Nytt från Europadomstolen 3 2011

1
Nytt från
Europadomstolen 3/11
Redaktör: F.d. kammarrättsrådet Margaretha Ericsson
Kontaktperson på
Sveriges domstolar: John S. Panofsky, Förvaltningsrätten i Göteborg
INNEHÅLL
Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 februari - den 15 mars 2011. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nyhetsbladets ”startsida” under ”Vägledande avgöranden” som Du hittar under rubriken ”Genvägar” på Sveriges domstolars webbsida, www.domstol.se . I månadens nummer har även medverkat Katarina Fast, doktorand i
offentlig rätt vid Stockholms universitet och Philip Mielnicki, doktorand i civilrätt vid Stockholms
universitet.
REGISTER
På Sveriges domstolars webbsida finns också ett register över domar som har refererats i tidigare nyhetsblad, från och med nr 1/01. Registret består av en Excel-fil som öppnas i ett nytt fönster och består
av sju olika kolumner. Registret kan sorteras efter bl.a. part, svarandestat eller avgörandedag. Sortering
efter artikel har vissa brister men fungerar huvudsakligen bra.
På samma sida finns vidare en ”lathund” med anvisningar om hur man lättast hittar och sorterar eller
söker i registret. Där finner du en beskrivning med tydliga exempel på hur du går till väga för att hitta i
registret till Nytt från Europadomstolen.
UPPLYSNING
Nyhetsbladet publiceras numera som en pdf-fil. Det innebär att det inte längre finns länkar från innehållsförteckningen direkt till de olika referaten. Ett enkelt sätt att hitta direkt till det referat man vill
läsa är att markera namnet på den klagande i målet och sedan klicka på ”Redigera” och vidare på
”Sök” samt på ”Sök nästa”. Man kan naturligtvis också via ”Redigera” gå till ”Sök” och skriva in hela
eller del av namnet på den klagande och sedan klicka på ”Sök nästa”.
2
FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER
EUROPADOMSTOLENS DOMAR
Domar mot andra länder
Harju mot Finland, 2011-02-15
Heino mot Finland, 2011-02-15
Husrannsakan och beslag, som den undersökande myndigheten själv beslutade om utan någon rättslig
prövning vare sig före eller efter det att åtgärden genomfördes, hade visserligen en laglig grund men
lagen gav inte tillräckligt skydd för rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle. Det skedde därför i
båda fallen en kränkning av artikel 8.
Geleri mot Rumänien, 2011-02-15
Utvisningen av en man, som lagligen var bosatt landet och hade familj där, på grund av att han ansågs
utgöra en fara för nationell säkerhet men utan att han gavs det minsta skydd i förfarandet mot godtycke, medförde att det skedde en kränkning av dels artikel 8, dels artikel 1 i protokoll nr 7.
Tsintsabadze mot Georgien, 2011-02-15
En fängelseintern hittades hängd och den officiella förklaringen var att han begått självmord. Uppgifter
om att den avlidne varit utsatt för gangsterverksamhet i fängelset och att han mördats pga. han inte
kunnat betala till den olagliga ”fängelsekassan” medförde att statens förklaring inte kunde godtas.
Uppgifterna hade inte heller utretts och den utredning som skett var varken oberoende, objektiv eller
effektiv. Det skedde därför en kränkning av artikel 2.
Pfeifer mot Bulgarien, 2011-02-17
Ett flerårigt reseförbud under pågående brottmål, varigenom den åtalade under långa perioder förlorade kontakten med sin hustru och sitt barn, utgjorde en kränkning av rätten att fritt lämna sitt land enligt
artikel 2 i protokoll nr 4 . Bristande effektiva rättsmedel för att få reseförbudet prövat föranledde även
en kränkning av artikel 13.
Andrle mot Tjeckien, 2011-02-17
Olikbehandling, genom att kvinnor som tog hand om sina barn fick lägre pensionsålder än män som
också tog hand om sina barn, motiverades av den avsåg att kompensera de ojämlikheter som uppkom
pga. att kvinnorna förväntades dels vara heltidsarbetande, dels också ha ansvaret för barn och hushåll.
Syftet var legitimt och objektivt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 14 i förening
med artikel 1 i protokoll nr 1.
Wasmuth mot Tyskland, 2011-02-17
En skyldighet för anställda att via A-skattsedel lämna uppgifter om avsaknad av medlemskap i ett religiöst samfund kränkte inte vare sig artikel 9 om rätten till religionsfrihet eller rätten till privatliv enligt
artikel 8.
Soare m.fl. mot Rumänien, 2011-02-22
Rumänsk polis sköt en man i huvudet utan att våldet var berättigat och utredningen av det inträffade
var bristfällig. Det skedde därför kränkningar av artikel 2. Den talan som den kränkte kunde föra för
att få ersättning var inte effektiv och det skedde därför en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 2. Att polismannen uppgett att han blivit angripen av en zigenare var inte tillräckligt för att konstatera att det funnits rasistiska motiv till att mannen blev skjuten och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 14. När vittnen som förhörts angående händelsen hölls kvar hos polisen i många timmar
utan mat och vatten kränktes artikel 3.
Lacerda Gouveia m.fl. mot Portugal, 2011-03-01
Den svåra flygolyckan i Camarate, där bl.a. Portugals premiärminister och försvarsminister omkom,
hade enligt de efterlevande orsakats av ett brott. Brottmålsförfarandet och utredningarna lades emellertid vid flera tillfällen ned. De efterlevande kunde inte väcka enskilt åtal, eftersom tidsfristen för åtal
löpt ut. Deras rätt att få sina civila rättigheter prövade hade emellertid inte inskränkts på grund av någon försumlighet från myndigheternas sida och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel
6.1.
3
Klein mot Österrike, 2011-03-03
En advokat var under hela sin verksamhetstid obligatoriskt ansluten till en pensionsfond som drevs av
advokatsamfundet och han bidrog till fonden genom direkta bidrag samt genom kollektiva bidrag från
staten för utförd rättshjälp. När advokaten kort innan pensionsåldern uteslöts ur samfundet pga. av
konkurs fråntogs han hela rätten till pension från fonden. Förfarandet var inte proportionerligt och det
skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.
Vistins och Perepjolkins mot Lettland, 2011-03-08
Mark, som de klagande hade fått i gåva och där de inte gjort någon investering, exproprierades mot en
ersättning som vida understeg marknadsvärdet. Marken användes för utbyggnad av Rigas hamn och
myndigheterna hade därför varit berättigade att inte ersätta det fulla marknadsvärdet. M.h.t. omständigheterna sedda i sin helhet var ersättningen inte oproportionerlig och det skedde därför inte någon
kränkning vare sig av artikel 1 i protokoll nr 1 i sig eller i förening med artikel 14.
Kiyutin mot Ryssland, 2011-03-10
En man, som är medborgare i Uzbekistan, gifte sig med en rysk kvinna och fick med henne ett barn.
Han vägrades uppehållstillstånd i och utvisades från Ryssland pga. att han konstaterades vara HIVpositiv och det gjordes inte någon individuell prövning av fallet. Han behandlades därmed annorlunda
än andra utlänningar som sökte uppehållstillstånd och blev således diskriminerad pga. hälsoskäl. Det
skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.
Revision
Dyller mot Polen, 2011-02-15
Klaganden i målet hade avlidit innan domen meddelades och modern hade förklarat att hon ville fullfölja klagomålet. Mot den bakgrunden fann domstolen skäl att revidera domen och tillerkänna modern
beslutat ideellt skadestånd.
ALLMÄNT
Enligt pressrelease den 18 februari har domstolen i ett mål mot Ukraina (Kharchenko ./. Ukraina, nr
40107/02, dom 2011-02-10), som noterades under Återkommande frågor i föregående nummer, bl.a.
under Frihetsberövande, med stöd av artikel 46 anmodat Ukraina att ändra sin lagstiftning och praxis
när det gäller frihetsberövanden. Domstolen konstaterade att de återkommande kränkningarna av artikel 5 i mål mot Ukraina visade på ett fortlöpande problem i den ukrainska lagstiftningen om frihetsberövanden, eftersom personer ofta blev berövade friheten utan domstolsbeslut och att skälen för frihetsberövandena ofta var formalistiska samt att det inte förekom någon regelbunden omprövning. Det
krävdes därför omgående en ändring av lagstiftning och praxis. Det ankom visserligen på Ukraina att
under inseende av ministerkommittén finna den bästa lösningen men domstolen uppmanade regeringen
att -inom sex månader från det att domen vann laga kraft – ge in ett reformförslag.
I en pressrelease den 23 februari redovisar domstolen två beslut där den tillämpat det nya kriteriet för
admissiblity, ” betydande nackdel”. Kriteriet infördes genom protokoll nr 14 som trädde i kraft den 1
juni 2010. Domstolen förklarar att det nya kriteriet skall prövas från tre olika aspekter, nämligen a) har
den klagande drabbats av en betydande nackdel, b) kräver respekten för mänskliga rättigheter att klagomålet prövas i sak och c) har klagomålet blivit vederbörligen prövat i en nationell domstol? Domstolen konstaterade i båda målen att de tre förutsättningarna för det nya kriteriet var uppfyllda och förklarade därför klagomålen för inadmissible. Målen är Holub mot Tjeckien, ansökan nr 24880/05 och
Bratri Zatkové a.s. mot Tjeckien, ansökan nr 20862/06.
Enligt domstolens statistik per den 28 februari 2011 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal
12 100 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 32 % i förhållande till föregående
års 9 200 klagomål för motsvarande period. 900 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en
minskning med 60 %. 5 954 klagomål har avgjorts, 362 genom dom, en ökning med 6 %, och 5 592
4
genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 2 350 klagomål har
avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 28 februari till 145 700 mål vilket är en ökning med 4 % från
den balans om 139 650 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 45 700 på avgörande i kammare med sju domare, 7 100 har lottats på kommitté med tre domare och 92 900 mål är lottade
på ensamdomare. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 28 februari till 20 570, en
minskning med 6 % från de 21 950 mål som förelåg vid årsskiftet.
Enligt domstolens pressrelease den 15 mars 2011 (nr 218) har den stora kammarens panel för prövning
av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen:
Kuric m.fl. mot Slovenien ( ansökan nr 26828/06, dom 2010-07-13, jfr nr 7/10) och
Konstantin Markin mot Ryssland (ansökan nr 30078/06, dom 2010-09-16, jfr nr 9/10)
skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Domstolen har vidare beslutat att avslå 37 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens
hemsida via ”Recent press releases” och ”Search”.
Domstolen har i en dom den 15 mars 2011 fastställt en förlikning och avskrivit målet avseende personer som på 1980-talet i den statliga sjukvården genom blodtransfusioner fått smittat blod. Målet är
G.N. m.fl. mot Italien, ansökan nr 43134/05, dom i sakfrågan den 1 december 2009, jämför nr 11/09.
Målet gällde sju italienska medborgare, dels släktingar till nu avlidna personer som fått HIV eller hepatit C genom blodtransfusioner i den statliga hälsovården, dels en enda överlevande i den infekterade
gruppen. De drabbade personerna led alla av en ärftlig typ av blodbrist som gjorde att de måste få blod
och blodprodukter för att överleva. I domen konstaterades bl.a. att det skett en kränkning av artikel 2
pga. ett alltför utdraget förfarande och av artikel 14 i förening med artikel 2, eftersom personer som led
av en blodbristsjukdom inte behandlades lika med blödarsjuka. De klagande hade nu träffat en överenskommelse med den italienska staten som innebar att staten skall betala mer än 2,3 millioner euro
till offrens familjer.
LÄNKAR
Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för
Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du
kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en
länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets
hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du
kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.
Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/
Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext,
ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som
resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr
5
EUROPADOMSTOLENS DOMAR
Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen
hänvisar till i den refererade domen.
DOMAR MOT ANDRA LÄNDER
Harju mot Finland
(Ansökan nr 56716/09, dom den 15 februari 2011)
Heino mot Finland
(Ansökan nr 56720/09, dom den 15 februari 2011)
Domarna finns endast på engelska.
Husrannsakan och beslag, som den undersökande myndigheten själv beslutade om utan någon
rättslig prövning vare sig före eller efter det att åtgärden genomfördes, hade visserligen en laglig
grund men lagen gav inte tillräckligt skydd för rättssäkerheten i ett demokratiskt samhälle. Det
skedde därför i båda fallen en kränkning av artikel 8.
He är advokat och maken till en av hennes klienter som utreddes av polisen, men hon var själv inte
misstänkt. Den 7 oktober 2009 genomförde polisen en husrannsakan på Hes kontor och man kopierade
då viss e-postkorrespondens från Hes dator. Vissa handlingar togs också i beslag. Den 12 oktober 2009
upplystes He genom ett brev från undersökningsdomaren om att man kopierat fel filer och att de uppgifter som kopierats hade förstörts. He påstod att hon aldrig fick någon kopia av de filer som kopierats
så det var inte möjligt att kontrollera om beslaget av filer verkligen varit misslyckat. De beslagtagna
handlingarna hölls kvar hos polisen. Förundersökningen har avslutats och målet har överlämnats till
åklagare för beslut om ev. åtal, men något åtal har ännu inte väckts.
Ha var misstänkt för att ha organiserat olaglig invandring och förundersökningen i hennes fall leddes
av Gränsbevakningsväsendet, som genomförde en husrannsakan i Has hem den 9 juli 2009. Ha var vid
tillfället inte hemma och hon hade inte blivit kontaktad angående husrannsakan. Inte heller hennes
advokat informerades om åtgärden, varvid bl.a. Has dator togs i beslag. När Ha kom hem senare samma kväll fann hon ett handskrivet meddelande om att Gränsbevakningsväsendet hade genomsökt hennes lägenhet och att vissa föremål hade beslagtagits. Enligt protokollet över husrannsakan och beslaget, daterat den 11 juli 2009, hade de beslagtagna föremålen, alla utom datorn, återlämnats till Ha
samma dag. Ha förhördes senare som misstänkt.
I Europadomstolen klagade He och Ha över att det skett en kränkning av deras rätt till respekt för sina
respektive hem och sin korrespondens enligt artikel 8.
Europadomstolen erinrade inledningsvis om att begreppet ”hem” även innefattar en persons kontor.
Parterna var eniga om att det skett ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sina hem och korrespondens och domstolen hade ingen annan uppfattning. Domstolen skulle därför pröva om intrånget
varit berättigat. En första förutsättning för detta var att intrånget hade haft stöd i lag. Det innebär för
det första att det skall finnas en laglig grund. För det andra skall denna lag vara tillgänglig för den person som berörs och för det tredje skall personen i fråga kunna förutse konsekvenserna av lagen. Till
sist måste den inhemska lagen vara förenlig med rättssäkerheten.
Domstolen erinrade vidare om att enligt dess praxis skall begreppet ”lag” när det gäller artikel 8.2 tolkas materiellt och inte formellt. När det gäller en skriven lag gäller det den tolkning behöriga domstolar har gett lagen. Domstolen framhöll att dess behörighet att pröva hur nationell lag följs är begränsad
och att det i första hand ankommer på de nationella domstolarna att tolka och tillämpa lagen. Domstolen konstaterade att samtliga parter tycktes överens om att husrannsakningarna och beslagen hade stöd
6
i tvångsmedelslagen. Domstolen godtog att intrånget i de klagandes rättigheter hade sin grund i finsk
lag.
När det gällde kravet på att lagen skulle vara tillgänglig väckte det inga problem. Detsamma gällde det
tredje kravet, dvs. att den klagande skulle kunna förutse konsekvenserna av lagen. När det sedan gällde
det fjärde kravet erinrade domstolen om att artikel 8.2 kräver att lagen i fråga är förenlig med rättssäkerheten. I samband med husrannsakan och beslag måste den nationella lagen ge individen ett skydd
mot godtyckliga intrång i rättigheterna enligt artikel 8.1. Trots det utrymme som staterna har för sina
bedömningar på det här området måste de vara särskilt försiktiga när de, som i förevarande fall, i lag
ger sina myndigheter rätt att besluta och genomföra husrannsakningar utan ett rättsligt beslut. Om individer skall kunna skyddas mot godtyckliga ingripanden i sina rättigheter enligt artikel 8 från myndigheternas sida, måste det finnas ett rättsligt system och mycket strikta gränser för myndigheternas
befogenheter. Det var därför nödvändigt att domstolen prövade kvaliteten på de rättsregler som var
tillämpliga i målet.
Domstolen betonade att husrannsakan och beslag utgör allvarliga intrång i rättigheterna enligt artikel 8
och att det därför måste finnas tydliga och detaljerade regler som anger ett skydd mot godtycke. Särskilt när det gäller advokaters kontor krävs stor försiktighet. Som domstolen redan tidigare har funnit
fanns det inte någon oberoende och rättslig tillsyn över beslut om husrannsakan som fattades av polisen själv. Domstolen noterade att avsaknaden av ett föregående rättsligt beslut kunde uppvägas av
möjligheten att i efterhand få en prövning av beslutet om husrannsakan. I det aktuella fallet hade de
klagande emellertid inte någon effektiv tillgång till domstolsprövning av vare sig lagligheten eller berättigandet av husrannsakningsbeslutet. De klagandes rätt till respekt för sina hem hade således kränkts
av det förhållandet att det inte funnits något rättsligt beslut för intrånget och inte heller någon möjlighet att få en effektiv rättslig prövning i efterhand, vare sig av beslutet som sådant eller av det sätt på
vilket åtgärden genomförts. Även om det således fanns en laglig grund för de ifrågasatta åtgärderna i
finsk lag gav lagen inte de klagande tillräckligt rättsligt skydd, varken före eller efter det att åtgärden
genomförts. De klagande hade därför berövats det minimiskydd som de var berättigade till enligt rättsäkerheten i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning
av artikel 8 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva de övriga kraven enligt artikel 8.2 eller att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.
HÄNVISNINGAR
Buck ./. Tyskland, dom 2005-04-28 (jfr nr 5/05)
Chappell ./. U K, dom 1989-03-30
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Liberty m.fl. ./. U K, dom 2008-07-01(jfr nr 7/08)
Kennedy ./. U K, dom 2010-05-18 (jfr nr 6/10)
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)
Sallinen m.fl. ./. Finland, dom 2005-09-27
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16
Sorvisto ./. Finland, dom 2009-01-13
Elci m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Kolesnichenko ./. Ryssland, dom 2009-04-09
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Smirnov ./. Ryssland, dom 2007-06-07 (jfr nr 6/07)
Varga ./. Rumänien, dom 2008-04-01
Isıldak ./. Turkiet, dom 2008-09-30
Geleri mot Rumänien
(Ansökan nr 33118/05, dom den 15 februari 2011)
Domen finns endast på franska.
7
Utvisningen av en man, som lagligen var bosatt landet och hade familj där, på grund av att han
ansågs utgöra en fara för nationell säkerhet men utan att han gavs det minsta skydd i förfarandet mot godtycke, medförde att det skedde en kränkning av dels artikel 8, dels artikel 1 i protokoll nr 7.
G, som är turkisk medborgare är bosatt i Moldavien, men han var vid den aktuella tidpunkten olagligt
bosatt i Bukarest. Han hade beviljats politisk asyl 1998, ett beslut som fastställdes 2001. Två år senare,
2003, gifte han sig med en rumänska, med vilken han fick en dotter under 2005. Han var delägare i två
affärsdrivande bolag. Genom ett beslut av åklagaren vid appellationsdomstolen i Bukarest förklarades
G persona non grata och han förbjöds komma till Rumänien på tio år. Motiveringen var att det fanns
”tillräckliga och tillförlitliga uppgifter som visade att han var engagerad i aktiviteter som utgjort ett hot
mot den nationella säkerheten”. G delgavs beslutet den 23 februari utan närmare förklaring och han
utvisades till Italien samma dag. Gs advokat överklagade utvisningsbeslutet hos appellationsdomstolen
i Bukarest och klagade särskilt över att det inte lämnats några skäl för beslutet. Han framhöll vidare att
G levt många år i Rumänien, att han var gift med en rumänska och hade barn med henne samt att han
var delägare i bolag i Rumänien. Överklagandet avslogs som ogrundat. Domstolen framhöll särskilt att
den bevisning som låg till grund för ett beslut av aktuellt slag inte under några förhållanden kunde
kommuniceras med personen i fråga, eftersom uppgifterna var sekretessbelagda enligt lag. Vidare
framhölls att konstitutionsdomstolen i sin praxis hade bekräftat att den regeln var förenlig med konstitutionen. Gs flyktingstatus återkallades i april 2005 och hans överklagande av det beslutet avslogs.
I Europadomstolen hävdade G att de aktuella åtgärderna mot honom stred mot artikel 8 och artikel 1 i
protokoll nr 7.
Europadomstolen noterade först att utvisningen av G och förbudet för honom att återvända till rumänskt territorium hade inskränkt både hans familjeliv och hans privatliv. En sådan situation kunde
emellertid vara förenlig med konventionen om den hade stöd i lag, hade ett legitimt syfte och var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. I Gs fall koncentrerade domstolen sig på frågan om åtgärden hade
stöd i lag. Domstolen erinrade om att det i första hand krävdes att ”lagen” i fråga skyddade den enskilde från godtyckligt handlande från myndigheternas sida, genom att ge honom en möjlighet att få den
ifrågasatta åtgärden prövad av ett oberoende och opartiskt organ med befogenhet att pröva alla relevanta faktiska och rättsliga frågor.
Ändå hade den enhet, som prövat Gs överklagande, nämligen appellationsdomstolen i Bukarest, endast
gjort en rent formell prövning av utvisningsbeslutet. Den domstolen hade dessutom inte fått någon
vidare förklaring när det gällde de brott som G påstods ha begått och det hade därför inte varit möjligt
för den att gå utöver åklagarmyndighetens påstående när det gällde att kontrollera om G verkligen utgjorde en fara för den nationella säkerheten eller allmänna ordningen. De åtgärder som vidtagits mot G
hade inte gett honom den allra minsta grad av skydd mot godtycke. Intrånget i hans rätt till respekt för
sitt familjeliv och privatliv hade därför inte haft stöd i en lag som uppfyllde konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.
Domstolen konstaterade att det enligt artikel 1.2 i protokoll nr 7 visserligen var möjligt att utvisa en
utlänning på grund av fara för den nationella säkerheten innan han fick utnyttja de skyddsåtgärder som
anges i första punkten i samma artikel. Dessa skyddsåtgärder var emellertid avsedda att tillhandahållas
innan en utlänning, som var lagligen bosatt inom den aktuella statens territorium, utvisades, vilket var
fallet med G. Han kunde därför endast utvisas ”efter ett i laga ordning fattat beslut och han hade varit
berättigad att ”framlägga skäl som talade mot utvisningen” samt att ”få sin sak omprövad”. Domstolen
erinrade om vad den funnit vid prövningen enligt artikel 8 när det gällde kvaliteten på den rumänska
lag enligt vilken G hade blivit utvisad, dvs. att den inte gett honom ens det minsta skydd mot godtycke.
8
Dessutom hade appellationsdomstolen begränsat sig till en rent formell prövning av hans klagomål.
Domstolen noterade vidare att myndigheterna inte hade gett G den minsta antydan om vilka brott han
var misstänkt för och som utgjorde grunden för att anse att han utgjorde en fara för den nationella säkerheten. Vid sådant förhållande kunde G inte anses ha fått det skydd i förfarandet som han hade haft
rätt till. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll
nr 7.
HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Üner ./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)
Keles ./. Tyskland, dom 2005-10-27 (jfr nr 10/05)
Maestri ./. Italien, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Kaya ./. Rumänien, dom 2006-10-12
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Hewitt o. Harman ./. U K, kommissionens beslut 1993-09-01
Christie ./. U K, kommissionens beslut 1994-06-27
Association for European Integration and Human Rights o. Ekimdzhiev ./. Bulgarien, dom 2007-06-28
C.B. ./. Bulgarien, dom 2008-07-24
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Artikel 1 i protokoll nr 7
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Kaya ./. Rumänien, dom 2006-10-12
Tsintsabadze mot Georgien
(Ansökan nr 35403/06, dom den 15 februari 2011)
Domen finns endast på engelska.
En fängelseintern hittades hängd och den officiella förklaringen var att han begått självmord.
Uppgifter om att den avlidne varit utsatt för gangsterverksamhet i fängelset och att han mördats
pga. han inte kunnat betala till den olagliga ”fängelsekassan” medförde att statens förklaring
inte kunde godtas. Uppgifterna hade inte heller utretts och den utredning som skett var varken
oberoende, objektiv eller effektiv. Det skedde därför en kränkning av artikel 2.
T är georgisk medborgare och mor till Z som den 30 september 2005 hittades hängd i ett förrådsrum i
fängelset i Khoni. Z avtjänade ett treårigt straff för motstånd mot polis, som kallats till hans f.d. hustrus bostad pga. att Zs våldsamma uppträdande. Fängelseguvernören AL informerade omedelbart justitieministeriets utredningsavdelning och en utredning inleddes innefattande bl.a. en inspektion av förrådsrummet där Z hittats, en obduktion och förhör med vittnen. Den 1 oktober 2005 kom en utredare
från ministeriet särskilt för att undersöka platsen. Två av fängelsets viceguvernörer deltog i undersökningen och de gav utredaren det rep som Z använt för att hänga sig och hans skor. Båda objekten förseglades tillsammans med ett paket cigaretter, en tändare och en smärtstillande tablett som hittats av en
av guvernörerna i Zs fickor. Två trästolar som hittats under Z lämnades också över till utredaren, men
de förseglades inte. Från den 1 till den 3 oktober 2005 genomfördes obduktionen av Z under överinseende av justitieministeriet. Den nationella rättsmedicinska byrån, som utförde obduktionen, fann att
döden orsakats av mekanisk kvävning genom hängning. Man hittade inga andra skador än strypmärket
9
på halsen. På begäran av T och hennes f.d. make gjordes också en oberoende obduktion som bekräftade den första obduktionens konstaterande av dödsorsaken. Dock noterades ett märke som orsakats av
ett trubbigt föremål nära strypmärket på Zs hals. Ett antal vittnen uppgav att Z tidigare försökt ta livet
av sig och att han led av att hans föräldrar och hans hustru inte besökte honom i fängelset. Som skäl
för självmordet framhöll fängelseguvernören Zs besvikelse över att hustrun flyttat till Turkiet. Alla
vittnena uppgav att Z inte hade haft någon konflikt med någon annan person i fängelset.
T fortsatte emellertid att hävda att hennes son inte begått självmord utan att han blivit dödad samt att
fängelsemyndigheterna hade försökt dölja mordet. Redan i början av utredningen upplyste hon utredaren om att Z varit orolig för betalningar som han måste göra till ”fängelsekassan”, en obligatorisk
”skatt” som de s.k. makurebelis (inflytelserika fångar som antingen olagligen fick förmåner eller som
tyst accepterades av fängelseledningen) tilltvingade sig. T påstod att en del av ”kassan” betalades till
ledningen som ersättning för vissa förmåner, som tillåtelse att spela kort, lämna sin cell eller inneha ett
förbjudet föremål som bl.a. en mobiltelefon. T uppgav att Z mycket ofta hade ringt henne och andra
släktingar och bett om pengar för att kunna klara av dessa betalningar. I november 2005 lades brottmålsförfarandet - mot en eller flera okända personer för att de drivit Z att begå självmord – ned i brist
på bevis. Åklagarmyndigheten hänvisade särskilt till ett självmordsbrev, daterat den 28 oktober 2005
och upphittat i obduktionssalen den 8 november 2005 av en städare, som visade att Z tagit sitt liv för
att visa sin kärlek till en kvinna vid namn Nino, som uppenbarligen lämnat honom när han som bäst
behövde henne. T överklagade nedläggningsbeslutet men fick avslag med samma motivering. Som
svar på Ts klagomål över att det inte gjorts någon rättslig prövning av handstilen på självmordsbrevet
uppgav appellationsdomstolen utan närmare förklaringar att brevet jämförts med andra exempel på
hennes sons handstil. I december 2005 gav Ts f.d. make in en anmälan mot en fånge, X, som enligt
uppgift hade försökt pressa honom på pengar som han påstod att Z var skyldig ”kassan”. Utredningen
gjordes av samma personer som utrett självmordet. Under förhören uppgav X, som flyttats till ett annat
fängelse, att han tvivlade på självmordet. Han lämnade bl.a. en detaljerad redogörelse för hur två makurebelis hade trakasserat och misshandlat Z eftersom han inte kunnat betala tillbaka pengar som han
fått låna ur ”kassan” för att köpa en mobiltelefon. X beskrev vidare hur han den 30 september 2005
sett hur Z först kallades till de två makurebelis, ZL och VT, för samtal och sedan, några minuter senare, hur hans medvetslösa kropp släpades till förrådsrummet.
Ett annat vittne, också fånge i Khoni, bekräftade senare Xs uppgifter om att Z blivit trakasserad av
makurebelis avseende en skuld och att detta kunde ha lett till hans död. Vittnet uppgav också att mordet noggrant hade dolts av fängelseguvernören AL, som var släkt med en av makurebelis, ZL. Av fruktan för sitt liv lämnade vittnet uppgifterna muntligt och vägrade lämna ett skriftligt vittnesmål. I april
2006 hördes ZL och VT som vittnen i brottmålet mot X. De förnekade att de var makurebelis och att
det förekom organiserad utpressning i fängelset samt förklarade att deras fängelse, som var reserverat
för f.d. anställda i ordningsmakten, inte tolererade en sådan brottslighet som en allmän ”kassa”. I augusti 2006 lade åklagarmyndigheten ned utredningen, eftersom man fann att det inte fanns grund för
att väcka åtal. Det framhölls särskilt att X inte hade berättat något tidigare om det påstådda mordet och
att han uppenbarligen hade hittat på det för att freda sig själv mot anklagelser för utpressning.
I Europadomstolen åberopade T artiklarna 2, 3 och 13 och gjorde gällande att hennes son hade dödats
och att man försökt få mordet att se ut som ett självmord. Hon hävdade vidare att myndigheternas utredning av hennes sons död hade varit otillräcklig.
Europadomstolen noterade först att de personer som utrett dödsfallet och personalen i Khonifängelset
alla stod under tillsyn direkt från justitieministeriet och att det förhållandet väckte berättigade tvivel
om utredningens oberoende. Dessa tvivel stärktes av det sätt på vilket utredningen faktiskt hade genomförts. Det fanns ett antal formella brister som lämnade många frågor om dödsfallet obesvarade.
Det var förvånande att förrådsrummet där dödsfallet inträffat inte hade spärrats av och att fängelseper-
10
sonal hade flyttat så viktiga bevisföremål som repet och de stolar som påstods ha använts vid självmordet samt att man tagit av den avlidne skorna och gått igenom hans fickor. Det var oförklarligt att
stolarna inte hade låsts in, till skillnad från andra föremål som upptäckts, och att det inte tagits fingeravtryck från dem. Fingeravtryck hade inte heller tagits från dörren till förrådsrummet, från handtaget
och hänglåset för att jämföra dem med Zs. Den säkerhetsvakt i fängelset som varit i tjänst och som
borde ha kontrollerat förrådsrummet den kvällen hade inte kunnat identifieras och förhöras. Dessutom
fanns det motstridigheter mellan de två obduktionsrapporterna, och den skada efter ett trubbigt föremål
som konstaterats i den andra rapporten hade inte förklarats eller ens utretts. Till sist klarade trovärdigheten i det påstådda självmordsbrevet inte ens den minsta kritik. Det var daterat efter dödsfallet och
hade inte adresserats till Zs f.d. hustru utan till en annan person och det var orimligt att tänka sig att Z
hade glömt namnet på sin hustru, för vars skull hans påstods ha tagit sitt liv. Det hade inte heller lämnats någon förklaring till hur det varit möjligt för brevet att förbli oupptäckt under mer än månad, särskilt som den avlidnes fickor redan hade genomsökts av fängelsepersonalen när de upptäckte kroppen.
Myndigheterna hade inte heller lagt fram någon rapport avseende brevet från en handstilsexpert eller
en fingeravtrycksexpert. Domstolen fann därför att den officiella versionen om ett självmord inte var
hållbar. Dessutom vägrade de nationella myndigheterna att undersöka möjligheten av ett mord, vilket
åtminstone var lika troligt som den officiella versionen, trots att de var skyldiga att utreda alla tänkbara
spår.
Det var särskilt anmärkningsvärt att Xs uttalanden, trots att de gjorts tre månader efter det att utredningen avslutats, hade innehållit ett antal allvarliga anklagelser. Att han dessförinnan inte hade sagt
något kunde förklaras av det förhållandet att han varit rädd. Domstolen var medveten om de välkända
olagliga förhållanden som rådde i georgiska fängelser vid den aktuella tidpunkten och om den fruktan
som maffiabossar eller fängelseadministrationen injagade hos vanliga fångar. Detta kunde också vara
förklaringen till TT den andre fången, som bekräftade Xs uppgifter, vägrade att lämna ett skriftligt
vittnesmål. I stället för att inleda en ny utredning med hänsyn till de nya och viktiga uppgifterna hade
myndigheterna begränsat sin vidare utredning till ett kort förhör med ZL och VT och godtagit deras
förnekanden, trots att de borde ha behandlats som huvudmisstänkta. Myndigheterna försökte aldrig
vidta några utredningsåtgärder för att bekräfta eller vederlägga Xs påståenden, som t.ex. att kontrollera
om fängelsedirektören AL var släkt med en av de misstänkta, ZL, och om de handlat i maskopi med
varandra.
Sammanfattningsvis fann domstolen att utredningen av Zs död inte hade varit oberoende, objektiv och
effektiv. Staten hade inte heller lämnat någon övertygande förklaring när det gällde dödsfallet, som ägt
rum under misstänkta förhållanden i fängelset. Staten var därför direkt ansvarig för att T förlorat sin
son. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 och att det mot den
bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 3 och 13.
HÄNVISNINGAR
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Ertak ./. Turkiet, dom 2000-05-09
Menson ./. U K, beslut 2003-05-06
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Gül ./. Turkiet, dom 2000-12-14
Esat Bayram ./. Turkiet, dom 2009-05-26
Ramsahai m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2007-05-15 (jfr nr 5/07)
Scavuzzo-Hager m.fl. ./. Schweiz, dom 2006-02-07
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
11
Vachkovi ./. Bulgarien, dom 2010-07-08 (jfr nr 7/10)
Beker ./. Turkiet, dom 2009-03-24
Kolevi ./. Bulgarien, dom 2009-11-05
Brecknell ./. U K, dom 2007-11-27 (jfr nr 11/07)
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Mojsiejew ./. Polen, dom 2009-03-24
Pfeifer mot Bulgarien
(Ansökan nr 24733/04, dom den 17 februari 2011)
Domen finns endast på engelska.
Ett flerårigt reseförbud under pågående brottmål, varigenom den åtalade under långa perioder
förlorade kontakten med sin hustru och sitt barn, utgjorde en kränkning av rätten att fritt lämna sitt land enligt artikel 2 i protokoll nr 4 . Bristande effektiva rättsmedel för att få reseförbudet prövat föranledde även en kränkning av artikel 13.
P kom ursprungligen från Bulgarien och bosatte sig i Tyskland, där han gifte sig med en tysk kvinna,
vars namn han tog. Han fick med henne en dotter. P var föremål för en mordutredning i Bulgarien och
han utlämnades dit 1998 och var häktad där under tre år. Han fälldes inledningsvis till ansvar för rån
men målet återförvisades till åklagaren efter överklagande och han frisläpptes. I samband med detta
utfärdades ett reseförbud i februari 2001. P ansökte flera gånger om att få resa till Tyskland men nekades med hänvisning till flyktfaran och brottsanklagelsernas allvarliga natur. Först i augusti 2003 tilläts
han av en appellationsdomstol att resa till Tyskland med hänvisning till att han inte missat någon förhandling, att målet pågått i tolv år samt att hans familjerelation blivit lidande. Reseförbudet hävdes
dock inte i övrigt. Han tilläts att resa till Tyskland ytterligare en gång i februari 2005 av samma skäl. I
maj 2006 frikändes han från anklagelserna för mord av första instans och reseförbudet upphävdes, men
efter överklagande, fälldes han till ansvar i appellationsdomstolen och reseförbud förordnades återigen
2007 utan motivering. Men i mars 2008 beslutade appellationsdomstolen att häva reseförbudet med
hänvisning till att målet pågått för länge samt till klagandens familjesituation och exemplariska uppförande. P befinner sig f.n. i Tyskland där han kämpar för att inte bli utvisad till Bulgarien, som utfärdat
en europeisk arresteringsorder för honom i syfte att det 10-åriga fängelsestraff som han dömdes till
2008 skall kunna verkställas.
I Europadomstolen påstod P att det hade skett kränkningar av hans rättigheter enligt artikel 2 i protokoll nr 4, artikel 8 samt artikel 13, eftersom reseförbudet inte varit proportionerligt, att det hade förhindrat honom att ha kontakt med sin fru och sin dotter och att det lett till skilsmässa samt att han saknat effektiva rättsmedel för att få reseförbudet prövat.
Europadomstolen konstaterade inledningsvis att reseförbudet begränsade hans rörelsefrihet enligt artikel 2 i protokoll nr 4, att det var stadgat i lag och att det tjänade ett legitimt ändamål, nämligen att förhindra brott och upprätthålla allmän ordning. När det gällde frågan om förbudet varit nödvändigt i ett
demokratiskt samhälle, prövade domstolen om det utgjorde en proportionerlig åtgärd under de sammanlagt sex år som det var gällande mot P. Europadomstolen konstaterade att det inledningsvis fanns
goda skäl för reseförbudet, men att de nationella domstolarna, med endast två undantag, fortsatte att
använda samma skäl och att de underlät att ta hänsyn till förhållanden som talade för ett upphävande
av förbudet, däribland den tid förbudet varat, den oskäligt långsamma handläggningen av brottmålet,
det förhållandet att P aldrig undanhållit sig domstolsförhandlingarna samt de allvarliga konsekvenserna för hans familjerelation. Dessutom hade appellationsdomstolen i Sofia inte lämnat några skäl för sitt
beslut den 27 juni 2007 att återinföra reseförbudet. Myndigheterna hade således brustit när det gällde
att säkerställa att intrånget i Ps rätt att lämna landet hade varit berättigat och proportionerligt under
förbudets hela giltighetstid. Europadomstolen fann således enhälligt att det hade skett en kränk-
12
ning av artikel 2 i protokoll nr 4 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva
klagomålet enligt artikel 8.
Beträffande artikel 13, anförde domstolen att den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för
en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4, har en rätt till effektiva rättsmedel. Ps klagomål enligt den
nämnda artikeln var välgrundat. Domstolen konstaterade att P under den första perioden mellan 2001
och 2006 saknat rättsmedel för att ansöka om att reseförbudet helt skulle upphävas, utan att han endast
hade haft möjlighet att söka tillstånd till enskilda undantag från förbudet. Frågan var dock om det funnits ett effektivt rättsmedel som kunde motverka effekterna av reseförbudet. Europadomstolen konstaterade att de nationella domstolarna inte med tillräcklig noggrannhet beaktat Ps överklaganden samt
prövat reseförbudets fortsatta legitimitet med hänsyn till den enskildes särskilda omständigheter. Beträffande det förnyade förbudet år 2007 ansåg Europadomstolen dock att P hade haft tillgång till en
effektiv prövning som även visade sig vara framgångsrik i mars 2008. Europadomstolen fann därför
enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 13 när det gällde det tidigare reseförbudet.
HÄNVISNINGAR
Artikel 2 i protokoll nr 4
Gochev ./. Bulgarien, dom 2009-11-26 (jfr nr 11/09)
Schmidt ./. Österrike, kommissionens beslut 1985-07-09
Földes o. Földesné Hajlik ./. Ungern, dom 2006-10-31 (jfr nr 10/06)
Sissanis ./. Rumänien, dom 2007-01-25 (jfr nr 2/07)
Bessenyei ./. Ungern, dom 2008-10-21
A.E. ./. Polen, dom 2009-03-31
Iordan Iordanov m.fl. ./. Bulgarien, dom 2009-07-02
Hajibeyli ./. Azerbajdzjan, dom 2008-07-10 (jfr nr 7/08)
Riener ./. Bulgarien, dom 2006-05-23 (jfr nr 6/06)
Nedyalkov ./. Bulgarien, dom 2005-11-03
Villa ./. Italien, dom 2010-04-20
Artikel 13
Riener ./. Bulgarien, dom 2006-05-23 (jfr nr 6/06)
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Bochev ./. Bulgarien, dom 2008-11-13
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Glas Nadezhda EOOD o. Anatoliy Elenkov ./. Bulgarien, dom 2007-10-11
Andrle mot Tjeckien
(Ansökan nr 6268/08, dom den 17 februari 2011)
Domen finns endast på engelska.
Olikbehandling, genom att kvinnor som tog hand om sina barn fick lägre pensionsålder än män
som också tog hand om sina barn, motiverades av den avsåg att kompensera de ojämlikheter
som uppkom pga. att kvinnorna förväntades dels vara heltidsarbetande, dels också ha ansvaret
för barn och hushåll. Syftet var legitimt och objektivt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.
A erhöll efter äktenskapsskillnad 1998 vårdnaden om sina två barn och tog hand om dem till dess att
de blev myndiga. Vid 57 års ålder ansökte han om pension men nekades detta med hänvisning till att
han inte uppnått gällande pensionsålder, vilken för honom som man var 61 år och tio månader. Denna
pensionsålder kunde inte sänkas, till skillnad från kvinnor, vars pensionsålder kunde sänkas med hänsyn till hur många barn de uppfostrat. A överklagade utan framgång och avslaget motiverades med att
konstitutionsdomstolen funnit att den aktuella bestämmelsen i pensionsförsäkringslagen inte var diskriminerande.
13
I Europadomstolen åberopade A artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 och klagade över
det tjeckiska pensionssystemet enligt vilket kvinnor och män som tar hand om sina barn har olika pensionsålder. Han klagade särskilt över att han vägrats pension vid den ålder som en kvinna i motsvarande situation hade kunnat få pension.
Europadomstolen påpekade inledningsvis att artikel 14 inte kan tillämpas självständigt utan endast i
förening med en annan rättighet enligt konventionen, men att den likväl inte kräver att det konstateras
en kränkning av den andra rättigheten eller friheten – här egendomsskyddet. Det krävs endast att klagomålet faller inom tillämpningsområdet för den rättigheten. När nationell lagstiftning tillhandahåller
en social ekonomisk förmån, föreligger ett äganderättsligt skyddat intresse som faller inom ramen för
artikel 1 i protokoll nr 1.
Olikbehandlingen pga. kön avsåg att ge en möjlighet att sänka pensionsåldern för kvinnor som tagit
hand om sina barn och att utjämna den ojämlikhet och de påfrestningar det innebar att enligt den socialistiska familjemodellen vara heltidsarbetande och samtidigt ta hand om barn och hushåll. Samtidigt
var kvinnors löner och pensioner i allmänhet lägre vid en jämförelse med mäns. Skillnaden i behandling avsåg inte den differentierade pensionsåldern mellan kvinnor och män i allmänhet.
Domstolen framhöll att olikbehandlingen strävade mot ett legitimt objektivt och rimligt ändamål och
att pensionssystemen utgör en hörnpelare i de europeiska välfärdssystemen och att de baserar sig på
principen om långsiktiga avgifter och därefter rätt till en garanterad pension från staten. Således måste
förändringar av pensionssystemet ske gradvis och med försiktighet. Europadomstolen konstaterade att
medlemsstaterna har en särskilt vid bedömningsmarginal för att avgöra när de sociala och demografiska olikheterna minskat i sådan omfattning att en faktisk ojämställdhet inte längre gör sig gällande för
att motivera en olikbehandling såsom i förevarande fall. Domstolen skilde på olikbehandling som avser mäns föräldraledighet och den som avser pensionssystemet, då pensionssystemet utgör en långsiktig åtgärd som påverkar hela livet för medborgarna.
Europadomstolen konstaterade att det ursprungliga syftet med differentierade pensionsåldrar beroende
på det antal barn en kvinna uppfostrade syftade till kompensera ojämlikheter mellan män och kvinnor.
Detta syfte fortsatte att vara objektivt och skäligt berättigat ända tills de sociala och ekonomiska förändringarna hade eliminerat behovet av att kvinnor behandlades på ett särskilt sätt. Med hänsyn till
bl.a. den pensionsreform som redan pågår i Tjeckien kunde de tjeckiska myndigheternas åtgärder för
att rätta till ifrågavarande ojämlikheter inte anses vara så påtagligt orimliga att de gick utöver den vida
bedömningsmarginal som staten har på det aktuella området. Tjeckien kunde därför inte kritiseras för
att inte ha upprätthållit ett rimligt proportionerligt förhållande mellan olikbehandlingen i fråga och det
åsyftade målet. Europadomstolen fann enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 protokoll nr 1.
HÄNVISNINGAR
Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Ünal Tekeli ./. Turkiet, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-28
Konstantin Markin ./. Ryssland, dom 2010-10-07 (jfr nr 9/10)
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23
14
Wasmuth mot Tyskland
(Ansökan nr 12884/03, dom den 17 februari 2011)
Domen finns endast på franska
En skyldighet för anställda att via A-skattsedel lämna uppgifter om avsaknad av medlemskap i
ett religiöst samfund kränkte inte vare sig artikel 9 om rätten till religionsfrihet eller rätten till
privatliv enligt artikel 8.
W, anställd vid en advokatbyrå samt vid ett förlag, hade uppmärksammat att det på hans A-skattsedel,
under rubriken ”avdragen kyrkoskatt” (Kirchensteuerabzug) genom en streckmarkering, ”--”, angivits
att han inte var medlem av något religiöst samfund.
Under oktober 1996 klagade W till de lokala myndigheterna och krävde att de skulle ta bort uppgiften
på A-skattsedeln om att han inte var medlem av något religiöst samfund. Sedan han nekats detta, klagade W till förvaltningsdomstolen, där överklagandet avvisades. W klagade till finansdomstolarna. I
augusti 2000 vägrade högsta finansdomstolen (Bundesfinanzhof) prövningstillstånd i Ws fall. I maj
2001 nekades W även prövningstillstånd till den federala författningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht). Författningsdomstolen fann att uppgiften på A-skattsedeln om att det saknades medlemskap i
religiöst samfund inte stod i strid med den negativa religionsfriheten enligt artikel 4 i grundlagen samt
artikel 136 § 3 i Weimarkonstitutionen från 1919. Det grundläggande motivet var att rätten att inte
behöva lämna uppgifter om religiös tillhörighet begränsades av de garantier som föreligger för en god
förvaltning på skatteområdet (geordnete Besteuerung) i artikel 137 § 6 i Weimarkonstitutionen. Att
utelämna information om att W inte var medlem i något religiöst samfund, skulle leda till en felaktig
beskattning av W. Förhållandet hade redan prövats av kommissionen 1988 (H.-L. J mot Tyskland, ansökan nr 13418/87). W klagade på nytt till finansdomstolarna och anförde att det inte fanns någon laglig grund för staten att ta ut kyrkoskatt samt att det inte kunde krävas av honom som homosexuell att
bidra till ett system som gynnade sociala grupper i samhället, vilka ifrågasatte och vanärade en viktig
del av hans personlighet. Hans klagomål avslogs och i september 2002 nekades W prövningstillstånd
till högsta finansdomstolen. Högsta finansdomstolen anförde att ingreppet i religionsfriheten, i form av
uppgifter om medlemskap respektive avsaknad av medlemskap i religiöst samfund, var minimalt och
något som W måste acceptera för att inte påföras skatt som han inte var skyldig att betala. Vidare
framförde domstolen att åsikterna rörande homosexuella och deras möjligheter till t.ex. homoäktenskap även delades av andra grupper i samhället än de kyrkliga. W klagade ånyo till författningsdomstolarna och ifrågasatte liksom tidigare det ifrågavarande uppbördssystemets förenlighet med religionsfriheten och det angrepp mot hans personlighet som systemet innebar. Högsta författningsdomstolen
beslutade i september 2002 att vägra prövningstillstånd med hänvisning till sitt tidigare beslut.
I Europadomstolen klagade W med stöd av artikel 8, artikel 9 samt artikel 14 i kombination med artikel 9 över att den obligatoriska uppgiften på hans skattsedel, som avslöjade att han inte tillhörde ett
religiöst samfund med rätt till kyrkoskatt, kränkte han rättigheter enligt konventionen.
Regeringen framhöll att uppgiften om religiös tillhörighet eller avsaknaden av sådan tillhörighet i Askattsedeln inte utgjorde något intrång i vare sig den positiva eller den negativa religionsfriheten. Uppgifterna var enbart av informativ art, det vill säga de talade om huruvida arbetsgivaren skulle göra avdrag för kyrkoskatt eller ej. Skyldigheten att lämna uppgifter om religiös tillhörighet för uppbörd av
kyrkoskatt hade laglig grund och syftade till att skydda kyrkornas rättigheter men också till att skydda
enskilda från att behöva betala skatt som de inte var skyldiga att göra.
Artikel 9, rätten till religionsfrihet
Europadomstolen konstaterade inledningsvis att skyldigheten, av skatteskäl, att lämna uppgifter till
myndigheterna om tillhörighet eller ej till något religiöst samfund utgjorde ett intrång i Ws negativa
15
religionsfrihet. Intrånget hade en laglig grund, vilket de nationella domstolarna hade funnit. Ingreppet
hade vidare det legitima syftet att säkerställa de religiösa samfundens rätt att ta ut kyrkoskatt. Det återstod emellertid att fastställa om ingreppet stod i proportion till det syftet.
När det gällde avvägningen mellan Ws negativa religionsfrihet och de religiösa samfundens rätt att ta
ut kyrkoskatt, fann Europadomstolen i enlighet med regeringen att uppgiftslämnandet var begränsat till
att lämna information till arbetsgivaren om huruvida kyrkoskatt skulle dras av från lönen samt i så fall
vilket av de sex olika religiösa samfund i Bayern som hade rätt till skatten. Skattsedeln hade ingen
offentlig användning annat än den rörande relationen mellan skattebetalaren och hans arbetsgivare
eller skatteförvaltningen. I motsats till andra fall, i vilka Europadomstolen funnit att det förelegat en
kränkning av religionsfriheten enligt artikel 9, hade myndigheterna i det aktuella fallet inte krävt av W
att han skulle förklara varför han inte tillhörde något av de sex religiösa samfund som har beskattningsrätt i Bayern. Inte heller hade myndigheterna sökt kontrollera om W hade haft någon annan religiös eller filosofisk övertygelse. Europadomstolen fann därmed att uppgiftsskyldigheten i det förevarande fallet inte var oproportionerlig i förhållande till sitt syfte.
Vad beträffade Ws klagomål över att han, genom att lämna begärda uppgifter om sin tillhörighet i religiöst avseende indirekt bidrog till att systemet med kyrkoskatt fungerade och därmed indirekt stödde
de kyrkor vars inställning han motsatte sig, fann Europadomstolen, i likhet med regeringen, att hans
bidrag till uppbördssystemet var minimalt och att det i princip enbart syftade till att undvika att han
fick betala kyrkoskatt. Domstolen framhöll vidare att det inte fanns någon europeisk standard när det
gällde finansieringen av kyrkor och religiösa samfund och att det är en fråga som är mycket nära förknippad med varje lands historia och tradition. Sammantaget fann Europadomstolen med fem röster mot två att det inte skett någon kräkning av artikel 9.
Artikel 8, rätten till privatliv
Europadomstolen framförde med hänvisning till sin tidigare praxis att inhämtande, förvar och överföring av uppgifter, som handlar om individers privatliv faller inom tillämpningsområdet för artikel 8.1. I
Ws fall var alltså fråga om ett intrång i privatlivet. Domstolen fann emellertid i ljuset av den bedömning som gjorts avseende artikel 9, att intrånget hade skett i enlighet med lag och hade varit proportionerligt i förhållande till sitt syfte. Europadomstolen fann med fem röster mot två att det inte skett
någon kränkning av artikel 8.
Artikel 14, förbud mot diskriminering
När det gällde klagomålet enligt artikel 14 i förening med artikel 9 menade W att han hade blivit diskriminerad på grund av sin homosexualitet. Domstolen konstaterade emellertid att W inte åberopat
detta inför de nationella domstolarna. Kravet enligt artikel 35.1 om uttömmande av nationella rättsmedel hade därför inte uppfyllts. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet i denna del för
inadmissible.
Skiljaktiga meningar
Domare Berro-Lefèvre (Monaco) skrev sig skiljaktig. Domaren Kalaydjieva (Bulgarien) anslöt sig till
den skiljaktiga meningen. De skiljaktiga menade att uppbördssystemet för kyrkoskatten inte kunde
sägas vara förenligt med artikel 9 och artikel 8. Arbetsgivaren var uppbördsman för kyrkoskatten och
känslig information om trosuppfattning röjdes därför för en tredje person, utan att detta kunde anses
vara nödvändigt för upprätthållandet av systemet. Det borde istället helt och hållet vara en uppgift för
skatteförvaltningen att administrera uppbörden av kyrkoskatten, för att så långt möjligt skydda de privata intressen som här står på spel och som utgör en av hörnstenarna i ett demokratiskt samhälle.
HÄNVISNINGAR
Artikel 9
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
16
Spampinato ./. Italien, beslut 2006-10-05
Alexandridis ./. Grekland, dom 2008-02-21 (jfr nr 3/08)
Dimitras m.fl. ./. Grekland, dom 2010-06-03 (jfr nr 6/10)
Sinan Isik ./. Turkiet, dom 2010-02-02
Grzelak ./. Polen, dom 2010-06-15
Kirchengemeinde München und Bayern e.V ./. Tyskland, beslut 2007-09-18
Mirolubovs m.fl. ./. Lettland, dom 2009-09-15
Folgerø m.fl. ./. Norge, dom (GC) 2007-06-29 (jfr nr 7/07)
Hasan o. Eylem Zengin ./. Turkiet, 2007-09-10 (jfr nr 9/07)
Lundberg ./. Sverige, beslut 2001-08-28
Bruno ./. Sverige, beslut 2001-08-28
Alujer Fernandez o. Caballero Garcia ./. Spanien, beslut 2001-06-14
Artikel 8
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Antunes Rocha ./. Portugal, dom 2005-05-31
X ./. Storbritannien, kommissionens beslut 1982-10-06
Anderberg och Grafström ./. Sverige, kommissionens beslut 1992-06-29
Soare m.fl. mot Rumänien
(Ansökan nr 24329/02, dom den 22 februari 2011)
Domen finns endast på franska.
Rumänsk polis sköt en man i huvudet utan att våldet var berättigat och utredningen av det inträffade var bristfällig. Det skedde därför kränkningar av artikel 2. Den talan som den kränkte
kunde föra för att få ersättning var inte effektiv och det skedde därför en kränkning av artikel
13 i förening med artikel 2. Att polismannen uppgett att han blivit angripen av en zigenare var
inte tillräckligt för att konstatera att det funnits rasistiska motiv till att mannen blev skjuten och
det skedde därför inte någon kränkning av artikel 14. När vittnen som förhörts angående händelsen hölls kvar hos polisen i många timmar utan mat och vatten kränktes artikel 3.
Klagande i målet är S, som är rom och som blev skjuten av en polis samt A och B som var vittnen till
händelsen. S var den 19 maj 2000 tillsammans med sin bror på väg till sjukhuset för att hälsa på sin
mor. De fick då se sin f.d. svåger på gatan och började springa efter honom. Några poliser som var ute
och patrullerade upptäckte dem och en av poliserna sköt S i huvudet och orsakade allvarliga skador.
Parterna har lämnat skilda beskrivningar av det inträffade. Enligt S jagade han och hans bror sin f.d.
svåger obeväpnade. En polis hade gripit honom och trängt upp honom mot sjukhusväggen och slagit
honom i huvudet innan han grep tag i Ss axlar och upprepade gånger slog honom mot väggen. Smärtan
tvingade S att krypa ihop med ryggen mot väggen. När han befann sig i den ställningen hade polisen
dragit sitt vapen och skjutit honom i huvudet. A och B, som inte kände S, bevittnade händelsen. A
hade enligt uppgift försökt att hindra den polis som sköt. Hon hävdade att polisen inte varit skadad
eller haft några blodstänk på sig. Fler poliser kom till platsen som förstärkning och S och hans bror
fördes till sjukhuset. – Enligt regeringens mening hade tre patrullerande poliser varit tvungna att ingripa sedan de sett två individer beväpnade med knivar jaga en tredje person som ropade på hjälp. Två av
poliserna hade förföljt den jagade mannen medan den tredje hade gripit S och hans bror. S hade då
enligt uppgift stuckit polisen med en kniv varpå denne dragit sitt vapen för att skjuta ett varningsskott.
Han hade emellertid tappat balansen och tillföljd därav träffat S direkt i huvudet. Poliserna påstods ha
konfiskerat knivarna och lagt dem i sin bil innan de körde S, hans bror och deras f.d. svåger till sjukhuset. – S var när han togs in på sjukhusets akutavdelning i koma. Han opererades samma kväll och igen
efter en månad. Han skrevs ut från sjukhuset den 1 september 2000 och var då halvförlamad. Även den
polis som skjutit undersöktes på sjukhuset och han hade ytliga skador på magen orsakade av ett vass
föremål. En utredning inleddes samma kväll. De poliser som kommit som förstärkningen bad A och B
att följa med till polisstationen för att lämna sina vittnesmål. De förhördes från 19.30 till 21.00 och bad
17
därefter att få åka hem, eftersom de var trötta och deras familjer inte visste var de befann sig. Men förhörsledare vägrade dem att lämna stationen. Omkring kl. 22.25 åkte en militär åklagare och tre poliser
till platsen för händelsen. Åklagaren angav i sin rapport att den polis som avlossat skottet påstod sig ha
blivit ”angripen av en zigenare”. Efter midnatt återvände åklagaren till polisstationen och förhörde A
och B. Båda uppgav att den tragiska händelsen som de bevittnat, den långa tiden på polisstationen samt
avsaknaden av mat och dryck hade gjort dem fysiskt och mentalt uttröttade. De uppgav vidare att de
trakasserats av poliserna som tryckt på för att få dem att säga att S och hans bror hade burit knivar. A
hävdade att hon protesterat när åklagaren uppgav att S hade sårat polisen och att hon uppgett att om
han hade blivit sårad skulle det ha blivit blodfläckar på hennes vita blus när hon tog honom om midjan.
Poliserna hade tvingat A och B att underteckna vittnesmål som de inte kunnat läsa. A och B bad senare
sina ombud att anmäla omständigheterna kring förhören med dem men anmälningarna ledde inte till
något. De tre poliserna fick skriva rapporter om det inträffade och alla uppgav att den polis som skjutit
hade gjort det efter att ha angripits av S. Denna version bekräftades av brödernas f.d. svåger. Även
sjukhusets säkerhetsvakt, som inte hade sett själva händelsen men som rapporterade vad han hört efter
händelsen, stödde polisernas berättelser. Rättsmedicinska institutet, INML, angav i sin rapport att polisen hade två ytliga sår som kunde ha orsakats av ett vasst föremål. Det var emellertid omöjligt att säga
om skadorna var självförvållade. På åklagarens begäran uttalade INML i en rapport om S att kulan
kunde ha avlossats på nära håll och att den varit riktad nedåt. Åklagaren lade ner målet avseende den
polis som skjutit, eftersom han handlat i självförsvar. Ärendet överfördes emellertid till militärdomstolen i Bukarest, eftersom vittnesförhören hållits av polisen och inte av den militäre åklagaren. Där återupptogs målet. I maj 2002 ändrade INML sin rapport och uppgav nu att skottet riktats uppåt och inte
nedåt. I juli 2003 lades åtalet mot polisen åter ned, eftersom han handlat i självförsvar. Även ett mål
mot S och hans bror för domstolstrots lades ned. I pressen beskrevs händelserna som en ”beväpnad
konflikt mellan polisen och zigenarna”.
I Europadomstolen åberopade S artiklarna 2 och 3 och klagade över det våld han blivit utsatt för när
han greps och över beskjutningen samt över att utredningen av det inträffade varit ineffektiv. Han åberopade vidare artiklarna 13 och 14 och gjorde gällande att han saknat möjlighet att begära ersättning
för kränkningarna av artikel 2 och 3 och att kränkningarna grundats på hans romska ursprung. - A och
B åberopade artikel 3 och klagade särskilt över att de hållits på polisstationen för förhör under flera
timmar utan mat eller vatten.
Europadomstolen konstaterade att polisens användning av dödligt våld i under vissa förhållanden kan
vara berättigat. Artikel 2 gav emellertid inte polisen ett carte blanche utan polisoperationer måste vara
beslutade och tillräckligt reglerade i inhemsk rätt. Ett rättsligt och administrativt ramverk måste ange
de begränsade förutsättningarna för att polisen skulle få använda skjutvapen. Domstolen prövade om
den rumänska lagstiftningen om användande av skjutvapen var ett sådant godtagbart rättsligt och administrativt ramverk och noterade att det vid den aktuella tidpunkten hade funnits en förteckning i rumänsk lagstiftning över situationer där polisen kunde få använda skjutvapen utan att kunna ställas till
svars för sitt handlande, under förutsättning att handlandet var absolut nödvändigt och att det inte funnits någon annan möjlig åtgärd för att lösa problemet. Det hade emellertid inte funnits några andra
bestämmelser om användandet av vapen vid polisinsatser bortsett från ett krav på att det skulle skjutas
ett varningsskott. Det hade inte heller funnits någon vägledning för hur sådana operationer skulle planeras och genomföras. Domstolen fann att den aktuella lagstiftningen inte var tillräcklig för att ge den
grad av skydd som begreppet ”skyddas genom lag” i rätten till livet kräver. Det sätt på vilket den aktuella polisinsatsen hade genomförts bekräftade den bedömningen, bl.a. saknades det tydliga regler som
kunde förklara varför endast en polis hade försökt gripa S och hans bror, medan två andra poliser följde efter den man som springande ropade på hjälp och som till synes var obeväpnad. Polismannen i
fråga hade haft ett mycket stort självbestämmande för sitt handlande och hade haft möjlighet att ta initiativ som var ogenomtänkta. Det hade förmodligen inte varit fallet om han hade haft en fullgod utbildning och instruktioner.
18
När det gällde frågan om det varit berättigat att använda våld som kunde vara dödligt noterade domstolen att regeringens uppgift att skottet hade avlossats oavsiktligt inte stämde över ens med utredarens
uppgift att polisen skjutit i självförsvar. Om polismannen verkligen hade handlat i självförsvar kunde
skottet ha varit förenligt med artikel 2. Bevisningen i målet var emellertid inte tillräcklig för att övertyga domstolen om att S och hans bror hade varit beväpnade och att skottet därför hade avlossats i
självförsvar. Dessutom hade uttalandena från A och B, som bevittnat händelsen, inte beaktats. Domstolen konstaterade ett antal olika brister i bevisningen och utredningen och fann sammanfattningsvis
att det inte visats att det våld som använts mot S varit berättigat. Domstolen fann därför enhälligt att
det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.
Domstolen erinrade vidare om att rätten till liv kräver att det görs en effektiv och officiell utredning
när en person har dödats genom användning av våld. Den utredning som gjorts i det aktuella målet
hade utförts huvudsakligen av den militära åklagarmyndigheten och efter en lagändring av den civila
åklagarmyndigheten. Domstolen påpekade för det första att för att en utredning skall kunna anses ”effektiv” var det nödvändigt att utredarna var helt oberoende från de inblandade i händelsen. Enligt domstolens praxis var så inte fallet med militära åklagare som vid den aktuella tidpunkten var militära
tjänstemän vilket även den polis som utreddes var. Den civile åklagarens inblandning i utredningen,
vilken begränsats till ett enda förhör med den polisman som skjutit innan förfarandet lades ned en månad senare, var inte tillräckligt för att avhjälpa bristerna. Domstolen pekade också på ett antal andra
brister i utredningen och fann bl.a. att underlåtelsen att informera S eller hans advokat om skälen för
att förfarandet lades ned var oacceptabel. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt
att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 3.
När det gällde Ss möjlighet att kunna få ersättning noterade domstolen att frågan var om den talan som
S kunde ha väckt mot den ifrågavarande polismannen hade utgjort ett effektivt rättsmedel. Domstolen
har redan tidigare besvarat den frågan negativt i flera andra mål mot Rumänien och fann inte anledning
att göra en annan bedömning i det nu aktuella målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett
en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 2 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13 i förening med artikel 3.
Till sist tog domstolen ställning till den påstådda diskrimineringen på grund av Ss etniska ursprung.
Domstolen försökte först fastställa om rasism varit en faktor som påverkat polismannens handlande.
Domstolen gjorde bedömningen att den ifrågavarande polismannens handlande visserligen kunde kritiseras starkt men det utgjorde inte i sig tillräcklig bevisning för att dra slutsatsen att den behandling
som S utsatts för varit rasistiskt motiverad. Det fanns inte heller någon bevisning som talade för att de
inblandade polismännen under händelseförloppet hade gjort några rasistiska uttalanden. På frågan om
de rumänska myndigheterna borde ha gjort en särskild utredning av möjligheten att det funnits ett rasistiskt motiv – vilket de inte hade gjort - svarade domstolen nej. Det förhållandet att polismannen den
aktuella kvällen hade uppgett att han blivit ”angripen av en zigenare” var inte i sig tillräckligt för att
kräva att myndigheterna skulle försöka klarlägga om händelsen varit färgad av rasistiska motiv. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 eller artikel 3.
När det slutligen gällde As och Bs klagomål fann domstolen att omständigheterna vid förhören med A
och B hade gett dem ångest och känslor av underlägsenhet. Domstolen hänvisade särskilt till det förhållandet att de, utöver att ha bevittnat en tragedi, hade hållits kvar hos polisen till sent på natten utan
vare sig mat eller vatten. Domstolen fann därför enhälligt att det beträffande både A och B hade
skett en kränkning av artikel 3.
19
Skiljaktiga meningar m.m.
Den nederländske domaren Myjer lämnade en skiljaktig motivering i fråga om kränkningen av artikel
2 och mot den bakgrunden en skiljaktig mening i fråga om ersättningen för ideell skada.
Den lettiska domaren Ziemele lämnade en delvis skiljaktig motivering i fråga om artikel 2, en delvis
skiljaktig mening när det gällde beslutet att förklara As och Bs klagomål enligt artikel 5 för inadmissible och en delvis skiljaktig mening när det gällde klagomålet enligt artikel 14. Enligt hennes uppfattning fanns det tillräcklig bevisning för att kräva att myndigheterna hade belyst vad som drivit fram
händelseutvecklingen. Det hade varit deras skyldighet enligt artikel 14 i förening med artikel 2 att utreda om polisernas handlande styrts av rasistiska motiv.
Den irländska domaren Power med vilken den slovenske domaren Zupancic instämde lämnade en delvis skiljaktig mening i fråga om artikel 14. Domare Power framhöll bl.a. följande. Hon har redan i en
tidigare skiljaktig mening ansett att Rumänien varit skyldigt att göra en fördjupad utredning av varje
våldshandling mot den etniska minoriteten romer. Underlåtenheten att göra en sådan utredning leder
till slutsatsen att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i formellt hänseende. Det
förhållandet att romer lättare än andra blir offer för våldshandlingar och dålig behandling från den rumänska polisens sida har bekräftats i ett flertal internationella rapporter. Med hänsyn till omständigheterna borde utredningen ha lagt särskilt vikt vid att utreda ett eventuellt rasistisk motiv för det katastrofala våld som S blev utsatt för. Polismannens dödliga reaktion mot det påstådda ”angreppet från en
zigenare” hade lagt en skyldighet på de rumänska myndigheterna att utreda om en etnisk diskriminering hade spelat en roll i händelseutvecklingen. Domare Power lämnade även en skiljaktig mening när
det gällde beslutet att förklara As och Bs klagomål enligt artikel 5 inadmissible.
HÄNVISNINGAR
Artikel 2 – tillämplighet
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Karagiannopoulos ./. Grekland, dom 2007-06-21 (jfr nr 7/07)
Artikel 2 – rätt till livet
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kılıç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Hamiyet Kaplan m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-13
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Karagiannopoulos ./. Grekland, dom 2007-06-21 (jfr nr 7/07)
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Iambor ./. Rumänien (nr 1), dom 2008-06-24
Mansuroğlu ./. Turkiet, dom 2008-02-26
Cobzaru ./. Rumänien, dom 2007-07-26
Celniku ./. Grekland, dom 2007-07-05 (jfr nr 7/07)
Barbu Anghelescu ./. Rumänien, dom 2004-10-05 (jfr nr 9/04)
Artikel 2 – utredning
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Tahsin Acar ./. Turkiet, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Finucane ./. U K, dom 2003-07-01 (jfr nr 7/03)
Ramsahai m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2007-05-15 (jfr nr 5/07)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Ögur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Bursuc ./. Rumänien, dom 2004-10-12 (jfr nr 9/04)
Melinte ./. Rumänien, dom 2006-11-09
Velcea o. Mazăre ./. Rumänien, dom 2009-12-01 (jfr nr 11/09)
Artikel 13
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Cobzaru ./. Rumänien, dom 2007-07-26
Carabulea ./. Rumänien, dom 2010-07-13
Artikel 14
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Bekos o. Koutropoulos ./. Grekland, dom 2005-12-13
Celniku ./. Grekland, dom 2007-07-05 (jfr nr 7/07)
Vasil Sashov Petrov ./. Bulgarien, dom 2010-06-10
Osman ./. Bulgarien, dom 2006-02-16 ( jfr nr 3/06)
Stoica ./. Rumänien, dom 2008-03-04 (jfr nr 3/08)
Turan Cakir ./. Belgien, dom 2009-03-10
Lacerda Gouveia m.fl. mot Portugal
(Ansökan nr 11868/07, dom den 1 mars 2011)
Domen finns endast på franska.
Den svåra flygolyckan i Camarate, där bl.a. Portugals premiärminister och försvarsminister
omkom, hade enligt de efterlevande orsakats av ett brott. Brottmålsförfarandet och utredningarna lades emellertid vid flera tillfällen ned. De efterlevande kunde inte väcka enskilt åtal, eftersom tidsfristen för åtal löpt ut. Deras rätt att få sina civila rättigheter prövade hade emellertid
inte inskränkts på grund av någon försumlighet från myndigheternas sida och det hade därför
inte skett någon kränkning av artikel 6.1.
Klagande i målet, L, är fem portugisiska medborgare som är släktingar till de sju personer som omkom
när ett flygplan med den portugisiske premiärministern, försvarsministern, premiärministerns kanslichef och deras sällskap samt de två piloterna störtade den 4 december 1980 i en förort till Lissabon,
Camarate, på väg till ett valkampanjmöte i Porto. Den utredning som utfördes av generaldirektoratet
för civilflyg fann att kraschen hade varit en olycka orsakad av för lite bensin i en av tankarna även om
det också nämndes att det varit svårt att undersöka nedslagsplatsen, eftersom det omedelbart hade samlats mycket folk på olycksplatsen. Vid den obduktion som utfördes samma dag konstaterades att offren
bränts till döds. Den slutliga polisrapporten kom 1981 och där uteslöts allt brottsligt handlande, särskilt
från LR, mot vilken det riktats misstankar. Efter ytterligare utredningar beslöt riksåklagaren 1983 att
vilandeförklara förundersökningen i avvaktan på eventuell ny bevisning. Vid två tillfällen, 1990 och
1991, beslöt åklagarmyndigheterna att avbryta brottmålsförfarandet, efter att ha prövat de slutsatser
som de av parlamentet tillsatta undersökningskommissionerna kommit fram till. Beslutet fastställdes
1992. Under åren 1982 till 2004 tillsatte parlamentet åtta olika undersökningskommissioner avseende
”Camarate-fallet”. Till följd av det som den femte kommissionen fann beslöt åklagarmyndigheten år
1995 att återuppta fallet. Offren grävdes upp och undersöktes ännu en gång och i den rättsmedicinska
rapporten angavs att det troligen inte hade skett någon explosion ombord på planet även om den möjligheten inte helt kunde uteslutas. En person, JE, som tidigare ingått i de väpnade styrkorna och som
hade band med ultrahögern, hade uppgett att han sprängt planet och han förhördes innan åklagaren
beslöt att åter lägga ned förfarandet. – De klagande, av vilka tre hade begärt att få delta i förfarandet
som ”assistentes” till åklagaren, inledde ett enskilt åtal mot fyra personer, däribland LR och JE, som de
anklagade för att ha organiserat och utfört ett angrepp på premiärministern och försvarsministern. I ett
beslut 1996, vilket de överklagade utan framgång, förklarades brottet preskriberat. Beslutet gällde
emellertid inte LR som var frihetsberövad i Brasilien i samband med ett annat brottmål. Förfarandet
21
mot LR kunde därför fortsätta, eftersom löptiden för den 15-åriga åtalsfristen hade avbrutits. År 1998
beslöt tingsrätten att målet skulle läggas ned och bekräftade att uppgifterna i akten angav att flygkraschen hade varit en olyckshändelse och inte orsakats av kriminella handlingar. Den 1 juni 2000 fastställde appellationsrätten, efter att ha prövat hela bevisningen – i en dom på 803 sidor – nedläggningsbeslutet. Under år 2001 begärde de klagande att målet skulle återupptas eftersom de ansåg att det
kommit fram ny bevisning mot LR. Deras begäran avslogs med motiveringen att appellationsdomstolen hade avslutat förfarandet och de klagande överklagade härefter utan framgång.
I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 6.1 och klagade över att de portugisiska myndigheterna varit så långsamma att brotten preskriberats. De klagade också över att viss bevisning uteslutits
från förfarandet och över att bevisningen inte värderats rätt.
Europadomstolen noterade att de klagande hade anslutit sig till förfarandet som ”assistentes” och att de
inte otvetydigt hade avstått från sina civila rättigheter. Artikel 6.1 var därför tillämplig när det gällde
frågan om deras rätt att få sina civila rättigheter prövade i domstol hade inskränkts på grund av att
brottet preskriberats. De klagande hade inte ifrågasatt tidsfristerna för att väcka åtal som sådana utan
de hade klagat över åklagarmyndigheternas och andra rättsliga instansers underlåtelser när det gällde
att agera på deras framställningar, och särskilt när det gällde deras begäran att de personer, mot vilka
de väckt enskilt åtal, skulle ställas inför rätta. Domstolen måste således pröva om de behöriga myndigheternas beslut innebar att dessa varit försumliga.
Domstolen beaktade den stora betydelse som den tragiska händelsen i Camarate hade fått för det portugisiska samhället. Händelsen hade haft en djup inverkan på landets historia och den var fortfarande
efter 30 år föremål för en allmän debatt. Förfarandets längd, 25 år, kan vid första påseendet tyckas
överdrivet lång men det kunde lätt förklaras av att målet var mycket komplext. Ett enormt antal formella åtgärder och rättsmedicinska undersökningar hade utförts och otaliga vittnen och experter hade
vittnat. Det hade inte förkommit något betydande dröjsmål på något av de skilda stadierna av förfarandet som kunde läggas myndigheterna till last. Dessa hade också beviljat den allra största delen av de
klagandes framställningar. De tre besluten att avbryta förfarandet hade alla fastställts av de domstolar
som handlade målet och besluten att återuppta målet hade fattats efter en prövning av de parlamentariska undersökningskommissionernas rapporter. Det fanns därför inget som tydde på att myndigheterna
varit försumliga. Dessutom hade fristen för att väcka åtal inte löpt ut när appellationsdomstolen i Lissabon den 1 juni 2000 fastställt beslutet att avbryta förfarandet. Appellationsdomstolen hade i en 803
sidor lång dom med fylliga motiveringar funnit att det inte fanns några tecken på kriminellt handlande.
Dessutom hade flera domstolar redan funnit att brottmålsförfarandet skulle avbrytas vid den tidpunkt
då åtal inte längre kunde väckas. Domstolen hade stor förståelse för de klagandes sorg men kunde inte
finna att deras rätt till domstolsprövning hade inskränkts av någon försumlighet eller bristande handlande från de behöriga myndigheternas sida. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.
När det gällde bevisningen erinrade domstolen om att det inte var dess uppgift att behandla fel som
nationella domstolar påstods ha gjort i fråga om faktiska eller rättsliga förhållanden, utom när de kan
ha skadat de rättigheter och friheter som skyddas av konventionen. Medan artikel 6 ger en rätt till en
rättvis rättegång innehåller den inte några regler om vilken bevisning som skall tillåtas eller hur den
skall värderas utan detta är en fråga för de nationella domstolarna. De klagande hade haft full frihet
genom förfarandet att lägga fram sina argument till de behöriga myndigheterna. Även om myndigheterna inte hade beviljat alla deras framställningar om framtagande av bevisning så hade de alltid lämnat skäl för sina beslut. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet i denna del för inadmissible.
22
HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - tillämplighet
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Forum Maritime S.A. ./. Rumänien, dom 2007-10-04
Asociación de víctimas del terrorismo ./. Spanien, beslut 2001-03-29
Moreira de Azevedo ./. Portugal, dom 1990-10-23
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Feliciano Bichão ./. Portugal, dom 2007-11-20
Garimpo ./. Portugal, beslut 2004-06-10
Artikel 6.1 – i sak
Anagnostopoulos ./. Grekland, dom 2003-04-03 (jfr nr 4/03)
Gousis ./. Grekland, dom 2007-03-29
Atanasova ./. Bulgarien, dom 2008-10-02
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Klein mot Österrike
(Ansökan nr 57028/00, dom den 3 mars 2011)
Domen finns endast på engelska.
En advokat var under hela sin verksamhetstid obligatoriskt ansluten till en pensionsfond som
drevs av advokatsamfundet och han bidrog till fonden genom direkta bidrag samt genom kollektiva bidrag från staten för utförd rättshjälp. När advokaten kort innan pensionsåldern uteslöts
ur samfundet pga. av konkurs fråntogs han hela rätten till pension från fonden. Förfarandet var
inte proportionerligt och det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.
K är en f.d. advokat född 1932, som togs in i advokatsamfundet år 1964 men som uteslöts i januari
1996 genom ett beslut av Wiens advokatsamfund, samfundet, sedan ett konkursförfarande inletts mot
honom. K ansökte hos samfundet i augusti 1997 om att få ålderspension och hänvisade till det förhållandet att han varit verksam som advokat från 1964 till 1995. Samfundet avslog hans ansökan i juni
1998 med motiveringen att han, enligt gällande bestämmelser för samfundets pensionsfond, inte var
berättigad till pension, eftersom han innan han blev 65 år hade förlorat rätten att verka som advokat
och därför inte länge var medlem av samfundet. Ks överklagande av det beslutet avslogs av förvaltningsrätten, som fann, att eftersom K inte längre var medlem i samfundet, när han uppnådde pensionsåldern, hade han ingen rätt till ålderspension. Konstitutionsdomstolen tog inte upp Ks vidare överklagande. – Pensionssystemet för advokater i Österrike finansieras av obligatoriska bidrag från medlemmarna i pensionsfonden. Som en tillkommande inkomst betalar staten varje år en klumpsumma som
sedan delas mellan samfundets olika pensionsfonder som ersättning för de obligatoriska tjänster som
advokater lämnar i samband med rättshjälp och för vilka de individuellt inte får någon ersättning.
I Europadomstolen åberopade K artikel 1 i protokoll nr 1 i sig och i förening med artikel 14 och klagade över att beslutet att vägra honom ålderspension från pensionsfonden, trots att han under hela sin
verksamma tid som advokat hade lämnat bidrag till fonden, kränkte hans egendomsrätt och över att
beslutet varit godtyckligt.
Europadomstolen fann att anslutningen till ett ålderspensionssystem, som grundades på obligatoriskt
medlemskap i en yrkesorganisation under den tid man utövade yrket, kunde ge upphov till berättigade
förväntningar om att få pensionsförmåner vid den tidpunkt när man slutade arbeta och det utgjorde
därför egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Det förhållandet att K brast när det
gällde att uppfylla villkoret om medlemskap i samfundet kunde inte leda till slutsatsen att han inte
hade en egendom i den mening som avses i aktuell artikel, vilket den österrikiska regeringen hade
hävdat. Dessutom var samfundet ett offentligrättsligt organ och åtgärder som det vidtog väckte således
statens ansvar. Vägran att bevilja K ålderspension innebar ett intrång i hans rätt till respekt för sin
23
egendom. Åtgärden låg inom det område staten har för sitt handlande att lagstifta om att advokater,
vars ekonomiska förhållanden inte längre var tillräckliga och som därför försatts i konkurs, inte längre
fick utöva sitt yrke. Med hänsyn till att det inte funnits något bestraffande element i Ks fall, kunde ett
sådant legitimt intresse inte sträcka sig så långt som till att berättiga ett förverkande av hans pensionsfordran.
Med hänsyn till att medlemskapet i samfundets pensionsfond var av obligatorisk natur och med beaktande av de obligatoriska bidragen till fonden, avsåg systemet helt klart att ge advokater som nådde
pensionsåldern en pension, som väsentligen avsåg att motsvara det skydd som gavs enligt det statliga
socialförsäkringssystemet. Ett ålderspensionssystem kunde knappast jämföras med ett avtal om skadeståndsförsäkring, som regeringen hävdat. En advokat kunde därför inte förväntas att teckna ytterligare pensionsförsäkring enligt socialförsäkringssystemet för att skydda sig mot en total förlust av pension om han förlorade rätten att verka som advokat. Domstolen noterade att det österrikiska pensionssystemet för advokater hade ändrats år 2003 så att advokater inte längre behöver vara upptagna i advokatförteckningen vid den tidpunkt när de uppnår pensionsåldern. Genom att kretsen av förmånsberättigade i pensionssystemet var liten tycktes samfundet ha strävat efter att hålla bidragen till pensionsfonden låga. Men i ett obligatoriskt system måste reglerna emellertid ta hänsyn till exceptionella förhållanden som t.ex. i Ks fall. Genom att helt frånta honom rätten till pension sedan han under hela sin
verksamma tid bidragit till pensionssystemet både individuellt och kollektivt, genom att lämna tjänster
i samband med rättshjälp, hade det inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och
att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.
HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1 – tillämplighet
Apostolakis ./. Grekland, dom 2009-10-22
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Sture Stigson ./. Sverige, kommissionens beslut 1988-07-13
Artikel 1 i protokoll nr 1 – i sak
Banfield ./. U K, beslut 2005-10-18
Apostolakis ./. Grekland, dom 2009-10-22
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Vistins och Perepjolkins mot Lettland
(Ansökan nr 71243/01, dom den 8 mars 2011)
Domen finns endast på franska.
Mark, som de klagande hade fått i gåva och där de inte gjort någon investering, exproprierades
mot en ersättning som vida understeg marknadsvärdet. Marken användes för utbyggnad av Rigas hamn och myndigheterna hade därför varit berättigade att inte ersätta det fulla marknadsvärdet. M.h.t. omständigheterna sedda i sin helhet var ersättningen inte oproportionerlig och det
skedde därför inte någon kränkning vare sig av artikel 1 i protokoll nr 1 i sig eller i förening
med artikel 14.
V och P är två lettiska medborgare som genom ett gåvobrev 1994 blev ägare till ett markområde om
totalt flera tiotusentals kvadratmeter på ön Kundzinsala. Ön är en del av Riga och består huvudsakligen
av hamnområden. Området hade olagligen exproprierats av Sovjetunionen efter 1940 och de personer
som gav områden till V och P hade återfått äganderätten i samband med ”avsocialiseringen” och det
återförande i privat ägo som skedde i början av 1990-talet. Värdet på områdena angavs i gåvobrevet
för beräkningen av fastighetsskatten till motsvarande ung. 705 och 1410 EUR. V och P infördes i juli
1994 i fastighetsregistret som ägare till de resp. områdena. Bortsett från en smärre registreringsavgift
behövde de inte betala någon skatt för gåvorna. I augusti 1995 antog ministerrådet en förordning om
24
fastställande av gränserna för hamnen i Riga som innefattade det område som ägdes av V och P. Detta
fastställdes genom en lag i november 1996 om Rigas hamn. Enligt lagen blev all privat mark inom
området föremål för servitut i utbyte mot en ersättning. I januari 1996 bestämde fastighetsvärderingsmyndigheten på begäran av V och P registervärdet för Vs område till motsvarande ca 900 000 EUR
och för Ps område till ca 5.01 miljoner EUR. Hamnmyndigheten begärde å sin sida att myndigheten
skulle beräkna ersättningsbeloppet vid en eventuell expropriation. Enligt den allmänna expropriationslagen 1923 fanns ett tak för expropriationsersättning avseende fastigheter som de nu aktuella och till
följd härav bestämdes den eventuella expropriationsersättningen för V och P till ca 850 EUR resp.
13 500 EUR. Genom en förordning i augusti 1997 beslöt ministerrådet om expropriation av det aktuella området. Och genom en särskild lag den 30 oktober 1997 bekräftade parlamentet ersättning till V
och P till de av myndigheten bestämda beloppen. Dessa sattes in på nyöppnade konton i Vs och Ps
namn men V och P lyfte inte beloppen. I slutet av 1998 överfördes äganderätten till marken på staten
vilket noterades i fastighetsregistret. V och P förde talan för att få ut innestående ersättningar för Riga
hamns användning av deras mark från år 1994 och de tillerkändes motsvarande ca 85 000 EUR resp.
593 150 EUR. V och P väckte talan mot transportministeriet och yrkade att registreringen av staten
som ägare till markområdena skulle upphävas och att de själva skulle återinföras som ägare. De hävdade att lagen 1923 om allmän expropriation inte hade följts. Regiondomstolen i Riga avslog deras
yrkande med motiveringen att expropriationen inte hade beslutats med stöd av 1923 års lag utan med
stöd av den särskilda lagen från oktober 1997. Denna dom fastställdes sedan V och P hade överklagat
utan framgång. Sedan år 2000 har staten hyrt ut det aktuella markområdet till ett privat trasportföretag.
I Europadomstolen åberopade V och P artikel 1 i protokoll nr 1 och klagade över villkoren för expropriationen av deras mark. De hävdade särskilt att de fråntagits marken i strid med nationell lag. De
åberopade vidare artikel 14 och klagade över att de diskriminerats på grund av sin egendom.
Europadomstolen konstaterade att den måste fastställa att tre väsentliga förutsättningar för expropriation var uppfyllda. För det första måste expropriationen ha genomförts i enlighet med de villkor som
anges i lag. Som de lettiska domstolarna hade framhållit reglerades det normala expropriationsförfarandet i Lettland vid den aktuella tidpunkten av 1923 års lag. I Vs och Ps fall hade förfarandet skett
enligt 1997 års särskilda lag som innebar ett undantag från standardförfarandet. V och P kunde visserligen innan expropriationen skedde ha förväntat sig att 1923 års lag skulle tillämpas men det var inte
tillräckligt för att ifrågasätta lagligheten i de särskilda bestämmelser som antagits i deras fall. Domstolen godtog dessutom den lettiska regeringens argument att expropriationen i Vs och Ps fall utgjorde ett
led i den ”avsocialisering” som följde på återupprättandet av Lettlands oberoende. Parlamentet fick
anses ha ett särskilt stort utrymme på detta område för att rätta till brister i jämlikhet och sociala orättvisor. Domstolen kunde inte finna att den särskilda lagen var oskälig eller uppenbart i strid med de
grundläggande målen för artikel 1 i protokoll nr 1. Expropriationen av Vs och Ps mark hade därför
skett ”under de förutsättningar som anges i lag”.
För det andra skulle expropriationen ha skett ”i det allmännas intresse”. Domstolen fann att så var fallet, eftersom åtgärden hade syftat till att optimera driften av Rigas hamn, vilket var en transportpolitisk
fråga och mer allmänt sett av betydelse för landets ekonomiska politik. Domstolen konstaterade till sist
att det måste upprätthållas en rimlig jämvikt mellan de krav som samhällets allmänna intresse innebar
och behovet av skydd för de enskildas grundläggande rättigheter – vilka i det aktuella fallet gällde storleken på expropriationsersättningen. Domstolen fann visserligen att det fanns en enormt stor skillnad
mellan det gällande registervärdet och det som använts för att beräkna expropriationsersättningen – det
första var ca 350 gånger större än det andra. Det var emellertid uppenbart att den stora ökningen av
markvärdet var ett resultat av utbyggnaden av hamnen och en total förändring av markens strategiska
betydelse, faktorer som V och P inte hade påverkat. Domstolen noterade att V och P hade fått marken
utan kostnad och att de ägt den under endast tre år utan att göra några investeringar eller betala några
skatter. De lettiska myndigheterna hade därför varit berättigade att inte ersätta V och P med fulla
25
marknadsvärdet. Domstolen noterade också att V och P hade fått ca 85 000 EUR resp. drygt 593 000
EUR i hyra för marken. Även om dessa belopp beräknats på helt andra grunder hade V och P ändå
gjort en god förtjänst. Sett i sin helhet kunde de beslutade ersättningsbeloppen inte anses oproportionerliga. V och P hade också fått tillräckliga rättssäkerhetsgarantier och fallet var jämförbart med ett
mål gällande expropriationen av mark för flygplatsen i Riga. Domstolen fann därför med sex röster
mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.
Domstolen framhöll att diskriminering föreligger när personer i jämförbara situationer behandlas olika
utan att det är objektivt och skäligt berättigat. Domstolen hyste allvarliga tvivel om att den situation
som V och P befunnit sig i var jämförbar med den som andra ägare till fast egendom befinner sig i.
Även om så varit fallet, fann domstolen, med hänsyn till det allmänna intresset av expropriationen och
det utrymme staten haft för sitt handlande när det gällde ”avsocialiseringen”, att skillnaden i hur V och
P behandlats varit objektivt och skäligt berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett
någon kränkning av artikel 14.
Skiljaktig mening
Den andorranske domaren Casadevall lämnade en skiljaktig mening och anförde bl.a. följande. Han
fann målet en aning främmande och förvirrande, men kanske var det så att vissa uppgifter saknades i
akten, kanske hade han missuppfattat händelseförloppet eller kanske hade han inte förstått hur den
nationella lagen skulle tillämpas eller kanske var det litet av varje av dessa tre förhållanden. Fem omständigheter förbryllade honom och kombinationen av dessa borde ha lett till en bättre affär. Det verkliga problemet för honom gällde proportionaliteten och en rimlig jämvikt. Han delade uppfattningen att
expropriationsersättningen in behövde motsvara marknadsvärdet men framhöll att utan en ersättning
som var rimlig i förhållande till egendomens värde så stred ett berövande av egendom mot artikel 1 i
protokoll nr 1. Utan att ta ställning till den exproprierade markens värde eller till vilket ersättningsbelopp som varit skäligt ansåg han att de klagande med hänsyn till omständigheterna hade fått bära en
alltför tung börda och att den rimliga jämvikt som skall upprätthållas mellan skyddet för egendomsrätten och det allmänna intressets krav hade rubbats.
HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Kozacıoğlu ./. Turkiet, dom (GC) 2009-02-19 (jfr nr 3/09)
The Former King of Greece m fl ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Špaček, s.r.o. ./. Tjeckien, dom 1999-11-09
Jahn m.fl. ./. Tyskland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Guiso-Gallisay ./. Italien, dom 2005-12-08
Sud Fondi Srl m.fl. ./. Italien, dom 2009-01-20
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Velikovi m.fl. ./. Bulgarien, dom 2007-03-15
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Suljagić ./. Bosnien-Hercegovina, dom 2009-11-03
Von Maltzan m.fl. ./. Tyskland, beslut 2005-03-02
Efstathiou o. Michaïlidis & Co. Motel Amerika ./. Grekland, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Fener Rum Erkek Lisesi Vakfı ./. Turkiet, dom 2007-01-09 (jfr nr 1/07)
Bistrović ./. Kroatien, dom 2007-05-31
N.A. m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-10-11
Malama ./. Grekland, dom 2001-03-01
Urbárska Obec Trencianske Biskupice ./. Slovakien, dom 2007-11-27
Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Serife Yigit ./. Turkiet, dom (GC) 2010-11-02 (jfr nr 10/10)
Jahn m.fl. ./. Tyskland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
26
Kiyutin mot Ryssland
(Ansökan nr 2700/10, dom den 10 mars 2011)
Domen finns endast på engelska.
En man, som är medborgare i Uzbekistan, gifte sig med en rysk kvinna och fick med henne ett
barn. Han vägrades uppehållstillstånd i och utvisades från Ryssland pga. att han konstaterades
vara HIV-positiv och det gjordes inte någon individuell prövning av fallet. Han behandlades
därmed annorlunda än andra utlänningar som sökte uppehållstillstånd och blev således diskriminerad pga. hälsoskäl. Det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.
K är medborgare i Uzbekistan och han har sedan 2003 varit bosatt i Orjol i Ryssland. Han gifte sig i
juli 2003 med en rysk kvinna och fick med henne en dotter året därpå. Under tiden ansökte K om uppehållstillstånd och fick därvid genomgå en läkarundersökning. Det konstaterades då att han var HIVpositiv. Hans ansökan om uppehållstillstånd avslogs med hänvisning till en lagbestämmelse som avsåg
att förhindra att uppehållstillstånd utfärdades till HIV-positiva utlänningar. K överklagade till domstol
och hävdade att hänsyn borde ha tagits till bl.a. hans familjeförhållanden. De ryska domstolarna avslog
samtliga hans överklaganden.
I Europadomstolen åberopade K särskilt artiklarna 8 och 14 och klagade över att vägran att bevilja
honom uppehållstillstånd hade splittrat hans familjeliv.
Europadomstolen beslöt att klagomålet skulle prövas enligt artikel 14 i förening med artikel 8. Domstolen erinrade sedan om att konventionen inte garanterar någon rätt för en utlänning att bosätta sig i
ett visst land. Trots att K var lagligen gift i Ryssland hade staten inte någon skyldighet att godta det
äkta parets val av bostadsort, men eftersom K hade bildat familj i Ryssland måste hans situation bedömas enligt artikel 8. Artikel 14 var därför tillämplig i förening med artikel 8 och Ryssland hade en
rättslig skyldighet att utöva sin invandringskontroll på ett icke-diskriminerande sätt. Även om artikel
14 inte uttryckligen angav hälsoskäl eller medicinska skäl bland de områden där diskriminering var
förbjuden fann domstolen att HIV-infektion omfattades av begreppet ”något annat förhållande”.
Genom att han var gift med en ryska och far till ett ryskt barn hade K befunnit sig i samma situation
som andra utländska medborgare som sökte uppehållstillstånd i Ryssland av familjeskäl. Han hade
behandlats annorlunda på grund av en lagbestämmelse som angav att uppehållstillstånd skulle vägras
om den sökande inte kunde visa att han/hon inte var HIV-positiv. Domstolen betonade att personer
med HIV utgör en sårbar grupp i samhället som i det förgångna hade blivit diskriminerade på många
olika sätt. Om en begränsning av en grundläggande rättighet tillämpades på en sådan särskilt sårbar
grupp, blev statens utrymme för sina bedömningar motsvarande snävare och det krävdes tungt vägande
skäl en sådan begränsning. Endast sex av Europarådets 47 medlemsstater krävde negativa HIV-tester
som förutsättning för att bevilja uppehållstillstånd och endast tre stater utvisade HIV-positiva utlänningar. Det fanns således ingen europeisk samsyn i frågan och det fanns ett mycket litet stöd för en
sådan politik bland medlemsstaterna.
Domstolen godtog att restriktioner kan vara effektiva när det gäller att skydda den allmänna hälsan
men endast när det gäller mycket smittsamma sjukdomar med kort inkubationstid, som t.ex. kolera
eller gula febern eller, som på senare tid, allvarliga akuta andningssyndrom, SARS, eller fågelinfluensan, H5N1. Blotta närvaron av en HIV-positiv individ i landet utgjorde inte i sig något hot mot den
allmänna hälsan, särskilt med beaktande av att metoderna för att överföra HIV-smittan förblev desamma oavsett hur länge en person vistades i Ryssland eller vilken nationalitet de hade. Dessutom lades det inga begränsningar pga. HIV på turister eller andra korttidsbesökare och inte heller på ryska
medborgares rätt att resa ut från eller återvända till Ryssland. Det fanns därför inget berättigande för en
27
så selektiv begränsning. Dessutom skulle testerna inte identifiera alla HIV-smittade utlänningar om de
nyligen blivit smittade, om provet togs under den period då viruset inte visade sig.
Domstolen konstaterade att medan det fanns en risk att HIV-positiva utlänningar skulle bli en ekonomisk belastning för det allmänna vårdsystemet var det inte en giltig bedömning i Ks fall, eftersom utländska medborgare i Ryssland inte hade någon rätt till gratis sjukvård utan själva måste betala för all
sjukvård utom när det gällde akut behandling. Domstolen noterade till sist att det fanns en bestämmelse i rysk lag som uttryckligen på ett tydligt och diskriminerande sätt uteslöt HIV-smittade utlänningar
från att få uppehållstillstånd och som också angav att smittade icke-medborgare skulle utvisas. Det
fanns inget utrymme för individuella bedömningar grundade på omständigheterna i det enskilda fallet
och de nationella migrationsmyndigheterna och domstolarna ansåg sig inte bundna av konstitutionsdomstolens bedömning att tillfälligt uppehållstillstånd kunde meddelas av humanitära skäl. Sammanfattningsvis hade K blivit diskriminerad på grund av sitt hälsotillstånd. Domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.
HÄNVISNINGAR
Artikel 14 i förening med artikel 8 - prövning
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Artikel 14 i förening med artikel 8 – tillämplighet
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Nolan o. K. ./. Ryssland, dom 2009-02-12 (jfr nr 2/09)
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Maslov ./. Österrike, dom (GC) 2008-06-23 (jfr nr 7/08)
Carson m.fl. ./. U K, dom (GC) 2010-03-16 (jfr nr 4/10)
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Clift ./. U K, dom 2010-07-13
Glor ./. Schweiz, dom 2009-04-30 (jfr nr 5/09)
G.N. m.fl. ./. Italien, dom 2009-12-01 (jfr nr 11/09)
Artikel 14 i förening med artikel 8 – förenlighet
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)
Burden ./. U K, dom (GC) 2008-04-29 (jfr nr 5/08)
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Carson m.fl. ./. U K, dom (GC) 2010-03-16 (jfr nr 4/10)
Clift ./. U K, dom 2010-07-13
Alajos Kiss ./. Ungern, dom 2010-05-20 (jfr nr 6/10)
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
Schalk o. Kopf ./. Österrike, dom 2010-06-24 (jfr nr 7/10)
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Timishev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
Shtukaturov ./. Ryssland, dom 2008-03-27 (jfr nr 4/08)
Glor ./. Schweiz, dom 2009-04-30 (jfr nr 5/09)
Dickson ./. U K, dom (GC) 2007-12-04 (jfr nr 11/07)
S.L. ./. Österrike, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)
Tanase ./. Moldavien, dom (GC) 2010-04-27 (jfr nr 5/10)
Demir o. Baykara ./. Turkiet, dom (GC) 2008-11-12 (jfr nr 10/08)
REVISION
Ändring av en dom i enlighet med regel 80 i domstolens förfaranderegler.
Dyller mot Polen
(Ansökan nr 39842/05, dom den 15 februari 2011)
Domen finns endast på engelska.
28
Klaganden i målet hade avlidit innan domen meddelades och modern hade förklarat att hon ville
fullfölja klagomålet. Mot den bakgrunden fann domstolen skäl att revidera domen och tillerkänna modern beslutat ideellt skadestånd.
I en dom den 7 juli 2009 fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 65.3 på grund av den
oskäligt långa tid som D varit häktad i väntan på rättegång. Domstolen beslöt att tillerkänna D 2 000
EUR i ideellt skadestånd. Den 30 november upplyste regeringen Europadomstolen om att D avlidit
redan den 22 januari 2009 och begärde därför att domstolens dom skulle ändras enligt bestämmelsen i
regel 80 i domstolsreglerna. Regeringens begäran kommunicerades med Ds mor som svarade att hon
önskade att tillerkännas den ersättning som domstolen dömt ut till D. Hon hänvisade till sina tidigare
brev till domstolen där hon bekräftat att hon önskade fullfölja sonens klagomål hos domstolen.
Regeringen begärde revision pga. att den inte kunnat verkställa domstolens dom av den 7 juli 2009
eftersom D avlidit innan domen meddelades. Regeringen ansåg att Ds arvingar inte hade något berättigat intresse av att få det ideella skadestånd som tillerkänts D utbetalat.
Europadomstolen noterade att D avlidit i januari 2009 och att hans släkting, hans mor, hade begärt att
få fullfölja hans klagomål i domstolen och att hon yttrat sig över regeringens begäran om revision. Mot
den bakgrunden fann domstolen att domen av den 7 juli 2009 skulle revideras. Domstolen noterade
vidare att målet skilde sig från det tidigare målet Gabay v. Turkey, nr 70829/01. I det målet hade
domstolen beviljat regeringens begäran om revision, men med hänsyn till att den klagande i det målet
avlidit under förfarandet och ingen släkting velat fullfölja målet. Mot den bakgrunden fann domstolen
att det inte längre var berättigat att fortsätta att pröva klagomålet. I det nu aktuella målet hade den
klagandes mor begärt att prövningen skulle fortsätta. Domstolen fann då med hänvisning till sin fasta
praxis att hon hade rätt att få målet prövat. Med hänsyn till omständigheterna fann domstolen nu att
den ersättning som tillerkänts D nu i stället skulle betalas ut till hans mor. Domstolen ändrade därför
enhälligt den aktuella domen så att ersättningen om 2 000 EUR skall betalas ut till Ds mor.
Domstolen avslog moderns begäran i övrigt om ytterligare ersättning.
HÄNVISNINGAR
Gabay ./. Turkiet, dom (revision) 2006-06-27
Pisarkiewicz ./. Polen, dom 2008-01-22
Wypukoł-Piętka ./. Polen, dom (revision) 2010-06-08 med ytterligare hänvisningar (jfr nr6/10)
ÅTERKOMMANDE FRÅGOR
Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Shandrov ./. Ryssland, 2011-03-15; art. 6.1 ej underrättats om förhandling i appellationsdomstol
Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07, 1/08, 3/08, 5/08, 6/08, 9/08, 10/08, 1/09, 5/09, 6/09,
9/09, 11/09, 1/10, 10/10 och 2/11.
Beslag, utmätning, konfiskering, m.m.
BENet Praha, spol.s.r.o. ./. Tjeckien, 2011-02-24; art. 1 i protokoll nr 1 ej kränkning
Begu ./. Rumänien, 2011-03-15; art. 1 i prot. nr 1, beslagtagen egendom ej återlämnad, även art. 5 Frihetsberövande
Se liknande mål i bl.a. nr 6/07, 1/08, 2/09, 1/10, 7/10 och 10/10.
Bristande eller underlåten verkställighet av och följsamhet med domar/beslut, artikel 6.1
Cangov ./. Makedonien, 2011-02-24;
Delvina ./. Albanien, 2011-03-08; även art. 1 i protokoll nr 1 och art. 13
Eltari ./. Albanien, 2011-03-08; även art. 1 i protokoll nr 1 och art. 13
Caush Driza ./. Albanien, 2011-03-15; även art. 1 i protokoll nr 1 och art. 13
29
Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1-11/05, 1-11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1-11/10, 1/11 och
2/11.
Domstol – behörig, oberoende, opartisk, upprättad enligt lag m.m. – artikel 6.1
Kuptsov och Kuptsova ./. Ryssland, 2011-03-03;nämndeman ej utsedd enl. lag, även art.3 Undermåliga o 5 Frihetsberöv.
Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 1/08, 5/08, 6/08, 10/08,
1/09, 4/09, 8-11/09, 2/10, 4/10, 6/10, 10/10, 1/11 och 2/11.
Enskilds klagorätt hindrad eller försvårad, även avskräckande, artikel 34
Kononenko ./. Ryssland, 2011-02-17; utdeln. av post från domstolen fördröjd för att frist skulle missas, även art. 6 Rättvis
Se liknande mål (tidigare även under rubriken ”Hindrande eller försvårande av enskilds klagomål, artikel 34”) i bl.a. nr 67/02, 2/03, 6/03, 9/04, 2/05, 4/05, 2/06, 8/06, 1/07, 10-11/07, 1-2/08, 4/08, 7/08, 1/09, 3/09, 7/09, 1/10, 3-7/10, 4 och 10/10.
Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Mustafa Kemal Özdemir m.fl. ./. Turkiet, 2011-02-15; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning
Okul o. Karaköse ./. Turkiet, 2011-02-15; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning
Zeki Simsek ./. Turkiet, 2011-02-15; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning
Türkkan ./. Turkiet, 2011-02-15; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning
Sever ./. Turkiet, 2011-03-01; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning
Emiroglu ./. Turkiet, 2011-03-08; expropriation utan ersättning
Marinov ./. Bulgarien, 2011-03-15; upphävd expropriation registrerades inte o. hindrade nyttjande, även art. 13
Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9-10/07, 1/08, 3-4/08, 6-10/08, 1-2/09, 6-11/09, 1-2/10, 4/10, 6/10, 8/10, 10-11/10
och 1/11.
Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Moghaddas ./. Turkiet, 2011-02-15; art. 5.1, 5.2 o. 5.4, flyende iranier fängslad o utvisad till Irak m. risk för refoulement
Elmuratov ./. Ryssland, 2011-03-03;art. 5.1 olagligt, art. 5.4 ej möjligt få lagligheten prövad, även art. 3 Utvisning
Kuptsov och Kuptsova ./. Ryssland, 2011-03-03; art. 5.1 olagligt, 5.3 o. 5.4, även art. 3 Undermål o. art 6 Domstol
Tsarenko ./. Ryssland, 2011-03-03; art. 5.1 ej skydd mot godtycke, olagligt, art. 5.3 och 5.4, även art. 3 Undermåliga
Begu ./. Rumänien, 2011-03-15; art. 5.3 ej underrättats om skälen för frihetsberövande, även art.1 i prot. nr 1 Beslag
Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6-11/06, 3-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1-11/10, 1/11 och 2/11.
Fällande dom, vägrat tillstånd, förbud och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten i strid med artikel 10
Camyar o. Berktas ./. Turkiet, 2011-02-15; propaganda i bok för olaglig organisation, även art. 6.1 Part
Otegi Mondragon ./. Spanien, 2011-03-15; politiker fälld för att ha förolämpat kungen
Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7-11/04, 1-7/05, 9-11/05, 1-5/06, 7-11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 17/10, 9-11/10, 1/11 och 2/11.
För höga domstolsavgifter, vägrad eftergift el. oförmåga betala avgift el. formellt hinder för domstolsprövning
Kaba m.fl. ./. Turkiet, 2011-03-01; art. 6.1 ej haft råd betala avgifter för att föra talan om skadestånd
Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 9-11/08, 1-4/09, 6-9/09, 2-3/10,
7/10, 9-11/10 och 2/11.
Försvinnande o. myndighets passivitet orsakat oro o. lidande i strid med art. 3
Palic ./. Bosnien o. Hercegovina, 2011-02-15, art. 2, 3 och 5 ej kränkning
Liknande mål finns även under bl.a. Ryska övergrepp. Se bl.a. nr 10/06, 6/08, 9/10, 10/10 och 2/11.
Granskning/ brist. befordran av fånges/häktads/internerads post, besöksförbud m.fl. beslut i strid med artikel 8
Fetullah Akpolat ./. Turkiet, 2011-02-15; korrespondens beslagtagen, ansågs som propaganda för PKK
Di Cecco ./. Italien, 2011-02-15; fånges korrespondens m. Europadomstolen kontrollerad
Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9-11/05, 6-11/06, 14/07, 6/07, 7/07, 9-11/07, 1-11/08, 1-2/09, 6-11/09, 2-3/10, 5-7/10, 9-11/10, 1/11 och 2/11.
30
Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 – annat än expropriation o dyl.
Suk ./. Ukraina, 2011-03-10; begäran om betalning av innestående fordringar på försörjningsstöd avslagen
Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7-11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07, 9/07, 811/08, 1-11/09, 1-4/10, 6/10, 9-11/10, 1/11 och 2/11.
Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Nevruz Bozkurt ./. Turkiet, 2011-03-01; art. 6.1, även art. 6.1 Part o. art. 6 Rättvis
Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4-6/04, 7-11/04, 1-11/05, 1-11/06, 1-9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 4/08, 69/08, 11/08, 5-11/09 och 1/10.
Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning – artikel 1 i
protokoll nr 1
Graca Pina ./. Portugal, 2011-02-15; fördröjd beräkning o. utbetalning av expropriationsersättning
Companhia Agricola do Maranhao – CAMAR SA ./. Portugal, 2011-02-22; fördröjd beräkning o. utbetalning av skadestånd
Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4-10/04, 2/05, 4-11/05, 1-11/06, 1-11/07, 1/08, 2-4/08, 6/08, 8-11/08, 1-11/09, 12/10, 4/10, 6-7/10, 9-11/10, 1/10 och 2/11.
Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Camyar o. Berktas ./. Turkiet, 2011-02-15; ej fått del av riksåklagares yttrande, även art. 10 Fällande
Nevruz Bozkurt ./. Turkiet, 2011-03-01; även art. 6.1 Militär ledamot och art. 6 Rättvis
Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9-11/04, 1/05, 2/05, 4-7/05, 9-11/05, 1-11/06, 1/07, 2/07, 4-11/07, 14/08, 6-9/08, 11/08, 2-6/09, 8-11/09, 1/10, 3/10, 5-6/10, 8-9/10, 1/11 och 2/11.
Privat- eller familjeliv inte respekterat – artikel 8
Golemanova ./. Bulgarien, 2011-02-17; ej kränkning, vägrats byta förnamn
Goranova-Karaeneva ./. Bulgarien, 2011-03-08; hemlig avlyssning ej kränkning, även art. 13 Ineffektiv
Se liknande mål i bl.a. nr 9/07, 7/08, 9/08, 10/08, 1-5/09, 8-11/09, 1-2/10, 4-6/10, 8-9/10, 11/10 och 2/11.
Ryska övergrepp i Tjetjenien och dess omgivningar
Khakiyeva, Temergeriyeva m.fl. ./. Ryssland, 2011-02-17; art.2 (liv o. utredn.), 3 (behandl.), 5 o. 13
Khambulatova ./. Ryssland, 2011-03-03; art. 2 (liv, ej kränkning o. utredning, kränkning), art. 3 (behandling)
Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7-11/07, 1/08, 4-7/08, 9-11/08, 1-11/09, 2-11/10, 1/11 och 2/11.
Rättvis rättegång? – t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Esref Cakmak ./. Turkiet, 2011-02-15; art. 6.1 tillgång till domstolsprövning, begäran om rättshjälp avvisad
Ognyan Asenov ./. Bulgarien, 2011-02-17; art. 6.1 och 3 ) ej kränkning
Petrovic ./. Luxemburg, 2011-02-17; art. 6 ej kränkning
Kononenko ./. Ryssland, 2011-02-17; art. 6.1 o. 3 d) ej fått korsförhöra åklagarens vittnen även art. 34 Enskilds klagorätt
Atanasov ./. Makedonien, 2011-02-17; art. 6.1 ej fått vara närvarande vid prövning av överklagande i brottmål
Lalmahomed ./. Nederländerna, 2011-02-22; art. 6.1 o. 3 c), vägrat prövningstillstånd grundat på ofulltst. Registeruppgifter
Faniel ./. Belgien, 2011-03-01; art. 6.1 tillgång till domstol, ej fått uppgift om hur man överklagar och inom vilken tid
Lalas ./. Litauen, 2011-03-01; art. 6.1 dömd pga. polisprovokation
Welke o. Bialek ./. Polen, 2011-03-01; art. 6.1 o. 3 ej kränkning, hemlig avlyssning
Nevruz Bozkurt ./. Turkiet, 2011-03-01; art. 6.3 c) i fören. m 6.1, ej advokat hos polis, även art. 6.1 Part o. art. 6.1 Militär
Zhukovskiy ./. Ukraina, 2011-03-03; art. 6.1 o. 3 d) ej fått korsförhöra vittnen
Kiziroglu ./. Turkiet, 2011-03-08; art. 6.1 ej fått ta del av hemliga handlingar som åberopats mot honom
Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3-11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1-11/10, 1/11 och 2/11.
Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Merkulova ./. Ukraina, 2011-03-03; artikel 2 bristande utredning
Lapusan m.fl. ./. Rumänien, 2011-0308; artikel 2 bristande utredning
Tsechoyev ./. Ryssland, 2011-03-15; art. 2 bristande utredning
31
Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8-11/05, 1-5/06, 7-11/06, 1/07,
3/07, 5-9/07, 1-3/08, 6/08, 8-11/08, 1-4/09, 6/09, 8-11/09, 1/10, 3-7/10, 9-11/10, 1/11 och 2/11.
Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte/förvar/transport och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 2 eller 3
Rotaru ./. Moldavien, 2011-02-15; art. 3 o. 13 (behandling) överbeläggning, fuktiga celler o. dålig mat medfört tuberkulos
Kuptsov och Kuptsova ./. Ryssland, 2011-03-03; art.3 (behandling), även art. 5 Frihetsberövande o. art. 6 Domstol
Tsarenko ./. Ryssland, 2011-03-03; art. 3 behandling o. art. 13, även art. 5 Frihetsberövande
Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9-11/05, 2/06, 4-7/06, 10/06, 3-8/07, 10/07, 11/07, 1-11/08, 111/09, 1-11/10, 1/11 och 2/11.
Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning el. dess stadgar etc.
The Arges College of Legal Advisers ./. Rumänien, 2011-03-08; art. 11, vägrad registrering, förening f. juridiska rådgivare
Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3-7/07, 9/07, 1/08, 1/09, 2/09, 7/09, 9/09, 6/10 och 1/11.
Utvisning, avvisning, utlämning vägrat uppehållstillstånd m m i strid med artikel 3
Elmuratov ./. Ryssland, 2011-03-03; ej kränkning, även art. 5 Frihetsberövande
Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 2/06, 7/06, 1/07, 5/08, 3/09, 4/09, 5/09, 9/09, 11/09, 4/10, 6-11/10 och 2/11.
Våld/dålig behandling från polis/säkerhetspolis eller i fängelse/häkte i Turkiet m.fl. länder
Rosca Anton Catalin ./. Rumänien, 2011-02-15; art. 3 behandling ej kränkning, bristande utredning kränkning
Beristain Ukar ./. Spanien, 2011-03-08; art. 3 behandling ej kränkning, brist. utredning kränkning
Iljina o. Saruliené ./. Litauen, 2011-03-15; art. 3 behandling och bristande utredning
Serdar Güzel ./. Turkiet, 2011-03-15; artikel 3(tortyr o. utredn.) o. art. 13, även art. 5.3 o. 6.1 Skälig tid
Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9-11/05, 1/06, 3-5/06, 7-11/06,
1-6/07, 8-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1-11/10, 1/11 och 2/11.
"SKÄLIG TID"
Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid
enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas
artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven i och utdragna frihetsberövanden enligt artikel 5.3 och 5.4.
ARTIKEL 6.1
15 februari
Fetullah Akpolat ./. Turkiet (22077/03) brottmål, även art. 5.3 se nedan och art. 8 Granskning
Rahman ./. Turkiet (9572/05) brottmål, även art. 5.3 se nedan
Kalle Kangasluoma ./. Finland (5635/09) brottmål
Bubláková ./. Slovakien (17763/07) även art. 13
Akat o. Kaynar ./. Turkiet (34740/04 o. 2399/06)
24 februari
Caminski ./. Makedonien (1194/04) brottmål
Delov ./. Bulgarien (30949/04) brottmål
Dinucci ./. Bulgarien (11486/04) brottmål
Georgiev m.fl. ./. Bulgarien (4551/05) brottmål, även art. 13
Kanchev ./. Bulgarien (16850/04) brottmål, även art. 13
Antoaneta Ivanova ./. Bulgarien (28899/04)
Volovik ./. Ukraina (17446/06)
1 mars
Csánics ./. Ungern (40293/06)
Czigányik ./. Ungern (38636/06)
Lantos ./. Ungern (33807/07)
3 mars
Jahnke ./. Tyskland (39641/08) även art. 13, brottmål
Avramenko ./. Ukraina (24685/07)
Kolesnikova ./. Ukraina (7536/05)
32
Prasov ./. Ukraina (27685/04)
Sheptitskaya o. Sheptitskiy ./. Ukraina (23747/05)
8 mars
Zivaljevic ./. Montenegro (17229/04)
10 mars
Ryazantsev ./. Ryssland (21774/06) avtalstvist
Hatzigiannis ./. Grekland (41769/08) brottmål, även art. 13
Titarenko ./. Ryssland (25966/04) ej kränkning
15 mars
Yoldas m.fl. ./. Turkiet (23706/07 m.fl.) brottmål, även art. 5.3 se nedan
Gávris ./. Ungern (33723/06)
Köteles ./. Ungern (9271/07)
László Molnár ./. Ungern (41063/07)
Serdar Güzel ./. Turkiet (39414/06) brottmål, även art. 5.3 se nedan, även art. 3 Våld
ARTIKEL 5.3
15 februari
Fetullah Akpolat ./. Turkiet (22077/03) för lång häktningstid, även art. 6.1 se ovan och art. 8 Granskning
Sciebura ./. Polen (39412/08) ej kränkning, för lång häktningstid
Rahman ./. Turkiet (9572/05) för lång häktningstid, även art. 6.1 se ovan
17 februari
Klimenko ./. Ukraina (15935/06) arbetstvist
Revunets ./. Ukraina (5144/06) skadeståndsmål
22 februari
Raducki ./. Polen (10274/08) för lång häktningstid
Zeki Sahin ./. Turkiet (28807/05) för lång häktningstid
24 februari
Shipkov ./. Bulgarien (26483/04) för lång häktningstid
15 mars
Yoldas m.fl. ./. Turkiet (23706/07 m.fl.) för lång häktningstid, även art. 6.1 se ovan
Sizov ./. Ryssland (33123/08) för lång häktningstid
Serdar Güzel ./. Turkiet (39414/06) för lång häktningstid (11 år), även art. 6.1 se ovan, även art. 3 Våld
SVENSKA DOMAR M.M.
Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där
Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.