Kina – medspelare eller motspelare i

Kina
– medspelare eller motspelare
i klimatkampen?
Karl Hallding
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
1
Global Utmaning är en oberoende tankesmedja och mötesplats. Vi sprider
kunskap, påverkar policy och skapar dialog kring globaliseringens effekter.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen
Utgiven av Global Utmaning
Text: Karl Hallding
Projektledare: Peter Kleen
Form: Kia Larsson Lantz
Stockholm, december 2008
Global Utmaning
Sveavägen 66
111 34 Stockholm
Tel 08-702 1027
[email protected]
www.globalutmaning.se
4
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Innehållsförteckning
Förord
7
Om författaren
7
Författarens tack
7
1. Kritiska frågor – sammanfattande slutsatser
8
2. Kina som aktör i det internationella klimatarbetet
13
3. Klimatsäkerhet eller energisäkerhet?
18
4. Klimathotet
22
5. Utvecklingsbehovet
24
6. Samhällsstruktur och energianvändning
26
7. Kolutmaningen – vad har Kina för alternativ?
31
8. Det internationella klimatspelet
38
9. Slutreflektioner över det kinesiska politiska systemets företräden och begränsningar
42
Lästips
47
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
5
6
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Förord
Klimatfrågan har seglat högst upp på den globala agendan vid en tid då Kina står inför oerhörda utmaningar. Fattigdomen
är utbredd, inkomstklyftorna ökar och utvecklingsbehovet är enormt. För att kunna fortsätta utvecklas måste Kina säkra sin
energiförsörjning.
Idag kommer över 2/3 av landets energi från kol, och industrin är mycket energiintensiv. Det bidrar till att Kina jämte USA
sedan 2007 är världens största utsläppare av växthusgaser. Parallellt har kinesiska forskare också visat att Kina tillhör världens
mest utsatta länder när det gäller klimatförändringar. Kina har alltså allt att vinna och inget att förlora på att ta krafttag mot
klimatförändringarna.
Denna skrift av Karl Hallding sätter in Kinas ansträngningar att både öka sin energisäkerhet och samtidigt ta ett ökande
globalt ansvar för klimatfrågan i ett större politiskt sammanhang av ekonomisk utveckling, internationella relationer och det
globala klimatspelet.
Rapporten ingår i en serie skrifter som Global Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Som
oberoende tankesmedja vill vi bidra till ökad kunskap och diskussion i vad vi anser är vår tids mest angelägna fråga.
Carl von Essen
Peter Kleen
Chef
Projektledare
Om författaren
Karl Hallding leder Kinaprogrammet vid Stockholm Environment Institute och har 20 års erfarenhet av internationellt samarbete
med Kina inom miljö och hållbar utveckling. Han har skrivit flera rapporter om Kina på uppdrag av FN och OECD och samarbetar
med ledande kinesiska ekonomer om hur den ekonomiska reformpolitiken kan gagna Kinas klimatarbete.
Karl är Östasienvetare från Stockholms Universitet och har även en ingenjörsbakgrund. Han kom till SEI år 2000 efter två år
som miljörådgivare vid svenska ambassaden i Peking. 1990 till 1998 ansvarade han för Kinasamarbetet vid IVL – Det Svenska
Miljöinstitutet. 1986 till 1989 tillbringade Karl i Kina som student och journalist och avslutade 1990 sin examensuppsats om
vattenresurspolicy i Kina.
Författarens tack
Denna skrift bygger på kunskap som jag och mina kollegor på Stockholm Environment Institute (SEI) byggt upp inom ramen för
en studie om Kinas energi- och klimatpolitik som bekostats av statsrådsberedningens kommission för hållbar utveckling och SEI.
Ett stort tack därför till båda institutionerna som gjort det möjligt att sätta sig in i vidden av Kinas klimatutmaningar.
Inom ramen för den studien har vi genomfört ett 40-tal intervjuer med ledande beslutsfattare, tjänstemän och forskare från
Kina, från internationella organisationer och från olika länder utanför Kina. Dessa intervjuer, som vi på grund av deras informella
karaktär hanterar anonymt, har bidragit med insikt om att man måste hitta lösningar på det globala klimatproblemet inom
ramen för olika länders nationella prioriteringar.
Intervjuerna har också vidgat våra vyer när det gäller Kinas olika roller och handlingsalternativ i en tid av mycket snabba
förändringar. Ett stort tack till min kollega Guoyi Han utan vars nära samarbete jag aldrig hade lyckats reda ut alla de frågeställningar som den här skriften bygger på. De åsikter och slutsatser som denna skrift är full av är dock helt och hållet mina egna.
Karl Hallding
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
7
Tät trafik i Peking. Foto: Karl Hallding
1. Kritiska frågor
– sammanfattande slutsatser
Klimatfrågan och den globala ekonomiska krisen dominerar agendan när världens ledare möts i olika konstellationer. Kina har kommit att spela en allt större roll i
båda fallen. Kinas ekonomiska tillväxt och industriella
expansion har resulterat i att landet på kort tid jämte
USA seglat upp som världens största utsläppare av koldioxid. Ökande exportinkomster har samtidigt lett till att
Kina har skapat ett enormt handelsöverskott och den
kinesiska ekonomin är väl rustad att gå in i den annalkande globala recessionen.
I de internationella förhandlingarna om ett nytt avtal
för att minska koldioxidutsläppen som inleddes på Bali
8
2007 har alltmer högljudda röster höjts för att Kina i
och med sina stora utsläpp måste ta på sig en mer aktiv
och ansvarstagande roll i det internationella klimatarbetet. Kinas aktiva medverkan är helt enkelt avgörande
för våra möjligheter att avvärja en klimatkatastrof. I
vågskvalpet efter den finansiella kraschen framkommer nu också hur beroende den globala ekonomin har
blivit av Kinas ekonomiska tillväxt och Kinas betydande
utlandsreserv har kommit att ses som en möjlig källa
för världen att återhämta sig. Det är uppenbart att
världen har blivit mer beroende av Kina men också att
det inte finns några lösningar på vare sig klimat eller
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
ekonomiska problem om vi inte kan hitta konstruktiva
samarbetsformer med Kina.
Har Kina någon klimatpolitik?
Olympiska spel, spegelklädda skyskrapor och en växande bilburen medelklass till trots är Kina fortfarande
ett lägre medelinkomstland med enorma utvecklingsrelaterade utmaningar. Klimatfrågan måste därför ses
i relation till en lång rad mycket svåra sociala, utvecklingsekonomiska och miljömässiga utmaningar som
den kinesiska ledningen står inför. Icke desto mindre
har klimatfrågan kommit att spela en ökande roll i den
kinesiska politiken de senaste åren.
Kinas klimatarbete är egentligen en positiv sidoeffekt
av den kinesiska ledningens ökande oro över den alltmer ansträngda energisituationen. Energiförsörjningen
är central för fortsatt reform och utveckling, och på så
vis också en förutsättning för kommunistpartiets maktinnehav. I och med att klimatfrågan snabbt kommit att
bli en global ödesfråga har politiska målsättningar och
instrument som ursprungligen utvecklats för att få ner
den höga energiintensiteten infogats under ett omfattande klimatprogram som lanserades sommaren 2007.
Grunden i den kinesiska energi- och klimatpolitiken
är att minska energiintensiteten med 20 procent från
2005 till 2010. Detta är ett djärvt mål som förutsätter
ett skifte från en trend under 2000-talets första hälft av
ökande energiintensitet. Andra viktiga komponenter i
klimatprogrammet är att öka andelen förnybar energi
från sex procent 2006 till tio 2010 och 15 procent 2020.
Kina är idag jämte Tyskland värden största investerare i
förnybar energi och tillväxten inom framförallt vindenergi är rasande snabb.
Ödesfrågan är hur väl man lyckas infria målet om
20-procenting minskning av energiintensiteten. Detta
kommer att vara avgörande för Kinas självförtroende
när det gäller den framtida energi- och klimatpolitiken
och spelar stor roll för utsikterna att Kina tar på sig internationella klimatåtaganden.
Varför gör inte Kina mer?
Kina tycker inte att man får det erkännande man förtjänar för sin ambitiösa energi- och klimatpolitik. Från
ett internationellt perspektiv däremot överskuggas
intresset för Kinas klimatarbete av de mycket snabba
utsläppsökningarna. Samtidigt har det internationella
samfundet all rätt att kräva mer av Kina i takt med
att landet blir allt rikare och dessutom står för en allt
större del av de totala utsläppen. Det finns tre grundläggande problemställningar som både förklarar de höga
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
utsläppen och de utmaningar som Kinas klimatpolitik
står inför.
• Sedan slutet av 1990-talet har Kina kommit in i en
utvecklingsfas av intensiv urbanisering och industriell utveckling. Med ökande välstånd och västerländska förebilder förändras konsumtionsmönstren
mot det moderna samhällets förkärlek för materiell
konsumtion och en slit-och-släng-mentalitet som på
grund av fattigdom och värderingar inte fanns i det
traditionella kinesiska samhället. Inget annat land
har lyckats gå igenom denna utvecklingsfas utan
kraftigt ökande energiintensitet. Det finns ingen förebild, inga färdiga lösningar för hur man ska göra,
bara vår önskan och våra krav att Kina ska klara av
det.
• Med 200 miljoner kineser som lever i absolut misär
under en dollar per dag och bortåt halva Kinas befolkning under eller omkring ett par dollar per dag
finns ett ofantligt och legitimt utvecklingsbehov.
Utveckling kräver tillväxt och tillväxt kräver energi.
Social stabilitet genom fattigdomsbekämpning och
ekonomisk utveckling är de överskuggande prioriteringarna för den kinesiska ledningen och kinesiska
ekonomer har länge ansett att en tillväxt under sju
procent skulle äventyra stabiliteten. Möjligheterna
för Kina att göra mer för att minska klimatutsläppen är större inom områden där tillväxt och klimathänsyn går hand i hand.
• Kinas kolberoende har låst in den kinesiska utvecklingen i en energistruktur som det är svårt att komma ur. God tillgång på billigt kol och kolkraft som
ett snabbt, enkelt och billigt sätt att få ut mer el på
nätet har gjort det extremt svårt för ett land med
begränsad ekonomisk och kunskapsmässig kapacitet att välja andra energislag, framför allt i ett läge
under den senaste tioårsperioden då efterfrågan på
energi har ökat med långt över tvåsiffriga procenttal per år. En viktig anledning till politiken sedan
mitten på 2000-talet att minska energiintensiteten
är att Kina av olika anledningar börjar nå produktionstaket för kolutvinning. Enda vägen framåt är
via energieffektivisering och alternativa energikällor.
När kommer Kinas utsläpp att börja minska?
Kinas totala koldioxidutsläpp skulle behöva börja minska mellan 2020 och 2030 för att det ska vara möjligt
att hålla den globala medeltemperaturökningen under
två grader. Men alla prognoser och scenarier över Kinas
framtida utsläpp pekar uppåt och det finns ingen egent-
9
RUSSIA
KAZAKHSTAN
MONGOLIA
KYRGYZ
REPUBLIC
GPW [v3]
China : Population Density, 2000
Kina
• 10 miljoner km² (~ USA)
RUSSIA
NE
P
• ExtremAL variation i klimat och
BHUTAN
topografi
KAZAKHSTAN
• INDIA
Hälften av Kinas 1,3 miljarder
invånare bor på 1/10 av ytan
(sydöstra delen)
MONGOLIA
KYRGYZ
REPUBLIC
VIETNAM
MYANMAR
DPR
OF
KOREA
• Kinas beboeliga delar har
0
200km
extremt
befolkningstryck med
mycket knappa resurser
LAO, PEOPLE'S
DEM. REP. OF
Gridded Population of the World
2 2
Personer
perkm
km
Persons per
0
1-4
5 - 24
NE
25 - 249
PA
L
250 - 999
BHUTAN
1,000 +
TAIW
AN
INDIA
MYANMAR
0
200km
VIETNAM
LAO, PEOPLE'S
DEM. REP. OF
©2005. The Trustees of Columbia University in the City of
New York. Source: Center for International Earth Science Information Network (CIESIN), Columbia University; and Centro Internacional de Agricultura Tropical (CIAT), Gridded Population of the World (GPW), Version 3. Palisades NY: CIESIN,
Columbia University.
Gridded Population of the World
2
Persons per km
0 för när och hur Kinas utsläpp kan börja minska.
• Den kinesiska ledningen har fått ökande insikter om
lig plan
1-4
att klimatförändringarna kommer att drabba Kina
Prognoser
för de närmaste årens utveckling innebär att
- 24
hårt. Man är framför allt oroad över inverkan på den
Kinas 5utsläpp
skulle kunna vara upp emot dubbelt så
Copyright 2005. The Trustees of Columbia University in the City of New York.
25 - 249USA:s 2012 vilket skulle innebära
ekonomiska och sociala stabiliteten och hur klimathöga som
per
capitaSource: Center for International Earth Science Information Network (CIESIN),
Columbia University; and Centro Internacional de Agricultura Tropical (CIAT),
250 - 999
Gridded Population of the World (GPW), Version 3. Palisades,
NY: CIESIN,
förändringarna
kan komma att samspela med andra
utsläpp i nivå med Västeuropa.
Columbia University. Available at: http://sedac.ciesin.columbia.edu/gpw.
1,000 +
NOTE: National boundaries are derived from the population
grids and thus
utvecklingsoch
miljöproblem.
may appear coarse.
Kinas ökningstakt kan komma att minska
om det visar sig att den explosionsartade tillväxten inom tung • Kinesiska företag i energibranschen har redan sett
möjligheterna, och den kinesiska ledningen och
industri mattas av, vilket det finns vissa indikationer på.
finansiella aktörer håller på att få upp ögonen för
Likaså är det omigen avgörande hur väl man lyckas inatt Kina har betydande potential att bli marknadslefria målsättningen att minska energiintensiteten.
dande inom koldioxidsnål och klimatsmart teknik.
Detta skulle kunna påskynda en omställning av KiKina har allt att vinna och inget att förlora på en mer
nas energisystem mot väsentligt minskad intensitet
aktiv roll i det internationella klimatarbetet
av koldioxidutsläpp. Det innebär också utsikter för
De senaste åren pågår en intensiv debatt bland politiska
en omställning av kinesisk tillverkningsindustri
och intellektuella kretsar i Kina om en ny utvecklingsmot mer teknik- och innovationsdriven tillväxt med
väg som skulle kunna säkerställa en tillräcklig tillväxt
högre värdeinnehåll.
för att nå de sociala utvecklingsmålen samtidigt som
man förmår minska energi- och föroreningsintensite- • Den kinesiska ledningen betraktar klimatproblemet
ten drastiskt. Detta tillsammans med ökande internai ökande grad som en geopolitisk fråga, där ambitiotionellt tryck på Kina att spela en aktiv roll i klimatnen att framstå som en ansvarstagande global aktör
förhandlingarna har lett till att Kina mycket väl kan
spelar en allt större roll för Kinas handlingsalternakomma att spela en viktigare roll i det globala klimatartiv i de internationella klimatförhandlingarna. I och
betet än vad vi trodde för bara något år sedan. Det finns
med Kinas ökande dominans som global utsläppare
tre huvudsakliga argument för detta:
kan man inte längre hävda att klimatförändring-
10
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Copyright 2005. The Trus
Source: Center for Interna
Columbia University; and
Gridded Population of the
Columbia University. Av
NOTE: National bounda
may appear coarse.
arna huvudsakligen är den rika världens ansvar. I
stället kan en mer aktiv roll där Kina medverkar till
att bryta det rådande dödläget skapa internationell
goodwill och öka Kinas möjligheter att förhandla
till sig så stora fördelar som möjligt.
Hur kan Kina agera i det internationella klimatarbetet?
Det finns ett antal grundläggande förutsättningar och
förhandlingspositioner som ramar in Kinas tänkbara
agerande i klimatförhandlingarna. Först och främst vill
Kina ha ett avtal för perioden efter 2012 och man vet
att ett sådant avtal inte är möjligt utan Kinas medverkan. Kina vill dock inte ses som ett hinder för att nå ett
avtal.
Förutsättningen för att Kina med tillförsikt ska kunna
ge sig in i diskussioner om att begränsa sina utsläpp är
att man lyckas i sin ambition att minska energiintensiteten med 20 procent mellan 2005 och 2010. Ju bättre
utsikter att nå målet, desto större handlingsfrihet för
den kinesiska ledningen.
Det råder en tvehågsenhet och skepsis i Kina om övriga aktörers – främst EU:s och USA:s – intentioner och
förmåga att reducera sina egna utsläpp. För att Kina ska
kunna överväga bindande åtaganden krävs att förutom
EU även USA och Japan öppnar upp för åtaganden om 25
till 40 procent till 2020 och 80 till 90 procent till 2050,
och att man kan visa en tydlig ambition och resultat i
riktning mot dessa åtaganden.
Kinas formella position är att den rika världen förutom kraftfulla utsläppsminskningar även måste åta
sig att bidra med klimatvänlig energiteknik och i storleksordningen en halv till en procent av sin bruttonationalprodukt för finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer.
Kina vet att man förr eller senare måste ta på sig bindande åtaganden att begränsa sina utsläpp, men man
vill skjuta detta så långt på framtiden som möjligt. Istället vill man för perioden efter 2012 hitta en lösning där
man kan dra fördel av en mekanism för att rika länder
ska kunna finansiera klimatåtgärder i utvecklingsländer och tillgodoräkna sig dessa i sina nationella åtaganden. Under det nuvarande Kyotoprotokollets Clean
Development Mechanism (CDM) har Kina varit det utvecklingsland som har tagit emot i särklass mest finansiering.
Hur bör Sverige, EU och världssamfundet
agera gentemot Kina i klimatfrågan?
Förtroende för varandras goda intentioner och förståelse för varandras utgångspunkter, positioner och över-
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
väganden är grundläggande förutsättningar för att nå
avtal där alla parter känner sig som vinnare. Detta saknas dock i de pågående klimatsamtalen med Kina. Det
finns en grundläggande misstänksamhet från Kina mot
både den industrialiserade världens intentioner och
kapacitet att leva upp till de avtal och utfästelser som
gjorts inom ramen för det internationella samarbetet,
och mot dess villighet att ta på sig ansvaret för historiska utsläpp. Från det internationella samfundet finns
en djupgående skepsis – framför allt från USA – om Kinas ärliga uppsåt att leva upp till vad man lovar och en
stark oro att man ändå inte kan lita på de siffror som
Kina presenterar.
Det är därför av avgörande betydelse för aktörer från
EU och det övriga världssamfundet att fördjupa sin förståelse för Kinas utgångspunkter och agerande, dels för
att skilja retorik och förhandlingstaktik från grundläggande begränsningar, dels för att kunna föra en mer nyanserad diskussion med Kina. För att skapa förtroende
i dialogen med Kina måste man ge Kina erkännanden
inom följande områden:
Kina har redan gjort mycket för att börja komma tillrätta med sina klimatproblem. Man är samtidigt medveten
om att man måste göra mer.
Kina har rätt till utveckling. Under det kommande
decenniet måste vi därför respektera att klimatarbetet
i Kina betraktas som en integrerad del av hållbar utveckling. Detta innebär en rätt till ökade utsläpp för utvecklingsändamål där fokus måste ligga på att utvecklingen
ska vara så klimatvänlig som möjlig.
Kina vill bli erkänt som en jämbördig samarbetspartner. Kinesiskt deltagande på lika villkor i forskning, utveckling och etablering av nya klimatvänliga tekniker
är viktigare är tekniköverföring och finansiering i dess
traditionella bemärkelse.
Ett förhållningssätt som respekterar Kinas klimatansträngningar och utvecklingsbehov innebär inte att
man från internationell sida ska lägga sig platt för Kina.
Det viktigaste är att vi skapar en grund för samarbete
med Kina – annars kommer vi inte att kunna lösa klimatproblemet.
Samtidigt gäller det att skjuta in sig på att lösa upp
sådana fundamentala problemställningar som hindrar
möjligheten att skapa globala drivkrafter för minskade
utsläpp. En nyckelfråga är i vilken mån Kina kommer
att tillåta en oberoende verifiering för att öka säkerheten i och förtroendet för utsläppsdata. Att alla parter är
överens om en sådan verifieringsprocess är en grundläggande förutsättning för att gå vidare med bindande
11
utsläppsbegränsningar och global utsläppshandel efter
2020.
För Sveriges del finns två viktiga frågor om man vill
göra allvar av sina ambitioner att driva på det internationella klimatarbetet:
•
Som ordförande i EU under det andra halvåret 2009
måste Sverige stärka sin kapacitet att föra konstruktiva samtal som inbegriper Kina. Detta gäller framför allt ambassaden i Peking, men också EU-representationen i Bryssel och Regeringskansliet.
• Närings- och handelspolitiskt måste vi också förstå
att framtiden inte ligger i att sälja svensk miljöteknik på den kinesiska marknaden. Det är genom samarbete med kinesiska företag och kinesiskt kapital
som möjligheterna finns, och dessa möjligheter begränsar sig inte till den kinesiska marknaden.
12
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
2. Kina som aktör i det
internationella klimatarbetet
Frågan om klimatsäkerhet har seglat högst upp på den
globala agendan vid en tid då Kina står inför oerhörda
utmaningar. Behovet av sociala reformer är överhängande för att motverka en ökande social oro och kunna
erbjuda den bortåt halva del av befolkningen som lever
under eller omkring två dollar per dag rättmätiga utvecklingsmöjligheter. Miljö- och resursproblemet har
nått en nivå där den både begränsar förutsättningarna
för en hållbar tillväxt och samtidigt spär på de sociala
motsättningarna. Föroreningar skördar årligen miljontals människors förtidiga död och har inom loppet av
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
det senaste decenniet lett till en 50-procentig ökning av
missbildningar hos nyfödda.
Kinas kolberoende och den lika dramatiska som oväntade ökningen av energianvändningen sedan 2000-talets
början har skapat både internationell uppmärksamhet
och oro bland kinesiska ledare.
Inrikespolitiskt är det kopplingen till de mest högprioriterade frågorna – inkomstfördelningen, stabiliteten och den pågående miljökatastrofen – som gör att
energifrågan, och via den även klimatfrågan, har hamnat högst upp på Kinas politiska dagordning. Det pågår
13
därför en intensiv debatt inom ledarskiktet om hur den
ekonomiska utvecklingsmodellen skulle kunna förändras mot sociala reformer, miljövård och ökande resurseffektivitet – dock utan att kompromissa med den tillväxt som krävs för att skapa ekonomiskt utrymme för
de genomgripande reformer som krävs.
Utrikespolitiskt var klimatbegreppet så sent som för
något år sedan en känslig diplomatisk fråga begränsad
till vetenskapliga kretsar och den kinesiska förhandlingsdelegationen. Kinas inställning har sedan över
ett decennium varit reaktiv och föga konstruktiv. Men
under de senaste ett och ett halvt åren har klimatproblemet börjat diskuteras öppet samtidigt som mycket
pekar på att Kina söker en konstruktiv dialog.
Objektivt och rationellt sett har Kina allt att vinna
och nästan inget att förlora på att vara en aktiv medspelare i klimatkampen. Omställningen mot en fossilfri
ekonomisk utveckling kan hjälpa Kina ut ur den pågående miljökatastrof som landet sedan ett par decennier
befinner sig i, samtidigt som det skapar förutsättningar
för en balanserad ekonomisk och social utveckling.
Medverkan i en global överenskommelse kan ge Kina
tillgång till teknik och kapital, och öppna möjligheter
att exportera klimatsmart teknik.
Följderna av att Kina skulle stå utanför vore däremot
ödesdigra. Det skulle signalera att Kina inte tar klimatfrågan på allvar, med klimatpolitiska konsekvenser
både globalt och inrikespolitiskt och med en väsentligt
sämre prognos att komma tillrätta med klimatproblemet. Men utan Kina som en aktiv medspelare i det internationella klimatarbetet minskar också potentialen för
global tillväxt genom koldioxidsnål utveckling. Framför
allt om det skulle bli verklighet av krav på gränsskattejusteringar eller motsvarande mot import från länder
som står utanför ett globalt klimatavtal, eller om Kinas
snabbt växande industri för koldioxidsnål energiteknik
och klimatsmarta produkter hindras att exportera till
stora marknader i OECD-länderna.
Kinas möjligheter och vilja att minska ökningstakten
i sina utsläpp för att inom det närmaste decenniet börja
minska utsläppen är avgörande för ett framgångsrikt
globalt arbete att minska växthuseffekten. Därför är det
av yttersta vikt att det internationella samfundet ökar
sin förståelse för den roll som klimat- och energifrågan
spelar i såväl Kinas ekonomiska och politiska utveckling som dess framväxt som ett globalt ekonomiskt, politiskt och kulturellt centrum.
Denna skrift diskuterar Kinas ambitioner och förutsättningar att aktivt medverka till det globala klimatar-
Kinas, USA:s och EU15:s koldioxidutsläpp 1985 till 2012
3500
3000
MMTCE
2500
2000
1500
1000
500
2012
1985
1990
1995
2000
År
2005
2010
2015
Kina – verkliga utsläpp och prognos
från Auffhammer & Carson, 2008,
Forecasting the path of China’s CO2
Emissions Using Province level
information
Kina – trend 2010 – 2012,
författarens egen bedömning
baserat på Auffhammer & Carson
USA – verkliga utsläpp baserat på
data från Nederländernas
Environment Assessment Agency
USA – prognos till 2012 baserat på
data US EIA
EU15 – verkliga utsläpp baserat på
data från Nederländernas
Environment Assessment Agency
EU15 – prognos till 2012 baserat på
data från European Enviroinmental
Agency Report 9/2006
Kinas koldioxidutsläpp beräknas öka dramatiskt de närmaste åren. Källor: EEA, US EIA, Aufhammer & Carson, Netherlands
Environment Assessment Agency.
14
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
betet. Genom att sätta in klimatfrågan i några centrala
sammanhang – utvecklingsbehovet, samhällsstruktur
och energianvändning, kolutmaningen, det globala klimatspelet, och det politiska systemet – kommer skriften att granska argument för och emot ett mer aktivt
och konstruktivt kinesiskt agerande i klimatarbetet.
Medspelare eller motspelare
Nyckeln till ett konstruktivt klimatsamarbete med Kina
är att vi förstår hur Kina ser på klimatfrågan och de avvägningar som klimathänsyn innebär för det kinesiska
samhället både i ett kort och långt perspektiv. Om vi
inte förmår förstå de grundläggande förutsättningarna,
vilka drivkrafter som påverkar Kinas hållning eller de
ytterst svåra avvägningar som den kinesiska ledningen
tvingas göra, ska vi heller inte förvänta oss en genuin
dialog med Kina.
Frågan om att vi måste ”få med” eller ”engagera” Kina
(och andra stora snabbväxande utvecklingsländer) har
blivit alltmer central bland den industrialiserade världens förhandlare – framför allt de från EU-länderna.
Men det sätt på vilket frågan är ställd avslöjar djupet av
okunnigheten om Kinas roll och position i förhandlingarna. Samtidigt markerar det en uppseendeväckande
brist på självinsikt om vilken roll som de rika länderna
måste spela som föregångare för att en positiv dialog
ska komma till stånd.
Till att börja med är Kina redan i allra högsta grad
med i förhandlingarna och spelade en positivt aktiv roll
under klimatmötet på Bali i december 2007 – avsevärt
mer konstruktiv än exempelvis USA. Vad gäller engagemanget saknas heller inte längre vare sig saklig expertis
eller utvecklad diplomati – förhandlingskapacitet och
engagemang var måhända en flaskhals när klimatsamtalen drog igång för 20 år sedan. Christian Azar ställer i
sin bok Makten över klimatet den retoriska frågan hur vi
skulle ställa oss till att kinesiska regeringsföreträdare
krävde att vi i grunden ställde om vårt energisystem.
Hur förhandlingsvilliga skulle vi vara om det kom krav
på att vi i ett nafs skulle stänga all svensk kärnkraft – en
energiform som ju faktiskt innebär avsevärda globala
risker?
Problemet med detta förhållningssätt är att det å ena
sidan visar på en bristande respekt för och erkännande
av Kina som en sofistikerad förhandlingspart, vilket i
sig är ett uselt utgångsläge för lyckade förhandlingar.
Å andra sidan missar man de frågor och problemställningar som verkligen skulle kunna betyda något för att
etablera ett klimatsamarbete där alla parter är vinnare.
Nannan Lundin beskriver i en nyligen utkommen rap-
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
port från Institutet för Tillväxtpolitiska Studier (ITPS)
Kinas klimatpolitik – överblick, hjärtefrågor och internationellt samarbete hur den rika världens fokusering på att
få med Kina på kvantitativa åtaganden, och Kinas betoning av sin rätt till fortsatt utveckling innan man kan
tänka sig bindande utsläppsbegränsningar, riskerar att
leda till låsta positioner. Det är istället frågor om hur
tillväxt och utveckling faktiskt inte behöver stå i konflikt med klimathänsyn som borde genomsyra diskussionerna med Kina.
Vår bild av Kina
Hur ser vår bild av Kina ut? Via tidningar, radio och TV
ser man oftast spegelklädda skyskrapor som skjuter i
höjden och medelklassmänniskor som intervjuas om
familjens inköp av en andra bil eller att priset på kött
gått upp. I något enstaka fall kanske man zappar in på
ett nyhetsinslag eller något program från Utbildningsradion där fattiga bönder kämpar för sin överlevnad på
osannolikt torra jordlotter. Det absoluta flertalet västerlänningar som reser till Kina i jobbet eller på turistresor
ser bara en bild av det väldiga landet – ganska välmående men med tydliga spår av den rasande ekonomiska
tillväxttakten i termer av ständiga byggarbetsplatser
och dålig luftkvalitet.
Kina är enormt och rymmer nära nog oändliga skillnader, inte bara mellan kuststädernas relativa rikedom
och den fortfarande mycket större landsbygdsbefolkningens armod. I januari är det 20 plusgrader i södra
Kina samtidigt som det är 20 minus i norr. Kinas sydkust
får ett par meter regn per år medan det kan gå ett par
år utan något regn alls i de inre nordvästra delarna. Kinas enorma storlek gör det nära nog omöjligt att skapa
sig en helhetsbild. Över 1.3 miljarder människor – vad
innebär det? De väldiga dimensionerna gör att varje försök att beskriva Kina måste skilja mellan totalsiffror, situationen utslagen per person, medelvärden för landet,
men också förmå att ta in de enorma skillnaderna mellan olika landsdelar eller sociala grupper i samhället.
Några grundläggande ekonomiska data från 2007
tjänar bra som exempel. Kinas bruttonationalprodukt
är omkring 3 500 miljarder dollar vilket gör Kina till
världens tredje största ekonomi efter USA och Japan. En
ekonomisk stormakt alltså. Men per person blir det mer
blygsamma 2 500 dollar, ett lägre medelinkomstland
vilket inte ens kvalificerar Kina bland världens 100 rikaste länder. Men i och med de enorma dimensionerna
och den i internationell jämförelse mycket ojämna inkomstfördelningen finns det både extrem rikedom och
utbredd fattigdom. Kina har över 100 dollarmiljardärer
15
– bara USA har fler – och en växande kinesisk medelklass om ett par hundra miljoner människor. Samtidigt
är den genomsnittliga disponibla inkomsten bland de
nästan 750 miljoner som lever på landsbygden endast
fyra tusen kronor per år. Den drygt halva miljarden
stadsbor tjänar mer än tre gånger så mycket, eller omkring 14 000 kronor per år.
Kina är alltså en ekonomisk stormakt totalt sett och
har på grund av sin snabba tillväxt betydande ekonomisk styrka. Men utslaget på varje kines är landet fortfarande relativt fattigt. Den ekonomiska styrkan ser och
hör man mer och mer om i media och har till stor del
att göra med Kinas valutareserv som uppgår till svindlande 1 700 miljarder dollar. Detta är alltså pengar som
ackumulerats i det kinesiska finansiella systemet som
resultat av den snabba exportledda tillväxten. En betydande del av dessa pengar har lånats ut till USA och
andra rika västekonomier genom placeringar i statsskuldsväxlar, vilket paradoxalt nog innebär att Kina har
blivit en viktig intressent i det utsatta ekonomiska läge
som USA och andra länder har hamnat i. Utslaget på
varje kines blir det dock bara omkring tio tusen kronor
och skulle inte räcka långt för att utjämna inkomstklyftorna. Istället gör den väldiga valutareserven det möjligt för kinesiska företag och institutioner att köpa in
sig i internationella företag och representerar därför
en bild av ett allt mer synligt och aktivt globalt ekonomiskt intresse som vi med all sannolikhet kommer att
se mer av i framtiden.
Det begynnande välståndet är dessutom väldigt
ojämnt fördelat. Enligt Världsbanken har inget annat
land uppvisat en såpass snabb ökning av klyftorna i
samhället som Kina under 1990- och början av 2000-talet, vilket har lett till kraftigt ökande social oro, med
inte mindre än 86 000 upplopp officiellt registrerade
under 2006. Den bild av Kina som vi är vana att se i media stämmer bara för en liten lyckligt lottad grupp i de
största städerna i östra Kina, där i storleksordningen
fem procent av befolkningen lever under OECD-liknande förhållanden. Ungefär en fjärdedel lever drägliga liv
på en högre medelinkomstlandsstandard – företrädesvis i östra Kina – medan ytterligare en fjärdedel lever på
en nivå som motsvarar ett lägre medelinkomstland. Det
är i den här gruppen som de flesta av landets i runda tal
150 miljoner interna migranter ingår – Kinas trasproletariat. Resten, ungefär halva Kinas befolkning, lever på
landbygden och i landets inre och västra delar under
förhållanden som är jämförbara med världens absolut
fattigaste länder. 200 miljoner människor lever under
en dollar per dag.
16
Några generella slutsatser kan man i alla fall dra med
tanke på koldioxidutsläpp och vem som ska bidra till
klimatkampen. En överväldigande del av den kinesiska
befolkningen lever på en nivå där de släpper ut försvinnande små mängder växthusgaser och tjänar så pass
lite att de inte har någon som helst kapacitet att vara
med och betala för globala klimatåtgärder. Det stora
överskottet i valutareserven gör det dock möjligt för
kinesiskt kapital att spela en mycket viktig roll som finansiär av investeringar i klimatvänlig teknik. Sternrapporten uppskattar den merkostnad som investeringar i
klimatvänlig teknik skulle innebära för utvecklingsländerna till mellan 20 och 30 miljarder dollar per år.
Det kinesiska överskottet i valutareserven skulle i så
fall motsvara ett halvt sekel av merkostnader för samtliga utvecklingsländer. Finansiering har med andra ord
kommit att bli ett mindre problem för Kina idag än vad
det var för bara tio år sedan.
Förutom det faktum att Kina genom sin storlek är
i det närmaste omöjligt att greppa med tanken, gör
språkbarriären och Kinas isolering intill modern tid att
källorna till information om Kina är begränsade. Fortfarande är det bara en bråkdel av befolkningen som kan
engelska nog för att tillgodogöra sig internationella nyheter och antalet ickekineser som pratar kinesiska är
försvinnande litet. Det är bara 30 år sedan Kina var ett
land inneslutet i och uppslukat av sin egen dramatik,
med några få undantag helt otillgängligt för utlänningar. Kontaktytorna mot Kina är ännu begränsade och
våra bilder fragmentariska. Vad som finns utanför dessa
bilder vet vi egentligen väldigt lite om. Och just därför
har vi så mycket uppfattningar.
Den västerländska Kinabilden tenderar att ha mer att
göra med återspeglingar av våra egna förhoppningar
och illusioner om Kina, snarare än verklighetens Kina.
Som Ingmar Karlsson argumenterade i en fortfarande
mycket aktuell understreckare i Svenska Dagbladet från
1989 är detta egentligen inget nytt. Alltsedan Marco Polos Kinaresa på 1200-talet har pendeln svängt mellan
perioder av Kinadyrkan och Kinaskräck, där förment
kinesiska egenskaper använts som argumentation i politiska diskussioner som egentligen inte har med Kina
att göra. Behovet att se egna förhoppningar förverkligade i det mytiska Kina har också gång efter annan fått
engagerade västerländska debattörer att svälja utopiska
kinesiska målsättningar utan att fundera över landets
reella förutsättningar att nå dit, och att blanda ihop politisk retorik med verklighetens begränsningar.
Det senaste året har visat på en enorm spännvidd i
bilden av Kina som antingen hot mot eller frälsare för
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
det globala klimatet. Kina målas upp än som världens i
särklass största klimatbov, än som landet som har satt
upp de mest ambitiösa målsättningarna och som miljöteknikmässigt håller på att springa om OECD-länderna.
Vilken bild är riktig? Faktum är att båda dessa bilder
i sig innehåller sanningar om Kina. Därför är det hög
tid att vi förmår se verkligheten bakom skräckvisionen
av Kinas ökande utsläpp eller drömmen om Kina som
klimatfrälsare. Vi måste helt enkelt förstå mer om vilka
drivkrafter som styr Kinas klimatarbete för att ha en
möjlighet att förhandla fram avtal som gynnar både
Kina och oss.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
17
3. Klimatsäkerhet
eller energisäkerhet?
Efter tre decennier av nära tioprocentig årlig tillväxt
har Kina nått ett vägskäl i sin ambition att utvecklas till
ett harmoniskt och globalt ansvarstagande samhälle
och man står inför enorma utmaningar. Frågan om klimat- och energisäkerhet står i centrum för dessa utmaningar. Hur ser förutsättningarna ut för Kina att vara en
medspelare i det globala klimatarbetet samtidigt som
energisäkerheten är grundläggande för landets utvecklingsmöjligheter?
Fundamentala utmaningar
Kina står inför tre djupt rotade utvecklingsproblem. Det
18
första gäller ett ökande befolkningstryck på redan ytterligt knappa resurser. Till ytan är Kina ungefär lika stort
som USA, men befolkningen är mer än fyra gånger så
stor. Långt över 50 procent av Kinas yta är dessutom bergigt och oländigt och kan bara föda små befolkningar,
så i verkligheten klämmer hälften av Kinas bortåt 1.4
miljarder människor ihop sig på en tiondel av landytan.
Men Kina är inte bara fattigt på beboelig och brukbar
markyta – detta gäller i stort sett alla naturtillgångar.
Samtidigt ökar befolkningen fortfarande. Fram till mitten på 2000-talet är osäkerheten i befolkningsprognoserna plus minus ett par hundra miljoner människor – mer
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
än hela den amerikanska befolkningen ligger i vågskålen fram till 2050. Det ökande befolkningstrycket på
redan oerhört knappa och ojämnt fördelade resurser
är avgörande för Kinas framtida energianvändning och
klimatutsläpp.
Det andra problemet gäller den ekonomiska utvecklingen. Kinas reformpolitik har varit enormt framgångsrik i att skapa tillväxt och social utveckling för stora delar av den kinesiska befolkningen. Men tillväxten har
kommit till priset av en snabbt ökande och våldsamt ineffektiv resursanvändning samt omfattande förstörelse
av miljö och ekosystem. Kinas ekologiska fotavtryck
växer snabbt, manifesterat i landets hastiga uppgång
som världens största utsläppare av växthusgaser. Kina
står idag för en dryg femtedel av de globala koldioxidutsläppen – ungefär lika mycket som USA – men Kina är
det land i världen där ökningstakten i utsläppen är som
allra störst. Sedan 1990 står Kina ensamt för hälften av
den globala ökningen av koldioxidutsläpp.
Det tredje problemet är en olycksalig kombination
av socialistiskt arv och kapitalistisk entusiasm. Priset
på många fundamentala varor som vatten, el eller bensin är fortfarande subventionerade, vilket skapar lägre
kostnader för konsumenter och större vinstutrymme
för producenter, vilket i sig leder till överutnyttjande.
Med ett auktoritärt system är den kinesiska arbetskraften också mycket disciplinerad. Det är kombinationen
av dessa faktorer som har utgjort förutsättningen för
den ohämmade exploatering av mänskliga och naturliga resurser som Kinas tillväxt delvis bygger på.
Samtidigt genomgår det kinesiska samhället en rad
fundamentala förändringsprocesser. Det demografiska skiftet förändrar befolkningsstrukturen när man
går från hög fertilitet och låg medellivslängd till låga
födelsetal och längre förväntad livslängd. Den explosionsartade urbaniseringen förändrar det kinesiska
landskapet när Kina inom loppet av det närmaste decenniet förvandlas till ett i huvudsak urbant samhälle.
Den globala konsultfirman McKinsey & Company räknar
i en nyligen utkommen rapport med att ofattbara 40
miljarder kvadratmeter golvyta kommer att byggas i
Kina fram till 2040. De ekonomiska reformerna förändrar den ekonomiska maktstrukturen och innebär ökade
motsättningar mellan dem som har och dem som inte har.
I den halsbrytande förändringstakten förlorar gamla
utgångspunkter snabbt giltighet när ett helt nytt socialt landskap växer fram och i grunden ändrar förutsättningarna för Kinas fortsatta utveckling.
Det är nära nog omöjligt att fatta vidden och konsekvenserna av denna utveckling. Västvärldens moderni-
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
seringsprocess tog flera sekel; i Kina sker samma utveckling inom loppet av några få decennier. Med drygt 1,3
miljarder människor innebär det en enorm utmaning
att hantera var och en av moderniseringsprocessens
olika delar, men Kinas verkliga utmaning är att samtidigt och under mycket kort tid hantera ett stort antal
omvälvande samhällsförändringar och att göra det mot
en bakgrund av ökande sociala klyftor, resursknapphet
och pågående miljökatastrofer. Det är också denna problemställning som står i centrum för den nuvarande
kinesiska ledningen under president Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao i dess politik att genom Det
Vetenskapliga Utvecklingskonceptet föra Kina mot det harmoniska samhället – sökandet efter en väg som kan leda
Kina mot ett välfärdssamhälle med bibehållen energisäkerhet och inom ramen för global klimatsäkerhet.
Kinesisk energisäkerhet
– inte bara en angelägenhet för Kina
Ekonomisk utveckling, fattigdomsbekämpning och social stabilitet är den kinesiska ledningens huvudprioriteringar. Efter tre decennier av nära tioprocentig tillväxt
har den kinesiska ekonomin växt till världens tredje
största. Kinas utvecklingsbehov är enorma. Men ekonomisk utveckling kräver tillväxt, vilken i sin tur kräver
energi. Medan det inte råder någon tvekan om Kinas berättigade behov av energi för utveckling, är frågan hur
denna energi skulle kunna genereras mer effektivt och
i ökande grad baseras på icke-fossila energislag.
Även den politiska stabiliteten är beroende av fortsatt
tillväxt och kommunistpartiets legitimitet är intimt
förknippad med förmågan att leverera ekonomiska
utvecklingsreformer – framför allt att förbättra förutsättningarna för de mest eftersatta. Ledningens fokus
på energisäkerhet är därför inte bara en ekonomisk
nödvändighet, utan lika mycket en fråga om politisk
överlevnad.
I takt med den ökade tillväxten har Kinas globala
betydelse ökat och under det gångna året har Kina bidragit med mer global tillväxt än USA. Även Kinas energisituation får konsekvenser även långt utanför landets
gränser. Under den akuta energibrist som rådde 2004
började kinesiska företag och institutioner säkra sig
mot el-bortfall genom dieseldrivna generatorer, vilket
ledde till kraftigt ökade oljeimport, som i sin tur spelade en avgörande roll för den snabba internationella
oljeprisökningen. Omvänt skulle en ekonomisk uppbromsning i Kina beroende på energibrist få långtgående konsekvenser för världsekonomin.
19
Nordöst
Olja
Nordväst
Norr
Olja & Gas
Kol
Öst
Sydväst
Svår terräng och långa
avstånd mellan energiresurser och konsumenter
gör det dyrt att utveckla
Kinas energisystem
Vattenkraft & Gas
Klimat- och energisäkerhetsdilemmat
Energisäkerhet har traditionellt setts som en nationell
angelägenhet att till ett överkomligt pris säkerställa tillgång till energi för samhällsutveckling och tillväxt. Det
är stor variation mellan olika länders förutsättningar
att skapa energisäkerhet beroende på naturliga tillgångar, utvecklingsnivå och hur energi används i samhället. På grund av globaliseringen, de snabbt ökande
och varierande energipriserna och farhågorna att de
lättåtkomliga globala oljetillgångarna är på upphällningen finns det en ökande insikt runt om i världen att
enbart nationella strategier inte räcker till för att säkerställa ett lands energitillgång.
Begreppet klimatsäkerhet är däremot en genuint
global angelägenhet med syfte att undvika storskaliga
klimateffekter som i sin tur kan orsaka katastrofala
konsekvenser för global ekonomi och säkerhet. FN:s klimatpanel har kommit överens om att den globala medeltemperaturen inte får höjas med mer än två grader
för att global klimatsäkerhet ska kunna vidmakthållas.
Samtidigt är det stora skillnader mellan olika länder
och regioner i hur utsatta de är för klimatförändringar
beroende på geografiska förutsättningar och det lokala
klimatet. Den enda realistiska vägen till genuin global
klimatsäkerhet går därför via internationellt överenskomna beslut. Enskilda länder – fattiga länder med
hjälp av internationellt stöd – kan öka sin lokala klimatsäkerhet genom att vidta åtgärder för att begränsa
skadeverkningarna av framtida klimatförändringar.
20
Den utmaning som vi står inför idag, globalt såväl
som nationellt, är att bygga energisäkerhet inom ramen
för de begränsningar som klimatsäkerheten utgör.
Även om klimatfrågan har fått en väsentligt större
tyngd i den kinesiska politiken, är det energins roll för
den ekonomiska och sociala utvecklingen som sätter
gränserna för den kinesiska ledningens syn på klimatsäkerhet. Klimatåtgärder måste alltså passa in i Kinas
utvecklingsstrategi och bidra till ökad energisäkerhet.
Med andra ord är det huvudsaklighen via insatser för
att öka energisäkerheten i den kinesiska utvecklingsprocessen som det kinesiska klimatarbetet är uppbyggt.
Klimatsäkerhet är en positiv sidoeffekt till, istället för
en begränsning för Kinas energisäkerhet.
Kina står inför en handfull fundamentala dilemman
i sin ambition att utveckla landet inom ramen för klimat- och energisäkerhet. Dessa dilemman kommer att
belysas vidare i vart och ett av de följande kapitlen.
• Kina är mer utsatt för klimatförändringar än de flesta andra länder.
• Fortsatt ekonomisk utveckling är nödvändigt för att
Kina inte ska kollapsa och energisäkerhet är i sin tur
avgörande för en fortsatt ekonomisk utveckling.
• Kina har nått ett mycket energiintensivt utvecklingsstadium som drivs av snabb industrialisering och urbanisering vid en tid då klimatsäkerheten har blivit
en angelägenhet högst upp på den globala agendan.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
• Med kol som bas i energisystemet är det osannolikt
att Kina kan transformera sin energistruktur på ett
så genomgripande sätt som krävs för att världen ska
klara målet om högst två graders ökning av medeltemperaturen.
• Kina kan inte längre hävda att klimatförändringarna huvudsakligen är den rika världens problem samtidigt som man har avancerat till världens största
utsläppare och dessutom har en utrikespolitisk ambition att vara en ansvarstagande nation som inte
äventyrar den globala säkerheten.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
21
Skräp som dumpas i städernas förorter fastnar i träden och förorenar jordarna. Foto: Lynn yen
4. Klimathotet
Kan en allt starkare känsla hos kinesiska medborgare
och beslutsfattare för de avsevärda risker för Kinas
framtida utveckling som klimatförändringarna innebär, kombinerat med en ökande insikt att Kina självt
står för en avgörande del av utsläppen, påverka landets
sätt att handskas med klimatproblemet?
Kina påverkas redan av klimatförändringar
Kina är mycket sårbart för klimatförändringar och har
redan drabbats av kostsamma klimateffekter som huvudsakligen är resultat av den rika världens industrialisering sedan mitten av 1800-talet. Men medan USA, följt
av Europa, står för det ojämförligt största ackumulerade bidraget, pekar samstämmiga prognoser på att det är
från Kina som – om inget händer – det kommande se-
22
klets största klimatutsläpp kommer att genereras. Kinas
koldioxidutsläpp skulle redan 2012 kunna vara bortåt
dubbelt så stora som USA:s.
Kina har fram till för något år sedan sett klimathotet
som en fråga för den rika världen, både ansvarsmässigt
men också som problemformulerare. Kinas egen klimatrapport som lades fram vid årsskiftet 2006-2007 visar
dock att Kina kommer drabbas mycket hårt av klimatförändringarna. Författarna, som kommer från ledande
kinesiska forskningsinstitutioner, betonar att det ligger
i Kinas eget intresse att delta i ett globalt samarbete för
att lösa klimatkrisen och manar kinesiska ledare att betrakta klimatutmaningen som en konstruktiv drivkraft
för utveckling av ny energiteknik, ökad energieffektivitet och alternativa energikällor.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Rapporten visar att klimatpåverkan redan satt både
tydliga och kostbara spår i Kina. Temperaturerna har
ökat den senaste tioårsperioden samtidigt som det har
varit ett större antal extrema väderförhållanden. Ökad
torka i norr har lett till vattenbrist och lägre skördar för
över 50 miljoner människor samtidigt som uppemot en
fjärdedel av Kinas yta hotas av ökenutbredning. Ökande
nederbörd i söder har lett till fler översvämningar. Himalayas glaciärer har krympt med en femtedel vilket
på sikt hotar vattentillgången för flera miljarder människor.
Katastrofala framtida följder
Rapporten ger en mycket oroande bild av hur Kina kommer att påverkas av klimatförändringarna. Fram till
2020 kommer medeltemperaturen att öka med mellan
1,3 och 2,1 grader, vilket i realiteten innebär att vissa
områden kommer att se drastiska temperaturhöjningar
redan under det närmaste decenniet. Fram till 2050
uppskattas medeltemperaturen öka med 3,3 grader.
Trots att nederbörden beräknas öka med ett par procent
till 2020 kommer detta inte att mildra den kroniska vattenbristen i norra Kina, utan snarare öka både antalet
översvämningar och torrkatastrofer med betydande påverkan på Kinas utvecklingspotential.
Andra storskaliga konsekvenser omfattar negativa effekter på jordbruket som allvarligt kommer att påverka
säkerheten i livsmedelsförsörjningen, samt ökad sårbarhet från översvämningar, tyfoner, saltvatteninträngning och erosion i den extremt tätbefolkade kustzonen,
där Kinas ekonomiskt viktigaste regioner inklusive
Yangtze- och Pärlflodsdeltana ligger.
försämra situationen för Kinas fattigaste och mest utsatta grupper.
Ökande medvetenhet om hot och möjligheter
Medvetenheten om klimatproblemet växer snabbt i
Kina, inte minst hos allmänheten som via pressen kopplade ihop klimatförändringarna med de extrema och
mycket ovanliga snöstormar som förlamade södra och
östra Kina under det kinesiska nyåret 2008. Den skakande insikten att klimatförändringarna utgör ett avsevärt
hot mot det kinesiska samhället är ett nytt men allt
högre prioriterat problem för den kinesiska ledningen.
Man är framför allt oroade över effekterna på den ekonomiska och sociala stabiliteten och hur klimatet kan
komma att samverka med andra utvecklings- och miljöproblem. Som vanligt är det bland småpåvarna på mellan- och lägre nivå i den politiska byråkratin som det
verkar brista i insikt om vilka konsekvenser detta kan
komma att innebära för Kina.
Men Kina vore inte vad det är om det inte också fanns
de som såg möjligheter i klimatproblemet. Kinesiska
företag och i växande grad även ledarna ser koldioxidsnål teknik som ett område där Kina har komparativa
produktionsfördelar och kinesiska företag har skapat
sig ledande positioner inom en rad koldioxidsnåla teknikområden.
Givet Kinas osäkra vattensituation är den utpräglade
temperaturhöjningen i Himalaya speciellt bekymmersam. Stora vattenmängder kommer att smälta av från
de väldiga glaciärerna och öka riskerna för storskaliga
översvämningar till dess avsmältningen har nått sin
kulmen någon gång mellan 2030 och 2050, då vattenföringen i Kinas största floder kommer att minska drastiskt med stora konsekvenser för all mänsklig aktivitet
längs de mäktiga livsnerverna.
Klimateffekterna, av vilka många kommer att begränsa den ekonomiska tillväxtpotentialen även i en
nära framtid, utgör i sig starka argument för att Kina
ska delta aktivt i det internationella klimatarbetet. Men
man måste sätta in klimathotet i ett perspektiv av Kinas
vidare utvecklingsproblem. För den kinesiska ledningen innebär hotet om klimateffekter en ytterligare destabiliserande faktor. Det är framför allt påverkan inom
jordbruket som oroar eftersom det ytterligare skulle
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
23
Smogen ligget tät över Tonghua i Jilinprovinsen. Foto: karl halding
5. Utvecklingsbehovet
Ekonomisk utveckling är ingen lyx utan absolut nödvändigt för en fredlig och stabil framtid i Kina. Även
om Kina har ett betydande antal dollarmiljonärer och
en växande urban medelklass så lever en övervägande
del av befolkningen i absolut fattigdom. Ekonomisk
utveckling innebär möjligheter för eftersatta grupper
att få ett drägligare liv. Även om den rikare fjärdedelen
har en livsstil som i allt ökande grad innebär koldioxidutsläpp väl i nivå med den rika världen, lever de flesta
kineser på en nivå som genererar endast små mängder
växthusgaser. Kina har en legitim rätt till utveckling, så
frågan är hur detta kan ske samtidigt som Kina inom ett
tiotal år måste börja minska sina totala utsläpp. Klimatet och världens naturresurser klarar nämligen inte av
att Kina skapar amerikanska eller europeiska konsumtionsmönster.
24
Tillväxt nödvändig för utveckling och stabilitet
De ökande klyftorna och en internationellt sett mycket
skev inkomstfördelning gör det nödvändigt för Kina att
upprätthålla en stabil tillväxt för att kunna finansiera
fortsatta grundläggande sociala reformer. Kinesiska
ekonomer har sedan länge ansett att tillväxten inte får
sjunka under sju procent för att inte äventyra den politiska stabiliteten. De flesta bedömare är överens om
att Kinas tillväxt kommer att sjunka från en nivå väl
över tio procent sedan början 2000-talet. Detta beror
på att Kinas komparativa fördelar minskas i takt med
ökade kostnader och konkurrens från andra låglöneländer. För att skapa möjligheter till fortsatt tillväxt måste
Kina röra sig uppåt i produktionsvärdekedjan och öka
sin kapacitet att tillverka produkter med högre värdeinnehåll. Här finns, som nästa kapitel kommer att visa,
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
stora möjligheter för Kina inom produktion av koldioxidsnål teknik.
Mycket riktigt har också tillväxten mattats av betydligt från uppemot 12 procent under 2007 till prognoser
på under nio procent för 2008 och till och med ner mot
den enligt kinesiska ekonomer farliga sjuprocentsnivån
för 2009. Det finns två huvudsakliga sätt för den kinesiska ledningen att bemöta hotet om minskad tillväxt:
att stimulera den privata konsumtionen och att öka
de statliga investeringarna i infrastruktur. Vid blotta
anblicken låter detta som insatser som innebär ökade
kolidioxidutsläpp. Men även om detta i huvudsak är en
fråga om stimulanser på kort sikt finns det i detta skede
av ekonomiska utmaningar möjligheter för Kina att lägga grunden till ett mer koldioxideffektivt samhälle.
Framtida investeringar
Kina presenterade i november 2008 ett stimulanspaket på
totalt 4000 miljarder yuan (1 yuan = ca 1 SEK):
Stimulanspaketet ska bland annat användas till följande:
Järnvägar:
703
Vägar:
767
Hamnar i Liaoningprovinsen:
10
Återuppbyggnad efter
jordbävningskatastrofen
i Sichuanprovinsen:
430
Industriutveckling i
Chongqing:
Det finns starka argument för att den globala finansiella krisen och annalkande recessionen innebär möjligheter för Kina att slå in på en väsentligt mer klimatvänlig utvecklingsväg. Grunden till en sådan utveckling
har redan påbörjats i och med det starka fokus på minskad energiintensitet som nuvarande ledning under president Hu och premiärminister Wen har lagt fast som
en bärande del av Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet.
I samtal med den kinesiska ledningen och ledande kinesiska ekonomer argumenterade Lord Nicholas Stern
under sitt Pekingbesök i slutet av oktober 2008 för att
Kina har mycket att vinna på att inrikta en expansiv
ekonomisk politik de närmaste åren mot investeringar i
klimateffektiv infrastruktur och förnybar energi.
1000
Kolkraft:
140
Kärnkraft:
95,5
Naturgaspipeline:
Statlig konsumtion kommer säkert också vara en åtgärd för att hålla ekonomin igång. I och med att man
nyligen infört så kallade gröna inköpsregler för alla
offentliga institutioner och statliga företag finns nya
drivkrafter för mer klimatvänlig konsumtion och produktion. Liknande resonemang kan föras om de investeringar i infrastruktur som kommer att genomföras,
där nya regler för att minska Kinas energiintensitet
kommer att spela en ökande roll för vilka investeringar
man gör. I den mån dessa innebär att Kina investerar
i en mer klimatvänlig samhällsstruktur så är allt gott
och väl.
93
Källa: China Daily 14/11-08
Tillväxt som stimulerar både utveckling och klimat
Den kinesiska staten har förmånen att gå in i den annalkande globala recessionen inte bara med en massiv valutareserv (vilket i sig inte är oproblematiskt) utan även
ett budgetöverskott på ett par procent av BNP som kan
användas som smörjmedel för att hålla tillväxten igång.
Många ekonomer argumenterar att Kina borde ta denna
chans att bygga upp den sociala välfärden för att på så
vis uppmuntra människor att spara mindre och spendera mer. Statliga investeringar i sociala välfärdssystem
skapar konsumtion med låga koldioxidutsläpp, framför
allt i jämförelse med att den kinesiska staten tidigare
har sysslat med investeringar i tung industri. Istället är
det den underutvecklade tjänstesektorn som borde stimuleras vilket skulle innebära tillväxtmöjligheter med
väsentligt lägre koldioxidintensitet än idag.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
25
6. Samhällsstruktur
och energianvändning
Omställningen mot en fossilfri ekonomisk utvecklingsmodell skulle kunna hjälpa Kina ur den pågående miljökatastrofen och skapa förutsättningar för fortsatt
ekonomisk och social utveckling. Men Kina befinner
sig i en utvecklingsfas där inget land tidigare lyckats
minska sin energianvändning. I sig lovande exempel på
klimatsmart utveckling i Kina drunknar än så länge i
en generellt sätt mycket energiintensiv tillväxtmodell.
Även om förutsättningarna för klimatsmart utveckling
finns är vägen dit inte enkel. Hur snabbt kan man över
huvud taget förvänta sig att världens största land ska
26
kunna omvandlas från hög till låg energiintensitet utan
att göra avkall på behovet av social utveckling?
Energiutveckling under Kinas reformperiod
Mellan 1980 och 2000 fyrdubblades Kinas ekonomi samtidigt som energianvändningen endast ökade hälften så
fort. Vid början av 2000-talet vände denna trend plötsligt och energianvändningen började öka väsentligt
snabbare än den ekonomiska tillväxten.
De grundläggande reformer som i skarven mellan
1970- och 80-talen drevs igenom under Deng Xiaopings
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Kinas andel av global produktion (2006)
från China Energy - A Guide for the Perplexed
Planglas
49%
Cement
48%
Stål
35%
Aluminium
28%
Personbilar
11%
Eten
8%
Halvledare
7%
BNP
6%
Patent
0,8%
0%
10%
20%
ledning byggde på ekonomisk decentralisering och en
jordbruksreform som omfördelade förfoganderätten
till marken från arbetarkommuner till hushållsnivå.
Detta skapade en enastående produktivitetsökning
inom jordbruket samtidigt som en gradvis stärkning av
förfoganderätten skapade förutsättningar för allt effektivare jordbruk.
1983 utökades reformerna till att omfatta även landsbygdsindustri och överskott från jordbruket började
investeras i arbetskraftsintensiv lättare tillverkningsindustri, vilken kom att utgöra motorn i den kinesiska
tillväxten under 1980- och 90-talen. På detta sätt förvandlades Kinas industristruktur från tung industri till
lätt tillverkning med väsentligt högre avkastning i förhållande till energibehovet.
Vid millennieskiftet förändrades dock oväntat den
unika 20-åriga trenden av kontinuerligt lägre energiintensitet. Efter tre decennier av halsbrytande tioprocentig årlig tillväxt hade Kina kommit in i en utvecklingsfas där snabb urbanisering och industrialisering ledde
till expansiv infrastrukturutbyggnad. Detta skapade
hastigt ökad efterfrågan på stål, betong, aluminium och
liknande tunga insatsvaror. För att stärka den kinesiska
ekonomin efter den asiatiska finanskrisen 1998 rullade
ledningen ut ett omfattande investeringsprogram för
infrastrukturutbyggnad, vilket vid sekelskiftet ledde
till ytterligare efterfrågan från på tunga industrivaror.
Ungefär samtidigt som Kina blev medlem av Världs-
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
30%
40%
50%
handelsorganisationen (WTO) 2001 ökade den globala
efterfrågan från den kinesiska tillverknings- och sammansättningsindustrin, vilket ökade överskottet i utrikeshandeln och skapade stora vinster i den kinesiska
ekonomin. Med mycket kapital i banksystemet flödade
investeringarna till en alltmer lukrativ tung industri
som expanderade kraftigt både i total volym och i antal
företag.
Som ett resultat av detta är Kina nu världens största producent av en rad tunga industriprodukter och
stod 2006 för halva världsproduktionen av betong och
planglas, en tredjedel av stål- och en fjärdedel av aluminiumproduktionen. Inom loppet av den senaste tioårsperioden har Kinas industristruktur förskjutits från
lätt, energieffektiv men arbetskraftsintensiv tillverkning till tung energi- och kapitalintensiv industri. Det
är dessa strukturella förändringar i kombination med
en snabb tillväxt som har utgjort den avgörande drivkraften för att Kina snabbare än vad någon kunnat förutse har accelererat till världens tillsammans med USA
största koldioxidutsläppare.
Energiintensiteten
För Kinas ledare är energiintensiteten, och i ett större
sammanhang även den allmänt höga resursintensiteten, en central och mycket högt prioriterad fråga.
Energi krävs för att generera fortsatt utveckling, men
samtidigt kan man inte långsiktigt behålla sin konkur-
27
produktivitet skulle behöva öka med en faktor 20. Stern
menar samtidigt att man inte ska överdriva kostnaden
för en sådan omställning, som till stor del skulle kunna
bekostas via en global koldioxidmarknad. Kostsamt eller inte, att frikoppla Kinas koldioxidutsläpp från tillväxten – det vill säga att skapa en ekonomisk tillväxt
som är väsentligt snabbare än utsläppsökningarna –
innebär en utmaning som inget land hittills klarat av i
det utvecklingsstadium som Kina befinner sig i.
renskraft i en värld av ökande energipriser om man inte
kan minska energiintensiteten i ekonomin. Det ökande
energibehovet och ett alltmer kostbart oljeberoende
minskar också energisäkerheten och ökar Kinas sårbarhet.
Kina använder enormt mycket energi i förhållande
till sin BNP. Ekonomin är hela nio gånger mer energiintensiv är Japans, omkring fem gånger OECD-världens
och nästan tre gånger Indiens. Detta visar på stora möjligheter för Kina att utveckla sin ekonomi och samtidigt
minska energianvändningen. Ett hypotetiskt Kina med
Japans ekonomiska struktur skulle alltså bara behöva
använda en niondel så mycket energi som idag. Samtidigt är det just på grund av strukturen och utvecklingsnivån hos den kinesiska ekonomin som landet förbrukar så mycket energi i förhållande till sin BNP.
Kinas energiutmaning
– från industriledd till konsumtionsdriven efterfrågan
Industrin använder över två tredjedelar av Kinas primärenergi – en mycket hög siffra både jämfört med
industrialiserade länder och utvecklingsländer. Som
jämförelse står industrin för en tredjedel av USA:s energibehov. Hushåll, transporter och tjänstesektorn står
för blotta tio, sju och två procent vardera.
Efter ett besök i Peking och Hongkong i oktober 2008
uttryckte Lord Nicholas Stern att den fundamentala utmaningen för att det ska finnas en möjlighet att avvärja
klimathotet fram till 2050 är att Kina måste klara av att
halvera sina koldioxidutsläpp samtidigt som ekonomin
förväntas tiodubblas. Detta innebär att Kinas koldioxid-
Medan utmaningen idag är energi för att producera
stål, betong, glas och asfalt till den urbana expansionen
och utbyggnaden av trafiksystemet, kommer framtidens energianvändning i allt högre grad definieras av
Kinas energiintensitet 1952 till 2006
500
1978 Kinas reformperiod påbörjas
Ton kolekvivalenter per miljoner yuan
400
300
200
1958 Det stora språnget
100
2002 Energiintensiteten
börjar öka igen
2006
2003
2000
1997
1994
1991
1988
1985
1982
1979
1976
1973
1970
1967
1964
1961
1958
1955
1952
0
Kinas energiintensitet sjönk 1977-2003 pga att andelen lätt industri ökade och att flertalet industrigrenar blev energieffektivare.
I början av 2000-talet ökade åter energiintensiteten totalt sett, dvs industrin använde allt mer energi i förhållande till BNP. Det
beror på en ökning av andelen tung industri (planglas, cement, osv). Här finns en stor potential för energieffektivisering.
Källa: China Energy – A Guide for the Perplexed.
28
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Energianvändning för olika sektorer i olika länder
10%
21%
23%
31%
33%
27%
19%
Transport
Bostäder/byggnader
30%
42%
71%
38%
43%
34%
Industri
49%
35%
Kina
Indien
Ryssland
39%
31%
Europa
25%
USA
Japan
Kinas industri använder betydligt mer energi än övriga sektorer jämfört med andra länder. Källa: Samtliga värden utom Kinas
kommer från IEA WEO 2006. Kinas värden är från 2005 kommer från CEIC. Värdena tar inte hänsyn till biomassa och utsläpp.
de nya byggnadernas behov av uppvärmning, luftkonditionering och belysning samt den ökande trafikens drivmedelsbehov. De centrala frågorna är därför vad som
kommer att hända med den energi- och kapitalintensiva tunga industrin och hur den konsumtionsdrivna
energiefterfrågan kommer att utvecklas.
att fångas i en mycket energiintensiv infrastruktur. Hittills har konstruktionskostnad och korta ledtider varit
mycket viktigare än att säkerställa låga drifts- och underhållskostnader genom att bygga energieffektivt.
Som en tumregel börjar tjänster och transporter passera industrins energianvändning vid en per capita
BNP på 5 000 dollar. Kina ligger idag på halva den nivån, men givet den väldiga befolkningen och de stora
inkomstskillnaderna mellan olika regioner finns drygt
30 miljoner invånare i Peking och Shanghai som redan
har nått denna nivå med ytterligare 225 miljoner inte
långt efter. Det är de val som de allt fler rika gör som
i allt högre grad kommer att definiera Kinas framtida
energiutveckling.
Jakten på energieffektivitet
Med alla siffror som pekar åt fel håll är det lätt att få
intrycket att inget händer i Kina annat än en hänsynslös exploatering av energi och andra naturresurser. Man
måste dock hålla isär två viktiga fakta. Å ena sidan har
Kinas ekonomi mer än tiodubblats sedan reformerna
tog fart i början på 1980-talet och är nu inne i ett utvecklingsskede som för alla länder har inneburit en
kraftigt ökande energianvändning. Å andra sidan har
energiintensiteten totalt sett faktiskt mer än halverats
under denna period. Att vända trenden med ökande energiintensitet sedan millennieskiftet är högsta prioritet
för den kinesiska ledningen och man har satt upp ett
mål under den nuvarande 11:e femårsplanen från 2006
till 2010 att vända trenden från början av 2000-talet och
minska energiintensiteten med 20 procent. Detta är ett
mycket ambitiöst men samtidigt viktigt mål för att den
kinesiska ledningen ska känna sig trygg i att sätta upp
liknande mål under de kommande femårsplanerna.
Men även med de bästa intentioner från framtidens
konsumenter finns en avsevärd risk att Kina håller på
Den politiska skärpan bakom dessa ambitioner understryks av att de inte är skrivna som allmänna mål-
I de flesta länder står hushållen och tjänstesektorn för
en bra bit över hälften av efterfrågan på energi – i Kina
är det inte ens en tredjedel. Dessa sektorer är mer konsumtions- än investeringsdrivna och kommer med växande välstånd att öka sin energianvändning. Hur snabbt
detta sker beror på tillväxt och inkomstfördelning, men
också på hur energieffektiva dagens och morgondagens
investeringar i infrastruktur är.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
29
sättningar utan som bindande åtaganden. Centralregeringen har via avtal fördelat målet mellan de olika
provinserna, som i sin tur avtalat med län och större
städer inom varje provins. I och med att industrin står
för en så pass stor del av energianvändningen har man
utvecklat ett speciellt program för de 1 000 mest energitörstiga kinesiska industriföretagen. Programmet
innebär att samtliga industrier signerat avtal om att
öka sin energieffektivitet med i genomsnitt 25 procent,
samtidigt som man arbetar aktivt med att följa upp att
den mest energieffektiva teknik som finns tillgänglig
används. Man inför också energibaserade indikatorer
för att utvärdera företagsledare.
Men de tuffa administrativa tagen är inte bara en fråga om att öka energieffektiviteten i sig. Nya tvingande
standarder för konsumentprodukter från 2005 håller
på att trimma den kinesiska tillverkningsindustrin att
bli världsledande när det gäller energieffektiva vitvaror
och hemelektronik.
Byggsektorn är ett område där energieffektivisering
med ökande energipriser blir allt lönsammare. Den nya
byggstandarden från 2006 kräver att alla nya byggnader är välisolerade och använder energieffektiva byggmaterial, samt att de mest energieffektiva teknikerna
utnyttjas för uppvärmning, luftkonditionering och ventilation. Detta innebär både utmaningar och möjligheter. Den brittiska tankesmedjan The Climate Group pekar
i rapporten China’s Clean Revolution på att energianvändning per kvadratmeter i kinesiska byggnader är dubbelt
så hög som inom OECD. Med tanke på att hälften av det
globala byggandet sker i Kina utgör detta en marknad
på över 200 miljarder dollar. Hittills är det dock en försvinnande liten del av det kinesiska byggnadsbeståndet
som uppfyller standarderna. Globalt sett har byggbranschen hört till de mest korrumperade och den verkliga
utmaningen för kinesiska myndigheter blir att skapa
både incitament och kontrollprogram som kan förverkliga den nya standarden.
Även om transportsektorn ännu står för en liten del
av den kinesiska energianvändningen ökar den snabbt.
Med tanke på att transporter till största delen baseras
på olja – som i allt ökande grad måste importeras – har
Kina mycket att vinna på att så snabbt som möjligt skapa
förutsättningar för en mindre energi- och oljeintensiv
utveckling av denna sektor. Man har därför tagit fram
utsläppsstandarder för bilar som är 40 procent striktare
än de amerikanska och man straffbeskattar energislukande stadsjeepar.
Drivmedelspriserna styrs fortfarande av staten, men
det finns starka tecken på att en reform är på gång att
30
avreglera dessa, vilket skulle ge ytterligare incitament
för energieffektiv utveckling av transportnäringen. Problemet är att man inte kan genomföra en sådan reform
utan att kompensera exempelvis bönder, fiskare och
taxiförare – grupper som redan är mycket utsatta i det
kinesiska samhället.
Men marknadskrafterna håller redan på att forma en
helt ny transportkultur i Kina med över 60 miljoner elcyklar som släpper ut en bråkdel så mycket koldioxid
som personbilar och som till och med har lägre utsläpp
per personkilometer än kollektivtrafik. Utvecklingen
drivs av att kinesiska innovationsföretag blivit världsledande inom batteriteknik. Kina står för 80 procent
av världsmarknaden för dessa nya så kallade e-bikes och
erfarenheten från denna utveckling har gjort att kinesiska företag ligger långt framme när det gäller plug-inhybrider för personbilsmarknaden.
De kraftfulla målen att minska energiintensiteten i
kombination med marknadsdriven utveckling av energisnåla apparater, byggnader och transportmedel utgör
en signifikant förändring av Kinas energiutveckling.
Frågan är dock om kraften i denna förändring är tillräcklig för att inte bara minska energiintensiteten i den
kinesiska ekonomiska tillväxten utan att på sikt börja
minska den totala energianvändningen. För att nå det
globala målet att inte öka världens medeltemperatur
mer än två grader måste Kinas totala energianvändning
sluta växa under 2020-talet för att sedan minska mot
50 procent till 2050. För att detta ska kunna ske måste
Kina inte bara öka sin energieffektivitet matkant utan
dessutom komma tillrätta med sitt kolberoende och utveckla alternativa energikällor.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Cyklist från staden Yinchuan i Ningxiaprovinsen. Foto: Lynn yen
7. Kolutmaningen
– vad har Kina för alternativ?
Kinas ekonomiska mirakel är baserat på billigt kol på
samma sätt som västvärldens makalösa tillväxt under
1900-talet baserats på till synes ändlös tillgång på billig
olja. Kinas ledare har definierat kolet som basen i energisystemet och kolberoendet är inbyggt i den kinesiska
ekonomin, i planeringsapparaten och i maktstrukturen.
Men det är kolet som är det verkligt stora klimatproblemet. Det är inte troligt att vi kan nå målet om max två
graders temperaturökning om Kina inte avsevärt minskar andelen kol i sin energimix. Är det möjligt att tänka
bort kolet när man planerar Kinas framtida energisystem eller är det realistiskt att Kina kan göra merparten
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
av sin framtida kolbaserade energi koldioxidneutral genom en kraftig satsning på att infånga koldioxiden?
Energimixen – mer än 90 procent fossilbaserad energi
Kina anses vara väl försett med energiresurser, med brytbart kol och vattenkraftpotential som uppgår till 12 och
17 procent vardera av världens totala tillgångar. Men betänker man att en femtedel av världens befolkning bor i
Kina blir tillgången per capita mer modest även när det
gäller kol. Trots detta är Kinas koltillgångar tillräckliga
för att ensamma driva fram en klimatkatastrof.
31
Kraftig utbyggnad av elproduktionskapaciteten
Från presentation av Kinas ambassadör till Sverige
30 okt 2008 på Nätverket för Olja och Gas
2007: 3 300 GWh
2000: 1 400 GWh
Kärnkraft
1,2%
Vind
0,8%
Prognos 2020: 6 500 GWh
2010: 4 500 GWh
Vind Naturgas
4,3%
0,6%
Biomassa 0,7%
Kärnkraft
1,2%
Vind
3,5%
Kärnkraft
2,8%
Biomassa
0,7%
Solkraft 2,1%
Vind
Kärnkraft 0,1%
0,8%
Vattenkraft
24,8%
Kol
74,3%
Vattenkraft
20,4%
Vattenkraft
22,6%
Kol
77,6%
Vattenkraft
21,2%
Kol
70,6%
Fossila
bränslen
70,3%
Kolets andel ökade markant under 2000-talets första hälft men beräknas nu minska till förmån för förnybar energi och kärnkraft.
Prognosen 2020 bygger på uppgifter från ”China’s Clean Revolution” och författarens bedömningar.
Kol står för mer än två tredjedelar av energianvändning,
olja en femtedel, vattenkraft drygt sex och gas knappt
tre procent. Kärnkraft och övriga energikällor utgör tillsammans mindre än en procent av energimixen.
Den koldrivna ekonomin
Kina står för nästan två femtedelar av världens totala
kolförbrukning – mer än USA, Ryssland och Indien tillsammans. Detta har inte bara sin grund i de goda koltillgångarna, utan är än mer resultatet av politiska prioriteringar sedan reformerna tog vid i början av 1980-talet.
Enbart sedan början av 2000-talet har kolförbrukningen
ökat med upp emot 50 procent.
Ungefär hälften av kolet går direkt till industrin för
användning vid stålproduktion, i ångpannor och för industriell elproduktion. Hushållens andel har på grund
av omställningen från kol till gas och el minskat från en
femtedel 1980 till under fem procent idag. Den andra
knappa hälften används för elproduktion. Fyra femtedelar av Kinas el genereras via kol. Sedan millennieskiftet
har Kinas elproduktion ökat lika mycket som den samlade elförbrukningen i Tyskland, England och Frankrike.
Enbart 2006 adderade Kina 100 gigawatt ny kapacitet
vilket motsvarar Afrikas samlade elkraftproduktion.
32
Den ekonomiska reformpolitiken befäste under 1980och 90-talen kolets centrala roll i Kinas ekonomi. När
reformerna började ta fart i början av 1980-talet ökade
energibehovet kraftigt och då det stod klart att man inte
kunde öka produktionen från Kinas oljefält drev man
istället på reformtakten inom kolindustrin. Detta ledde
till en exceptionell tillväxt i den småskaliga, lokalt ägda
kolgruveindustrin som dels har stått för merparten av
ökningen av kolproduktionen, dels försett ekonomin
med billigt kol.
Liksom inom många andra sektorer har Kina använt
sig av ett dubbelt prissystem för kol – ett fast pris för
produktion inom planen och marknadspriser för produktion utöver eller utanför planen. De små, lokala
gruvbolagen låg utanför planen och med sina låga kostnader kunde de expandera på basis av växande efterfrågan. De statsägda konkurrenterna däremot tvingades
sälja med förlust för att förse kolkraftverk och statlig
industri med kol inom ramen för vad som stipulerats
i femårsplanerna. På så vis samverkade de småskaliga
och statsägda kolsektorerna till att dopa den kinesiska
industrin med billigt kol.
Den småskaliga gruvindustrin har också spelat en
viktig roll för att skapa arbetstillfällen och tillväxt på
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
landsbygden. Dels sög gruvorna upp övertalig arbetskraft från jordbruket, dels kunde de små gruvorna överbrygga flaskhalsar i det underdimensionerade transportsystemet och förse lokal industri (som även den
ofta låg utanför planen) med kol. Idag sysselsätter Kinas
kolgruvor fem miljoner anställda av vilka minst en tredjedel arbetar i den ickestatliga sektorn.
Under 1990-talet började den kinesiska ledningen få
upp ögonen för detta och de negativa konsekvenserna
på miljö och gruvsäkerhet. Enligt officiell statistik omkommer årligen 6 000 i gruvolyckor, men den verkliga
siffran kan vara avsevärt högre. Kolgruvornas vidriga arbetsmiljö skördar också offer med en uppskattning från
Världsbanken om upp emot 400 000 gruvarbetare som
årligen möter en förtidig död. I Kinas kolgruvedistrikt
ligger både cancerfrekvens och missbildningar hos nyfödda långt över genomsnittet.
Paradoxalt nog blev Kina under 2007 – sina rika koltillgångar till trots – nettoimportör av kol. Att bryta,
transportera, och förbränna kol i massiva kvantiteter,
för att sedan distribuera el till slutanvändare vid rätt
tidpunkt ställer höga krav på struktur, tillgång till tillförlitliga data, rationella prissignaler, effektiv reglering och väl utbyggda transportvägar – allt vilket Kina
saknar. Mycket pekar därför på att Kinas importbehov
av kol kommer att öka i framtiden, framför allt för att
förse de dynamiska östra delarna med el.
Övrig fossilenergi – olja och gas
Oljans andel av energimixen har bara ökat marginellt
sedan början av 1990-talet. I absoluta termer har dock
oljeförbrukningen fördubblats över det senaste decenniet med en mycket stark ökning under 2000-talets
första fem år, då Kina som resultat av energibrist och
ökande behov inom tung industri stod för en fjärdedel
av ökningen i världens totala oljeförbrukning. Det är
industrin som tvärt emot de flesta andra länder står för
två tredjedelar av oljeförbrukningen. I och med att antalet fordon har fördubblats den senaste femårsperioden står dock transporterna för den största ökningen av
oljeförbrukningen.
Kina är världens fjärde största oljeproducent utanför
Mellanöstern. Trots detta kan man sedan 1994 inte möta
det inhemska oljebehovet och Kina täcker idag hälften
av sin oljeförbrukning genom import. Givet ökande behov från transporter och petrokemisk industri förväntas importbehovet öka mot 80 procent 2020.
Naturgas utgör bara fyra procent av energiförbrukningen, men andelen växer med den expanderande petrokemiska industrin och ökande hushållsanvändning.
Regeringen försöker öka gasanvändningen, främst genom att öka den inhemska produktionen men också
via import. Kapacitet saknas dock att ta emot och distribuera mer gas.
Kolberoendet spelar en avgörande roll som förklaring
till att Kina utvecklat en så pass energiintensiv samhälls- och industristruktur med höga utsläpp av både
växthusgaser och andra föroreningar i förhållande till
produktionsvolym och produktionsvärde. Kolberoendet
är inbyggt i den kinesiska ekonomin, i planeringsapparaten och i maktstrukturen. Den ekonomiska tillväxten
kräver hela tiden mer energi och det kinesiska energisystemet är inställt mot att tillgodose ökad efterfrågan
med ny kolbaserad kraft. Detta är det snabbaste och
billigaste sättet att möta behovet givet att man inget
betalar för kolets alla nackdelar, såsom miljontals människor som dör eller missbildas i koldistrikten, allvarliga storskaliga hälsoeffekter av föroreningar samt den
explosionsartade tillväxten i Kinas koldioxidutsläpp.
Ren kolkraft – finns det?
Eftersom kolkraftverk har en livslängd på i storleksordningen 50 år kommer de stora investeringarna i kolkraft
idag att ha stor inverkan på klimatet intill mitten på
seklet. Kol är det smutsigaste av de fossila energislagen.
Förutom att det har lägre energiinnehåll i förhållande
till sina koldioxidutsläpp är det mer energikrävande att
bryta och transportera kol än exempelvis gas och olja.
Kol har dessutom en massa andra negativa effekter såsom omfattande försurande svaveldioxidutsläpp och
storskaliga hälsoeffekter. En ny rapport om Kinas koldilemma The True Cost of Coal uppskattar att de sociala och
miljömässiga kostnaderna av kolanvändning enbart
under 2007 till ofattbara 1 700 miljarder kronor, vilket
motsvarar sju procent av Kinas BNP.
Kinas ledare har definierat kolet som basresurs i ener­
gi­systemet. Men i och med ett ökande internationellt
tryck på Kina att i alla fall minska ökningstakten av koldioxidutsläppen finns det idag kinesiska forskare som
hävdar att kolet är Kinas enskilt största utrikespolitiska belastning och att man måste ställa om sig mot en
snabb minskning av kolberoendet.
Det finns grader i helvetet också inom kolkraften och
de senaste tre åren har den kinesiska kolkraftsindustrin
transformerats på ett sätt som innebär väsentligt högre
effektivitet i nya jämfört med äldre kolkraftverk. Sedan
2005 kräver myndigheterna att alla nya kraftverk över
600 MW ska bygga på så kallad superkritisk teknik som
pressar upp verkningsgraden från den konventionella
kolkraftens dryga 30 procent till över 40 procent. Idag
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
33
bygger Kina till och med ultrasuperkritiska kolkraftverk
med över 45 procents verkningsgrad, vilket jämfört med
den konventionella teknik som användes fram till 2006
innebär en 50-procentig effektivitetsökning.
Med 50 procent högre verkningsgrad får man ut 50
procent mer el ur samma mängd kol. Med högre energipriser innebär det en allt sämre affär att ha ineffektiva kraftverk i drift. Den kinesiska ledningen vill
därför driva på omvandlingen mot effektivare kolkraft
och stängde under 2007 över 500 kraftverk med en effekt på mindre än 100 MW – en total minskning med
omkring 14 000 MW. Liknande direktiv genomförs nu
för att minska antalet kraftverk på mindre än 300 MW,
vilka idag utgör en tredjedel av Kinas totala elkraftsproduktion.
Men inte heller ultrasuperkritisk kolkraft utgör en
långsiktig lösning på kolproblemet. Istället knyts stora
förhoppningar till den nya tekniken för att infånga
koldioxiden. Denna teknik finns ännu inte i annat än
som mindre försöksanläggningar med Vattenfalls pilotprojekt i Tyskland som det mest kända bland svenskar.
Många kritiker anser att tekniken för att infånga koldioxid vid förbränningen kommer att vara för dyrbar för
att få genomslag, medan tekniken med lagring av stora
mängder koldioxid i uttjänta oljefält och under havsbottnar innebär stora risker för framtida läckage.
Christian Azar menar i sin bok Makten över klimatet att
teknik för att fånga in koldioxid kan komma att spela
en viktig roll som ett steg mot en klimatvänlig framtid,
men att tekniken först måste visa vad den går för och
att den bara kan användas på riktigt stora anläggningar. Den stora möjligheten i framtiden ligger dock i att
infånga koldioxid från bioenergi vilket skulle innebära
att man producerar energi på samma gång som man
suger ut koldioxid from atmosfären.
Kina har en ambivalent inställning till att fånga in
koldioxid. Tekniken innebär en kostnadsökning för att
ta bort koldioxiden ur förbränningsgaserna och sedan
lagra den. Hur stor denna kostnadsökning är vet man
inte ännu men McKinsey & Company hävdar i en rapport
från hösten 2008 att denna teknik kommer att bil konkurrenskraftig mot andra klimatvänliga energikällor
från omkring 2030 och att merkostnaden för att avlägsna ett ton koldioxid kommer att ligga på 35 till 40 euro.
Som jämförelse har Sverige sedan början av 1990-talet
en koldioxidskatt på ungefär 1 000 kr per ton. Det är
denna typ av merkostnader för koldioxidsnål teknik
som Kina i klimatförhandlingarna menar att de rika
länderna måste vara med att betala för – annars kommer utvecklingsländer inte ha råd att vidta åtgärder.
34
Men det är inte bara de högre kostnaderna som gör
den kinesiska ledningen tveksam. Att infånga koldioxid
minskar nämligen även verkningsgraden vid kolförbränning, vilket gör att det går åt mer kol för att generera en viss mängd energi. Kinas energisäkerhetspolicy
och målsättningar att minska energiintensiteten står
här stick i stäv med klimathänsyn. Som teknik är metoden att infånga koldioxid något som hur som helst
kinesiska energiföretag är precis lika intresserade av
som svenska Vattenfall. Kinas största elproducent, Huaneng Group, leder ett initiativ kallat Green-gen där man i
flera steg kommer att testa denna teknik i kombination
med andra avancerade energitekniker såsom vätgas och
bränsleceller.
Men frågan är om inte lite väl mycket förhoppningar
har knutits till metoden att infånga koldioxid som ett
sätt att kunna fortsätta ungefär som förut, bara till en
något högre kostnad. Om vi ska klara av att dra ner utsläppen av växthusgaser i den takt som vetenskapen
föreskriver med globala 80-procentiga minskningar till
mitten av seklet måste vi börja långt innan nämnda
teknik är mogen för storskalig applikation. McKinsey &
Company tror inte att tekniken är marknadsmogen förrän tidigast 2020.
Asbjørn Torvanger på det norska klimatforskningsinstitutet CICERO hävdar att givet den relativt korta tid vi
har på oss för att minska utsläppen kommer inte tekniken att finnas tillgänglig när vi verkligen skulle behöva
den, det vill säga nu. Globalt sett måste nämligen en
minskning börja mellan 2015 och 2020 för att det ska
finnas en möjlighet att nå tvågradersmålet. Torvanger
menar att vi måste hitta snabba finansiella lösningar
för att kickstarta fullskaleförsök med att infånga och
lagra koldioxid för att så snabbt som möjligt nå skalfördelar så att kostnaderna kan minska. Den existerande
globala finansieringsmodellen (CDM) under Kyotoavtalet är alltför byråkratisk och långsam för att skapa den
finansiering som behövs.
Med sina stora koltillgångar och industriella kunnande är Kina ett av de länder där metoden att infånga koldioxid faktiskt skulle kunna spela en roll för att ta värl­
den ett steg mot en mer klimatsäker framtid. Det gäller
därför att undersöka möjligheterna till projekt där olika finansiärer går samman för att driva på utvecklingen
av den nya tekniken. Inom ramen för de pågående klimatsamtalen inför det stora klimatmötet i Köpenhamn
2009 har Kina tydligt aviserat krav på att få vara med
i gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt. Ett
projekt för att infånga koldioxid, kallat Near Zero Emission Coal, är på gång med brittisk-kinesisk finansiering.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Vatten- och kärnkraft – stridbara men koldioxidfria
Trots att Kina har upp emot en femtedel av världens
vattenkraftspotential förser denna bara sex procent av
landets energibehov eller 15 procent av elenergin. Enligt officiella siffror är den utbyggbara potentialen över
500 GW, medan den installerade kapaciteten 2005 var
117 GW eller omkring en fjärdedel av potentialen.
Kinas vattenkraftsutbyggnad har avtagit betänkligt
sedan reformerna tog fart, vilket haft sin grund i behovet av stora initiala investeringar i kombination med
låga, statskontrollerade elenergipriser, långa ledtider
samt kostsamma och tekniskt komplicerade transmissionsproblem för att leverera el från vattenkraftspotentialen i väst till konsumenterna i kustprovinserna. När
reformerna tog fart på 1980-talet gjorde den dåliga lönsamheten jämfört med kol att det lokala intresset för
småskalig vattenkraft försvann till förmån för småskalig kolbrytning. Resultatet är att vattenkraftens andel
av den totala kraftproduktionen har halverats.
Trots de höga investeringskostnaderna har den kinesiska ledningen på energisäkerhets- och miljömässiga
grunder fortsatt att stödja storskaliga, centralt administrerade kraftprojekt och enligt nuvarande planer
ska kapaciteten byggas ut till 180 GW 2010 och 300 GW
2020.
Även om kärnkraft med sin blygsamma knappa procent av den totala energiförsörjningen spelar en marginell roll, har den betydelse för elförsörjningen i de
snabbväxande kustområden som ligger långt från kolfälten och vattenkraftpotentialen. Enligt nuvarande
planer från State Energy Bureau ska kärnkraftens andel
av elförsörjningen fördubblas från nuvarande 2,5 till
över fem procent 2020, vilket skulle betyda åtminstone
50 GW, motsvarande drygt fem gånger Sveriges nuvarande kärnkraftsprogram. Enligt ett annat mål som
satts upp av NDRC ska den installerade kapaciteten
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
uppgå till 160GW 2030 vilket givet de långa ledtiderna
i kärnkraftsutbyggnad låter orealistiskt. För att infria
även de ambitiösa utbyggnadsplanerna till 2020 krävs
en avsevärd satsning på utbildning av experter och kvalificerad personal.
Vindkraftkapacitet i olika länder
från presentation av Tomas Kåberger
på Nätverket för Olja och Gas 30 okt 2008
20
GW
15
Tyskland
Spanien
USA
Indien
Danmark
Kina
10
5
0
1994
1996
1998
2000
2002
2004
2006
Infångning av koldioxid innebär utsikter för Kina att
säkerställa en klimatvänlig kolbaserad utveckling men
innebär också kommersiella möjligheter för kinesiska
energiföretag. Huaneng Groups och Kinas första ultrasuperkritiska kolkraftverk i Yuhuan är med sina fyra enheter på en gigawatt vardera världens största anläggning
av denna typ – till en kostnad per installerad kilowatt
som ligger på ungefär hälften av ett internationellt
projekt. Kanske finns potentialen att med rätt typ av internationellt samarbete göra teknik för att infånga koldioxid marknadsmässig tidigare än vad McKinsey & Company och andra bedömare tror. Om ingen annanstans
bör den möjligheten finnas i Kina.
Kina har gjort stora investeringar i vindkraft på senare år.
Den förnybara energirevolutionen
Kina är idag jämte USA världens största utsläppare av
koldioxid och många har säkert hört att det beror på att
Kina bygger ut sitt energisystem i en takt av två stora
kolkraftverk i veckan. Även om detta är en schablon
innebär det tyvärr en sann bild av vad som händer i
Kina och den snabba ökningen i koldioxidutsläpp kommer med all sannolikhet att fortsätta under 2010-talet.
Kraften och dynamiken i den kinesiska utvecklingen
gör helt enkelt att även om det finns goda möjligheter
för alternativa energikällor kommer dessa inte att kunna utvecklas fort nog för att hålla takt med nuvarande
utveckling av tillväxten.
Vad som är mindre känt är att Kina med världens
största produktion av vattenkraft och den tredje största
av vindkraft i absoluta tal faktiskt redan har världens
största installerade kapacitet för förnybar energi. Då
ska man emellertid komma ihåg att en betydande del av
detta för närvarande är storskalig vattenkraft. Men Kina
har en uttalad ambition att bli världsledande inom till-
35
verkning av förnybar energiteknik och det finns en betydande potential. Det är nämligen inte bara inom kol
och vattenkraft som Kina har betydande naturresurser
– man är även rikt rustat med sol- och vindkraftspotential och det finns möjligheter att odla bioenergi utan
att konkurrera med spannmålsodling. Under 2007 investerade Kina 12 miljarder dollar i småskalig vattenkraft, solvärmepaneler och vindkraftparker, vilket gör
att Kina tillsammans med Tyskland är världens största
investerare i förnybar energiförsörjning. Utöver detta
investerar man årligen mellan sex och tio miljarder dollar i storskalig vattenkraftsutbyggnad.
Investeringar i
förnyelsebara energikällor 2020
Vattenuppvärmning
med solkraft
3,5%
Bioetanol 3%
Solkraft 2,1%
Solkraft
11%
Vindkraft
34%
Biomassa
12%
Biogas
13%
Vattenkraft
14%
Kina investerar totalt 270 miljarder USD i förnyelsebar energi
fram till 2020 (exklusive stora vattenkraftverk). Källa: China’s Clean Revolution.
Parallellt med en politik som driver fram ökad energieffektivitet har man också lanserat lagar och ekonomiska styrmedel som gör att kinesiska innovationsföretag
håller på att etablera sig bland världens ledande utvecklare av förnybar energi. Kinas medel- och långsiktiga program för utveckling av hållbar energi från augusti 2007 har
satt upp målet att Kina ska öka sin andel förnybar energi från dagens åtta till 15 procent 2020 varav minst tre
procent ska komma från så kallade ”nya förnybara” som
omfattar sol, vind och biomassa. För att nå dessa mål
föreskriver Lagen om förnybar energi från 2006 och andra
statliga direktiv att de statliga kraftnäten, på liknande
sätt som man har gjort i Tyskland, ska köpa förnybar
36
el genom att erbjuda fördelaktiga priser. I kombination
med 50-procentiga skattesubventioner för förnybara
energiprojekt har detta lett till en stark tillväxt inom
dessa marknader.
Om de ambitiösa målen ska kunna infrias krävs en
enastående tillväxt inom den förnybara industrin. Men
om man ser till utvecklingen de senaste åren finns det
goda chanser att Kina till och med kommer att kunna nå
dessa mål i förtid. Vindkraften växer mycket snabbt och
ökningen 2007 var hela 125 procent. Lagstiftning och
skattelättnader har skapat förutsättningar för en marknad att etableras. Genom krav på lokal tillverkning har
kinesiska företag byggt upp kunskaper och kapacitet
inom alla delar av vindkraftskedjan från bedömningar
av vindkraftspotential till design, produktion, installation och drift av vindkraftsparker. Kina kommer med
stor sannolikhet att vara mycket konkurrenskraftigt på
den ökande globala marknaden för vindenergi.
Kina är efter Japan världens näst största producent
av solcellsteknologi. Med över 400 företag är Kinas växande solenergiindustri väl positionerad för produktion
till mycket konkurrenskraftiga priser, men man ligger
också långt fram inom forskning och utveckling av ny
och förbättrad solenergiteknik. De fyra största tillverkarna har ett marknadsvärde på över två miljarder dollar var. Tillväxten bland de kinesiska producenterna har
de senaste åren varit över 100 procent per år. Till skillnad från vindenergin så sker tillväxten inte i Kina utan
på den mycket snabbt ökande världsmarknaden.
Kina dominerar även världsmarknaden för solvärmepaneler. En tiondel av de kinesiska bostäderna får sitt
varmvatten från solvärmepaneler och kinesiska företag
har 60 procent av världsmarknaden.
Det finns också en betydande bioenergipotential.
Kina är redan världens tredje största etanolproducent,
men konflikten mellan spannmål och biodrivmedel
har gjort att man tillsvidare skrinlagt planer på kraftig
utbyggnad av etanolproduktionen. Förhoppningarna
står till cellulosabaserad etanol där man skulle kunna
använda de stora mängderna jordbruksavfall för att
producera drivmedel. Problemet är höga kostnader för
de enzymer som behövs i tillverkningsprocessen och
intensiv forskning pågår. Än mer intressant är utvecklingen av vedbaserad biodiesel. Här skulle man kunna
kombinera positiva ekologiska effekter av ökad beskogning med produktion av klimatneutrala drivmedel. För
närvarande finns planer på att plantera över 13 miljoner hektar – motsvarande en dryg fjärdedel av Sveriges
yta – till 2020, men Kina har uppskattningsvis bortåt
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
100 miljoner hektar mark som skulle kunna användas
för bioenergi utan att konkurrera med spannmålsproduktion.
Inte bara en kinesisk angelägenhet
För varje nytt kolkraftprojekt bygger världen steg för
steg in sig i ett energisystem som blir enormt kostsamt
att ta sig ur. Chatham House pekar i den utmärkta rapporten Changing Climates – Interdependencies on Energy and
Climate Security for China and Europe på att det inte bara
är Kina som planerar för kraftiga kolbaserade investeringar i elproduktion. Medan Kina beräknas behöva
bygga ut sin elproduktion med 1 200 GW till 2030 är
behoven i EU och USA till samma år nästan lika stora på
grund av ökande elbehov samt att gamla anläggningar
måste bytas ut (drygt 800 respektive drygt 900 GW). Det
bör alltså finnas ett ömsesidigt intresse att hitta nya former för energiproduktion. Och som rapporten tidigare
har understrukit är det bråttom.
Kinesiska energiplanerare har gjort bedömningen att
Kina skulle kunna täcka 30 procent av sitt energibehov
2050 med fossilfri energi. Men även om detta låter imponerande räcker det tyvärr inte för att världen som
helhet ska klara av en tillräcklig utsläppsminskning till
mitten av århundradet även om den rika världen lyckas med över 80-procentiga nedskärningar. Det är dock
fortfarande långt dit och med den tillväxtpotential som
kinesisk förnybar energi har uppvisat de senaste åren
kan man bara hoppas att omställningen ska gå fortare.
Vad världen behöver är samarbete för att så snabbt som
möjligt få ut förnybar energiteknik på marknaden.
Tvärt emot den gängse Kinabilden är det kanske med
hjälp av kinesisk klimatvänlig teknik som världen ska
räddas – inte tvärt om.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
37
8. Det internationella
klimatspelet
Det är uppenbart att det inte finns någon långsiktig
lösning på klimatproblemet utan Kinas medverkan. För
Kinas del såväl som det internationella samfundet är
detta dock en komplicerad diplomatisk fråga som rymmer många dimensioner och falluckor. Kina måste klara att omvandla sin internationella klimatpolitik från
motsträvig till medgörlig. Det internationella samfundet måste förstå vilka frågor som verkligen är viktiga
för Kina. Både Kina och det internationella samfundet
måste förstå att ett globalt koldioxidpris som premierar koldioxidsnåla varor och klimatsmart teknik är en
förutsättning för en global utveckling som kombinerar
38
tillväxt med minskad klimatpåverkan. Finns det någon
fråga som likt ett ”sesam, öppna dig” skulle kunna låsa
upp de olika internationella förhandlingarna och skapa
förutsättningar för ömsesidigt positiv utveckling?
Strävan efter internationellt anseende och respekt
Kinesisk utrikespolitik faller tillbaks på en doktrin från
tidigt 1980-tal där Deng Xiaoping hävdade att Kina såg
fram emot en lång period (30 – 50 år) av fredlig global
utveckling och att man därför skulle fokusera sina krafter inåt mot att utveckla landet. Man ville kommunicera
att Kinas nya reformorienterade utvecklingsstrategi inte
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
hade geopolitiska ambitioner, att Kina ville dra fördel
av en global fredlig utveckling genom att inte behöva
satsa på militären, men också att Kina inte avsåg att ta
på sig en ledande roll i internationella sammanhang.
Även om denna doktrin ligger fast har den förändrats
på ett sätt som innebär en de facto omsvängning från
tidigare ståndpunkter. Under utrikespolitiska paroller
som ”en ansvarstagande nation” och ”Kinas fredliga
uppgång” har Kina det senaste decenniet visat upp en
ökad utrikespolitisk aktivitet och påfallande pragmatism. Kina har blivit medlem i WTO och tillskyndare av
FN:s fredsbevarande styrkor. Man har också kompromissat med en av sina utrikespolitiska heliga kor om ”ickeinblandning i andra länders angelägenheter” genom att
framgångsrikt och med internationellt erkännande ha
spelat en konstruktivt medlande roll i både Burma och
Nordkorea.
I och med att klimatfrågan nu seglat upp högst upp
på den globala dagordningen talar mycket för att Kina i
sin strävan att framstå som en ansvarstagande nation är
angeläget att agera på ett sätt som i ett internationellt
sammanhang i vart fall inte upplevs som reaktivt. För
Kina gäller att balansera de två relaterade men i många
fall disparata begreppen energisäkerhet och klimatsäkerhet
och framstå som ansvarstagande och konstruktiv i båda
fallen. Från ett energisäkerhetsperspektiv märks en
ökad internationell oro över Kinas energitörst, främst
dess ökande importberoende av olja och gas. Detta har
föranlett uttalanden från Kina, med syfte att dämpa
oron, att man till 95 procent är självförsörjande av sin
primära energianvändning. Då denna självförsörjning
är en reflektion av Kinas nära 70-procentiga kolberoende lugnar dessa uttalanden dock inte den växande
globala oron över Kinas accelererande bidrag till växthuseffekten.
Med sina snabbt ökande utsläpp håller den roll Kina
spelar i det internationella klimatspelet på att skifta
från ett oomtvistligt offer till en av de stora skurkarna.
För att inte förlora trovärdighet som en ansvarstagande
global aktör måste Kina spela upp en mer aktiv repertoar. Ju snabbare utsläppsökningar, desto mer aktivitet
krävs. Kina är väl medvetet om hur Bushadministrationens bristande intresse för klimatförhandlingarna
har spelat in i den drastiska försämringen av den internationella bilden av USA. Samtidigt har Kina en unik
möjlighet just nu att förhandla till sig ett fördelaktigt
avtal genom att göra utfästelser om framtida bindande
utsläppsbegränsningar – en möjlighet som sannolikt
inte kommer att finnas i framtiden. Det kan paradoxalt
nog helt enkelt vara mer kostsamt för Kina att inte diskutera bindande åtaganden än tvärt om.
Positionering i Baliprocessen
Trots ett grundmurat rykte som reaktivt, på gränsen
till destruktivt, i det internationella klimatarbetet har
Kina de senaste åren börjat glänta på dörren för en mer
konstruktiv hållning. Här finns inte bara internationell
goodwill att tjäna utan också möjligheter för Kina att
driva på för att skapa internationella mekanismer för
finansiering och tekniköverföring av klimatåtgärder
från OECD-världen till utvecklingsländerna. Den centrala frågan gäller internationella förhoppningar om
att Kina ska acceptera att ta på sig någon form av åtaganden under ett nytt globalt klimatavtal för perioden
efter 2012.
Trots att Kina har ändrat tonläge under de senaste
ett till två åren och intagit en mer aktiv attityd i klimatförhandlingarna har den officiella positionen inte
ändrats nämnvärt och ligger fortfarande i linje med
övriga utvecklingsländer inom FN-systemets så kallade
CO2- UTSLÄPP
Kinas andel av dagens
globala utsläpp
1/4
Kinas andel av samlade
globala utsläpp sedan 1900
1/10
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Kinas andel av global
Kinas per capita utsläpp
utsläppsökning sedan 1990
jämfört med världsgenomsnittet
1/2
1/1
39
G77-grupp. Men det verkar nu som om G77:s position
håller på att splittras i och med att Bangladesh med flera låginkomstländer anser att stora utvecklingsländer
med snabbväxande ekonomier borde ha kapacitet nog
att klara av att minska sina egna utsläpp. Kina kommer
sannolikt att söka sig en egen väg mellan utvecklingsekonomierna och de industrialiserade länderna, där
man försöker få ut så mycket som möjligt i linje med
sina nationella intressen.
Hur USA agerar kommer att spela en avgörande roll
för Kinas handlingsalternativ. Relationen mellan Kina
och USA är inte oproblematisk. Till skillnad från EU
ser inte USA Kina som ett utvecklingsland utan i första
hand som en konkurrent – både ekonomiskt och militärt. Inom EU finns förhoppningar att ett mer aktivt
Kina ska sätta press på USA. Samtidigt är aktivitet från
USA ett avgörande kriterium för att Kina ska bli mer
förhandlingsvilligt. Aktivitet från endera sidan kommer därför att sätta press på den andra. Samtidigt finns
uppenbara risker att Kina och USA bildar en ohelig allians som stjälper det globala klimatarbetet.
USA och Kina kommer att känna sig för var de har
varandra så snart Obama-administrationen har kommit
tillrätta i Vita Huset. Det är viktigt att EU ger utrymme
för och stödjer de informella samtal som måste föras
mellan USA och Kina samtidigt som man tydligt driver
på för att skapa en bas för fortsatt globalt klimatsamarbete efter 2012. EU:s problem är samtidigt dess styrka
– man har redan spelat sina kort, men man har gjort
det på ett sätt som visar ett tydligt ledarskap. Förhoppningsvis kan detta ledarskap utmana både USA och Kina
till de åtaganden som krävs för att rädda världen från
en klimatkatastrof.
Nationellt kommer Kina att sätta upp nya mål om
20-procentiga minskningar av energiintensiteten per
femårsperiod för perioden från 2011 till 2020. Kina kan
därför tänkas erbjuda att dessa mål också blir Kinas
åtagande för ett internationellt avtal för perioden 2012
till 2020. Kina kommer dock inte vilja se detta som ett
bindande åtagande utan som en övergripande målsättning.
För att stimulera de egna ansträngningarna att öka
energieffektiviteten inom olika sektorer kan man också
tänka sig att Kina inleder diskussioner om åtaganden,
tekniskt samarbete och finansiering inom vissa sektorer
som brottas med stora utsläpp, som exempelvis cementoch stålindustrin.
Globalisering och handel
Hur globalisering och handel kan komma att påverka
klimatet har blivit en allt mer diskuterad fråga. Även
här spelas Kinas roll upp som både hot och möjlighet.
Förutom olika mekanismer för direkt handel med utsläppsrätter som ingår i Baliprocessen är Kinas roll
intressant ur två handelsrelaterade perspektiv – klimatrelaterade gränsskattejusteringar och handel med
miljövänliga varor och tjänster.
Kina vill ha ett avtal för perioden efter 2012 och man vet
att ett sådant avtal inte är möjligt utan Kinas medverkan. Kina vill framför allt inte ses som ett hinder för att
nå ett avtal. Man vet dessutom att man förr eller senare
måste ta på sig bindande åtaganden att begränsa sina
utsläpp men vill skjuta detta så långt på framtiden som
möjligt.
I förlängningen av förhandlingsspelet i Baliprocessen
har det höjts röster i USA, Tyskland och Frankrike för så
kallade klimatrelaterade gränsskattejusteringar, eller
”koldioxidtullar”. Dessa skulle riktas mot import från
de länder som inte tar på sig bindande åtaganden under ett nytt globalt klimatavtal, för att på så vis undvika
läckage av produktion med bristfälliga klimatprestanda
till länder utan åtaganden. Vid en första anblick låter
detta som ett sunt förslag som dessutom sätter press
på länder som är tveksamma till att ta på sig bindande
åtaganden. Idén bygger dock på ett antagande om att
länder som Kina och Indien har en koldioxidintensiv
produktion av varor som sedan exporteras. Dessutom
riskerar denna typ av åtgärder att eskalera till handelskrig eftersom andra typer av handelshinder skulle kunna användas av Kina och Indien som vedergällning.
Ett tänkbart scenario
Förutsättningarna för varje resonemang om kinesiska
åtaganden är att Kina uppnår eller känner sig säker på
att uppnå sitt nationella mål om 20-procents minskning
av energiintensiteten från 2005 till 2010. Givet detta
samt att man kan få tillräckligt gehör för sina förhandlingspositioner skulle Kina kunna öppna för att inom
ramen för ett avtal för perioden från 2012 åta sig bindande utsläppsbegränsningar någon gång efter 2020.
Flera studier har på senare år visat på den potentiella
komparativa fördel som Kina och andra snabbväxande
utvecklingsekonomier har när det gäller att komma
igång med storskalig och billig produktion av klimatsmart teknik. Kinesisk miljö- och alternativ energiteknik
har också visat på mycket stor tillväxt de senaste åren,
bl.a. inom vind- och solenergi. Om denna lovande utveckling fortsätter skulle det på ett avgörande sätt kunna bidra till en global omställning mot en koldioxidsnål
40
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
ekonomi, genom att göra det billigare att investera i ny
teknik och på så vis samtidigt öka potentialen för global
ekonomisk tillväxt.
Men detta förhållande innebär uppochnervända världen för många politiker – både i Kina och i väst. I Kina
hävdar man att huvudproblemet för Kina och andra utvecklingsländer är att man inte får tillgång till sådan
avancerad teknik som skulle behövas för att minska utsläppen av växthusgaser. Huvudanledningen till dessa
problem är patent- och licensrättigheter där internationella företag inte litar på Kina. Man talar mindre om
det omvända problemet, nämligen att Kina i vissa fall
faktiskt hindrats att exportera miljövänliga produkter
till marknader i väst på grund av höga strafftullar på varor som exempelvis lågenergilampor, där Kina är världsledande på billig produktion. Här skulle det globala
samfundet tjäna både klimatmässigt och i ekonomisk
tillväxt på att underlätta tekniköverföring till Kina och
andra utvecklingsländer genom att stärka patent och
licensskyddande institutioner och samtidigt förenkla
export av billig miljöteknik från Kina.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
41
9. Slutreflektioner över det
kinesiska politiska systemets
företräden och begränsningar
Det kinesiska ledarskapet under president Hu och premiärminister Wen har både engagemang och en klar
politisk vision om hur Kina ska utvecklas till ett harmoniskt, resurseffektivt och miljövänligt samhälle.
Men även ledarna i Peking har särintressen och grundläggande ekonomiska lagar att ta hänsyn till. Man har
dessutom ett system där bristen på pluralism och yttrandefrihet sätter gränser för effektiviteten av de flesta
42
politiska beslut som har med klimat och miljö att göra.
Samtidigt vurmas det här och var i västvärlden för Pekings upplysta despoter och man imponeras av ledare
som pekar med hela handen och en dryg miljard kineser som leende följer order. I vilken utsträckning är det
politiska systemet i sig ett hinder eller en möjlighet för
Kinas förmåga att ta ett stort klimatsprång?
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Den fjärde generationen ledare och
Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet
Kina har en lång tradition av dynastisk samhällsutveckling där en ny dynasti föddes ur blodiga bondeuppror
och där makten efter konsolidering under den första
härskaren gick i arv. Många menar att Folkrepubliken
Kina bara är ytterligare en i raden av dynastier och att
successionen från far till son ersatts med en alltmer sofistikerat process, där en ny generations ledare vaskas
fram som ett resultat av maktkampen mellan de två
linjerna i den kommunist-kinesiska politiska historien.
De två linjerna står inte för några absoluta politiska
ideologier utan avspeglar snarare olika förhållningssätt
till den rådande politiska kontexten. Medan den ena
linjen står för egenskaper som tradition, ideologi och
inåtvändhet står den andra för förnyelse, pragmatism
och öppenhet. Den ansedde pekingologen Cheng Li från
amerikanska The Brookings Institution har beskrivit successionen från en generation ledare till den nästa som
ett ständigt pågående intrikat kortspel där balans måste råda inom varje högre församling mellan de olika linjernas representanter.
Sedan Deng Xiaopings reformer kom igång i slutet
av 1970-talet har ett system utvecklats där kinesiska
ledare väljs till de högsta ämbetena på femårsperioder
där ett omval är tillåtet. Ledarna sitter med andra ord
i tio år. Det nuvarande ledarskapet under president Hu
Jintao och premiärminister Wen Jiabao utgör den fjärde
generationen ledare och maktskiftet 2003 när Hu-Wenadministrationen tillträdde var första gången i Folkrepublikens historia som denna succession skedde under
ordnade former. I våras omvaldes både Hu och Wen och
sitter alltså till 2013 om inget oväntat inträffar.
Övergången 2003 från den tredje generationens ledare under den tidigare presidenten Jiang Zemin innebar
en tydlig förändring från en utvecklingsmodell med
stark betoning av ekonomisk tillväxt till en bredare
social utvecklingspallett. Framför allt underströk den
nya ledningen under Hu och Wen behovet för Kina att
söka sig en ny utvecklingsväg som kunde överbrygga de
ökande sociala klyftorna, åtgärda den pågående ekologiska och miljömässiga katastrofen och minska Kinas
mycket höga energi- och resursintensitet. Man lanserade begreppet det harmoniska samhället som en vision av
en framtida kinesisk välfärdsstat och Det Vetenskapliga
Utvecklingskonceptet som kartan över vägen till denna vision. Frågan om hur ekonomisk utveckling skulle kunna säkerställas samtidigt som energi- och föroreningsintensiteten drastiskt minskade kom att bli en central
del av Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Utvecklingen klimat- och energipolitiken under
Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet
Det är inte förrän under de senaste åren som Kina har
börjat utveckla en samlad klimatpolitik.
Det tidiga 2000-talets snabbt ökande oljeimport gjorde den kinesiska ledningen uppmärksam på den bristande energisäkerheten. Detta blev än mer uppenbart
under den omfattande energibrist som utvecklades under 2003 och 2004 med återkommande el-bortfall, då
industrier och institutioner började installera dieselaggregat för att försäkra sig om säker el, vilket i sin tur
ledde till snabbt ökande oljeimport och ökande världsmarknadspriser. Sent 2004 träffades en grupp ledande
kinesiska beslutsfattare i den Centrala Ekonomiska Arbetskonferensen för att inom ramen för Det Vetenskapliga
Utvecklingskonceptet besluta att energisparande skulle
utgöra en grundläggande indikator i arbetet med att
strukturera om ekonomin.
De 9:e och 10:e femårsplanerna (1996 – 2005) hade
långt ifrån nått de energi- och utsläppsmål som satts
upp och landets energi- och miljösituation hade avsevärt försämrats. Inför den 11:e femårsplanen (2006
– 2010) satte därför Hu-Wen-administrationen tyngd
bakom en ny politik för att på allvar minska energi- och
miljöintensiteten genom att juridiskt binda sig vid att
inom femårsplanen minska dessa med 20 respektive 10
procent.
Det var inte förrän under 2006 som klimatfrågan började komma upp som en viktig fråga för de kinesiska
ledarna – samtidigt som Gore-filmen och Sternrapporten gjorde klimathotet till den globalt mest debatterade
frågan. Kina hade då också börjat få in resultaten från
sin egen klimatrapport som visade på de omfattande
klimatkonsekvenserna för Kina.
Hu-Wen-administrationen handlade sedan snabbt och
2007 kom att bli året då Kina fick ett sammanhängande
klimatprogram, samtidigt som man skapade en nationell ledningsgrupp för klimatfrågor under ledning av
premiärminister Wen. Det var även från och med 2007
som internationella klimatförhandlare började se en
ny, mer konstruktiv och aktiv attityd från de kinesiska
förhandlarna.
En politisk grund för klimatvänliga reformer
Framväxten av energi- och klimatpolitik under Hu-Wenadministrationen visar på två viktiga utvecklingar. För
det första har ett ambitiöst klimatprogram lanserats genom att ompaketera en rad energi- och miljöpolicys som
drivits fram under mitten av 2000-talet som resultat av
en djup oro över Kinas energisäkerhet och ekologiska
43
Kinas Klimatprogram
Kinas Klimatprogram publicerades i juli 2007 och bygger
på flera åtgärder för att minska energiintensiteten. Dessa
hade redan påbörjats under den 11:e femårsplanen
2006 – 2010. Programmet innehåller följande mål för att
begränsa utsläppen av växthusgaser:
• Minskning av energiintensiteten med 20 procent i
förhållande till BNP
• Ökning av förnybar energi till 10 procent av
primärenergianvändningen
• Stabilisering av kväveoxidutsläpp från
industriprocesser och åtgärder för att kontrollera
metanutsläpp
• Ökning av beskogning till 20 procent
Kina räknar med att fram till 2010 undvika totalt
1,5 miljarder ton koldioxid fördelat på följande
huvudområden:
Åtgärd
Undvikta växthusgasutsläpp
omräknat till miljoner ton (Mt)
koldioxidekvivalenter
Vattenkraftutbyggnad
550
Kärnkraftsutbyggnad
50
Teknikutveckling
inom kraftindustrin
110
Användning av
metan från kolgruvor
200
Utveckling av
bioenergi
30
Utbyggnad av vind-, soloch geotermisk energi
60
Genomförande av tio stora
energibesparingsprogram
550
Programdokumentet innehåller inte någon uppskatt­
ning av hur mycket koldioxidutsläpp som skulle
kunna undvikas om man når målet att minska
energiintensiteten med 20 procent. Överslagsberäkningar
visar dock att det kan röra sig om 1,5 miljarder
ton koldioxid fram till 2010. Detta motsvarar
ungefär en tredjedel av Kinas totala utsläpp 2004,
vilket är det senaste år som Kina har rapporterat
utsläppsdata under FN:s klimatkonvention. Detta gör
att Kinas klimatprogram idag är en av de viktigaste
klimatåtgärderna globalt sett.
44
katastrof. Klimatprogrammet passar mycket väl in under Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet och Hu-Wen-administrationens ambition att ”bygga ett resurseffektivt
och miljövänligt samhälle”. För det andra har en intern
debatt om Kinas utvecklingsväg tagit fart på kinesiska
bloggar och debattfora. Detta är en mycket vidare dialog som omfattar allt från rättigheter till marknadens
roll och behovet av social utveckling. Energi och naturresurser är också en del av denna debatt och begreppet
koldioxidsnål ekonomisk utveckling (low-carbon economic
development) har börjat användas som ett begrepp för en
möjlig utvecklingsväg för Kina.
De starka beröringspunkterna mellan Det Vetenskapliga Utvecklingskonceptet och idéerna bakom en koldioxid­
snål ekonomisk utvecklingsväg för Kina innebär att HuWen-administrationen kan fortsätta driva på en reform
av Kina som ligger i linje med ökad klimathänsyn och
minskad ökningstakt av koldioxidutsläppen, men där
den grundläggande motivationen är att öka energisäkerheten, minska miljöpåverkan och skapa möjligheter
för det kinesiska näringslivet att röra sig uppåt i den
globala produktionskedjan. Det innebär också större
utrymme för Kina att vara flexibelt och att aktivt leta
efter möjligheter i de internationella klimatförhandlingarna.
Socialism med kinesiska förtecken
– den korporativa partistatens begränsningar
Under senare år har allt oftare hörts en uppskattande
underton när västerländska beslutsfattare och intellektuella har pratat om Kinas politiska system. Det är föreställningen om att när Kina väl har bestämt sig för något (alltså när de kinesiska ledarna har fattat beslut) så
genomför man det. Det här gäller också miljöområdet,
där Kina inte sällan paradoxalt nog har framställts som
ett föregångsland. I och med den tilltagande känslan av
att ”vi måste göra något nu för att världen inte ska gå
förlorad i klimatkatastrofer” verkar allt fler tveka om
det demokratiska systemets förtjänster och sneglar på
Kina som ett exempel på politisk handlingskraft. Inte
sällan är detta en hållning med schizofrena inslag eftersom man samtidigt är missnöjd med hur Kina handskas
med mänskliga rättigheter.
Den huvudsakliga invändningen mot detta resonemang är att det är en sak att i en totalitär stat besluta
om och genomföra ett projekt som exempelvis OS, och
en helt annan sak att bygga ett samhälle med förutsättningar för miljö- och klimatvänligt beteende. Många
studier pekar istället på hur den ”korporativa partistaten” som dominerar Kinas totalitära politiska system
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
utgör en begränsning för långtgående förändringar ute
i den kinesiska verkligheten.
Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD
publicerade 2007 i rapporten Environmental Performance
Review of China en omfattande utvärdering av Kinas miljöarbete där man jämförde Kinas egna målsättningar
med de resultat som man uppnått. En av de huvudsakliga slutsatserna var det enorma gapet mellan politiska
intentioner och lagar å den ena sidan, och den faktiska
efterlevnaden av dessa lagar å den andra. När inga andra
röster tillåts än de som är godkända av partistaten och
den lilla människan inte har reella möjligheter att föra
talan mot etablissemanget, då finns heller inga motkrafter som kan hålla emot politiskt och ekonomiskt
mäktiga särintressen.
Även med aldrig så klimatmässigt upplysta despoter
i Peking finns inom ramen för dagens politiska system
en rad starka särintressen som den politiska ledningen
har mycket svårt att bemästra. Kina har en mycket stark
energilobby som hittills har motsatt sig varje förslag
till marknadsanpassning och verklig konkurrensutsättning. Energilobbyn utgörs av miljontals anställda i ett
litet antal ofantligt stora statliga företag som endast till
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
mindre del konkurrerar med varandra. En annan allt
mäktigare påtryckargrupp är den nya övre medelklassen som med den egna bilen i centrum värnar om sina
nyvunna bekvämligheter. Slutligen finns en enorm centrifugal motkraft mot allt vad Peking bestämmer i de
allt mäktigare större städerna. Det är här som de verkliga rikedomarna ackumuleras och det är i den lokala
blandningen av politik och affärsintressen som både
framtidens vinnare och förlorare finns.
En stark skepsis mot västerländska influenser går som
en röd tråd genom hela Kinas historia och så även inom
kommunistpartiet. Internationallister har alltid misstänkliggjorts och det är än idag behäftat med avsevärda
politiska och karriärmässiga risker för kinesiska forskare och beslutsfattare att driva internationellt samarbete
som inbegriper politiska dimensioner. Kommunistpartiets interna liturgi sätter sina egna gränser för vad som
är möjligt att uppnå i ett internationellt sammanhang.
Kan vi lära något från Kinas politiska system?
Klimatproblemet är vår tids ödesfråga. Ändå har tjugo
års internationellt samarbete med avsikt att hindra en
klimatkatastrof inte lett längre än till mycket begränsa-
45
de åtaganden från en grupp industrinationer att inom
ramen för Kyotoavtalet minska sina utsläpp med några
få procent. Totalt sett ökar istället utsläppen snabbare
än någonsin.
Det står allt mer klart att tiden för att agera är nu. Om
det internationella samfundet inte kan lägga grunden
för ett gemensamt, radikalt klimatarbete med tydliga
mål och klara spelregler för perioden efter 2012 kommer vi att förlora den sista möjligheten som står tillbuds att hindra en annalkande klimatkatastrof – härom
är vetenskapen entydig.
Det är i detta sammanhang som tvivel har uttryckts
om det demokratiska systemets förmåga att skapa
tillräcklig kraft bakom ödesavgörande beslut och det
internationella systemets förmåga att samla olika länder bakom insatser för att lösa globala kriser. Är den
kinesiska versionen av upplyst despoti mer effektiv och
kommer den att konkurrera ut den västerländska demokratin?
Problemet med dessa resonemang är att man blandar ihop korten. Det är inte vår demokrati som sådan
som hindrar oss att handla utan bristen på former för
att prioritera viktiga beslut när det verkligen behövs.
På samma sätt är det inte avsaknad av demokrati som
gör det kinesiska systemet effektivt när det gäller OS-arrangemang. Som visats ovan kräver även den kinesiska
politiska processen att man bygger upp konsensus genom omfattande politiska konsultationer för att kunna
genomföra beslut. Även om den processen på många vis
skiljer sig från en demokrati är likheterna också många.
Skillnaden ligger i de mycket större möjligheter som en
kinesisk ledning har att driva igenom vissa typer av beslut.
46
Det är därför satsningar i Kina för att bygga upp alternativa energisystem och en koldioxidsnål och klimatvänlig industri har större möjligheter till snabbare
genomslag än vad som är fallet i större delar av industrivärlden. Det kinesiska systemet har en annan betoning
av det allmännas intresse på bekostnad av den enskildes
intresse. Det finns intressanta paralleller till 1900-talets
snabba utbyggnad av vattenkraften i Sverige, där statens rätt till expropriering för det allmännas intresse
hade mycket större tyngd än den enskilde bondens rätt
till sin mark längs Norrlands dalgångar. Hade vi kunnat
bygga ut vattenkraften idag? Om inte, vad hade det haft
för klimatmässiga konsekvenser?
För att lösa klimatfrågan måste vi skapa institutioner
med mycket större möjligheter att driva igenom det allmännas intresse av att undvika en klimatkatastrof. Men
vi måste göra detta utan att kompromissa det grundläggande demokratiska systemet. Det är nämligen bara
genom att kombinera ett tydligt ledarskap i klimatfrågan med starka demokratiska rättigheter att delta i den
politiska processen och övervaka den exekutiva makten
som en verklig förändring kan genomföras.
Kina har den exekutiva förmågan att driva igenom
projektlikande beslut, men saknar i och med sina demokratiska begränsningar både den drivkraft och den
förmåga till övervakning större inslag av demokrati ger
och som krävs för att skapa förändring i grunden. Det
är därför som den pågående diskussionen om en ny utvecklingsväg för Kina är så intressant. Förutom att energi- och naturresursproblem finns med i diskussionen är
nämligen rättighetsreformer ett av de centrala ämnena.
Många menar att nästa stora reformsteg i Kina kommer
att handla om den enskildes rättigheter.
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
Lästips
Chatham House & E3G, 2007,
Changing Climates – Interdependencies on Energy and Climate Security for China and Europe,
London: Chatham House
Pdf-version kan laddas ner från:
http://www.chathamhouse.org.uk/files/10845_1107climate.pdf
Lundin, 2008,
Kinas klimatpolitik – överblick, hjärtefrågor och internationellt samarbete,
Stockholm: Institutet för Tillväxtpolitiska Studier
Pdf-version kan laddas ner från:
http://www.itps.se/Archive/Documents/Swedish/Publikationer/Rapporter/PM-serien/2008/PM2008_011.pdf
Rosen & Houser, 2007,
China Energy - A Guide for the Perplexed,
Washington DC: Peterson Institute for International Economics
Pdf-version kan laddas ner från:
http://www.petersoninstitute.org/publications/papers/rosen0507.pdf
The Climate Group, 2008,
China’s Clean Revolution,
London: The Climate Group.
Pdf-version kan laddas ner från:
http://www.theclimategroup.org/assets/resources/Chinas_Clean_Revolution.pdf
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?
47
Kina
– medspelare eller motspelare
i klimatkampen?
Frågan om klimatsäkerhet har seglat högst upp på den
globala agendan vid en tid då Kina står inför oerhörda utmaningar. Hälften av befolkningen lever nära eller under gränsen
för extrem fattigdom och klyftorna ökar. Utvecklingsbehovet är
enormt.
Men utveckling kräver tillväxt och tillväxt kräver
energi. Sedan början av 2000-talet har det blivit alltmer klart
för den kinesiska ledningen att man måste säkerställa energitillgången för Kinas framtid på andra sätt än genom stigande
oljeimport och ökande användning av kol. Två vägar står till
buds: energieffektivisering och ökad användning av alternativa
energikällor.
De senaste åren har kinesiska forskare också visat att Kina
tillhör världens mest utsatta länder när det gäller klimatförändringar. Kina har allt att vinna och inget att förlora på att
ta krafttag mot klimatförändringarna. Hur kan det då komma
sig att landet sedan 2000 står för 57 procent av den globala
ökningen av koldioxidutsläppen?
Denna skrift sätter in Kinas ansträngningar att
både öka sin energisäkerhet och samtidigt ta ett ökande globalt
ansvar för klimatfrågan i ett större politiskt sammanhang av
ekonomisk utveckling, internationella relationer och det globala
klimatspelet. Den ingår i en serie rapporter som Global Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december
2009.
Global Utmaning,
Sveavägen 66, 111 34 Stockholm, Tel 08-702 1027
[email protected] • www.globalutmaning.se
48
Kina – medspelare eller motspelare i klimatkampen?