Predikan i S:t Hans kyrka Apostladagen den 30 juni 2013
Jesaja 6:1–8 * Första Petrusbrevet 2:4–10 * Matteus 16:13–20
V
erkligheten är större än det vi kan se, mäta
och ta på, säger kristen tro, med eftertryck.
Tron att bara det som man kan bevisa eller förstå
finns – vilket är den tro som vi matas med i skolanr,
den offentliga debatten, TV och tidningar – är inte
den enda tänkbara tron om hur världen och
verkligheten ser ut. De flesta människor i världen
tror, tvärtemot vad vi i vårt land och i vår tid får lära
oss, att det finns mycket som vi inte ser, kan ta på,
mäta eller ens förstå – och att också det är verkligt
och på riktigt. Fast det övergår vårt förstånd,
ungefär som verkligheten utanför mammas mage
övergår vad ett barn i moderlivet kan förstå. Men
bara för att det ofödda barnet inte förstår livet efter
förlossningen kan ju ingen påstå att det livet inte
finns…
Det händer, säger kristen tro, att man ibland får
se det som man normalt inte ser. Dagens gammaltestamentliga berättelse om profeten Jesaja är
ett exempel på det. Jesaja fick en kort stund se
något av det som alltid finns men vi människor
sällan får se.
Jesaja såg Gud. Han Jesaja berättar, intressant
nog, inte hur Gud såg ut. Jag vet inte varför, men
det kan bero på att Gud är så annorlunda att orden
inte räcker till för att beskriva åsynen av Honom.
Gud satt högt, såg Jesaja, på en upphissad tron
– hur nu det såg ut. Guds mantelsläp fyllde templet
– ja, hur såg det ut med ett klädesplagg som fyller
ett stort hus?! Nog kan vi förstå av Jesajas sätt att
beskriva vad han såg att den där normalt osynliga
verkligheten övergår vad vi kan fatta och förstå. Att
templet fylldes av rök var häftigt, för templet var
stort, men man det kan man ju föreställa sig hur det
såg ut. Men att mantelsläpet gjorde det?
Serafer är goda andar av det mer förnäma slaget. De beskrivs på andra ställen som varelser av
eld, som om de brinner, nämligen av kärlek till Gud.
Jesaja såg att de skylde sina ansikten inför Gud.
Om till och med de gör det är förmodligen Guds
ljuvlighet och höghet rimligen så överväldigande att
ingen skapad varelse riktigt kan se eller förstå Gud.
Änglarna sjöng helig, helig, helig, tre gånger,
därför att Gud är Treenig. Gud talade till Jesaja
samtidigt i ental och flertal, så som den Treenige
Guden gärna gör; Jesaja hörde Honom säga ”Vem
ska jag sända, vem vill vara vår budbärare”, både
”jag” och ”vi”. Johannesevangeliet berättar att
Jesaja vid det här tillfället såg Jesus (Joh 12:41),
och Apostlagärningarna att han hörde den Helige
Ande tala (Apg 28:25-26). Alla de tre personerna i
den ende Gud var alltså där. Förstås.
Trösklarna i templet skakade av ropet ”Helig”.
Det ska alltså sjungas med kraft. Frågan är bara
om det inte egentligen är hela jorden som skakar av
den heliga sången inför Gud, fast det också tillhör
det som vi inte märker med våra vanliga sinnen
utan uppfattar bara när vi ser in i himlen eller känner av den på ett sätt som vi normalt inte gör.
Templet fylldes av rök. Gud döljer sig gärna i ett
moln; det finns det fler berättelser om, till exempel
när Jesus döptes eller förklarades eller lämnade
jordetiden vid himmelsfärden. Röken eller molnet är
den Helige Ande, Gudsmolnet. Fast det är nog
också rökelserök. Rökelseröken hör ihop med bön,
”Låt min bön vara rökelse för Dig, Herre”, står det i
Psaltaren (Ps 141:2). Jesu tolv apostlar sitter vid
Guds tron med var sin guldskål fylld med rökelse,
som är de heligas böner, står det i Uppenbarelseboken (5:8). Det är väl därifrån röken kommer. I
bönen är den Helige Ande, Han som alltid finns där
vi ber (Luk 11:13).
I Uppenbarelseboken står alltså förresten att
Jesu apostlar finns omkring Guds tron. Jesaja
måste ha sett också dem, värt att påpeka idag, som
är de tolv apostlarnas särskilda dag.
Sebaot betyder ”härskarornas” eller ”arméernas”
Gud – och det handlar inte om vanliga militärer utan
om Guds armé som besegrar mänsklighetens mer
allvarliga fiender, så som djävulen, skulden och
döden.
Detta fick alltså Jesaja se en kort liten stund.
Han insåg att i Guds närhet är han förlorad (”ve
mig, jag förgås”), eftersom Guds helighet är en förtärande eld för allt som är ont (Hebr 12:29 och
10:27). Jesaja bekände alltså inte sin synd för att få
se Gud, utan för att han sett Gud; det är så det ska
gå till.
En av seraferna hämtade ett glödande kol från
altaret. Offren på rökelsealtaret i Jerusalem förebådade Jesu offer för vår försoning, så det där glödande kolet kommer numera från Jesu kors på
Golgata. Det brinner så som Jesu hjärta brann och
brinner för att bränna bort skulden, synden och
döden.
När vi firar högmässa och sjunger Helig, bekänner våra synder, tar emot Jesu försoningsoffer från
altaret och hör Guds Ord tala, när vi fyller detta rum
med bön och Helig Ande, då är det inte så märkligt
till det yttre. Men berättelsen om Jesajas kallelse
säger i vilket sammanhang vi då egentligen befinner oss. Jesaja såg det som vi osynligt är med i.
Vår enkla Helig-sång ingår i den Helig-sång som får
jorden att skaka. Vi ingår i gemenskapen med
apostlarna, de trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran inför härskarornas Gud, Herren
Sebaot. Också vårt hus blir uppfyllt av Ande och
rökelse, också här finns seraferna, ärkeänglarna
och alla de enklare goda andarna. Också här är
helig plats, också här bor Gud.
Som sagt: verkligheten är större än den vi kan
se, höra och mäta.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
