Fantasi vid depression

UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Fantasi vid depression
Rosalie Säregård och Anders W. Eriksson
Examensarbete 15 poäng
Psykoterapeutprogrammet
Vårterminen 2012
Handledare: Per Magnus Johansson
1/80
Innehållsförteckning
Fantasi vid depression .................................................................................................................................. 1
Innehållsförteckning ................................................................................................................................ 2
Fantasi vid depression .................................................................................................................................. 6
Vad gör fantasilivet kliniskt intressant? ................................................................................................... 7
Bakgrund .................................................................................................................................................. 7
Sigmund Freud och den psykoanalytiska traditionen ......................................................................... 8
Fantasi, konst, symtom ......................................................................................... 8
Fantasin i Freuds tidiga studier ............................................................................. 9
Medveten och omedveten fantasi ....................................................................... 10
Narcissism och lustfyllt fantiserande ................................................................. 10
Identifikation....................................................................................................... 13
Projektion ............................................................................................................ 14
Fantasins potential enligt Freud - sammanfattning ............................................. 15
Depressionen i Freuds paradigm ........................................................................ 15
Fransk psykoanalys............................................................................................................................ 16
Spegelstadiets konsekvenser för den psykologiska utvecklingen....................... 18
Spegelstadiets betydelse för prosocial utveckling ............................................. 19
Den narcissistiska relationen .............................................................................. 20
Inträdet i den symboliska ordningen ................................................................... 20
Fantasins funktion enligt Zizek .......................................................................... 21
Den franska psykoanalysen och depression........................................................ 23
Kristevas förståelse av depression ...................................................................... 23
En första separation - identifikation med moderns fantasi om fadern ............... 24
Melanie Klein och objektrelationsteorin........................................................................................... 25
De schizo-paranoida och depressiva positionernas försvarsmönster .................. 27
Peter Fonagy, spädbarnsforskning .................................................................................................... 28
Mentalisering ...................................................................................................... 29
Affekter och affektreglering ............................................................................... 30
............................................................................................................................. 30
Omgivningens roll för den tidiga utvecklingen ................................................... 31
Jagets tidiga utveckling....................................................................................... 32
Mentaliserad affektivitet ..................................................................................... 34
Fantasi och psykiska representationer .................................................................. 34
Den kognitiva skolan ......................................................................................................................... 35
Lev Vygotskij ..................................................................................................................................... 36
Aaron Beck ........................................................................................................................................ 38
Attributionsteori ............................................................................................................................... 40
Brister i problemlösningsförmågan och negativ självuppfattning ...................... 40
Sammanfattning av teoriavsnittet .................................................................................................... 41
........................................................................................................................................................... 41
Forskning ............................................................................................................................................ 42
Syfte och frågeställning .......................................................................................................................... 44
2/80
Metod..................................................................................................................................................... 45
Datainsamling ........................................................................................................................................ 45
Deltagare ........................................................................................................................................... 47
Vår deltagargrupp bestod av följande personer: ................................................. 48
Analys av materialet............................................................................................................................... 48
Begreppsdefinition ............................................................................................................................. 49
Resultat .................................................................................................................................................. 51
1 Tomhet ........................................................................................................................................... 52
2 Negativa fantasier .......................................................................................................................... 52
2.1 Negativa föreställningar och aggressivitet riktade mot den egna personen.... 52
2.2 Upplevelse av krav och kritik från omgivningen.......................................... 53
2.3 Bristande kreativitet ...................................................................................... 54
2.3.1 Att avstå från att fantisera ................................................................. 54
2.3.2 Rigiditet ............................................................................................. 55
2.4 Tidlösheten ................................................................................................... 55
........................................................................................................................................................... 55
3 Kreativitet ........................................................................................................................................ 55
3.1 Arbete ........................................................................................................... 56
3.2 Vila ............................................................................................................... 56
3.3 Tröst .............................................................................................................. 56
3.4 Skapande ....................................................................................................... 57
3.5 Verkligheten - psykologisk anpassningsförmåga ......................................... 57
4 Övriga faktorer som kan påverka fantasilivet ................................................................................ 57
4.1 Att tala med någon ........................................................................................ 57
4.2 Aktivitet ........................................................................................................ 58
4.3 Inspiration utifrån ......................................................................................... 58
4.4 Uppväxten ..................................................................................................... 59
Diskussion .............................................................................................................................................. 60
Syfte ................................................................................................................................................... 60
Frågeställningar .................................................................................................................................. 60
Metodval ............................................................................................................................................ 61
Arbetets resultat ................................................................................................................................ 62
Relation till tidigare psykologisk forskning ........................................................................................ 65
Relation till psykologisk teori ............................................................................................................. 65
Värdet av människans symboliska förmåga ....................................................................................... 67
Överväganden kring val teoretiska utgångspunkter .......................................................................... 67
Reflektioner kring studiens relevans i kliniskt arbete ........................................................................ 68
Eftertankar – möjliga felkällor och nya frågor ................................................................................... 69
Reflektion kring studiens ekologiska validitet.................................................................................... 70
Tack .................................................................................................................................................... 71
Referenser .............................................................................................................................................. 71
Bilagor .................................................................................................................................................... 77
Bilaga 1 ....................................................................................................... 77
Bilaga 2 ....................................................................................................... 79
Bilaga 3 ...................................................................................................... 80
Medgivande till deltagande i studien och bakgrundsuppgifter
............................................................................................................................................................ 80
3/80
4/80
5/80
Fantasi vid depression
Rosalie Säregård och Anders W. Eriksson
Abstract. The aim of this paper is to investigate the properties of the fantasies of patients with
recurrent depression. The theory chapter reviews a selection of perspectives on imagination
and depression. Seven interviews with patients at a psychiatric outpatient ward are analysed.
The results show that the fantasy during depression varies depending on the emotional state.
Three levels concerning contents and attitudes to the surrounding world could be discerned in
the material. These are characterized of emptiness, negative attitudes and creativity and certain
ability to constructive acting. The survey has also given origins to a fourth, independent,
category: factors that influence the fantasy life. One of the conclusions of the paper is that, in
the work with depressed patients, it is important to pay attention at the difference between
fantasy and the reality in order to make it possible for the patient to grief and create a more
realistic life attitude.
Sammanfattning. Uppsatsens syfte är att utforska fantasilivets egenskaper hos patienter med
återkommande depressiva besvär. I teorikapitlet refereras ett urval av perspektiv på fantasi och
depression. Sju intervjuer med psykiatriska patienter analyseras. Resultaten av analysen visar
att fantasilivet vid depression varierar beroende på stämningsnivå. Tre nivåer avseende innehåll
och förhållningssätt till omvärlden kunde urskiljas i materialet. Dessa kännetecknas av tomhet,
negativa föreställningar och kreativitet och viss förmåga till konstruktivt handlande.
Undersökningen har även gett upphov till en fjärde, nivåoberoende, kategori: faktorer som
influerar fantasilivet. En av uppsatsens slutsatser är att det i arbetet med deprimerade patienter
är av vikt att lyfta fram skillnaden mellan patientens fantasier och verkligheten. Detta ger
utrymme för att via en sorgeprocess skapa en mer realistisk livshållning.
Idén till föreliggande uppsats föddes under en diskussion mellan författarna om deras
kliniska arbete som psykologer inom Sahlgrenska Universitetssjukhusets specialistpsykiatri.
Utifrån en gemensam erfarenhet av patienter som uppträder som om deras fantasiliv var fattigt
och utan kreativ potential har det uppstått ett fördjupat intresse hos författarna för det tillstånd
som med dagens diagnostiska terminologi kallas för recidiverande depression. Personer med
denna diagnos beskriver ofta sitt inre liv som utarmat och stillastående och utan motivation till
förändring. Det tycks som om den aspekt av vår personlighet ur vilken vårt beteende får sin
energi och sin inriktning, inte ligger inom räckhåll för dessa personers medvetna tänkande. De
förefaller ofta oförmögna att tänka och tala om sina drömmar och sin längtan. Den bristande
kontakten med, och oförmågan att reflektera över sina egna bevekelsegrunder, har i vissa fall lett
till omfattande och negativa konsekvenser, vilka i sin tur förstärkt dessa personers psykiska
lidande och känsla av förlust av kontroll över sina liv. Att agera på ett balanserat och välavvägt
sätt kräver en dialog med sina egna föreställningar och fantasier om det som skall göras.
6/80
Vad gör fantasilivet kliniskt intressant?
Fantasi kan ses som en form av subjektivt skapande som drivs av krafter som delvis
ligger utanför vår medvetna kontroll. Denna form av kreativitet kan inte på ett enkelt sätt kopplas
till emotionella tillstånd, även om de flesta människor erfarenhetsmässigt kopplar den till en
känsla av välbefinnande präglad av förväntan, nyfikenhet och meningsfullhet och brist på fantasi
och kreativitet knyts till obehag och meningslöshet.
”It is certain nothing more powerfully animates any affection, than to conceal some part of its
object by throwing it into a kind of shade, which at the same time it shews enonough to prepossess us in favour of the object, still leaves some work for the imagination. Besides that
obscurity is always attend´d with a kind of uncertainty; the effort which the fancy makes to
compleat the idea rouzes the spirits and gives an additional force to the passion” (Hume,
citerad av Warnock, 1976, s 39).
Humes påstående i referatet ovan kastar oss direkt in i något centralt i en människas
fantasiliv och psykologiska utveckling. Fantasin hör samman med begäret efter något som vi
människor inte har och inte vet vad det är. Detta något, som bara går att fantisera om, provocerar
fram en tankemässig rörelse, en ansträngning och en handling, som inte sällan överskrider vad
mäniskan själv tror sig om att klara av. I författarnas arbete som kliniska psykologer har det
uppkommit ett intresse för dessa frågeställningar och för begreppen fantasi och det imaginära
utifrån det faktum att många patienter tycks sakna fruktbara föreställningar om sitt liv och sina
egna drivkrafter. De tycks leva i en förlamande föreställning om att inget kan göras, där positiva
fantasier om den egna personen i en tänkbar framtid lyser med sin frånvaro eller av olika skäl
inte kan uttryckas. När en människa inte kan förstå sig själv i nuet, när hon låser sig fast vid en
bild av sig själv från förr och inte har några drömmar om framtiden, saknas förutsättningar för en
inre rörelse. Det är i spänningen mellan det kända och det ännu inte levda som en föreställning
om något annat som är värt att längta efter kan skapas. I Freuds efterföljd är författarna
intresserade av att utforska vad som döljer sig bakom patienternas tal. Deprimerade patienter
säger ofta att de upplever sig sakna fantasier och drömmar, och eftersom fantasin är knuten till
begäret, innebär detta arbetsätt ett sökande ett begär hos personer som själva upplever sig som
begärslösa.
Bakgrund
Fenomenet fantasi och distinktionen mellan fantasi och verklighet, utgör ett huvudtema
inom psykologisk teoribildning och behandling. Den utgör en röd tråd hos författare som
psykoanalysens grundare Sigmund Freud (1856-1939) och psykoanalytiker som Melanie Klein
(1882-1960), Julia Kristeva (1941-), Jaques Lacan (1901-1981) och Peter Fonagy (1952-). Inom
den kognitiva skolan, med företrädare som Lev Vygotskij (1896-1934), Aaron Beck (1921-) och
Martin Seligman (1942-) har man iakttagit att vissa fantasier, som även kallas antaganden, spelar
en viktig roll vid olika former av psykisk sjukdom, bland annat vid depression. I det
nedanstående teoriavsnittet presenteras några av de nämnda författarnas tankar om fantasins plats
hos människan, samt något om fenomenets beskaffenhet och funktion. Därtill redogörs för hur
det depressiva lidandets uppkomstmekanismer och dynamik förstås inom olika psykoanalytiska
skolbildningar och i den kognitiva traditionen. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att
fantasin också är ett begrepp som tillhör den litterära framställningen. I en författares kreativa
7/80
process är frammanandet av inre världar och skeenden utan direkt koppling till verkligheten eller
till verkliga händelser central. Den litterära formen av fantasi är inte på något enkelt sätt kopplad
till psykiska problem och överskrider den psykologiska framställning som görs i den här
uppsatsen. En undersökning av skaparkriser och skrivkramp som undersöker hur författare
förhåller sig till inspiration och fantasi är naturligtvis en intressant tanke, men den ligger utanför
uppsatsens frågeställning.
Sigmund Freud och den psykoanalytiska traditionen
Freud (1856-1939) gör en parallell mellan den vuxna människans förmåga att fantisera
och ett barns förmåga till lek. Båda dessa fenomen handlar om att skapa en egen värld dit
subjektet kan dra sig undan för att finna lust och vila. Den vuxna människans fantasiliv är
betydligt svårare att observera än barnets lek, eftersom den vuxne är medveten om att hans
fantasiscenarion ofta överträder sociala tabun ”Den vuxne, däremot, skäms för sina fantasier och
döljer dem för andra, han förborgar dem som sina innersta intimiteter, skulle i regel hellre
avslöja sina förseelser än att yppa sina fantasier” (Freud, 1908[1907]/2007, s 128). Det är enligt
Freud betydligt lättare att tala om våra mest blamerande tillkortakommanden än om personliga
fantasier och dagdrömmar. Fantasier och lekar drivs av våra innersta önskningar och får sin
näring ur de oundvikliga tillkortakommanden och besvikelser vi möter i livet. Teman för våra
fantasier och hur dessa utformas är individuella, men Freud lade märke till att det dominerande
temat hos hans kvinnliga patienter var erotik, medan de manliga patienterna fantasier
dominerades av äregirighet. Freud menar att det i båda fallen går att härleda drömmarnas
innehåll till strävan efter kärlek, som är generell för alla människor. Våra fantasier innehåller
således tänkbara scenarion om oss själva i relation till andra.
Våra fantasier förändras genom att de påverkas av livets olika skiftningar. Freud såg
fantasin som en knutpunkt mellan de tre tidsrymderna dåtid, nutid och framtid. Den aktuella
formen som en fantasi antar knyter an till det som i nutiden har väckt en önskan. Denna önskan
står i sin tur i förbindelse med ett minne av en lustfylld upplevelse från barndomen. Ett villkor
för att något skall anta drömmens eller fantasins form är att det finns ett hinder mot att realisera
det som önskas. Dessa hinder kan handla om brister i rumsliga och tidsmässiga förutsättningar
för tillfredsställelse och symboliska förbud. Detta leder till att det som saknas i verkligheten
istället kan skapas i fantasin, vilket gör att människan kan vila i en imaginär, inre
tillfredsställelse i väntan på en verklig sådan. Enligt Freud utgör alla fantasier och drömmar
ersättningar, eller överföringar av barndomens lyckliga upplevelser på skeenden som ägt rum i
det nyss förflutna. Det är alltså upplevelsen av brist som driver fram en fantasi om att i nuet,
utifrån de aktuella förutsättningarna, återskapa samma känsla av tillfredsställelse som
barndomens behagliga situation gav upphov till. På så sätt finns det en koppling mellan
barndomens lustfyllda tillfredsställelser, nutidens brist och subjektets vuxna fantasier och längtan
(Freud, 1900/1996).
Fantasi, konst, symtom
Det råder ett intimt förhållande mellan fantasi och konstnärligt skapande. Enligt Freud
består konstnärens talang i att via aktuella upplevelser eller problem kunna komma i kontakt med
sin barndoms önskningar och konflikter och sedan omgestalta dessa till ett estetiskt verk. Genom
konstnärens arbete kan sedan även vi som publik, få kontakt med och njuta av våra egna
omedvetna fantasier. Konsten utgör således en form av kommunikation mellan konstnärens och
8/80
betraktarens eller läsarens omedvetna instanser (Freud, 1908 [1907]/2007). Fantasin kan ses som
en buffert, en försvarsstruktur vilken för att skydda jaget förvränger verkligheten. Den reparerar,
ger tröst, döljer eller till och med förflyttar den fantiserande bort från en bristfällig och
frustrerande tillvaro. Vi människor använder oss dagligen av fantasier som försvar, och Freud
understryker att detta är helt i sin ordning och att det är först när fantasilivet börjar dominera
över verkligheten som det uppstår en risk för att insjukna i neuros eller psykos. Redan i sina
första arbeten tillsammans med Breuer påvisade Freud sambandet mellan skapande av
sjukdomssymtom och ett rikt fantasiliv hos patienten - båda dessa fenomen har sitt ursprung i
den kreativa kraft som utifrån vår önskan om harmoni omformar våra inre konflikter och
frustrationen till för omgivningen begripliga manifestationer (Breuer & Freud, 1893/1997).
Fantasin i Freuds tidiga studier
I början på 1890-talet samarbetade Freud och Josef Breuer (1842-1926) i studiet av
hysteriska patienter. De lade märke till att patienterna antingen hade en läggning som
predisponerade för ett livligt fantiserande eller råkade ut för omständigheter som provocerade
fram en flykt in i fantiserandet. I vissa fall var patienternas tendens till en sorts självhypnos
påtaglig. De tycktes växla mellan ett normalt och ett patologiskt medvetandetillstånd. Det senare
drömliknande, hypnoida tillståndet, kännetecknades av en avskärmning från verkligheten. Till
skillnad från det nattliga drömtillståndet inkräktade detta hypnoida tillstånds fantasiprodukter på
det vakna livet. Breuer och Freud ansåg benägenheten till klyvning mellan fantasi och verklighet
som ett grundfenomen i hysterin. De jämförde det hysteriska anfallet med en återerinran av
minnen vilka kan ske spontant eller aktiveras genom att patienten upplever något som föranleder
associationer till det minnesmaterial som blivit bortträngt och som patienten inte förmår integrera
i sitt medvetna tänkande (Breuer & Freud, 1893/1997).
I en text från 1894, ”Försvarsneuropsykoser” (1894/1997), urskiljer Freud tre olika
former av hysteri: hypnoid-, försvars- och retentionshysteri. I sitt resonemang om
försvarshysterin arbetar han vidare med tanken om en klyvning av medvetandet utifrån tanken att
den sjuke försöker försvara sig mot en föreställning som han inte kan acceptera. För att slippa
plågas av konflikten mellan jaget och den icke acceptabla föreställningen, den konflikt som
patienten inte tror sig om att kunna lösa, försöker denne att tränga bort de oönskade fantasierna.
Men bortträngningen riskerar att misslyckas och den retning som det omedvetna
fantasiinnehållet ger upphov till blir då aldrig avreagerat, vare sig direkt eller via någon
sublimerad verksamhet. Istället uppstår dissociation, det vill säga att tanken och känslan skiljs åt.
Den frigjorda affekten (excitationen) blir då drivkraften bakom skapandet av
konversionssymtom. Freud fann att han i många fall kunde uppnå en förbättring hos sina
patienter genom att göra dem medvetna om deras bortträngda och omedvetna fantasier och
konflikter. Han upptäckte också att ursprungskonflikten och symtomet hängde samman på ett
sätt som liknade språkliga associationer, och detta öppnade en väg till att systematisera den
psykoanalytiska metoden för att på associativ väg avslöja omedvetna tankar för att sedan upplösa
patientens omedvetna konflikter genom att göra dessa medvetna. I den förklaringsmodell för
hysterins etiologi som Freud utvecklade i början av sin karriär betonade han betydelsen av
patienternas inre liv och psykiska predisposition för utvecklandet av det psykiska lidandet
(Breuer & Freud, 1895/1997). Freud kom sedan i flera steg att utveckla och nyansera sin teori
om den psykiska apparaten och människans inre liv.
9/80
Medveten och omedveten fantasi
Freud ansåg att eftersom de flesta av våra tankar, föreställningar och fantasier är
oacceptabla för jaget genom att deras innehåll eller libidinösa och affektiva laddning gör dem
omöjliga för jaget att härbärgera, är dessa förpassade till det omedvetna eller förmedvetna. Men
Freud såg inte det omedvetna som orörligt. Om fantasiernas laddning sjunker, eller om deras
innehåll anpassas till den censur överjaget utövar, kan de ibland bli medvetna. Freud såg
överjaget är en av personlighetsinstanserna, en del av jaget, vars funktion kan jämföras med
domarens eller censorns. Jagfunktioner som har att göra med självobservation, skapande av
ideal, samvete, knyter Freud just till denna del av personligheten. Enligt Freud uppstår överjaget
genom internalisering av de förbud, påbud och normer som barnet uppfattar i interaktion med
sina närmaste. Inom klassisk psykoanalys betraktas ett välfungerande, flexibelt överjag som
effekt av framgångsrik lösning av Oidipuskomplexet. Melanie Klein, vars teori tas upp lägre
fram i uppsatsen, ansåg sig ha sett tecken på rudimentära överjagsfunktioner redan hos det
mycket lilla barnet.
I den metapsykologiska artikeln “Det omedvetna” skriver Freud att han ser fantasin genom dess potential att röra sig mellan omedvetet, det förmedvetet och medvetet - som en
knutpunkt mellan dessa system. Det medvetna innehållet i våra fantasier är därför alltid
förbundet med något i det omedvetna och är ett resultat av en kompromiss mellan infantila
önskningar och den censur våra psykiska försvar upprätthåller (Freud, 1915/2003).
I sin text ”Formuleringar om de två principerna för psykiska skeenden” (Freud
1911/2003) beskriver Freud skillnaden mellan lust- och realitetsprinciperna. I det omedvetna styr
lustprincipen medan vi i den sociala verkligheten står under realitetsprincipens inflytande. I det
första fallet är det dikotomin behaglig/obehaglig som avgör en föreställnings öde. I det andra
fallet är det en föreställnings sanningshalt och grad av samklang med verkligheten som
bestämmer om tankeinnehållet blir bortträngt eller inte - det som inte stämmer med verkligheten
blir bortträngt, enligt Freud. Vidare skriver Freud om det omedvetna:
”Låt oss sammanfatta: Motsägelsefrihet, primärprocess (rörlighet hos laddningarna), tidlöshet
och detta att den yttre realiteten ersätts av den psykiska är de karakteristika som vi kan förvänta
oss att finna hos de processer som hör till systemet Omv” (Freud, 1915/2003, s 171).
Realitetsprincipen består enligt Freud huvudsakligen i det medvetna tänkandes förmåga
att härbärgera och reglera psykisk spänning så att urladdningar (psykisk tillfredsställelse) kan
uppskjutas och omvandlas till riktade, planerade handlingar. Fantiserande och drömmande är
lustkällor vi gärna håller fast vid på grund av den narcissistiska njutning de skänker, vilket kan
förklara varför fantasivärlden utgör en sådan lockelse för många människor (Freud, 1911/2003, s
58-59).
Narcissism och lustfyllt fantiserande
Freuds teori om människans fantiserande kan förstås som att alla fantasier står i
förbindelse med vår primära narcissism och våra tidigaste, infantila och förbjudna önskningar. I
”Introduktion till narcissismen” (Freud, 1914/2003) gör Freud en distinktion mellan jaglibido
och objektlibido. De tidigare nämnda sexualdrifterna riktar sig utåt, mot objekten i omvärlden
medan jagdrifterna, och till dem knuten libido, har jaget som mål och deras uppgift är att skydda
individen. Freud påpekar det problem som kan uppstå när jaget samtidigt är ett objekt för både
jagdrifter och sexualdrifter – det vill säga ett tillstånd då sådan energi som bör investeras i något
10/80
utanför individen istället laddar det egna jaget erotiskt. En narcissistisk utveckling innebär ett
ökat intresse för den egna personen och ett sänkt intresse och tolerans för sådant som upplevs
som främmande. Freud ansåg att psykoanalysens möjlighet att påverka narcissistiska personer är
begränsad på grund av deras begränsade förmåga till överföring (det vill säga att investera
libidinöst i behandlaren och sin behandling). Patologisk narcissism innebär svårigheter med
delaktighet och gemenskap. Utvecklingsmässigt bottnar detta i en fixering vid barndomens
idealjag, vilket yttrar sig i ständig längtan efter barndomens förbjudna, oinskränkta njutning.
Under utvecklingens gång ersätts vanligtvis idealjaget med ett jagideal, som utgör den mogna
människans substitut ”för barndomens förlorade narcissism, när hon var sitt eget ideal” (ibid., s
94). Jagidealet har en social sida – vi delar den med vår familj och andra grupper vi är
medlemmar i. En patologisk narcissism innebär att en sådan ersättning inte har skapats. Det är
svårt för en människa som inte kan identifiera sig med, och känslomässigt ladda externa ideal, att
hitta fram till en upplevelse av gemenskap. Likt sagans Narcissos söker hon ofta speglingar av
sig själv och sina egna ideal, medan att vara medlem i en grupp innebär ett gemensamt intresse
för något tredje – något en person fångad i narcissismen inte lyckas uppbåda. Också att älska
innebär att göra sig av med sin narcissism genom att ladda ett objekt och därigenom låta något
främmande bli en del av sitt eget jag. Ett sådant beroende av en annan person är en naturlig del
av kärleken, men det sänker samtidigt självkänslan och ställer krav på ödmjukhet. En
narcissistisk person uthärdar inte detta utan upplever det som kränkande att vara beroende. Enligt
Freud kan det narcissistiska tillbakadragandet i det patologiska extremfallet innebära att
kontakten med verkligheten bryts helt (ibid).
Personer med ett övermått av narcissism kan dock trivas på gemenskapens topp eller i
dess utkant. I en text med titeln ”Om libidinösa typer” (Freud 1931/2002) beskriver Freud den
narcissistiska idealtypen som en föga ängslig person utan spänningar mellan jaget och överjaget,
inriktad på självbevarelse, och oberoende. Denne lämpar sig för att ”tjäna som hållpunkt för
andra, att ta på sig rollen att vara ledare, att ge kulturutvecklingen nya impulser eller att skada
det bestående” (ibid, s 285). Det är viktigt att iaktta skillnaden mellan patologisk och normal
narcissism. Den normala narcissismen, självbevarelsedriften, står i livets tjänst – libidon är i
denna inte fixerad vid jaget utan kan fortfarande röra sig mellan olika objekt. Tillbakadragandet
av laddningarna från omvärlden är inte permanenta utan sker därför att personen behöver hämta
kraft (Freud, 1914/2003).
Upplevelsen av psykisk harmoni är kanske mest fulländad under den tidiga barndomen
då de omedvetna impulserna tillfredsställs och bidrar då till skapandet av idealjaget, skriver en
av Freuds elever och efterföljare, den polskjudiske psykoanalytikern Hermann Nunberg (18841970). Fortsättningsvis kommer alla senare upplevelser av tillfredsställelse, på olika sätt
korresponderande med det tidigare idealtillståndet, att vara mindre ideala på grund av den
fortskridande överjagsutvecklingen och verklighetsanpassningen. Jagets syntetiserande funktion
ansvarar för den inre koherensen mellan olika motstridiga element och för att mediera utbytet
mellan det inre och yttre. Jaget etablerar även en uppfattning om kausalitet, genom vilket den
psykologiska kreativiteten sätts igång. Enligt Nunberg träder den sortens fiktiva samband oftast
in när bortträngningsprocessen på något sätt misslyckas, det vill säga vid en icke neurotisk
utveckling. Denna tendens kan förstås som en människas strävan efter koherens i det inre livet,
anser Nunberg (1931).
Enligt den polske idé- och lärdomshistorikern Pawel Dybel, som intresserat sig för
Freuds arbete, utgör de omedvetna föreställningarna grunden i den psykiska apparaten och det är
utifrån dessa som vi på olika sätt försöker hantera traumatiska erfarenheter. Dessa
11/80
föreställningars funktion är att ge fantasmatisk gestalt åt upplevelser som riskerar att låsa,
skrämma och översvämma oss. På en omedveten nivå strävar vi efter att skapa en hanterlig
helhet med form och innehåll utifrån upplevelser som vi egentligen inte kan förstå eller hantera.
Dessa fantasmatiska skapelser utgör således ett första försök att skapa mening ur kaos. Ett
trauma kan dock aldrig bli helt begripligt och de fantasmatiska föreställningarnas uppgift är att
hantera det kaos som traumat skapat genom att täcka över, gestalta om och reparera. Denna
bearbetning försvåras om minnesbilderna blir bortträngda och gör att spår av ursprungshändelsen
blir kvar, trots psykets försök till omskrivning. Konsekvensen blir att sorgeprocessen inte kan bli
färdig och att individen då måste bära sitt traumatiska minne i form av ett kroniskt lidande
(Dybel, 2000).
Vissa personer förhållande till den verkligheten präglas av att lustprincipen och deras
omedvetna fantasiliv påverkar deras handlingar på ett överdrivet sätt och utan att de själva förstår
det. Ett sådant egocentriskt, luststyrt fantiserande skapar, genom sitt avvisande av beroendet av
reella objekt, stora problem för en individ i relation till andra människor. Tankar och handlingar
utförda i lustprincipens tjänst, dvs. tankar och handlingar som styrs av omedvetna önskningar,
riskerar alltid att vara irrationella och kan ibland bli direkt ogynnsamma för oss. Det är alltså av
vikt att våra strävanden efter lusttillfredsställelse står under kontroll av en instans som är i
kontakt med verkligheten.
Antagandet av realitetsprincipen tvingar fram en klyvning av jaget, vilket är en tanke
som korresponderar med Freuds tidigare nämnda observationer av hur hans hysteriska patienter
kunde pendla mellan två olika medvetandetillstånd. Den medvetna tankeströmningen i den ena
delen av jaget pågår parallellt med en ständigt aktiv, omedveten strömning i en annan del av
detta, och har till uppgift att hålla den sistnämnda inom rimliga gränser. Detta skall inte förstås
som att den medvetna strömningen berövar subjektet alla lustfyllda upplevelser. På samma sätt
som lustjaget inte kan göra något annat än att sträva efter en slutvinst genom att undvika olust,
behöver realjaget inte göra något annat än sträva efter nytta och skydda sig mot skada. Att
lustprincipen ersätts av realitetsprincipen betyder alltså inte att lustprincipen upphävs, utan att
denna istället kan säkras. En momentan och till sina följder osäker lust uppges för att en säker
lust skall kunna vinnas senare (Freud, 1911/2003).
Fantasilivet pågår således både på en medveten och omedveten nivå och utgör en slags
knutpunkt för kommunikationen mellan de olika systemen i ett fält där medvetna och omedvetna
strömningar kompromissar med varandra. ”Den ena är som ett ytskikt, och täcker över den andra
som liksom döljer sig bakom den” (Freud, 1907/2007, s 86). Därför kan alla våra förehavanden
ses som dubbelt determinerade av ett medvetet intresse och en omedveten kraft, härrörande från
ett bortträngt infantilt minne. En medveten bevekelsegrund för vårt handlande får då tjänstgöra
som en förevändning för en omedveten önskan. Den omedvetna avsikten, på något sätt knuten
till det förbjudna, återkommer i en form som är dold för subjektet. Själva formen avslöjar dock
dess innehåll: ”det bortträngda vid sin återkomst skrider fram ur själva det bortträngande” (ibid, s
70). Detta kan förstås som att vi i flyktens rörelse gestaltar det vi vill fly ifrån.
Det bör understrykas att Freud inte enbart såg den fantasmatiska önskeuppfyllelsen som
ersättning för en lust som uppnås med hjälp av ett objekt. Han betraktade fantasin som ett
parallellt och alltid tillgängligt alternativ för oss att uppnå tillfredsställelse och att uppdelningen i
en realitets- och lustprincip i sin tur korresponderar med indelningen av psyket i medvetet och
omedvetet. I sin fortsatta utveckling av driftteorin kopplade Freud samman det omedvetnas
strävan efter lust med vår inre tendens till destruktivitet, vilken han kallade dödsdriften och han
ansåg att därigenom även kunde förklara det omedvetna fantasilivets destruktiva aspekter. Lust
12/80
och destruktivitet knöts samman och blev ett begreppspar (Freud, 1920/2008, Laplanche &
Pontalis, 1967).
Eftersom Freuds patienter ofta kunde berätta om någon form av gränsöverskridande i
barndomen, var han i början av sin karriär övertygad om att orsaken till patienternas lidande var
ett barndomstrauma. Inte sällan handlade deras berättelser om förförelse från faderns sida.
Senare omprövar Freud denna del av sin teori och konstaterade att dessa berättelser oftast tillhör
kategorin önskefantasier.
”Jag måste till sist inse att dessa berättelser var osanna och lärde mig då förstå att de hysteriska
symtomen härrör ur fantasier och inte ur verkliga händelser. Först senare kunde jag ur denna
fantasi om att ha blivit förförd av fadern känna igen uttrycket för det typiska oidipuskomplexet
hos kvinnan. Och nu återfinner man alltså förförelsefantasin i flickornas preoidipala förhistoria,
men regelbundet med modern som förförerska. Men här vidrör fantasin verklighetens mark, för
när modern skötte barnet framkallade hon ju verkligen lustförnimmelser i barnets genitalier,
och kanske var hon den första som väckte sådana till liv hos barnet” (Freud, 1932/1996, s 532533).
Freud menade att även de mest komplicerade symtom själva är omvandlade
framställningar av sexuella fantasier, skapade utifrån en infantil situation liknande den i citatet
ovan. Den psykoanalytiska metoden avslöjade att de infantila fantasiernas innehåll är detsamma,
oavsett om det döljs bakom neurotiska, perversa eller psykotiska symtom, men att symtomen tar
sig olika uttryck beroende på vilken struktur som dominerar hos patienten: paranoikern
projicerar, den perverse iscensätter, medan neurotikerns fantasier trängs bort och ger upphov till
psykiska eller kroppsliga symtom (Freud, 1906/2002).
De omedvetna fantasierna står enligt Freud alltså i nära förbindelse med sexuallivet och
han ansåg att dess innehåll är identiskt med de fantasier som förekommit i samband med
masturbation under barndomen. Den masturbatoriska (i vidaste bemärkelse onanistiska)
handlingen är hos barnet sammansatt av två delar, dels frammanandet av en fantasi och dels en
aktiv handling för att uppnå självtillfredsställelse. Ursprungligen var handlingen enbart
autoerotisk och syftade till att utvinna lust ur en viss kroppsdel. Senare smälte denna handling
samman med en önskeföreställning kopplad till ett objekt och tjänade till att förverkliga en
fantasi om en situation vilken i verkligheten tidigare skapat lusttillfredsställelse. Den samtidiga
förekomsten av sexuell handling och föreställningar med ursprung i tidiga impulser riktade mot
föräldrarna är enligt Freud orsaken till att fantasilivet fixeras vid sexualiteten.
Identifikation
Begreppet identifikation betecknar en process genom vilken subjektet införlivar en
aspekt, en egenskap eller ett attribut som det uppfattar hos en annan människa och omdanar, helt
eller delvis, sig själv utifrån det införlivade mönstret. Denna process bygger till stor del på
fantasier och en människas personlighet byggs upp genom en rad sådana identifikationer
(Laplanche & Pontalis, 1967). I ”Masspsykologi och jaganalys” (Freud, 1912/2008) ägnar Freud
det sjunde kapitlet åt att diskutera begreppet identifikation. Han inleder med att beskriva
identifikationen som det tidigaste uttrycket för en känslobindning till en annan person. Han
beskriver vidare det lilla barnets två former av objektladdningar, dels ”anlehnungstypus”
(Strachey översatte begreppet med det grekiska ordet anaklitisk – luta sig emot) och dels
identifikatoriskt. Det osjälvständiga barnet får stöd i tillfredsställelse av sina behov från
mamman - det förväntar sig mat, värme och omvårdnad av henne - och laddar därför hennes
13/80
funktion snarare än hennes person. Pappan däremot införlivas av barnet helt och hållet och det
vill fullständigt träda i dennes ställe, vilket sedan leder till en rädsla för pappans hämnd i och
med inträdet i den oidipala fasen. Freud skriver att i typfallet har den lille gossen en direkt
sexuell relation till sin mamma och en identifikation med sin pappa. Vi tänker oss att Freuds
användning av begreppet sexuell här syftar på ett tillfredsställande av emotionella behov rent
generellt. I olika led prövas sedan dessa relationer mot verkligheten och dess grundläggande
gränser (könsskillnaden och generationsskillnaden). Freud skriver även att oidipuskomplexet kan
uppträda i en inverterad form och han föreslår en enkel formel för att uttrycka skillnaden mellan
fadersidentifikationen och att ta fadern som ”anaklitiskt” objekt (dvs. som någon varifrån
drifterna förväntas bli tillfredsställda). ”I det första fallet är fadern det som man vill vara, i det
andra är han det som man vill ha”, och han anser att den senare formen av identifikation är typisk
för den homosexuelle (ibid, s 122).
Freud visar sedan med ett exempel att en identifikation med en annan individ kan uppstå
utan att vara kopplad till den känslomässiga laddningen till den som man identifierar sig med.
Istället kan det vara så att den man identifierar sig med har en egenskap eller befinner sig i en
situation som man själv eftersträvar. På så sätt kan identifikationen på regressiv väg bli en
ersättning för en känslomässig bindning till ett objekt. Vidare kan en identifikation uppstå med
en person man har någon yttre likhet med och utan att det finns någon sexuell laddning till
personen i fråga. Den här ömsesidiga bindningen till ett gemensamt affektivt element anser
Freud är den mekanism som skapar olika gruppers känsla av tillhörighet och gemenskap.
Begreppet identifikationen kan vare ett stöd för att förstå depressionens dynamik. Genom att den
deprimerade identifierar sig med det som förlorats (det förlorade objektet), tappar denne intresset
för omvärlden och försvårar vägen till försoning med sin förlust och hindrar vägen till
gemenskap med andra.
Projektion
Enligt Svenska akademins ordbok finns begreppet projektion sedan 1946 belagt i sin
psykologiska betydelse: ”förläggande av egna föreställningar till andra människor”. Författarna
och psykoanalytikerna Jean Laplanche och Jean-Bertrand Pontalis ägnar i sin uppslagsbok
(1967) sex tätskrivna sidor åt begreppet. De inleder sin artikel med att påpeka att begreppet idag
är mycket vitt spritt inom psykologin och att det används på flera olika sätt vilka, som det ofta
påpekats, inte alltid är väl avgränsade. Inom psykologin används projektion för att beskriva hur
ett djur eller människa upplever sin omgivning utifrån sina egna behov och förutfattade
föreställningar om sin omvärld. Ett djur kan projicera sitt intresse på det som är ätbart i
omgivningen och bortse från allt annat och en affärsman kan ha ögon endast för det som kan bli
en bra affär.
En annan form av projektion är när man förlägger en persons egenskaper på en annan,
t.ex. sin fars egenskaper på sin chef. En tredje användning är när man identifierar sig med t.ex.
en romanfigur, eller omvänt när man upplever att en fiktiv figur bär samma egenskaper vilka
man själv har. Slutligen används projektion för att beskriva den mekanism som t.ex. en rasist
använder sig av när han förlägger sina egna fel och sina omedvetna motiv på medlemmar av en
annan folkgrupp. Den sistnämnda användningen är den som Laplanche & Pontalis anser kommer
närmast Freuds huvudsakliga användning av begreppet (ibid, s 349 ff.). Freud uppfattar även
drömmen som en projektion och i texten ”Metapsykologiskt tillägg till drömläran” skriver han:
”En dröm är alltså en projektion, en förläggning utåt av en inre process” (Freud,
1917b[1915]/2003, s 201). Begreppet projektion kan underlätta förståelsen av depressionens
14/80
dynamik genom att den beskriver vad som händer när den deprimerade förlägger delar av sitt
stränga överjag i sin omgivning.
Fantasins potential enligt Freud - sammanfattning
Sammanfattningsvis ansåg Freud att fantasier kan vara både omedvetna och medvetna.
Omedvetna fantasier kopplade till lustprincipen och dödsdriften som vi inte förmår att omvandla
till medvetna, med jagets motiv samstämmiga handlingar eller föreställningar, kan ge upphov till
såväl lidande och symtom som obegripliga och destruktiva handlingsmönster. Symtomet
gestaltar oftast fler än en omedveten föreställning. I sitt lyssnande bör den kliniska psykologen
därför vara öppen för att det kan finnas flera tänkbara determinerande fantasiberättelser
involverade i den aktuella symtombilden. Behandlarens ansvar gentemot patientens fantasiliv är
enligt Freud att medvetandegöra dessa och på så sätt medverka till att fantasierna underkastas
realitetsprincipen.
Freud tillskriver drömvärlden en särskild plats i den psykoanalytiska processen, bland
annat därför att fantasilivet utgör ett koncentrat av personlighetens medvetna och omedvetna
system och att samtalet om drömmen och till den knutna fenomen - som fantasi, symtom,
felhandling, skämt - utgör en ingång till människans subjektiva värld och därigenom en
förståelse av hur hennes personlighet är beskaffad. Det är också via dessa fenomen som vi kan
lära känna primärprocessernas absurda logik. De omedvetna föreställningarna utgör enligt Freud
vår identitets stomme, dess arkaiska kärna. Ur detta perspektiv kan fantasin ses som
grundläggande för alla meningsskapande och motiverande processer. En föreställning om att
man genom arbete kan göra världen bättre kan till exempel möjliggöra en syn på arbete som
något mer än enbart ett sätt att överleva eller skapa social status. De medvetna motiven bakom
våra handlingar är bara toppen av ett isberg. Våra medvetna motiv har omedvetna rötter och står
i en ständig förbindelse med barndomens föreställningar, vilka vi som vuxna försöker
förverkliga, kompensera eller göra allt för att undvika (Dybel, 2000).
Psykoanalysens uppgift kan därför inte begränsas till att medvetandegöra det omedvetna
för att sedan konfrontera dessa med jagets medvetna föreställningar och värderingar. Analysen
handlar snarare om att förändra det medvetna genom att medvetandegöra det dolda drömlivet
och att etablera en ny relation mellan medvetet och omedvetet. Enligt Freud är vårt psykiska
välmående och vår upplevelse av hälsa knuten till en förmåga att uppleva skillnad mellan
omedvetet och medvetet och att kunna etablera ett kreativt utbyte dem emellan. Man skulle
kunna säga att det inre livets huvudingrediens är fantasi, och i ju högre grad denna inre
föreställningsvärld återspeglar den inre och den yttre verkligheten desto mer funktionell och
hälsofrämjande är den. Den inre världen är därmed ytterst subjektiv genom sitt ursprung i
sammanlänkningen med en persons tidigaste livserfarenheter. Det psykiska lidandet kan således,
utifrån ett psykologiskt perspektiv, ses som endogent och subjektivt, vilket betyder att det kan
orsakas av både faktiska upplevelser och fantasmatiska föreställningar. På samma sätt kan man
se fantasins salutogena potential i människans förmåga att bevara sin psykiska hälsa vid svåra
psykiska trauman genom att med fantasins hjälp integrera och omformulera sina upplevelser
(ibid).
Depressionen i Freuds paradigm
Depressiv problematik ses i det Freudska resonemanget som en överdeterminerad
reaktion på en förlust. Man tänker att reaktionen hänger samman med en barndomsförlust som
15/80
skett vid en tidpunkt då barnet ännu inte var tillräckligt moget för att handskas med denna på
symbolisk väg (Johansson, 2012). Depressionen och dess dynamik beskrivs för första gången i
en artikel från år 1917 med titeln “Sorg och melankoli”. Texten har haft en epokgörande
betydelse för förståelsen av denna problematik och har varit en ständigt återkommande
utgångspunkt för efterkommande psykoanalytiker och filosofer i deras fortsatta utveckling av
teorin. Freud drar en parallell mellan ett normaltillstånd av sorg som en reaktion på förluster och
detta tillstånds patologiska motsvarighet, melankoli, vilket motsvarar allvarligare former av
depression i dagens diagnostiska nomenklatur. Medan sorgen enligt Freud handlar om att man
berövats något som man är medveten om, är depression ett svar på en förlust utifrån vilken en
subjektiv ståndpunkt inte går att definiera eller erkänna. Med det sistnämnda menas att den
deprimerade, utifrån sin förmåga till realitetsprövning, vet vad som fattas honom eller henne,
men att vissa aspekter av relationen till det som förlorats inte är tillgängliga för en medveten
introspektion, samt att en del av libidon fortsatt är investerad i det förlorade objektet. Detta
innebär i själva verket att det som från början var en relation med endast vissa narcissistiska
förtecken övergår till att bli renodlat narcissistiskt. Att ha en narcissistisk relation till något eller
någon innebär i det Freudska paradigmet att objektet kommit att utgöra en viktig del av jaget och
personens identitet, vilket gör att en konfrontation med det verkliga, förlorade objektet inte är
möjlig. Det bevaras inom jaget och tillåts att bli till ett grymt överjag, vilket lever kvar och
härskar över personligheten. I ljuset av Freuds teori kan själva införlivandet av objektet trots allt
inte betraktas som enbart patologiskt, eftersom ett narcissistiskt band tycks finnas med i en
människas alla viktiga relationer. Det är alltså inte själva relationen utan graden av ambivalens i
bindningen till det som förlorats både i den tidiga och i den aktuella förlusten, tillsammans med
en bristande förmåga att symbolisera det som gått förlorat, och en senare regression till
narcissism, som skapar förutsättningar för sjukdomen.
Huvudskillnaden mellan sorg och melankoli är att medan en person i sorg uppfattar
världen som tömd på något viktigt, upplever den melankoliske att det är jaget och den inre
världen som har blivit utarmade. Sjukdomen innebär att jaget skoningslöst nedvärderar den egna
personen och via klyvnings- och projektionsmekanismer förlägger allt som är gott och som det
en gång betraktat som sina egna egenskaper till något externt. Det onda förläggs inom personen
själv. Melankolikern lider av dålig självkänsla och han eller hon förväntar sig att bli anklagad,
utstött från gemenskap och bestraffad även för sådant som han eller hon inte gjort. De aggressiva
självanklagelserna som man ofta hör från melankolikern gäller i själva verket det förlorade
objektet, menar Freud (1917a[1915]/2003). Allt detta illustrerar vilken förvirring det råder
mellan subjektet och det förlorade objektet, och hur ambivalensen kringgås genom identifikation
med och introjektion av objektets negativa aspekter och projektion av det positiva på
representationer av det som gått förlorat. Andra försvarsmekanismer som är aktiva under en
depression är vändning mot självet och idealisering (Johansson, 2012). I så måtto innebär
depression en viss rubbning i förmåga till realitetsprovning.
Fransk psykoanalys
Den franske psykoanalytikern och psykiatrikern Jacques Lacan (1901-1981) fortsatte att
arbeta med arvet efter Freud. Hans bidrag till psykoanalysens utveckling är en nyläsning av
Freuds texter utifrån ett språkvetenskapligt perspektiv genom vilket han - tillsammans med
influenser från matematik, socialantropologi, filosofi och skönlitteratur - utvecklade en fördjupad
förståelse för det psykoanalytiska tänkandets originalitet (Johansson, 2007). I den här uppsatsen
16/80
inkluderas några av Lacans resonemang baserade på hans intresse för den tidiga utvecklingen
och narcissism, vilka i sin tur är stark kopplade till ämnet för denna uppsats. Lacan skapade
bland annat begreppen det imaginära, det reala och det symboliska. Det reala och dess ordning
inkluderar sådana aspekter av verkligheten som står bortom vår fattningsförmåga. Ett direkt möte
med det reala upplevs därför alltid som traumatiskt. Det vi kan ta till oss av det reala är alltid
förmedlat genom det imaginära och det symboliska. Fantasilivet i den lacanska traditionen
uppfattas i första hand som imaginärt och i andra hand som symboliskt.
Det imaginära är ett samlingsnamn för samtliga bilder av jaget som uppstått på
identifikatorisk väg med sådant som speglat jaget, och som individen har införlivat och
accepterat som sitt. Enligt Lacan skapas det tidiga jaget under en fas som han kallade för
spegelstadiet. Denna fas börjar vid ca sex månaders ålder och varar ungefär i ett år. Lacan
menade att på samma sätt som ett barn upptäcker sig själv genom att studera sin spegelbild och
därigenom erfar något om sig själv som kroppslig varelse, lär det sig också att upptäcka och
hantera sig själv på ett själsligt plan. Spegelstadiet är alltså en process knuten till kroppen och till
det visuella, det vill säga huvudsakligen imaginära, registret. Processen innebär en kvalitativ
förändring i barnets psykologiska struktur och utgör det första steget mot utvecklandet av ett jag.
Johansson (2007) skriver: “Det [spegelstadiet] representerar en grundläggande aspekt av
subjektets struktur, dvs. hur en människa förvärvar sin personlighet” (Johansson, 2007, s 217).
Så vad är det som äger rum under spegelstadiet? På vilket sätt kan denna process kopplas
samman med fantasifenomenet och med depressiv problematik?
Människan föds prematurt, dvs. neurologiskt och fysiologiskt omogen och är därför
oförmögen att leva ett självständigt liv. Under de första månaderna efter födelsen är barnets
medvetenhet om sin kropp och möjligheter att kontrollera den begränsade. Det visuella registrets
mognad föregår utvecklandet av koordinationsförmågan, vilket innebär att barnet kan känna igen
sin bild i spegeln innan det utvecklar kontroll över sin kropps rörelser. I spegeln möter hon, tack
vare förälderns/vårdarnas språkliga ledtrådar, en annan person som är lik henne men som till
skillnad från henne själv tycks vara hel och samordnad. Barnet upplever mötet med sin avbild
som hotfullt genom den speglade personens illusoriska helhet och kontroll över sig själv. Den
samtidiga förnimmelsen av likhet mellan bilden och upplevelsen av sig själv provocerar fram
skapandet av en bild av den egna kroppen som hel. Genom denna upplevelse har barnet också ett
minnespår av att ha varit fragmenterat. Med andra ord förses barnet inte bara med en spegel utan
också en backspegel. Bildgestaltens existens och barnets jämförelse av den med sig själv ger
upphov till aggressiv spänning och rivalitet med den illusoriska, perfekta dubbelgångaren
(Johansson, 2007). Denna varseblivning tillsammans med minnet av ett tidigare, kaotiskt
tillstånd blir möjlig först i och med att det imaginära registret installeras i barnets psyke. I den
engelska översättningen av Lacans transkriberade andra seminarium, som tillägnats jaget, står:
“Remeber this, regarding externality and internality - this distinction makes no sense at all at the
level of the real. The real has no fissure” (Lacan, 1991, s 97). Det innebär att upplevelsen av att
det finns andra tillstånd förutom det som barnet befinner sig i just för stunden, blir möjligt först i
och med spegelstadiet. Längre fram läser vi: “The distinction is drawn between what is included
in the narcissistic relation and what isn't. It is at the seam where the imaginary joins the real that
the diffrentiation takes place” (ibid, s 98).
Spegelstadiets duellsituation neutraliseras sedan i och med att barnet identifierar sig
med sin spegelbild. I stället för att begränsa och tränga bort den aggressiva strömningen som
spegelns imago väcker, sker ett imaginärt införlivande, som tillåter ett annat förhållningssätt till
denna bild vilket påminner subjektet om dess svaghet. Identifikationen är utan tvekan ett sätt att
17/80
fly från upplevelsen av fragmentering, från döden, ett flykt tack vare vilken en fortsatt rörelse
mot kulturen och samhället kan ske (Dybel, 2000). Enligt Lacan (1991) fungerar denna flykt
endast så länge som subjektet är fascinerat av helhetens och koordinerbarhetens illusion. Denna
första identifikation med ett helt objekt, som ger upphov till ett embryo av barnets framtida jag,
för med sig en rad konsekvenser.
Spegelstadiets konsekvenser för den psykologiska utvecklingen
Under spegelstadiet skapar barnet således en första inre representation av sig själv.
Denna psykologiska bild av att vara en separat individ som barnet tillägnat sig via interaktion
med andra är, i likhet med en spegelbild, på olika sätt förvrängd. Bilden kommer till barnet så att
säga utifrån, vilket innebär att den endast återspeglar sådant som omgivningen är i stånd att
spegla, vilket innebär att barnets identitet är avhängigt av dess sociala kontext. Precis som
spegelbilden är knuten till det uppenbara och bildliga - kan också den första psykologiska
speglingsprocessen sägas vara reducerande. Kanske just tack vare det, ger den barnet något som
får det att känna en “svindlande upprymdhet”: Den förenklade gestalten blir till ett ideal, en
perfekt före-bild av något som barnet ännu inte nått, ett ideal som subjektet förväxlar sig själv
med. Glädjen över en illusorisk förnimmelse av kontroll, känsla av helhet och skräck inför
hotande fragmentering är kanske våra, i verklig mening, första framtidsvisioner? Lacan talar här
om ett första avancerat psykologiskt motivationssystem, vilket i första hand drivs av ickebiologiska behov där en föreställning, en fantasi, om något annat spelar en västentlig roll. Ett
sådant system möjliggör ett fantasmatiskt överskridande av barnets oförmåga, en upplevelse av
att kunna utföra saker som barnet egentligen inte kan, men som han eller hon redan kan föreställa
sig. Tack vare den yttre bilden vilken senare blir till ett inre ideal, en representation av barnet
själv så som det önskar att vara, kan utvecklingen mot förverkligande av idealet ta fart och
provocera fram resultat som överskrider subjektets erfarenhet (Reeder, 2001).
Spegelstadiet innebär, i och med att barnets spegelbild uppenbarar sig för barnet som ett
laddat, yttre objekt, att barnet ställs i subjektets, iakttagarens position. Barnet gör om
spegelbilden till en inre representation av sig själv, en behållare för allt som det förknippar med
sin egen person. På så sätt blir spegelbilden något mer än en platt yta - den utgör en homogen
referenspunkt med hänsyn till vilken barnet kommer att koordinera aktiviteten i sina muskler och
lemmar. På motsvarande sätt blir koordinationen av barnets psykologiska ansträngningar möjlig
på det inre planet. Bland de viktigaste av det vuxna jagets funktioner vilka har sitt ursprung i
spegelstadiet kan nämnas: uppfattningen av tid (dåtid, nutid och framtid), förmågan att planera,
integrera och syntetisera information och lösa problem samt en rad andra så kallade exekutiva
funktioner (Reeder, 2001). Dybel (2000) menar att denna fasta referenspunkt, jagets och
identitetens embryo, ger barnet känsla av kontinuitet och sammanhang över tid.
Från och med nu tänker barnet på sig själv utifrån denna psykologiskt konstituerade och
konstituerande entitet. Tack vare denna inre representation uppfattar det sig själv dels som lik
andra människor, det vill säga som medlem av familjen, släktet och kulturen, och dels som unik
och särskild i förhållande till andra medlemmar av släktet (Reeder, 2001).
Barnet skapas som subjekt genom att det binds till spegelbildens representation av sig
själv. Lacan (1991) understryker att jaget är en imaginär funktion och att det förvärvas och
formas via den självupplevda erfarenheten. I normalfallet domineras identiteten inledningsvis av
just jaget och det imaginära, vilket innebär att självbilden och de fantasier som subjektet knyter
till denna, utgör en slöja vilken döljer subjektet och hindrar barnet från att lära känna sig själv.
Lacan menar att det imaginära jaget är en effekt av en klyfta mellan jaget och subjektet, en
18/80
grundläggande alienation. Barnet kan sägas leva i en helt egen värld, där objektivitet och det
symboliska (i bemärkelse “sådant som föregår barnets existens”) ännu inte tagit plats. Jaget, som
blir den personlighetsinstans som sköter kontakter med omvärlden, varseblir världen på sitt eget
sätt - utifrån de fantasmatiska uppfattningar som dess specifika livserfarenhet gett upphov till.
Bland dessa uppfattningar finner vi fenomen som fördomar, förväntningar och försvarsstrukturer
- vars fantasmatiska karaktär är tydlig. Under sitt andra seminarium (1954-55) säger Lacan att
kroppens integrerade bild utgör en princip enligt vilken barnet upplever koherens hos andra yttre
objekt som det varseblir som hela och skilda från andra objekt. Människans dubbla relation till
sig själv medför att “... all the objects of his world are always structured around the wandering
shadow of his own ego. They will all have a fundamentally anthropomorphic character, even
egomorphic we could say” (Lacan, 1991, s 166).
Spegelstadiets betydelse för prosocial utveckling
Vår psykiska identitet vilar således på en imaginär och erfarenhetsmässig grund, vilket
sedan präglar hela den efterföljande psykologiska utvecklingen. Den första narcissistiska
relationen påverkar alla kommande relationer. Den är upphov till den splittrade och ambivalenta
inställning till sig själv, vilket kännetecknar narcissimen och yttrar sig i en liknande inställning
till yttre objekt. Jaget utgör, trots sin ursprungligen imaginära karaktär, längre fram i
utvecklingen en symbol som intervenerar i det psykiska livet (Lacan, 1991). Just därför är de
tidiga erfarenheterna och symboliska strukturerna som barnet lever i (det vill säga de yttre
förutsättningarna för den första speglingsupplevelsen) av avgörande betydelse för den vuxna
personlighetens slutgiltiga utformning.
Vid tiden för publicerandet av artikeln ”Spegelstadiet” (1949) såg Lacan denna fas som
övergående, men redan under 1950-talet ser han det som något som representerar en “bestående
subjektivitetsstruktur inom ramen för den imaginära ordningen; det är ett stadium till vilket
subjektet kan återföras och i vilket subjektet alltid fångas och fängslas av sin egen bild”
(Johansson, 2007, s 218). Den under spegelstadiet etablerade strukturen finns således inneboende
i den vuxnes psyke och illustrerar det konfliktfyllda förhållandet mellan barnet och dess primära
objekt, t.ex. modern, vilket är det förhållande som står modell för de narcissistiska aspekterna i
människans alla senare viktiga relationer (Reeder, 2001).
Här är det viktigt att påpeka att omgivningen har en avgörande roll för huruvida
speglingen kan äga rum (det vill säga hjälper barnet att varsebli och identifiera sig med den
reflekterade bilden av sig själv) och för vilket psykologiskt innehåll barnet kan fylla sina inre
representationer av sig själv med. Barnet söker sin mors bekräftande blick, den blick vilken utgör
ett bevis på erkännande gillande av det barnet gör och är. Via speglingen skapar barnet således
också en föreställning om vad dess mor, och förhoppningsvis många andra speglande personer,
vill. Detta viktiga tema innebär att barnets utveckling påverkas av denna föreställning,
förhoppningsvis i prosocial riktning, men det för med sig också en fortsatt alienation från det
egna subjektet och ett visst beroende av andras speglingar och gillande. Hur barnet löser detta
dilemma återkommer vi till längre fram i avsnittet om inträdet i den symboliska ordningen. Innan
dess känns det angeläget att säga något om den narcissistiska relationen, det vill säga den sortens
relation som blir möjlig för barnet i och med skapandet av det imaginära registret (Reeder,
2001).
19/80
Den narcissistiska relationen
Den primära narcissismen konstitueras under spegelstadiet och möjliggör en imaginär
relation till en annan person. Imaginär i detta sammanhang bör inte förstås som illusorisk, i
bemärkelsen virtuell, utan snarare som relation mellan två jag. På samma sätt som barnet
relaterat till spegelbilden för att så småningom förväxla sig själv med den, kan det nu ingå i
relationer där ett ömsesidigt erkännande av likhet och ömsesidig tendens till förväxling (s.k.
transitivism) utgör ett grundtema. Allt som inte upplevs som lika drabbas av hat i den imaginära
relationen. Allt som är lika men jämförbart och lite bättre skapar avund, svartsjuka och rivalitet
(Fink, 1995). Den narcissistiska relationens inneboende tendens att tillskriva andra något från sig
själv och vice versa, utgör också en grund för mellanmänsklig dialektik. En sådan relation är
enligt Lacan: ”en grundläggande erfarenhet i människans imaginära utveckling. Som en
erfarenhet av jaget blir dess funktion avgörande för subjektets konstituering. Vad är jaget, om
inte något som subjektet först upplever som något för honom själv främmande inom sig?”
(Lacan, 1949, s 56) I en narcissistisk relation ser subjektet en annan person som det upplever
som mer fullkomlig, och i honom eller henne ser det sig själv. Relationen innebär med andra ord
att subjektet uppfattar sig själv som lik den andre fast sämre. Varseblivandet av det illusoriskt
perfekta skapar en känsla av otillräcklighet, rivalitet och hat. Denna rivalitet är enligt Lacan
(1991, s 51) konstituerande för kunskapstörst och utveckling av förmåga till nyanserad
varseblivning. I mötet med det bättre varseblir subjektet en grundläggande klyfta inom sig själv
och en övergivenhet. Lacan menar att den imaginära relationens duell och fascination ytterst
handlar om subjektets möte med en föreställning om döden och om föreställningen om dess
motsats, livet i kulturen (Reeder, 2001; Johansson, 2007).
Enligt Lacan finns det spår av narcissism i samtliga det vuxna subjektets relationer till
yttre objekt, i synnerhet i sådana där den libidinösa laddningen är stark (Lacan, 1991, s 167).
Spegelstadiet och den primära narcissismen som konstitueras i samband med denna öppnar
således för oändliga mängder av identifikationer med andra “lika”, dvs. medlemmar i
människosläktet, och utgör därför en grund för människans kulturella aktivitet. För att subjektet
skall få en chans att hitta sig själv i kulturens domän behöver subjektet först förlora sitt reala
väsen i en illusoriskt perfekt form. Det är värt priset eftersom människan i detta vinner
medvetenhet och förmågan att minnas sig själv på den plats där det tidigare bara fanns det realas
kaos. Att hitta fram till det imaginära registret räcker dock inte hela vägen. Att överskrida
narcissismens aggressivitet och dess allt eller inget logik kräver ett inträde i den symboliska
ordningen (ibid).
Om subjektets relationer till sina objekt uteslutande var imaginära skulle de vara av en
momentan, tillfällig karaktär. De långsiktiga relationerna, där stabilitet och bestående värde
skapas kräver närvaro av det symboliska, språkliga registret. Med detta menar Lacan (1991, s
169) att genom att vi benämner saker och använder ord som används kollektivt, struktureras vår
varseblivning av verkligheten. Tack vare symbolen blir varje objekt bemängt med innehåll. På så
sätt sammanlänkas namnet, som är taget från det i kulturen rådande symboliska systemets
nomenklatur, objektet och objektets innehåll till en enhet som består över tid. Detta gör att de
tillfälliga narcissistiska identifikationerna mellan objekt och subjekt inte längre har makt att
förvirra subjektet. Så hur träder subjektet in i den symboliska ordningen?
Inträdet i den symboliska ordningen
Den första formen av identifikation under spegelstadiet med en fantasmatisk, bättre
upplaga av sig själv, utgör “grunden för den sekundära identifikationen med den yttre rivalen i
20/80
oidipuskomplexet, genom att fadersimagot introjiceras” (Haugsgjerd, 1989, s 100). Den
sekundära identifikationen, som här bör förstås som identifikation med bilden av pappan så som
den bärs upp av modern, får till konsekvens att individen underkastar sig, och gör till sina egna,
en rad normer sammanbundna med den sociala ordningen, bland vilka incestförbudet, lagar
gällande generationsskillnader, erkännandet av den sociala ordningen och erkännandet av livets
ändlighet hör till de viktigaste. Att träda in i den symboliska ordningen hänger samman med att
den genitala libidon ges företräde över den pregenitala samt att den arkaiska önskan om att döda
fadern och inta hans plats sublimeras i handlingar i livets tjänst. Rivaliteten ger vika till förmån
för en större kreativitet. Subjektet, som nu vilar på språklig grund, förvärvar också förmåga att
tåla att jagets skenbara helhet, idealform, som tidigare utgjorde dess trygghet, ifrågasätts.
Kränkningar utlöser inte längre någon primitiv aggressivitet utan hanteras på symbolisk väg
(ibid).
Det symboliska är ett medel som skär genom det imaginära, och det når subjektet
genom att benämnandet av det imaginäriserade (som blivit objekt för subjektets fantasi) reala,
som tidigare förstods genom spegelbilden och förväxlades med den. På så sätt förändras
subjektet som i och med denna process åter placeras i centrum för barnets handlingar och tankar.
Detta i sin tur medför att subjektet återfår makten att förfoga över det till jaget knutna imaginära
(Reeder, 2001). “Ty i sin symboliserande funktion går talet ut på ingenting mindre än en
omdaning av det subjekt som det riktar sig till, genom det band som det etablerar med den som
uttalar det, det vill säga: genom att införa en signifianteffekt” (Lacan, 1953/1986, s 129).
Förändringen i fantasilivet och den fortsatta psykiska utvecklingen sker genom att subjektet
omges med det symboliska, vilket riktas till och förväntar sig ett utbyte med subjektet. “Det är
således alltid i förhållandet mellan subjektets jag (moi) och hans diskurs' jag (je) som ni måste
förstå diskursens mening, för att frigöra subjektet ur dess alienering. Men ni kommer inte att
lyckas med detta, om ni håller er till idén att subjektets jag (moi) är identiskt med den närvarande
person som talar till er” (ibid, s 137).
Människan tar således sitt första steg mot att bli en människa när han eller hon
fascineras av och underkastar sig den ideala helhetsbilden av sig själv i spegeln. I detta finns det
en kreativ potential som lyfter människan ovanför biologin. Den egna spegelbilden bemöter
barnet på ett annat sätt än den kärleksfulla modern. Först när symbiosen har brutits och
relationen har berikats med symboliska aspekter, kan gensvarets kärleksfulla drag erkännas och
frustrationen hanteras. Lacan menar att det ytterst är tack vare en förankring i den symboliska
ordningen med dess språkliga och språkliknande strukturer som människan kan uppnå en
subjektivitet. Det sistnämnda kan sägas vara ett organiserat system av symboler vars mål är att
täcka in helheten av de erfarenheter, som subjektet har varit med om, och som finns lagrade i det
imaginära och det reala registret, så att de imaginära representationerna bli möjliga objekt för
tankeoperationernas dynamik och så att mening kan skapas (Lacan, 1991). I och med att
depressionen ofta kännetecknas av förlust av mening är denna passage av vikt för vår
frågeställning.
Fantasins funktion enligt Zizek
Den franska psykoanalytiska skolan ser, i likhet med Freud, det imaginära och
fantasmatiska som något positivt så länge som det är underkastat den symboliska ordningen och
realitetsprincipen. Men även då kan fantasin vara en plåga och ett hinder för subjektets
förverkligande. Slavoj Zizek (1949-), slovensk filosof och sociolog, som intresserar sig för
Lacans teori, utvecklar detta tema i boken ”The Plaque of Fantasies” (1998). Zizek menar att
21/80
våra inre föreställningar aktiveras utan vårt medvetna medgivande. Fantasins viktigaste roll är
enligt Zizek inte att sörja för en imaginär, i bemärkelsen icke verkligt, önskeuppfyllelse utan att
konstituera människans begär. Zizek förklarar att det är tack vare fantasin som vi över huvud
taget kan börja längta efter något som vi hittills inte har mött. Fantasin tillhandahåller schemata,
så kallade fantasmer, enligt vilka verkliga ting och personer kan fungera som objekt för det
subjektiva begäret. Fantasin svarar på frågan: hur vet jag att jag skall begära just det jag begär? I
konkreta termer innebär detta att vi fortsätter att leta efter något trots att vi vet att alla de
presumtiva objekt vi omges av är ofullkomliga. Vidare menar Zizek att subjektet i fantasin
skapar sin egen begärsriktande berättelse, vilken alltid är knuten till subjektet själv och till
subjektets föreställningar om den Andres önskningar. Här är det på sin plats att stanna upp vid
Lacans kanske mest citerade fras: ”Le desir d'homme est le desir de l'Autre.” I svensk
översättning lyder frasen: ”Människans begär är den Andres begär.” Lacan vill med denna
formulering peka på det komplicerade sambandet mellan subjektets fråga om vad den Andre
begär och subjektets rörelse, vilken både gör den Andres begär till subjektets eget begär,
samtidigt som det själv försöker vara ett objekt för detta begär. Fantasin vill besvara subjektets
fråga om sin plats i det sociala sammanhanget och den är på så sätt intersubjektiv till sin
karaktär. Mot slutet av sin psykoanalytiska gärning utvecklade Lacan denna tanke mot att se
subjektet som det som det själv fantasierar om, och som det som den Andre kan se hos subjektet.
Det är således inte bara subjektets förmåga att ge sig till känna, utan även den Andres förmåga
att uppfatta subjektet som är avgörande för hur subjektiviteten kan gestaltas.
Att överskrida den subjektiva fantasin om sig själv handlar om att erkänna att man inte
är bärare av någon hemlig skatt och att jaget vilar på en fantasmatisk grund. Om vårt inre inte är
tillräckligt sammanhållet tvingas vi, för att undvika den ångest detta skapar, att hålla ifrån oss de
destruktiva krafterna i våra fantasier. Här finns en tydlig koppling till Freuds teorier om försvar
och försvarsmekanismer. Hos den deprimerade verkar ju de neurotiska försvaren genom en
bortträngning som hindrar att fantasierna bearbetas och hanteras medvetet. Dessa riskerar istället
att ageras ut i ett gränsland mellan fantasi och verklighet utan att en verklig känsla av
tillfredsställelse infinner sig. Hos ett primitivt och ointegrerat överjag skapar sedan dessa
otillfredsställande erfarenheter nya destruktiva fantasier präglade av värdelöshet och självhat.
De föreställningar som styr begärets rörelse kan ses som en form av ursprungliga
narrativ vars uppgift är att gestalta en intersubjektivt önskad utveckling men också att dölja den
omöjlighet, hämning, brist, som från början hindrat begäret att realiseras. Dessa fantasischeman
handlar alltså om att göra en otillräcklig, negativ och bristbemängd situation till en möjlig
verklighet och till något som subjektet själv önskar. Det är av vikt att påpeka att fantasmen
behåller sin makt över subjektet bara så länge som den förblir orealiserad och kan upprätthålla
avståndet till den symboliska väv, vilken den stödjer. Enligt Zizek utgör en sådan distans ett
naturligt inslag i varje konstverk, som för att väcka något hos mottagarna a priori måste vara
fragmentariskt och ofullkomligt. Den framgångsrike konstnären transformerar denna brist till en
gåtfull och gäckande styrka genom sin skicklighet, vilken ger honom eller henne en förmåga att
placera in tomhet och negativitet bland de positiva (i bemärkelsen fullkomliga) elementen i sina
verk.
Sist men inte minst ser Zizek fantasin och det imaginära som ett stöd för det symboliska
registret. Det imaginära innehåller oskrivna regler för hur det symboliska skall hanteras och hur
vår sociala samvaro ska regleras. Enligt Lacan, skriver Zizek, handlar det subversiva och
emancipatoriska i fantasins överskridande om att hålla sig till det symboliska, dvs. att avstå från
tolkningar inom det imaginära registret. Ett sådant ”överskridande av fantasin” innebär återigen
22/80
att erkänna det faktum att vi inte rår över det fantasmatiska scenariots möjligheter, och att
tillfälligheter spelar en nödvändig roll i varje händelseutveckling. I och med detta överskridande,
vilket håller begäret vid liv, inträder vi i driftens domän inom vilken hemligheten bortom den
Andres begär inte längre har någon makt över subjektet. Genom denna insikt kan subjektet
uppnå en subjektivering av det egna ödet, vilket innebär att det kan känna igen och ta ansvar för
sig själv och sin plats i sitt eget narrativ. Samtidigt kan han eller hon acceptera att tillvaron också
påverkas av tillfälligheter och sådant som man inte själv kan rå över. Med detta blir subjektet sin
egen orsak genom att han eller hon inte längre behöver söka bekräftelse för sin egen existens via
fantasier om någon annans begär.
Den franska psykoanalysen och depression
Lacan ägnar i sina verk inte mycket utrymme åt depression. Han ser inte detta tillstånd
som en egen struktur utan som något som kan inträffa inom varje sorts personlighet. I Freuds
efterföljd förstår den franska psykoanalysen depressionen som en effekt av en förlust av ett
objekt till vilket subjektet haft en narcissistiskt färgad relation, och en till detta kopplad
oförmåga att sörja och försonas med förlusten – en oförmåga som kanske har ett ursprung i något
som har omöjliggjort en sund utveckling av narcissismen. Som nämnts ovan handlar
depressionens dynamik för Freud om att det förlorade objektet i en narcissistisk oklarhet placeras
på en överjagsposition och har blivit bemängt med alla positiva egenskaper, samma egenskaper
som tidigare tillskrevs det egna jaget. Detta gör att jaget känner sig utarmat. Utifrån den dynamik
som uppstår mellan det nu sadistiska överjaget och det utarmade jaget, tillskriver subjektet sig
själv skulden för förlusten – en skuld som det inte kan härbärgera då det på ett fantasmatiskt plan
inte har tillgång till något gott eller till förmågan att ställa till rätta det skedda. I det freudska
paradigmet innebär depression därför en identifikation med det förlorade objektet som är ett
försök att behålla detta inom sig – ett försök att upphäva förlusten. Den kreativitet som kan
åtfölja melankolin kan förstås som ett uttryck för att subjektet har kontakt med sin förlust och sitt
lidande. Detta kan skapa en narcissistiskt positiv föreställning om sitt jag genom ett
identifikatoriskt arbete i förhållande till det förlorade objektet (Dybel, 2010). Det sistnämnda kan
förstås som att subjektet, trots allt, har uppnått ett tillräckligt symboliskt tänkande för att kunna
känna sig självständigt och unikt i tillräcklig grad för att kunna kännas vid sitt lidande och
därigenom kunna gestalta detta i ett kreativt skapande.
Kristevas förståelse av depression
Den bulgarisk-franska filosofen, lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva (1941-)
har ägnat sig åt att studera bland annat Lacans och Kleins (se kommande avsnitt) arbete och
också inspirerats av moderna feministiska teorier. Hon förstår depression eller den depressiva
tendensen som en effekt av en viss sorts utveckling. Kristeva är övertygad om att depressionen
har sitt ursprung i subjektets destruktiva förhållande till modern. Hon är av uppfattningen att en
människa behöver förlora sin mor för att kunna påbörja ett självständigt liv. En depressiv
personlighetsutveckling innebär att denna första förlust inte riktigt äger rum. Orsakerna till detta
kan vara många och ha olikartade effekter (Kristeva, 1992).
För att komma närmare Kristevas förståelse för hur den depressiva tendensen uppstår,
behöver man förstå hennes syn på språket. Språket har enligt henne två dimensioner: en
symbolisk, som beskrivits ovan, som utifrån hennes texter tycks representera den manliga sidan
av språket, och en semiotisk, som är knuten till det kvinnliga, till kvinnans/moderns omvårdnad
av barnet. Den semiotiska språkdimensionen kan sägas finnas på gränsen mellan det kroppsligt
23/80
reala och det symboliska språket. Kristeva talar här om betydelsebärande förändringar i rösten
som omfattar prosodin, tonläge, takt, känsloinnehåll, kroppsliga rörelser, gester, kroppslig
rytmik, ordlekar – med andra ord allt sådant som har betydelse, men vars exakta mening aldrig
definierats i språket. Kristeva menar att det semiotiska föregår det symboliska men är ett
nödvändigt steg på väg mot skapandet av en förbindelse mellan kroppen, som är symbolens och
därmed språkets ursprung, och det gemensamma objektiva. Kristeva anser att semiotiken är
närvarande redan i relationen mellan modern och barnet under graviditeten. Den semiotiska
aspekten av språket är alltså försymbolisk och kan egentligen enbart förstås inom ramen för den
intima kommunikationen mellan mor och barn. Den saknar det symboliska språkets särskiljande
och definierande. Semiotiken räcker därmed inte för att barnet skall kunna utvecklas till en
välfungerande samhällelig varelse. Det är först tack vare symbolen som subjektet kan urskiljas
och ta form.
En första separation - identifikation med moderns fantasi om fadern
För Kristeva uppstår ett behov av ta sig ur det reala hos subjektet när det bryter sig ut ur
det semiotiska höljet av samexistens med modern. Detta driver fram en identifikation med den
imaginäre, kärleksfulle fadern, så som han tar gestalt i moderns föreställningsvärld (Kristeva,
1989). Denna identifikation ger en försmak av en framtida symbolisk treenighet, vilken ersätter
mor-barndyadens fascinerande fasa. Genom att barnet varseblir föräldrarnas kärlek till varandra
och till sitt barn, får det impulsen att omvandla de ljud och rörelser, som hör samman med det
semiotiskas domän, till värdebärande ord. Barnet uppfattar redan, innan det kulturella överjaget
skapats via oidipaliseringen, att det är möjligt att benämna saker i världen, men barnet är i denna
fas helt beroende av föräldrarnas översättning av dess uttryck till ett språk. Etablerandet av
förhållandet mellan språkets ursprungliga, kroppsliga, personliga valör och dess objektiva,
symboliska aspekt via identifikationen med den imaginäre fadern, sker både via moderns
sinnlighet och via hennes tal. På så sätt finns fadern närvarande i modern, vilken barnet ännu är
symbiotiskt sammansmält med. Barnet älskar sin far genom sin mor och genom henne blir det
också älskat av honom. Detta är början till en separation eftersom barnet, om det känner sig
älskat, kan tillåta sig vetskapen om att det inte är ett med modern eftersom hon på ett eller annat
sätt kan lämna det för något annat, ett tredje, en far. Enligt Kristeva existerar “jag” endast då jag
är erkänd av en älskad auktoritet – det är just därför som barnet över huvud taget kan identifiera
sig med denne preoidipale fader, som till skillnad från den senare, oidipala gestalten har både
moderliga och faderliga egenskaper (Kristeva, 2009). Denna process utgör ett preludium till
spegelstadiets klyvning mellan subjektet och dess jag, vilket beskrivits ovan.
Om barnet av någon anledning inte uppfattar fadersgestalten via modern, blir denna
första, mentala separation från modern otillräcklig. En sådan bristande separation ger sedan
konsekvenser för hur barnet förmår hantera åtskiljandet mellan sin subjektivitet och sitt jag under
spegelstadiet, vilket riskerar att göra att denna blir ofullständig. Med det menar Kristeva att
spegelstadiet leder till en ofullständig identifikation med spegelns figur, att barnet inte förförs av
spegeln i tillräckligt hög grad, vilket leder till att det inte utvecklar en tillräcklig förmåga att
hantera sina impulser och affekter. Jaget blir inte tillräckligt starkt i sin fantasmatiska
konstruktion. En sådan person har i grunden svårigheter med att identifiera sig med olika,
kulturgemensamma ideal och med att tro på olika konstruktiva illusioner i samhället. Han eller
hon kommer i vuxen ålder inte sällan att betrakta även kulturen som en gemensam hägring, en
godtycklig överenskommelse människor emellan, vilket kommer att resultera i känsla av
utanförskap. En sådan utveckling innebär enligt Kristeva att barnet vid framtida förluster
24/80
kommer att återvända till det semiotiska, till området mellan biologi och mening, och söka sig
tillbaka till identifikationen med moderns kropp, med det reala. Det saknas en tillräckligt stark
föreställning om en kulturförankrad fadersliknande funktion som skulle kunna fånga upp den
melankoliske. Det finns då en risk att barnet, för att identifikationen med den trygga diadiska
modern skall bli så fullständig som möjligt, överger både de symboliska och de imaginära
aspekterna av sin identitet och därmed förlorar kontakten med sin subjektivitet, vilket är ett steg
mot självutplåning. Därför ser Kristeva (2009) depressionen som subjektivitetens och
identitetens katastrof.
Sedd på detta sätt innebär depressionen en förflyttning till det semiotiskas domän och
ett undandragande från det symboliska, vilket innebär att vara stum och utan tro på att det går att
använda det (symbolbärande) språket för att benämna det förlorade. Den deprimerade är i
gengäld flitig på att använda sig av semiotik i sin kommunikation och trots att denne lider av en
speciell form av narcissism, med ett drakoniskt lagsystem införlivat i sin överjagstruktur, vilken
kritiserar allt och alla och innebär att den deprimerade försätter sig själv i ensamhet, kan
patienten inte uthärda sin individualitet och åtskillnad i förhållande till andra. I stället stänger han
eller hon in sig i en längtan efter svunna tiders föreställningar om den tidiga symbiosens
tillfredsställelse och kravlöshet - något som den djupt deprimerade uppfattar som både paradisisk
och helvetisk på samma gång, en tillvaro den deprimerade inte förmår benämna, vilket innebär
att denne varken kan minnas eller glömma den (Kristeva, 1989).
Förflyttningen till ett försymboliskt stadium innebär också att melankolikern regredierar
till ett semiotiskt och symbiotiskt stadium från vilket han inte förmår att konfrontera det okända.
Inget där ute kan enligt melankolikern vara bättre än det som en gång har varit. Det finns ingen
möjlighet att starta en rörelse gentemot andra människor utifrån en sådan position och paradoxalt
nog gör han eller hon sig ensam genom att förlora sig i en obenämnd dröm om en frustrationsfri
tillvaro, trots att han eller hon lider av sin ensamhet och påstår sig sakna människor omkring sig.
Den deprimerade förmår inte intressera sig för och uppskatta världen utanför sig själv men
upplever sig ofta som understimulerad, uttråkad och utan nyfikenhet (Kristeva, 1989).
Den deprimerade vägrar att tala eftersom en verbalisering av de outtalade fantasierna
och längtan till en förlorad, paradisisk tillvaro hotar fantasins själva existens. Psykoanalytikern
kan genom att följa patienten in i den semiotiska formlösheten försöka hitta något som förmedlar
en affekt, något som fortfarande kan upplevas som meningsfyllt för analysanden och som kan
fångas i det objektiverande språkets form. Språkets två dimensioner korresponderar enligt
Kristeva (1989) med melankolins dubbelhet. Det innebär att kvinnan, just genom att hon till fullo
är kapabel att uppleva det semiotiska bandet till modern, är mest predisponerad till att uppleva
depressionens såväl kreativa som förlamande sida.
Kristeva ser depression som en av flera moderna själssjukdomar. Hon förstår ökningen
av den typen av patologi som en effekt av vissa samhällsförändringar. I sina texter värnar
Kristeva om moderskapet, och anser att det har en avgörande roll för samhällets fortsatta
utveckling. Hon anser därför att vårt samhälle bör etablera en diskurs som tillåter resonemang
kring frågor gällande sambandet mellan moderskapets utformning och sammanhang å ena sidan
och barnets psykologiska utveckling å den andra.
Melanie Klein och objektrelationsteorin
Melanie Klein såg sig själv som en arvtagare till Freud och hon tog fasta på hans tankar
kring psykisk utveckling. Hon utvecklade, utifrån de iakttagelser hon gjorde i sitt
psykoanalytiska arbete med barn, ett antal egna teoretiska begrepp och tankegångar. Hon och
25/80
hennes efterföljare har bidragit till en fördjupad förståelse av fenomenet fantasi. Klein tänkte sig
att psykets utveckling sker via en process där barnet bit för bit psykologiskt införlivar sin
omgivning i form av omedvetna inre objekt. Hon skriver: ”Barnet som inkorporerat sina
föräldrar känner det som om de vore levande människor inuti dess kropp, på det konkreta sätt
som djupt omedvetna fantasier upplevs – de är för barnen ’inre’ objekt.” (Klein, 1940, s 124125). Klein ansåg att det lilla barnet befinner sig i en värld som består av jaget, delar av jaget
som är avskilda och av olika delobjekt, vilka både kan vara ”onda” och ”goda”. Sådana delobjekt
har delar av mammans kropp som prototyp, först och främst bröstet, men befinner sig ur ett
psykiskt perspektiv från början i barnets inre eftersom barnet inte upplever någon gräns mellan
sin egen och mammans kropp. Efter hand blir barnet medvetet om att det finns en yttervärld och
jaget utvecklar en förmåga att skilja mellan vad som är dess eget psykiska inre och vad som är
yttre objekt och börjar då också att föra samman delarna av mamman till att bli ett helt,
sammanhållet objekt. Ingen människa kan på omedveten nivå helt skilja mellan psykiskt inre och
yttre och mellan subjekt och objekt. Klein ansluter sig till den syn på jaget som inbegriper både
medvetet och omedvetet, alltså i samklang med det synsätt som Freud för fram i Jaget och detet
(Freud, 1923/2003).
Klein tolkade det lilla barnets lek på samma sätt som Freud tidigare tolkat sina
patienters drömberättelser. Klein tänkte sig att vi redan i början av vår psykiska utveckling
använder våra fantasier när vi tolkar vår omgivning och att fantasin sedan blir en förutsättning
för alla övriga psykologiska processer. Hon utgick från att barnets varseblivning av lust och
olust, hunger och mättnad, hormonella variationer, beröring och ljud får sin mening genom att
det utifrån dessa multimodala, inre och yttre, stimuli skapar sig en föreställning om verkligheten.
På så sätt skapar barnet olika grundantaganden utifrån vilka det sedan hanterar sina intryck.
Dessa grundantaganden utgör ett tolkningsfilter för barnets upplevelse av inre och yttre
förnimmelser. Barnets grundantaganden kommer sedan att förändras i mötet med verkligheten
och blir allt mer komplicerade och abstrakta allt eftersom mognadsprocessen tillåter detta, för att
slutligen bli till den fantasivärld som ligger till grund för den vuxne individens val och
handlingar.
Klein såg det lilla barnets fantasiliv som en form av försvar, vilket vittnar om att barnet
har uppfattat något yttre i relation till sig själv. Detta yttre handlar om barnets förhållande till sin
mor, sin far och sina syskon, men även om relationen mellan kvinnor och män och barn och
vuxna. Det handlar således inte om en objektiv verklighet eller om konkreta händelser utan om
det som i relationen till omgivningen förefaller att vara gåtfullt, omöjligt att förstå, problematiskt
och därmed hotande för barnet. Fantasin utgör en plats där barnet kan skapa svar på frågor
uppkomna i kontakten med omvärlden. Embryot till identiteten är således subjektets försök att
bemästra traumatiska erfarenheter genom fantasmatiska narrationer om erfarenhetens mörka,
skrämmande och obegripliga sida. Skapandet av en fantasm är en yttring av livsdriftens
sammanfogande, strukturerande och helande kraft som strävar efter att balansera dödsdriftens
aggressiva och förstörande tendens.
Klein betonar alltså att barnet skapar fantasier som ett försvar mot upplevelsen av att
dess existens är hotad. Barnets känsla av att vara i världen kan beskrivas utifrån dikotomin “jag
eller du”. Klein antog att en sådan upplevelse provocerar fram en strävan efter att tillintetgöra,
absorbera och äta upp det som tillhör det yttre. Denna destruktivitet ansåg hon tog sig uttryck i
fantasilivet genom en imaginär identifikation med Thanatos (dödsdriften) – en identifikation som
sker genom en projicering av barnets egna affekter varigenom moderns bröst i det hungrande
barnets föreställningsvärld förvandlas till en grym förföljare. På så sätt skapar barnets fantasi
26/80
dess första symboler. I artikeln ”Ett bidrag till de manodepressiva tillståndens psykogenes”
(1935/1993) skriver Klein:
”Från början introjicerar jaget ‘goda’ och ‘onda’ objekt, för vilka moderns bröst är urtypen –
för goda objekt när barnet får bröstet, för onda när bröstet saknas. Men det är därför att barnet
projicerar sin egen aggressivitet på dessa objekt som det upplever dem som onda, och inte bara
därför att de gör barnet besviket: barnet upplever dem som en verklig fara – barnet tror att de är
förföljare som skall sluka det, gröpa ur insidan av dess kropp, skära det i bitar, förgifta det –
kort sagt förstöra det med alla medel sadismen kan uppfinna. Dessa imagon, som utgör en
groteskt förvriden bild av de verkliga objekt som de grundar sig på, upprättas inte bara i
yttervärlden utan genom en inkorporationsprocess också inom jaget” (ibid, s 46).
Det finns alltså både yttre ”imagon” och inre ”objekt”. Dessa kan vara dels ”onda” och
dels ”goda”. Jaget slits mellan aggressiva, destruktiva krafter och goda kärleksfulla sådana.
Enligt Klein kämpar jaget livet igenom med att försvara sina inre objekt mot de egna omedvetna,
destruktiva fantasierna och behöver därför en tillräckligt god yttre verklighet att fylla sina inre
goda objekten med för att dessa ska överleva. Det här gäller, menar Klein, speciellt personer som
inte haft tillgång till en tillräckligt harmonisk uppväxtmiljö och därför inte kunnat skapa
tillräckligt stabila, goda inre objekt.
De schizo-paranoida och depressiva positionernas försvarsmönster
Klein valde att beteckna den psykiska struktur som dominerar under den allra första
tiden i spädbarnets liv för den schizo-paranoida positionen. Hon ansåg att barnets inre värld
under den här perioden domineras av ångest och aggressivitet, och ett skrämmande fantasiliv
som kretsar kring ett hot om förintelse. Ett av de viktigaste psykiska försvaren mot detta är enligt
Klein klyvning. Om barnet upplever en sammanblandning mellan ont och gott i objektet, delar
det upp detta i ett ont och ett gott objekt. För att skydda och kontrollera det som är gott placerar
barnet det inom sig själv, medan det som barnet upplever som ont placeras utanför jaget. Via
samspelet med modern kan sedan dessa skrämmande fantasier mildras. Klein skriver att barnet
inte kan utföra klyvningen av objektet utan att också dela upp jaget på samma sätt. Klyvningen
är därför en förutsättning för hennes teori om projektiv identifikation genom att jaget, när det
upplever sig hotat av sin egen inre destruktivitet, kan klyva sig självt och sedan med hjälp av
projektiv identifikation förlägga aspekter av sig självt - antingen den egna destruktiviteten eller
den egna kärleken - i objektet. Om jaget är dominerat av destruktiviteten kan det goda alltså
räddas genom att det förläggs utom räckhåll för sin egen destruktivitet. Om jaget istället upplever
sig som huvudsakligen kärleksfullt kan det skydda det goda genom att förlägga det onda utanför
sig själv (Bronstein, 2001).
I den utvecklingsfas som Klein kallar den depressiva positionen blir det lilla spädbarnet
medvetet om sin egen destruktivitet och börjar utveckla en förmåga att känna skuld. Klein
skriver att jaget lär sig känna skuld via inträdet i den depressiva positionen och på så sätt kan
hålla tillbaka sina destruktiva projektioner. Denna känslomässiga process drivs av känslor av
skuld och rädsla för objektsförlust och håller tillbaka ett oreflekterat emotionellt tillskrivande,
vilket skyddar de inre objekten från jagets egen destruktivitet (Klein, 1940/1993). Om det
uppstår störningar i den här utvecklingen kan barnets jag, för att skydda sig själv mot sina egna
paranoida fantasier, liera sig eller smälta samman med det onda genom att skapa ett grymt
överjag. De omedvetna fantasier som barnet sedan blir bärare av handlar då om hot och
förföljelse och kan skada barnets kreativitet och därmed också fantasiproduktion. Fantasilivet
27/80
och de till detta kopplade försvarsstrukturerna fortsätter sedan att utvecklas under hela livet.
I sitt arbete ”Dream, Phantasy and Art” utvecklar Segal (1981) ett resonemang kring det
sätt på vilket de estetiska och de psykoanalytiska upplevelserna liknar varandra. Hon ansåg att
dessa erfarenheter är kopplade till vår förmåga att symboliskt bearbeta våra intryck av
verkligheten. Såväl en lyckad psykoterapeutisk process som alla kreativa handlingar förutsätter
en lyckad omvandling av omedvetna föreställningar och känslor. Segal anser, utifrån samma
grundantaganden som Klein, att drivkraften bakom kreativa och psykoterapeutiska processer är
en strävan efter att övervinna den depressiva positionen och att anta en realistisk hållning till de
krav livet ställer på vår förmåga att skilja mellan inre, fantasmatiska föreställningar och den yttre
verkligheten. Barnet börjar sin utveckling instängt i sitt eget kaotiska inre och dess första affekter
och förnimmelser har då ännu inte strukturerats och upplevelser av ångest och aggressivitet
dominerar. I samspelet med modern får barnet sedan steg för steg hjälp att strukturera sina
sinnesförnimmelser (ibid).
Klein nämner begreppet projektiv identifikation för första gången i en artikel från 1946,
”Anteckningar om några schizoida mekanismer”. Begreppet står för en speciell form av
identifikation som Klein ansåg var prototypen för aggressiva objektrelationer. Hon beskrev
projektiv identifikation som en försvarsmekanism genom vilken jaget evakuerar positiva eller
negativa egenskaper det själv innehar till ett objekt.
“I dessa olika fantasier tar jaget genom projektion det yttre objektet – framför allt modern – i
besittning och gör det till en utvidgning av självet. Objektet blir på sätt och vis en representant
för jaget, och dessa processer blir grunden för identifikation genom projektion eller ”projektiv
identifikation”(Klein, 1952/1993, s 272).
Identifikation genom introjektion och identifikation genom projektion tycks vara
processer som kompletterar varandra” (Klein, 1952/1993). Effekten av projektiv identifikation är
densamma som vid identifikation men det är själva mekanismen som skiljer sig åt. Vid
identifikation formerar sig subjektet till en avbild via introjektion, vid projektiv identifikation
flyttar subjektet över sig självt till objektet och ”blir” objektet. Detta objekt kan återinternaliseras
under förutsättning att en känslig vårdare förstår barnets kommunikation, metaboliserar de svåra
upplevelserna som barnet inte förmår härbärgera, och återför dessa till barnet i ett tillgängligt
format.
Klein ägnar inte något specifikt utrymme åt depression. Sjukdomen är för henne knuten
till sättet att fungera i den depressiva positionen, med dess behov att gottgöra och kompensera.
Orsaken till avsaknaden av detta tema i hennes skrivande är förmodligen den att hon såg sig själv
som Freudian och delade Freuds åsikter. Kleins bidrag till förståelse av den depressiva
problematiken ligger i det att hon är den teoretiker som kanske bäst förklarat uppkomsten av det
drakoniska överjaget, som vi observerar vid depression samt att hon betonar moderns roll som
det objekt som barnen behöver både knyta an till och sedan separera ifrån. Kleins förståelse av
fantasins beskaffenhet är viktig. För henne är fantasins domän av naturen bemängd med skräck
och primitiva, antisociala mekanismer. Såväl barnet, som melankolikern, behöver ges möjlighet
att konfrontera sin inre föreställningsvärld med verkligheten för att, åtminstone tillfälligt, överge
dysfunktionella antaganden för att ge plats för kreativa och meningsskapande processer.
Peter Fonagy, spädbarnsforskning
Under de senaste decennierna har det från olika forskare och teoretiker inom den
28/80
akademiska spädbarnsforskningen och från den anknytningspsykologiska teoribildningen
framförts kritik mot psykoanalysens utvecklingspsykologiska modeller. Den brittiske
psykoanalytikern och forskaren Peter Fonagy har bidragit till en lösning på denna konflikt
genom att skapa en teoretisk ram kring barns utveckling vilken kan fungera som en brygga
mellan den akademiska forskningen och det psykoanalytiska projektet. Fonagy beskriver hur
psyket utvecklas genom att barnet interagerar med sin omgivning. Därigenom tillägnar sig barnet
förmågan att förstå sina egna känslomässiga processer, det vill säga att barnet skapar sig inre
representationer av dessa, och förmår därigenom att hantera sig själv på ett balanserat sätt och
utveckla förmågan att leva sig in i och föreställa sig hur andra tänker och känner. Fonagy antar
ett darwinistiskt perspektiv på människans utveckling och lyfter fram teorier som på olika sätt
betonar människans olika förmågor som lösningar på de utmaningar som verkligheten har
presenterat för henne under evolutionen. Människans sociala förmåga och behov av att på olika
sätt samspela med andra individer i gruppen beskrivs som biologiskt nedärvda förmågor vilka
utvecklats ur en tvingande nödvändighet att samarbeta för att överleva. Genom att skapa ett
förfinat emotionellt och symboliskt system för samverkan mellan individer i grupp har Homo
sapiens utvecklat förmågor med starkt överlevnadsvärde vilket lett till att arten blivit mycket
framgångsrik.
Mentalisering
Enligt Fonagy är människans förmåga att utveckla mentalisering det som är avgörande
för hennes goda sociala förmåga. Mentalisering innebär att intuitivt föreställa sig och förhålla sig
till sina egna och till andra individers emotionella reaktioner. Denna förmåga är till stor fördel
eftersom den skapar sammanhållning och altruism i sociala grupper. Att kunna leva tillsammans
och samarbeta ökar människans förmåga att överleva och att föra vidare kunskap om
framgångsrika metoder och tekniker till nästa generation. I sammanhanget kan det vara på sin
plats att påminna om de kopplingar till naturvetenskaplig, medicinsk och etologisk forskning,
som finns inom psykoanalysen, bland annat genom Freuds bakgrund som forskare inom
neurologi och via Lacans användning av djurexperimentella studier för att beskriva sina teorier.
Peter Fonagy och hans tre medförfattare beskriver i antologin ”Affect regulation,
Mentalization, and the development of the Self” (2002) hur människan utvecklar högre psykiska
funktioner. Till sin hjälp tar han nya rön inom psykodynamisk psykologi, kognitionsforskning,
neurologi, psykobiologi och psykologi (framför allt anknytningsteori), vilka ställs mot, och
jämförs med, klassiska psykoanalytiska begrepp.
Om det freudianska perspektivet, med några undantag, utgår från den vuxna
analysandens beskrivning av sin barndom, försöker Peter Fonagy och den tradition inom
anknytnings- och spädbarnsforskning han tillhör, att studera vad som händer på en observerbar
nivå i det lilla barnets liv och utveckling. Med olika metoder har man studerat mycket små barns
beteende och hur deras förmågor utvecklas. Detta har lett fram till att man velat lyfta fram
barnets primära behov av att knyta an till sin vårdgivare som en minst lika viktig faktor som dess
behov av att tillfredsställa libidinösa behov. Föreliggande uppsats kommer inte att fördjupa sig i,
eller att problematisera frågan om det är meningsfullt att göra skillnad mellan drift och behov,
utan fokuserar på Fonagys teorier kring hur barnet i ökande grad lär sig att skilja mellan den inre
och den yttre världen och att kontrollera sin motorik och sina affektiva och kognitiva processer
för att sedan allt mer självständigt interagera med omgivningen. I den akademiska psykologin
använder man sig av begrepp som affekter och affektreglering, inre arbetsmodeller,
försymboliskt, symboliskt, representation och externalisering, vilka väl passar in i den
29/80
psykoanalytiska traditionens tänkande kring den psykiska apparatens funktionssätt. Fonagy
menar att det sätt varpå Freud och hans efterföljare har beskrivit den psykiska utvecklingen inte i
något avgörande moment skiljer sig från de fynd som den akademiska spädbarnsforskningen kan
rapportera. Det psykoanalytiska perspektivet riktar in sig på det kraftspel som pågår mellan
psykets olika instanser, medan Fonagys teori fokuserar på jagets förmåga att integrera de olika
aspekterna av sitt kognitiva och affektiva fungerande. Fonagy lyfter fram hur individen lär sig att
förhålla sig till sig själv och till andra i ett komplicerat samspel med omgivningen och han gör en
poäng av att det går att förstå människans behov av att samspela med andra som något vilket
vuxit fram genom evolutionen.
Affekter och affektreglering
Fonagy diskuterar hur man inom filosofi och psykologi sett på människans känsloliv
genom historien. Han hänvisar till hur Aristoteles visade på det värde en kunskap om affekterna
har för människan som en väg till ökad lycka och självförståelse. Aristoteles menade att vi måste
lära oss att hantera och balansera våra affekter och att vi kan välja hur vi ska agera med ledning
av våra känslor. I den stoiska traditionen har man istället sett affekter som något bortom vår
medvetna kontroll. För stoikern är därför affekter något som händer oss och oftast leder oss fel.
Vi måste därför distansera oss från våra känslor om vi vill handla logiskt och rationellt. Fonagy
lyfter fram den stoiska filosofins stora inflytande på den tidiga kristna traditionen innan han går
vidare med att diskutera Descartes dualism och Spinozas strävan att påvisa själens kroppslighet.
Spinoza strävade efter att integrera känsla och förnuft. Han menade i Aristoteles efterföljd att
våra känslor kan ge oss ledtrådar till en ökad självförståelse men att det affektiva måste tolkas i
en förnuftsmässig viljeakt.
I större utsträckning än inom filosofin har man inom psykologin intresserat sig för
fenomen som ligger bortom förnuftet. Men under behaviorismen och under början på den
kognitiva revolutionen var det få psykologiska forskare som inriktade sig på affekter. Ett
undantag var Silvan Tomkins som redan under femtiotalet arbetade med att i Darwins efterföljd
studera affekter och ansiktsuttryck som det viktigaste sättet för primater att kommunicera dessa.
Tomkins ansåg att affekter är människans primära, biologiska motivationssystem och att
förmågan att samarbeta i grupper har varit avgörande för vår utveckling. Genom evolutionen har
primater utvecklat ett system att reglera grupper inbördes med hjälp av affektiv påverkan på
varandra och det sker med ett system som snabbt signalerar och återkopplar de enskilda
gruppmedlemmarnas affektiva tillstånd via deras ansiktsuttryck. Tomkins kollega Paul Ekman
har sedan genom korskulturella studier visat att människor kan känna igen ansiktsuttryck och
korrekt identifiera känslan hos individer från andra kulturer. Dessa basala känslors evolutionära
ursprung visar sig även genom att de återfinns hos alla primater och i olika utsträckning hos alla
däggdjur.
Inom den psykologiska forskningen har man velat besvara frågan på vilket sätt
kognitiva processer påverkar hur vi uppfattar våra affekter men det har visat sig svårt att komma
fram till något enhetligt svar. Man har bland annat diskuterat om en affekt alltid har en kognitiv
representation kopplad till sig eller inte. Frågan om affekter är möjliga att viljemässigt reglera
och huruvida man kan lära sig kontrollera sina känslor har diskuterats mellan framför allt
företrädare för den behavioristiska skolan och företrädare för kognitiv psykologi, och på så sätt
kan man säga att debatten från Aristoteles tid fortsätter in i våra dagar.
30/80
Omgivningens roll för den tidiga utvecklingen
Såväl anknytningsteorin som olika psykoanalytiska skolbildningar har velat lyfta fram
moderns roll i individens tidiga psykiska utveckling. Moderns, eller den primära vårdgivarens,
känslighet och förmåga att på ett tydligt sätt visa hur hon upplever barnet emotionellt och
kognitivt och hennes förmåga att ”metabolisera” barnets upplevelser och sedan ge tillbaka dessa
i en för barnet hanterbar form, har lyfts fram som en avgörande faktor för en sund psykologisk
utveckling. Anknytningsteoretiker har i sin tur, utifrån den akademiska psykologins metoder,
utvecklat en begreppsapparat för kvantifiering av olika egenskaper hos mamman som, till
exempel: hennes gensvar, det enskilda gensvarets precision, hennes personlighetsdrag, hur
mammans mentala representationer av barnet ser ut. Detta har skapat möjlighet att studera
samspelet mellan mor och barn med kvantitativa vetenskapliga metoder. Enligt Fonagy beskrivs
denna känslighet i psykoanalytisk teori snarare utifrån sina konsekvenser i form av handlingar,
t.ex. ”metabolisering” (Bion) och ”spegling” (Winnicott). Redan anknytingsteorins grundare,
John Bowlby, kritiserade psykoanalysen för att den, utifrån hans tolkning av teorin, såg barnets
sökande efter närhet enbart som ett sätt att hantera sitt inre driftmässiga kaos och inte som ett
grundläggande behov i sig. Det senare var något som han ansåg belagt genom direkta studier av
barns beteende. “We are committed to forging a theory that is inspired by clinical observation
and rooted in the findings of systematic research” (Fonagy, 2007, s 15).
Fonagys forskning fokuserar på de preverbala processer som Lacan fångat i sitt
resonemang om spegelstadiet, jagutvecklingen och den imaginära ordningens betydelse. Fonagy
lyfter fram att utvecklingspsykologin idag har kommit fram till att barn föds med en mer
avancerad förmåga till att skapa mentala representationer och att uppleva sig som en enskild
individ, ett själv, än vad man tidigare trott. Han vänder sig dock mot de forskare som vill
tillskriva det mycket lilla barnet en omfattande förmåga att föreställa sig själv som en individ,
särskild från andra. Han beskriver hur vårt biologiskt nedärvda sociala återkopplingssystem av
affekter gör att barnet drivs mot att ge uttryck för de dynamiska förändringarna i sitt inre
känslotillstånd. Modern drivs i sin tur instinktivt mot att spegla barnets känslotillstånd på ett sätt
som speciellt markerar att det är barnets, och inte sina egna, känslor hon ger uttryck för. Med
hjälp av spädbarnsforskningens fynd av hur det lilla barnet omkring tre månaders ålder skiftar
fokus från att vara upptaget med att utforska yttre fenomen som helt korrelerar med den egna
upplevelsen - t.ex. perceptionen av den egna handens rörelser – till att bli mer intresserad av
fenomen i omgivningen som skapar en viss diskrepans mellan den egna inre upplevelsen och
perceptionen, t.ex. mammans reaktioner på barnets beteende och känsloupplevelse, beskriver
Fonagy hur barnet utifrån dessa förmågor, och i samspel med en trygg förälder, skapar en
grundläggande förmåga till självreglering. När vårdgivaren visar en förståelse för barnets
medvetande, uppmuntrar det till en trygg anknytning och stöttar barnets försök att symbolisera
sina inre emotionella processer. Detta leder i sin tur till en högre grad av känsloreglering.
”By providing a partial rendering of some of the amodal features of the target act in a different
behavioral format, the attuned behavior presents the infant with a nonidentical but highly
contingent externalized version of his procedural behavior routine. As a result, the infant will
form a representation of the reflected amodal features that will become associated, due to their
high degree of perceived contingency, with the nonconcious, primary, procedural
representation of his on-going activity” (Fonagy, 2007, s 185).
Fonagy menar att denna modell finns inbyggd i Freuds tänkande och han lyfter fram
dennes begrepp ”Bindung”, som pekar på omvandlingen av det fysiska omedelbara till
31/80
associativa processer, påverkbara för symbolisk bearbetning. Barnet lär sig alltså styra sitt
agerande genom att iaktta sin omgivning, från början mer slumpmässigt och styrt av en
samstämmighet mellan den inre upplevelsen och perceptionen, för att senare bli mer viljestyrt
och inriktat mot att undersöka fenomen som inte överensstämmer med det förväntade. Barnet
skapar utifrån sina erfarenheter av samspel med föräldern inre representationer i form av
arbetsmodeller. Dessa utvecklas och blir mer avancerade över tid. En viktig aspekt av detta är att
barn som får hjälp att hantera och balansera sina inre emotionella processer, kan skapa inre
representationer av sina känslor och kan genom detta integrera dessa i sin upplevelse av sig själv.
Om barnet i samspel med sin vårdgivare misslyckas med detta kommer det istället att uppleva
sina känslor som skrämmande och riskerar att förlägga obehagliga känslor utanför sig själv, det
vill säga att projicera ut ur jaget det som detta inte kan hantera, eller i dissociativa fenomen som
avspjälkade delar av jaget (delsjälv). Fonagy anser att detta är den typiska utvecklingen för
personer med diagnosen personlighetsstörning.
Jagets tidiga utveckling
Fonagy beskriver sin “teleologiska hållning” dvs. hur han anser att barnets psykologiska
utveckling mot självmedvetande och självkontroll sker i fem steg igenom vilka barnet uppnår en
allt större föreställningsförmåga. Han benämner dessa steg eller nivåer för fysisk, social,
teleologisk, intentionell och representationell nivå.
På den fysiska nivån uppfattar det nyfödda barnet (0-3 månader) sina egna och andras
reaktioner som direkta och oförmedlade. Fonagy använder begreppet “Psychic Equivalens” för
att beskriva hur barnet fungerar på detta primitiva stadium där det inte uppfattar skillnaden (dvs.
saknar tillräcklig semiotisk och semantisk föreställningsförmåga) mellan det som det upplever
via sina sinnen och verkligheten. Barnets jag är här främst ett fysiskt, sensoriskt och motoriskt
jag som via kroppen påverkar sin omgivning och blir påverkat av denna.
På den sociala nivån (4-8 månader) blir barnet intresserat av att lösa gåtan med de
fenomen i omgivningen vilka tycks ha en egen vilja, dvs. inte låter sig påverkas av barnets egna
tankar, känslor eller motoriska aktivitet. I den här fasen börjar barnet bli i stånd att använda sig
av mer avancerade begrepp och börjar med hjälp av en vuxen kunna leka med verkligheten.
Genom markerad externalisering visar alltså föräldern barnet hur man kan låtsas att man känner
eller tänker något, medan man i verkligheten tänker och känner något annat. Barnet lär sig att
föräldern har egna tankar och känslor vilka är oberoende av barnet, men även att barnets tankar,
känslor och handlingar påverkar och berör föräldern på ett motsvarande sätt som barnet påverkas
och blir berört av förälderns tankar, känslor och handlingar. I den här fasen utvecklar barnet
förmågan att reglera sina inre affekter genom att externalisera dessa i lek. Fonagy lyfter fram det
lekfulla sätt som föräldrar kan använda när de pratar med små barn. Föräldern ändrar då tonfall
och tonläge på ett sätt som tydligt markerar för barnet att det är fråga om en sorts teater där
känslor och upplevelser kan bearbetas och översättas till för barnet hanterbara uttrycksformer.
Den här förmågan är särskilt intressant ur ett känslomässigt perspektiv. Små barn kan inte själva
på ett balanserat sätt hantera starka affekter och riskerar därför att hamna i svårkontrollerbara och
skrämmande affektiva tillstånd om det inte finns en vuxen som kan hjälpa till att reglera alltför
överväldigande känslor hos barnet. Studier av hur föräldrar tröstar barn visar att tröst kräver en
välutvecklad förmåga till inlevelse och ”spegling” hos föräldern. Fonagy problematiserar på ett
intressant sätt den vanliga tanken att det som sker när ett barn blir tröstat är att barnet lär sig
imitera föräldern och därigenom upplever en ökande trygghet och kapacitet till självreglering av
emotionella processer (spegling). Han lyfter istället fram teorin att det lilla barnet har en
32/80
”contingency-detecting mechanism”, dvs. en medfödd förmåga att hitta samband mellan sitt eget
agerande och det som sker i omvärlden. Denna mekanism är inriktad på att hitta samband både
framåt och bakåt i tiden och den gör att barnet tolkar sin förälders tröstbeteende på ett mer
avancerat sätt än man vanligtvis tänker. Barnet strävar efter samstämmighet mellan sitt inre och
yttervärlden. Det vill alltså uppnå en sorts kontroll över världen, eller känna att det förstår vad
som sker. När barnet därför jämför vad som hände (förfluten tid) när det blev ledset, t.ex
reaktionen ”tröst” från föräldern, kommer det att uppleva en relativt stor samstämmighet (givet
att det har en empatisk och inkännande förälder). Men om barnet jämför med vad som kommer
att hända i framtiden blir denna samstämmighet med stor sannolikhet lägre, eftersom ingen
förälder kan var helt fokuserad på sitt barn hela tiden. Det kommer alltså att uppstå pauser i
förälderns tröstande beteende gentemot barnet och alltså blir den samstämmighet barnet upplever
mellan förälderns beteende och sin egen känsla större när det ser tillbaka än när det förutspår vad
som ska hända. Eftersom barn enligt teorin alltså har en inbyggd tendens att skapa en så stor
samstämmighet som möjligt mellan sina emotionella processer och omvärldens reaktioner,
anpassas dess emotionella processer för att bli mer kongruenta även med förälderns mindre
tröstande beteenden. Om barnet möter en tillräckligt inkännande förälder utvecklar det alltså en
inre, emotionell balans som leder till utveckling av förmåga att reglera känslor och att trösta sig
själv. Barnet behöver sedan inte gå via en förälder för att känna igen, förstå och hantera sina
känslomässiga processer, utan kan bland annat via låtsaslek (vars koppling till fantasilivet är
uppenbar), både uttrycka och bearbeta sina känslor. Omvänt uppstår en bristande sådan förmåga
hos barnet om det inte lyckas skapa en sådan inre balans mellan sina känslomässiga tillstånd och
omvärldens reaktioner. Fonagy problematiserar även det i spädbarnsforskningen ofta
förekommande begreppet “spegling” vilket i det här sammanhanget snarast handlar om imitation,
och som inte bör förväxlas med Lacans begrepp i teorin om hur subjektet finner sin semiotiska
form, och påpekar att barn först i slutet av sitt andra levnadsår känner igen sin egen spegelbild.
Han utvecklar sitt resonemang med att ställa frågan vad det är som gör att det lilla barnet förstår
att förälderns reaktioner på dess beteende är just reaktioner, och inte uttryck för förälderns egna
känslor. När föräldern reagerar med ilska på barnets negativa affekt leder det i normalfallet inte
enbart till att barnet blir skrämt av förälderns reaktion, utan istället till att barnet kopplar
förälderns reaktion till sitt eget beteende, det vill säga något som det självt kan styra. Detta ”som
om” beteende, vilket Fonagy kallar markerad externalisering och som beskrivits ovan, är alltså
en tendens hos föräldern att instinktivt ändra sitt tonfall när denne riktar sig till sitt barn och på så
sätt, mer eller mindre omedvetet, signalera till barnet att den affekt som föräldern själv ger
uttryck för är en respons på barnets inre emotionella process och/eller beteende, och inte ett
genuint uttryck för förälderns egen känsla. En förälder som reagerar med ilska på barnet skulle
utan denna mekanism riskera att öka barnets rädsla och ångest, snarare än att ge det hjälp att
reglera sina känslor i en ömsesidigt förstärkande process. Man skulle kunna säga att en förälder
som inte placerar sig själv i en strukturell symbolisk position, utan istället känner sig hotad och i
en imaginär duell med barnet, riskerar att svara med sin egen oförmedlade ilska, vilket leder till
en ond cirkel av stegrade affekter hos båda parter. I en förlängning av den här situationen
riskerar barnet att uppfatta sin egen aggressivitet som något okontrollerbart och skrämmande.
Barnet blir då fortsatt oförmöget att själv ta ansvar för sin ilska och måste för att överleva
psykologiskt tränga bort det psykiska material som det inte kan hantera till avspjälkade delar i
sitt inre, eller att projicera detta material på sin omgivning.
På den teleologiska nivån (vid 8-9 månader) börjar barnet bli förmöget att välja mellan
olika handlingsalternativ utifrån en föreställning om vad dessa alternativ kan leda till för resultat,
33/80
dvs. barnet kan agera på ett mer förutseende sätt.
På den intentionella nivån (vid ca 18 månader) börjar barnet handla utifrån en egen
vilja. Barnet har nu uppnått förmågan att föreställa sig att dess handlingar kan påverka såväl
fysiska som mentala tillstånd i omvärlden.
När barnet uppnår den representationella nivån (vid 3-4 år) kan det föreställa sig självt i
form av kausalt ordnade minnen av sig själv som en handlingsvarelse. Dessa intentionella
självreferenser ordnas sedan i kausal-temporala föreställningar av det autobiografiska självet,
dvs. barnet uppfattar sig självt i förhållande till tiden och inser att vissa saker måste ske i en viss
ordningsföljd och händelser på olika sätt är sammankopplade och påverkar varandra.
Mentaliserad affektivitet
Genom att tillgodogöra sig dessa fem steg har barnet den psykiska kapacitet som behövs
för att utveckla sin förmåga till det som Fonagy benämner ”mentalized affectivity”, på svenska
mentaliserad affektivitet, med vilket menas en förmåga att förhålla sig till och kunna balansera
sina känslomässiga affekter och även att på samma sätt föreställa sig och förhålla sig till andra
individers inre känslor och tankar. “[M]entalized affectivity is a sophisticated kind of affect
regulation that denotes how affects are experienced through the lens of self-reflexivity” (Fonagy
2007, s 435). Fonagy menar att om barn inte får den hjälp och de symboliska redskap som det
behöver för att utveckla den här förmågan att intuitivt och spontant förstå och förhålla sig till
sina egna och andras tankar och känslor, och att därigenom kunna hantera och balansera sina
egna och andras reaktioner i en känsla av att vara en aktiv aktör i sitt eget liv, kommer detta att
leda till ett psykiskt lidande i form av en personlighetsstörning. Mentaliserad affektivitet sker på
olika nivåer i psyket, dels genom något som kan beskrivas som homeostatisk reglering och alltså
sker på en omedveten nivå, till en självreglering via relationer till andra, där ju en medvetenhet
om det emotionella samspelet är viktigt. Att kunna styra sina affektiva reaktioner är alltså intimt
sammankopplat med förmågan till självreglering.
Fantasi och psykiska representationer
Fonagy använder begreppet psykiska representationer för att beskriva hur psyket tolkar
omvärlden. I Kleins anda poängterar han det lilla barnets oförmåga att skilja mellan det i psyket
upplevda, dvs. det representerade, från det som sker i verkligheten. Han använder sig av
begreppet psykisk ekvivalens för att beskriva denna primitiva fas i psykets utveckling, vilket
författarna till föreliggande uppsats uppfattar motsvarar det psykiska funktionssätt Klein
beskrivit som den schizo-paranoida positionen. Detta förändras sedan i och med att barnet via
mötet med omvärlden lär sig att det psykiskt erfarna består av upplevelser, dvs. representationer
av verkligheten. Som vi beskrivit ovan framhåller Fonagy tesen att evolutionen skapat instinktiva
beteenden genom vilka föräldrar stimulerar en sådan utveckling av självrepresentationer hos sina
barn. Barnet lär sig alltså att verkligheten är skild från det självt, att saker inte alltid är som de
verkar vara och att man därför inte alltid kan veta varför andra människor beter sig som de gör
eller hur de tänker eller känner. Här kan den psykoanalytiska teorins tankar om psykiska försvar
vara till hjälp för att förklara hur känslor och förställningar på olika sätt kan bli åtskilda och
omformade som ett led i psykets försök att hantera relationen mellan inre och yttre verklighet
och mellan det som låter sig förstås och det som upplevs som alltför hotfullt och skrämmande för
att kunna erkännas i det medvetna.
Fonagy visar på kopplingen mellan det som den akademiska spädbarnsforskningen
faktiskt kunnat observera i samspelet mellan barnet och dess föräldrar, i termer av psykologisk
34/80
och emotionell utveckling och den psykoanalytiska teorin om hur psyket formas i mötet mellan
omgivningen och de egna inre drivkrafterna. Barnet utvecklar successivt och i samspel med sin
omgivning allt större psykologisk självständighet och självmedvetande. I fyraårsåldern blir
barnet förmöget att se sig själv i ett större, socialt sammanhang. Detta kan jämföras med Freuds
teori om hur barnet, i samma ålder, i mötet med sin egen egoism, drabbas av rädsla och sedan
skuldkänslor. Ur ett Lacanianskt perspektiv kan man uttrycka detta som att barnet i mötet med
den Andre med stort A tvingas till underkastelse under Lagen. Begreppen markerad
externalisering och låtsaslek i Fonagys teori, påvisar vårt behov av goda relationer till våra
primära objekt för att utvecklas som psykologiska varelser och vårt psykologiska behov av ett
kreativt utrymme där vi kan förhålla oss till våra egna behov genom ett skapande som både
inbegriper verklighetens begränsningar och samtidigt möjliggör en fri och lekfull distans till
verkligheten. Att leka och att fantisera hjälper barnet att bearbeta och bättre förstå sina egna
känslomässiga och libidinösa behov och att i viss mån även avreagera och tillfredsställa dessa.
I olika fallbeskrivningar belyser Fonagy och hans medförfattare vad som sker med
människor som saknar tillgång till ett sådant medvetet och kreativt fantiserande. Dessa patienter
drivs mot att uttrycka sina behov i olika former av utageranden och till att förlägga de egna
aggressiva eller kaotiska känslorna i sin omgivning och uppvisar därigenom en bristande
förmåga till socialt samspel. I föreliggande uppsats fokuseras på patienter med olika depressiva
tillstånd, medan Fonagy har lagt fokus på patienter med personlighetsstörningar vars
kärnproblematik är bristande inre arbetsmodeller för att hantera affekter vilka därför i mycket
större utsträckning externaliseras.
Hos den deprimerade sker detta istället i form av att det inre berövas sin kreativitet och
det psykiska livet blir låst i klagande och självhat. Det finns dock stora likheter mellan dessa
båda patientgrupper i deras svårighet med att själva balansera sina emotionella och libidinösa
processer och deras bristande upplevelse av att vara integrerade och helgjutna personer. Det går
även att finna likheter när det gäller båda diagnosgruppernas psykologiska dynamik som
resulterar i bristande tillgång till den sociala scenen och i deras känsla av utanförskap och brist
på mänsklig gemenskap. Sammantaget går det att finna stöd i Fonagys forskning för tanken att
kärnan i det depressiva lidandet är att den symboliska dimensionen är försvagad, vilket gör att
subjektet förlorar tillgång till såväl sin subjektivitet och till sin omgivning, och att individen i sin
oförmåga hänvisas till preverbala lager i sin personlighet.
Den kognitiva skolan
Den kognitiva skolan består av filosofer och psykologer som intresserat sig för det
informativa innehållet i de psykiska processerna och dess betydelse för vår
verklighetsuppfattning, erfarenhet, tänkande och lärande. Historiskt har man inom denna
tradition främst varit inriktad mot att studera de medvetna psykiska processerna och hur dessa
påverkar vårt psykiska fungerande. Filosofen Immanuel Kant (1724-1804) betraktade psykiska
störningar som en misslyckad anpassning mellan privata föreställningar, ”privat sense”, och det
sunda förnuftet ”common sense”. Andra filosofer av betydelse för området är Edmund Husserl
(1859-1938) och Martin Heidegger (1889-1976) vilka båda understryker vikten av den medvetna
och subjektiva erfarenheten för att uppnå en psykisk hälsa (Clark, Beck och Alford, 1999 ss 5475). Ytterligare inspirationskällor för den kognitiva teorin har varit läkaren Josef Breuer (18421925), psykologen Pierre Janet (1859-1947) och den amerikanske sociologen W. E. B. Du Bois
(1868-1963). Samtliga dessa författare var aktiva vid förra sekelskiftet och poängterade den roll
35/80
som tankar och idéer, vilka inte är förankrade i verkligheten, har för utvecklandet av psykiska
symptom. Den kognitiva terapin har också hämtat intryck från ett antal neofreudianer, t ex Alfred
Adler (1870-1937), Harry Stack Sullivan (1892-1949) och Karen Horney (1885-1952), vilka på
olika sätt utgick från sina kliniska erfarenheter av hur patienternas förvrängningar i sin
perception och via felaktiga kognitioner, till exempel genom brister i begreppsbildningen, skapar
en felaktig bild av verkligheten och därmed också en oförmåga att hantera denna (ibid, ss 55-56).
I presentationen nedan har vi valt att lyfta fram några forskare och kliniker i den
kognitiva traditionen som särskilt intresserat sig för fantasilivet och för depression. Avsnittet
inleds med Lev Vygotskij och därefter följer en beskrivning av Aaron Becks depressionsteori,
Fritz Heiders attributionsteori och Martin Seligmans teori om inlärd hjälplöshet.
Lev Vygotskij
“Consciouseness is reflected in the word like the sun is reflected in a droplet of water”
(Vygotskij, citerad av Blunden, 2010, s 133).
Redan under mellankrigstiden betonade Lev Semjonovic Vygotskij (1896-1934)
betydelsen av medvetna processer, aktivitet och språk för en människas kulturella och
hälsosamma utveckling. Å ena sidan var hans forskning ett svar på västerlandets idealiserade
föreställningar där begreppet medvetande tolkats i “snäva termer av rationalitet och intellekt”
(förord av Gunilla Lindqvist i Vygotski, 1930/2006). Å andra sidan kan Vygotskijs arbete ses
som reaktion på den sovjetiska behaviorismen, vars tillkortakommande i förhållande till nya
generationer av barn i det postrevolutionära utbildningssystemet enligt Vygotskij var uppenbar
(Vygotskij, 1925). Vygotskij ville studera människors faktiska liv, inte enbart de reaktioner som
kunde undersökas i laboratoriesammanhang. Det faktume att behaviorismen betraktar
medvetande som experimentstörande fenomen gjorde honom upprörd. Han ansåg att
behavioristerna missade det mänskliga beteendets komplexitet och dess psykologiska aspekter.
Han intresserade sig för den intrapsykiska rörelse inom en människa mot att utveckla högre
psykiska funktioner som gör att en individ kan styra sitt beteende i en medveten viljeakt basarad
på sina önskningar. Han fann att den språkliga, psykologiska, sociala och kulturella kontexten
spelar roll för denna process. I synnerhet språket och den språkbaserade dialogen hade enligt
honom en stor betydelse i utvecklingen av medvetandet och för hur en människa använder sig av
det. Enligt Vygotskij (1925; 1934a, 1934b) utvecklas barnets tänkande genom att det
internaliserar det tal det omges av och som det sedan gör om till en inre dialog. Hos små barn
kan man ibland observera hur de ledsagar sig själva genom olika uppgifter genom att säga högt
till sig själva hur de skall göra. Detta tal tystnar så småningom när det omvandlats till tänkande.
En av Vygotskijs grundteser är att människans medvetande expanderar och blir allt mer
funktionellt via en ständig pågående dialog med omgivningen, vilket innebär att en individs
medvetna förmågor återspeglar den kultur hon lever i både till form och till innehåll. Här
redogörs för Vygotskij på grund av hans intresse för fantasiprocesserna, som han såg som
grundläggande för alla tolkningsprocesser, där den typen av mekanismer som beskrivits av Freud
– exempelvis förvräningar, förtätningar, förskjutningar, överdrifter, omgrupperingar,
krympningar – alltid påverkar våra försök att varsebli och förstå verkligheten. Enligt Vygotskij
sker barnets förståelse av världen genom en integrering av intryck och minnen från olika
sinnesmodaliteter, medan den vuxne har en mer nyanserad uppfattning om sig själv och sin
36/80
omgivning som vilar på en mer utvecklad och differentierad begreppsapparat. Vygotskij anser att
det är en nödvändig förutsättning för barnets utveckling att det kan föra en dialog med vuxna och
med mer kompetenta jämnåriga eftersom de viktigaste kunskaperna om olika aspekter av
verkligheten medieras via språket. Genom en sådan dialog erövrar barnet nya begrepp och idéer
om hur dessa kan användas och med hjälp av fantasins omgestaltningar föds barnets kreativitet.
För Vygotskij är alla mänskliga handlingar antingen reproduktiva eller kreativa.
Reproduktiva handlingar är upprepningar av något som barnet gjort eller bevittnat tidigare
(Vygotski, 1930/2006). De kreativa handlingarna står i fokus för Vygotskijs intresse och han
anser att dessa är beroende av det tidigare kända och av upprepning. Att skapa genom att
uppfinna något nytt eller genom att förbättra något redan existerande utgör enligt Vygotskij ett
oundgängligt livsvillkor för människan, eftersom hon ständigt är tvungen att hantera nya
situationer. Vardagen är full av potentiellt utvecklande situationer, enligt Vygotskij. Den
vanligaste formen av kreativitet är kombinatorisk och innebär att kombinera flera kända element
till något nytt. Detta kan vi till exempel se när ett barn i sin fantasi skapar en berättelse om
orsaken bakom en viss händelse, där det fyller i det okända eller oklara med element från
historier det hört tidigare. Förutsättning för detta är att barnet har tillgång till en minnesbank med
berättelser. Enligt Vygotskij behöver fantasin alltså näring från verkliga erfarenheter, vilka kan
vara självupplevda eller lånade. Erfarenhetsmaterialet utgör alltså ett nödvändigt råmaterial till
för fantasin.
Vidare understryker Vygotskij (1930/2006) att skapandet inte bara kräver ett material
utan även en process. Den kreativa processen som styr vilka kognitiva operationer som används
för att kombinera erfarenhetsmaterialet förutsätter alltid en dialog, enligt Vygotskij. Det är endast
i en dialog med andra som nya sätt att använda sig av de medvetna förmågorna kan formas. De
viktigaste beståndsdelarna i den kreativa processen är dissociationer och associationer. Med
dissociation menar Vygotskij att den komplicerade enhet som utgör en föreställning styckas upp
i mindre beståndsdelar, vilka sedan i olika grad bevaras, göms eller glöms i psyket. Association
är den process där dessa element kopplas ihop på ett tidigare oväntat sätt. Förutsättning för att
skapa något nytt är således beroende av en förmåga att bryta ner en föreställning och att minnas.
Att vara kreativ innebär enligt Vygotskij att vara adaptiv och den kreativa processen förutsätter
att individen upplever en brist och frustration som är hanterbar. Miljön spelar därför en viktig
roll för att kreativa handlingar som resulterar i att nyttiga uppfinningar ska kunna komma till
stånd. Kreativa lösningar är ofta svar på ett behov som uppstått i omgivningen före oss och utan
vår egen medverkan. Vygotskij anser att kreativiteten hos en individ alltid står i proportion till
omgivningens komplexitet och krav på anpassning. Den är också beroende av psykologiska och
sociologiska förutsättningarna utanför en uppfinnares egen, inre värld. Vygotskij (1930/2006, s
37) skriver: “På så vis blir ingen uppfinning i sträng mening personlig, i den finns alltid bevarade
rester av ett anonymt arbete.” Eftersom miljöns materiella förutsättningar sätter ramar för
kreativiteten kan, enligt Vygotskij, de välbeställda lättare omsätta sina fantasier i produktiva
handlingar än personer utan materiella tillgångar.
Vygotskij studerade noggrant hur den kreativa processen låter fantasin utkristalliseras
och övergå i handling. Han menar att varje kreativ process har ett motoriskt ursprung, den
produktiva fantasin är sprungen ur kroppslig aktivitet. De fantasier som uppstår som svar på våra
behov, strävanden och drift tenderar enligt Vygotskij också att förverkligas genom sin
inneboende tendens till verksamhet och aktivitet. Fantasins naturliga rörelse är mot ett
förverkligande som är synlig såväl för den kreative själv som för omgivningen. Vygotskij ser
sådana dagdrömmar som inte hanterar verkligheten och som inte resulterar i en kreativ
37/80
gestaltning, som en form av viljelöshet snarare än vilja.
En person som förverkligar sina skapande impulser har ett starkt intresse för sin
omgivning, har redan från unga år uppmuntrats till att tänka och tala om sådant som hon rimligen
kan känna till. Att kräva av ett barn att hon skall tänka på och tala om något som är alltför långt
ifrån dess levda erfarenhet, riskerar att leda till ett ytlig eller innehållslöst tänkande. Vidare är det
nödvändigt att skapa ett behov av kreativitet hos barn och att visa dem hur skapande kan sättas
igång. Vygotskij sammanfattar sin syn på fantasin på följande sätt:
“Den kommande människan uppnår allt med hjälp av den skapande fantasin: att orientera sig i
framtidens värld och skapa ett beteende, som grundar sig på denna framtid och utgår ifrån den,
är den allra viktigaste funktionen hos fantasin. Och i den mån som det pedagogiska arbetets
viktigaste uppgift är att styra skolbarnets beteende så att barnet förbereder sig för denna
framtid, är en utveckling och övning av barnets fantasi en av de viktigaste uppgifterna i
processen att förverkliga detta mål.
Formandet av en skapande personlighet som strävar mot framtiden initieras med hjälp av en
skapande fantasi som tar gestalt i nuet“ (Vygotskij, 1930/2006, s 100).
Sammanfattningsvis anser Vygotskijs att den adaptiva fantasin är baserad på
omgivningens och subjektets frustration och behov av att agera i världen. Hans människosyn och
syn på fantasin stämmer väl överens med den kognitiva skolans värderingar där man ser
patologiska psykiska tillstånd som ett resultat av maladaptiva kognitioner och på läkningen som
en kreativ process i vilken de medvetna funktionerna, däribland fantasin, sätts i rörelse, utvecklas
och omvandlas på ett sätt som gör att de kan stå i livets och hälsans tjänst.
Aaron Beck
Inom dagens psykiatri är den mest tillämpade kognitiva metoden för
depressionsbehandling troligen den terapiform Aaron Beck (1921-) skapade under 1960-talet.
Beck var psykiatriker och psykoanalytiker och hade under sin utbildning lärt sig att förstå
depression som ett tillstånd grundat i obearbetade förluster och till dessa kopplad bortträngd
aggressivitet. Han slogs av att hans deprimerade patienter tycktes fångade i ett negativt tänkande
präglat av självanklagelser och självkritik (Beck, Rash, Shaw & Emery, 1979). För att empiriskt
kunna verifiera den psykoanalytiska teorins syn på depression som orsakad av bortträngd
aggressivitet, inledde Beck i början på 1960-talet ett forskningsprojekt där han systematiskt
kartlade deprimerade patienters manifesta, nattliga drömmar. Tvärt emot sin hypotes fann han att
de deprimerades drömmar snarare innehöll mindre aggressivitet än kontrollgruppens. Deras
medvetna tankemönster präglades däremot av aggressivitet riktad mot den egna personen.
Utifrån sin forskning byggde Beck upp en egen teori om depressionens natur och utifrån detta en
terapi inriktad på att förändra de kognitiva scheman som han fann styrde deprimerade patienters
sätt att tänka om sig själva och deras tolkning av sin omvärld (Larsson & Carlsson, 2012; Lund,
2007). Beck upptäckte att patienternas automatiska och dysfunktionella föreställningar, och deras
förvrängningar av verkligheten fördjupade och förlängde deras depressiva episoder. Enligt Beck
tolkar och värderar vi blixtsnabbt verkligheten utifrån vår egen förförståelse, vilken sällan blir
föremål för vår medvetna reflektion. På så sätt tenderar vi att likställa verkligheten med våra
egna fördomar om hur den skall te sig. Beck ser automatiska tankar som en kontinuerligt
fortgående process som styrs av grundantaganden, villkorsantaganden och kompensatoriska
strategier vilka faller under det överordnade teoretiska begreppet schema. Ett sådant schema är
38/80
en psykisk struktur som består av specifika föreställningar och antaganden. Han skiljer detta från
den fenomenologiska nivån av en persons egen upplevelse av sig själv och av verkligheten som
är lättare åtkomlig för medveten reflektion. För den deprimerade kan sådana antaganden bestå av
förställningar om att andra människor är fientliga, avvisande, nedlåtande och opålitliga. Beck
diskuterar även hur en människas självbild kan präglas av sådana negativa grundantaganden.
Dessa kan delas in i de två huvudkategorierna hjälplöshet och icke älskvärd. I den förra kategorin
ingår förställningar som att vara maktlös, fångad och sårbar och i den senare att vara oattraktiv,
icke önskvärd och övergiven (Clark, Beck & Alford, 1999, ss 54-75).
Beck formulerade utifrån detta teorin om den depressiva triaden som utgörs av negativa
grundantaganden inom de tre fälten ”den egna personen”, ”omvärlden” och ”framtiden”. Beck
menar att den deprimerade uppfattar sig själv som en person med något slags oöverstigligt fel,
uppfattar sitt liv som övermäktigt och ser sin framtid som torftig och utan hopp om förändring
till det bättre. I vissa fall saknar patienten helt förmågan att föreställa sig själv i framtiden.
Därutöver lider den deprimerade av känslor av hopplöshet, vilka kombinerade med tankar på
misslyckande och självkritik gör att välbefinnandet och den generella funktionsnivån sjunker.
Kognitiva processer, som fantiserandet, vilka färgas av negativitet kallar Beck för
“depressiogenic thoughts”, och han visade att dessa var automatiska och icke medvetna, det vill
säga de aktiveras och pågår utan medvetna beslut. De kognitiva processerna hos deprimerade
inriktar sig endast på de aspekter av verkligheten som stämmer med individens negativa
grundantaganden. Detta leder till logiska felslut och misslyckanden vilka sedan i sin tur bidrar
till att de tidigare felaktiga föreställningarna blir bekräftade. Dessa negativa jag-scheman är de
negativa slutsatser, självrepresentationer och erfarenheter som sållar fram associationer och
kognitiva processer vilka bekräftar de negativa grundantaganden en individ har om sig själv.
Dessa scheman kan sägas utgöra generaliserade och generaliserande metastrukturer genom vilka
individen varseblir och förstår verkligheten. De representationer av verkligheten en människa har
skapat är alltså mer eller mindre funktionella eller maladaptiva. Beck lyfter fram att de negativa
föreställningarna och de processer som aktiveras vid depression tenderar att bli allt mer
orubbliga, komplexa och sammanlänkade med varandra än liknande negativa kognitioner vid
icke depressiva tillstånd. (ibid, ss 76-134).
Beck och hans medarbetare såg efter hand att de mest kritiska, negativa
funktionsmönstren och klustren av föreställningar, är sammanlänkade i större enheter, vilka de
kallade för modus (Larsson & Carlsson, 2012). I den kognitiva teorin ses numera depression som
en aktivering av sådana depressionsmodus, vilka består av flera sammanflätade strukturer av
kognitioner och emotioner kopplade till ångestladdade upplevelser av primär karaktär, särskilt
förlust och deprivation.
Enligt Beck och hans medarbetare skapar primära förluster: a) Kognitiva scheman
präglade av rädsla för att förlora kontrollen över sitt liv. b) Emotionella scheman som
representerar tillstånd av nedstämdhet och ledsenhet. c) Fysiologiska scheman som känslighet för
trötthet och inaktivitet. d) Motivationsscheman som är kopplade till tillstånd av hjälplöshet,
avsaknad av mål och riktning. e) Beteendescheman som domineras inaktivitet och
tillbakadragenhet. Dessa föreställningar aktiveras automatiskt och utan den sjukes medvetna
beslut och den deprimerade känner därför inte igen sina förvrängningar. När ett
depressionsmodus aktiveras vinner det mer inflytande i psyket. För varje negativ händelse i livet
aktiveras dessa scheman snabbare.
Beck anser att maladaptiva scheman, kognitioner och dysfunktionella självuppfattningar
utvecklas i familjen och kan vara en effekt av en störning i bindningen mellan barnet och dess
39/80
vårdare. Genom tanken att kognitioner inte enbart berör den manifesta och medvetna nivån utan
också djupare strukturer, förvärvade genom tidiga erfarenheter, kan Beck knytas till Bowlbys
anknytningsteori (Perris, 2010). I den kognitiva teorin igenkänns den roll som
personlighetsorganisation och individuell sårbarhet kan ha vid patogena processer (Clark, m.fl,
1999, ss 345-420).
Nedan beskrivs två ansatser för att förstå depression utifrån kognitiv psykologisk
forskning. De bör förstås i ljuset av Becks och Vygotskijs bidrag, som betonar att medvetna
fenomen ofrånkomligt grundas i djuppsykologiska processer.
Attributionsteori
Fritz Heider (1896-1988) utvecklade en teori vars huvudpoäng är att människan strävar
efter att förklara och förutse händelser i sitt liv. I en inflytelserik text från 1958 föreslog han en
teori över hur vi tillskriver skeenden i våra liv en intern (personlig) kraft eller en extern
(miljöbetingad) kraft. Den interna komponenten består av två huvudfaktorer: förmåga och
ansträngning. Den externa komponenten består av två huvudfaktorer: uppgiftens svårighetsgrad
och tur. Att tolka erfarenheter som beroende av interna faktorer skapar en större robusthet och
känsla av kontroll över tillvaron än att tillskriva händelser externa faktorer. Personer med en
attributionsstil som tillskriver negativa händelser globala, stabila och interna orsaker löper större
risk att utveckla depression än individer med en attributionsstil som förklarar negativa händelser
med externa, instabila och specifika orsaker.
Experimentalpsykologen Martin Seligman (1942-) och hans medarbetare upptäckte att
djur som placerades i burar där de fick elektriska stötar vilka varken kunde förutses eller
undvikas, efter en period drabbades av passivitet. Dessa experiment gav upphov till hypotesen
om att depression kan vara en effekt av en sådan inlärd passivitet och hjälplöshet som förstärkts
och rättfärdigats av individen. Seligman menar att den deprimerade inte tror att hans eller hennes
ansträngningar kan påverka det som ska hända, och istället tror att det är omöjligt att kontrollera
situationen och därför blir passiv (Seligman 1975). Modellen utvecklades senare av Seligman
och hans medarbetare (Abramson, Seligman & Teasdale, 1978) genom att den utökades med en
attributionsmodell som bättre förklarar skillnaden mellan olika individers sätt att uppfatta en
situation som negativ eller positiv och att sedan tillskriva de nya situationer de möter positiva
eller negativa egenskaper.
Brister i problemlösningsförmågan och negativ självuppfattning
Arthur M. Nezu (refererad till i Hammen, 2004) och hans medarbetare har föreslagit en
modell baserad på en bristande problemlösningsförmåga hos den deprimerade. Tillståndet
framkallas enligt denna modell i situationer då patienten saknar tillräcklig förmåga att lösa de
problem som uppstår i hans heller hennes liv. Samma mekanism ses som en vidmakthållande
faktor för det depressiva tillståndet. Stor vikt läggs vid att personer som drabbas av depressioner
ofta uppvisar dysfunktionella sätt att varsebli, definiera och att lösa problem. En annan viktig
faktor som modellen tar upp är svårigheterna hos dessa patienter att skapa och välja alternativa
lösningsstrategier. Att föreställningsförmågan inte räcker till kan förklaras både av faktiska
färdighetsbrister och av negativa övertygelser beträffande sin egen person i olika livssituationer.
Några forskare har noterat att deprimerade personer visar en högre grad av
självmedvetenhet, eller en tendens att fokusera på sig själva. Genom att vända sin fokus mot det
inre blir den egna personens betydelse förstorad. Det finns också vetenskapligt stöd för att en
40/80
överdrivet fokus på den egna personen intensifierar negativa känslor och självkritik, och
förstorar betydelsen av olika tänkbara negativa konsekvenser av ett skeende. Detta står i konflikt
med ett funktionellt socialt, adaptivt beteende, vilket sedan kan leda till ytterligare
misslyckanden. En ond cirkel riskerar att skapas där misslyckanden förstärker de negativa tankar
som redan finns i personens fantasier om sig själv.
I kognitiv teori återkommer temat negativ självuppfattning i beskrivningar av den
depressiva problematiken. Den deprimerade har en djupt rotad övertygelse om att han eller hon
är värdelös, oattraktiv för andra, med många dåliga egenskaper och utan möjligheter till att hitta
eller behålla tillfredsställelse. Detta dysfunktionella beteende påverkas enligt Roberts och
Monroe (refererade till i Hammen, 2004) av om personen i fråga har relativt få, stabila, utifrån
kommande källor till självuppskattning, om personen har en orealistiskt låg självuppfattning som
utlösts av tidigare negativa händelser, eller om det finns en konstitutionellt grundad labilitet.
Roberts och Monroes resonemang ligger i linje med Melanie Kleins upptäckt att våra mänskliga
fantasier kan vara mycket grymmare än verkligheten och att kontakten med verkligheten kan
mildra dessa. Robert och Monroe uttalar sig inte i frågan om denna tankestil kvarstår även i
frånvaron av depressiva symtom.
Sammanfattning av teoriavsnittet
I den teoretiska genomgången återkommer tankar om människans fantasier och
fantasiliv hos de teoretiker som vi redogjort för. De ser, utifrån olika utgångspunkter, fantasin
som ett fenomen som kan yttra sig på både medveten och omedveten nivå. Omedvetna fantasier,
inom den kognitiva skolan även kallade för automatiska tankar, ses som en källa till patologiska
symtom. Tankens obehagliga och laddade innehåll, anses, även när den inte är medveten, styra
vår självuppfattning och vårt sätt att närma oss problem i livet. Freud, Lacan och Fonagy ser
fantasilivet som kopplat till de psykologiska utvecklingsprocesser genom vilka vår personlighet
konstituerats. Fantasin har därigenom alltid en koppling till det infantila känslolivet. I
patologiska tillstånd som depression är denna koppling särskilt tydlig. Depressionen tycks föra
en individ tillbaka till ett tillstånd som är mindre realitetsförankrat, där de egna bristerna,
självanklagelserna och självföraktet får orimliga proportioner. Förutsättningen för att en förlust,
kränkning eller besvikelse i en persons liv skall utlösa en depression är att upplevelsen vidrör
preverbala personlighetslager inom personen och att besvikelsen aktiverar något oläkt i
identitetens fundament. Vägen ut ur depressionen går via en symbolisering av omedvetna
fantasier och en kontakt med sorgen över en verklig eller upplevd förlust. Genom att sätta ord på
det som ännu inte blivit symboliserat och på inre förnimmelser och sensationer som ännu inte
blivit medvetna kan den deprimerade befria sig från ointegrerade semiotiska uttryck kopplade till
negativa affekter. Den kognitiva skolans resonemang betonar också att en vändning inåt och en
fokus på den egna personen är en återvändsgränd. Vägen mot ett bättre psykologiskt fungerande
innebär att försöka koncentrera sig på världen så som den är.
De teoretiska huvudfåror som vi tagit upp i teorigenomgången betonar alla vikten av
realitetsanpassning och att förhålla sig till den sociala och materiella verkligheten, och ser en
ökad fokus på världen utanför jaget som en önskvärd och möjlig väg mot ökad psykisk hälsa.
41/80
Forskning
Inför den empiriska delen av arbetet genomfördes den 12 maj 2011 en sökning efter
forskningsartiklar med sökorden “fantasy” och “depression” via universitetsbibliotekets
tillgängliga databaser, PsychInfo, PsychArticles och PubMed. Sökningen begränsades till de
senaste fyra decennierna med kravet att dessa begrepp skulle utgöra artiklarnas eller rapporternas
huvudämne. Sammantaget hittade vi åtta titlar som på något sätt berörde vår frågeställning i sin
sammanfattning. Detta behöver inte betyda att kopplingen fantasiliv och depression inte har varit
intresserant för forskningen, men att kombinationen förmodligen utgör ett sidospår i ett antal
undersökningar vars huvudämne var ett annat. De funna artiklarna kunde placeras in såväl inom
psykoanalytisk, psykodynamisk och kognitiv tradition.
Bland de artiklar vi hittade fanns det fyra som tangerade vår undersökningsfråga.
Studierna på 70-talet fokuserar generellt på en tanke om att fantasilivet kan stimuleras via
styrande terapeutiska interventioner. De senare studierna är upptagna av diagnostik och
sambandet mellan personliga sårbarhetsfaktorer och depressivt lidande.
I en artikel skriven av Stephen L. Willis med titeln “Fantasy as an adjunctive technique
for the treatment of depression“ (1976) redogörs det för ett fall med en patient som insjuknade i
depression efter en rad svåra förluster, bland annat hustruns död. Patienten var upptagen av
fantasier om och känslor av att vara oduglig, skuldtyngd, oönskad. Under de inledande tio
sessionerna framkom att patienten upplevde att relationen till hans bortgångna hustru inte var
avslutad. En metod kallad “the structured fantasy technique“ användes för att stimulera
patientens fantasi och där skapa plats för att avsluta dialogen med hustrun så att en sorgeprocess
kunde komma till stånd. Efter hand avtog saknaden efter hustrun. Willis anser sin teknik som
lämplig vid behandling av depressioner där patienten hänger sig fast vid sina minnen genom att
den kan ge hjälp att skifta patientens fokus från sina minnen till de obearbetade affekter och
problem som behöver lösas i patientens liv i nuet.
En annan studie från samma år med titeln ”Fantasy stimulation in depression. Direct
intervention and correlational studies” genomförd av K. David Schultz vid Yale undersökte
korttidseffekter av guidad fantasistimulering och sambandet mellan patienternas depressiva
erfarenheter och mönster i deras dagdrömmar. Studien genomfördes på 60 manliga
psykiatripatienter med diagnosen depression. Man fann för det första ett positivt samband mellan
graden av depressiva besvär och antalet negativa, skuldbemängda dagdrömmar, och ett negativt
samband med antalet positiva och levande dagdrömmar. Vidare visade undersökningen att en
självkritisk hållning hade ett samband med antalet negativa dagdrömmar, medan en god
behandlingseffekt korrelerade med positivt färgade dagdrömmar. De fantasistimulerande
interventionerna ledde till en signifikant sänkning av oro och ilska och till en mer socialt
orienterad fantasiproduktion. Man noterade även att deltagarna efter interventionen lyfte sin
blick något högre, visade en ökad självkänsla och självskattning och en ökad vilja att delta i
sociala sammanhang. Parallellt med detta minskade tiden som personerna ägnade åt negativa
fantasier. De slutsatser som författarna drar av sin studie är bl.a. att riktade fantasistimulerande
interventioner, i synnerhet sådana som frammanar prosociala fantasier, på kort sikt kan vara
lämpligare än en terapeutisk situation där fantasin kan flöda fritt.
I en mer omfattande artikel, ”The nature of Fantasy and its clinical uses” (1977),
utvecklar Eric Klinger (1933-) en teori om fantasilivet, dagdrömmande och motivation vid olika
former av psykopatologi, främst vid depression och missbruk. Klinger är idag professor emeritus
vid Minnesota Universitet. I sin artikel definierar han fantasi som ”waking undirected thought,
including daydreams, reveries, interior monologues, ’brown studies’, musing, mind wandering,
42/80
and so on, as long as these are not intentionally directed at achieving any particular effect”
(Klinger, 1977, s 223). Klinger ser fantiserandet som en "respondent activity". Responsiva
aktiviteter utgör enligt Klinger en primitiv kärna i all mänsklig aktivitet, vilket innebär att
fantasier har mycket gemensamt med övriga former av mänskligt beteende. Vi finner Klingers
resonemang relevant för vår frågeställning och presenterar därför hans artikel mer utförligt.
Klinger utvecklar en modell där han beskriver mänskligt beteende i termer av
kontinuum som sträcker sig över fyra nivåer:
1. Den mest avancerade nivån är full medvetenhet och inkluderar viljestyrda motoriska
beteenden och den uppvisar den största komplexiteten av olika funktioner. Med motoriska
beteenden betecknar Klinger inte enbart sådana beteenden som involverar vår rörelseapparat utan
också sensoriska, perceptuella och kognitiva processer.
2. På nästa nivå placerar Klinger operationellt tänkande, som är viljestyrt, inriktat på
vissa specifika företeelser, kräver ansträngning men förutsätter inte att dessa omsätts till
beteenden.
3. Den tredje nivån domineras av responsiva mentala aktiviteter, som är icke viljestyrda
och icke riktade. På denna nivå placerar Klinger fantasin.
4. På den lägsta nivån placerar Klinger innehållslösa tillstånd där personen är medveten
men inte producerar några föreställningar av någon sort.
Klingers schema har inte för avsikt att vara fullständigt och täcka samtliga fenomen som
förekommer i den inre världen, vilket Klinger själv också problematiserar i artikeln. Avsikten är
att göra distinktioner som kan vara relevanta för det kliniska arbetet. De responsiva aktiviteterna
har mycket gemensamt med det operationella tänkandet, men saknar vissa element knutna till
försöken att kontrollera uppmärksamhet och att på ett effektivt sätt använda sig av feedback för
att utvärdera de förväntade effekterna av olika beteenden.
Klinger lyfter fram att på de tre nivåer där figurativt tänkande förekommer, tenderar
fantasierna att fokusera på sådant som känslomässigt är viktigt för den fantiserande, sådant som
just är aktuellt eller som riskerar att gå förlorat i dennes liv. I och med att allt automatiserat
beteende i vårt vardagliga liv (som till exempel att gå ut, komma ihåg sina nycklar, att sätta på
larmet) involverar till detta kopplade synkroniserade responsiva aktiviteter, kan man enligt
Klinger tala om responsintegration. Sådana beteendekomplex involverar förutom responsiva
aktiviteter också föreställningar om vad som är relevant för en person att ta hänsyn till för att
behålla den önskade inriktningen av sitt beteende. Det sker således en ständig jämförelse av
feedback jämfört med önskat utfall men även en projicering av de förväntade effekterna av
beteendet in i framtiden. Dessa komplicerade automatiska processer är enligt Klinger dels knutna
till patologiska tillstånd och dels känsliga för verbal stimulering.
Enligt Klinger kännetecknas patologiska tillstånd, men även en rad vanliga, tillfälliga
företeelser, som trötthet, sömnbrist, hypnagoga och droginducerade tillstånd, av
responsdegeneration. Denna yttrar sig i form av en ökad mängd felbeteenden, en desintegration
av olika delbeteenden från varandra, en bristfällig förmåga att använda sig av feedback, en
minskad tydlighet och ändamålsenlighet och sämre timing. Fantasiproduktionen vid patologiska
tillstånd är därför mindre kopplad till vad som är relevant för skapandet av effektiva responser på
det som sker i en persons liv. På så sätt kan man enligt Klinger till en viss del förstå varför
fantasiproduktionen vid psykiska sjukdomar kan innehålla orealistiska eller rent av bisarra
inslag, eftersom osynkroniserade kognitiva processer orsakar ett kaotiskt och desorganiserat sätt
att möta intryck från omgivningen. Enligt Klinger innebär detta att klinikern behöver undersöka
43/80
fantasilivet hos patienten för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är relevant för
patienten att arbeta med. Genom att stimulera ett mer adaptivt fantasiliv hos patienten kan
behandlaren hjälpa denne att organisera och synkronisera sina fantasier med sin faktiska tillvaro
på ett bättre sätt. I enlighet med Freud påpekar Klinger tendensen hos den sjuke att fly från sina
fantasier och tankar om dessa har ett alltför starkt känslomässigt innehåll.
Klinger försöker förstå vad som sker i den terapeutiska processen även i förhållande till mentala
händelser vilka inte är förankrade i den faktiska erfarenheten hos patienten. Genom att upprepat
konfrontera material från drömmar, dagdrömmar och fantasier genom språkliga interventioner
(att tala eller lyssna) kan patientens förmåga att hantera dessa teman öka och göra att dessa kan
integreras i dennes inre verklighet. Klingers tanke, som korresponderar med den psykoanalytiska
skolans teori och erfarenhet, är att en subjektiv upplevelse av att något är verkligt är beroende av
att detta något har fått en chans att bli integrerat i den inre verkligheten. Terapeutiska tekniker
som tangerar fantasilivet ger enligt Klinger effekter bortom den terapeutiska situationen och
bidrar till en kognitiv omstrukturering hos patienten. Dessa effekter uppnås enligt Klinger genom
en kreativ insikt, och den skickliga terapeutens uppgift är att underlätta insiktsprocessen.
"A therapist, who understands clearly the leap that the patient must make, may be able to
arrange a set of imaginal circumstances for the patient that would help the frames to intersect
that had hitherto, perhaps defensively, been kept parallel and apart. In other words, managed
fantasy may provide a new way to dramatize an interpretation, pave the way for it, or even
obviate the need for it" (Klinger, 1977, s 230-231).
En studie av McKnew, Cytryn, Lamour och Apter (1982) visar att det finns ett samband
mellan psykopatologi hos barn och deras fantasiliv. De vanligtvis använda diagnostiska
skanningsinstrumenten behöver enligt författarna därför kompletteras med samtal, genom vilka
klinikern kan få veta något mer om innehållet i barnets fantasiliv.
Således fokuserar de studier vi tagit del av på olika försök att manipulera den
deprimerades fantasiliv och tankeliv, eller på att visa att Freuds tes om det patogena i ett
fantasiliv som inte underkastas realitetsprincipen är sannolik också för depression. Studierna
visar att den kliniske psykologen inte enbart bör intressera sig för de manifesta symtomen och
aktuella lidandet det hos sina patienter. Det är även viktigt att försöka förstå innehållet och
egenskaperna i patienternas inre liv. En väl underbyggd undersökning av patientens psykologiska
funktionssätt är en förutsättning för individanpassade psykologiska interventioner.
Syfte och frågeställning
Uppsatsens syfte är att utforska fantasilivet vid recidiverande depressioner. Genom att
be personer som lider av recidiverande depressioner att berätta om sin upplevelse av vad som
skiljer deras fantasiliv under de depressiva skoven från fantasilivet under de perioder i deras liv
då de inte uppfattar tillvaron som fullt så tung, hoppas författarna öka förståelsen för
depressionens problematik i relation till fantasi och fantasiliv. Genom att författarna i sitt
kliniska arbete lagt en stor vikt vid att hjälpa deprimerade patienter till en bättre kontakt och
förståelse för sina fantasier har de noterat en ökad motivation till förändring. Att utforska ämnet
fantasiliv vid recidiverande depressioner på ett systematiskt sätt är ett försök att fördjupa
förståelse för psykologiska aspekter av sjukdomen. Vidare är syftet att via en empirisk
utforskning av ämnet försöka benämna vad som utgör skillnaden mellan ett patogent respektive
ett salutogent fantasiliv, samt att säga något om psykoterapins möjligheter att bereda en väg till
44/80
ökad psykisk funktionsnivå för patientgruppen.
Uppsatsen har utifrån ovanstående utgått från följande tre huvudfrågeställningar:
1. Påverkas aktiviteten i den deprimerades fantasiliv av hans eller hennes stämningsläge och
i så fall på vilket sätt?
2. Finns det ett samband mellan den deprimerades fantasier och hans eller hennes
stämningsläge och hur ser i så fall detta samband ut?
3. Influerar den deprimerades stämningsläge hans eller hennes förmåga att vara aktiv och
kreativ, och i så fall på vilket eller vilket eller vilka sätt?
Metod
Den frågeställning som behandlas i föreliggande studie uppstod i författarnas kliniska
arbete som psykologer inom Psykiatrin där de möter patienter som har svårt att tala och att
associera fritt kring sina drömmar och sin längtan. I patienternas berättelser om sig själva saknas
ofta tillräckligt med material för att de ska kunna utveckla planer och projekt i sina liv. Dessa
personer visar ofta en begränsad förmåga att reflektera över sitt inre liv, och uppvisar en
bristande kontakt med sin egen kreativitet och sina omedvetna drömmar och fantasier. För att
uppfylla studiens syfte, att fånga något i studiedeltagarnas berättelser som på ett särskilt sätt
kännetecknar fantasilivet hos personer som lider av recidiverande depression, valdes en
kvalitativ forskningsansats.
Litteraturstudien, tillsammans med författarnas kliniska erfarenheter av behandling av
personer som lider av recidiverande depression, ledde fram till en diskussion om hur vår
frågeställning kan operationaliseras. Vi blev tidigt varse att majoriteten av de aspekterna av
fantasilivet som berörs av teoretiker, som till exempel omedvetna fantasier, latenta
föreställningar från barndomen, vissa grundantaganden och även vissa medvetna fantasier, är
omöjliga eller svåra att utforska inom ramen för ett forskningsprojekt som detta.
Som datainsamlingsmetod valdes en semistrukturerad intervju. Denna metod möjliggör
att formulera frågor på ett relativt öppet sätt och ge utrymme för att utveckla frågeställningarna
under själva intervjun, så att man i möjligaste mån kommer åt relevant information hos
respondenten. Intervjuguiden bestod av tre huvudfrågor där varje huvudfråga följdes av en
checklista med nyckelord som betecknade olika underteman. Dessa underteman utgjorde
utgångspunkten för de följdfrågor som respondentens utsaga genererade. Varje frågeområde
inleddes således med en öppen frågeställning som sedan efterhand blev mer specifik. Vid
formulerandet av följdfrågor undveks upprepningar och ledande eller värderande formuleringar.
Författarnas ambition har varit att få ett så innehållsrikt och meningsfullt
intervjumaterial som möjligt. Detta har inneburit att vi förhållit sig relativt fritt till
intervjumallen. Omsorg har lagts vid hur respondenterna har förstått frågorna, och vid vad de har
velat förmedla med sina svar. Stor vikt har fästs vid att huvudfrågeställningarna har blivit
besvarade men i de fall respondenten berört frågorna i en annan ordning har frågeföljden ibland
blivit förändrad.
Datainsamling
Datainsamlingen påbörjades med två provintervjuer. Det visade sig att det behövdes upp
till 120 minuter för att genomföra intervjun istället för de beräknade 60-90 minuterna.
Provintervjuerna visade sig ge relevant information av god kvalité och en av dem har därför fått
45/80
ingå i studien. Den andra exkluderades eftersom respondenten var en av våra patienter. De sju i
studien inkluderande intervjuerna är genomförda med personer som vi själva inte har arbetat
med.
Intervjuerna genomfördes under tiden maj - augusti 2011. Platsen för intervjuerna
valdes utifrån vad som passade bäst för respondenterna med en strävan att genomföra intervjun i
en så ostörd miljö som möjligt. Alla intervjuer utom en ägde rum i författarnas behandlingsrum
på deras respektive arbetsplatser. En intervju genomfördes av praktiska skäl i ett avskilt hörn av
respondentens arbetsplats. Platsen bedömdes uppfylla metodens krav på avskildhet och
ostördhet.
Vid samtliga intervjuer gjordes en ljudupptagning och materialet transkriberades sedan
till text. Under transkriptionsprocessen skedde en sortering och viss redigering där betydelselöst
material och sekvenser som inte hade med intervjuns syfte att göra, som till exempel
kommentarer gällande vädret, uteslöts ur texten. Vidare har vissa upprepningar strukits och
omskrivningar förkortats men bara om innehållet i respondenternas utsagor kunnat behållas
oförvrängt. Intervjuerna har i stora drag följt intervjuguidens struktur men frågeordningen
ändrades ibland för att göra intervjun mer följsam i förhållande till det sätt respondenterna själva
utformade sina berättelser.
Intervjumall
Inledning: Alla människor drömmer sig bort från verkligheten ibland. Man fantiserar
om saker som inte har hänt och som kanske aldrig kommer att ske. Det vara innan man somnar
eller när man sitter och väntar på bussen. Fantasierna kan handla om många olika saker och de
kan vara mer intensiva i vissa perioder av livet och minska under andra. Vi är intresserade av hur
just du fantiserar och vill därför ställa några frågor till dig om detta.
Vad har ditt fantasiliv för betydelse för dig?
1. Är dina fantasier viktiga för dig?
a. Om ja, på vilket sätt är de betydelsefulla för dig?
2. Hur påverkas du av att fantisera?
3. Tror du att det finns något samband mellan ditt fantasiliv och dina handlingar?
a. Om ja, skulle du kunna säga något om det och ge några exempel?
b. Om inte, skulle du kunna säga något om det?
Dina tankar om vad som påverkar dina fantasier?
4. Är det skillnad på dina fantasier beroende på vilken stämning du befinner dig i?
a. Om ja, på vilket sätt förändras de?
b. Kan du beskriva deras innehåll, omfattning och intensitet?
c. Kan du säga mer om det här sambandet?
5. Hur upplever du dina fantasier känslomässigt?
6. Har det hänt att du skrivit ner en fantasi eller dröm?
a. Om ja, varför tror du att du gjorde det?
b. Hur påverkade det dig?
7. Har det hänt att du har berättat om dina fantasier för någon?
a. Om ja, varför tror du att du gjorde du det?
46/80
8. Har det hänt att möten med människor, händelser, naturupplevelser e t c har
påverkat ditt fantiserande?
9. Om ja, kan du berätta mer om det?
10. Finns det något utöver det vi talat om hittills som påverkat ditt fantasiliv?
a. Om ja, på vilket sätt?
b. Varför tror du att just dessa faktorer påverkade dig?
11. Om det inte finns något som påverkar ditt fantasiliv, varför tror du att det är på
det sättet?
Skulle du kunna berätta om hur du fantiserar?
1. Vad fantiserar du om?
a. Relationer?
b. Erotik?
c. Yrkesmässig framgång?
d. Ekonomisk framgång?
e. Vilken plats har du själv i dina fantasier?
f. Har du fantasier vars innehåll inte handlar om ditt liv?
g. Annat?
2. Hur förhåller sig innehållet i ditt fantiserande till dåtid, nutid och
framtid?
3. Hur stor del dagen fantiserar du?
4. Vilken del av dagen fantiserar du mest?
5. Hur skulle du beskriva vilka känslor och stämningar som präglar ditt
fantiserande?
Tillägg och kommentarer
1. Är det något mer som du tycker att jag borde ha frågat om i anslutning
intervjuns tema eller något som du skulle vilja lägga till utöver det som
redan är sagt?
2. Är det något som du skulle vilja kommentera avseende den här
intervjun?
Deltagare
Gruppen respondenter bestod av tre män och fyra kvinnor, vilka samtliga är eller har
varit under behandling inom specialistpsykiatrin för återkommande depressiva besvär. Kontakten
med respondenterna togs via författarnas kollegor på deras arbetsplats, två allmänpsykiatriska
specialistmottagningar i Göteborg. Samtliga studiedeltagare diagnosticerades av läkaren under
sin vårdkontakt med psykiatrin. Vi har inte ifrågasatt diagnoserna och har därför inte använt
några skattningsinstrument för att kvalificera respondenterna till studien. Patienterna fick via sin
behandlare eller kontaktperson kännedom om vår studie. De av de informerade som uttryckte att
de önskar delta fick, också via sin behandlare, ett brev med information om studiens utformning,
syfte, tidsåtgång, frivillighet och sekretessregler (bilaga 2). Informationen om studien
upprepades i samband med intervjutillfället. I de fall där respondenterna var oklara över vad som
menas med fantasi gavs en kort definition av vad begreppet betecknar i denna studie (se
inledande stycket i Intervjumallen ovan).
I samband med intervjun ombads deltagarna också att fylla i en medgivandeblankett
som innehöll bakgrundsuppgifter (bilaga 3). Samtliga deltagare är av svenskt ursprung och har
47/80
behandlats eller behandlas med både psykologiska och farmakologiska metoder.
Vår deltagargrupp bestod av följande personer:
Intervju
Kön
Ålder
Sysselsättning
1
2
3
4
5
6
7
kvinna
kvinna
man
kvinna
kvinna
man
man
29
28
36
29
27
46
28
industritjänsteman
vårdanställd
industriarbetare, sjukskriven,
anställd inom hälsobranschen
anställd inom media
anställd inom spedition
student, sjukskriven
Tid i psykiatrisk
behandling
2 år
4 år
2 år
10 år
4 år
2 år
1 1/2 år
Analys av materialet
Redan under insamlingen påbörjades analys av intervjumaterialet. I analysarbetet
inspirerades vi av Gunnar Karlssons EPP-metod (Karlsson, 1999), som, bygger på en partiell
fenomenologisk psykologisk reduktion. Metoden innebär att forskaren ska närma sig sitt
undersökningsobjekt med en strävan att i sitt förhållningssätt vara så fri från förutfattade
meningar som möjligt. Det av Karlsson förespråkade hermeneutiska inslaget i metoden innebär
att tolkningen av respondentens utsaga sker utifrån såväl ett empatiskt som ett uttolkande
perspektiv.
Vid tolkningen av respondenternas transkriberade utsagor eftersträvades att skapa en
förståelse för om det finns ett dolt budskap i det som respondenterna förmedlat. Metaforer och
symbolspråk undersöktes för att hitta källor till information om vad som ligger dolt i det språk
respondenten använder sig av för att illustrera sin upplevda livsvärld. Herméren (refererad till i
Karlsson, 1999, s. 60) benämner detta som psykologisk extrapolering, det vill säga att försöka
förstå det man kan läsa mellan raderna för att blottlägga det som förmedlas i en utsaga.
Detta sätt att tolka utgår från den filosofiska hermeneutiken eller den så kallade nya
hermeneutiken. Karlsson baserar sin metod på Gadamers och Heideggers tolkningslära, som
menar att ”genom att hävda verkets autonomi gentemot forskaren och samtidigt betona att
tolkarens förståelse är kontextuell och historisk, möjliggörs flera olika läsningar av texten” (ibid,
s. 80). Karlsson menar vidare att tolkaren för att förstå texten måste använda sig av sin egen
förförståelse. I den hermeneutiska cirkeltolkningen växer forskarens förståelse av de studerade
utsagorna fram via en studie av förhållandet mellan helheten och delar i den berättelse som växer
fram. Sammanfattningsvis kan EPP-metoden beskrivas som en kvalitativ metod vars syfte är att
beskriva meningsstrukturen av ett psykologiskt fenomen (Karlsson, 1999).
Uppsatsens metod är också inspirerad av den medicinska fenomenologiska
48/80
forskningstraditionen (Olin Lauritzen, Svenaeus & Jonsson, 2004). Denna tradition uppfattades
relevant eftersom fenomenologins forskningsideal – att systematiskt undersöka människans
upplevda erfarenheter och vårt sätt att tolka denna erfarenhet (Barker, Pistrang & Elliott, 2003) –
står i direkt förbindelse med studiens övergripande syfte.
EPP-metoden innebär alltså att materialet underkastas ett systematiskt tolkningsarbete
under vilket forskaren strävar efter att ge respondentens utsaga en utvidgad betydelse. Denna
utvidgning av betydelser sker utifrån material från flera subjekt och genom forskarens intresse
för det subjektiva i respondenternas berättelse och för vad som överskrider varje intervjupersons
specifika situation. Genom att forskaren går bortom den exakta beskrivningen av ett fenomen
öppnas bortom detta en ny form av mening.
Tolkningen av intervjumaterialet skedde enligt följande steg:
1. Varje enskilt intervjuprotokoll lästes igenom för att nå en övergripande förståelse av
den enskilde respondentens utsaga.
2. Intervjuprotokollen delades sedan upp i olika kategorier. I samband med detta valdes
citat som illustrerade varje kategori. Vid kategoriseringen användes dels den struktur som
uppstod när intervjumallen konstruerades utifrån den teoretiska förberedelsen, och dels skapades
nya teman när materialet krävde detta. Exempel på teman som framträdde under analysen var
”förhållande till tiden”, ”förhållande till ensamheten”, ”negativa förväntningar på framtiden”,
”sjukdomens funktion”.
3. I nästa fas översattes fynden från det sätt på vilket de formulerats av respondenterna
till ett språk med en högre abstraktionsnivå utifrån psykologins begreppsapparat.
4. Den kategorin som abstraherats fram i de enskilda intervjuerna i det föregående steget
jämfördes sedan i ett försök att se vilka mönster som framträdde i de olika intervjuernas olika
meningsenheter. På så sätt uppstod de grundkategorier och underkategorier som presenteras i
avsnittet ”Resultat”.
5. När samtliga intervjuer bearbetats på detta sätt sammanställdes materialet för att hitta
gemensamma nämnare såväl på en meningsenhetsnivå som i det övergripande mönstret.
Analysarbetet var abduktivt i sin strävan att belysa betydelsen av den enskilda kategorin
i ljuset av helheten och vice versa. Denna pendling mellan delarna och helheten upprepades så
länge som ny kunskap genererades och en kondensering av materialet i ömsesidigt uteslutande
kategorier pågick. Den struktur som trädde fram ut ur materialet förändrades kontinuerligt i
under våra teoretiska diskussioner. I arbetet med dataanalysen eftersträvades att se
intervjutexterna som isolerade från respondenternas liv. Efter den avslutande analysen
sammanställdes materialet så att det generella i fynden kunde lyftas fram. I framställningen av
materialet eftersträvade vi närhet till respondenternas egna utsagor och detta och återspeglas i
avsnittets språk. Det innebär att inte bara direkta citat utan även våra omformuleringar och
sammanfattningar av råmaterialet innehåller ord och exempel som våra respondenter har använt.
Begreppsdefinition
Fantasi. För en mer omfattande definition av begreppet hänvisas läsaren till
litteraturgenomgången i teoriavsnittet. För den definition av begreppet som gavs till de
respondenter som efterfrågade en sådan i samband med att intervjun inleddes, se intervjuguiden
49/80
ovan.
Fantasi är en process i en persons inre liv som inte direkt återspeglar sådant som äger
rum i det yttre livet. Fantasi kan vara medveten eller omedveten. Den medvetna fantasin är
tillgänglig för introspektion och man kan ofta tala om den direkt, medan den omedvetna fantasin
ibland kan anas mellan raderna i det som sägs eller bakom en persons handlingar. Den
omedvetna fantasins existens och innehåll är alltså inte uppenbar eller direkt åtkomlig för
introspektion. Verkligheten kan sägas utgöra fantasins motsats. Tankar, planer, minnen är
psykologiska fenomen som kan vara rena fantasier men de innehåller även realistiska element
tagna ur den faktiska verkligheten. Dagdrömmar som vi kan ägna oss åt i lediga stunder är
däremot till största delen fantasiprodukter, även om också dessa innehåller element från
verkligheten. Fantasin, precis som våra nattliga drömmar, är multimodala och kan innehålla
bilder, ord och sensoriska föreställningar.
Metakognition. Ordet betecknar förmågan att se mönster och förstå sina egna
emotionella och kognitiva processer och sitt handlande. Förmåga till metakognition innebär
också att kunna reflektera över hur vi använder oss av vår kognition för att lära oss, hur bär vi
oss åt för att minnas, för att lära oss hur vi löser problem, skapar planer, etc. Metakognition är ett
relevant begrepp för denna studie därför att resultatet är avhängigt respondenternas förmåga att
lägga märke till och reflektera över, samt språkligt kunna förmedla, upplevelsen av sitt fantasiliv.
Upplevd erfarenhet. I denna studie är begreppet upplevd erfarenhet centralt. Med den
upplevda erfarenheten av fantasilivet vid depression avses den subjektivt, levda och ur minnet
framtagna totala erfarenhet som respondenterna har av hur deras fantasiliv förändras beroende på
stämningsläge och andra inre och yttre faktorer. Ett grundantagande är att denna upplevda
erfarenhet på olika sätt kan kopplas till kroppslig, psykisk och social påverkan på den
deprimerade. Studien har inte som syfte att försöka skilja dessa områden åt, utan fokuserar
istället på att studera dem så som de framträder på den upplevelsemässiga nivån.
Depression. I den här studien betecknar depression ett återkommande tillstånd som i
fenomenologiska termer kännetecknas av nedstämdhet, apati och ökad emotionell känslighet.
Depressionens etiologi förklaras på olika sätt av olika psykologiska och psykiatriska
skolbildningar. Intervjuerna med studiens deltagare har hållits utifrån att de diagnosticerade med
hjälp av den inom läkarvetenskapen och forskarvärlden allmänt vedertagna definitionen av
begreppet depression som ges i de båda diagnosmanualerna “Diagnostic and Statistical Manual
of Mental Disorders” (DSM IV-TR) och “International Statistical Classification of Diseases and
Related Health Problems” (ICD 10). I skapandet av dessa manualer har man försökt att vara så
oberoende av teorier som möjligt och eftersträvat att enbart beskriva objektivt iakttagbara
beteenden, eller en frånvaro av förväntande beteenden (symtom) hos patienten. DSM-IV är
framtaget av det amerikanska psykiatrikerförbundet (American Psychiatric Association) och ICD
10 är Världshälsoorganisationens (WHO) dokument. ICD 10 utges i en svensk version av
Socialstyrelsen. Klassificeringarna i DSM-IV och ICD 10 är likartade, men eftersom DSM-IV är
inriktad mot att beskriva psykiatriska sjukdomar har det blivit den manual som vanligtvis
används i psykiatrisk vård. Systemens sätt att beskriva depression är likartade men i DSM IV
poängteras att personens tillstånd skall ha förändrats negativt från ett normalläge och i ICD 10
ses depression som en underkategori till den övergripande diagnosen bipolär sjukdom. För en
mer omfattande fenomenologisk beskrivning av sjukdomen hänvisas läsaren till ovan nämnda
manualer.
50/80
Resultat
I intervjustudien beskrev två av respondenterna mer specifikt hur de uppfattade att deras
depressionsförlopp var kopplat till deras fantasiproduktion. Vi har utifrån detta valt att dela in
materialet i tre huvudkategorier: en som beskriver en stämningsnivå utan fantasier, en kategori
som kännetecknas av en något högre stämningsnivå och som domineras av negativa fantasier,
och en kategori av en i stort sett normal stämningsnivå, där fantasilivet är mer förankrat i
realiteten och utgör en källa för motivation. Respondenterna pekade på sitt stämningsläge som en
viktig faktor för fantasilivet: “Fantasierna utgår nog ifrån stämningsläget och formas därefter
snarare än tvärtom,” sade en av de intervjuade.
“Det finns nog tre nivåer i det hela: när jag mår riktigt dåligt... Sen kan man vara på mitten…
då kan jag också ha fantasier om att vinna pengar. När jag mår bra så kan jag fantisera om detta
men också få lite djävlar anamma och då ta tag i saker.” (Intervju 5)
“Då hade jag inte kraften, jag blev tom och tyst, det blev nattsvart. /.../ Där i början kan jag
säga att min fantasi var helt död. Jag kände att jag aldrig skulle komma ur det. Men sedan när
jag kom igång så blev det helt svart. Fantasin var negativ. Det var jobbigt, och det varade
länge, för att jag inte tillät mig själv att vara tillräckligt stark i fantasin.” (Intervju 6)
Dessa tre nivåer i depressionsförloppet kopplat till fantasilivet går att urskilja även i de
övriga respondenternas utsagor. Växlingarna mellan dessa tillstånd varierar när det gäller
ordningsföljd och tidsomfattning, varför vi har valt att använda begreppet nivåer, snarare än
faser. I och med att detta fynd utgör ett slags naturligt raster för förståelsen av respondenternas
material har vi valt att presentera undersökningens resultat utifrån de tre nivåerna: “Tomhet”,
“Negativa fantasier” och “Kreativitet”. Materialet som belyser nivån “Negativa fantasier” har vi
sedan delat in i fem underkategorier, medan nivån “Kreativitet” av respondenterna beskrevs på
ett sätt som gav upphov till fyra underkategorier. Utöver de faktorer som vi kunnat inordna under
dessa tre nivåer trädde fyra faktorer fram ur materialet som tycktes ge näring åt fantasilivet på ett
annorlunda sätt än stämningsnivån. Dessa faktorer presenteras under en fjärde kategori, “Övriga
faktorer som påverkar fantasilivet vid depression”.
Kategori
1
2
2.1
2.2
2.3
2.3.1
2.3.2
2.4
3
3.1
3.2
3.3
3.4
3.5
Beteckning
Tomhet
Negativa Fantasier
Negativa fantasier och agressivitet riktade mot den
egna personen
Upplevelse av krav och kritik från omgivningen.
Bristande kreativitet
Att avstå från att fantisera
Rigiditet
Tidlösheten
Kreativitet
Arbete
Vila
Tröst
Skapande
Verkligheten – psykologisk förmåga till anpassning
51/80
4
4.1
4.2
4.3
4.4
Övriga faktorer som påverkar fantasilivet
Att tala med någon
Aktivitet
Inspiration utifrån
Uppväxten
1 Tomhet
Sex av sju respondenter beskriver att de hade svårt att skapa fantasier eller ens tänka på
saker och fenomen utanför sig själva när de befann sig på den här nivån i sitt stämningsläge. De
här svårigheterna att skapa fantasier kan kopplas till svårigheter att skapa mening i sin tillvaro.
Respondenterna beskriver att de saknar kraft, är apatiska och att tillvaron känns nattsvart. Denna
nivå innebär att vara fångad i ett tidlöst “nu” utan möjlighet att blicka framåt eller bakåt.
“När jag mår riktigt dåligt så tycker jag inte att jag fantiserar alls, jag bara är./.../ tillvaron är
redan overklig nog som den är, jag kan få overklighetskänslor - att det inte kan vara jag, att det
inte kan vara mitt liv, och då är jag upptagen av den känslan ganska totalt.” (Intervju 7)
Samtliga respondenter beskriver att de i dessa perioder hade stora svårigheter med att
genomföra ens basala vardagssysslor eller att föreställa sig att det finns en framtid. Detta tillstånd
innebär att stämningsläget dominerar över kontakten med verkligheten och att den deprimerades
förmåga att skapa tankar och föreställningar som motiverar till konstruktiva handlingar är starkt
begränsad. De har sina känslor snarare än kontakten med verkligheten i fokus.
2 Negativa fantasier
Fantasilivet på den här nivån tycks hos de intervjuade fokusera på olika brister och
tillkortakommanden som den fantiserande uppfattar hos sig själv. I den mån fokus förflyttas till
område utanför personen själv händer det ofta att andra i omgivningen tillskrivs en dömande,
jämförande och kritisk attityd mot den deprimerade. Dessa fantasier utgör en sorts hinder på
vägen mot att upptäcka världen som den är. En av de intervjuade uttrycker det så här:
“Jag är väldigt upptagen av mig själv eller min fantasibild. Jag skulle behöva träna på att se att
det blåser i träden, att det flyger en fågel... se världen, uppskatta den.“ (Intervju 5)
2.1 Negativa föreställningar och aggressivitet riktade mot den egna
personen
“Ordet plågsamt... det är det jag förknippar mest med fantasier.” (Intervju 7)
Respondenterna beskriver perioder dominerade av fantasier som präglas av negativa
förväntningar och destruktivitet riktad mot den egna personen. Deras föreställningar om sig
själva tycks vara en konsekvens av att de tolkar alla erfarenheter som negativa. De slutsatser de
drar av detta är att det är omöjligt att lyckas med någonting i livet. Fantasierna beskrivs som
mörka och negativa vilket en respondent uttrycker som att hans tankeflöde stramas åt och
hamnar i en tunnel som smalnar av och där han nästan fastnar. En annan respondent beskriver att
hennes fantasier i den här fasen handlar om att “dra ner” henne och att det då inte finns något
annat sätt att fantisera på. En respondent ger uttryck åt vad hon beskriver som en misstänksamhet
52/80
mot sig själv, en tanke att hon kommer att misslyckas med det hon strävar efter. Sammantaget
tycks självkritiken vara kopplad till respondentens höga krav på sig själv och en besvikelse över
att inte nå upp till dessa krav, trots att dessa även av respondenten själv kan upplevas som
orimliga. Fantasierna har mycket fokus på respondenten själv och präglas av negativa tolkningar
av sig själv och sin förmåga.
Fem av sju respondenter beskriver att de tar ut ett misslyckande redan i sina fantasier,
vilket gör att de avhåller sig från att ens försöka ta sig an utmaningar. Deras fantasier snarare
dränerar dem på motivation än blir till drivkrafter för deras handlande.
“En inre kritiker tar över och säger att jag är patetisk, jag blir nedslagen av något som från
början är positivt. Så det blir kritik och besvikelse på samma gång.” (Intervju 7)
En form av fantasier handlar om att spekulera i hur man borde ha gjort saker
annorlunda. Genom att jämföra sina egna handlingar med det ideala, uppstår ett obehag som
förstärker den deprimerades negativa självuppfattning. En respondent upplever denna form av
fantiserande som att öppna en fördämning av negativa tankar. Våra respondenter beskriver en
rädsla för att hamna i det här tillståndet, eftersom de uppfattar att deras tankeflöde då inte går att
stoppa eller förändra med hjälp av medvetna ansträngningar.
Hos tre av de kvinnliga respondenterna och en av de manliga återkommer frågan om
kontroll av den egna kroppen och dess utseende. Här tycks det finnas en blandning av samhällets
ideal för hur en ung kvinna eller man i dag ska se ut och prestera, och de egna, högt ställda
idealen. Här framkommer en tendens att dölja sig själv bakom en mask av perfektion.
Fantasierna handlar t.ex. om att vara vältränad och ha en snygg silhuett. En respondent kopplar
på ett intressant sätt detta till att se ut som andra, vilket innebär att hon bara lägger märke till
personer som hon uppfattar som vackra - troligen genom att automatiskt sortera bort personer
som inte uppfyller hennes krav. Två respondenter uttrycker explicit att de skönhetsideal som
kommer till uttryck i det offentliga rummet är omöjliga att värja sig emot och de drivs mot att
närma sig dessa ideal. Den här formen av fantasier om det perfekta utseendet tycks vara knuten
till en bristande förmåga att lyssna till den egna kroppens signaler och dess grundläggande behov
som mat, vila och sömn.
“Jag har t ex tidigt slutat lyssna på min kropp, jag har aldrig haft några problem med att sitta
länge och jobba, har alltid kunnat överskrida gränser för min kropp. Det har varit ett problem,
för att något som förväntas skall bli gjort har jag till exempel kunnat sitta hela natten och jobba
för att på morgonen gå till skolan utan att röra en min.” (Intervju 4)
2.2 Upplevelse av krav och kritik från omgivningen
Flera av respondenterna beskriver att de under den här fasen upplever sig som offer för
en kritisk omgivning. Deras fantasier handlar om andras uppfattning om dem och de riktar en
stor del av sin fokus på vad de tror att andra människor tycker. En respondent beskriver att hon
tänker att de flesta drömmer om sig själva som om de var utan brister. Själv kräver hon av sig
själv att alltid vara utan fel, men samtidigt drömmer hon inte om att bli bättre, utan istället att få
ett erkännande för att hon är tillräckligt bra som hon är. En annan respondent beskriver att det är
enklast när någon säger att denne tycker om henne eller ger någon annan form av positiv
respons, men hon har samtidigt oftast svårt att verkligen tro att berömmet är ärligt menat.
53/80
Respondenterna ger på olika sätt utryck för en tendens att tolka saker och ting negativt och en
misstänksamhet mot att andra människor inte säger vad de egentligen tycker om dem.
“Jag haft svårt för kritik tidigare. Jag brukade tänka att det de säger till mig är bara toppen på
isberget, att under detta måste ligga en hel del, en ocean av hat.” (Intervju 4)
Dessa fantasier om att vara andra till lags påverkar respondenternas beteende på olika
sätt. De kan vara i form en upptagenhet av vad andra människor tycker och tänker om
respondenten och att människor ska tänka gott om dem. I fantasierna upplevs det väldigt
obehagligt om människor tycker att de har gjort fel. En respondent säger att det inte ingår som en
naturlig del av hennes liv att handskas med konflikter utan att man, som hon uttrycker det “tiger
bort dem”.
Alla respondenter berättar om hur de på olika sätt kan uppleva sig som tyngda av
tillvarons krav. Det kan handla om att familjens eller samhällets förväntningar på att prestera och
ta ansvar. Flera av respondenterna beskriver sin upplevelse av att bli dränerade av kraven istället
för att tvärt om inspireras och vitaliseras antingen av kontakten med andra eller genom att anta
utmaningar. En manlig respondent beskriver sitt största problem som en känsla av ofrihet när han
bundit upp sig för saker. Han kopplar den här känslan till tiden som han är rädd inte ska räcka
till. Han tänker att han är tvungen att börja prioritera saker emot varandra och pussla ihop det för
att få tillvaron att gå runt, vilket han uppfattar som obehagligt. En annan respondent beskriver att
hon längtar efter att få tid att “säga upp sig, göra det man vill, gå ett par utbildningar i lugn och
ro, landa och börja om”. Hon fortsätter med att säga att man måste jobba men också att hon
tycker att man har alldeles för lite semester: “Det enda man gör det är att jobba.”
En kvinnlig respondent beskriver att hon i sin ursprungsfamilj inte upplevde att det
fanns “utrymme för att vara strulig”. Hon beskriver att det fanns en bild av henne som en stabil
person vilken hon trivdes med. En annan respondent beskriver det som att hela hennes liv har
präglats av att vara väldigt ordentlig. Hon beskriver att hon nu är rädd för att, som hon uttrycker
det, tappa den här lilla tråden till verkligheten. Att förhålla sig på ett mer balanserat sätt till
samhällets olika krav upplevs som viktigt för flera av respondenterna.
“Jag ska ha så roligt som möjligt i livet, jag ska ha så mycket fritid som möjligt. Med fritid
menar jag alltså tid som inte är uppbokad med klockan. Att jag kan göra precis vad jag känner
för, för stunden.“ (Intervju 1)
2.3 Bristande kreativitet
2.3.1 Att avstå från att fantisera
I samband med det som tas upp i kategori 2:2 berättar fyra av respondenterna om en
ovilja att fastna i sina fantasier, vilket en av dem uttrycker som att “inte bara lägga mig på soffan
och fantisera”. Kopplat till detta beskrivs svårigheter med att slappna av och vila. En respondent
uttrycker det som att hon strävar efter att inte släppa in fantasierna så mycket och säger att hon är
en realistisk människa. Hon kopplar själv detta till en mindfulnesskurs som hon har gått och att
hon nu försöker vara här i nuet och inte “flyta iväg så mycket i [s]ina tankar”.
“Jag tror att jag är lite rädd för att fantisera, jag tycker inte om när saker inte slår in. Man vill
inte drömma sig bort och tänka utan i stället vill man ta fram realistiska mål.” (Intervju 4)
54/80
För en annan respondent är det tydligt att detta egentligen är en rädsla för att
misslyckas.
“Jag är rädd för att misslyckas, om jag då fantiserar om att göra någonting, blir jag rädd för att
jag inte lyckas i verkligheten, därför vågar jag inte fantisera.” (Intervju 5)
2.3.2 Rigiditet
Fem av respondenterna berättade om ett fenomen som handlar om att de under vissa
perioder har svårare för att hantera förändringar. En av de intervjuade beskriver att hon när hon
befinner sig på denna nivå, ofta har en förväntan på morgondagen, och om det sedan inte blir
som hon tänkt sig så kan hon inte riktigt hantera det. Efter terapin har hennes kontrollbehov
minskat, men hon har fortfarande kvar det här beteendet i vissa situationer men kan nu bättre
kontrollera de negativa känslor som väcks i samband med det.
“Jag är väldigt målmedveten och en ganska planerande person, och jag följer mycket mina
planer. Och lyckas jag inte med det, oavsett hur jag mår, så blir jag nedstämd.” (Intervju 2)
En annan, kvinnlig, respondent beskriver en automatisk och näst intill tvångsmässig
upptagenhet med att ständigt skapa nya mål och bli ständigt bättre, vilket skapar efterföljande
känslor av besvikelse på sig själv hos henne. För henne och två andra intervjupersoner var
hyperaktivitet ett sätt att fly både från att hela tiden tänka och från de inre kraven. Tre av de
intervjuade berättar om sömnen som ett tillstånd av avslappning som befriar dem från
upplevelsen av att ständigt älta samma tankar.
2.4 Tidlösheten
Fyra av respondenterna beskriver att de upplever tidens gång som påfrestande. I deras
fantasier finns olika inslag av längtan till en tillvaro utan klocka och tidsbegränsningar. Deras
uppfattning om vardagen präglas av den ständigt närvarande känslan av att vara stressad och inte
hinna med allt de skulle vilja göra.
“Jag ska ha så roligt som möjligt i livet, jag ska ha så mycket fritid som möjligt. Med fritid
menar jag alltså tid som inte är uppbokad med klockan. Att jag kan göra precis vad jag känner
för, för stunden. Visst, sådant kan jag fantisera om, jag kan fantisera att jag har en söndag då
jag inte ens går upp ur sängen. Men det är ju inte/…/ realistiskt.” (Intervju 1)
Den här formen av fantasier återfinns hos samtliga respondenter och handlar ofta om att
vara ekonomiskt oberoende och att kunna rå om sin tid helt och hållet. Tankarna handlar även
om att ha en längre semesterperiod, att kunna gå vilka utbildningar man vill eller att resa ut i
världen utan att behöva tänka på sin försörjning.
3 Kreativitet
På den här nivån är fantasierna mer inriktade på respondenten som handlingsvarelse.
Trots tendenser att tillskriva omgivningen stor betydelse, innehåller ändå fantasierna på den här
nivån hopp och livsglädje.
55/80
3.1 Arbete
Sex av respondenterna beskriver hur de kan fantisera om att nå framgång inom
arbetslivet. För tre av dem handlar det om att bli skickligare i sitt yrke, medan tre av
respondenter drömmer om att byta yrkesbana helt. Den första gruppen beskriver sina fantasier
om en förändring i sitt arbete i mycket konkreta termer, med stark koppling till deras nuvarande
situation och med hänsyn till vilka förutsättningar som faktiskt finns.
“Det kanske kan handla om att någon kanske gör något sämre än vad jag hade gjort det, eller
att jag ser fler möjligheter i mötet, undrar ofta ’varför frågar de inte om det här eller det där…’
det börjar i någon slags yrkesmässig kritik, men jag använder det för att utveckla mig själv.”
(Intervju 4)
Den andra gruppen är missnöjda med sin nuvarande arbetssituation och drömmer om att
göra något helt annat, med konstnärlig prägel, ett arbete som skulle kunna ge utrymme för deras
subjektivitet i högre utsträckning än det nuvarande men som inte självklart skulle kunna utgöra
en tillräckligt god inkomstkälla.
“Det är ju mer det att jag kanske har drömt om att våga bryta mig loss från [mitt nuvarande
arbete] och göra det som jag verkligen drömmer om att göra.” (Intervju 1)
Två av personerna i den andra gruppen förverkligar i viss mån sina drömmar
genom att ägna sig åt det de fantiserar om på fritiden - deras fantasier blir således till en del
omsatta i verkliga handlingar. De respondenter vars drömmar om arbetet var kopplade till deras
aktuella jobbsituation upplevde att de också hade god nytta av sitt fantasiliv och att de
utvecklades som yrkespersoner ungefär i samma riktning som deras drömmande pekade mot.
3.2 Vila
Fyra av respondenterna beskriver att fantasilivet på denna nivå ger utrymme för vila,
och erbjuder en plats där de har kunnat ompröva sin syn på sig själva och sina liv. En respondent
uttrycker det som att få börja om från noll.
“Det bästa med depressioner har varit att man insåg att man inte kan ha koll på det här och det
här, jag måste släppa saker.” (Intervju 6)
3.3 Tröst
I samtliga respondenters historia finns det en tendens till att söka sig bort från
verkligheten och vuxenlivets krav inte enbart i fantasin utan även genom handlingar, till exempel
genom att fortsätta att studera på universitet eller fortsätta arbeta med något trots att man
betraktar det som ett tillfälligt, lätt och icke stimulerande arbete. Det kan även handla om att
resa, inte som ett sätt att förvärva nödvändiga erfarenheter och kunskaper utan snarare som ett
sätt att skjuta upp inträdet i vuxenvärldens ansvarstagande. Respondenterna uppskattar också att
fantasierna fortfarande finns som en sorts tillflykt och att livet skulle vara helt outhärdligt utan
denna möjlighet.
”Jobbet är tråkigt. Här måste jag fantisera, för att annars hade jag inte överlevt.” (Intervju 6)
En annan form av tröst kan nås genom fantasier som handlar om att nå framgång, status
56/80
och socialt sammanhang. En respondent säger att han, trots att han vet det är en ren fantasi, för
en stund kan intala sig att han är framgångsrik och uppskattad.
Ytterligare fantasier har med frustration att göra och är ett sätt för flera av
respondenterna att på olika sätt drömma om att få upprättelse. Det kan handla om kontakten med
föräldrarna och föreställningen att konfrontera dem med en oförrätt, eller att fantisera om att
misshandla och döda någon som skadat en närstående. Tre av respondenterna beskriver att
sådana fantasier kan vara ett sätt att avstå från att agera i verkligheten, särskilt om utfallet i
fantasin är negativt.
3.4 Skapande
Denna kategori kännetecknas av att fantasierna kan omformas till produktivitet. Våra
respondenter berättar att fantasilivet på denna nivå är mer nyanserat och länkat till förmågan att
gallra och omsätta idéer i handling. De aspekter av verkligheten som är relevanta, såväl negativa
som positiva, finns närvarande i tankeflödet. Fantasin utgör på detta sätt en form av testområde
där olika handlingar och deras konsekvenser kan prövas. Att tänka på ett handlingsinriktat sätt
upplevs positivt.
“Speciellt det här med skapande, när fantasin övergår till en tanke som sedan övergår till en
plan, när jag tänker på något konstnärligt projekt, det kan vara nästan lite som en kick, det
skapar välmående på något sätt.” (Intervju 7)
Fantasierna på denna nivå omfattar ett bredare spektrum av tankar och de är mer
flexibla. En av respondenterna beskriver hur hon har lagt märke till att hon på denna nivå i sina
tankar inte enbart fokuserar på sig själv utan även på sin familj och omgivning, vilket sedan ger
impulser till handlingar som bidrar till att binda henne närmare till sin familj och sitt arbete.
3.5 Verkligheten - psykologisk anpassningsförmåga
I fem av intervjuerna finns det material som pekar på en förmåga hos respondenten att
kunna förhålla sig till sina egna och tillvarons brister på ett konstruktivt sätt. Genom att försonas
med att vissa önskningar inte kan bli tillfredsställda och genom att med hjälp av fantasier
förhålla sig till verkligheten, kan respondenterna både bearbeta tillvarons brister och skapa
konstruktiva lösningar.
“Jag är inte en människa som skenar iväg, jag är ganska balanserad i det, men jag tillåter mig
att fantisera för jag behöver och uppskattar det. Jag måste också sköta mitt jobb... så jag
plockar mina grejor här och sköter det, men medan jag kör så kan jag tänka på annat. Jag tror
jag fantiserar säkert hälften av min tid på jobbet.” (Intervju 6)
4 Övriga faktorer som kan påverka fantasilivet
4.1 Att tala med någon
Fyra av respondenterna beskriver det som positivt att i förtrolighet dela sina fantasier
med någon annan. I ett fall handlade detta om att dela med sig av en känsla från en positiv
erfarenhet och därigenom förstärka och förlänga den positiva upplevelsen. I ett fall handlade det
om att förstärka kärlekslivet genom att tillsammans med sin partner skapa och gestalta erotiska
fantasier. De beskriver att de genom att samtala med någon om det positiva och negativa i
57/80
vardagen kan påverka sina fantasier på ett positivt sätt.
“Jag har fantastiska vänner, jag behöver prata mycket och själv reflektera ut eller bara bubbla
om saker och ting. Grejen är att det gör mycket när jag får göra det. Jag kan inte bara sitta med
mig själv och tänka, utan jag vill ha någon, vill bli sedd och hörd. /.../ De [ambitiösa
fantasierna] har blivit avdramatiserade, för då har jag mötts av ett ´gud, så kan jag också
tänka´... då släpper pressen på att den fantasin borde också vara verklighet.“ (Intervju 5)
Sex av våra respondenter anser att tala om en fantasi med någon tydliggör gränsen
mellan fantasi och verklighet, att dela kunna dela sina fantasier med sina närstående skapar eller
fördjupar känslan av gemenskap.
4.2 Aktivitet
Tre respondenter berättade att innehållet i deras fantasier förändras i och med att de
sysselsätter sig med något.
“Jag målar lite ibland, där flyter det [fantasi och verklighet] in i varandra, för då kan jag
fantisera om hur en målning skall bli, hur man skulle kunna göra någonting, ibland blir det
verklighet ibland inte.” (Intervju 7)
Gemensamt för de motiverande fantasier som uppstår efter att fantasi och verklighet har
konfronterats med varandra, är att de kan utgöra ett förstadium till utåtriktade handlingar.
Handlingar som kopplar samman den deprimerades inre med det yttre sammanhanget förskjuter
fokus från de depressiva tankarna till något annat, vilket upplevs som en lättnad samtidigt som
bandet mellan personen och hans/hennes omgivning stärks.
4.3 Inspiration utifrån
Tre av respondenterna lyfte fram att mötet med omgivningen kan ge inspiration till nya
tankar vilket kan leda till både positiva och negativa fantasier. En av respondenterna beskrev att
hon i mötet med psykiatrins sätt att bedöma hennes vårdbehov för första gången drabbades av
tanken på att begå suicid. Respondenten påpekar att hon inser att det finns goda anledningar till
att man pratar om självmordstankar inom psykiatrin, men att det i hennes fall skapade tankar som
hon inte tidigare hade haft.
En annan respondent beskriver att hans läsande när han var yngre gav honom
inspiration till positiva tankar om att resa ut i världen på samma sätt som personerna i böckerna
gjorde, vilket sedan ledde till att han senare som vuxen genomförde olika resor.
“Visst, det fanns en period då man har läst sina första böcker, där drömde jag ibland om att
göra samma sak, som de där författarna som reste jorden runt. Och det gjorde jag, det
förverkligade jag.” (Intervju 6)
Inspiration kan komma från böcker, från nyhetsflödet och från konst men också från
faktiska händelser som möten med människor (även sådana där förtroliga samtal inte äger rum),
resor eller utbildningar. Generellt för de inspirerande faktorerna är att de påverkar fantasin på ett
positivt sätt. En av våra respondenter säger:
“Jag menar här de mer positiva och kanske till och med produktiva [fantasierna] blir mer
frekventa när jag träffar folk, gör något. De andra överväger när jag är ensam. Det är väl det att
jag fantiserar åt ett håll då, bara negativt och bara om dåtid. Så det är skillnad.” (Intervju 7)
58/80
4.4 Uppväxten
Våra intervjupersoner beskriver innehållet i sitt fantasiliv som starkt kopplat till deras
uppväxt och de förebilder de hade under sin barndom och sina tonår.
“Jag hade nog en ganska stark bild av vem jag skulle bli redan när jag var så liten. Jag är
väldigt liksom perceptiv, liksom vad min släkt och familj tillhör för klass och fack/..../ Alla är
väl präglade av sin kultur och sin uppväxt.” (Intervju 4)
Tre av respondenterna berättar att deras tidigare negativa erfarenheter som exempelvis
kränkningar, utanförskap, misslyckanden och svek länge styrde deras förväntningar på vad som
var möjligt för just dem i livet. Detta ledde till att de tenderade att avstå från att anstränga sig och
från att söka sig till relationer och sociala sammanhang. Så länge historien var obearbetad och
ointegrerad i deras personliga berättelse var den ett hinder för att fantisera på ett kreativt sätt om
den egna framtiden. Dessa personer berättar också om en kvarstående känslighet för den form av
negativa erfarenheter som de tidigare mött.
Både positiva och negativa upplevelser i historien kan modifieras, men de tycks ändå
utgöra en referenspunkt som våra respondenter faller tillbaka på vid större påfrestningar, vilket
kan kräva att negativa minnen hanteras terapeutiskt.
Sammanfattning av resultaten
Resultat av vår undersökning visar att den deprimerade patientens fantasiaktivitet
fluktuerar inom ramen av en och samma sjukdomsperiod och att förändringen samvarierar med
stämningsnivån. Materialet från respondenterna kunde delas in i tre nivåer: Tomhet, Negativa
fantasier och Kreativitet. Därtill gav materialet upphov till ytterligare en kategori: Övriga
faktorer som kan påverka fantasilivet. Sammanfattningsvis har studien kommit fram till följande
fynd:
1. Våra respondenter berättade om perioder då deras fantiserande var näst intill
obefintligt. Deras stämningsläge var då är som lägst och de saknade förmåga att ta
kontakt med omvärlden. Upplevelsen att fantasins var frånvarande förekom
således samtidigt med känslor av håglöshet, bristande intresse för yttervärlden och
med fysisk inaktivitet.
2. En något högre grad av aktivitet i fantasilivet rapporterades förekomma under de
perioder då depressionen inte upplevdes som lika handikappande som i den
föregående kategorin. Vid denna stämningsnivå förekommer tendenser till
orealistiskt negativa tolkningar av omvärlden och den egna personen. Materialet
belyser den depressives oförmåga att dra gränsen mellan sig själv och andra, till
projektiva och introjektiva tendenser som utförs i syfte att dels evakuera
aggressiviteten och kritiken och dels att få kontroll över negativiteten genom att
tillskriva sig själv negativa egenskaper. Våra respondenter upplever att så väl
deras ambitioner som upplevelse av yttre krav på dem har varit orealistiskt höga.
3. De två lägsta nivåerna indikerar jagsvaghet och regression både i dynamisk och
kognitiv bemärkelse.
4. Den tredje nivån av aktivitet i fantasilivet, Kreativitet, kännetecknas av en hög
psykisk funktionsnivå, där fantasilivet är förankrat i verkligheten och innehåller
59/80
en mängd olika scenarios som kan förverkligas. Fantasin återfår på den här nivån
sin motivationsstödjande, tröstande och framtidsorienterade roll. Fantasilivet
innehåller komponenter som visar att informanterna återfått en önskan om att ingå
i olika slags gemenskap och att omvärlden åter blivit befolkat med
eftersträvansvärda objekt. Det som kännetecknar vår patientgrupp är att den
psykiska skörheten och tendenserna till regression kvarstår även på den här nivån.
5. Det växte avslutningsvis fram även en fjärde kategori ur vår undersökning, vilken
bestod av externa faktorer som påverkar fantasilivet. Innehållet i denna kategori
visar att stämningsläget kan höjas eller sänkas beroende på vad den deprimerade
gör. Aktiviteter och olika försök till utbyte med omvärlden tenderar att sätta fart
på fantasilivet och kreativiteten, och kan bidra till att stämningsläget höjs. Svåra
obearbetade minnen och inlärda negativa sätt att relatera till sig själv och andra,
visar sig vara en faktor som kan hämma ett eventuellt utbyte med omvärlden och
bidra till en försämring av tillståndet.
6. Vår studie visar att våra respondenter upplever att deras stämningsnivå påverkas
av deras fantasiliv, men att fantasier som initieras av en aktivitet, också har en
förmåga att påverka stämningsläget.
7. Förmåga till aktivitet vid visade vara sänkt vid de två första depressionsnivåerna.
Att öka sin aktivitetsnivå kräver då en stor viljeansträngning och ibland även stöd
utifrån. Det är viktigt att de aktiviteter den deprimerade uppmanas till är möjliga
och upplevs som positiva av denne. Om den genomförs kan de sedan ge upphov
till andra realiserbara föreställningar och på så sätt dras individen in i, eller
fördjupar sitt engagemang i olika sociala aktiviteter.
Diskussion
Syfte
Arbetets syfte var att studera fantasilivet hos, i psykiatrisk bemärkelse, deprimerade
personer. Författarnas bedömning är att detta syfte har uppfyllts och att arbetet skapat en ökad
förståelse av, och ett fördjupat intresse för, deprimerade patienters inre liv, vilket redan under
skrivandet av uppsatsen stimulerade författarnas kliniska arbete och skapade en ökad lyhördhet
och respekt för patientens tillstånd och lidande.
Frågeställningar
Uppsatsen tre huvudfrågeställningar kan uppfattas vara formulerade utifrån kausala
hypoteser. Trots detta är det viktigt att påpeka det problematiska med att uttala sig om
orsakssamband när det gäller psykologiska processer och mentala tillstånd. Uppsatsens
frågeställningar är intressanta men också mycket svåra att besvara i termer av orsak och verkan.
Det finns i materialet information som kan tolkas som att det finns ett samband mellan fantasiliv,
aktivitetsnivå, kreativitet och stämningsläge, men det går inte dra några exakta slutsatser om vad
som påverkar vad. Uppsatsen har av de skäl vilka nämnts i inledningen, sin utgångspunkt i
60/80
psykologiska aspekter av depression (i psykiatrisk, diagnostisk, mening) och dess
frågeställningar tar således inte hänsyn till biologiska och sociokulturella dimensioner av
depression. I egenskaper av psykologer uppfattar författarna sig ha en etisk skyldighet att bidra
till att upprätthålla det multidisciplinära teampsykiatriska perspektivet genom att belysa och lyfta
fram psykologiska förklaringsmodeller och arbeta med psykologiska metoder. Det psykologiska
perspektivet är i sig pluralistisk och omfattar ett flertal olika områden. Uppsatsens
frågeställningar tangerar så väl psykodynamiska som kognitiva modeller utifrån en önskan att ge
en så teoriövergripande och bred bild som möjligt av de psykologiska förklaringsmodeller som
finns inom området.
Metodval
Författarna har från början varit medvetna om att frågeställningen är bred och att
begreppet fantasi utgör en metodologisk utmaning. Genom att det berör såväl medvetna som
omedvetna psykologiska processer, vilka till stora delar är oåtkomliga för medveten
introspektion, har det varit svårt att samla in fakta om det på ett sätt som uppfyller rimliga krav
på vetenskaplighet. Redan under arbetets inledning gjordes bedömningen att man genom att
ställa direkta frågor till respondenterna om deras fantasiliv endast kan ta del av en begränsad del
av respondenternas fantasier och därtill kopplade psykologiska processer. Trots detta valdes
intervjuer för datainsamling, då någon annan tillräckligt djuplodande metod inte gick att finna.
Genom att intervjuerna var semistrukturerade kunde frågeställningar justeras under
datainsamlandets gång när detta bedömdes vara nödvändigt. Ambitionen har hela tiden varit att
begränsa informationsmängden genom att göra intervjuerna så korta som möjligt. Det insamlade
materialet blev trots detta relativt omfattande och transkription och analys blev arbetskrävande.
Författarna har försökt att kompensera för metodens svaghet genom att välja
informanter som hade en erfarenhet av att gå i psykoterapi. Personerna vi har mött har kunnat
redogöra för sina inre processer på ett ärligt och generöst sätt som i vissa avseenden överskred
våra frågeställningar. Detta är anledningen till att undersökningen gav resultat som ligger utanför
de ursprungliga frågeställningarna. Informanternas utsagor vittnar om engagemang i det
terapeutiska arbete och god självkännedom. Men författarna har också frågat sig hur studiens
resultat influerades av de psykologer som våra informanter har mött före undersökningen.
Oavsett psykologers teoretiska inriktning har samtliga informanterna talat om för oss att terapin
har fört dem närmare en sund förmåga till realitetsprövning, realistiska föreställningar om
omvärlden och sig själva, och gett dem fruktbara strategier att hantera olika sorters problem.
Under arbete med dataanalysen har författarna ofta fått hålla tillbaka sin önskan att göra
teoretiska tolkningar av de djupare psykologiska processer som kan uppfattas finnas i materialet.
Vid upprepade tillfällen har det uppstått en känsla av att det med hjälp av uppsatsens metod inte
går att komma åt det djup som intervjuernas frågor potentiellt rymmer. Frågor om uppsatsens
metodval har därför hela tiden aktualiserats. Skulle ett par djupgående fallstudier kunnat belysa
ämnet bättre? Vad skulle resultatet blivit om man i stället för patienterna valt att intervjua deras
terapeuter? Det finns anledning att anta att det är så gott som omöjligt att hitta en metod som gör
det möjligt att på ett djupare psykologiskt plan kartlägga samtliga i teoretiska aspekter av
patienternas fantasiliv. Att framhäva något innebär alltid att göra avkall på något annat, och så är
det också i denna studie.
61/80
Arbetets resultat
Uppsatsen har utifrån ovanstående utgått från följande tre huvudfrågeställningar:
1. Påverkas aktiviteten i den deprimerades fantasiliv av hans eller hennes stämningsläge och
i så fall på vilket sätt?
2. Finns det ett samband mellan den deprimerades fantasier och hans eller hennes
stämningsläge och hur ser i så fall detta samband ut?
3. Influerar den deprimerades stämningsläge hans eller hennes förmåga att vara aktiv och
kreativ, och i så fall på vilket eller vilket eller vilka sätt?
Frågeställning nr 1. Resultatet visar att deprimerade patienter har ett varierande
fantasiliv vars innehåll förändras beroende på stämningsnivå. Respondenternas utsagor stämmer
väl med det som i generella termer har skrivits om depression. Ett kännetecken på recidiverande
depression, som även framträder i våra respondenters berättelser, är ett generellt sänkt och
fluktuerande stämningsläge. Studiens huvudfynd är att det finns ett samband mellan
stämningsnivå och fantasiliv. Respondenterna redogjorde för en kategori av nedstämdhet där
fantiserandet i stort sett lyser med sin frånvaro och det inre livet präglas av tomhet (kategori
Tomhet), men även för perioder av fantiserande inriktat på den egna personen (kategori Negativa
fantasier) och för perioder då de fokuserade på omgivningen (kategori Kreativitet).
Respondenterna beskrev att deras depression kunde variera mellan dessa nivåer och i och med
detta varierade också deras fantasiliv. Denna kategoriindelning uppfattar vi som meningsfull i
förhållande till vårt kliniska arbete och till det teori säger om depressivt lidande.
Respondenterna beskrev depressionsförlopp som innehöll faser med utåtriktade former
av fantasier och planering inför framtiden (kategori Kreativitet). Denna nivå kännetecknas av ett
näst intill normalt fungerande med drömmar om arbete, framgång, kärlek och en förmåga att
omsätta dessa fantasier i handling. Vi vill lyfta fram att fem respondenter beskrev olika former
av skapande som välgörande och stärkande. Samtliga respondenter beskrev att på denna nivå av
relativt gott fungerande minskas deras välbefinnande av oron över att åter drabbas av depression.
Även när patienten säger sig må bra finns det föreställningar som potentiellt kan förflytta en
individ till ett patogent undvikande av verkligheten.
De underkategorier till kategorin Kreativitet som kan kopplas till detta är Tröst och en
rädsla att fastna i sitt fantiserande (Verkligheten - psykologisk anpassningsförmåga). En möjlig
tolkning av dessa två motstridiga tendenser är att depressionen i sig innebär en konflikt mellan
tendensen att fly från verkligheten och en motsatt strävan efter att ta sig an verklighetens
utmaningar. Fantasilivet tycks alltså bestå av en mängd mer eller mindre adaptiva och mer eller
mindre motsägelsefulla föreställningar och scenarion. Enligt Freud (1911/2003) är en sådan
motsättning ett allmänmänskligt fenomen, och det är först när fantasilivet inte längre är
underkastat realitetsprincipen som risk för patologi föreligger.
Negativa fantasier är den kategori, som innefattar beskrivning av psykiskt fungerande
under depression, som kanske mest motsvarar den vedertagna uppfattningen om vad depression
är. Lidande knutet till denna fas av depressionsförloppet är det som beskrivits mest av olika
teoretiker. Våra respondenter gav exempel på upplevelser av ohanterliga krav, inåtvänd
aggressivitet, känslor av vanmakt, att vara inlåst i destruktiva beteendemönster gentemot sig
själv, i relationer och i arbetet. Depressionen tycks också innebära en tendens att överskatta
andras lycka och tillgångar och en dröm om att själv ingå en gemenskap där inget saknas, att i en
62/80
tidlös tillvaro kunna njuta av livet utan yttre stress. Fyra av respondenterna berättade om sin
rädsla för att fastna i den här typen av dagdrömmar. En uttalad orsak till detta är oron över att
inte kunna hantera sin besvikelse om drömmen inte slår in. Denna rädsla för att misslyckas och
bli känd som den som inte kan och risken för att dras ännu djupare ner i depressionen har den
kognitiva skolan beskrivit på ett utförligt sätt. Här är också Zizeks (1997) resonemang kring hur
fantasin tillhandahåller fantasmer som svar på frågan varför jag ska begära just det jag begär
intressant. Hur kommer det sig att det uppstår överambitiösa drömmar som dömer oss till
misslyckande? Under arbetets gång blev vi nyfikna på frågor gällande den
verklighetsöverskridande drömmens utvecklingsmässiga och eventuella patogena potential.
Denna fas av sjukdomen tycks således innebära större variation i fantasilivet, det extremt
negativa existerar vid sidan av det extremt positiva, men det positiva förpassas till andra, till
dåtiden, till en otillgänglig position som man jämför sig själv med. Både negativa och positiva
fantasier är bristfälligt förankrade i realia och utgör inte längre någon motivation till handling
utan snarare hindrar den. Det tycks alltså som att ett avståndstagande till, eller förnekande av,
den egna fantasiproduktionen riskerar att leda fram till en upplevelse av tomhet och brist på
begär, det vill säga försämring.
Dagdrömmen om en kravlös tillvaro kan säga något om en persons fruktan för
vardagens påfrestningar och tänkbara misslyckanden. Den deprimerades försvagade
jagfunktioner tillsammans med oförmågan att se verkligheten och sig själv på ett annat sätt än
genom sina depressiva fantasier, gör att livet förvandlas till en daglig och uttröttande kamp där
den sjuke försöker göra något samtidigt som han eller hon i sin fantasi omvandlat sin handling
till meningslös och misslyckad. För att skydda sig gör den deprimerade mindre och mindre.
Förmåga att uppfatta verkligheten sviktar och han eller hon blir allt mer inaktiv, mer upptagen av
sitt inre liv och av den egna personen. Mötet med yttervärlden blir snarast till ett
störningsmoment. Dessvärre ger låsningen vid det egna fantasilivet varken tröst eller skydd
eftersom missnöjet med att inte ha gjort det som skall göras växer. Det sadistiska samvetet ger
sig till känna genom självfördömanden och självkritiska tankar som hindrar eventuella
handlingsförsök.
Med hjälp av narcissismbegreppet och den psykodynamiska teorins tankar om en
regression till en försymbolisk sammanblandning mellan subjekt och objekt, kan den inåtvända
aggressiviteten förstås som en form av anklagelse och ilska riktad mot andra. I förlängningen av
detta resonemang kan upptagenheten av sitt utseende och behovet av att jämföra sig med andra,
som framkommer i flera av intervjuerna, ses som ytterligare en manifestation av en sådan
regression. En psykologiskt mogen individ har en upplevelse av att den egna identiteten är
förankrad i något mer än det egna utseendet: platsen i familjen, i samhället, i arbetet och i sin
historia. Självkänslan är därför stabil och inte fullt så känslig för andras åsikter. En person med
ett försvagat jag och med en bristande förankring i det symboliska och med en sämre tillgång till
sin subjektivitet, riskerar att på nytt fångas i spegelstadiets upptagenhet med att hitta fram till en
rimlig bild av sig själv. Detta innebär att subjektet fastnar i en duell med sina potentiella
identifikationsobjekt istället för att använda sig av dessa som stöd.
Inom den psykoanalytiska traditionen talar man om att depressivt lidande innebär en
återgång till ett tidigare funktionssätt och en aktivering av primitiva försvarsmekanismer.
Psykologiska försvar har också en kognitiv dimension och en alltför omfattande aktivering av
dessa innebär en maladaptiv förvrängning av verklighetsuppfattningen. Detta får till följd att
förmågorna att fokusera på det som faktiskt sker i omgivningen och att planera och att
koncentrera sig på att genomföra något i yttervärlden försämras. De olika teoretiska
63/80
förklaringsmodellerna kan öka vår förståelse av vad som händer på nivån ”negativa fantasier”
och den försämring av de exekutiva funktionerna som respondenterna beskriver.
Freud (1911/2003) tänkte sig att det medvetna innehållet i våra fantasier är resultatet av
en kompromiss mellan infantila önskningar och den censur våra psykiska försvar upprätthåller,
det vill säga att det alltid är knutet till något i det omedvetna. Principiellt bör detta vara sant även
för personer som lider av depression. Några av de utsagor vi har samlat beskriver tidiga
kränkningar eller förluster och respondenternas depression skulle utifrån psykoanalytisk teori
kunna förstås som ett oläkt narcissistiskt sår, vilket utgör en fixeringspunkt till vilken en individ
återvänder för att få något som denne inte längre kan få. Vi har dessvärre för lite empiriskt
material för att kunna dra slutsatsen att en verklighetsfrånvänd fantasiproduktion utgör ett försök
att tillfredsställa en tidig omsorgsbrist. Den psykoanalytiska teorin talar dock för att det kan vara
så.
I respondenternas berättelser finns beskrivningar av hur deras fantasier formas av en
negativ syn på sig själva, och en tendens att tolka alla erfarenheter negativt. Även deras
förväntningar på framtiden är negativa och styr deras beteende på ett hindrande och
handikappande sätt. Detta fynd bekräftar den kognitiva teorins hypotes om en depressiv triad
som via en ömsesidigt förstärkande process fördjupar och förstärker nedstämdheten och apatin
hos personer som fastnat i denna form av fungerande.
Kategorin tomhet kännetecknas av ännu mer omfattande regression och försvagade
jagmekanismer. Kan en regression till denna nivå vara ett sätt att undvika tillståndet av
destruktiv negativitet? Denna hypotes kommer i själva verket från en av respondenterna som
berättade att hon i efterhand såg tillståndet som en tid då hon fick ”resetta systemet” (nollställa
sig) och därigenom återfick kontakten med sin egen vilja och sina egna värderingar. Fantasi som
är riktad mot omvärlden är också effekt av möte med den Andre. Det vi begär är något som vi
inte har och som någon annat har visat oss som begärligt.
Frågeställning nr 2. Samtliga respondenter beskriver att deras fantiserande samvarierar
med hur de mår. De upplever att deras stämningsläge har en oproportionerligt stor inverkan på
deras psykiska fungerande. Implicit ifrågasätts detta påstående i informanters berättelser genom
att samtliga pekar fram att aktivitet kan påverka fantiserande – och därmed även stämningsläget.
Se nästa avsnitt ang frågeställning 3.
Frågeställning nr 3. Att vara aktiv och kreativ är något samtliga våra respondenter
hävdar är en bra hjälp att hålla sig friska. Respondenterna berättar att när sjukdomen befinner sig
på nivå 1 och 2, det vill säga på den nivån där fantasilivet är näst intill obefintligt eller tenderar
att hemfalla åt negativa fantasier, är det svårt att uppbåda mobiliserande krafter. Här
understryker flera av våra respondenter att aktiviteter som till exempel samtal, konkreta sysslor i
hemmet, att se en intressant film kan vara viktiga för att förflytta deras tankebanor till ett annat,
mindre depressivt modus (med Becks ord). En av respondenterna sammanfattade detta skeende
med orden ”det jordar mig”. En gemensam nämnare för denna kategori av aktiviteter är att det
utgör ett första steg mot att ta sig an verkligheten. Den aktivitet som informanterna väljer att ta
upp intervjuerna är handlingar som inte kräver presterande i varken social eller intellektuell
bemärkelse. Respondenterna uttryckte stor tacksamhet mot personer som kunde bemötta dem när
de mådde som sämst och för den tid, acceptans, inspiration och hjälp de fick för att bryta sin
passivitet och isolering. Sammantaget lyftes värde av relationer och av det konkreta som ger
synliga och tillfredsställande resultat eller bekräftelse – det vill säga sådant som stärker jaget.
64/80
Relation till tidigare psykologisk forskning
De forskningsresultat som vi funnit i vår artikelsökning ligger i linje med vad som
framkommer i intervjudelen. Till exempel har vi funnit att Schultz´s (1976) (och Becks m fl,
1979) slutsats att ju djupare en depression är, desto fler och intensivare blir de negativa tankarna
och de negativa och självdestruktiva fantasierna som den sjuke riktar mot sig själv. Det finns
även en likhet mellan de nivåer av fantasilivet som Klinger beskriver och de tre nivåer som visat
sig i intervjuerna.
Respondenternas fantasiliv förefaller i perioder att fungera på ett sådant
verklighetsfrämmande sätt som de av Klinger (1977) beskrivna två lägsta nivåerna, vilka
domineras av responsiva mentala aktiviteter, som är icke viljestyrda och icke riktade, eller är helt
innehållslösa. Nivån som i denna studie har fått etiketten ”kreativitet” är mindre homogen än de
två föregående, varför det inte går att utesluta att det inom denna kategori återfinns
motsvarigheter till de nivåer Klinger benämner ”operationellt tänkande” och ”medveten,
viljestyrd aktivitet”. De två lägsta nivåerna stämmer även väl överens med det som inom
kognitiv teori benämns som grundantaganden och automatiska tankar, vilka inte varit föremål för
ett realitetsprövande.
Relation till psykologisk teori
Vygotskijs (2006) tanke att fantasier som leder till handling är överlägsna rena
dagdrömmar bekräftas av våra respondenter som relevant. En av personerna vi intervjuade säger
tydligt att dagdrömmande bara får vederbörande att må dåligt, medan däremot handlingsbara
fantasier om sådant som faktiskt går att göra, och att sedan förverkliga detta, upplevs som
välgörande.
Den kognitiva skolan (Seligman, 1975; Kazantizis, Rinecke & Reeman, 2010; Beck m
fl, 1979; Larsson & Carlsson, 2012) har bidragit till förståelsen för den deprimerades inre värld
genom att ha utvecklat behandlingsmetoder som inriktar sig på att förstå och behandla patienter
vilka vi uppfattar befinner sig i ett tillstånd motsvande Negativa fantasier i vår analys av
intervjumaterialet. Upplevelsen att livet är övermäktigt och tankar präglade av omöjlighet och
självkritik påverkar patientens känsloliv och självkänsla i en negativ spiral. På så sätt begränsas
upplevelsen av lust och minskas förmågan att föreställa sig en positiv framtid för sig själv. Den
kognitiva skolans betoning på att motivera deprimerade patienter att i högre utsträckning ta
ansvar för sina egna tankar, känslor och handlingar ser vi som viktig. Ett stort värde ligger, enligt
vår uppfattning, i den kognitiva teorins fokus på metoder för att förändra patientens kognition
och emotioner utifrån vad som är möjligt i nuet.
Den psykodynamiska traditionen har utvecklat olika modeller för att beskriva
personligheten, personlighetstyper, begärstruktur och psykologisk mognad. Freud (1914/2003)
adapterade och vidareutvecklade begreppet narcissism som ett sätt att beskriva hur en person tar
sig själv till objekt på ett improduktivt och handikappande sätt, vilket kan leda till olika former
av psykiskt lidande. Lacans sätt att förstå hur psyket kan befinna sig inom olika strukturer, är ett
redskap för att förstå vissa patienters tendens att fastna i sina egna imaginära föreställningar och i
en bristande förmåga att symbolisera sina egna tankar och föreställningar. Av våra respondenters
utsagor framgår hur ensamheten och oförmågan att dela sina inre tankar och känslor med någon
annan innebär en risk att förbli instängd i sitt inre och där låta sina negativa tankar, fantasier och
65/80
affekter växa.
Kleins (1935/193; 1952a/1980; 1958/1980, och Segal, 1973; 1981) teoretiska bidrag till
förståelsen av depressionen är att se människans inre som en fantasivärld fylld av imaginära
objekt. För att komma ur depressionen krävs ett arbete med att erkänna och sörja att objektet och
subjektet utgör separata existenser vilka inte kan påverka varandra. I förlängningen av detta
stannade vi upp vid Kristevas (1989) och Fonagys (Fonagy m fl, 2012) respektive resonemang
kring den deprimerade som fångad i sina egna känslor. Det vi först uppmärksammade i
respondenternas berättelser var just deras tendens att låta sina känslor och stämningslägen styra
både fantasier och tankar, snarare än tvärt om. Den symbolisering av känslan, som både Kristeva
och Fonagy betonar, kan ses som ett sätt för en person att skilja ut och ta kontroll över dessa inre
stimuli.
Klein (1989) och Fonagy (Fonagy m fl, 2012) beskriver, utifrån olika metodologiska
utgångspunkter, det lilla barnets utveckling mot att bli ett medvetet själv. I Kleins arbete är
omedvetna fantasier ett centralt begrepp, medan det centrala begreppet hos Fonagy är det han
kallar mentaliserad affektivitet. Detta kan ses som förmågan att fokusera sin fantasiproduktion på
hur andra tänker och känner i ett ömsesidigt samspel med omvärlden. Kleins och Fonagys olika
utgångspunkter gör att deras beskrivningar av det lilla barnets utveckling mot att bli ett medvetet
själv skiljer sig åt. Medan Kleins fokus ligger på de omedvetna fantasierna och på (hennes
tolkning) av barns föreställningar och psykiska försvar mot ångest, lägger Fonagy sin fokus på
omvandlandet av det fysiskt omedelbara till associativa processer, påverkbara för symbolisk
bearbetning. Fonagys begrepp den mentaliserade affektiviteten beskriver ett nödvändigt
förhållningssätt hos en förälder för att skapa en sund utveckling hos sitt barn. Genom förälderns
mentaliserade affektivitet drivs barnet att utveckla en förmåga att föreställa sig hur andra
människor tänker och känner för att sedan låta sina egna föreställningar och handlingar påverkas
av detta, i ett ömsesidigt utbyte med andra. En sådan förmåga att mentalisera tycks skapa
kreativa fantasier om den egna existensens emotionella och symboliska betydelse.
Den kleinianska traditionen poängterar kopplingen mellan fantasi och identitet.
Identitetstemat utgör också ett av huvudspåren i den franska psykoanalysens syn på fantasilivet.
Tillståndet depression kan kopplas till den ordning Lacan kallade det imaginära, det vill säga ett
fantasiliv förknippat med försymboliska föreställningar och ordlösa bilder. Det förefaller också
sannolikt att Kristevas tanke att det kliniska arbetet med denna patientkategori bör inbegripa en
översättning av patogena imaginära föreställningar till den symboliska ordningen, det vill säga
till språkets och handlingens domän, är riktig. Deprimerade tycks ofta oförmögna att sörja sin
ensamhet och att acceptera verkligheten brister, kroppens utsatthet och språkets oförmåga att
benämna begär. En tanke som stärkts under vårt arbete med uppsatsen är att patienternas svaga,
depressionsbenägna jag, på olika sätt behöver stärkas. I den psykodynamiska traditionen har det
framförts att detta kan ske genom att patienten erbjuds möjlighet att över tid knyta an till ett
terapeutiskt arbete, medan den kognitiva traditionen har lyft fram hur man genom att rikta in sig
på patientens egen förmåga att ta ansvar för sina tankar och föreställningar kan stärka dennes
självkänsla och förmåga att stå emot sina egna patogena fantasier. Utifrån möte med
informanterna är författarna benägna att ifrågasätta om det verkligen är möjligt i de riktigt svåra
fall av sjukdomen?
Värdet av människans symboliska förmåga
I den teoretiska genomgången har vi redogjort för psykologiska utvecklingsteorier som
66/80
tagit sig an tänkandets utveckling och hur människan lär sig att skilja sina egna tankar, fantasier
och emotionella reaktioner från sina sinnens förnimmelser av omvärlden. Teorierna beskriver hur
människan är beroende av språket som ett kognitivt redskap i överlåtelsen av praktisk och
symbolisk kunskap mellan generationerna och mellan medlemmarna i gruppen. Genom språket
och vår symboliska förmåga, får vi den distans till den yttre verkligheten och våra inre emotioner
och föreställningar som vi behöver för att ta oss an och kunna handskas med dessa på ett adaptivt
och viljestyrt sätt. Vår förmåga att fantisera på ett kreativt och framåtsyftande sätt, och att finna
praktiskt och realt stöd i våra erfarenheter, är beroende av symbolisk kunskap och ett språk som
förankrats i den sociokulturella gemenskapen. Våra symboliska kunskaper hjälper oss att skapa
föreställningar om vår framtid och leder på så sätt fram till målinriktade handlingar, med hjälp av
vilka vi kan påverka den verklighet vi lever i och nå harmoni i vår tillvaro.
I motsats till detta kan den symboliska produktionen skapa fantasier som blir till våra
värsta fiender och hindra vår utveckling och vårt psykiska välbefinnande. Fantasilivet kan
således, å ena sidan, kopplas till processer relaterade till den faktiska verkligheten, vilka skapar
förutsättningar för kunna att ta en kreativ del i samhällsgemenskapen eller, å andra sidan,
kopplas till destruktiva och improduktiva fantasier som riskerar att skapa ensamhet och psykisk
ohälsa. Utifrån såväl den psykodynamiska som den kognitiva traditionen framstår depression
som en sjukdom orsakad av processer inom patienten som hindrar honom eller henne att ta sig an
verkligheten. Detta innebär att resurser inte tas i anspråk för att sörja, bearbeta och symbolisera
det som förlorats, utan snarare verkar för att upprätthålla olika illusioner om jaget och världens
beskaffenhet.
Utifrån en psykodynamisk synpunkt är fantasiliv och depression fenomen knutna till en
narcissistisk tendens hos den drabbade. Att studera dessa båda fenomen parallellt och
tillsammans har synliggjort narcissismens såväl positiva, kreativa som dess negativa, destruktiva
sidor. Det har visat sig att arbetet med deprimerade patienter på olika sätt bör ta sig an ett skadat
jag vars olika imaginära reparationsförsök har misslyckats och där terapin, förutom att beröra
psykets fantasmatiska nivå, behöver erbjuda patienten konkreta strategier (aktivering) för att ta
sig ur sin isolering, och även öka jagets symboliska förankring.
Överväganden kring val teoretiska utgångspunkter
Vi har diskuterat möjligheten att hålla det teoretiska avsnittet kortare och att begränsa
det till psykodynamisk teori och att fokusera på hypoteser som korresponderar med våra fynd. Vi
har valt behålla det teoretiska kapitlet i sin helhet och detta återspeglar vårt förarbete till empirin
som bestått av breda teoretiska studier. Vår uppfattning är att de olika teorierna, var och en på
sitt sätt, tillför något specifikt till vår frågeställning och vi ser ett värde i att presentera dem inom
ramen för en och samma text. Vi är väl medvetna om att valet av teorier och texter kan
problematiseras och ifrågasättas. De teorier som vi inkluderat har som gemensam nämnare att de
är representerade på olika sätt på Universitet i Sverige och att de är kopplade till klinisk
psykologisk praktik i vårt land. En reflektion med anledning av vår undersöknings resultat är att
det som i litteraturen i olika teoretiska termer beskrivs som den deprimerades inre
föreställningsvärld, motsvaras av våra respondenters beskrivning av sina upplevelser av att vara
deprimerade och genom att närma sig dessa erfarenheter på en fenomenologisk nivå har studien
bidragit till en ökad förståelse hos oss för det allmänmänskliga i dessa processer.
Utifrån vår erfarenhet av moderna, välbeforskade terapeutiska metoder som
Interpersonell Psykoterapi och Beteendeaktivering vågar vi påstå att dessa utgör riktade
67/80
tillämpningar av äldre klinikers tankar. Denna insikt har inspirerat författarna till en ännu mer
öppen inställning till psykoterapiforskning och forskningsbaserade metoder. Insikten har också
ingett mod till att använda äldre kunskaper för att anpassa så väl gamla som nya metoder till den
enskilda patientens behov. I så måtto värderar författarna den teoretiska bredden som lärs ut på
psykologutbildningar i Sverige högt. Som psykolog är det viktigt att behärska en god diagnostisk
förmåga och förståelse för den individuella patientens problematik och tillgång till resurser, och
att utifrån detta kunna fokusera på det som är relevant och möjligt för patientens tillfrisknande.
Reflektioner kring studiens relevans i kliniskt arbete
I dagens psykiatri ställs allt högre krav på att kunna erbjuda patienterna effektiva och
tidsbegränsade behandlingar inriktade på att hantera de mer akuta aspekterna av patienternas
problematik. I dagens läge är det inte möjligt att, utifrån vare sig den kognitiva, psykodynamiska
eller någon annan teoretiskt inriktning, erbjuda patienterna en djupare bearbetning av sina inre
konflikter. Många patienter inom psykiatrin saknar också förmågan att uthärda den ensamhet och
det utlämnande till sig själv och sina fantasier som till exempel ett mer psykoanalytiskt inriktat
arbete kan innebära. Utifrån den här undersökningens resultat kan man dra slutsatsen att
psykiatrins krav på snabba och tidsbegränsade insatser kan vara i linje med en deprimerade
patients behov – förutsatt att det inte är den enda insatsen. Den deprimerade patienten, under de
svåraste passagerna i sin sjukdom, är mer i behov av fysisk och social aktivering för att stärka sin
självkänsla och koppling till verkligheten, än av en mer renodlad psykoterapi. Det är också
viktigt att påpeka att den regressiva kraften hos depressionen talar emot sådana arbetssätt som
riskerar att främja känslor av hjälplöshet och utelämnande hos patienten.
Många av de korttidsterapier som idag erbjuds patienter inom primärvården inriktar sig
mot någon eller några valda aspekter av den depressiva problematiken och har visat sig ha god
effekt i en majoritet av fallen. När problematiken återkommer och antar svårare former
remitteras ofta patienten till specialistpsykiatrin. Hur bör den psykologiska behandlingen för
dessa personer utformas? Den variation i funktionsnivå som våra respondenter beskriver samt de
teoretiska resonemangen vi redogjort för, leder oss mot idén om en behandling som kan variera
beroende på var patienten befinner sig i sin sjukdom. Vår erfarenhet är att det är viktigt att dessa
patienter kan erbjudas en bred flora av interventioner, allt ifrån ett handfast psykosocialt stöd, en
väl avvägd farmakologisk behandling till olika former av psykologisk behandling utifrån skilda
teorier och metoder. För att bedriva en människovänlig och effektiv psykiatri tror vi att det
behövs en kunskap och förståelse för vilka patienter som kan vara i behov av, och vara lämpliga
för, olika former av psykologisk behandling.
Den psykodynamiska teorin utgår från att vårt medvetande påverkas av omedvetna
processer i form av känslor, föreställningar, förbud och förvrängningar vilka har olika struktur
beroende på patientens psykologiska mognad. Det psykoterapeutiska arbetet handlar i denna
tradition om att genom olika former av interventioner skapa en insikt hos patienten om hur hon
eller han påverkas av dessa omedvetna processer. Man kan kalla detta ett nedifrån perspektiv, det
vill säga att skapa förändring genom att bearbeta de djupare liggande lagren i psyket. Den
kognitiva terapeutiska traditionen bygger på insikten att deprimerade patienters föreställningar
ofta är påfallande likartade och att dessa påverkar patienterna via mönster av negativa tankar och
felaktiga slutledningar. Kognitiv psykoterapi bygger på idén att lära patienten nya sätt att tänka
och att ge patienterna redskap för att förstå de negativa slutledningsmönster som styr deras
kognition. Detta skulle man kunna kalla för ett ovanifrån perspektiv på behandling. Vi har funnit
68/80
att dessa teoretiska ansatser båda tillför något väsentligt och vi tror att psykoterapeutens kunskap
om dessa olika traditioner främjar arbetet med denna patientgrupp. Det är ett rimligt krav på
psykiatrin att tillhandahålla en behandling som består av ett brett spektrum av terapeutiska
tekniker, metoder och kunskaper om olika bakgrundsfaktorer till recidiverande depressioner,
samt att behandlarna besitter en klinisk känslighet för att på olika sätt hjälpa patientens att
utveckla sin självkänsla, självkännedom, realitetsprövning, och mentaliseringsförmåga
Eftertankar – möjliga felkällor och nya frågor
Våra sju respondenter har alla genomgått psykiatrisk behandling som bestått av en
kombination av farmakologiska och psykoterapeutiska insatser. Vi har inte ställt några explicita
frågor om hur respondenterna upplever att de påverkats av den antidepressiva medicinering de
har erhållit, men vi finner det tänkvärt att ingen informant säger något om sina erfarenheter av
sin psykofarmakakur, och än mindre om hur denna påverkat det inre livet. I respondenternas
berättelser betonas att det som hjälpt dem ut ur den depressiva stämningen är externa faktorer
och mellanmänskliga kontakter i allmänhet, till exempel psykoterapi, kontakt med familjen,
samtal med vänner och inte minst kontakt med kulturen och omvärlden i stort. Eftersom vi vet
att många deprimerade personer ser sin störning som initierad av biologiska faktorer eller av
blandning av biologiska, psykologiska och sociala dito, finns det anledning att tro att de kollegor
som hjälpt oss att få kontakt med respondenterna har valt personer som fäster vikt vid de intraoch interpersonella aspekter av sitt lidande. Vi har också funderat över att faktum, att
respondenterna kände till vår yrkestillhörighet, kunde ha spelat roll i utformning av deras svar.
De olika teorier om depression som på olika sätt sprids i samtiden och som återges i
olika medier återspeglas i våra respondenters självförståelse. En högpresterande person tänker
sig den egna, höga arbetskapaciteten och arbetsmoralen, som en utlösande faktor för sina
depressioner och en annan ser sin oförmåga att vara närvarande i nuet som ett hinder för
tillfrisknande. I det första fallet är det troligt att teorin om utbrändhet, eller depression utlöst av
överansträngning, ligger bakom resonemanget, och i det andra fallet är det antagligen den
hinduistiskt influerade kognitiva behandlingen av depression, med inriktning på att vara
medvetet och värderingsfritt närvarande i nuet, som ligger bakom dessa tankar. I några fall
kommenteras även uppväxtfaktorer och relationer vilket antyder en påverkan av olika typer av
psykodynamiska förklaringsmodeller.
Samtliga respondenter beskriver sig som personer som under hela sitt liv i perioder
drabbats av nedstämdhet. Det här får oss att tänka att det vore intressant att undersöka huruvida
deras personligheter på något sätt är predisponerade för depression eller att något i deras miljö
understödjer en depressiv utveckling. För att förstå varför patienterna återkommande drabbas av
detta lidande kan det vara av vikt att fundera över hur en sådan känslighet uppstår. Olika
utvecklingspsykologiska modeller och psykologiska studier av hur barn under uppväxten
samspelar med signifikanta vuxna fyller här en viktig uppgift för att öka förståelsen av vad som
krävs för att skapa psykologiskt välbefinnande. I respondenternas berättelser har vi kunnat se en
dubbel rörelse i deras fantiserande; både en överdriven upptagenhet av den egna personen och ett
angrepp på den. Det skapar ett inre drama där den deprimerade både intar rollen som domaren
och den anklagade. I denna dubbelhet tillskrivs andra människor och företeelser i omvärlden ett
stort värde, samtidigt som respondenterna själva uppvisar ett begränsat intresse för att närma sig
sin omvärld. Istället tillskriver de genom projektiva mekanismer andra samma kritik och
stränghet som deras eget samvete gör. I fantasierna återkommer temat upprättelse och framgång i
69/80
samhällslivet, nästan alltid kopplat till en längtan efter att retirera från de inre och yttre kraven
för att få vila i en kravlös ensamhet. Vad i dessa sjukdomsbeskrivningar handlar om
konstitutionell skörhet och vad är sjukdomen? Att förstå mer om detta skulle kunna vara till hjälp
i terapeutiskt arbete, i att göra vissa delar av symtombilden jagdystona. Dessa frågor kunde
tyvärr inte utforskas inom ramen för det här uppsatsarbetet.
Vi anser att vi genom vår undersökning har kunnat beskriva vissa aspekter av den
depressiva fantasins beskaffenhet och att vi kunnat påvisa en samstämmighet mellan
intervjustudiens fynd och de teorier och den forskning vi redogjort för. Den psykoanalytiska
teorin om utvecklandet av en sårbarhet för depression är mycket svår att operationalisera. I
samband med analysen av våra data har vi därför avstått från att göra alltför långtgående
tolkningar av utvecklingspsykologiska aspekter av sjukdomens etiologi. Trots att vi försökt lägga
ett förståelseraster där utvecklingspsykologiska modeller har ingått, har vi inte lyckats hitta några
entydiga utvecklingsrelaterade orsaker till den depressiva problematiken. Det vore därför
felaktigt att uttala sig om detta.
Vi finner det intressant att det finns en samstämmighet mellan vår empiri och den
litteratur och de forskningsrapporter vi har haft tillgång till, där huvudfyndet kan sammanfattas
som att depressionen är en regressiv tendens utifrån både psykodynamisk och kognitiv synpunkt,
vilket innebär att fantasilivet då också fungerar på ett mer primitivt och mindre flexibelt sätt. Det
som kännetecknar fantasier med en patogen potential är en bristande förankring i språket och i
verkligheten. Ingen av de teoretiker och forskare vi har läst lyfter fram fantasin som den
självklara och enda källan till en depressiv störning, men man tillskriver den en viktig roll. Den
psykologiska behandlingens roll i förhållande till just fantasilivet handlar om att bidra till att göra
detta mer adaptivt, det vill säga mer verklighetsförankrat och mer inriktat mot att ta sig an
verkligheten. Att tala om fantasier innebär att knyta dem till språket och kulturen, vilket gör att
fantasierna blir mindre alienerande. På så sätt kan de återfå sin motiverande funktion.
När vi sammanfattade materialet i kategorier under analysfasen, blev vi överraskade av
upptäckten att tre av fyra möjliga kategorier byggde på frågan: ”Hur påverkas ditt fantiserande
av stämningsläget?” Det tyder på att det skulle vara möjligt att i en utökad studie använda färre
frågor och därigenom kunna använda sig av ett större antal respondenter.
Reflektion kring studiens ekologiska validitet
Det är naturligtvis glädjande att studiens resultat tycks peka åt samma håll som tidigare
forskningsfynd och att resultatet inte tycks strida mot de teorier vi redogjort för. Vi har dock
ställt oss frågan: kan en retrospektiv undersökning omfattande endast sju personer säga något om
den stora populationen personer som lider av recidiverande depression? Förutom att vårt urval är
litet har vi lagt märke till ett flertal felkällor. En tänkbar felkälla, vilket togs upp tidigare i detta
avsnitt, kan vara att personerna i vår undersökning samtliga har genomgått psykoterapi. Kan
deras sätt att resonera kring sig själva ha påverkats under den terapeutiska processen? En annan
källa till snedvridning av resultatet kan vara att samtliga våra respondenter var av svenskt
ursprung och att det alltså finns en form av kulturell ensidighet i materialet. Detta är ett problem
eftersom en stor andel av patienterna inom den specialiserade öppenvårdspsykiatrin i Göteborg
har en annan kulturell bakgrund än den svenska. En undersökning som inriktar sig mot gruppen
utlandsfödda patienter skulle därför antagligen tillföra ytterligare perspektiv till vår
frågeställning. I och med att studien bygger på deltagarnas minnen och föreställningar om sig
själva, vilket är mycket känsligt för kulturell och språklig påverkan, är dessa båda aspekter
70/80
viktiga att beakta om man vill dra mer generella slutsatser utifrån studiens fynd. Vi har trots detta
gott hopp om att en longitudinell studie som inkluderar fler personer, skulle kunna ge liknande
resultat.
Tack
Sist men inte minst skulle vi vilja tacka samtliga deltagare, inklusive den person vars
intervju inte har inkluderats i analysen, för att de har ställt upp. Tack vare dem har vi förstått mer
om en människans existentiella utsatthet och den recidiverande depressionens börda.
Referenser
Abramson, L.Y., Seligman, M.E.P. & Teasdale, J.D. (1978). ”Learned helplessness in humans:
Critique and reformulation.” Journal of Abnormal Psychology, 87 (1): 49–74.
Allwood, C.M. & Eriksson, M.G. (red.) (1999). Vetenskapsteori för psykologi och andra
samhällsvetenskaper. Lund: Studentlitteratur.
American Psychiatric Association (APA) (1994). Diagnostic and statistical manual of mental
disorders - fourth edition. Washington DC.
Beck, A.T., Rush, A.J., Shaw, B.F. & Emery, G. (1979). Cognitive therapy of depression. New
York: Guilford.
Blunden, A. (2010). An interdisciplinary Theory of Activity. Leiden: Boston: Brill.
Breuer, J. & Freud, S. (1894/1997). ”Försvarsneuropsykoserna.” Samlade skrifter av Sigmund
Freud. Band III. Översättning av Lars W. Freji. Stockholm: Natur och Kultur.
Breuer, J. & Freud, S. (1895/1997). ”Studier i hysteri.” Samlade skrifter av Sigmund Freud.
Band III. Översättning av Lars W. Freji. Stockholm: Natur och Kultur.
Breuer, J. & Freud, S. (1893/1997). ”Om den psykiska mekanismen bakom hysteriska fenomen.
Preliminärt meddelande.” Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band III. Översättning av Lars W.
Freji. Stockholm: Natur och Kultur.
Bronstein, C. (2001). Kleinian Theory; A contemporary Perspective. London: Whurr Publishers
Clark, D.A., Beck, A.T. & Alford, B.A. (1999). Scientific Foundation of Cognitive Theory and
Therapy of Depression. Toronto: John Wiley & Sons.
Dybel, P. (2009). Okruchy psychoanalizy. Teoria Freuda miedzy hermeneutyka a
poststrukturalizmem. Warszawa: Universitas.
Elliot, R., Barker, C. & Pistrang, N. (2003). Research Methods in Clinical Psychology. New
York: John Wiley & Sons.
71/80
Fink, B. (1997). A clinical introduction to Lacanian Psychoanalysis: theory and technique.
Cambridge: Harvard UP.
Fonagy, P., Gergely, G., Jurist, E.L. & Target, M. (2002). Affect Regulation, Mentalization, and
the Development of the Self. New York: Other Press.
Fonagy, P. (2007). Anknytningsteori och psykoanalys. Översättning av Marika Hagelthorn.
Stockholm: Liber.
Freud, S. (1900/1996). Drömtydning. Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band II. Översättning
av John Landqvist och Mia Engven. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1905/2002). Tre avhandlingar om sexualteori. Samlade skrifter. Band V.
Översättning av Ingrid Wikén Bonde. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1906/2002). ”Mina åsikter om sexualitetens roll i neurosernas etiologi.” Samlade
skrifter av Sigmund Freud. Band V. Översättning av Ingrid Wikén Bonde. Stockholm: Natur och
Kultur.
Freud, S. (1907/2007). Vanföreställningar och drömmar i W. Jensens Gradiva. Samlade skrifter
av Sigmund Freud. Band XI. Översättning av Ingrid Wikén Bonde. Stockholm: Natur och
Kultur.
Freud, S. (1908 [1907]/2007). ”Diktaren och fantiserandet.” Samlade skrifter av Sigmund Freud.
Band XI. Översättning av Clarence Crafoord. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1908/2001). ”Hysteriska fantasier och deras förhållande till bisexualitet.” Samlade
skrifter av Sigmund Freud. Band VII. Översättning av Eva Backelin. Stockholm: Natur och
Kultur.
Freud, S. (1909/2007). ”Familjeromanen hos neurotikerna.” Samlade skrifter av Sigmund Freud.
Band XI. Översättning av Ingrid Wikén Bonde. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1911/2003). ”Formuleringar om de två principerna för psykiska skeenden.” Samlade
skrifter av Sigmund Freud. Band IX. Översättning av Eva Backelin.Stockholm: Natur och
Kultur.
Freud, S. (1914/2003). ”Introduktion till narcissismen.” Samlade skrifter av Sigmund Freud.
Band IX. Översättning av Ingrid Wikén Bonde. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1915/2003). ”Det omedvetna.” Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band IX.
Metapsykologi. Översättning av Eva Backelin. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1917a[1915]/2003). ”Sorg och Melankoli.” Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band
IX. Översättning av Eva Backelin. Stockholm: Natur och Kultur.
72/80
Freud, S. (1917b[1915]/2003). ”Metapsykologiskt tillägg till drömläran.” Samlade skrifter av
Sigmund Freud. Band IX. Översättning av Eva Backelin. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1919/2001). ”Ett barn blir slaget. Bidrag till kännedomen om sexuella perversioners
uppkomst.” Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band VII. Översättning av Eva Backelin.
Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1921/2008). Masspsykologi och jaganalys. Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band
X. Översättning av Lars W. Freji. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1923/2003). Jaget och detet. Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band IX.
Översättning av Mia Engvén. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1924/2001). ”Realitetsförlusten vid neuros och psykos.” Samlade skrifter av Sigmund
Freud. Band VII. Översättning av Eva Backelin. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1931/2003). ”Om libidinösa typer.” Samlade skrifter. Band V. Översättning av Ingrid
Wikén Bonde. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1932/1996). ”Kvinnligheten”. Nya föreläsningar publicerade 1932. Samlade skrifter
av Sigmund Freud. Band I. Översättning av Assar Asker. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S. (1940/2003). Psykoanalysens huvudlinjer. Samlade Skrifter. Band IX. Översättning av
Eva Backelin. Stockholm: Natur och Kultur.
Hammen, C. (1997). Depression. Hove: Psychology Press.
Hassoun, J. (1997). The cruelty of depression. Reading, Mass: Addison Wesley.
Haugsgjerd, S. (1989). “Jacques Lacan och psykoanalysen.” Matthis, I. (red). Fyra röster om
Jacques Lacan. Översättning av Ann Runnqvist-Vinde. Stockholm: Natur och Kultur.
Heider, F. (1958). The psychology of interpersonal relations. New York: John Wiley & Sons
Johansson, P.M. (2007). “Personligheten i ljuset av psykoanalysen.” Fahlke, C. & Johansson, P.
M. Personlighetspsykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Johansson, P.M. (2012). ”Psykodynamiskt perspektiv.” Fahlke, C. & Johansson, P.M.
Psykopatologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Karlsson, G. (1999). ”Empirisk fenomenologisk psykologi.” Allwood, C.M. & Eriksson, M.G.
(red) Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper. Lund: Studentlitteratur.
Kazantizis, N.; Rinecke, M. A. & Freeman, A. (2010). Cognitive and Behavioral Theories in
Clinical Practice. London; New York: Guilford.
73/80
Klein, M. (1931/1975). “A contribution to the Theory of Intellectual Inhibition.” Love, guilt and
Reparation and Other Works 1921-1945. London: Hogarth.
Klein, M. (1933/1975). “The Early Development of the conscience in the Child.” Love, guilt and
Reparation and Other Works 1921-1945. London: Hogarth.
Klein, M. (1935/1993). “Ett bidrag till de manodepressiva tillståndens psykogenes.” Kärlek,
skuld och gottgörelse. Översättning av Ingeborg Löfgren. Stockholm, Natur och Kultur
Klein, M. (1945/1975). ”The Oedipus Complex in the Light of Early Anxieties.” Love, guilt and
Reparation and Other Works 1921-1945. London: Hogarth.
Klein, M. (1952a/1980). “The Mutual Influences In the Development of Ego and Id.” Envy and
Grattitude and Other Works 1946-1963.
Klein, M. (1952b/1993). ”Några teoretiska slutsatser angående spädbarnets känsloliv.” Kärlek,
skuld och gottgörelse. Översättning av Ingeborg Löfgren. Stockholm, Natur och Kultur
Klein, M. (1958/1980). “On the Development of Mental Functioning.” Envy and Grattitude and
Other Works 1946-1963.
Klein, M. (1963/1980). “On the Sense of Loneliness.” Envy and Grattitude and Other Works
1946-1963.
Klinger, E. (1977). “The Nature of Fantasy and Its Clinical Uses.” Psychoterapy: Theory,
Reserach and Practice, 14: 223-231.
Kristeva, J. (1989). Black Sun. Översättning av Leon S. Roudies. New York: Columbia UP.
Kristeva, J. (1992). Fasans Makt. Översättning av Agneta Rehal och Anna Forsberg. Göteborg:
Daidalos
Kristeva, J. (2001). Melanie Klein. Översättning av Ross Guberman. New York: Columbia UP.
Kristeva, J. (2009). This Incredible Need to Belive. Översättning av Beverley Bie Brahic. New
York ; Chichester : Columbia UP.
Lacan, J. (1991). The Seminar of Jacques Lacan. Book II. The Ego in Freuds Theory and in the
Technique of Psychoanalysis. 1954-1955. London: Northon.
Lacan, J. (1949/1986). ”Spegelstadiet.” Ecrits. Spegelstadiet och andra skrifter. Översättning av
Iréne Matthis och Francoise Rouquès. Stockholm: Natur och Kultur.
Lacan, J. (1957/1986). ”Bokstavens instans i det omedvetna – eller förnuftet sedan Freud.”
Ecrits. Spegelstadiet och andra skrifter. Översättning av Erik vad der Hheeg, Sven-Olof
Wallenstein, Iréne Matthis och Francoise Rouquès. Stockholm: Natur och Kultur.
74/80
Lacan, J. (1953/1986). ”Talets och språkets funktion i psykoanalysen.” Ecrits. Spegelstadiet och
andra skrifter. Översättning av Ann Runnqvist-Vinde, Inréne Matthis och Francoise Rouquès.
Stockholm: Natur och Kultur.
Laplanche, J. & Pontalis, J.-B. (1967). Vocabulaire de la psychanalyse. Paris: Presses
Universitaires de France, Bibliothéque de Psychanalyse.
Larsson, B.P.M. & Carlsson, S.G. (2012). “KBT-perspektivet”. Fahlke, C. & Johansson, P. M..
Psykopatologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Lindén, J., Westlander, G. & Karlsson, G. (red.) (1999). Kvalitativa metoder i
arbetslivsforskning. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning.
Lund, L.-G. (2007). ”Kognitiv personlighetsteori och behavioristisk inlärningsteori.” Fahlke, C.
& Johansson, P. M. Personlighetspsykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
McKnew, D.H., Cytryn, L., Lamour, M. & Apter, A. (1982). “Fantasy in childhood depression
and other forms of child psychopatology.” Adolescent Psychiatry, 10: 292-298.
Nunberg, H. (1931/1971). Allgemeine Neurosenlehre auf psychoanalytischer Grundlage. Bern.
Olin Lauritzen, S., Svenaeus, F. & Johnsson, A.-C. (red) (2004). När människan möter
medicinen. Livsvärldens och berättelsens betydelse för förståelsen av sjukdom och medicinsk
teknologi. Stockholm: Carlssons.
Perris, C. (2010) Kognitiv terapi i teori och praktik. Stockholm: Natur och Kultur
Reeder, J. (2001). Begär och etik. Om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen. Höör:
Brutus Östlings bokförlag Symposion.
Schultz, K.D. (1976). Fantasy stimulation in depression: direct intervention and correlational
studies. Yale University.
Segal, H. (1973). Introduction to the Work of Melanie Klein. New York: Hogharth and the
Institute of Psychoanalysis.
Segal, H. (1990). Dream, Fantasy and Art. London: Routledge.
Segal, H. (1981). A Kleinian Approach to Clinical Practice. Delusion and Artistic Creativity.
London: Jason Aronson Inc.
Segal, J. (1992). Melanie Klein. London: Sage.
Seligman, M. (1975). Helplessness: on depression, development and death. San Francisco: W.H.
Freeman.
75/80
Warnock, M. (1976). Imagination. London: Faber.
Willis, S.L. (1976). “Structured fantasy as an adjunctive technique for the treatment of
depression.” Psychoterapy: Theory, Research & Practice, 13: 249-252.
World Health Organisation (WHO) (1992). Classification of Mental and Behavioral Disorder:
Clinical Descriptions and Diagnostic Guidelines. Geneva: WHO.
Vygotskij, L.S. (1925). Consciousness as a problem in the Psychology of Behavior, Översättning av
Nikolaj Veresov. http://www.marxists.org/archive/vygotsky/works/1925/consciousness.htm
Vygotskij, L.S. ( 2006). Fantasi och kreativitet i barndomen. Översättning av Kajsa Öberg
Lindsten. Göteborg: Daidalos.
Vygotskij, L.S. (1933). Play and its role in the Mental development of the Child . Översättning av
Catherine Mullholland. http://www.marxists.org/archive/vygotsky/works/1933/play.htm
Vygotskij, L.S. (1934a). Thinking and Speech . Översättning av Eugenia Hanfmann and Gertrude
Vakar. http://www.marxists.org/archive/vygotsky/works/words/index.htm
Vygotskij, L.S. (1934b). The Problem of Consciousness .
http://www.marxists.org/archive/vygotsky/works/1934/problem-consciousness.htm
Zizek, S. (1997). The Plague of Fantsies. London: Verso.
76/80
Bilagor
Bilaga 1
Intervjumall
Inledning:
Alla människor drömmer sig bort från verkligheten ibland. Man fantiserar om saker
som inte har hänt och som kanske aldrig kommer att ske. Det vara innan man somnar
eller när man sitter och väntar på bussen. Fantasierna kan handla om många olika
saker och de kan vara mer intensiva i vissa perioder av livet och minska under andra.
Vi är intresserade av hur just du fantiserar och vill därför ställa några frågor till dig om
detta.
Vad har ditt fantasiliv för betydelse för dig?
.1 Är dina fantasier viktiga för dig?
Om ja, på vilket sätt är de betydelsefulla för dig?
.2 Hur påverkas du av att fantisera?
.3 Tror du att det finns något samband mellan ditt fantasiliv och dina handlingar?
Om ja, skulle du kunna säga något om det och ge några exempel?
Om inte, skulle du kunna säga något om det?
Dina tankar om vad som påverkar dina fantasier?
.1 Är det skillnad på dina fantasier beroende på vilken stämning du befinner dig i?
Om ja, på vilket sätt förändras de?
Kan du deras innehåll, omfattning och intensitet?
Kan du säga mer om det här sambandet?
.2 Hur upplever du dina fantasier känslomässigt?
.3 Har det hänt att du skrivit ner en fantasi eller dröm?
Om ja, varför tror du att du gjorde det?
Hur påverkade det dig?
.4 Har det hänt att du har berättat om dina fantasier för någon?
Om ja, varför tror du att du gjorde du det?
Har det hänt att möten med människor, händelser, naturupplevelser e t c har påverkat
77/80
ditt fantiserande?
Om ja, kan du berätta mer om det?
Finns det något utöver det vi talat om hittills som påverkat ditt fantasiliv?
Om ja, på vilket sätt?
Varför tror du att just dessa faktorer påverkade dig?
Om det inte finns något som påverkar ditt fantasiliv, varför tror du att det är på det
sättet?
Skulle du kunna berätta om hur du fantiserar?
.1 Vad fantiserar du om?
Relationer?
Erotik?
Yrkesmässig framgång?
Ekonomisk framgång?
Vilken plats har du själv i dina fantasier?
Har du fantasier vars innehåll inte handlar om ditt liv?
Annat?
.2 Hur förhåller sig innehållet i ditt fantiserande till dåtid, nutid och framtid?
.3 Hur stor del dagen fantiserar du?
.4 Vilken del av dagen fantiserar du mest?
.5 Hur skulle du beskriva vilka känslor och stämningar som präglar ditt fantiserande?
Tillägg och kommentarer
.1 Är det något mer som du tycker att jag borde ha frågat om i anslutning intervjuns
tema eller något som du skulle vilja lägga till utöver det som redan är sagt?
2. Är det något som du skulle vilja kommentera avseende den här intervjun?
78/80
Bilaga 2
Deltagare sökes till en studie om sambandet
mellan fantasiliv och depression
Antalet personer som på olika sätt behandlas för diagnosen depression ökar (Socialstyrelsens
folkhälsorapport 2009). Det depressiva lidandet innebär, förutom de symptom som omfattas av
diagnoskriterier, även en ibland påtaglig förändring i förmågan att genomföra önskade handlingar. En av
förutsättningarna för detta är människans förmåga att fantisera om sina avsikter, deras genomförande
och eventuella effekter. För att komplettera den kunskap om depression som finns tillgänglig idag har vi
valt att inom ramen för examensuppsats för påbyggnadsutbildning i psykoterapi vid Göteborgs
Universitet fördjupa oss i ovan nämnt ämne.
Vi kommer att genomföra en undersökning i form intervjuer med ett antal personer som på grund av
återkommande depressiva besvär får, eller tidigare har fått, behandling vid någon av Göteborgs
psykiatriska öppenvårdsmottagningar. Undersökningen har som syfte att utforska deltagarnas fantasiliv
och deras tankar om detta kan ha ett samband med upplevelsen av att vara deprimerad. Exempel på
områden som intervjun kommer att beröra är fantasier, deras innehåll, intensitet och känslomässiga
betydelse, samt om dessa områden påverkas av de depressiva besvären.
Intervjuerna spelas in och beräknas att ta ca 1,5 timma per person i anspråk och kommer att
genomföras i psykologiska institutionens lokaler vid Haraldsgatan 1 i Göteborg, eller på en annan
överenskommen plats. Allt material behandlas konfidentiellt. Resultatet kommer att presenteras på ett
sätt som kommer att omöjliggöra identifikation av deltagarna. Så väl ljudupptagningar som allt annat
material kommer efter avslutad bearbetning att förstöras. Även informationen om att du har deltagit i
en studie behandlas konfidentiellt. Du är också självklart fri att när som helst dra dig ut ur projektet utan
att behöva ange skäl för detta.
För att delta i studien behöver följande kriterier vara uppfyllda:
1. Du är över 18 år
2. Du lider av återkommande depressiva besvär, det vill säga du har varit med om minst tre depressiva
episoder
3. Dina besvär är eller har varit av sådan art att du har behandlats inom specialistpsykiatri
Rosalie Säregård
Anders W. Eriksson
[email protected]
tfn 0709 49 53 53
[email protected]
tfn 0705 69 71 08
Handledare: Fil.dr. Per Magnus Johansson
79/80
Bilaga 3
Medgivande till deltagande i studien och bakgrundsuppgifter
Namn:
Ålder:
Utbildning:
Yrke/sysselsättning:
Hur länge har du lidit av återkommande depressiva besvär?
Hur länge har du behandlats inom specialistpsykiatrin?
Vilken form av behandling får du just nu?
Hur har det sett ut över tid?
Jag accepterar att delta i denna studie efter att ha fått information om dess syfte och utformning och
om att jag när som helst kan dra mig ut ur projektet utan att behöva ange skäl för detta.
Ort, datum och namnunderskrift
80/80