Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 5 2016

1
Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 5 2016
Innehåll
INLEDNING .............................................................................................................................. 1
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. ............................................................. 1
Civilrätt................................................................................................................................... 1
Straffrättsligt och inrikes samarbete ....................................................................................... 2
Fri rörlighet och migrationsrätt .............................................................................................. 2
Skatterätt................................................................................................................................. 3
EU-DOMSTOLEN..................................................................................................................... 3
Avgöranden rörande Sverige .................................................................................................. 3
Förslag till avgöranden rörande Sverige ................................................................................ 5
Institutionell rätt och allmänna principer ............................................................................... 7
Processrätt ............................................................................................................................ 12
Skatterätt............................................................................................................................... 14
Konkurrensrätt, offentlig upphandling och statligt stöd....................................................... 15
Inre marknaden ..................................................................................................................... 17
Inrikes och rättsligt samarbete .............................................................................................. 18
Informationssamhället .......................................................................................................... 19
Arbetsrätt .............................................................................................................................. 21
Konsumenträtt ...................................................................................................................... 22
Migrationsrätt ....................................................................................................................... 22
Miljörätt ................................................................................................................................ 24
NYA MÅL ............................................................................................................................... 24
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ...................................................................................... 24
ÖVRIGT ................................................................................................................................... 24
INLEDNING
I slutet av denna långa sommar är det så dags för årets femte Nyhetsbrev, som
möjligen till följd av det långa uppehållet sedan förra utgåvan vuxit rejält. En mycket
aktiv EU-domstol, med intressanta avgöranden och förslag därtill på snart sagt alla
områden. Såväl en dom som ett förslag till avgörande (som utgör en fortsättning på
den uppmärksammade domen ”Digital Rights Ireland”) i mål från svensk domstol
rapporteras. Två generaladvokater som synes ha kommit till olika ståndpunkter när
det gäller förbud mot huvudduk. När kan en hyperlänk till upphovsrättsligt skyddade
verk utgöra ett intrång? Är det tilltänkta avtalet om passagerarinformation (PNR)
mellan Kanada och EU förenligt med fördragen? Dessa och många, många andra
frågor besvaras den trägne läsare som tar sig igenom allt det vi denna gång
rapporterar om. För den mer eklektiskt lagde har vi utökat antalet rubriker, under
vilka vi redovisar materialet. Mycket nöje!
AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M.
Civilrätt
Högsta domstolen har den 20 juni 2016 meddelat prövningstillstånd i mål T 3973-15,
Sony Mobile Communications AB mot Copyswede ekonomisk förening. Målet rör
frågan huruvida Sony är skyldigt att utge piratkopieringsersättning på grund av att ett
2
av bolagets mobiltelefoner med minneskort är särskilt ägnad för privatkopiering av
upphovsrättsligt skyddat material, såsom musik, vilket hovrätten ansåg. Målet rör
tillämpningen av direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa
aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (Infosocdirektivet) och EU-domstolens avgörande i mål C-467/08, Padawan.
Straffrättsligt och inrikes samarbete
Kammarrättens i Stockholm dom den 27 juni 2016 i mål 2984-15, se nedan under Fri
rörlighet och migrationsrätt.
Fri rörlighet och migrationsrätt
Förvaltningsrätten i Stockholm har i dom den 23 juni 2016 i mål 18698-15 beslutat att
en läkare, grundutbildad i Sverige, som därefter arbetat som allmänläkare i Norge
och där erhållit behörighetsbeviset ”Godkjenning som allmennpraktiserende lege”
ska beviljas bevis om specialistkompetens i allmänmedicin. Socialstyrelsen hade
avslagit ansökan med hänvisning till att behörighetsbeviset inte uppfyllde de krav på
utbildning som ställs i artikel 28 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG
om erkännande av yrkeskvalifikationer. Enligt förvaltningsrätten följer det av
principen om ömsesidigt erkännande av förvaltningsbeslut att Socialstyrelsen
inte skulle ha gjort någon sådan prövning, utan endast om behörighetsbeviset var
sådant att det angavs i punkten 5.1.4 i bilaga V till direktivet. Förvaltningsrätten kom
efter egen prövning av den saken fram till att det rörde sig om ett sådant
behörighetsbevis, varför specialistlegitimation skulle utfärdas.
Kammarrätten i Stockholm har i dom den 27 juni 2016 i mål 2984-15 avslagit ett
överklagande i mål om ekonomiskt bistånd. En polsk medborgare som villkorligt
frigivits från ett fängelsestraff och därmed var skyldig att hålla kontakt med
frivården hade nekats bistånd på den grunden att han saknade uppehållsrätt vid
tiden för ansökan. Enligt yttrande från Kriminalvården kunde kontakten med frivården
sex månader efter den villkorliga frigivningen eventuellt skötas via telefon. Möjlighet
finns att lämna landet men endast under kortare perioder. Enligt kamarrätten
innebar detta förhållande emellertid inte att han hade en så stark anknytning till
Sverige att det kan sägas att han var bosatt här i den meningen att han hade sitt
egentliga bo och hemvist i Sverige, varför ansökan om bistånd för långsiktig
försörjning skulle avslås.
Kammarrätten i Stockholm, migrationsöverdomstolen, har i dom den 1 juli 2016 i mål
UM 1859-16 avslagit Migrationsverkets överklagande och förklarat att prövningen av
aktuella asylansökningar skulle ske i Sverige. Sökandena kom från Syrien och hade
rest in i Ungern via Serbien, och ansökt om asyl i Ungern. Migrationsverket begärde
att Ungern skulle ta över ansvaret för asylprövningen enligt Dublinförordningen.
Ungern svarade inte, varför begäran ansågs accepterad. Migrationsverket beslutade
att sökandena skulle överföras till Ungern. Sökandena överklagade, varefter
Migrationsdomstolen fastslog att det förelåg sådana systematiska brister i
asylprövningen som avses i artikel 3.2 i Dublinförordningen att familjen inte
kunde överföras dit, varför ärendet återförvisades till Migrationsverket.
Migrationsöverdomstolen delade inte bedömningen att villkoren i artikel 3.2 var
uppfyllda, men att sannolikheten var hög för att en överföring till Ungern skulle
resultera i att sökandefamiljen skulle skickas till Serbien, där de skulle riskera att
sättas i förvar under mycket lång tid. Så länge ovanstående förhållanden fortgår i
3
Ungern kan en överföring av familjen dit enligt kammarrätten inte anses vara förenlig
med principen om barnets bästa. Deras ansökningar ska istället prövas i Sverige.
Skatterätt
Förvaltningsrätten i Stockholm har i dom den 1 juli 2016 i mål 10731-15 beslutat att
kapitalvinst hos personer med hemvist i Sverige vid likvidation av ett bolag med
hemvist i Cypern skulle ske med fem sjättedelar och inte hela beloppet, såsom
Skatteverket beslutat. Skatteverket menade att bolaget varit underkastat en
jämförlig beskattning med den svenska bolagsskatten, vilket även
förvaltningsrätten kom fram till. Förvaltningsrätten menade dock att den
omständigheten att kapitalvinsten skulle ha beskattats med fem sjättedelar om det
rört sig om ett bolag med hemvist i Sverige innebar att det förelåg en inskränkning i
den fria rörligheten för kapital. Inskränkningen kunde, utifrån omständigheterna i
målet (kapitalvinsten hade huvudsakligen generats av innehavet av konvertibler i ett
bolag som var skattskyldigt i Sverige), inte motiveras med hänvisning till behovet
av att upprätthålla en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten mellan
medlemsstaterna.
EU-DOMSTOLEN
Avgöranden rörande Sverige
Mål C‑180/15 gällde: 1) giltigheten av artikel 15.3 i kommissionens
beslut 2011/278/EU om fastställande av unionstäckande
övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter
enligt artikel 10a i direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter
för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av direktiv 96/61/EG, i dess
lydelse enligt direktiv 2009/29/EG, 2) giltigheten av artikel 4 i och bilaga II till
kommissionens beslut 2013/448/EU om nationella genomförandeåtgärder för
övergångsutdelningen av gratis utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med
artikel 11.3 i direktiv 2003/87/EG, 3) tolkning av artikel 10a.1, 10a.2, 10a.4 och
10.a.5 i direktiv 2003/87/EG, och 4) tolkning av artiklarna 3 c, 10.3 och 10.8 samt
bilaga IV till beslut 2011/278. - Begäran om förhandsavgörande, innehållande 16
tolkningsfrågor, hade framställts av Nacka tingsrätt, Mark- och miljödomstolen, i
ett mål mellan - å ena sidan - ett antal verksamhetsutövare som driver
anläggningar som släpper ut växthusgaser, nämligen Borealis AB, Kubikenborg
Aluminium AB, Yara AB, SSAB EMEA AB, Lulekraft AB, Värmevärden i Nynäshamn
AB, Cementa AB och Höganäs Sweden AB, samt – å andra sidan –
Naturvårdsverket. Målet gäller giltigheten av det beslut som verket antog den
21 november 2013 om slutgiltig tilldelning av utsläppsrätter för växthusgaser för
perioden 2013 - 2020, efter tillämpning av den enhetliga sektorsövergripande
korrigeringsfaktor som avses i artikel 10a.5 i direktiv 2003/87. Mark- och
miljödomstolen önskade med frågorna 1, 2 och 13 få klarhet i om artikel 15.3 i
nämnda beslut är giltig med hänsyn till att bestämmelsen inte tillåter att utsläpp från
elproducenter beaktas vid fastställandet av det högsta årliga antalet utsläppsrätter.
(Med hänsyn till svaret på frågorna 1, 2 och 13, vilket återges i det följande,
saknades enligt EU-domstolen anledning att besvara fråga 3.)
Mark- och miljödomstolen önskade med fråga 5 få klarhet i om bilaga I till
beslut 2011/278 är giltig med hänsyn till att produktriktmärket för råjärn har fastställts
utan beaktande av kraven i artikel 10a.2 i direktiv 2003/87. Mark- och miljödomstolen
4
önskade med fråga 4 få klarhet i om artikel 4 i och bilaga II till beslut 2013/448 om
fastställande av korrigeringsfaktorn är giltiga. Mark- och miljödomstolen önskade
med fråga 6 få klarhet i om artikel 10a i direktiv 2003/87 samt artikel 10.1–10.3 och
10.8 i beslut 2011/278 ska tolkas så, att det för att förhindra dubbel tilldelning är
tillåtet enligt dessa artiklar att inte tilldela en delanläggning med värmeriktmärke
utsläppsrätter när nämnda anläggning exporterar värme som den återvunnit från en
delanläggning med bränsleriktmärke till privata hushåll. Mark- och miljödomstolen
önskade med fråga 10 få klarhet i om artikel 10.8 i beslut 2011/278 ska tolkas så, att
den utgör hinder för att en verksamhetsutövare tilldelas gratis utsläppsrätter för
förbrukning, i en delanläggning med värmeriktmärke, av värme producerad i en
delanläggning med bränsleriktmärke. (Med hänsyn till svaret på frågorna 6 och 10,
vilket återges i det följande, saknades det enligt EU-domstolen anledning att besvara
frågorna 11 och 12.) Mark- och miljödomstolen önskade med fråga 7 få klarhet i om
artikel 7 i och bilaga IV till detta beslut ska tolkas så, att det – i syfte att förhindra
dubbelräkning – är tillåtet för en medlemsstat att vid insamlingen av de uppgifter som
avses i dessa bestämmelser inte beakta samtliga utsläpp som är knutna till
produktionen av värme som en delanläggning med värmeriktmärke exporterar till
privata hushåll. Mark- och miljödomstolen önskade med fråga 8 få klarhet i om
artikel 10a.1 och 10a.4 i direktiv 2003/87 samt artikel 10.3 i beslut 2011/278 ska
tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder mot att inte tilldela extra gratis
utsläppsrätter för produktion av mätbar värme genom förbränning av restgaser som
en anläggning med produktriktmärket för råjärn har genererat, i den mån antalet
utsläppsrätter som fastställts på grundval av värmeriktmärket är lägre än medianen
för de historiska utsläppen knutna till produktionen av denna värme. Mark- och
miljödomstolen önskade med fråga 9 få klarhet i om artikel 7 i och bilaga IV till
nämnda beslut ska tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för att en
medlemsstat vid insamlingen av de uppgifter som avses i dessa bestämmelser,
justerar de siffror som denna medlemsstat har erhållit på ett sådant sätt att
växthusgasutsläppen från förbränning av restgaser i en delanläggning med
värmeriktmärke likställs med dem som härrör från förbränningen av naturgas.
Mark- och miljödomstolen önskade med frågorna 14 och 16 få klarhet i om artikel 3 c
i beslut 2011/278 ska tolkas så, att begreppet ”delanläggning med värmeriktmärke”
omfattar verksamheten export av mätbar värme från en anläggning som omfattas av
systemet för handel med utsläppsrätter, till ett ångnät.
EU-domstolen gav i dom den 8 september 2016 sammanfattningsvis följande
svar:
1) Det har vid prövningen av den första, den andra och den trettonde frågan inte
framkommit någon omständighet som påverkar giltigheten av artikel 15.3 i
kommissionens beslut 2011/278/EU om fastställande av unionstäckande
övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt
artikel 10a i direktiv 2003/87/EG.
2) Det har vid prövningen av den femte frågan inte framkommit någon omständighet
som påverkar giltigheten av bilaga I till beslut 2011/278.
3) Artikel 4 i och bilaga II till kommissionens beslut 2013/448/EU om nationella
genomförandeåtgärder för övergångsutdelningen av gratis utsläppsrätter för
växthusgaser i enlighet med artikel 11.3 i direktiv 2003/87/EG är ogiltiga.
4) Verkningarna av ogiltigförklaringen av artikel 4 i och bilaga II till beslut 2013/448
begränsas i tiden på så sätt att denna ogiltigförklaring inte har några verkningar
förrän efter utgången av en period på tio månader från och med avkunnandet av dom
den 28 april 2016, Borealis Polyolefine m.fl. (C‑191/14, C‑192/14, C‑295/14, C‑
5
389/14 och C‑391/14 - C‑393/14) för att kommissionen ska kunna vidta nödvändiga
åtgärder, och på så sätt att de åtgärder som vidtas fram till utgången av denna period
på grundval av de ogiltigförklarade bestämmelserna inte kan ifrågasättas.
5) Artikel 10a i direktiv 2003/87/EG samt artikel 10.1 - 10.3 och 10.8 i
beslut 2011/278 ska tolkas så, att det för att förhindra dubbel tilldelning är tillåtet att
enligt dessa bestämmelser inte tilldela några utsläppsrätter till en delanläggning med
värmeriktmärke när den anläggningen exporterar värme som återvunnits från en
delanläggning med bränsleriktmärke till privata hushåll.
6) Artikel 10.8 i beslut 2011/278 utgör hinder för att en verksamhetsutövare tilldelas
gratis utsläppsrätter för konsumtion, i en delanläggning med värmeriktmärke, av
värme som beaktats inom ramen för en delanläggning med bränsleriktmärke.
7) Artikel 7 i och bilaga IV till beslut 2011/278 ska tolkas så, att det – i syfte att
förhindra dubbelräkning – är tillåtet för en medlemsstat att vid insamlingen av de
uppgifter som avses i dessa bestämmelser inte beakta samtliga utsläpp som är
knutna till produktionen av värme som en delanläggning med värmeriktmärke
exporterar till privata hushåll.
8) Artikel 10a.1 och 10a.4 i direktiv 2003/87 samt artikel 10.3 i beslut 2011/278 ska
tolkas så, att det är tillåtet att inte tilldela extra gratis utsläppsrätter för produktion av
mätbar värme genom förbränning av restgaser som genererats i en anläggning med
produktriktmärke för råjärn, i den mån antalet utsläppsrätter som fastställts på
grundval av värmeriktmärket är lägre än medianen för de historiska utsläppen knutna
till produktionen av denna värme.
9) Artikel 7 i och bilaga IV till beslut 2011/278 utgör inte hinder för att en medlemsstat
vid insamlingen av de uppgifter som avses i dessa bestämmelser, justerar de siffror
som denna medlemsstat har erhållit på ett sådant sätt att växthusgasutsläppen från
förbränning av restgaser i en delanläggning med värmeriktmärke likställs med dem
som härrör från förbränningen av naturgas i den mån ett produktriktmärke beaktar de
utsläpp som är knutna till produktionen av restgaser.
10) Artikel 3 c i beslut 2011/278 ska tolkas så, att begreppet ”delanläggning med
värmeriktmärke” omfattar verksamheten export av mätbar värme från en anläggning
som omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, till ett
ångnät när detta kan kvalificeras som en ”anläggning eller annan enhet som inte
omfattas av EU-systemet”.
Förslag till avgöranden rörande Sverige
I dom den 8 april 2014 i de förenade målen C-293/12 och C-594/12, Digital Rights
Ireland m.fl., ogiltigförklarade EU-domstolen direktivet 2006/24/EG om lagring
av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande
av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna
kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG. Motiveringen var
att den generella skyldigheten att lagra vissa uppgifter som föreskrevs i det direktivet
utgjorde ett allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheterna till respekt för
privatlivet och skydd för personuppgifter och att reglerna inte inskränkte sig till vad
som är strängt nödvändigt för att bekämpa allvarliga brott. Efter meddelandet av
denna dom har två mål inletts vid EU-domstolen som handlar om den generella
skyldigheten att lagra uppgifter avseende elektronisk kommunikation som gäller för
leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster i Sverige och Förenade
kungariket (”UK”). EU-domstolen har nu möjlighet att förtydliga hur domen i de
förenade målen C-293/12 och C-594/12 ska tolkas i ett nationellt sammanhang.
6
Sverige: Dagen efter meddelandet av den domen underrättade Tele2 Sverige Postoch telestyrelsen om att företaget avsåg att upphöra med att lagra uppgifter samt att
radera de tidigare lagrade uppgifterna (mål C-203/15, Tele2 Sverige AB mot Postoch Telestyrelsen). Enligt svensk rätt är leverantörer av elektroniska
kommunikationstjänster skyldiga att lagra vissa personuppgifter om abonnenterna. UK: I mål C-698/15, Secretary of State for Home Department mot Tom Watson m.fl.,
hade Tom Watson, Peter Brice och Geoffrey Lewis gett in ansökningar om prövning
av lagenligheten av det brittiska regelverket för uppgiftslagring, vilket ger
inrikesministern befogenhet att ålägga offentliga teleoperatörer att lagra alla uppgifter
om kommunikationer upp till 12 månader, vilket dock inte omfattar själva innehållet i
kommunikationerna.
Kammarrätten i Stockholm och Tvistemålssektionen vid
Appellationsdomstolen för England och Wales, UK, har i begäran om
förhandsavgöranden bett EU-domstolen att klargöra om nationella bestämmelser
som ger leverantörerna en generell lagringsskyldighet är förenliga med unionsrätten,
framför allt direktivet 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och
integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation, i dess lydelse enligt
direktiv 2009/136/EG.
Målen C-203/16 och C-698/15 har förenats hos EU-domstolen.
Generaladvokaten har i förslag till avgörande den 19 juli 2016 kommit fram till att
en generell skyldighet att lagra uppgifter som en medlemsstat ålägger
leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster kan vara förenlig med
unionsrätten. Generaladvokaten understryker emellertid att det dock är absolut
nödvändigt att en sådan skyldighet åtföljs av strikta garantier. Förslaget till
avgörande har sammanfattningsvis följande lydelse:
Artikel 15.1 i direktiv 2002/58/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/136/EG, samt
artiklarna 7, 8 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna (”stadgan”) utgör inte hinder mot att en medlemsstat ålägger
leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster en skyldighet att lagra samtliga
uppgifter om de kommunikationer som användarna av deras tjänster har haft när
samtliga följande villkor är uppfyllda, vilket det ankommer på de hänskjutande
domstolarna att kontrollera mot bakgrund av samtliga relevanta särdrag i de
nationella ordningar som är i fråga i de nationella målen:
- Denna skyldighet och de garantier som åtföljer denna ska föreskrivas i
bestämmelser i lag eller annan författning som är tillgängliga, förutsebara och ger ett
lämpligt skydd mot godtycklig behandling.
- Denna skyldighet och de garantier som åtföljer denna ska vara förenliga med det
väsentliga innehållet i de rättigheter som slås fast i artiklarna 7 och 8 i stadgan.
- Denna skyldighet ska vara absolut nödvändig för bekämpandet av allvarliga brott,
vilket innebär att ingen annan åtgärd eller kombination av åtgärder skulle kunna vara
lika effektiv för att bekämpa allvarliga brott, samtidigt som den medför mindre
långtgående ingrepp i de rättigheter som slås fast i direktiv 2002/58 och i artiklarna 7
och 8 i stadgan.
- Denna skyldighet ska åtföljas av samtliga garantier som EU-domstolen angav i
punkterna 60–68 i dom i de förenade målen C‑293/12 och C‑594/12, Digital Rights
Ireland m.fl., vad beträffar tillgång till uppgifter, lagringstid och skyddet av och
säkerheten för uppgifter, för att begränsa ingreppet i de rättigheter som slås fast i
direktiv 2002/58 och i artiklarna 7 och 8 i stadgan till vad som är absolut nödvändigt.
- Denna skyldighet ska, i ett demokratiskt samhälle, stå i proportion till målet att
bekämpa allvarliga brott, vilket innebär att de allvarliga risker som denna skyldighet
7
medför i ett demokratiskt samhälle inte får vara orimliga i förhållande till de fördelar
som följer därav när det gäller att bekämpa allvarliga brott.
/ Förslaget har kommenterats, se:
http://eulawanalysis.blogspot.se/2016/07/human-rights-and-nationaldata.html?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign=Feed:+EuL
awAnalysis+(EU+Law+Analysis) /
Institutionell rätt och allmänna principer
Mål C‑263/14 gällde Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). EUdomstolen hade här att pröva om EU:s överföring av en pirat till Tanzania är en
utrikes- och säkerhetspolitisk åtgärd eller om en sådan åtgärd är en
komponent som består i internationellt samarbete mellan polisen och
brottsbekämpande organ. Det rörde sig om den militära operation i vilken EU deltar
i form av en marin styrka som leds av EU i kampen mot sjöröveri utanför Somalias
kust. De personer som EU-medlemsstaternas krigsfartyg tillfångatar överförs till
tredjeländer i regionen för att lagföras. För att fastställa åtgärder i samband med
sådana överföringar har unionen ingått internationella avtal med dessa tredjeländer –
i detta mål med Tanzania. I detta mål tvistade Europaparlamentet med
Europeiska unionens råd om valet av materiell rättslig grund för ingåendet av
sådana avtal. Medan rådet stödde sitt beslut om godkännande av avtalet med
Tanzania enbart på bestämmelserna om GUSP, närmare bestämt artikel 37 FEU,
ansåg parlamentet att bestämmelserna om straffrättsligt samarbete och
polissamarbete också borde ha beaktats, det vill säga artiklarna 82 FEUF och 87
FEUF. Europaparlamentet hade hos EU-domstolen yrkat dels att domstolen skulle
ogiltigförklara rådets beslut 2014/198/GUSP av den 10 mars 2014 om
undertecknande och ingående av avtalet mellan EU och Tanzania om villkoren för
överföring av misstänkta pirater och egendom som i detta sammanhang hade
beslagtagits från den EU-ledda marina styrkan till Tanzania, dels att domstolen skulle
låta verkningarna av detta beslut bestå. Europaparlamentet hade som andra grund
hävdat att rådet hade åsidosatt artikel 218.10 FEUF.
EU-domstolen kom i sin dom den 14 juni 2016 efter omfattande motivering fram till
följande slutsats: För det fall parlamentet inte omedelbart och fullständigt informeras i
alla skeden av förfarandet, i enlighet med artikel 218.10 FEUF, kan parlamentet inte
utöva den rätt till insyn i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som det
ges i fördragen och kan inte yttra sig över den korrekta rättsliga grunden för
rättsakten. Underlåtenhet att uppfylla detta informationskrav försvårar för parlamentet
att fullgöra sina uppgifter på området för den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, och utgör följaktligen ett åsidosättande av en väsentlig
formföreskrift. Talan ska således bifallas såvitt avser den andra grunden.
Domslutet fick sammanfattningsvis följande utformning: Rådets
beslut 2014/198/GUSP av den 10 mars 2014 om undertecknande och ingående av
avtalet mellan EU och Tanzania om villkoren för överföring av misstänkta pirater och
egendom som i detta sammanhang har beslagtagits från den EU-ledda marina
styrkan till Tanzania ogiltigförklaras. Verkningarna av beslutet 2014/198 ska bestå.
/ Domen har kommenterats, se:
http://europeanlawblog.eu/?p=3304#more-3304 /
Mål C‑182/15 gällde tolkning av FEUF och Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna (”stadgan”). Begäran om förhandsavgörande hade
framställts av Högsta domstolen, Lettland, inom ramen för en begäran om
8
utlämning som ryska myndigheter hade tillställt lettiska myndigheter rörande
den estniske medborgaren Aleksei Petruhhin med anledning av olaglig
narkotikahandel. Högsta domstolen önskade med sina två första frågor, vilka
prövades tillsammans, få klarhet i om artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så,
att det för tillämpningen av ett utlämningsavtal som ingåtts mellan en medlemsstat
och ett tredjeland krävs att regeln som förbjuder denna medlemsstat att utlämna sina
egna medborgare ska tillämpas på medborgare i en annan medlemsstat. Högsta
domstolen önskade med den tredje frågan få klarhet i om den anmodade
medlemsstaten – för det fall den avser att utlämna en medborgare i en annan
medlemsstat på begäran av ett tredjeland – ska pröva att utlämningen inte innebär
en kränkning av rättigheterna i artikel 19 i stadgan och, i förekommande fall, vilka
kriterier som ska beaktas vid denna prövning.
EU-domstolen gav i dom den 6 september 2016 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så, att när en medlemsstat där en
unionsmedborgare, som är medborgare i en annan medlemsstat, befinner sig, tar
emot en begäran om utlämning som framställts av ett tredjeland med vilket den
förstnämnda medlemsstaten har ingått ett avtal om utlämning, ska den informera den
medlemsstat i vilken personen i fråga är medborgare och – i förekommande fall – på
begäran av den sistnämnda medlemsstaten överlämna vederbörande till den staten i
enlighet med bestämmelserna i rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk
arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt
rådets rambeslut 2009/299/RIF. Detta under förutsättning att den medlemsstaten
är behörig enligt nationell rätt att lagföra personen för de gärningar som begåtts
utanför dess territorium.
2) I ett fall där en medlemsstat har mottagit en begäran från ett tredjeland om
utlämning av en medborgare i en annan medlemsstat, ska den förstnämnda
medlemsstaten pröva att utlämningen inte innebär en kränkning av rättigheterna i
artikel 19 i stadgan.
/ Domen har kommenterats, se:
http://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/eu-court-allowsextradition-of-citizens-outside-of-bloc/?nl_ref=20054635 och
http://eulawanalysis.blogspot.se/2016/09/extradition-to-non-eu-countrieslimits.html?utm_source=feedburner&utm_medium=email&utm_campaign=Feed:+Eu
LawAnalysis+(EU+Law+Analysis) /
Mål C‑486/14 gällde tolkning av Konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet (”tillämpningskonventionen”) samt Europeiska unionens stadga
om de grundläggande rättigheterna (”stadgan”). Vid ratificeringen av
tillämpningskonventionen hade Tyskland gjort följande reservation med avseende
på artikel 54, i enlighet med artikel 55.1 i tillämpningskonventionen: Tyskland ska inte
vara bunden av artikel 54 i tillämpningskonventionen, a) om en gärning som avses i
en utländsk dom har förövats helt eller delvis på Tysklands territorium.
Begäran om förhandsavgörande hade framställts av Regionala överrätten i Hamburg,
Tyskland, i ett brottmål i Tyskland mot Piotr Kossowski. Målet gäller anklagelse för
grov utpressning under råntvång i Tyskland. Kossowski hade flytt till Polen och efter
gripande där blivit föremål för förundersökning rörande anklagelsen om de gärningar
som hade begåtts i Hamburg. Efter skriftväxling avslutade den lokala polska
åklagarmyndigheten brottmålsförfarandet mot Kossowski. Beslutet om
nedläggning av förundersökningen motiverades av att Kossowski hade vägrat att
yttra sig och att målsäganden och ett indirekt vittne var bosatta i Tyskland, varför de
9
inte hade kunnat höras, liksom att målsägandens uppgifter inte hade kunnat
kontrolleras.
Den regionala överrätten önskade i sin begäran om förhandsavgörande klarhet i om
Tysklands förklaring enligt artikel 55.1 a i tilläggskonventionen fortfarande är giltig.
Den ville vidare, om den första frågan skulle komma att besvaras nekande, få klarhet
i om den tilltalades ansvar, under omständigheter som de nu aktuella, ska anses
ha prövats genom lagakraftägande dom i den mening som avses i artikel 54 i
tilläggskonventionen och artikel 50 i stadgan.
EU-domstolen gav i dom den 29 juni 2016 sammanfattningsvis följande svar:
Principen ne bis in idem i artikel 54 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas på så sätt att ett beslut
av åklagarmyndigheten att avsluta det straffrättsliga förfarandet och att slutligt lägga
ned förundersökningen mot en person – med förbehåll för att förundersökningen
återupptas eller att beslutet upphävs – utan att någon påföljd har dömts ut, inte kan
kvalificeras som en lagakraftägande dom i den mening som avses i dessa
bestämmelser, när det framgår av beslutets motivering att förfarandet har avslutats
utan att det gjorts någon mer ingående utredning. Den omständigheten att
målsäganden och ett eventuellt vittne inte har hörts utgör härvidlag ett indicium på att
det inte har gjorts någon sådan utredning.
EU-domstolen har att i två mål, efter begäran om förhandsavgöranden från
Högsta domstolen, Belgien, respektive Cour de Cassation, Frankrike, ta
ställning till frågor om förbud att bära slöja eller huvudduk.
Generaladvokaterna, som lämnat förslag till avgöranden, har kommit till olika
slutsatser:
Mål C‑157/15, vilket refererades i Nyhetsbrev nr 4 2016, gäller frågor om en privat
arbetsgivare får förbjuda en arbetstagare med muslimsk trosinriktning att bära
huvudduk på arbetsplatsen och om arbetsgivaren får säga upp henne när hon
vägrar att ta av huvudduken på arbetsplatsen. Frågorna diskuteras ur
unionsrättslig synvinkel, närmare bestämt mot bakgrund av förbudet mot
diskriminering på grund av religion eller övertygelse. Generaladvokaten Juliane
Kokott har i sitt den 31 maj 2016 lämnade förslag till avgörande sammanfattningsvis
anfört följande:
1) Ett förbud för en arbetstagare med muslimsk trosinriktning att på arbetsplatsen
bära muslimsk huvudduk, utgör inte direkt diskriminering på grund av religion i
den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78/EG om inrättande av en
allmän ram för likabehandling i arbetslivet om förbudet grundar sig på en allmän
regel som föreskriver ett förbud mot synliga politiska, filosofiska och religiösa
symboler på arbetsplatsen och inte på stereotyper eller fördomar mot en eller flera
religioner eller mot religiösa övertygelser. Förbudet kan emellertid utgöra en
indirekt diskriminering på grund av religion enligt artikel 2.2 b i direktivet.
2) En sådan diskriminering kan vara berättigad för att genomföra en politik för religiös
och filosofisk neutralitet som eftersträvas av arbetsgivaren i det berörda företaget,
såvida proportionalitetsprincipen iakttas därvid. I detta sammanhang ska särskilt
följande beaktas: hur stor och iögonfallande den religiösa symbolen är, arten av
arbetstagarens arbetsuppgifter, det sammanhang i vilket hon ska utöva
verksamheten, och medlemsstatens nationella identitet.
I mål C-188/15 har generaladvokaten Eleanor Sharpston beskrivit rättsfrågan på
följande sätt: Innebär det förbud mot diskriminering på grund av religion eller
övertygelse som följer av unionsrätten, och särskilt av direktiv 2000/78/EG om
10
inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, att det är olagligt att
säga upp en anställd som är praktiserande muslim på grund av att hon vägrar
att rätta sig efter en förhållningsorder från arbetsgivaren (ett privat företag) om
att inte bära slöja eller huvudduk i kontakterna med företagets kunder? Frågan
har ställts till EU-domstolen med hänvisning till artikel 4.1 i detta direktiv. Även frågor
avseende den åtskillnad som görs i artikel 2.2 a och b mellan direkt och indirekt
diskriminering är enligt generaladvokaten relevanta i detta sammanhang. Generaladvokaten Eleanor Sharpston har i sitt den 13 juli 2016 lämnade förslag till
avgörande sammanfattningsvis anfört följande:
1) En bestämmelse i ett företags arbetsplatsföreskrifter som förbjuder anställda i
företaget att bära religiösa symboler eller religiös klädsel i kontakt med
verksamhetens kunder innebär direkt diskriminering på grund av religion eller
övertygelse, på vilken varken artikel 4.1 i direktiv 2000/78/EG eller något av de andra
undantag från förbudet mot direkt diskriminering på grund av religion eller
övertygelse som föreskrivs i detta direktiv kan tillämpas. Detta är i än högre grad
fallet när den aktuella bestämmelsen enbart gäller bärande av islamisk huvudduk.
2) När det föreligger indirekt diskriminering på grund av religion eller övertygelse ska
artikel 2.2 b i) i direktiv 2000/78 tolkas så, att arbetsgivarens affärsintressen utgör
ett legitimt mål vid tillämpningen av den bestämmelsen. En sådan diskriminering
kan dock endast vara berättigad om den står i proportion till det målet.
De båda förslagen har följts av en rad kommentarer. Här är några:
http://eulawanalysis.blogspot.se/2016/07/religious-discrimination-in-workplace.html
https://europe-liberte-securite-justice.org/2016/07/17/port-du-voile-dans-lesentreprises-celles-qui-voudront-le-limiter-vont-se-trouver-devant-un-veritable-cassetete-juridique-la-cour-doit-encore-trancher-entre-deux-conclusions-opposees/
http://www.ejiltalk.org/headscarves-and-the-court-of-justice-of-the-european-uniontwo-opposing-opinions/
Europaparlamentet har lämnat in en begäran om yttrande till EU-domstolen
avseende det planerade avtalet mellan Kanada och Europeiska unionen om
överföring och behandling av passageraruppgifter, så att parlamentet kan avge
ett svar på Europeiska unionens råds begäran från juli 2014 om att parlamentet ska
godkänna förslaget till beslut om ingående av det planerade avtalet.
I det planerade avtalet föreskrivs att de passageraruppgifter (”PNR-uppgifter”) som
lufttrafikföretagen samlar in av passagerarna vid bokning av flygresor mellan Kanada
och Europeiska unionen ska överföras till de behöriga kanadensiska myndigheterna
samt att dessa myndigheter därefter ska behandla och använda uppgifterna i syfte
att förebygga och upptäcka terroristbrott eller andra allvarliga gränsöverskridande
brott. Samtidigt fastställs i avtalet ett antal garantier för att säkerställa respekten för
passagerarnas privatliv och skyddet för deras personuppgifter. Begäran om yttrande,
har följande lydelse:
”Är det planerade avtalet förenligt med bestämmelserna i fördragen (artikel 16 FEUF)
och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artiklarna 7, 8
och 52.1) vad gäller fysiska personers rätt till skydd av personuppgifter?
11
Är artiklarna 82.1 d FEUF och 87.2 a FEUF korrekt rättslig grund för rådets akt om
ingående av det planerade avtalet, eller ska akten ha artikel 16 FEUF som rättslig
grund?”
Generaladvokaten Paolo Mengozzi har den 8 september 2016 lämnat följande
förslag till yttrande 1/15:
1) Rådets akt om ingående av det planerade avtalet mellan Kanada och Europeiska
unionen om överföring och behandling av PNR-uppgifter, vilket undertecknades den
25 juni 2014, ska grundas på artikel 16.2 första stycket och artikel 87.2 a FEUF
jämförda med artikel 218.6 a v FEUF.
2) Det planerade avtalet är förenligt med artikel 16 FEUF och artiklarna 7, 8
och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,
under förutsättning att
– de kategorier av PNR-uppgifter som är uppräknade i bilagan till det planerade
avtalet ges en tydlig och precis ordalydelse och känsliga uppgifter, i den mening som
avses i det planerade avtalet, utesluts från dess tillämpningsområde,
– de brott som omfattas av definitionen av allvarlig gränsöverskridande brottslighet i
artikel 3.3 i det planerade avtalet uttömmande räknas upp i avtalet eller en bilaga till
det,
– det i det planerade avtalet tillräckligt tydligt och precist anges vilken myndighet som
är ansvarig för att behandla PNR-uppgifterna, så att skyddet och säkerheten för
uppgifterna garanteras,
– det i det planerade avtalet uttryckligen anges vilka principer och regler som gäller
såväl för de i förväg fastställda scenarierna eller utvärderingskriterierna som för de
databaser mot vilka PNR-uppgifterna korsjämförs inom ramen för den
automatiserade behandlingen av uppgifterna, så att antalet ”träffar” i hög grad och på
ett icke-diskriminerande sätt kan begränsas till de personer mot vilka det föreligger
en skälig misstanke om delaktighet i terroristbrott eller allvarliga gränsöverskridande
brott,
– det i det planerade avtalet specifierats att endast tjänstemän vid den behöriga
kanadensiska myndigheten är behöriga att få åtkomst till PNR-uppgifter och att
objektiva kriterier föreskrivs som gör det möjligt att bestämma tjänstemännens antal,
– det i det planerade avtalet anges de objektiva skäl, åtföljda av en motivering, som
rättfärdigar att det är nödvändigt att lagra samtliga PNR-uppgifter under en period på
högst fem år,
– det planerade avtalet, för det fall att en längsta lagringsperiod på fem år av PNRuppgifterna anses nödvändig, garanterar en ”anonymisering” genom maskering av
alla PNR-uppgifter som gör det möjligt att direkt identifiera en flygpassagerare,
– det i det planerade avtalet föreskrivs att den granskning som den behöriga
kanadensiska myndigheten ska göra av den skyddsnivå som säkerställs av andra
kanadensiska statliga myndigheter och av statliga myndigheter i tredjeländer samt
det eventuella beslutet från fall till fall att lämna ut PNR-uppgifter till nämnda
myndigheter ska underställas en förhandskontroll som utförs av en oberoende
myndighet eller en domstol,
– avsikten att överföra PNR-uppgifter om en medborgare i en medlemsstat i
Europeiska unionen till en annan kanadensisk statlig myndighet eller en statlig
myndighet i tredjeland är föremål för förhandsunderrättelse till de behöriga
myndigheterna i medlemsstaten i fråga och/eller till Europeiska kommissionen innan
uppgifterna faktiskt överförs,
– det planerade avtalet systematiskt, genom en tydlig och precis bestämmelse,
garanterar att en oberoende myndighet, i den mening som avses i artikel 8.3 i
12
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, kontrollerar
respekten för privatlivet och skyddet av personuppgifter för de passagerare vars
PNR-uppgifter behandlas, och
– det i det planerade avtalet tydligt anges att ansökningar om tillgång, rättelse eller
anteckning som framställs av passagerare som inte befinner sig i Kanada kan
hänskjutas till en oberoende myndighet, antingen direkt eller genom administrativ
prövning.
3) Det planerade avtalet är oförenligt med artiklarna 7, 8 och 52.1 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i den del
– artikel 3.5 i det planerade avtalet medger en utökning av möjligheterna till
behandling av PNR-uppgifter utöver vad som är strängt nödvändigt, oberoende av
avtalets syfte enligt artikel 3 att förebygga och upptäcka terroristbrott och allvarliga
gränsöverskridande brott,
– Kanada enligt artikel 8 i det planerade avtalet får behandla, använda och lagra
PNR-uppgifter som innehåller känsliga uppgifter,
– Kanada enligt artikel 12.3 i det planerade avtalet ges rätt att lämna ut uppgifter
utöver vad som är strängt nödvändigt, förutsatt att skäliga rättsliga krav och
begränsningar iakttas,
– Kanada enligt artikel 16.5 i det planerade avtalet tillåts lagra PNR-uppgifter under
en period på högst fem år med hänsyn till bland annat en särskild åtgärd, översyn,
undersökning eller ett rättsligt förfarande, utan att det krävs något som helst
samband med syftet i artikel 3 i avtalet att förebygga och upptäcka terroristbrott och
allvarliga gränsöverskridande brott, och
– artikel 19 i det planerade avtalet tillåter att överföring av PNR-uppgifter till en statlig
myndighet i tredjeland kan ske utan att den behöriga kanadensiska myndigheten,
under tillsyn av en oberoende myndighet, först har försäkrat sig om att den
mottagande statliga myndigheten i tredjelandet i fråga inte senare själv kan lämna ut
uppgifterna till en annan myndighet, eventuellt i ett annat tredjeland.
Kommissionen har bett EU-domstolen att klargöra om Europeiska unionen har
exklusiv befogenhet att ingå Marrakechfördraget om att underlätta tillgången
till publicerade verk för personer som är blinda, synsvaga eller har annat
läshandikapp (”Marrakechfördraget”) som förhandlades fram inom ramen för
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (”Wipo”).
Generaladvokaten Nils Wahl har den 8 september 2016 i förslag till Yttrande 3/15
anfört följande: Europeiska unionen har exklusiv befogenhet att ingå
Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till publicerade verk för personer som
är blinda, synsvaga eller har annat läshandikapp, vilket antogs av
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) den 23 juni 2013.
Processrätt
Mål C‑12/15 gällde civilrättsligt samarbete. Begäran om förhandsavgörande från
Hoge Raad der Nederlanden, innehållande tre frågor, avsåg tolkning av förordning
(EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av
domar på privaträttens område. Begäran hade framställts i ett mål mellan Universal
Music International Holding BV, etablerat i Nederländerna, och advokaterna Michael
Schilling, Irwin Schwartz och Josef Brož , bosatta i Rumänien, Kanada respektive
Tjeckien. Målet gäller oaktsamhet från Josef Brož sida i samband med
upprättandet i Tjeckien av ett avtal avseende förvärv av aktier. Hoge Raad hade
ställt den första frågan för att få klarhet i om artikel 5 led 3 i förordningen ska tolkas
13
så, att den ort i en medlemsstat där en skada uppkommit kan anses utgöra ”den ort
där skadan inträffade”, när skadan uteslutande består i en förmögenhetsskada som
är en direkt följd av ett otillåtet handlande i en annan medlemsstat. Hoge Raad hade
ställt den tredje frågan för att få klarhet i om en nationell domstol som har att pröva
sin behörighet enligt förordningen är skyldig att grunda sin bedömning på samtliga
uppgifter den har tillgång till, i förekommande fall inbegripet vad svaranden har anfört
till bestridande av kärandens påståenden. EU-domstolen, som inte fann anledning att
besvara Hoge Raads andra fråga, gav i dom den 16 juni 2016 sammanfattningsvis
följande svar:
1) Artikel 5 led 3 i förordning (EG) nr 44/2001 ska tolkas så, att i en sådan situation
som den i det nationella målet kan den i en medlemsstat belägna ort där en skada
uppkommit inte, i avsaknad av andra anknytningsmoment, anses utgöra ”den ort där
skadan inträffade”, när skadan uteslutande består i en förmögenhetsskada som
förverkligats direkt på kärandens bankkonto och som är följden av ett otillåtet
handlande i en annan medlemsstat.
2) Den domstol vid vilken talan väckts är, vid prövningen av sin behörighet enligt
bestämmelserna i förordning nr 44/2001, skyldig att grunda sin bedömning på
samtliga uppgifter som den har tillgång till, i förekommande fall inbegripet vad
svaranden har anfört till bestridande av kärandens påståenden.
Mål C‑614/14 gällde tolkning av FEUF, EU-domstolens rättegångsregler samt
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (”stadgan”).
Begäran om förhandsavgörande hade framställts av Sofiyski gradski sad, Bulgarien,
i ett förfarande om erkännande av en brottmålsdom och om verkställigheten i
Bulgarien av ett fängelsestraff som en dansk domstol ådömt Atanas Ognyanov.
Sofiyski gradski sad önskade med sin första fråga få klarhet i om artikel 267 FEUF
och artikel 94 i rättegångsreglerna, jämförda med artiklarna 47 andra stycket
och 48.1 i stadgan, utgör hinder för en nationell regel som tolkas på så sätt att den
ålägger en hänskjutande domstol att förklara sig obehörig att pröva det
anhängiga målet på grund av att den har redogjort för de faktiska och rättsliga
omständigheterna i målet i sin begäran om förhandsavgörande. Sofiyski gradski
sad önskade med den andra frågan få klarhet i om unionsrätten, särskilt artikel 267
FEUF, utgör hinder mot att den hänskjutande domstolen, efter det att domen i
målet om förhandsavgörande meddelats, inte ändrar det fastställande av de
faktiska och rättsliga omständigheterna som den gjort i begäran om
förhandsavgörande eller, tvärtom, mot att den domstolen efter det att nämnda dom
har meddelats hör parterna på nytt och upptar ny bevisning, som kan medföra att
den ändrar sitt fastställande. Sofiyski gradski sad önskade med den tredje frågan få
klarhet i om unionsrätten utgör hinder mot att den tillämpar en nationell regel, som
har befunnits strida mot unionsrätten, på den grunden att regeln säkerställer ett
mer långtgående skydd för parternas grundläggande rättigheter.
EU-domstolen gav i dom den 5 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 267 FEUF och artikel 94 i rättegångsreglerna, jämförda med artiklarna 47
andra stycket och 48.1 i stadgan, utgör hinder för en nationell regel som tolkas på så
sätt att den ålägger den hänskjutande domstolen att förklara sig obehörig att pröva
det anhängiga målet på grund av att den har redogjort för de faktiska och rättsliga
omständigheterna i målet i sin begäran om förhandsavgörande.
2) Unionsrätten, särskilt artikel 267 FEUF, ska tolkas på så sätt att den varken kräver
eller förbjuder att den hänskjutande domstolen, efter det att domen i målet om
förhandsavgörande har meddelats, hör parterna på nytt och upptar ny bevisning som
14
kan medföra att den ändrar fastställandet av de faktiska och rättsliga
omständigheterna som den gjort i sin begäran om förhandsavgörande. Detta gäller
under förutsättning att den hänskjutande domstolen ger den tolkning av unionsrätten
som EU-domstolen har gjort full verkan.
3) Unionsrätten utgör hinder mot att en hänskjutande domstol tillämpar en nationell
regel som har befunnits strida mot unionsrätten.
/ Domen har kommenterats, se:
http://www.howtocrackanut.com/blog/2016/7/7/cjeu-confirms-incompatibility-betweenautomatic-judicial-inhibition-rules-and-references-for-a-preliminary-ruling-need-forreform-c-61414 /
Skatterätt
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑229/15 gällde tolkning av
direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i dess
lydelse enligt direktiv 2009/162/EU (”mervärdesskattedirektivet”). Begäran hade
framställts av Högsta förvaltningsdomstolen, Polen, i ett mål mellan Finansministeriet
och Jan Mateusiak. Målet gäller mervärdesbeskattningen av fast egendom som
Jan Mateusiak behållit sedan han upphört med sin ekonomiska verksamhet. Högsta
förvaltningsdomstolen önskade klarhet i om artikel 18 c i mervärdesskattedirektivet
ska tolkas så, att en beskattningsbar persons behållande av varor – vilka vid
förvärvet medfört avdragsrätt för mervärdesskatt – i samband med att dennes
ekonomiska verksamhet upphör, får likställas med mervärdesskattepliktig leverans
av varor mot ersättning, om den justeringsperiod som avses i artikel 187 i
mervärdesskattedirektivet har löpt ut.
EU-domstolen gav i dom den 16 juni 2016 sammanfattningsvis följande svar:
Artikel 18 c i direktiv 2006/112/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/162/EU, ska
tolkas så, att en beskattningsbar persons behållande av varor – vilka vid förvärvet
medfört avdragsrätt – i samband med att dennes beskattningsbara ekonomiska
verksamhet upphör, får likställas med mervärdesskattepliktig leverans av varor mot
ersättning, om den justeringsperiod som avses i artikel 187 i direktiv 2006/112, i dess
lydelse enligt direktiv 2009/162, har löpt ut.
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑186/15 gällde tolkning av
direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt.
Begäran hade framställts av Skattedomstolen i Münster, Tyskland, i ett mål mellan
Kreissparkasse Wiedenbrück och Skattemyndigheten i Wiedenbrück. Målet gäller
beräkningen av avdragsrätt för den mervärdesskatt som ska betalas eller har
betalats vid förvärv av varor eller tjänster som använts såväl för transaktioner med
avseende på vilka mervärdesskatten är avdragsgill som för transaktioner med
avseende på vilka mervärdesskatten inte är avdragsgill (”varor och tjänster för
blandad användning”). Skattedomstolen önskade med sin första fråga få klarhet i
om artikel 175.1 i direktivet ska tolkas så, att medlemsstaterna inte är skyldiga att
tillämpa avrundningsregeln i denna bestämmelse när den avdragsgilla andelen
beräknas enligt en av de undantagsmetoder som anges i artikel 173.2 i direktivet.
Skattedomstolen önskade med sin andra fråga få klarhet i om artikel 184 och
följande artiklar i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att
vid justering tillämpa avrundningsregeln i artikel 175.1 i direktivet, när den
avdragsgilla andelen har beräknats enligt en av de metoder som föreskrivs i
artikel 173.2 i direktivet eller i artikel 17.5 tredje stycket i rådets sjätte
direktiv 77/388/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande
15
omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig
beräkningsgrund. Skattedomstolen önskade med sin tredje fråga få klarhet i om
artikel 175.1 direktiv 2006/112 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att
enligt artiklarna 184–192 i direktivet justera gjorda avdrag genom att tillämpa
avrundningsregeln i artikel 175 på ett sådant sätt att den avdragsgilla andel som ska
justeras avrundas till ett högre eller lägre procenttal till fördel för den
beskattningsbara personen. – EU-domstolen konstaterade i sin dom den
16 juni 2016 till en början att det saknas anledning att i ett mål såsom det nationella
målet tillämpa avrundningsregeln i artikel 175.1 i direktiv 2006/112 vid justering.
Under dessa omständigheter fanns det således inte anledning att besvara den tredje
frågan. EU-domstolen gav därefter sammanfattningsvis följande svar på de två första
frågorna:
1) Artikel 175.1 i direktiv 2006/112/EG ska tolkas så, att medlemsstaterna inte är
skyldiga att tillämpa den avrundningsregel som föreskrivs i den bestämmelsen när
den avdragsgilla andelen beräknas enligt en av de metoder som anges i artikel 173.2
i detta direktiv.
2) Artiklarna 184 och följande artiklar i direktiv 2006/112 ska tolkas så, att
medlemsstaterna – när den avdragsgilla andelen enligt nationell lagstiftning har
beräknats enligt en av de metoder som föreskrivs i artikel 173.2 i direktivet eller i
artikel 17.5 tredje stycket i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG vid justering endast är
skyldiga att tillämpa avrundningsregeln i artikel 175.1 i detta direktiv om den regeln
har tillämpats för att bestämma det ursprungliga avdragsbeloppet.
Konkurrensrätt, offentlig upphandling och statligt stöd
Begäran om förhandsavgörande från Södra centrala förvaltningsdomstolen, Portugal,
i mål C-46/15 avsåg tolkning av direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena
vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster.
Begäran hade framställts i ett mål mellan Ambisig – Ambiente e Sistemas de
Informação Geográfica SA (”Ambisig”) och AICP – Associação de Industriais do
Concelho de Pombal om den sistnämnda organisationens beslut att utesluta Ambisig
från ett anbudsförfarande avseende ett offentligt tjänstekontrakt.
Förvaltningsdomstolen önskade med sin första fråga klarhet i om artikel 48.2 a ii
andra strecksatsen i direktivet ska tolkas så, att den - när den inte har införlivats
med nationell rätt - kan ge enskilda rättigheter som de kan åberopa gentemot
upphandlande enheter inom ramen för tvister som prövas av nationella
domstolar. Förvaltningsdomstolen önskade med sin andra fråga klarhet i om
artikel 48.2 a ii andra strecksatsen i direktivet utgör hinder för att tillämpa
bestämmelser som fastställts av en upphandlande enhet och som inte gör det
möjligt för en ekonomisk aktör att bevisa sin tekniska kapacitet genom en
ensidig försäkran såvida inte nämnde aktör styrkt att det är omöjligt eller förenat med
betydande svårigheter att erhålla ett intyg från en privat köpare.
Förvaltningsdomstolen önskade med sin tredje fråga klarhet i om artikel 48.2 a ii
andra strecksatsen i direktivet utgör hinder för att tillämpa bestämmelser som
fastställts av en upphandlande enhet och som, vid äventyr av uteslutning av
anbudsgivaren, kräver att en namnunderskrift på ett intyg av en privat köpare ska
vara bestyrkt av notarius publicus, advokat eller annat behörigt organ. – EUdomstolen gav i dom den 7 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 48.2 a ii andra strecksatsen i direktiv 2004/18/EG ska tolkas så, att den när den inte har införlivats med nationell rätt - kan ge enskilda rättigheter som
de kan åberopa inför nationella domstolar gentemot upphandlande enheter, om
16
dessa utgör ett offentligt organ eller av ett offentligt organ har anförtrotts att
under detta organs kontroll utföra en allmännyttig tjänst och därigenom har
särskilda befogenheter som går utöver de rättsregler som gäller i förhållandet
mellan enskilda.
2) Artikel 48.2 a ii andra strecksatsen i direktiv 2004/18 utgör inte hinder för att
tillämpa bestämmelser som fastställts av en upphandlande enhet, som inte gör det
möjligt för en ekonomisk aktör att bevisa sin tekniska kapacitet genom en ensidig
försäkran, såvida inte aktören styrkt att det är omöjligt eller förenat med betydande
svårigheter att erhålla ett intyg från en privat köpare.
3) Artikel 48.2 a ii andra strecksatsen i direktiv 2004/18 utgör hinder för att tillämpa
bestämmelser som fastställts av en upphandlande enhet och som, vid äventyr av
uteslutning av anbudsgivaren, kräver att en namnunderskrift på ett intyg av en privat
köpare ska vara bestyrkt av notarius publicus, advokat eller annat behörigt organ.
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑526/14 gällde bl.a. giltighet och tolkning
av kommissionens meddelande om tillämpning, från och med den
1 augusti 2013, av reglerna om statligt stöd på stödåtgärder till förmån för
banker i samband med finanskrisen (”bankmeddelandet”).
Författningsdomstolen hade ställt den första frågan för att få klarhet i om
bankmeddelandet ska tolkas så, att det har bindande verkan för medlemsstaterna.
EU-domstolen gav i dom den 19 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
1) Bankmeddelandet har inte någon bindande verkan för medlemsstaterna.
2-7) Redovisas ej här.
Mål C‑542/14 gällde tolkning av FEUF. Begäran om förhandsavgörande hade
framställts av Högsta domstolen, Lettland, i ett mål mellan, å ena sidan, SIA ”VM
Remonts” (tidigare SIA ”DIV un Ko” och SIA ”Asuma grupa”) mot Lettlands
Konkurrensråd och - å andra sidan - Lettlands Konkurrensrå) mot SIA ”Pārtikas
kompānija”. Målet rör ett påstående om samråd mellan dessa företag i samband
med att de deltagit i en anbudsinfordran som anordnats av staden Jūrmala i
Lettland. Högsta domstolen önskade få klarhet i om artikel 101.1 FEUF ska tolkas så,
att ett företag kan hållas ansvarigt för ett samordnat förfarande till följd av en
oberoende tjänsteleverantörs handlande, som tillhandahåller företaget tjänster. – EUdomstolen gav i dom den 21 juli 2016 följande svar:
Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett företag i princip endast kan hållas ansvarigt
för ett samordnat förfarande till följd av en oberoende tjänsteleverantörs handlande,
som tillhandahåller företaget tjänster, om något av följande villkor är uppfyllda:
- Tjänsteleverantören agerade i själva verket under det ifrågasatta företagets ledning
eller kontroll, eller
- detta företag hade kännedom om de konkurrensbegränsande syften som
konkurrenterna och tjänsteleverantören eftersträvade och avsåg att bidra till dessa
syften genom sitt eget beteende, eller
- detta företag kunde rimligen förutse konkurrentens och tjänsteleverantörens
konkurrensbegränsande handlande och var villigt att godta denna risk.
/ Domen har kommenterats, se:
http://www.howtocrackanut.com/blog/2016/8/3/cjeu-rejected-ag-whatelets-proposalfor-vicarious-liability-in-competition-law-a-more-stringent-test-but-how-stringent-c54214 /
17
Mål C‑6/15 gällde tolkning av direktiv 2004/18/EG om samordning av
förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och
tjänster. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av Raad van State,
Belgien, i ett mål mellan TNS Dimarso NV och Regionen Flandern. Målet gäller
lagligheten i en metod för att bedöma sökandenas anbud i en offentlig
upphandling av tjänster som genomförts av regionen. Raad van State önskade
klarhet i om artikel 53.2 i direktivet mot bakgrund av principen om likabehandling
och den skyldighet till öppenhet som följer av denna princip ska tolkas så, att i en
situation där ett offentligt upphandlingskontrakt avseende tjänster ska tilldelas enligt
kriteriet om det från den upphandlande myndighetens perspektiv sett ekonomiskt
mest fördelaktiga anbudet, är myndigheten alltid skyldig att i meddelandet om
offentlig upphandling eller i förfrågningsunderlaget för den upphandlingen upplysa
potentiella anbudsgivare om den bedömningsmetod eller de bestämmelser om
viktning som kommer att användas vid bedömningen av anbuden enligt de
tilldelningskriterier som offentliggjorts i dessa handlingar och - om en sådan allmän
skyldighet inte föreligger - om särskilda omständigheter hänförliga till den berörda
upphandlingen kan medföra en sådan skyldighet.
EU-domstolen gav i dom den 14 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
Artikel 53.2 i direktiv 2004/18/EG ska - mot bakgrund av principen om likabehandling
och den skyldighet till öppenhet som följer av denna princip - tolkas så, att i en
situation där ett offentligt upphandlingskontrakt avseende tjänster ska tilldelas utifrån
kriteriet om det från den upphandlande myndighetens perspektiv sett ekonomiskt
mest fördelaktiga anbudet, är myndigheten inte skyldig att i meddelandet om offentlig
upphandling eller i förfrågningsunderlaget för upphandlingen upplysa potentiella
anbudsgivare om den bedömningsmetod som den har tillämpat för att konkret
värdera och klassificera anbuden. Denna metod får emellertid inte leda till att
tilldelningskriterierna och den relativa viktningen av dessa ändras.
/ Domen har redan kommenterats, se:
http://www.howtocrackanut.com/blog/2016/8/11/cjeu-fails-to-provide-useful-guidanceon-the-use-of-soft-quality-metrics-in-the-award-of-public-contracts-c-615 /
Inre marknaden
Mål C‑15/15 gällde fri rörlighet för varor. Begäran om förhandsavgörande från
Handelsdomstolen i Gent, Belgien, avsåg tolkningen av artikel 45 FEUF.
Begäran hade framställts i ett mål mellan New Valmar BVBA och Global Pharmacies
Partner Health Srl. Målet rör utebliven betalning av ett antal fakturor. EUdomstolen omformulerade Handelsdomstolens tolkningsfråga på följande sätt: ”Ska
artikel 35 FEUF tolkas på så sätt att den utgör hinder för lagstiftning antagen av
en federerad enhet i en medlemsstat, såsom den flamländska gemenskapen inom
Belgien, enligt vilken företag som har driftställe inom denna enhets territorium är
skyldiga att uteslutande använda den federerade enhetens officiella språk vad
gäller samtliga uppgifter i fakturor som avser gränsöverskridande transaktioner, vid
äventyr av att fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio?”
EU-domstolen gav i dom den 21 juni 2016 sammanfattningsvis följande svar:
Artikel 35 FEUF utgör hinder för lagstiftning antagen av en federerad enhet i en
medlemsstat, såsom den flamländska gemenskapen inom Belgien, i vilken det
föreskrivs att företag som har driftställe inom denna enhets territorium är skyldiga att
uteslutande använda den federerade enhetens officiella språk vad gäller samtliga
uppgifter i fakturor som avser gränsöverskridande transaktioner, vid äventyr av att
fakturorna annars ogiltigförklaras av domstol ex officio.
18
Inrikes och rättsligt samarbete
Mål C‑294/16 PPU gällde polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Begäran
om förhandsavgörande från Distriktsdomstolen i staden Łódź, Polen, avsåg tolkning
av rådets rambeslut 2002/584/RIF om en Europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets
rambeslut 2009/299/RIF. Begäran hade framställts i ett mål mellan JZ och
distriktsåklagaren i Łódź. Målet gäller JZ:s ansökan om att den tid han belagts med
elektronisk fotboja, jämte hållits i husarrest, av den medlemsstat som verkställt den
Europeiska arresteringsordern, det vill säga Förenade konungariket Storbritannien
och Nordirland, ska avräknas från tiden för det fängelsestraff han dömts till i
Polen. Distriktsdomstolen önskade klarhet i om artikel 26.1 i rambeslut 2002/584 ska
tolkas så, att åtgärder bestående i husarrest under nio timmar nattetid, jämte
övervakning av den berörda personen medelst elektronisk fotboja, en skyldighet att
dagligen eller flera gånger i veckan och på fasta tider inställa sig på en polisstation,
samt ett förbud mot att ansöka om handlingar för resa till utlandet, kan definieras
som ”frihetsberövande” i den mening som avses i artikeln.
EU-domstolen gav i dom den 28 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
Artikel 26.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF, i dess lydelse enligt rådets
rambeslut 2009/299/RIF, ska tolkas så, att åtgärder bestående i husarrest under nio
timmar nattetid, jämte övervakning av den berörda personen medelst elektronisk
fotboja, en skyldighet att dagligen eller flera gånger i veckan och på fasta tider
inställa sig på en polisstation, samt ett förbud mot att ansöka om handlingar för resa
till utlandet, med beaktande av dessa åtgärders art, varaktighet, effekter och former
för verkställande, i princip, inte är så inskränkande att de ska anses utgöra ett
frihetsberövande som kan likställas med fängslande och därmed kvalificeras
som ett ”frihetsberövande” i den mening som avses i nämnda bestämmelse, vilket
likväl ankommer på den nationella domstolen att kontrollera.
/ Domen har kommenterats, se:
https://europe-liberte-securite-justice.org/2016/09/07/mandat-darret-europeenbracelet-electronique-il-fait-lobjet-dune-intense-campagne-de-publicite-en-france-etailleurs-mais-on-semble-oublier-quen-principe-cela-n/#more-13736 /
Mål C‑191/15 gällde tolkning av förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för
utomobligatoriska förpliktelser (”Rom II‑förordningen”), förordning (EG)
nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (”Rom I‑förordningen”),
direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal samt direktiv 95/46/EG
om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Begäran om
förhandsavgörande, innehållande fyra frågor, hade framställts av Oberster
Gerichtshof, Österrike, i ett mål mellan Föreningen för konsumentupplysning (”VKI”)
och Amazon EU Sàrl, Luxemburg. Målet gäller ett förbudsföreläggande som VKI har
begärt. Oberster Gerichtshof önskade med sina tre första frågor, som prövades
gemensamt, få klarhet i hur Rom I- och Rom II‑förordningarna ska tolkas för att
fastställa vilken eller vilka lagar som är tillämpliga på ett förbudsföreläggande, i
den mening som avses i direktiv 2009/22 om förbudsföreläggande för att skydda
konsumenternas intressen, vilket riktas mot tillämpning av påstått rättsstridiga
avtalsvillkor av ett företag som är etablerat i en medlemsstat och som genom e‑
handel ingår avtal med konsumenter som är bosatta i andra medlemsstater, bland
annat i den medlemsstat där den domstol som handlägger tvisten är belägen.
19
Oberster Gerichtshof önskade med fråga 4 a få klarhet i om ett villkor i de allmänna
försäljningsvillkoren i ett avtal som ingås genom e-handel mellan en näringsidkare
och en konsument, enligt vilket avtalet ska regleras enligt lagen i det land där
näringsidkaren har sitt säte, är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i
direktiv 93/13. Oberster Gerichtshof önskade med fråga 4 b få klarhet i om
artikel 4.1 a i direktiv 95/46 ska tolkas så, att ett e-handelsföretags behandling av
personuppgifter regleras genom lagen i den medlemsstat till vilken det företaget
riktar sin verksamhet.
EU-domstolen gav i dom den 28 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
1) Rom I-förordningen och Rom II-förordningen ska, utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 1.3 i var och en av de förordningarna, tolkas så, att den lag
som är tillämplig på ett förbudsföreläggande i den mening som avses i
direktiv 2009/22/EG och som riktas mot tillämpning av påstått rättsstridiga
avtalsvillkor av ett företag som är etablerat i en medlemsstat och som genom e‑
handel ingår avtal med konsumenter som är bosatta i andra medlemsstater, bland
annat i den medlemsstat där den domstol som handlägger tvisten är belägen, ska
fastställas enligt artikel 6.1 i Rom II-förordningen, medan den lag som är tillämplig på
prövningen av ett visst avtalsvillkor alltid ska fastställas enligt Rom I-förordningen,
oavsett om prövningen görs i samband med en individuell eller en kollektiv talan.
2) Artikel 3.1 i direktiv 93/13/EEG ska tolkas så, att ett villkor i en näringsidkares
allmänna försäljningsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, och
enligt vilket avtal som ingås genom e-handel med en konsument ska regleras enligt
lagen i det land där näringsidkaren har sitt säte, är oskäligt i den mån det är
vilseledande för konsumenten genom att denne får intrycket att endast lagen i den
medlemsstaten är tillämplig på avtalet, och konsumenten inte upplyses om att denne
enligt artikel 6.2 i Rom I-förordningen även har rätt att göra gällande det skydd som
säkerställs genom tvingande bestämmelser i den lag som skulle vara tillämplig i
avsaknad av det villkoret.
3) Artikel 4.1 a i direktiv 95/46/EG ska tolkas så, att ett e-handelsföretags behandling
av personuppgifter regleras genom lagen i den medlemsstat till vilken det företaget
riktar sin verksamhet om det framgår att det företaget behandlar uppgifterna i
samband med verksamhet vid ett verksamhetsställe i den medlemsstaten.
/ Domen har kommenterats. Se:
http://eulawanalysis.blogspot.se/2016/08/which-data-protection-and-consumerlaw.html /
Informationssamhället
EU-domstolen meddelade den 8 september 2016 dom i mål C-160/15, GS Media,
angående en begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden
(Högsta domstolen i Nederländerna). Målet rörde tolkningen av artikel 3.1 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om
harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i
informationssamhället, närmare bestämt tillhandahållande på en av GS Media driven
webbplats av hyperlänkar till andra webbplatser för att ta del av fotografier på en
fotomodell, som hade tagits för tidningen Playboy.
Artikel 3.1 i direktivet har följande lydelse: ”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en
ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på
trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten
på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en
tidpunkt som de själva väljer.”
20
Hoge Raad ställde följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
1 a) Rör det sig om en ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i
artikel 3.1 i direktiv 2001/29 om någon annan än upphovsrättsinnehavaren med hjälp
av en hyperlänk på en webbplats som vederbörande driver hänvisar till en allmänt
tillgänglig webbplats som drivs av en tredje man, på vilken verket har gjorts
tillgängligt för allmänheten utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd?
b) Har det för svaret på frågan ovan betydelse huruvida verket inte tidigare på något
annat sätt har publicerats för allmänheten med upphovsrättsinnehavaren samtycke?
c) Har det någon betydelse huruvida den som tillhandahåller hyperlänken känner till
eller borde känna till att upphovsrättsinnehavaren inte har lämnat sitt tillstånd till att
verket tillhandahålls på den i fråga 1 a nämnda webbplats som drivs av en tredje
man och, i förekommande fall, känner till eller borde känna till att verket inte heller på
annat sätt tidigare har överförts till allmänheten med upphovsrättsinnehavarens
samtycke?
2 a) För det fall fråga 1 a ska besvaras nekande, rör det sig i så fall ändå om en
överföring till allmänheten, eller kan det röra sig om en sådan överföring, om
allmänheten visserligen kan hitta den webbplats som hyperlänken går till, och
därmed verket, men inte utan svårighet, så att tillhandahållandet av hyperlänken gör
det betydligt lättare att hitta verket?
b) Har det för svaret på fråga 2 a betydelse huruvida den som tillhandahåller
hyperlänken känner till eller borde känna till att den webbplats som hyperlänken går
till inte är lätt att hitta för allmänheten?
3) Finns det andra omständigheter som ska beaktas vid besvarandet av frågan
huruvida det rör sig om en överföring till allmänheten om det med hjälp av en
hyperlänk på en webbplats ges tillgång till ett verk som inte tidigare har överförts till
allmänheten med upphovsrättsinnehavarens tillstånd?
EU-domstolen besvarade de ställda frågorna med ett samlat svar, nämligen
”För att avgöra huruvida tillhandahållandet på en webbplats av hyperlänkar till
skyddade verk, som är fritt tillgängliga på en annan webbplats utan tillstånd från
upphovsrättsinnehavaren, utgör en ”överföring till allmänheten” i den mening som
avses i artikel 3.1 i [direktivet], ska denna bestämmelse tolkas så, att det ska slås
fast om dessa länkar tillhandahållits utan vinstsyfte av en person som inte kände
till eller som inte rimligen kunde känna till att dessa verk olagligen
offentliggjorts på den andra webbplatsen, eller om dessa länkar tvärtom
tillhandahållits i vinstsyfte, varvid personen i denna situation ska presumeras ha
sådan kännedom.”
Begäran om förhandsavgörande i mål C‑494/15 från Högsta domstolen, Tjeckien,
avsåg tolkning av direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för
immateriella rättigheter. Begäran hade framställts i ett mål mellan, å ena sidan,
Tommy Hilfiger Licensing LLC, Urban Trends Trading BV, Rado Uhren AG, Facton
Kft., Lacoste SA och Burberry Ltd och - å andra sidan - Delta Center a.s.
Klagandena hade i målet yrkat att Delta Center skulle föreläggas att säkerställa
skyddet för klagandenas immateriella rättigheter. Högsta domstolen hade ställt sin
första fråga för att få klarhet i om artikel 11 tredje meningen i direktivet ska tolkas så,
att uttrycket ”[mellanhand] vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra
intrång i en immateriell rättighet” omfattar en person som hyr ett saluhallskomplex
och som i sin tur hyr ut olika försäljningsställen i detta komplex till olika handlare,
varav vissa använder sina försäljningsställen för att sälja varumärkesförfalskade
varor. Högsta domstolen hade ställt sin andra fråga för att få klarhet i om artikel 11
21
tredje meningen i direktivet ska tolkas så, att de villkor för att utfärda
förelägganden mot mellanhänder som verkar på en internethandelsplats, som
EU-domstolen uppställt i dom av den 12 juli 2011, i målet C‑324/09, L’Oréal m.fl.,
även gäller för att utfärda ett föreläggande mot en mellanhand som hyr ut
försäljningsställen i ett saluhallskomplex. EU-domstolen gav i dom den 7 juli 2016
sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48/EG ska tolkas så, att uttrycket
”[mellanhand] vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell
rättighet”, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en person som
hyr ett saluhallskomplex och som i sin tur hyr ut olika försäljningsställen i detta
komplex till olika handlare, varav vissa använder sina försäljningsställen för att sälja
varumärkesförfalskade varor.
2) Artikel 11 tredje meningen i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att de villkor för att
utfärda förelägganden mot mellanhänder som verkar på en internethandelsplats, som
domstolen uppställt i domen i målet C‑324/09, L’Oréal m.fl., även gäller för att
utfärda ett föreläggande, i den mening som avses i denna bestämmelse, mot en
mellanhand som hyr ut försäljningsställen i ett saluhallskomplex.
Arbetsrätt
Mål C‑341/15 gällde socialpolitik och arbetsrätt. Begäran om förhandsavgörande
från Förvaltningsdomstolen i Wien, Österrike, avsåg tolkning av direktiv 2003/88/EG
om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. Begäran hade framställts i ett
mål mellan Hans Maschek och hans arbetsgivare Kommunförvaltningen i Wien.
Målet gäller fråga om kontant ersättning för årlig betald semester som inte
tagits ut innan anställningen avslutades. Förvaltningsdomstolen ville med tre
frågor, som prövades tillsammans, få klarhet i om artikel 7.2 i direktivet utgör hinder
för nationell bestämmelse, enligt vilken rätt till kontant ersättning för icke uttagen årlig
betald semester inte föreligger för en arbetstagare vars anställning avslutats på
grund av pensionering på egen begäran och där denne arbetstagare inte haft
möjlighet att ta ut all sin årliga betalda semester innan anställningen avslutades.
För det fall frågan skulle komma att besvaras jakande, önskade
Förvaltningsdomstolen få svar på om det i den nationella bestämmelsen – med
tillämpning av artikel 7 i direktivet och till förmån för en arbetstagare som i strid med
denna bestämmelse saknar rätt till kontant ersättning för icke uttagen årlig betald
semester – måste föreskrivas villkor för att göra gällande denna rätt som är mer
förmånliga än dem som föreskrivs i direktivet, bland annat såvitt gäller det
ersättningsbelopp som ska beviljas arbetstagaren.
EU-domstolen gav i dom den 20 juli 2016 sammanfattningsvis följande svar:
Artikel 7.2 i direktiv 2003/88/EG ska tolkas på följande sätt:
- Den utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken rätt till kontant
ersättning för icke uttagen årlig betald semester inte föreligger för en arbetstagare
vars anställning avslutats på grund av pensionering på egen begäran och denne
arbetstagare inte haft möjlighet att ta ut all sin årliga betalda semester innan
anställningen avslutades.
- En arbetstagare har – när han eller hon går i pension – rätt till kontant ersättning för
icke uttagen årlig betald semester som inte tagits ut med anledning av att han eller
hon inte varit i tjänst på grund av sjukdom.
- En arbetstagare vars anställning avslutats – och som enligt ett avtal med
arbetsgivaren åtagit sig att, mot bibehållen lön, inte infinna sig på arbetsplatsen
under en period som föregick pensioneringen – har inte rätt till en kontant ersättning
22
för icke uttagen årlig betald semester under denna period, såvida inte anledningen till
att han inte kunnat ta ut sin semester beror på sjukdom.
- Det ankommer på medlemsstaterna att besluta om de beviljar arbetstagarna
ytterligare årlig betald semester utöver den minimiperiod om fyra veckor som
föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2003/88. I sådant fall kan medlemsstaterna föreskriva
att en arbetstagare – som på grund av sjukdom inte kunnat ta ut hela sin ytterligare
årliga betalda semester innan anställningen avslutades – ska ges rätt till en kontant
ersättning som motsvarar denna ytterligare period. Det åligger medlemsstaterna att
fastställa villkoren för att beviljas dessa rättigheter.
Konsumenträtt
Mål C‑310/15 gällde tolkning av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga
affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den
inre marknaden och om ändring av direktiv 84/450/EEG och direktiven 97/7/EG,
98/27/EG och 2002/65/EG samt förordning (EG) nr 2006/2004. Begäran om
förhandsavgörande hade framställts av Cour de cassation, Frankrike, i ett mål mellan
Vincent Deroo-Blanquart, bosatt i Frankrike, och Sony Europe Limited, med säte i
Frankrike. Målet gäller en affärsmetod som består i försäljning av en dator
utrustad med förinstallerade program. Cour de cassation önskade med den andra
och den tredje frågan, vilka prövades först och tillsammans, få klarhet i om en
affärsmetod som består i försäljning av en dator utrustad med förinstallerade
program, utan möjlighet för konsumenten att köpa en dator av samma modell som
inte är utrustad med förinstallerade program, ska anses utgöra en otillbörlig
affärsmetod enligt artikel 5.2 i direktiv 2005/29. Cour de cassation önskade med den
första frågan få klarhet i om underlåtenhet att lämna uppgift om priset för varje enskilt
program i ett kombinationserbjudande om försäljning av en dator utrustad med
förinstallerade program ska anses utgöra en vilseledande affärsmetod enligt
artiklarna 5.4 a och 7 i direktivet 2005/29. – EU-domstolen gav i dom den
7 september 2016 sammanfattningsvis följande svar:
1) En affärsmetod som består i försäljning av en dator utrustad med förinstallerade
program, utan möjlighet för konsumenten att köpa en dator av samma modell som
inte är utrustad med förinstallerade program, ska inte i sig anses utgöra en otillbörlig
affärsmetod enligt artikel 5.2 i direktiv 2005/29/EG, såvida inte en sådan metod
strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd
snedvridning av genomsnittskonsumentens ekonomiska beteende i förhållande till
produkten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma, med
beaktande av de särskilda omständigheterna i det nationella målet.
2) Underlåtenhet att lämna uppgift om priset för varje enskilt program i ett
kombinationserbjudande om försäljning av en dator utrustad med förinstallerade
program ska inte anses utgöra en vilseledande affärsmetod enligt artiklarna 5.4 a och
7 i direktiv 2005/29.
/ Domen har kommenterats, se:
http://www.idg.se/2.1085/1.665066/dator-utan-operativsystem-sony /
Migrationsrätt
Mål C‑115/15 gällde tolkning av FEUF, av direktiv 2004/38/EG om
unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och
uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning
(EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG,
23
72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och
93/96/EEG samt av förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet
inom gemenskapen. Begäran om förhandsavgörande hade framställts av Court of
Appeal, Förenade kungariket (”UK”), i ett mål mellan Inrikesministeriet och N.N.,
som är pakistansk medborgare. Målet gäller N.N:s uppehållsrätt i UK. Court of
Appeal önskade med sin första fråga få klarhet i om artikel 13.2 första stycket c i
direktiv 2004/38 ska tolkas på så sätt att en tredjelandsmedborgare som är före
detta make till en unionsmedborgare och som utsatts för våld i hemmet av den
unionsmedborgaren under äktenskapet, har rätt till bibehållen uppehållsrätt i den
mottagande medlemsstaten, med stöd av den bestämmelsen, när
äktenskapsskillnaden äger rum efter det att den make som är unionsmedborgare
lämnat den medlemsstaten. Court of Appeal önskade med sin fjärde fråga, som
prövades efter den första frågan, få klarhet i om artikel 12 i förordning nr 1612/68 ska
tolkas på så sätt att ett barn och barnets förälder som är tredjelandsmedborgare och
som har ensam vårdnad om det barnet har uppehållsrätt i den mottagande
medlemsstaten enligt den bestämmelsen, i en situation där den andra föräldern är
unionsmedborgare och arbetar i den medlemsstaten men inte längre är bosatt i
sistnämnda stat när barnet påbörjar sin skolgång i denna stat. Court of Appeal
önskade med sin andra och sin tredje fråga, som prövade tillsammans, få klarhet i
om artiklarna 20 och/eller 21 FEUF ska tolkas på så sätt att de innebär att såväl en
underårig unionsmedborgare, som är bosatt sedan födseln i den mottagande
medlemsstaten i vilken vederbörande inte är medborgare, som föräldern, som är
tredjelandsmedborgare och som har ensam vårdnad om nämnda underåriga
unionsmedborgare, har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, när de
berörda personerna har uppehållsrätt i den medlemsstaten i enlighet med nationell
rätt eller internationell rätt. – EU-domstolen gav i dom den 30 juni 2016
sammanfattningsvis följande svar:
1) Artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38/EG ska tolkas på så sätt att en
tredjelandsmedborgare som är före detta make till en unionsmedborgare och som
utsatts för våld i hemmet av den unionsmedborgaren under äktenskapet, inte har rätt
till bibehållen uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, med stöd av den
bestämmelsen, när förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes efter det att maken
som är unionsmedborgare hade lämnat den medlemsstaten.
2) Artikel 12 i förordning nr 1612/68 ska tolkas på så sätt att ett barn och barnets
förälder som är tredjelandsmedborgare och som har ensam vårdnad om det barnet
har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten enligt den bestämmelsen, i en
situation där den andra föräldern är unionsmedborgare och har arbetat i den
medlemsstaten men inte längre är bosatt i sistnämnda stat när barnet påbörjar sin
skolgång i den medlemsstaten.
3) Artikel 20 FEUF ska tolkas på så sätt att den innebär att varken en underårig
unionsmedborgare, som är bosatt sedan födseln i den mottagande medlemsstaten i
vilken vederbörande inte är medborgare, eller föräldern, som är
tredjelandsmedborgare och som har ensam vårdnad om nämnda underåriga
unionsmedborgare, har uppehållsrätt i nämnda mottagande medlemsstat, när de
berörda personerna har uppehållsrätt i nämnda medlemsstat i enlighet med unionens
sekundärrätt.
Artikel 21 FEUF ska tolkas på så sätt att den innebär att nämnda underåriga
unionsmedborgare har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, under
förutsättning att vederbörande uppfyller de villkor som uppställs i artikel 7.1 i
direktiv 2004/38, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. I ett
24
sådant fall har den förälder som har den faktiska vårdnaden om denna
unionsmedborgare enligt samma bestämmelse rätt att bosätta sig tillsammans med
vederbörande i den mottagande medlemsstaten.
/ Domen har kommenterats. Se: http://eulawanalysis.blogspot.se/2016/07/domesticviolence-and-free-movement-of.html /
Miljörätt
Mål C‑457/15 gällde tolkning av bilaga I till direktiv 2003/87/EG av om ett system för
handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring
av direktiv 96/61/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/29/EG. Det gällde också
tolkning av kommissionens beslut 2011/278/EU om fastställande av unionstäckande
övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt
direktiv 2003/87/EG. Begäran hade framställts av Förvaltningsdomstolen i Berlin,
Tyskland, i ett mål mellan Vattenfall Europe Generation AG (”Vattenfall”) och tyska
staten. Målet gäller fastställande av den tidpunkt från vilken
rapporteringsskyldigheten och skyldigheten att överlämna utsläppsrätter för
växthusgaser, enligt direktiv 2003/87, uppstår för en anläggning som producerar el.
Förvaltningsdomstolen önskade i huvudsak få klarhet i om bilaga I till direktiv
2003/87, i vilken ”förbränning av bränsle i anläggningar med en sammanlagd tillförd
effekt på mer än 20 MW” har tagits upp bland de verksamhetskategorier som detta
direktiv är tillämpligt på, ska tolkas så, att skyldigheten för en anläggning som
producerar el att handla med utsläppsrätter inträder från det första utsläppet av
växthusgaser och därmed eventuellt innan anläggningen har börjat producera
någon el. – EU-domstolen gav i dom den 28 juli 2016 sammanfattningsvis följande
svar: Bilaga I till direktiv 2003/87/EG, i dess lydelse enligt direktiv 2009/29/EG, i
vilken ”förbränning av bränsle i anläggningar med en sammanlagd tillförd effekt på
mer än 20 MW” tas upp i den förteckning över verksamheter på vilka direktivet är
tillämpligt, ska tolkas så, att skyldigheten för en anläggning som producerar el att
handla med utsläppsrätter inträder från det första utsläppet av växthusgaser och
därmed eventuellt innan anläggningen har börjat producera någon el.
NYA MÅL
---
DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN
---
ÖVRIGT
EU har beslutat om en förordning som allmänt reglerar hur personuppgifter
behandlas inom EU. En särskild utredare ska enligt regeringens beslut 2016-06-16
analysera konsekvenserna av förordningen inom Socialdepartementets
verksamhetsområde. Utredaren ska bland annat föreslå hur författningar inom
verksamhetsområdet ska kunna anpassas till den nya förordningen. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirektiv/2016/06/dataskyddsforordn
ingen--behandling-av-personuppgifter-och-anpassningar-av-forfattningar-inomsocialdepartementets-verksamhetsomrade/
2016-06-20 uppdrog regeringen åt länsstyrelserna, Migrationsverket, Myndigheten
för samhällsskydd och beredskap, Polismyndigheten, Socialstyrelsen och
25
Trafikanalys att var och en inom sitt verksamhetsområde utvärdera effekterna av
tillämpningen av förordningen (2015:1074) om vissa identitetskontroller vid
allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet, som
har meddelats med stöd av lagen (2015:1073) om särskilda åtgärder vid allvarlig fara
för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet. Se härom:
http://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2016/06/uppdrag-att-utvarderaeffekterna-av-tillampningen-av-forordningen-om-vissa-identitetskontroller-vidallvarlig-fara-for-den-allmanna-ordningen-eller-den-inre-sakerheten-i-landet/
EU:s finansministrar kom på Ekofin-mötet 2016-06-17 överens om direktivet mot
skatteundandragande. Direktivet är ett steg i arbetet med EU:s åtgärdspaket mot
skatteflykt. Ministrarna antog också slutsatser om Bankunionen och godkände EUkommissionens landsspecifika rekommendationer. Se härom:
http://www.regeringen.se/artiklar/2016/06/ekofin-antog-direktiv-mot-skatteflykt/
2016-06-22 bordlades prop. 2015/16:195 ”Nytt regelverk om upphandling.”
Genom propositionen föreslås genomförande av 2014 års EU-direktiv på
upphandlingsområdet. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/06/nu-starker-vi-den-svenskamodellen-genom-nytt-regelverk-om-upphandling/
2016-06-22 beslöts att en utredare får i uppdrag att föreslå hur EU-direktivet om
oskuldspresumtionen och EU-direktivet om rättssäkerhetsgarantier för
misstänkta och tilltalade barn ska genomföras i svensk rätt. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/06/tva-eu-direktiv-omprocessuella-rattigheter-for-tilltalade-och-misstankta-personer-utreds/ och
http://www.regeringen.se/rattsdokument/kommittedirektiv/2016/06/dir.-201657/
2016-06-22 beslöt regeringen att förstärka anslaget till Socialstyrelsen med
ytterligare 10 miljoner kronor för effektivare validering av utländska personers
utbildningar inom hälso- och sjukvårdsyrken. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/06/okat-anslag-till-socialstyrelsenfor-effektivare-validering-av-utlandska-utbildningar/
2016-06-30 överlämnades promemorian ”Redovisningsskyldighetens inträde
samt vissa andra förfarandefrågor på punktskatteområdet”. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/departementsserien-ochpromemorior/2016/06/redovisningsskyldighetens-intrade-samt-vissa-andraforfarandefragor-pa-punktskatteomradet/
Regeringen presenterade 2016-07-02 den s.k. ”Utsläppsbromsen”, ett nytt
program för att köpa in och skrota utsläppsrätter inom EU:s system för handel med
utsläppsrätter. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/07/ny-politik-for-utslappsratterger-reella-utslappsminskningar-och-satter-press-pa-eu/
2016-07-20 bordlades prop. 2015/16:197, i vilken regeringen föreslår åtgärder för att
stärka konsumentskyddet på bolånemarknaden. Genom förslagen genomförs
också ett nytt EU-direktiv om konsumentkrediter som avser bostadsfastigheter. Se
26
härom: http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2016/07/prop.201516197/
2016-07-15 publicerade Kommissionen den 33:e rapporten om ”Kontroll av
unionsrättens tillämpning. Årsrapport 2015”. Se denna:
http://ec.europa.eu/atwork/applying-eulaw/docs/annual_report_33/com_2016_463_sv.pdf
2016-08-18 beslöts lagrådsremiss med förslag till genomförande av direktiv
2014/104/EU om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för
överträdelser av medlemsstaternas och EU:s konkurrensrättsliga bestämmelser.
Det föreslås att direktivet genomförs i en ny lag, konkurrensskadelagen. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2016/08/konkurrensskadelag/
2016-09-01 beslöts lagrådsremiss om ”Effektiv bekämpning av
marknadsmissbruk”. I remissen föreslås en ny lag med kompletterande
bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (kompletteringslagen). Se
härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2016/09/effektiv-bekampningav-marknadsmissbruk/
2016-09-01 beslöts lagrådsremiss om ”Utbyte av upplysningar om
förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och förhandsbesked om
prissättning”. I lagrådsremissen lämnas förslag till författningsändringar som krävs
för att genomföra direktiv (EU) 2015/2376 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad
gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning i svensk
rätt. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/lagradsremiss/2016/09/utbyte-avupplysningar-om-forhandsbesked-i-gransoverskridande-skattefragor-ochforhandsbesked-om-prissattning/
2016-09-01 invigdes de nya patent- och marknadsdomstolarna. Prövningen av
immaterialrättsliga, marknadsföringsrättsliga och konkurrensrättsliga mål och
ärenden har nu samlats i Patent- och marknadsdomstolen som kommer att utgöra en
del av Stockholms tingsrätt. Patent- och marknadsöverdomstolen blir andra instans
och kommer att vara en del av Svea hovrätt. Se härom:
http://www.regeringen.se/artiklar/2016/09/nya-patent--och-marknadsdomstolarnainvigda/
2016-09-02 beslöts Dir. 2016:74 ”EU-bodelning”. En utredare ska analysera EUförordningarna och lämna förslag till de författningsändringar och andra åtgärder som
förordningarna ger anledning till. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/09/utredning-om-de-nya-eureglerna-om-bodelning/
2016-09-02 överlämnades SOU 2016:56 ”Ny paketreselag”. I detta delbetänkande
redovisas uppdraget att analysera det nya direktivet om paketresor och
27
sammanlänkade researrangemang samt att lämna förslag på hur direktivet ska
genomföras i svensk rätt. Se härom:
http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/09/sou201656/
2016-09-07 beslöt justitieministern om utredning om förslag på de ändringar som
behövs i bland annat domstolsdatalagen med anledning av EU:s
dataskyddsförordning. Se härom:
http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/09/uppdrag-om-anpassning-avdomstolsdatalagen-till-eus-nya-dataskyddsforordning/
2016-09-07 publicerades rapporten SIEPS 2016:9 ”Förhandsavgöranden av EUdomstolen: Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis 20102015”, författad av professorn Ulf Bernitz. Rapporten finns tillgänglig på:
www.sieps.se
Advokaten Ulf Öberg utsågs 2016-09-07 av medlemsländernas regeringar till
domare i tribunalen. Han tillträder posten efter Carl Wetter som avgått.
2016-09-08 beslöts lagrådsremiss om ”Ömsesidigt bistånd med indrivning av
vissa administrativa sanktionsavgifter”. Remissen innehåller förslag till
genomförande av bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet av
administrativa sanktionsavgifter i direktiv 2014/67/EU om tillämpning av direktiv
96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av
tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt
samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (”IMIförordningen”). Se härom:
http://www.regeringen.se/contentassets/3b3d6c616e924e709a347ce4c4728928/oms
esidigt-bistand-med-indrivning-av-vissa-administrativa-sanktionsavgifter