Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 4 2014

1
Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 4 2014
Innehåll
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. ............................................................. 1
Allmänna principer ................................................................................................................. 1
Skatterätt................................................................................................................................. 2
Straffrätt ................................................................................................................................. 2
Fri rörlighet ............................................................................................................................ 2
EU-DOMSTOLEN..................................................................................................................... 3
Avgöranden rörande Sverige .................................................................................................. 3
Förslag till avgöranden rörande Sverige ................................................................................ 3
Institutionell rätt och allmänna principer ............................................................................... 3
Processrätt .............................................................................................................................. 4
Skatterätt................................................................................................................................. 5
Konkurrensrätt och statligt stöd ............................................................................................. 6
Inre marknaden ....................................................................................................................... 6
Övriga rättsområden ............................................................................................................... 8
NYA MÅL ............................................................................................................................... 13
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ...................................................................................... 13
ÖVRIGT ................................................................................................................................... 14
INLEDNING
I vårens sista Nyhetsbrev rapporterar vi bl.a. om EU-domstolens avgörande i
”Google-målet”, se under Övriga rättsområden. Domen har uppmärksammats för att
domstolen uttalade att Google har en skyldighet att på begäran plocka bort uppgifter
om en enskild person. Domstolen hänvisade till artiklarna 7 och 8 i EU-stadgan om
grundläggande rättigheter. Google har skapat ett formulär som den som vill göra
gällande sin ”rätt att bli glömd” kan använda. Enligt uppgifter i media hade mer än
40 000 personer använt sig av formuläret fyra dagar efter att det blivit tillgängligt.
Från svensk horisont noteras bl.a. ett intressant avgörande från Kammarrätten i
Göteborg angående ”ne bis in idem”, först bland rapporterade avgöranden. Vidare
har Högsta förvaltningsdomstolen begärt förhandsavgörande från EU-domstolen i två
mål, varav det ena rör de skatterättsliga implikationerna av s.k. bitcoin. Detta och
mycket annat hinner du kanske läsa om innan semestern ger utrymmer för annat än
arbete. Trevlig sommar önskar Nyhetsbrevet.
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M.
Allmänna principer
Kammarrätten i Göteborg har i dom 2014-04-28 i mål 5837-13 fastslagit att varken
omhändertagande av införd sprit eller åläggande av skyldighet att betala
punktskatt utgjorde straff i den mening som avses i artikel 4 i sjunde
tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 50 i EU:s rättighetsstadga (ne
bis in idem). Mannen hade åtalats för smuggling av alkoholvarorna men friats
eftersom åklagaren inte bevisat att alkoholvarorna inte var avsedda för privat bruk.
När det gäller punktskatt anförde kammarrätten att det var mannen som hade
bevisbördan för att undantaget från skattskyldighet var tillämpligt. Då han inte uppfyllt
den bevisbördan skulle skatt utgå. Skattskyldighet är enligt kammarrätten inte en
2
reaktion på brott, eftersom skatt utgår även vid lagligt genomförd införsel till Sverige.
Omhändertagandebeslutet (som fattades efter att mannen friats från åtal och
beslaget hävts) är heller inte någon reaktion på brott utan ett led i utredningen för att
fastställa om skattskyldighet föreligger.
Skatterätt
Högsta förvaltningsdomstolen har den 20 maj 2014 beslutat inhämta
förhandsavgörande från EU-domstolen (dess mål C-252/14, se nedan under Nya mål
i EU-domstolen) i HFD:s mål 2868-12, Pensioenfonds Metaal en Technie, med
följande tolkningsfråga:
Utgör artikel 63 FEUF hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning från
ett inhemskt bolag beskattas med källskatt om aktieägaren har hemvist i en annan
stat medan utdelningen - om den tillfaller en inhemsk aktieägare - omfattas av en
schablonmässigt bestämd skatt beräknad på en fiktiv avkastning, som sett över tid
är avsedd att motsvara den ordinarie beskattningen av all kapitalavkastning?
Högsta förvaltningsdomstolen har den 27 maj 2014 beslutat inhämta
förhandsavgörande från EU-domstolen (dess mål C-264/14, Hedqvist, se nedan
under Nya mål i EU-domstolen) i HFD:s mål 2868-12 med följande tolkningsfrågor:
1. Ska artikel 2.1 i mervärdesskattedirektivet tolkas så att transaktioner i form av vad
som har betecknats som växling av virtuell valuta [bitcoin, red. Anm.] till traditionell
valuta och omvänt, som sker mot vederlag som tillhandahållaren räknar in när
växlingskurserna bestäms, utgör tillhandahållande av en tjänst mot ersättning?
2. Om svaret på den första frågan är ja, ska artikel 135.1 tolkas så att
växlingstransaktioner enligt ovan är undantagna från skatteplikt?
Straffrätt
Högsta domstolen har i dom den 3 juni 2014 i mål B 1310-14 upphävt hovrättens
beslut att utvisa en polsk medborgare som dömts för stöld av köttvaror för ca
2 000 kr. Mannen var vid två tidigare tillfällen dömd för närmast identiska brott. Han
hade inga medel för sin försörjning och saknade bostad. Högsta domstolen uttalade
att innebörden av den nya regleringen av utvisning av EES-medborgare i 8a kap. i
utlänningslagen ska ges en restriktiv tolkning. Utvisning får ske bara om
medborgarens personliga beteende utgör ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som
påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning
av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär. Högsta domstolen har
uttalat samma sak i rättsfallet NJA 2009 s. 559, men detta avgörande gäller alltså
den nya svenska regleringen av utvisning av EES-medborgare.
Fri rörlighet
Högsta förvaltningsdomstolen har den 9 juni 2014 i mål 7746-13 meddelat tillstånd till
prövning i kammarrätt i ett mål som rör en litauisk medborgares rätt till bistånd
när han vistas i en kommun. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade följande:
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat
sätt har rätt till bistånd av socialnämnden får sin försörjning och för sin livsföring i
övrigt, 4 kap. l § socialtjänstlagen (2001 :453). Det är enligt 2 kap. l § den kommun
där den enskilde vistas som är ansvarig för att denne får det stöd och den hjälp som
behövs.
3
Målet gäller om en litauisk medborgare som till följd av rättspsykiatrisk vård vistas i
en svensk kommun kan nekas försörjningsstöd för vårdavgifter. Det får anses vara
av vikt för ledning av rättstillämpningen att Augustinas Sipas överklagande av
förvaltningsrättens dom prövas av kammarrätten. Prövningstillstånd i kammarrätten
bör därför beviljas.
EU-DOMSTOLEN
Avgöranden rörande Sverige
---
Förslag till avgöranden rörande Sverige
2014-05-08 lämnade generaladvokaten förslag till avgörande i mål C-7/13
(Skandia America Corporation USA, filial Sverige mot Skatteverket), angående
Förvaltningsrättens i Stockholm begäran om förhandsavgörande. De två
tolkningsfrågorna är:
1) Utgör tillhandahållanden av externt förvärvade tjänster från ett företags
huvudetablering i tredje land till dess filial i en medlemsstat, med en allokering av
kostnaderna för förvärven till filialen, beskattningsbara transaktioner, om filialen ingår
i en mervärdesskattegrupp i medlemsstaten?
2) Om svaret på första frågan är jakande, är huvudetableringen i tredje land att
betrakta som en beskattningsbar person som inte är etablerad i medlemsstaten enligt
artike1 196 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt,
med följd att förvärvaren ska beskattas för transaktionerna?
Generaladvokaten föreslår att tolkningsfrågorna ska besvaras på följande sätt:
I första hand
1. Artikel 11 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt
ska tolkas så, att en filial till ett bolag som bildats enligt lagstiftningen i ett tredjeland
inte självständigt från nämnda bolag kan upptas i en grupp bestående av flera bolag,
vilka anses utgöra en enda beskattningsbar person i mervärdesskattehänseende
som bildats i den medlemsstat där filialen är etablerad. De tillhandahållanden av
tjänster som gjorts mellan huvudetableringen och filialen utgör inte beskattningsbara
transaktioner i mervärdesskattehänseende, i motsats till de tillhandahållanden av
tjänster som gjorts mellan filialen och dess kunder såväl inom som utom denna
grupp.
I andra hand
2. Artikel 196 i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att när ett bolags huvudetablering i
tredjeland utgör en beskattningsbar tillhandahållare som inte är etablerad i den
medlemsstat där det har en filial, är det köparen av tjänsterna, alltså den grupp
bestående av flera bolag, vilka anses utgöra en enda beskattningsbar person i
mervärdesskattehänseende, i vilken denna filial ingår, som ska beskattas för de
aktuella tillhandahållandena i enlighet med artikel 56 i detta direktiv.
Institutionell rätt och allmänna principer
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑483/12 av belgisk domstol gällde tolkning
av FEU samt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
(”Stadgan”). Den belgiska domstolen önskade klarläggande av om näringsidkare
4
inte får hålla öppet sju dagar i veckan utan måste hålla stängt en dag i veckan.
EU-domstolen konstaterade i sin dom 2014-05-08 att det inte fanns något konkret i
beslutet om hänskjutande som visar att den rättsliga situation som var aktuell i det
nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Av detta framgick
att det inte hade visats att EU-domstolen var behörig att tolka de bestämmelser som
den belgiska domstolen hade hänvisat till. EU-domstolen fann därför att den inte var
behörig att besvara den tolkningsfråga som den belgiska domstolen hade ställt. /
Domen har redan kommenterats, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2372 /
Processrätt
Det italienska nationella advokatsamfundet (”CNF”) har i de förenade målen C–
58/13 och C‑59/13 begärt förhandsavgörande med följande frågor:
1) Ska artikel 3 i direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av
advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls, mot
bakgrund av den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk och artikel 4.2
FEU om respekt för medlemsstaternas nationella identiteter, tolkas så att de
nationella administrativa myndigheterna är förpliktade att i förteckningen över
etablerade advokater registrera italienska medborgare som har gjort sig skyldiga till
missbruk av unionsrätten, och utgör nämnda artikel hinder för en nationell praxis
enligt vilken dessa myndigheter får avslå en ansökan om registrering i förteckningen
över etablerade advokater när det föreligger objektiva omständigheter som tyder på
att unionsrätten har missbrukats, dock utan att detta påverkar vare sig iakttagandet
av proportionalitetsprincipen och diskrimineringsförbudet eller sökandens rätt att
väcka talan för att göra gällande ett eventuellt åsidosättande av etableringsrätten och
erhålla en domstolsprövning av myndighetens åtgärd?
2) Om den första frågan besvaras jakande, ska artikel 3 i direktiv 98/5/EG, enligt
nämnda tolkning, anses vara ogiltig mot bakgrund av artikel 4.2 FEU i den mån den
gör det möjligt att kringgå en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken tillträde till
advokatyrket endast medges efter det att en statsexamen har avlagts, och nämnda
examen föreskrivs i medlemsstatens författning och räknas bland de grundläggande
principerna om skydd för tjänsteanvändare och om en god rättskipning?
Generaladvokaten har i sitt förslag till avgörande kommit fram till att ett
nationellt advokatsamfund är att betrakta som en sådan domstol som kan be
EU-domstolen om ett förhandsavgörande. I sitt förslag till dom tolkar
generaladvokaten även EU-direktivet om utövande av advokatyrket i en annan
medlemsstat än den i vilken auktorisation erhållits. Han har 2014-04-10 lämnat
följande förslag till avgörande:
1) Artikel 3 i direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av
advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls utgör
hinder för en medlemsstats praxis att, på grund av rättsmissbruk, avslå en ansökan
om registrering i den särskilda avdelning i förteckningen över etablerade advokater
som är förbehållen advokater som har erhållit sin auktorisation utomlands, när en
sådan ansökan ingetts av en medborgare i nämnda medlemsstat som, kort efter att
han eller hon har erhållit sin yrkestitel i en annan medlemsstat, återvänder till den
förra medlemsstaten.
2) Vid bedömningen av den andra tolkningsfrågan har det inte framkommit något
som skulle kunna påverka giltigheten av artikel 3 i direktiv 98/5.
5
I mål C‑438/12 gällde begäran om förhandsavgörande av tysk domstol tolkning av
förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens område. Den tyska domstolen önskade
klarläggande om vilka omständigheter en domstol där talan väckts senare
måste beakta när den - i fall av litispendens - beslutar att vilandeförklara målet
samt vilka kriterier den domstolen kan beakta inom ramen för sitt utrymme för
skönsmässig bedömning. EU-domstolen kom fram till följande i dom 2014-05-08:
1) Artikel 22 led 1 i förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en
talan som har väckts vid en domstol i en annan medlemsstat med yrkande om att
denna domstol ska fastställa att det inte är möjligt att utöva en förköpsrätt till en
fastighet som gäller mot envar − omfattas av begreppet ”talan [som] avser sakrätt i
fast egendom”, i den mening som avses i denna bestämmelse.
2) Artikel 27.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den domstol där talan väckts
senare innan den beslutar att vilandeförklara målet med tillämpning av nämnda
bestämmelse först måste pröva huruvida en eventuell dom i sak från den domstol vid
vilken talan först väckts inte kommer att erkännas i andra medlemsstater i enlighet
med artikel 35.1 i samma förordning, på grund av att regeln om exklusiv behörighet i
artikel 22 led 1 i förordningen har åsidosatts.
Mål C‑161/13 gällde tolkning av direktiv 92/13/EEG om samordning av lagar och
andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden
tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och
telekommunikationssektorerna. Italiensk domstol önskade klarläggande bl.a. om
fristen för att väcka talan med yrkande om upphävande av ett beslut om tilldelning
av ett kontrakt ska börja löpa på nytt i en situation där den upphandlande enheten
har fattat ett beslut, efter det att talefristen har löpt ut, som kan påverka giltigheten av
tilldelningsbeslutet. EU-domstolen slog fast följande i dom 2014-05-08: Artiklarna 1.1,
1.3 och 2a.2 sista stycket i direktiv 92/13/EEG ska tolkas så, att fristen för att väcka
talan med yrkande om upphävande av beslutet om tilldelning av ett kontrakt ska
börja löpa på nytt då den upphandlande enheten fattar ett nytt beslut, efter
tilldelningsbeslutet men innan kontraktet har undertecknats, som kan påverka
giltigheten av tilldelningsbeslutet. Denna frist börjar löpa den dag då anbudsgivarna
mottar det senare beslutet eller, om så inte skett, den dag då anbudsgivarna får
kännedom om beslutet. En anbudsgivare som, efter det att talefristen enligt nationell
rätt har löpt ut, får kännedom om oegentligheter som påstås ha begåtts före beslutet
om tilldelning av kontraktet, kan inte väcka talan mot detta beslut annat än inom
denna talefrist, med förbehåll för uttryckliga nationella bestämmelser som garanterar
en sådan talerätt i överensstämmelse med unionsrätten.
Skatterätt
I mål C-209/13 hade Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (”UK”)
yrkat att EU-domstolen skulle ogiltigförklara rådets beslut 2013/52/EU om
bemyndigande att inleda ett fördjupat samarbete på området för skatt på
finansiella transaktioner. EU-domstolen kom i dom 2014-04-30 fram till att syftet
med det angripna beslutet är att bemyndiga elva medlemsstater att sinsemellan
upprätta ett fördjupat samarbete när det gäller att skapa ett gemensamt system för
skatt på finansiella transaktioner. De beskattningsprinciper som UK hade bestritt
utgör däremot inte några beståndsdelar i beslutet. Beträffande UK:s andra grund
påpekade EU-domstolen att det angripna beslutet inte innehåller någon
6
bestämmelse beträffande frågan om kostnader för genomförandet av det fördjupade
samarbete som bemyndigas genom beslutet. EU-domstolen ogillade UK:s talan.
I mål C‑337/13 gällde begäran om förhandsavgörande tolkning av direktiv
2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Målet rör ungersk
skattemyndighets beslut att inte godta rättelse av fakturor som ett företag har gjort i
syfte att få beskattningsunderlaget för mervärdesskatt nedsatt på grund av
bristande fullgörelse av köpeavtal. Företaget har hävdat att det efter hävning av
avtalet på nytt är att anse som ägare till de sålda varorna. EU-domstolen kom fram till
följande i dom 2014-05-15:
1) Bestämmelserna i artikel 90 i direktiv 2006/112/EG utgör inte hinder för nationell
bestämmelse i vilken det inte föreskrivs någon rätt till nedsättning av
beskattningsunderlaget för mervärdesskatt vid utebliven betalning, om
medlemsstaten utnyttjat den möjlighet till undantag som föreskrivs i artikel 90.2.
Denna bestämmelse måste emellertid då omfatta alla de andra situationer som
avses i artikel 90.1 då den beskattningsbara personen inte har erhållit en del av eller
hela vederlaget efter att en transaktion har genomförts.
2) Beskattningsbara personer kan åberopa artikel 90.1 i direktiv 2006/112 vid
nationella domstolar gentemot medlemsstaten för att få sitt beskattningsunderlag för
mervärdesskatt nedsatt. Medlemsstaterna kan som villkor för nedsättningen av
beskattningsunderlaget kräva att vissa formaliteter uppfylls för att det ska bli möjligt
att pröva att den beskattningsbara personen inte slutligt erhållit en del av eller hela
vederlaget efter det att transaktionen genomförts, och att denne omfattas av en av de
situationer som avses i artikel 90.1 i direktiv 2006/112. Dessa åtgärder får dock inte
gå utöver vad som är nödvändigt för denna prövning.
Konkurrensrätt och statligt stöd
I mål C‑238/12 P hade ett danskt företag med åberopande av sex grunder yrkat att
EU-domstolen skulle upphäva tribunalens dom i mål T‑65/06. Genom den
överklagade domen hade tribunalen delvis ogillat klagandens talan om
ogiltigförklaring av kommissionens beslut i ett förfarande enligt artikel 81 EG
gällande industrisäckar eller, i andra hand, upphäva eller sätta ned det
bötesbelopp som klaganden påförts. EU-domstolen konstaterade i dom 2014-04-30
att företaget inte kunde vinna framgång med de fem första grunderna eftersom de i
vissa delar inte kunde tas upp till sakprövning och i övriga delar var ogrundade.
Genom den sjätte grunden hade företaget hävdat åsidosättande av rätten att få sin
sak prövad inom skälig tid. EU-domstolen konstaterade visserligen att
handläggningen vid tribunalen hade inneburit ett åsidosättande av artikel 47 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom kravet på
att mål ska avgöras inom skälig tid inte hade uppfyllts, vilket är en tillräckligt klar
överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. EUdomstolen konstaterade emellertid att överklagandet inte kunde vinna bifall på
den sjätte grunden. I domslutet ogillade EU-domstolen därför överklagandet.
Inre marknaden
Mål C‑365/13 gällde fri rörlighet för personer. EU-domstolen tolkade i dom 201404-30 direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer. Belgisk domstol
hade frågat om artiklarna 21 och 49 i direktivet utgör hinder för att en mottagande
medlemsstat kräver att innehavaren av en yrkeskvalifikation som förvärvats i en
7
ursprungsmedlemsstat fullgör praktik eller visar att denne har likvärdig
yrkeserfarenhet för att få tillstånd att utöva arkitektyrket. EU-domstolen slog fast att
artiklarna utgör hinder för att den mottagande medlemsstaten kräver att innehavaren
av en yrkeskvalifikation som förvärvats i ursprungsmedlemsstaten och som anges i
punkt 5.7.1 i bilaga V eller bilaga VI till direktivet, ska fullgöra en praktik eller visa att
denne har likvärdig yrkeserfarenhet för att få tillstånd att utöva arkitektyrket.
Mål C‑390/12 gällde frihet att tillhandahålla tjänster. EU-domstolen tolkade i dom
2014-04-30 FEUF och Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna (”Stadgan”). Österrikisk domstol hade frågat om det föreligger hinder
mot nationell lagstiftning som förbjuder drift av spelautomater utan att
myndigheterna först har beviljat tillstånd härför. EU-domstolen fann att artikel 56
FEUF utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i de
nationella målen, när lagstiftningen inte verkligen strävar efter att uppnå målet att
skydda spelarna eller bekämpa kriminalitet och den inte heller är verkligt ägnad att
minska spelmöjligheterna eller att bekämpa den spelanknutna kriminaliteten på ett
sammanhängande och systematiskt sätt.
Tolkningsfrågorna i mål C‑475/12 gällde ramdirektiv 2002/21/EG om ett gemensamt
regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt
artikel 56 FEUF. Ungersk domstol önskade klarläggande bl.a. av om en tjänst som
består i att mot vederlag ge villkorad tillgång till ett programpaket innehållande radiooch tv‑program som sänds via satellit omfattas av begreppet ”elektronisk
kommunikationstjänst”. EU-domstolen uttalade följande i dom 2014-04-30:
1) Artikel 2 c i ramdirektiv 2002/21/EG ska tolkas så, att en tjänst som består i att mot
vederlag ge villkorad tillgång till ett programpaket innehållande både radio- och tv‑
program som sänds via satellit omfattas av begreppet ”elektronisk
kommunikationstjänst” i den mening som avses i bestämmelsen. Den
omständigheten att denna tjänst innefattar ett system för villkorad tillgång i den
mening som avses i artikel 2 ea och f i direktiv 2002/21 saknar betydelse i detta
avseende. Den operatör som tillhandahåller en sådan tjänst ska anses utgöra en
leverantör av elektroniska kommunikationstjänster enligt direktiv 2002/21.
2) En tjänst bestående i att mot vederlag ge villkorad tillgång till ett programpaket
innehållande både radio- och tv‑program som sänds via satellit utgör ett
tillhandahållande av tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF under de
förhållanden som gäller i det nationella målet.
3) Förfaranden för tillsyn av elektroniska kommunikationstjänster omfattas av
behörigheten för den medlemsstat i vilken mottagarna av tjänsterna har hemvist.
4) Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den:
– inte utgör hinder för en medlemsstat att föreskriva en skyldighet för de företag
som i den staten tillhandahåller sådana elektroniska kommunikationstjänster som de
i det nationella målet aktuella, att registrera tjänsterna så länge de iakttar kraven i
artikel 3 i direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät
och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv), men
– däremot utgör hinder för att de företag som önskar tillhandahålla sådana
elektroniska kommunikationstjänster som de i det nationella målet aktuella i en
annan medlemsstat än den i vilken de är etablerade åläggs en skyldighet att där
inrätta en filial eller en rättslig enhet som är fristående från den enhet som är belägen
i sändningsmedlemsstaten.
8
Övriga rättsområden
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑131/12 hade framställts av spansk domstol i
ett mål mellan å ena sidan Google Spain SL och Google Inc. och å andra sidan
den spanska dataskyddsmyndigheten (”AEPD”) och N.N. Målet rör AEPD:s beslut
att bifalla N.N: s klagomål mot dessa två bolag samt att förelägga Google Inc. att
vidta de åtgärder som krävs för att avlägsna personuppgifter rörande N.N. från
sitt index samt omöjliggöra åtkomst till dessa uppgifter i framtiden. Google Spain SL
och Google Inc. hade i överklaganden yrkat att AEPD:s beslut skulle upphävas. Den
spanska domstolen beslöt att begära förhandsavgörande med tre frågor. EUdomstolen uttalade följande i dom 2014-05-13:
1) Artikel 2 b och 2 d i direktiv 95/46/EG ska tolkas dels så, att en sökmotors
verksamhet – som består i att lokalisera information som har publicerats eller
lagts ut på internet av tredje män, indexera den på automatisk väg, lagra den
tillfälligt och slutligen ställa den till förfogande för internetanvändare enligt en
viss prioriteringsordning – ska anses utgöra ”behandling av
personuppgifter” i den mening som avses i artikel 2 b, när informationen
innehåller personuppgifter, dels så, att sökmotorleverantören ska anses vara
”registeransvarig” för nämnda behandling av personuppgifter i den mening
som avses i artikel 2 d.
2) Artikel 4.1 a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att det utförs en behandling av
personuppgifter som ett led i verksamheterna vid ett etableringsställe
tillhörande den registeransvarige på en medlemsstats territorium, i den
mening som avses i denna bestämmelse, när sökmotorleverantören etablerar
en filial eller ett dotterbolag i en medlemsstat för att marknadsföra och sälja
reklamutrymme hos sökmotorn och filialen eller dotterbolagets verksamhet är
riktad mot invånarna i den medlemsstaten.
3) Artiklarna 12 b och 14 första stycket a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att
sökmotorleverantören, för att respektera de rättigheter som föreskrivs i
dessa bestämmelser och i den mån villkoren i dessa bestämmelser är
uppfyllda, är skyldig att från förteckningen över sökresultat, som visas till
följd av en sökning på en persons namn, avlägsna länkar till webbsidor
som publicerats av tredje män och som innehåller information om denna
person, även för det fall detta namn eller denna information inte tidigare eller
samtidigt avlägsnas från dessa webbsidor och, i förekommande fall, även om
själva publiceringen av informationen på nämnda webbsidor är laglig.
4) Artiklarna 12 b och 14 första stycket a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att det vid
prövningen av rekvisiten för att dessa bestämmelser ska vara tillämpliga,
bland annat ska undersökas om den berörda personen har en rätt att i
nuvarande skede förhindra att informationen i fråga rörande hans eller
hennes person inte längre ska kopplas till vederbörandes namn genom en
förteckning över sökresultat som visas efter det att en sökning gjorts på
vederbörandes namn. För att en sådan rätt ska anses föreligga krävs det inte
att den berörda personen orsakas skada av att informationen i fråga återfinns i
förteckningen över sökresultat. Eftersom den berörda personen, med
beaktande av dennes grundläggande rättigheter enligt artiklarna 7 och 8 i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, får begära
att informationen i fråga inte längre ska göras tillgänglig för den breda
allmänheten genom att upptas i en sådan förteckning över sökresultat, väger
dessa rättigheter i princip inte bara tyngre än sökmotorleverantörens
ekonomiska intressen, utan också tyngre än den breda allmänhetens intresse
9
av att få tillgång till denna information vid en sökning på den berörda
personens namn. Så är emellertid inte fallet om ingreppet i den berörda
personens grundläggande rättigheter av särskilda skäl, såsom den roll den
berörda personen spelar i det offentliga livet, är motiverat av den breda
allmänhetens övervägande intresse av att få tillgång till informationen i fråga
genom att den upptas i förteckningen över sökresultat. / Domen har redan
kommenterats, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2351 /
I mål C‑26/13 hade ungersk domstol med tre frågor begärt tolkning av
direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal. Målet gäller tvister
mellan låntagare och en bank om ett påstått oskäligt avtalsvillkor avseende vilken
växelkurs som ska tillämpas vid avbetalningar på ett lån som är uttryckt i en
utländsk valuta. Låntagarna har gjort gällande att banken inte kan övervältra
kostnader på dem. EU-domstolen kom fram till följande i dom 2014-04-30:
1) Artikel 4.2 i direktiv 93/13/EEG ska tolkas enligt följande:
– Begreppet ˮavtalets huvudföremålˮ omfattar ett villkor som ingår i ett avtal om ett
lån uttryckt i en utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en
konsument och som inte har varit föremål för individuell förhandling, enligt vilket
säljkursen för denna valuta ska tillämpas vid beräkningen av återbetalningarna av
lånet. Detta gäller dock endast i den mån det är fastställt, att villkoret anger en
väsentlig prestation i detta avtal, vilken som sådan kännetecknar avtalet. Prövningen
ska ske mot bakgrund av avtalets beskaffenhet, allmänna systematik och
bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i.
– I den mån ett sådant villkor medför en betalningsskyldighet för konsumenten, som
innebär att denne inom ramen för låneåterbetalningarna ska betala mellanskillnaden
mellan säljkursen och köpkursen för den utländska valutan, kan detta villkor inte
anses medföra en ˮersättningˮ vars lämplighet som vederlag för en prestation från
långivaren inte kan bli föremål för en oskälighetsbedömning enligt artikel 4.2
direktiv 93/13.
2) Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att vad gäller ett sådant avtalsvillkor som
är aktuellt i det nationella målet innebär kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat
på ett sätt som är klart och begripligt inte endast att det ska vara grammatiskt
begripligt för konsumenten, utan även att avtalet på ett transparent sätt ska ange
hur den mekanism för växling av den utländska valutan som avtalsvillkoret hänvisar
till konkret fungerar samt hur denna mekanism förhåller sig till den som föreskrivs i
andra villkor angående utbetalningen av lånet, så att konsumenten, på grundval av
klara och begripliga kriterier, kan bedöma vad de ekonomiska följderna av avtalet blir
för vederbörande.
3) Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den i en situation där ett avtal som
ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument inte kan bestå när ett oskäligt
villkor förklarats ogiltigt, inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka
den nationella domstolen kan avhjälpa det oskäliga villkorets ogiltighet genom
att ersätta detta med en utfyllnadsregel i nationell rätt.
I mål C‑250/13 besvarade EU-domstolen två av tysk domstol framställda
tolkningsfrågor. De gällde förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning
(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt
förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningen av förordning (EG) nr 883/2004 om
samordning av de sociala trygghetssystemen. Den tyska domstolen villa ha klarhet i
10
om valutaomräkning av familjeförmåner ska ske i enlighet med artikel 107.1 i
förordningen nr 574/72, i enlighet med artikel 107.6 i samma förordning eller i
enlighet med artikel 90 i förordning nr 987/2009. EU-domstolen gav följande svar i
dom 2014-04-30:
1) Valutaomräkningen av familjeförmåner ska ske i enlighet med artikel 107.6 i
förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller
deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
2) Artikel 107.6 i förordning nr 574/72 ska tolkas så, att valutaomräkningen avseende
familjebidrag vid beräkningen av tilläggsbeloppet för familjebidrag enligt artikel 10.1 a
i förordningen ska ske enligt den officiella växelkursen per den dag då dessa bidrag
betalades ut av den medlemsstat där den anställde förvärvsarbetar.
Mål C‑280/13 gällde tolkning av direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i
konsumentavtal. Spansk domstol ville få svar på frågor om det föreligger hinder för
bestämmelser vilka innebär dels att en fordringsägare med panträtt i fast egendom
får genomdriva en tvångsvis verkställighet av exekutionstitel till ett belopp
motsvarande återstående fordran, dels att fordringsägares säkerheter kan utökas om
intecknad fastighetens uppskattade värde minskar med 20 procent, utan att det till
förmån för gäldenären föreskrivs möjlighet till omprövning. EU-domstolen gav
följande svar i dom 2014-04-30: Direktiv 93/13/EEG och de principer i unionsrätten
som avser skydd av konsumenterna och balans i avtalsförhållanden ska inte
tillämpas på en medlemsstats bestämmelser i lagar och andra författningar, om det
inte föreligger något avtalsvillkor som innebär att nämnda bestämmelsers
tillämpningsområde eller räckvidd ändras.
EU-domstolen har i de förenade målen C‑473/13 och C‑514/13 ombetts att
precisera under vilka förhållanden medlemsstaterna, ska genomföra förvar av
tredjelandsmedborgare i avvaktan på avlägsnande med stöd av direktivet
2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av
tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna.
Generaladvokaten har i sitt 2014-04-30 lämnade förslag till avgörande anfört i
huvudsak följande:
1) I de förenade målen C‑473/13 och C‑514/13:
Artikel 16.1 i direktiv 2008/115/EG utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat,
vilka med hänsyn till medlemsstatens federala struktur tillåter att delstaterna håller
tredjelandsmedborgare i förvar i en fängelseanläggning i avvaktan på avlägsnande,
om det inte finns några särskilda förvarsanläggningar i den behöriga delstaten.
2) I mål C‑474/13:
Artikel 16.1 i direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för
återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna utgör
hinder för att en medlemsstat underlåter att hålla en tredjelandsmedborgare, som
hålls i förvar inför avlägsnande i en fängelseanläggning, avskild från vanliga interner
på grund av att tredjelandsmedborgaren har samtyckt till detta.
Parlamentet och rådet hade antagit direktiv 2011/82/EU om underlättande av ett
gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott,
med artikel 87.2 FEUF som rättslig grund. Efter talan av kommissionen konstaterade
EU-domstolen i dom 2014-05-06 (mål C‑43/12) att direktivet till följd av sitt syfte och
innehåll utgör en åtgärd för att förbättra transportsäkerheten i den mening som avses
11
i artikel 91.1 c FEUF och att det därför borde ha antagits med stöd av den
bestämmelsen. EU-domstolen fann vidare att direktivet inte rättsenligt kunde
antas med stöd av artikel 87.2 FEUF. Domslutet fick följande utformning:
Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/82/EU ogiltigförklaras. Verkningarna
av direktivet ska bestå till dess att ett nytt direktiv – antaget med stöd av korrekt
rättslig grund, det vill säga artikel 91.1 c FEUF – träder i kraft, inom skälig tid, dock
senast tolv månader räknat från dagen för domens meddelande.
I mål C‑347/12 gällde begäran om förhandsavgörande tolkning av förordning (EEG)
nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda,
egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen samt av samt
artikel 10.1 b i i förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71.
Domstol i Luxemburg begärde svar på tolkningsfråga rörande beräkning av
tilläggsbelopp till en migrerande arbetstagare. EU-domstolen uttalade följande i
dom 2014-05-08: Artiklarna 1 u i och 4.1 h i förordning (EEG) nr 1408/71 och
artikel 10.1 b i i förordning (EEG) nr 574/72 ska tolkas så, att det vid beräkning av ett
tilläggsbelopp som eventuellt ska utges till en migrerande arbetstagare i
anställningsmedlemsstaten, inte tas hänsyn till samtliga familjeförmåner som
uppbärs av arbetstagarens familj i enlighet med lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten. Detta eftersom ”Elterngeld” enligt tysk lagstiftning inte är av samma
slag, i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1408/71, som ”Kindergeld”
enligt samma lagstiftning eller som familjebidragen enligt luxemburgsk lagstiftning.
Mål C‑604/12 gällde tolkning av direktiv 2004/83/EG om miniminormer för när
tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar
eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa
personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet. Irländsk
domstol ville ha svar på tolkningsfråga om det föreligger hinder för nationell
lagstiftning, enligt vilken det föreligger två skilda och successiva förfaranden för
prövning av asylansökan respektive ansökan om alternativt skydd och enligt
vilken det krävs att ansökan om flyktingstatus först har avslagits för att en ansökan
om alternativt skydd ska prövas. EU-domstolen slog fast följande i dom 2014-05-08:
Direktiv 2004/83/EG samt effektivitetsprincipen och rätten till god förvaltning
utgör inte hinder för nationell processuell bestämmelse, enligt vilken det krävs att en
ansökan om flyktingstatus först har avslagits för att en ansökan om alternativt skydd
ska prövas. Detta gäller dock under förutsättning dels att ansökan om flyktingstatus
och ansökan om alternativt skydd kan lämnas in samtidigt, dels att den processuella
bestämmelsen inte leder till att prövningen av ansökan om alternativt skydd sker efter
orimligt lång tid.
I mål C‑521/12 tolkade EU-domstolen direktiv 92/43/EEG om bevarande av
livsmiljöer samt vilda djur och växter. Nederländsk domstol önskade klarläggande
av om planer eller projekt – som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga
för ett område av gemenskapsintresse, som har negativa konsekvenser för en
livsmiljötyp i området och som inbegriper åtgärder i syfte att där anlägga en lika stor
eller större yta med denna livsmiljötyp – är till skada för området. EU-domstolen
uttalade följande i dom 2014-05-15: Artikel 6.3 i direktiv 92/43/EEG ska tolkas så, att
planer eller projekt – som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för
skötseln och förvaltningen av ett område av gemenskapsintresse, som har negativa
konsekvenser för en livsmiljötyp i området och som inbegriper åtgärder i syfte att där
12
anlägga en lika stor eller större yta med denna livsmiljötyp – är till skada för området.
Sådana åtgärder kan inte kvalificeras som kompensationsåtgärder i den mening
som avses i artikel 6.4 i direktivet annat än när villkoren däri är uppfyllda.
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑333/13 har aktualiserat frågan om en
medlemsstat får utesluta behövande medborgare i andra medlemsstater från
möjligheten att beviljas icke-avgiftsfinansierade förmåner som säkerställer
existensminimum. Sozialgericht Leipzig, Tyskland, har med följande frågor begärt
förhandsavgörande av EU-domstolen:
1) Inbegriper den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i
förordning nr 883/2004 personer som inte önskar göra anspråk på sådana
socialförsäkringsförmåner eller familjeförmåner som avses i artikel 3.1 i förordningen,
men däremot på sådana särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner som avses i
artiklarna 3.3 och 70 i förordningen?
2) Om svaret på fråga 1 är jakande: Utgör artikel 4 i förordning nr 883/2004 hinder
mot att medlemsstaterna, för att förhindra orimligt ianspråktagande av sådana ickeavgiftsfinansierade sociala förmåner som säkerställer existensminimum som avses i
artikel 70 i förordningen, helt eller delvis utesluter behövande unionsmedborgare från
tillämpningsområdet för sådana förmåner, vilka beviljas medlemsstatens egna
medborgare i samma situation?
3) Om svaren på frågorna 1 och 2 är nekande: Utgör a) artikel 18 FEUF och/eller
b) artikel 20.2 … a FEUF, jämförd med artikel 20.2 andra stycket]FEUF och
artikel 24.2 i direktiv 2004/38, hinder mot att medlemsstaterna, för att förhindra
orimligt ianspråktagande av sådana icke-avgiftsfinansierade sociala förmåner som
säkerställer existensminimum som avses i artikel 70 i förordningen, helt eller delvis
utesluter behövande unionsmedborgare från tillämpningsområdet för sådana
förmåner, vilka beviljas medlemsstatens egna medborgare i samma situation?
4) Om det enligt svaren på föregående frågor är förenligt med unionsrätten att delvis
utesluta personer från tillämpningsområdet för förmåner som ska säkerställa
existensminimum: Får beviljandet av icke-avgiftsfinansierade förmåner som ska
säkerställa existensminimum till unionsmedborgare, med undantag för akuta nödfall,
begränsas till tillhandahållandet av de medel som krävs för att återvända till
hemlandet, eller kräver artiklarna 1, 20 och 51 i Stadgan att det ska beviljas mer
långtgående förmåner som möjliggör permanent uppehåll?
Generaladvokaten har i sitt 2014-05-20 framlagda förslag till avgörande anfört i
huvudsak följande:
1) Den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i förordning
(EG) nr 883/2004 inbegriper personer som önskar göra anspråk på sådana särskilda
icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artiklarna 3.3 och 70 i
förordningen.
2) Förordning nr 883/2004 och direktiv 2004/38 av den 29 april 2004 om
unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla
sig inom medlemsstaternas territorier utgör inte hinder mot att den nationella
lagstiftaren väljer att utesluta medborgare i andra medlemsstater från möjligheten att
beviljas en särskild icke-avgiftsfinansierad kontantförmån på grundval av ett allmänt
kriterium, såsom skälet för inresan i den mottagande medlemsstaten, vilket kan visa
att det saknas en faktisk koppling till denna stat, för att förhindra en orimlig belastning
för statens sociala biståndssystem.
3) EU- domstolen är inte behörig att besvara den fjärde tolkningsfrågan.
13
NYA MÅL
Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål begärt förhandsavgörande. Det första,
EU-domstolens mål C-252/14, Pensioenfonds Metaal en Technie, rör fri rörlighet för
kapital. Det andra, EU-domstolens mål C-264/14, Hedqvist, rör mervärdesskatt (se
angående båda målen under Avgöranden från svenska domstolar/Skatterätt ovan).
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN
Tisdagen den 1 juli kl. 09.00 meddelar domstolen, stora avdelningen, dom i mål
C-573/12, Ålands Vindkraft mot Energimyndigheten. Målet rör en begäran om
förhandsavgörande från Förvaltningsrätten i Linköping angående följande
tolkningsfrågor:
 Det svenska elcertifikatsystemet är ett nationellt stödsystem som förpliktigar
elleverantörer och vissa elanvändare i medlemsstaten att köpa elcertifikat,
motsvarande en viss andel av deras försäljning respektive användning, utan
uttalat krav på att även köpa el från samma källa. Elcertifikat delas ut av den
svenska staten och är ett bevis på att en viss mängd förnybar el har
producerats. Producenterna av el utvunnen av förnybara energikällor får
genom försäljning av elcertifikaten en extra intäkt som en ytterligare inkomst
för sin produktion av el. Ska artikel 2.k) och artikel 3.3 i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av
användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett
senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG tolkas så att
de tillåter en medlemsstat att tillämpa ett nationellt stödsystem enligt ovan, i
vilket endast kan ingå producenter som är geografiskt belägna inom landets
territorium, och som har till följd att dessa producenter gynnas ekonomiskt i
förhållande till de producenter som inte kan tilldelas elcertifikat?
 Kan ett sådant system som beskrivits i fråga 1 - i ljuset av artikel 34 EUFfördraget - anses utgöra en kvantitativ importrestriktion eller en åtgärd med
motsvarande verkan?
 Om fråga 2 besvaras jakande; kan ett sådant system vara förenligt med artikel
34 EUF-fördraget med hänsyn till syftet att främja produktion av el från
förnybara energikällor?
 Hur påverkas bedömningen av ovanstående frågor av att begränsningen av
stödsystemet till att endast omfatta nationella producenter inte är uttryckligen
reglerad i nationell lag?
Generaladvokaten föreslog i sitt förslag till avgörande att tolkningsfrågorna skulle
besvaras på följande sätt:
1)
Artiklarna 2 andra stycket k och 3.3 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi
från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av
direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG, ska tolkas som följer:
–
En nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara
energikällor tilldelas gröna certifikat – som elleverantörer och vissa användare är
skyldiga att köpa en viss andel av i förhållande till deras totala försäljning respektive
användning av el – utgör ett stödsystem i den mening som avses i nämnda direktiv.
–
Det är enligt direktivet tillåtet för medlemsstaterna att, när de inrättar sådana
stödsystem, besluta att endast anläggningar för produktion av el från förnybara
energikällor som är belägna inom deras respektive territorier får tilldelas gröna
certifikat.
14
2)
Artikel 34 FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken
producenter av el från förnybara energikällor tilldelas gröna certifikat, som
elleverantörer och vissa användare är skyldiga att köpa en viss andel av i förhållande
till deras totala försäljning respektive användning av el, såvitt lagstiftningen innebär
att producenter vilkas anläggningar är belägna i en annan medlemsstat är uteslutna
från systemet.
3)
Artikel 3.3 i direktiv 2009/28 är ogiltig i den mån den ger medlemsstaterna
befogenhet att förbjuda eller begränsa tillträdet till sina stödsystem för producenter,
vilkas anläggningar för produktion av el från förnybara energikällor är belägna i en
annan medlemsstat.
4)
Ogiltigheten ska träda i kraft två år efter det att domen meddelats.
Torsdagen den 3 juli kl. 11.00 håller domstolen, femte avdelningen, muntlig
förhandling i mål C-243/13, kommissionen mot Sverige. Målet rör en talan om
fördragsbrott. Kommissionen yrkar att domstolen ska fastställa att
 Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF, eftersom
Sverige inte vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att följa domstolens dom i
mål C-607/10;
 Sverige förpliktas att till kommissionen, på kontot "Europeiska unionens egna
medel", inbetala ett vite om 14 912 euro per dag, för varje dag som
nödvändiga åtgärder inte vidtas för att följa domstolens dom i mål C-607/10,
från och med den dag då dom i detta mål meddelas till den dag då domen i
mål C-607/10 följs;
 Sverige förpliktas att till kommissionen, på samma konto, inbetala ett
standardbelopp om 4 893 euro per dag, för varje dag som nödvändiga
åtgärder inte vidtas för att följa domstolens dom i mål C-607/10, från och med
dag för dom i nämnda mål till dess att dom meddelas i detta mål, eller den dag
som nödvändiga åtgärder vidtas för att följa domen i mål C-607/10, om denna
inträffar tidigare.
ÖVRIGT
EU-parlamentet röstade vecka 16 igenom en lag som ska ge ett bättre skydd för
arbetstagare som tillfälligt utför arbete i annat EU-land, så kallad utstationering.
Läs mer
Den 25 april 2014 publicerades SOU 2014:25 ”Internationella rättsförhållanden
rörande arv”. Betänkandet innehåller förslag om bl.a. de författningsändringar som
EU:s arvsförordning och en nordisk överenskommelse om ändring av den nordiska
arvskonventionen ger anledning till. Se härom:
http://www.regeringen.se/sb/d/18314/a/239047
Den 25 april 2014 publicerades SOU 2014:22 ” Genomförande av EU:s nya
redovisningsdirektiv”. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/18314/a/239057
EU-domstolen meddelade den 8 april 2014 dom i målen C-293/12 och C-594/12,
Digital Rights Ireland m.fl., angående giltigheten av datalagringsdirektivet. EUdomstolen förklarade i domen datalagringsdirektivet ogiltigt. Justitieministern har den
29 april 2014 gett en utredare i uppdrag att se över hur de svenska reglerna
15
förhåller sig till de brister i direktivet som EU-domstolen har lyft fram. Se
härom: http://www.regeringen.se/sb/d/18591/a/239413
Den 14 maj 2014 publicerades Ds 2014:14 ”Genomförande av
brottsofferdirektivet”. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/18311/a/240373