catherine merridale
Lenins resa
Vägen till revolutionen 1917
Översättning
Claes Göran Green
historiska media
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
www.historiskamedia.se
[email protected]
Originalets titel: Lenin on the train
Copyright © Catherine Merridale 2016
Svensk utgåva © Historiska Media 2017
Översättning: Claes Göran Green
Faktagranskning: Kristian Gerner
Kartor i den svenska utgåvan: Fugazi form
Sättning: Aina Larsson, Sättaren i Ängelholm
Omslag: Miroslav Šokčić, Mono Studio
Omslagsbild: Lenin anländer till Finlandstationen i april 1917.
Målning av M.G. Sokolov (1875–1953), foto av Frank Payne
Tryck: ScandBook AB, Falun 2017
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-7545-242-5
Innehåll
Inledande kommentar
7
Kartor
8
Inledning
11
1 Mörka krafter
31
2 En finansernas trollkarl
57
3 Dödens grepp
79
4 En röd rosett av siden
103
5 Ett vägval
129
6 Det plomberade tåget
153
7 Ledare saknas
175
8 Lenin i Lappland
199
9 Vidare från Finlandstationen
223
10 Guld247
11 Reskamrater271
Noter
297
Förslag till vidare läsning
331
Tack
337
Bildförteckning
341
Personregister
345
Inledande kommentar
I Ryssland användes 1917 fortfarande den julianska kalendern,
vilket innebär att tideräkningen där låg tretton dagar efter den i
resten av Europa och USA (och större delen av världen). Eftersom jag i texten sysslar med brev och telegram (och människor)
som rör sig mellan båda områdena har jag ofta tvingats nämna
två datum.
Det innebär att det finns två påskhelger i den här berättelsen:
Lenin lämnade Zürich på morgonen då det katolska Europa firade
annandag påsk (datumet i Zürich var 9 april) och anlände till
Petrograd på kvällen en vecka senare, på det ortodoxa Rysslands
annandag påsk (som för anhängarna som väntade på honom var
den 3 april).
Catherine Merridale
7
Kartor
LENINS RESA I APRIL 1917
0
250
500
km
R omanov
(Murmansk)
St
E
Bräcke
V
O
E
R
B o t
t e
n v
i k
e n
R
G
dömet Finland
I
E
Kar u ng i
Boden
Tor ne å
Haparanda
sten
G
eln
fur
cirk
or
Pol
Tammerfors
K RISTIANIA
(Oslo)
S
N
Bergen
Helsingfors
N
STOCKHOLM
F
a
s k
Reval
(Tallinn)
Beloostrov
PETROGRAD
(Sankt Petersburg)
R
S
J Ö
NORDSJÖN
i n
k e n
v i
KÖPEN HAMN
Stralsund
S
T
E
DANMARK
Malmö
Trelleborg
Ö
RYSKA
Sassnitz
IMPERIET
BE RLIN
Warszawa
T YSKLAND
Kiev
Frankfurt
Krakow
Karlsruhe
Stuttgart
Singen
BERN
Zürich
SCHWEIZ
Genève
ÖSTERRIKE-UNGERN
WIE N
BUDAPE ST
Odessa
Ti
st
evsk
osp
y Pr
1
4
Sta
dsd
15
16
11
18
19
9
Mo
t
ka
N e v23
skij
pros
er
in
F
an
Ne
8
Sjpalernajagatan
27
28
26
25
29
pekt
30
31
t
on
g
5
17
Je
21 22
jk
a
20
a
24
s ki
j
va
Vib or
ka
Stadsdelen
Ochta
St
a
or
Ne
elen
13
14
12
1
va
Nev
a Neva
10
0
7
2
Vasi lijön
tsk
6
3
Lill
re
km
ect
Stadsdelen
Petrograd
PETROGRAD
1917
e
ll S
ka
soni
ev
Samp
N
ro
32
33
Obv
o d nyj
Ti l l Ts arskoj e S el o
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
Familjen Jelizarovs lägenhet
Peter-Paulsfästningen
Ksjesinskajas palats
Sampsonbron
Liteinijbron
Finlandstationen
Krestyfängelset
Arsenalen
Amiralitetsbyggnaden
Vinterpalatset
Eremitaget
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
Brittiska ambassaden
Franska ambassaden
Artilleriets högkvarter
Pavslovskijkasernerna
Marsfältet
Michailovskijteatern
Pravdas lokaler
Generalstabens byggnad
Hotel Astoria
Jusupovs palats
Mariinskijpalatset
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
Grand Hôtel Europé
Litovskijkasernerna
Volhynskijkasernerna
Preobrazjenskijkasernerna
Tauridpalatset
Smolnyjinstitutet
Familjen Allilujevs lägenhet
Znamenskajatorget
Nikolajstationen
Tsarskojeselostationen
Izmailovskijkasernerna
Inledning
Massorna måste alltid få höra hela sanningen, den osminkade sanningen, utan att vi behöver frukta att sanningen
ska skrämma bort dem.
N.K. Krupskaja
Det var Thomas Cook som kom med påpekandet: det finns tre
platser som alla som kallar sig beresta i världen måste se. Citadellet i Timbuktu är en av dem, en annan är Samarkand. Den
tredje är en liten stad i Sverige. För hundrafemtio år sedan kan
det ha varit norrskenet som lockade Cook upp till Haparanda.
Lokal­befolkningen stoltserade även med att de hade pirater, men
det hade man i alla hamnar längs den kusten, hävdades det. Det
som kanske var det verkliga lockbetet var att det berättades att
där fanns en klok gubbe som var väl hemmastadd i magiska huskurer och som med fladdrande kappa flög fram på den arktiska
himlen likt en stor fågel.
Den lilla staden var inte bara avlägset belägen. Där, vid den
kända världens slut, var det spännande och farligt. Haparanda ligger längst upp i Bottenviken i en trakt som domineras av ett floddelta. En gång i tiden omfattade staden även ett antal lågt liggande
öar och en del av det västra fastlandet. Andra bosättningar tillkom längs floden och bland dem fanns den mycket större ­staden
11
Lenins resa
Torneå, finska Tornio. För alla som bodde i området var det viktigaste i livet att på vintern jaga villebråd, att på våren driva korna
ut på bete och under den isfria perioden fånga ålar som pilade
fram i den täta vassen.
Människorna där hade inte mycket gemensamt med Stockholm (de flesta använde den lokala språkvarianten meänkieli),
men hela området tillhörde Sverige fram till i början av 1800talet. I ett fredsfördrag 1809, efter ett av Rysslands många krig
mot Sverige, bestämdes att östra sidan av floden och ön i dess
mitt skulle överlåtas till storhertigdömet Finland som ryssarna
hade roffat åt sig. Haparanda var nu lämnat åt sitt öde på den
svenska sidan och hade mittemot sig sin storasyster T
­ orneå. De
två hade skilts åt.
Alltsedan dess tillkomst kändes gränsen inte helt säker. Den
svenska regeringen anade att Ryssland hade för avsikt att expandera. När stora fyndigheter av järnmalm hittades i Kiruna, knappt
trettio mil åt nordväst, tvingades investerare i Stockholm att
modifiera sina planer för järnvägsbyggandet eftersom de fruktade
att Haparanda skulle bli inkörsport för en ny våg med ryska horder. Sverige var inne i ett skede som man skulle kunna kalla ångåldern och järnvägslinjerna spred sig norrut likt nervtrådar, men
Haparanda lämnades utanför. På sommaren, då det inte fanns
någon is som kunde bära jägarnas slädar, var den enda fasta förbindelsen till Finland en träbro.
I och med första världskriget förändrades situationen. Stormakterna i Västeuropa, Storbritannien och Frankrike, var nu
allierade med det ryska imperiet. De behövde skicka folk fram
och tillbaka, och de hade även lovat att förse ryssarna med viktig krigsmateriel men vägen mellan väst och öst låg inte öppen.
Via Tyskland kunde naturligtvis ingenting forslas och sjövägen
över Nordsjön och Östersjön var antingen minerad eller patrul12
Inledning
lerad av ubåtar. Det enda alternativet var landvägen genom norra
Sverige, men den var besvärlig och gick i ödsliga trakter. Thomas
Cook avled 1892. En gång i tiden hade han tyckt att Haparanda
var exotiskt, men då skulle han ha varit där 1917.
Järnvägen till Haparanda var klar 1915. Det var bara en bibana
med enkelspår från Karungi, som ligger en bit norrut. Den här
rutten var nu öppen för viktiga leveranser av krigsmateriel men
vid gränsen till Finland tog den slut eftersom järnvägen där (liksom i Ryssland) hade en annan spårvidd. Eftersom de två grannarna hade varit så misstänksamma mot varandra måste därför
allt gods lastas av på stationen i Haparanda, forslas över älven, släpas uppför den höga strandbrinken på den andra sidan och lastas
på ryska tåg. Även alla passagerare fick ta sig över älven. På vintern var slädar dragna av renar eller starka hästar i flitigt bruk för
färden, på sommaren användes alla båtar som gick att uppbringa.
Haparanda var en omständlig och tidsödande flaskhals, men
högkonjunktur var att vänta i staden. Där och i Torneå på den
finska sidan blev det liv och rörelse, och där fanns snart den viktigaste gränsövergången i Europa. Tidigare hade lokala förmågor
varit de enda som hängde vid bardiskarna i staden, men nu vimlade det av fixare och svartabörshajar, och hemliga poliser som
fördrev sin tid med att hålla uppsikt över dem. Alla rummen i
stadens enda hotell var bokade av diplomater och politiker. De
flesta var britter, fransmän och ryssar som plötsligt hade börjat
passera. De hade svårt för klimatet och att tåget gick så sakta, men
det fanns inget alternativ.
Detta förargliga faktum ledde till de mest osannolika besök.
Änkekejsarinnan av Ryssland, Maria Fjodorovna, hade befunnit
sig i Västeuropa när kriget bröt ut. Själv lyckades hon ta sig hem,
men hennes kejserliga tåg blev fast i Danmark och den tyska
­regeringen vägrade att upplåta det tyska järnvägsnätet för färden
13
Lenins resa
tillbaka till Ryssland. Situationen var penibel, men det hela ­löstes
tack vare rekordkylan i januari 1917. När isen var som tjockast
­anlände en armé med arbetare för att lägga ut räls på Torne älv
mellan Haparanda och stationen i Torneå. Det kejserliga tåget
(med Maria Fjodorovnas privata salong, tronsal, kök och el­
generator) drogs sedan över isen, två vagnar i taget, och kopplades efter ett finskt lokomotiv på den andra sidan. Extrahjul hade
monterats på för att passa de bredare spåren. Vagnarna hade
knappt försvunnit in i Finland förrän arbetarna var tillbaka ute
på isen för att med kofot riva järnvägsspåret.1
Foton från den här tiden, som kan ses på det lokala museet,
visar varelser som man skulle kunna tro var från en annan värld.
De är stela och korsetterade och ser besynnerliga ut i sin utstyrsel
med gyllene hårband och hattar prydda med fjädrar. I dag finns
inga som helst spår av dessa vålnader. Tvillingstäderna vid Torne
älv har blivit en – i guideböckerna används uttrycket ”HaTo” –
och man kan promenera från Sverige till Finland och tillbaka
genom att korsa torget utanför ett köpcentrum.2 På den finska
sidan ligger man en timme före Sverige, vilket ställer till problem
med busstidtabellerna. De störande momenten vid gränsövergångar – passkontroll, tull och bilköer – är borta och man glider
över från ett land till ett annat som på en rutschkana. Det enda
monument av någon nämnvärd storlek man ser är en stor, kompakt mörkblå låda: ett av världens största Ikea-varuhus. I april är
det omgivet av en stor öde yta täckt med smutsiga vattenpölar
och högar med grusblandad snö, men när den har smält är parkeringen fullbelagd. Ryssar anländer, liksom samer från Lappland
och finnar. Mannen vars upplevelser jag nu ska berätta om skulle
säkerligen ha förstått varför. Han skrev en hel del om världshandel. Han tog sig också över älven på is. Det var en resa som förändrade världen.
14
Inledning
I april 1917, under brinnande krig, färdades bolsjevikernas förvisade ledare, Vladimir Iljitj Lenin, tillbaka till Ryssland med tåg.
Innan året var slut hade han blivit ledare för en ny revolutionär
stat. Lenins bedrift var att använda idéer som Karl Marx hade
satt på pränt fyrtio år tidigare till att forma en statsideologi. Han
skapade ett sovjetiskt system som styrde i det arbetande folkets
namn, beordrade omfördelning av rikedomar och låg bakom
radikala förändringar av kulturella och sociala relationer. Lenins
politik gav hopp och värdighet till många av landets fattiga, inte
minst genom att ge kvinnorna en jämlikhet som de aldrig hade
varit i närheten av tidigare. På minussidan fanns otaliga människors liv: redan under Lenins tid vid makten mördades tio­
tusentals. En del dog för att de hade begått det vidriga brottet att
äga ett par glasögon. Under de sju decennier som Sovjetunionen
existerade skulle antalet oskyldiga offer stiga till flera miljoner.
Samtidigt blev leninismen med sin osentimentala kamp för de
medellösa en vägvisare för revolutionära partier från Kina och
Vietnam till Indien och Västindien. Startpunkten för allt detta,
från den unga sovjetstaten till kalla kriget, var den där resan mitt
under brinnande krig.
Lenin befann sig i Schweiz när det hela började. Bolsjevikledaren som hade dömts till landsförvisning kände sig trygg i sitt nya
hem, men han väntade otåligt på den revolution han hade varslat
om i mer än tjugo år. I likhet med många socialister förväntade
han sig att den skulle börja någonstans i Västeuropa, men i början av 1917 rapporterades om stora protestyttringar i den ryska
huvudstaden, Petrograd. Chocken hade knappt lagt sig när världen fick veta att tsaren hade abdikerat. Strax före den tid på året
då offensiver brukade inledas i kriget och med långt framskridna
planer på en omfattande sådan i väster var det ryska imperiets
framtid plötsligt osäker. Folket i Petrograd jublade. Deras land
15
Lenins resa
hade blivit republik, åtminstone till dess beslut hade fattats om
en ny konstitution.
I likhet med nästan alla landsförvisade ryssar blev Lenin
mycket nöjd när han fick höra vad som hade hänt. Som ledare
för Rysslands mest militanta revolutionära parti var det viktigaste
för honom nu att ta sig hem. Problemet var att hitta en väg dit.
Varken britterna eller fransmännen ville underlätta hans resa. De
såg honom som en skarp motståndare till kriget och deras diplo­
matiska arbete var helt inriktat på att övertala Ryssland, vem som
än styrde där, att fortsätta kämpa så att kriget kunde vinnas. I och
med detta hade Lenin bara ett alternativ: att åka tåg genom Tyskland, färja till Sverige och fortsätta norrut till gränsen i Hapa­
randa. Problemet var Tyskland, vars trupper sedan 1914 hade slaktat hundratusentals av hans landsmän i striderna på östfronten.
Hans dilemma verkade inte ha någon lösning. Att åka genom
Tyskland innebar förräderi, att stanna i Schweiz var att strunta i
den kallelse han hade väntat på i hela sitt liv.
Lenin valde naturligtvis det förra. Och det som gjorde detta
möjligt var ett oväntat samarbete med den tyska krigsledningen.
Dödläget i skyttegravskriget hade fått alla Europas stormakter att
söka fördelar på andra ställen än på slagfältet. År 1917 för­ordade
en liten grupp befattningshavare på det tyska utrikesministeriet att
fienden skulle undermineras med hjälp av upprorsmän. De stödde
myterister i den franska hären, de levererade vapen till irländska
nationalister och de drömde om att få till stånd ett folkligt uppror
längs Indiens gräns. När Lenins namn kom på tal insåg de snabbt
hans potential: han skulle allvarligt kunna störa ryssarnas krigsföretag. Om allt gick bra och den tyska armén då utnyttjade tillfället
till att rikta ett avgörande slag mot Stor­britannien och Frankrike
skulle de inte längre behöva Lenins hjälp.
Med denna tilltalande tanke i huvudet såg tyskarna inget hin16
Inledning
der för att arrangera säker transport för bolsjevikledaren genom
sitt land och de svarade till och med ja på hans begäran att han och
hans följe skulle ha exterritorialrätt och hållas avskilda från omgivningen. De behövde alltså inte ha någon som helst kontakt med
befolkningen i fiendelandet. Mer diskutabelt var att Lenin även
fick ekonomisk uppbackning – det ökända ”tyska guldet” – för
sin revolutionära verksamhet. Fransmännen och britterna kände
till resan och även om det var svårt för dem att skilja på rykten
och fakta gav Lenin dem stor anledning till oro. Vissa yrkade på
att han skulle stoppas, kanske i skogarna i Lappland. När tillfälle
gavs fanns det dock ingen som ville ta på sig ansvaret för detta.
Det som hände liknade innehållet i en roman av John Buchan.
Ett par månader tidigare hade han publicerat en spionroman i vilken skurken Greenmantle (även titel på boken) konspirerar mot
krigstidens britter och deras vänner. Greenmantles hemland var
inte Ryssland (Buchan valde att placera honom i Mellanöstern),
men romanen handlar om en agent som ska färdas genom Tyskland för att ta sig till honom. ”Jag hade väntat mig en hög avspärrning med taggtråd och skyttegravar”, förklarar hjälten Richard
Hannay i boken. ”Men det enda vi såg på den tyska sidan var ett
halvdussin vaktposter i … fältgrå uniform. Vi föstes in i ett stort
kalt väntrum där det var tänt i en stor kamin. Två och två fick vi
gå in i ett inre rum för kontroll … De tvingade oss att klä av oss
nakna … Männen som skötte arbetet där var ganska civiliserade,
men mycket noggranna.”3 Lenin skulle få utstå denna prövning
i verkligheten och platsen var tullhuset i Torneå. Med en grupp
skeptiska ryska gränsvakter som åskådare var det då en brittisk
officer som var mycket noggrann.
Resan slutade på Finlandstationen i Petrograd. En triumferande Lenin, som inte verkade medtagen efter den åtta dagar
långa resan, klev genom leden av beundrande anhängare och
17
Lenins resa
sedan vidare för att ändra kurs på Rysslands historia för alltid.
Bolsjevikerna skapade en myt om händelsen, men det mest minnesvärda eftermälet kom från Winston Churchill. ”Hänsyn måste
tas till den desperation de tyska ledarna redan hade drabbats av”,
var hans kommentar. ”Det var med viss bävan som de gav sig på
Ryssland med det gräsligaste av vapen. De forslade Lenin i en
plomberad vagn från Schweiz till Ryssland likt en pestbacill.”4
Vagnen var i själva verket inte plomberad: dörrarna var sällan låsta och folk gick av och på. Resan var också mycket mer
ansträngande än vad Churchill antyder. Det tog ryssarna tre hela
dagar att passera genom Tyskland och under den tiden kunde de
inte köpa mat och inte heller gå ut för att sträcka på benen. Om
de alls sov var det på hårda bänkar i trånga kupéer, med huvudet
lutat mot grannens axel och drömmar parfymerade med doften
av gammalt bröd och unkna sockar. Att Churchill liknar Lenin
vid en pestbacill är dock mycket fyndigt. Under första världskriget spred sig de onda anslagen som en smitta och även i vår egen
tid finns paralleller i det ofta förekommande diplomatiska, ekonomiska och militära intrigerandet.
Det råder nästan lika stor instabilitet på vår planet nu som
på Lenins tid och en något annorlunda samling stormakter
anstränger sig hårt för att hålla sig fast på toppen. En teknik
som de använder i regionala konflikter eftersom direkta militära
ingripanden kostar för mycket är att hjälpa och finansiera lokala
rebeller. En del av dem finns redan på plats, men en del måste
precis som Lenin hämtas utifrån. Jag tänker på Sydamerika på
1980-talet och på alla smutsiga krig i Centralasien sedan dess.
Jag bävar för de nuvarande konflikterna i arabvärlden. Berättelsen om Lenin och hans tågresa säger något om mer än Ryssland.
Den är delvis en allegori om stormakters intrigerande och en regel
i det sammanhanget är att stormakter nästan alltid begår misstag.
18
