva efter att stärka de tre syd-kaukasiska staternas reella oberoende och
motverka varje form av ”nykolonialism”.
För Rysslands del skulle en sydlig variant av den s k nordliga dimensionen (Östersjön,
Barents Hav) kunna vara en positiv strategi. Norra Kaukasus har självklara beröringspunkter
med Syd-Kaukasus. Statsgränsen får varken nu eller i framtiden utvecklas till någon ny
järnridå mellan Ryssland och Syd-Kaukasus. En sydostlig dimension förutsätter dock
ömsesidiga ansträngningar, vilket bl a betyder att Ryssland måste agera i enlighet med
internationella människorättsnormer i Tjetjenien och avstå från destabiliserande agerande
gentemot grannländerna, t ex Georgien (typ avbrott i energileveranser, ensidiga visumkrav
med undantag för utbrytarregioner).
Irans betydelse i området är ett av många skäl för en mer självständig EU-politik gentemot det
landet, utan sidoblickar på USA:s agerande. Den senaste tiden har Ryssland och Iran snabbt
närmat sig varandra på det säkerhetspolitiska området (främst genom nya vapenaffärer) och i
viss mån också vad gäller fördelningen av oljeresurserna under Kaspiska havet. Det finns all
anledning att undvika en situation där Iran är engagerat endast genom en rysk-iransk axel,
men utestängs från ansträngningar att finna hållbara multilaterala lösningar på problem i
regionen.
Turkiets status som ansökarland ger EU särskilda möjligheter och skäl att bidra till ökad
turkisk flexibilitet när det gäller konfliktpunkter i regionen, särskilt i förhållande till
Armenien; detta gäller såväl den stängda gränsen som attityden till folkmordet 1915. EUparlamentets och flera medlemsstaters erkännande av det armeniska folkmordet, liksom det
faktum att den dåvarande turkiska regimen efter första världskriget lät döma flera ansvariga
för folkmordet till stränga straff, borde kunna utgöra grundval för konstruktiva EU-förslag till
Turkiet om frågans hantering, t ex genom tillsättande av en allsidig internationell
historikerkommission om folkmordet på armenier 1915 1.
På väg till EU-medlemskap
Inom det politiska ledarskapet i de tre Syd-Kaukasiska länderna, liksom inom ledningarna för
de flesta oppositionspartier och folkrörelser, finns en stark känsla av europeisk identitet och
önskan att i en framtid bli fullvärdiga medlemmar i EU. Anpassning av lagar till EU:s
regelverk pågår redan, särskilt i Georgien. Hur stark känslan för EU är inom folkopinionen är
okänt. Icke desto mindre är det viktigt att EU i klartext slår fast att Georgien, Azerbaijan och
Krav på ”erkännande” av folkmordet framförs ofta av armeniska politiker. Samtidigt framhålls ( t ex av såväl chefen för
minnesplatsen för folkmordet i Jerevan, som ordföranden i armeniska parlamentets justitieutskott, vid föredragandens besök i
mars 2000) att redan Kemal Atatürk i ett tal till Grand Mejlis den 10 april 1921 fastslog att den ungturkiska regimen under
första världskriget begått ”folkmord” mot det armeniska folket. President Robert Kocharian underströk för föredraganden att
förnyat turkiskt erkännande idag av folkmordet visserligen är ett armeniskt krav, men inte något absolut armeniskt villkor för
normalisering av relationerna mellan de båda länderna.
1
PE 294.875
SV
8/9
DT\433603SV.doc
Armenien är potentiella EU-kandidatländer.
EU:s konkreta stöd och program i Syd-Kaukasus röner överlag stor uppskattning hos
ansvariga politiker. Öppen kritik mot EU:s agerande är sällsynt. Dock har det förekommit vid
de interparlamentariska mötena att man från sydkaukasisk sida vägrat anta vissa EU-förslag
som uppfattats som alltför ingripande i den nationella integriteten. Mellan skål och väg finns
starkare kritik mot ensidighet i flödet av råd och påpekanden. Det finns anledning att EUsidan i större utsträckning, t ex genom sydkaukasiska kulturevenemang i EU-länderna,
uppmuntran till sydkaukasier att kommentera utvecklingen inom EU, etc bidrar till ökad
ömsesidighet och jämlikhet i relationerna. EU-sidan bör också koncentrera sina politiska råd
främst till konfliktlösning, miljö, demokrati och mänskliga rättigheter. Den ekonomiska och
sociala utvecklingen i dessa länder har tydlig relevans för försöken att åstadkomma fred och
stabilitet, för EU's försök att via bistånd bidra till att förbättra levnadsförhållandena och för
möjligheten att attrahera önskvärda investeringar, inte minst från företag inom EU. Det är
därför naturligt att ekonomiska och sociala frågor ingår i samarbetsagendan under
partnerskapsavtalen med vart och ett av länderna. I den politiska dialogen om ekonomiska
frågor och i alla andra sammanhang måste dock EU nogsamt undvika att påverka länderna att
ta överilade privatiseringsbeslut och andra 'chockterapi'-åtgärder av den typ som redan gjort
så stor skada i de flesta länder i det tidigare Sovjetunionen. Handelspolitiskt finns anledning
att överväga om inte Syd-Kaukasus-länderna av EU bör betraktas som tillhörande de lägst
utvecklade och därmed komma i åtnjutande av ”allt-utom-vapen”-policyn.
Det är också hög tid att EU:s närvaro i Jerevan uppgraderas till samma status som närvaron i
de båda andra sydkaukasiska huvudstäderna.
Stabilitetspakt för Kaukasus
Sammantaget skulle ovanstående och andra åtgärder kunna utmynna i en Stabilitetspakt för
Kaukasus, en term som allt flitigare används såväl av forskningsinstitut som av berörda
politiska aktörer, dock utan att det exakta innehållet alltid är tydligt.
DT\433603SV.doc
9/9
PE 294.875
SV