EU och den fria rörligheten
Den fria rörligheten och förbudet mot diskriminering
Artikel 45 i FEUF anger att fri rörlighet innebär att all diskriminering
av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet ska
avskaffas när det gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.
Direktiv 2014/54/EU gör det lättare att tillgodose arbetstagarnas
rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare och innehåller
bestämmelser som ska underlätta en enhetlig tillämpning och efterlevnad i praktiken av de rättigheter som följer av artikel 45 i FEUF.18
I förordning 492/201119 stadgas vidare att likabehandlingsprincipen
bland annat gäller tillgång till arbetsmarknaden, anställnings- och
arbetsvillkor, tillgång till sociala förmåner och skatteförmåner.20
Den fria rörligheten och medlemsstaternas sociala trygghetssystem
Socialförsäkringar och skatter är områden där medlemsstaterna
inte har velat lämna över lagstiftningskompetensen till EU.21 Det
restriktiva förhållningssättet är en naturlig följd av olikheterna i
utformningen av de sociala trygghetssystemen och i skattesystemen.
Dessutom ingår inte socialförsäkringar i EU-fördragen som ett självständigt kompetensområde som medlemsstaterna har överlåtit till EU
att lagstifta om på mellanstatlig nivå. Däremot kan EU sägas ha en
indirekt kompetens på detta område genom principen om fri rörlighet
och EU:s gemensamma socialpolitik. Medlemsstaternas suveränitet
över utformningen av sina socialförsäkringssystem får alltså inte
innebära att den fria rörligheten inom EU begränsas.
18
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/54/EU av den 16 april om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare.
19
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen.
20
Artikel 7 i förordning 492/2011.
21
Jämför artiklarna 42 och 251 i FEUF om begränsningar i möjligheten för överstatlig
lagstiftning på dessa områden.
21
